Print Friendly

Dagens frågor; Att tänka rätt

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Att tänka rätt
Thorilds berömda devis: ”att tänka fritt är
stort, att tänka rätt är större”, pryder som bekant Uppsala universitets aula. Efter genomförandet av U 68 lär studenter och lärare efterhand få anledning att med allvar besinna
den manande innebörden i denna sats.
Troligen kommer våra författare att än
snabbare få lära sig att ”tänka rätt”, om utbildningsministern får igenom sitt förslag till
ett allmänt stöd åt ny svensk skönlitteratur.
Det stödsystem, som litteraturutredningen
framfört, nämligen att årligen 400 böcker
skulle få dela på fem och en halv miljoner
kr, har nämligen förkastats av hr Zachrisson.
Han vill i stället för detta generella förhandsstöd – där motprestationen från förlagen skulle vara att l 250 ex av varje stödd
bok skulle lämnas till biblioteken – ge premier i efterhand inom ramen för ett belopp
på 500 000 kr fördelade på 50 böcker per år.
Den vittra aeropag, som skulle sköta fördelningen och bestämma formerna härför, skulle
bli statens kulturråd.
Det antogs i förstone att hr Strängs tunga
hand på kassakistan varit den avgörande orsaken till att litteraturutredningens ambitiösa
och rimligt konstruerade förslag fått gå i papperskorgen. Men så lär icke vara fallet; hr
Zachrisson och hans livvakt av kulturknuttar i
utbildningsdepartementet påstås själva ha
kläckt iden.
Ett indicium på att den tolkningen är riktig
har framkommit genom den socialdemokratiska tidningen Arbetarens avslöjande att det
finns (hittills hemlighållna) utkast till direktiv för en utredning, som skulle avskaffa upphovsmannarätten till litterära och konstnärliga verk. De stolta fäderna till detta initiativ
skulle vara hrr Lidbom och Zachrisson. De på-
stås vilja i jämlikhetens namn slå ner den
kommersialiserade kulturens hydra genom att
avskaffa rätten för en författare eller konstnär att få ersättning för sitt arbete efter
marknadsvärdet. I stället skulle ersättning
utgå från staten efter generella grunder och i
kollektiva former. Det skall bli intressant att
få se dessa direktiv in extenso – bl a för att
få veta om det är meningen att statens kul·
turråd skall betros också med uppgiften att
soulagera författare och konstnärer för deras
exproprierade äganderätt till frukterna av sitt
arbete.
Genomförs författarstödet i statspremiernas
form och expropriationen av upphovsmanna·
rätten, skulle hrr Zachrisson och Lidbom gå
till historien som de första politiker väster om
järnridån, vilka lyckats socialisera t o m kul·
turlivet.
Redan hr Zachrissons premiesystem räcker
en bra bit på vägen. Om man erinrar sig att
statens kulturråd till ungefär 3/4 består av
vänsterns kulturkändisar och att t o m de ex·
trema kulturradikalerna är väl företrädda, kan
man lätt tänka sig hur premierna kommer att
fördelas. De kommer somoftast att gå till väJ.
sinnat folk med hatten i den ena handen ocll
partibok av rätt kulör i den andra.
Sovjetisk idyll
I början av 50-talet, i slutet av Stalinepokca,
hade New York Times som korrespondent
Moskva en framstående journalist, HarriD
Salisbury. Sedan han lämnat sin post gav ha
ut en bok om sina erfarenheter, ”Mosa~~
Journal”. Den var byggd på hans dagbok, ~
telegram och rapporter till tidningen. Av
tre komponenter var bara dagboken äkta.
rapportering, även den obetydligaste,
censurerad, och korrespondenterna för 20
sedan tvingades anpassa sig. De många
emplen på vad censuren skurit bort kan
kas löjliga men är samtidigt förskräck
Censorn tänkte på att han bokstavligen
livet på spel i sitt yrke och skar i öv
Reportern skickade hem vad som blev –
och visste att det blev urvattnat och v·
och förvrängt.
Jämför man dessa arbetsvillkor med
under vilka Dagens Nyheters korrepon
s
r
r
s
a
d
s
h
d
gr
so

Per Sjögren arbetat och som beskrivits i ”Sidor av Sovjet” (Pan/Norstedts, capris 30 kr),
lever han i den rena idyllen. Han bor hyggligt, köper mat i de privilegierades varuhus,
får tala med vem han vill, får resa på långa
reportageresor och intervjua alltid tillfredsställda människor som bjuder honom på söt
champagne. Till och med i Karelen har han
mit och på ön Kisji i Onega har han fått se
kyrkan, vars motsvarighet inte som han tror
finns i norska stavkyrkor utan i Kerimäki i
Finland, där kyrkan dessutom får användas. I
Karelen är alla nöjda, och folk kommer dit
ända från USA. Det gjorde finnar också under Stalintiden, lockade av löften som inte
hölls. Men Sjögren har inte träffat dem, ty de
avrättades eller sände,s till arbetsläger.
Sjögren skriver gärna och bra historia i sin
bok, men ogärna om revolutionstiden och Stalins tid. Han talar om de jättelika byggena i
Sibirien men nämner ingenting om de hekatomber av liv som de kostade eller om vem
som drev slavlägren. Han har besökt den sibiriska vetenskapsstaden Akademgorok, grundad
1957, men nämner inte någon dess företrädare, till vilken ingen kom frivilligt. Men det
skall sägas att hans kapitel om Baltikum är
annorlunda. Han bemödar sig i hela boken
att hålla jämvikt och skriva objektivt. Just
därför är det inte möjligt att förbigå vad
som hänt i de baltiska staterna sedan den dag
1940, då de besattes.
En sida berör Sjögren med mycket lätt
hand, men den intresserar yttervärlden. Finns
det en opposition i Sovjet? Nej, säger Sjö-
gren, men det finns enstaka individer eller
en handfull människor som samverkar, som
är ”annorlunda”. Västkorrespondenterna bör
för säkerhets skull hålla sig ifrån dem. Han
bör veta det. En del av dem lär för övrigt
sitta i sinnessjukhus eftersom de ogillar regimen; det är säkert lätt att undvika dem.
Andra landsförvisas och existerar inte längre
som sovjetmänniskor. Betyder de någonting?
För samvetet i den fria världen betyder de
väl något som exempel, men, om man förstår
163
Sjögren rätt, i Sovjet ingenting. Landet är för
stort, för enhetligt med sin centralstyrda publicitet, för avstängt, för välbevakat. Folk lever där och dör där och får numera se på utländsk TV, men de får inte låta sig påverkas
till att ge uttryck för eventuella tankar. Idyllen söver. De har vant sig. Sjögren själv fann
sin bostad stå under polisuppsikt och mikrofoner i sina väggar, men han vande sig också.
Kommunens väl
Den svenska lagstiftningen förutsätter existensen av politiska partier. Är de tillräckligt
framgångsrika i kampen om väljarnas ynnest,
utgår t o m statliga och kommunala bidrag. Ju
fler anhängare de får, desto mer pengar erhåller de enligt Bibelns ord ”Den som haver,
honom skall varda givet”.
Genom ett system med tilläggsmandat vid
fördelningen av riksdagsmandaten kan nästan
hundraprocentig proportionalitet uppnås mellan partierna. Detta är otvivelaktigt ett gott
inslag i den svenska författningen. Det finns
dock en begränsning. Ett parti måste ha fått
minst fyra procent av rösterna i hela landet
eller minst tolv procent i en valkrets för att
få vara med om fördelningen av mandaten.
Även om vissa principiella invändningar kan
riktas mot detta system, bör det bibehållas.
Demokratin mår sällan väl av ett överflöd av
partier. I Danmark, där spärren för småpartier ligger så lågt som vid två procent, har en
mängd partier i folketinget gjort sitt till för
att försvåra en handlingskraftig regeringskombination och därigenom bidragit till att fördjupa landets ekonomiska och politiska kris.
Genom uppdelningen i valkretsar i kommunerna blir det inte alls samma proportionalitet vid mandatfördelningen där som i riksdagen. Vissa partier blir orimligt svagt representerade i förhållande till sina röstetal. Det
borde därför vara naturligt att även på det
kommunala planet införa ett system med tillläggsmandat för att åstadkomma större pro- 164
portionell rättvisa.
I en del kommuner förekommer särskilda
partibildningar utöver de etablerade rikspartierna. Utredningen om den kommunala demokratin har studerat vad dessa lokala små-
partier har betytt. Många gånger är det
fråga om ”tillfälliga gästspel” för ett lokalt
parti. Hela 44 procent av dem har bildats efter 1971. 70 procent av dem har uppkommit i
kommuner med mindre än 20 000 invånare.
De förekommer inte alls i kommuner med
mer än 50 000 invånare. Under den nuvarande mandatperioden finns det 61 lokala
partibildningar, varav nio är valkonstruktioner
av rikspartier och fjorton lokala utbrytningar
ur etablerade partier.
Flera av de lokala partiernas företrädare
uppfattar sin egen aktivitet som ”opolitisk”.
Det är ett högst diskutabelt synsätt. Uppenbarligen är man emellertid av olika anledningar missnöjd med de befintliga partierna
och söker därför skapa en organisation, som
enbart vill se kommunens bästa – ett parti
som paradoxalt nog skulle stå över partipolitiken.
Skall man införa spärrar mot sådana partier?
Det gäller, som utredningen framhåller, att
göra en avvägning mellan önskemålet att
uppnå största möjliga proportionalitet mellan
partierna och nödvändigheten av att förhindra en långtgående partisplittring. Det
mesta talar dock för att ingen spärr alls bör
förekomma. Under inga omständigheter bör
den sättas så högt som vid fyra procent. Lokala partier bör betraktas som symptom på
missnöje med vissa kommunala förhållanden
eller med de etablerade partierna. Dessa har
då alla skäl i världen att se mera självkritiskt
på sin verksamhet. Risken för nya partibildningar, som har en reell chans att hävda sig i
ett val, kan vara en nyttig påminnelse om de
befintliga politikernas dödlighet. Håller de
inte tillräcklig kontakt med väljarna, eller lå-
ter de pampväldet florera, bör medborgarnas
reaktion kanaliseras via nya partibildningar.
Söker man lagstiftningsvägen förhindra detta,
kan förtroendet för demokratin äventyras.
”Kommunens väl” kan kanske många gång·
er vara just vad en kommun behöver.
Vid vägskälet
Opinionsmätningen från mars beträffande
partiernas inbördes läge i väljaropinionen har
hastigt satt folkpartiet i en situation, där man
måste bestämma sig. Sedan det för partiet
olyckliga valet 1973 har då och då små ljusglimtar kunnat skönjas i dessa opinionsmät·
ningar. Men nu står skriften på väggen. Från
januari till mars detta år har folkpartiets sill·
ror gått ner från 8 % till 6 %-
Det betyder att om partiet inte lyckas forma en politik, som återvinner väljarnas förtroende, står katastrofen för dörren. Sven
Erik Larsson i DN, som i icke ringa mån bi·
dragit till partiets svåra läge genom att en~a?-
gera tidningens stora inflytande för ett samarbete mellan socialdemokraterna och folkpar·
tiet, har i en bekymrad kommentar uttalat att
tillbakagången inte går att tillfredsställande
förklara.
Den som på fullt allvar tror det måste van
låst i ett önsketänkande. Folkpartiet byggde 1
25 år upp sin position i svensk politik under
Bertil Ohlins ledning genom att framträda
som det stora liberala oppositionspartiet – del
samlande liberala alternativet till socialdemokratien. Det hade visserligen en folkrördstförankring i frikyrklighet och nykterhetsrörelse. Men dess plattform var väsentligen ideoJo.
gisk – inte organisatorisk eller byggd på samhörighet med ekonomiska intresseorganisationer. Partiets slagkraft utåt låg främst i
starka press. Allteftersom
sviktade genom att dessa rörelser själva
svagades och andra massmedia minskade
sens betydelse, blev betydelsen av den
giska plattformen allt större.
För ett parti i en sådan situation är det
turligtvis livsfarligt att idepolitiskt sätta
mellan två stolar. Att på en modifierad
logisk linje vinna nya väljare är i dagens stelnade partipolitiska miljö i alla händelser en
uppgift på mycket lång sikt. Opinionsutvecklingen efter valet visar att folkpartiet riskerar
att bli tillintetgjort om det försöker sig på en
politik, som innebär en förskjutning från socialliberalism till liberalsocialism.
Dessbättre är det inte för sent för Gunnar
Helen att bryta sig själv och sitt parti ut ur
den tvetydiga hållning, som så uppenbart förkastas av partiets sympatisörer. I själva verket
har han nu sin stora chans, nämligen att återupptaga uppgiften som ledande kraft i en
samlad liberal opposition – ty alla de tre oppositionspartierna är ideologiskt i grunden liberala, om ock med olika förtecken.
Gör han det med kraft och skicklighet –
och under motgångens dagar har han visat
prov på båda egenskaperna – kan folkpartiet
mycket väl komma att göra en come-back i
stor skala. Det ligger fuller väl inom möjlighetemas gräns att en samlad liberal opposition vinner valet 1976 – ett val, som främst
kommer att gälla skattepolitiken och inflationen. Vilken stark ställning skulle hans parti
då inte få i en liberal samlingsregering. Att
välja rätt linje borde inte vara svårt. Alternativet är ju en ända med förskräckelse eller – i
bästa fall- en förskräckelse utan ände.
Kristendom och broderskap
Vad folkpartiet kan ha för glädje av sin riksdagsman Sten Sjöholm undandrar sig utomståendes bedömning. I en votering den 20
mars röstade han ensam av de borgerliga med
socialdemokrater och kommunister och lyckades därmed förhindra lottning om en motion,
som begärde utredning av rätt till avdrag för
gåvor till religiösa och ideella organisationer.
Att regeringsanhängarna skyggar redan inför
tanken på en skattelättnad vet vi. Men att en
folkpartist, med många frireligiösa bland sina
väljare och med vetskap om – och den vetskapen måste han ha – hur svår inte minst
165
många friförsamlingars situation är i dessa tider, söker motivera sin ståndpunkt ur specielr
kristen synpunkt, det förefaller vara rent hyckleri.
Hr Sjöholm citerade bibeln och fann det
också vara fel att ”givandets glädje skulle
bero av avdragsrätten”. Att det är givandets.
förmåga som skulle höjas förbigick han. Han
har inte brytt sig om att ta reda på vilka belopp som frivilligt ges till mission och Lutherhjälp eller för att hålla missionshus beboeliga
och för att betala frikyrkliga pastorers tämligen magra arvoden. Han kan, om han vill,
förneka att detta är goda ändamål. Men han
kan inte förneka att gåvorna ges, och inte·
heller att de med avdragsrätt i deklarationerna skulle kunna öka.
Att i sammanhanget också åberopa Gud
för ett avslag är minst sagt egendomligt. Men
detta var vad hr Carl-Eric Lundgren (s)
gjorde. Han svarade för utskottet och kunde
inte förstå att någon ville ha avdrag för en
gåva till Gud. Hr Lundgren är broderskapare
och tillhör alltså den grupp, som förr ville
göra socialdemokratiska riksdagsmän ti!F
kristna men nu vill göra de kristna till socialdemokrater. Som sådana skall de hålla på
höga skatter, medan att vilja sänka skatterna
bör förbehållas de okristna. Till allt annat blir
regeringen därmed mer kristen än oppositionen och hrr Palme och Sträng allra mest.
Om någon betvivlar att så är fallet, hänvisas han eller hon härmed till en statskyrkapräst. Fru Lillemor Erlander, på sin tid energisk ordförande i en misslyckad statlig utredning om leksaker, vårdar sig numera inte om
barn utan om själar. Hon är prästvigd för
svenska kyrkan. Hon är helt på kristna-socialdemokrater-linjen. Ett klipp ur vad hon i
vintras skrev i tidskriften Broderskap (s) gick
genom pressen. Här citeras det efter SvD;
det förtjänar att gömmas och bevaras:
Och vi skall och får alltså vara jublande·
glada över att politiken är lätt och glad’
och rolig ibland och över att allt går bra..
Men vi får inte vara glada över att vi är
166
duktiga för det är ju Hans gåvor till oss
som vi använder. Edra namn är skrivna i
himmelen. Så får vi perspektiv också på
SIFO-siffror.
Om detta inte om några år kommer att räk·
nas pastor Erlander som merit för biskopsstolen i Linköping, under vilken hon tjänstgör,
finns förvisso ingen rättvisa i världen!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner