Print Friendly

Dagens frågor; Bai Bang

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Bai Bang
Sveriges genom tiderna största biståndsprojekt ligger i en jungfruligjordbruksbygd cirka l Omil nordväst om Hanoi. Risfält och risbönder är Bai Bangs närmaste grannar, och
grannförhållandet är inte särskilt gott. Lokalbefolkningen har inte utan vidare förstått
de fördelar som den moderna tekniken skall
föra med sig. Frågan är om det inte finns en
sundhet i deras reaktion.
Vad som är bra i Sverige och lämpar sig i
vårt högindustrialiserade land passar inte
med säkerhet i andra länder, i all synnerhet
inte om det är fråga om ett fattigt u-land. Bai
Bang skall bli ett helintegrerat massa- och
pappersbruk med kraftverk, reningsanläggningar, klorkalifabrik, verkstäder m m. Anläggningen , som skall producera 55 000 årston skriv-, tryck- och omslagspapper, är liten
och därmed i motsvarande mån oekonomisk
jämfört med de anläggningar, som på senare tid byggts i Sverige. Projektet är jättelikt,
komplicerat och högteknologiskt för vietnamesiska förhållanden. Det är inte att undra
på om de risbönder, som på Bai Bang förvandlats till byggnadsarbetare och för första
gången hanterar mera avancerade verktyg,
har svårt att fatta sammanhangen.
Bai Bang-projektet kom till i en faslig fart.
Varken Sidas styrelse eller riksdagen fick en
verklig chans att diskutera igenom projektet
och fråga sig om det här var bästa sättet att
använda de hundratals miljoner, som regeringen lovat Vietnam i återuppbyggnadsbistånd. Beslutsprocesserna runt Bai Bang på-
minner om turerna runt Stålverk 80. Regeringen var angelägen om en politisk manifestation gentemot Vietnam, och nordvietnameserna var i sin tur angelägna om att
kunna peka på ett samarbete med Sverige.
Primus motorer bakom Bai Bang lär ha varit
den dåvarande Hanoi-ambassadören JeanChristophe Öberg samt statssekreteraren i
UD Lennart Klackenberg. Den politiskt motiverade brådskan uteslöt den eftertanke och
de omfattande förstudier, som hade behövts
inför ett beslut om ett projekt av den här
storleksordningen.
Bai Bang fick också en dålig start och under arbetets gång har den ena svårigheten
efter den andra gjort sig påmind. Leveransen av gods sker med stora förseningar. Haiphongs hamn är en flaskhals, där gods blir
liggande och inte så sällan förkommer eller
skadas. Byråkratin på vietnamesisk sida är
ett stort irritationsmoment. I stället för en
projektorganisation är tre olika myndigheter verksamma vid Bai Bang. De konkurrerar ofta in bördes om material, maskiner
m m. Beslutsprocessen är långsam, då även
mindre beslut måste föras upp i hierarkin.
Svenskarna är endast rådgivare och har
svårt att skynda på arbetet.
Den arbetskraft, som vietnameserna ställt
upp med, är inte yrkeskunnig och bara ungefär hälften så många som skulle behövas.
Arbetsdisciplinen är dålig och frånvaron besvärande. Regnar det behöver en vietnames
inte arbeta. Och sist men inte minst, den rå-
vara som Bai Bang skall utnyt~a erbjuder
också bekymmer. Den består av bambu och
lövträd, vilket inte är en särskilt attraktiv rå-
vara i synnerhet som bas för finpappertillverkning.
Räkningen för Bai Bang lyder i dag på 1,1
miljard jämfört med 600 till 700 mkr, som
antogs behövas när beslut om projektet fattades. Sluträkningen kan bli ännu större. Inte
heller u-hjälpen mår väl av att politik får gå
före sakliga bedömningar.
Betygen och eleverna
Betygsutredningen har efter fyra års arbete
lagt fram sitt förslag. Utredningen, som har
socialdemokratisk majoritet, har haft i uppdrag att föreslå ett nytt betygssystem. Den
förordar emellertid en helt betygsfri grundskola kombinerad med ett mycket invecklat
intagningssystem till gymnasieskolan. Den
moderate representanten i utredningen har
reserverat sig för femgradiga mål- eller kursrelaterade betyg i grund- och gymnasieskolan medan de folkpartistiska och centerpartistiska ledamöterna förordat tregradiga
kursrelaterade betyg på såväl högstadiet som
i gymnasieskolan.
Det enda politiska ungdomsförbund som
arbetat för att betygen skall vara kvar –
dock ej de nuvarande relativa betygen utan
kursrelaterade betyg – är Moderata Ungdomsförbundet. Allmänheten har dock mest
hört de högröstade ropen på betygens avskaffande från SECO och Elevförbundet
som säger sig representera Sveriges elever.
Det kan därför vara intressant att ta en titt
på dessa två organisationer.
SECO tillämpade tidigare kollektiv anslutning genom elevkårerna men har nu övergått till individuell medlemsanslutning och
har ca 5 000 medlemmar. Elevförbundet har
ca 40 000 individuella medlemmar. I höstas
uppgick det totala antalet elever i gymnasieskolan och på grundskolans högstadium
(privatskolorna oräknade) enligt Skolöverstyrelsen till 536 551. De båda organisationerna svarar alltså endast för 8 % av dessa.
Det är denna minoritet som representerar
alla eleverna i statliga utredningar och SÖ
och som erhåller statsbidrag för sin verksamhet. SECO saknar till stor del förankring i
skolorna och styrs av vänsterliberaler som i
många fall för länge sedan lämnat skolan
bakom sig. Den stora allmänheten kommer
väl mest i kontakt med SECO vid den årliga
kampanjen Operation Dagsverke då eleverna samlar in medel till olika centralt beslutade ändamål. Årets kampanj gäller Sydjemen; som bekant ett av de få länder som tar
emot flygplanskapare.
Elevförbundet skall enligt stadgarna vara
partipolitiskt obundet men tycks ha stark anknytning till ett visst parti om man skall dö-
ma av annonsörer och medarbetare. Bland
147
dessa finner man bia KF, LO, TCO, Folksam och ABF.
Det är framför allt gymnasieskolans elever
som de båda förbunden intresserar sig för.
De bedriver en kraftig kampanj mot betygen
och vill ersätta dem med intyg. De är därmed radikalare än socialdemokraterna som
faktiskt inte vill ta bort betygen på gymnasieskolan.
Blir dåliga elever egentligen bättre om de
inte får betyg? Vad vill man egentligen vinna
genom att helt ta bort betygen?
Att det nuvarande betygssystemet inte är
bra är nog alla överens om. De kursrelaterade betygen som lanserats som alternativ har
stora fördelar framför allt genom den klara
markering som kunskapsmomentet får. Systemet kan förmodligen få goda effekter på
ambition och studiemotivation. Problemet är
dock hur man skall differentiera kursomfånget för olika betyg. Då det gäller språken
måste ju alla elever vara bekanta med väsentliga grammatiska moment för att kunna uttrycka sig muntligt och skriftligt. Ännu svå-
rare blir det i svenskämnet för att inte tala
om övningsämnena där färdighetsmomentet dominerar.
Man kan dessutom helt allmänt säga att ju
färre betygsgrader dess mer summarisk blir
bedömningen och ju fler betygsgrader dess
mer exakt och rättvisande. Framför allt stimulerande, även för de mindre framgångsrika, eftersom utsikterna ökas att få ett lägre
betyg höjt.
Att ge rättvisa betyg är inte lätt. Eleverna
har ofta mycket olika förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. En lösning vore att kombinera femgradiga kursrelaterade
betyg med muntliga omdömen om eleverna.
Då skulle man kunna väga upp ett sämre betyg som snarare beror på dåliga förutsättningar hos eleven än på låg ambitionsnivå. I
bl a England tillämpar man ett system med
två betyg i varje ämne. Det ena anger graden
av ansträngning, det andra resultatet.
148
Den konventionella debattramen
Vem minns inte hur i höstas SAF:s propåer
om åtgärder mot den orimligt höga sjukfrånvaron liksom dess förslag om en konjunkturanpassad arbetstid möttes med ett
enhälligt skri av avsky från LO:s ledande
män och den socialdemokratiska pressen.
Förslagen innebar ”social nedrustning”, var
·”direkt reaktionära” och skulle ”kastas i papperskorgen” etc.
· Ändock är sjukfrånvaron ett allvarligt ekonomiskt problem. Den hotar starkt produktionens effektivitet, och om det är något vi i
Sverige just nu måste slå vakt om så är det
just produktionsresultaten. Därtill är den ett
centralt samhälleligt moraliskt problem. Illojal sjukfrånvaro är lika illojalt som skattefusk. Den drabbar både samhället och arbetskamraterna.
Här som alltid är det fråga om tekniskt
svåra men inte olösliga gränsdragningsproblem. Sådana kan lösas med god vilja. I höstas ville inte LO höra på det örat – men nu,
under avtalsförhandlingarna, tycks man i alla fall vara beredd att fundera över problemen.
Förklaringen till missnöjesyttringarna i
höstas är lätt att finna. Vi har efter 40 års socialdemokratiskt regemente och de senaste
två decenniernas vänsterdominans i massmedia fått den konventionella debattramen
så starkt förskjuten till vänster att alla synpunkter och förslag, de må vara aldrig så
hovsamma, i annan riktning än åt vänster,
tvärt stöter på patrull. Antingen skälls de
ned som reaktionära. Eller anses de så till
den grad falla utanför den accepterade ramen att de inte diskuteras alls.
Ett ovanligt belysande exempel på hur
även borgerliga pressorgan och debattörer
anpassat sig till den konventionella vänsterpräglade debattramen fick vi nyligen, då moderaternas partisekreterare Lars Tobisson
gjorde ett inlägg om daghemmen. Han förklarade ”att det vore välkommet att inte behöva bygga l00 000 nya daghemsplatser på
fem år”. Hans uppfattning får ses mot bakgrunden av vårt allvarliga ekonomiska läge
och det faktum att en daghemsplats nu kostar c:a 40 000 kr att bygga och är det dyraste av alla familjestöd. Tobisson menade att
det vore bättre att förlänga familjeförsäkringen, införa vårdnadsersättning eller medge avdragsrätt för tillsynskostnader.
Den socialdemokratiska pressen, liksom
vissa sektorer av folkpartipressen, där också
ett idiotstopp i tänkandet inställt sig i daghemsfrågan, rasade över detta reaktionära
påfund. Tre steg till vänster kan alltid försvaras, ett halvt steg åt höger är anatema, så
är vårt nuvarande debattklimat – trots regimskiftet.
Det finns bara ett sätt att komma till rätta
med denna bristande överensstämmelse
mellan folkviljan, sådan den kommit till uttryck i 1976 års valresultat, och den konventionella debattramen. Alla som anser att vi
måste föra en annan politik än den som så
när bringade landet i fördärvet och vill anvisa andra vägar än de som har sitt upphov i
vänsterns låsta och förljugna världs- och
samhällsbild, måste höja rösten och tala rent
språk. Eljest kommer alltför mycket av de
nödvändiga och riktiga lösningarna på samhällsproblemen att falla vid sidan av det som
på allvar debatteras.
Forskning till namnet
Att kunna tänka rationellt är ett mänskligt
privilegium, och man bör vara tacksam när
detta utnyttjas rätt. En del människor får
dessutom betalt för att tänka, och det sägs då
att de bedriver forskning. I dessa dagar har
”forskare” också blivit en yrkestiteL I en nyutkommen bok med bidrag av nio personer
anges fyra av dem som forskare: det skall väl
ge boken en särskild tyngd.
Boken heter ”Är svensk neutralitet möjlig?” (Liber förlag) och har undertiteln ”Nio
bidrag till en svensk fredspolitik”. Den senare titeln är missvisande och beror förmodligen på att någon forskare inte kan skriva
svenska. Varken forskarna eller boken bidrar till någon politik: på sin höjd skulle de
kunna förklara vad en viss politik innebär,
vilket alla av dem inte gör.
Två uppsatser är läsvärda. En är skriven
av Anders Mellbourn. Han menar att formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är föråldrad. Den gällde öst-västliga konf1ikter. Nu har vi nord-sydliga, mellan rika och fattiga lände1·, alltså ekonomiska
istället för militära. Man kan mot Mellbourn
invända, att den nya situationen inte utesluter den gamla. Fortfarande föreligger möjligheter till en stormaktskonflikt. Sovjetunionens pågående ofantliga upprustning, inte
nämnd någonstans i någon uppsats i hela boken, går inte bara att blunda bort.
Den andra uppsatsen behandlar problem
för svensk vapenindustri och är skriven av
Svante Holgersson och Tomas Nordström.
Deras slutsats låter väl säga sig, nämligen att
denna industri måste bedömas efter sin betydelse för svensk säkerhetspolitik och inte ur
arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Men bedömningen är snäv och skulle väl snarare
gälla en nyanläggning än vad vi redan har.
Hänsyn bör väl tagas till den bestående teknologiska verkligheten. Vad skulle det innebära att lägga ned och förskingra hela det
samlade kunnande som tex SAAB byggt
upp?
Som motsats till dessa författare kan man
lä a docent Peter Wallensteens bidrag. Han
anser det vara tid att åstadkomma kärnvapenfria zoner i Europa. ”En förutsättning är
givetvis att supermaktsterritorium också berörs av zonerna.” Var finner han dessa vänliga supermakter?Jo, demokratiserade ”kommunistpartier kan i en nära framtid vinna
ökat inflytande över regeringsmakten i Väst,
149
samtidigt som de styrande partierna Öst
kan få ökade demokratiska inslag vilket bidrar till pluralism också i denna del av Europa”. Sällan träffar man på tro och forskning
i så innerlig förening – med vetandet är det
sämre beställt.
Forskare Olof Frensborg utgör en höjdpunkt i boken. Han förklarar au försvarsplaneringen bör vara ”inriktad på att undvika
militär konfrontation och att så snart som
möjligt skapa en förhandlingssituation med
den eventuella angriparen. Vid en eventuell
ockupation” etc. Varför ”eventuell” i dessa
båda fall? Finns ingen angripare, kan vi ju
inte förhandla med honom och ockupationen är väl säker? Men fikonspråket skall dölja, att forskare Frensborg kommit fram till
att försvaret snabbast möjligt skall ge upp inför ett fientligt angrepp och landet utbjudas
till ockupation. Ett försvar skall ej gälla ”territoriet” utan människorna. Sverige må gå
under, blott hr Frensborg får fortsätta sin
gagneliga forskning bland ruinerna.
När forskningsresultaten blir pekoral,
kunde inte någon av nio författare antyda
att det finns anledning att tänka innan man
är med och publicerar dem?
Konflikt på arbetsmarknaden
När detta skrives pågår ännu medlingen
mellan parterna. Men mycket talar för att
medlingen misslyckas och att en verklig kris
uppstår i förhandlingsarbetet med risk för
konflikt mellan å ena sidan SAF och å andra
sidan LO och PTK. Denna utveckling har
förutsetts av många ända sedan SAF presenterade sitt bistra avtalsförslag i oktober förra
året.
Men anledningen till att avtalsarbetet nu
kärvar till sig är inte SAFs relativa ståndaktighet i förhandlingarna. Arbetsgivarna
gjorde från början en riktig bedömning av
150
de ekonomiska utsikterna. Trots detta har
de gjort flera eftergifter sedan i höstas, vilket betyder att ett nytt löneavtal ändå kan bli
ganska dyrt i förhållande till rådande konjunkturläge. Löntagarnas organisationer LO
och PTK gjorde däremot uppenbara felbedömningar när de i höstas talade om ett kostnadsutrymme på 15-17 procent.
Sveriges kostnadsläge är bortåt 20 procent
för högt. Därför betyder även en uppgörelse
på arbetsgivarnas villkor endast att den ekonomiska krisen inte förvärras 1977. En förbättring kräver ett flerårigt avtal på en mycket blygsam nivå. Till detta är åtminstone
LO inte berett att medverka. Orsakerna till
denna attityd är två: Dels vill LO av politiska
skäl få till stånd oroligheter på arbetsmarknaden. Dels är LO sin egen propagandas
fånge i lönefrågan.
Det förefaller vara ganska tydligt att LO
tillsammans med det socialdemokratiska
partiet kommer att satsa på en konfrontationspolitik gentemot den borgerliga regeringen inför valet 1979. Den tongivande radikala falangen inom rörelsen kräver det
och Olof Palme är ju ingen landsfaderstyp.
Därför är det knappast till nackdel för socialdemokraterna om en konflikt utbryter, som
tydligt demonstrerar den borgerliga regeringens oförmåga i allmänhet och dåliga relationer till ”löntagarna” i synnerhet.
I stället för att informera medlemmarna
om hur allvarligt läget är, har LO och TCO
gått ut med oansvarig propaganda om att
det skulle finnas ett stort utrymme för löneökningar. Återtåget från denna f~amskjutna .
position ser ut att bli mödosamt och farligt.
Genom sitt agerande har fackföreningsrö-
relsens förhandlare framprovocerat ett klimat, där stridsåtgärder framstår som oundvikliga för många medlemmar.
Terroristerna i TV
Den svenska säkerhetspolisen har all heder
av att ha avslöjat och oskadliggjon terroristgruppen i Stockholm. Mitt i Sverige arbetade alltså en grupp, sammansatt av utländska
och svenska anarkister. Den förberedde kidnappning av ett f d statsl”åd, som skulle hållas fången i en trälåda – alltså en form av
tortyr. Den hade vapen, så att den skulle
kunna skjuta sig fram – den drog sig alltså
inte för mord. Den ertappades med en rik
uppsättning sprängmedel. Den misstänks,
när detta skrives, för bankrån.
Man skulle tycka att varje svensk som hör
detta skulle reagera, mot sådana brott och
för de myndigheter som avvä1jt dem och
som gripit brottslingarna. Då känner man inte Aktuellt i TV-l och Rapport i TV-2. I det
förra programmet illustrerades nyheten
med bl a Baader-Meinhof-uttalanden om poliserna som svin, och en kommentator talade
om terroristerna som förföljda av samhället;
det var en klar uppläggning av en snyftkampanj till deras förmån. I det senare programmet talades om de ”s k terroristerna”, som
om man inte tillräckligt visste vad de avsett
att göra. När två av dem sedan avvisades till
Tyskland och förmodligen till fängelse där,
angreps statsrådet Ullsten hätskt av en reporter för att detta skett så snabbt. Tydligen
hade TV inte beretts tillfälle att filma avfarden från Arlanda, där inga demonstrationer
för de stackars terroristerna hunnit ordnas.
I detta sammanhang måste en särskilt eloge ges åt statsrådet Ullsten för hans presskonferenser. Han sade inte ett ord för mycket och han drog inte uppmärksamheten till
sig. Vi har under många år inte varit bortskämda med sådan värdighet hos ett statsråd.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner