Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 5 okt. 1945.
Göring eller Genom att inpränta i minnet, huru den tillryggalagda
Dahlerus? vägen ser ut bakifrån minskar en vandrare avsevärt
risken för att gå vilse på återvägen. För den som vill följa och förstå sin samtids världshistoriska händelseförlopp, kan mången källa
till ofrivillig villfarelse elimineras genom en motsatt metod: den
återblickande betraktaren gör klokt i att då och då söka draga sig
till minnes, hur den nu tillryggalagda vägen en gång såg ut framifrån, innan vandraren-betraktaren visste, varthän den skulle leda,
huru den skulle vara beskaffad och vilka upplevelser den skulle erbjuda honom.
Det är civilingenjör Birger Dahlerus’ bok »Det sista försöket» – och
dess eko i svensk publicistik – som närmast föranlett dessa banala
påminnelser om elementära hinder för den ena människans förmåga
att fatta den andra människans handlings- eller betraktelsesätt. Dahlerus’ skildring av betydelsefulla scener i ett sällsynt skickelsedigert
världshistoriskt händelseförlopp har kommit att publiceras vid en
tidpunkt, då ridån just gått ned för det drama, vars upprinnelse
skildringen sysslar med. Hela världen vet i dag betydligt mer om
dramats innebörd och en hel del mer om några av huvudpersonerna
än även de relativt välunderrättade visste i den stund, då ridån gick
upp för över sex år sedan. Har Dahlerus likväl något av intresse att
förtälja~
Redan den roll han själv har spelat – förtrogen, budbärare, rådgivare och upptecknare – är ett egendomligt verk av slumpvis tillkomna förutsättningar och av hans egen verksamhetslust. Personlig
bekantskap med allmänintresserade engelska affärsmän och med Gö-
ring, ambition att göra en egen insats i det världspolitiska spelet,
förhandlingsteknisk färdighet plus allmän fysisk och psykisk spänstighet satte Dahlerus i stånd att fungera som tekniskt effektiv mellanhand mellan några av huvudaktörerna i det diplomatiska spel,
som utmynnade i det andra världskrigets utbrott. Vad är då att
säga om Dahlerus’ framställning och om hans bidrag i sak till känne- . domen om spelets gång och huvudaktörerna~
Skildringen fyller obestridligen höga anspråk i fråga om vederhäftigt återgivande av fakta. Dahlerus har ett gott minne och har
tydligen begagnat första tillfälle att utförligt uppteckna vad han hört
och sett. För sin personliga del har han oförbehållsamt redovisat de
omständigheter, som bragt honom i kontakt med Göring och utvecklat denna kontakt, och med avväpnande öppenhjärtighet har han
också låtit läsaren få del av hans egen tillfredsställelse över de kulinariskt och i övrigt lyckade arrangemangen vid det värdskap, som
han på sin tyskfödda hustrus egendom i Schleswig-Holstein i juli
482
Dagens frågor
1939 utövade för Göring och en krets engelska vänner. Det kan med
fog sägas, att Dahlerus givit en osminkad bild både av de händelser
och förhandlingar han varit med om och av de agerande personerna
inklusive sig själv.
Hur skall man emellertid bedöma honom själv och hans roll~ För
en del svenska tidningar ha de bidrag, som Dahlerus givit till kännedomen om det nazistiska Tyskland – om dessa bidrag mera nedan ‘–
tydligen varit fullständigt ointressanta i jämförelse med vikten av
att utmåla »Görings vän» Dahlerus som en högst suspekt individ,
som en av deltagarna i en lömsk komplott, vilken gick ut på att förhindra krigets utbrott och att bespara Hitler och hans gäng deras
bergsäkra nederlag. Den betraktare, som i och för sig ägnar mera
intresse åt problemet Hitler eller problemet Göring än åt problemet
Dahlerus, kommer emellertid ej förbi frågan om den egentliga innebörden av den svenske ingenjörens medlingsinsats, en fråga, som så
mycket mindre bör kringgås, som den osvikligt leder rakt in på hela
den diplomatiska krisens kärnproblem: kunde krigsutbrottet 1939
överhuvud förhindras och i så fall på vad sätU
I ljuset av vad vi numera känna till om krigsutbrottets förhistoria
torde det vara ställt utom allt tvivel, att Hitler senast omkring må-
nadsskiftet juli-augusti 1939 slutgiltigt bestämt sig för en väpnad
uppgörelse med Polen, varvid den övervägande sannolikheten dock
alltjämt talar för att han helst velat undvika en väpnad konflikt
med västmakterna såsom direkt följd av aktionen mot Polen. Denna
insikt betyder, att västmaktdiplomatiens strävan att klargöra för Hitler, att en tysk aktion mot Polen måste medföra krig mellan Tyskland och västmakterna, i praktiken aldrig kommit att påverka krisens slutliga utgång, som i själva verket var på förhand given. Icke
desto mindre måste ur västmakternas synpunkt all diplomati, som
överhuvud förtjänar detta namn, i det i augusti 1939 givna läget utgå
från arbetshypotesen, att det gällde att övertyga Hitler om Englands
och Frankrikes beslutsamhet att gå till krig på den polska frågan,
icke av åstundan att »dö för Danzig» utan för att – som sir Alexander Cadogan den 27 augusti 1939 formulerade det för Dahlerus –
få slut på gangsterpolitiken. Från denna arbetshypotes utgick ju
uppenbarligen också Dahlerus själv, när han åtog sig uppgiften att
sammanföra Göring med tongivande engelsmän i främsta syfte att
klargöra för den tyska riksledningen, att brittiska regeringens garanti till Polen ej var någon bluff. Det är ganska ofattbart, huru
någon utrikespolitiskt kunnig person – såsom skett i en stor svensk
tidning – kunnat beteckna Dahlerus’ självtagna mission som överflödig av det skälet, att det även Dahlerus förutan existerade tillräcklig kontakt mellan ledande personligheter i Tyskland och i England. Nackdelen med de existerande kontakternas officiella karaktär
bestod just däri, att Hitler – underblåst av Ribbentrop, som laborerade med grumliga informationer om engelsk undfallenhet – ej
var böjd att tro på de officiella brittiska deklarationerna (varvid det
även är möjligt, att ambassadören sir Neville Henderson genom privata uttalanden till tyska personligheter på ett tidigare stadium bi- 483
Dagens frågor
dragit till att undergräva tilliten till de officiella brittiska deklarationernas obetingade giltighet).
Om Dahlerus i sitt medlarevärv mellan London och Berlin under
dagarna före den l september 1939 knappast med fog kan anses ha
fungerat som »Görings agent» är det svårt att i hans telefonsamtal
med en tjänsteman i Foreign Office på förmiddagen den 3 september – någon timme, innan krigstillstånd inträdde mellan Tyskland
och England – se någon annan praktisk innebörd än en ensidig
vädjan till Chamberlain att betänka »situationens allvar» – medan
den tyska offensiven rullade in i Polen sedan ett par dygn. Det en
stund senare av Dahlerus framkastade förslaget, att Göring – just
vid den tidpunkt, då fristen för Storbritanniens ultimatum utlöpte –
skulle flyga till London förefaller också föga genomtänkt.
Intressantare än frågan om effekten av Dahlerus’ verksamhet till
den ena eller andra partens favör – man måste ju för övrigt alltid
hålla i minnet att han före den l september städse handlat i samråd med bägge parterna – är emellertid den inblick hans bok giver
i förhållandena inom den tyska ledningen. Hitlers minst sagt underliga beteende som gav Dahlerus intrycket, att han ej var normal,
och Görings underdåniga passivitet i de mest kritiska lägen skildras
med övertygande konkretion.
Det må slutligen erinras om att Dahlerus säger sig så sent som
den 24 augusti 1939 ha av Sveriges statsminister fått höra, att man
ej behövde befara någon kris – en uppfattning, som stämde rätt illa
med Dahlerus’ privata informationer …
Frankrikes De grundvalar, på vilka Frankrike skall bygga
återuppbyggnad. upp sitt näringsliv, kunna enligt ledande Paristidningars kommentarer till general de Gaulles för en tid sedan i
l’Assemblee Consultative hållna näringspolitiska programtal sammanfattas sålunda: ökad och mera rationellt bedriven produktion, en
förtroendefull samverkan mellan alla medborgare samt en målmedveten statlig verksamhet, som, utan att döda den fria konkurrensen
och det enskilda initiativet, har till uppgift att av det ekonomiska
samhällslivets skiftande mångfald skapa en homogen enhet.
Enligt den rapport, som avgivits av den franska återuppbyggnadskommissionen, var efter befrielsen i augusti 1944 den materiella förstörelsen vida mer omfattande än vad som angivits i Journal Officiel några veckor efter tyskarnas fördrivande. Antalet raserade hus uppgår till cirka 200,000 och antalet delvis förstörda till omkring 1,2 milj. Mer än 5 milj. människor äro hemlösa och ungefär
500,000 utan arbete.
Många av kuststädernas hamnar voro på hösten 1944 fullständigt
spolierade, men på en förvånansvärt kort tid ha de flesta storhamnarna reparerats, åtminstone i sådan utsträckning att lossning kau
ske. Cirka 50,000 franska, amerikanska och engelska soldater ha arbetat i 24-timmarsskift utefter hela kanalkusten. Calais’ hamn öppnades på förvåren för sjöfart, men någon större trafik är ännu inte
möjlig. Boulognes hamn har provisoriskt iståndsatts, och Dieppe Ur
4S4
Dagens frågor
trots två invasioner åter i fredsskick. Le Havres storhamn har nu
reparerats så, att den i likhet med den sönderbombade men snabbt
iståndsatta Ronens hamn har en större kapacitet än före kriget. Den
100-procentigt förstörda Atlanthamnen Brest torde däremot ej kunna
trafikeras förrän vid årsskiftet 1945′—–46. De övriga atlanthamnarna
Cherbourg, Lorient, Saint-Nazaire, Nantes, La Rochelle och Bordeaux,
som voro ockuperade av tyska trupper ända till kapitulationen, repareras nu av franska ingenjörer och arbetare. Medelhavshamnarna
voro vid tyskarnas reträtt förstörda till 75 a 90 proc. Den första av
dessa hamnar, som öppnades för civil trafik, var Sete (dec. 1944).
Frankrikes största hamn, Marseille, var i oktober 1944 ett enda kaos,
men fransmän och amerikanare började genast upprensningsarbetet,
och tack vare den amerikanska maskinutrustningen kunde inom en
relativt kort tid ett trettiotal kajplatser repareras. Hamnen var till
en början helt reserverad för den amerikanska armen, men är nu
fransk, liksom övriga av anglosaxiska stridsstyrkor disponerade franska hamnar.
Det franska lufttrafiknätet, som före kriget hade sin östliga ändstation i Saigon och sin vä.stliga i Santiago de Chile, är nu 10,000 km
längre än 1939 och omfattar 75,000 km reguljära router. Nya linjer
skola etableras snarast möjligt. I detta sammanhang bör nämnas,
att den franska flygplansindustrien trots materialbristen utvecklar
en beundransvärd energi för att öka produktionen. I september 1944
var driften nedlagd, men nu sysselsätter denna industri 70,000 män
och kvinnor. Under innevarande år beräknar man kunna tillverka
cirka 2,000 flygplan. Serietillverkningar till ett värde av 14 miljarder
francs planeras. Några av flygplanstyperna komma att ha en
maximihastighet av 800 km/tim. Omkring 350 flygfält ha iståndsatt:.;
efter befrielsen.
Givetvis är järnvägsbygget och nyanskaffning av rullande materiel
ett oeftergivligt villkor för det franska näringslivets renässans. I
slutet av augusti 1944 voro järnvägslinjer om inalles 3,100 km fullständigt förstörda, men reparationsarbetet har bedrivits med största
intensitet, och avsevärda sträckor kunna redan trafikeras. Vid tiden
för befrielsen voro cirka 2,300 järnvägsövergångar förstörda eller skadade, men trots bristen på material och kompetent arbetskraft var
reparationsarbetet slutfört vid årsskiftet 1944-45. När kriget började,
hade Frankrike 18,300 lok, varav 1,230 ellok. I september 1944 voro
endast 2,875 ånglok och 285 ellok användbara. Men redan i januari
1945 hade antalet ökats till 5,900 ånglok och 970 ellok. Nyligen har
franska staten i USA köpt 700 lok, varav hälften skall levereras under innevarande år. Nydqvist & Holm och Motala Verkstad skulle
ha fått stora lokbeställningar, om Sverige kunnat fritt disponera över
sitt tonnage. Den franska vagnparken, som vid krigsutbrottet uppgick till 29,000 personvagnar och 460,000 godsvagnar, var i september
1944 reducerad till 6,250 personvagnar och 147,000 godsvagnar, men
redan i januari 1945 disponerades 8,700 personvagnar och 160,000 godsvagnar, som dock till större delen voro rekvirerade av de allierade
militärmyndigheterna. Först efter den tyska kapitulationen kunde de
485
Dagens frågor
civila transporterna återupptagas i viss utsträckning. Men alltjämt
dominera de militära transporterna genom Frankrike från och till
‘ryskland, till stort men för det franska återuppbyggnadsarbetet.
Av vattenvägarna förstördes under kriget 4,600 km, men redan i
mars i år voro inte mindre än 3,200 km åter trafikabla – ett utomordentligt resultat av den franska väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbete. Bristen på tonnage för kanaltransporterna är emellertid
ännu mycket kännbar.
Även andra faktorer än förstörelsen inom transportväsendet inverka på försörjningsläget, först och främst det franska jordbrukets
av kriget reducerade produktivitet. Väldiga odlade områden, särskilt
vid kusterna men också inom övriga delar av landet, ha minerats av
tyskarna. Dessutom har en stor del av åkerarealen förvandlats till
flygfält. Den odlingsbara arealen har reducerats med cirka 100,000
hektar. Livsmedelsläget är alltjämt kritiskt.
Men är det knappt om det dagliga brödet, så lider Frankrike däremot ingen brist på vin och cognac – 16 milj. hektoliter vin finnas
på lager och dessutom 14 milj. hl i Nordafrika, vartill komma 75 milj.
flaskor champagne. Cognacreserven är den största på hundra år.
Tyskarna trodde, att de lagt beslag på all fransk cognac. De franska
producenterna lurade dem. De levererade till tyskarna endast betalkohol av dålig kvalitet, ingen druvcognac, men etiketten var fin,
och tyskarna voro förtjusta … »fabelhaft».
Klart är, att den franska industrien ej i nämnvärd grad kan bidraga till återuppbyggnaden, förrän kolgruvedriften och den elektriska kraftförsörjningen blivit något så när normala. Bristen på
JJitprops omöjliggjorde på hösten 1944 en effektiv gruvdrift. Sedan
tillförseln av pitprops or’dnats provisoriskt, har arbetsveckan i kolgruvorna successivt ökats till sex dagar. Till följd av bristen på gruvarbetare (en stor del deporterades av Laval till Tyskland; de, som återvänt, äro på grund av svält och misshandel icke ännu kapabla att utföra något arbete) har produktionen ännu ej kommit upp till fredstidens nivå. Den har dock tack vare energiska åtgärder och de disponibla arbetarnas berömvärda prestationer stigit från 40,000 ton (september 1944) till500,000 ton. En stor del rekvirerades av de amerikanska
och engelska militärmyndigheterna. På grund av transportsvårigheter
är emellertid fortfarande många industriers kolförsörjning stoppad.
För att fylla bristen på arbetskraft inom gruvindustrien och jordbruket har regeringen gjort en demarche i London och Washington med
anhållan om att få disponera 1,300,000 tyska krigsfångar utöver de
200,000 krigsfångar, som franska armen och maquisarderna tagit.
Varje krigsfånge beräknas kunna bryta 500 kg kol per dag mot ungefär 850 kg för en kvalificerad fransk gruvarbetare. Arbetsgivaren
skall till staten betala krigsfångens lön enligt samma taxa som för
franska gruv- och jordbruksarbetare. Krigsfångens underhåll kostar
ungefär 40 francs per dag, och dagslönen utgör 140 francs. Med detta
system tjänar franska staten 100 francs per dag och fånge. De summor, staten inkasserar, räknas som tyskt skadestånd.
Trots bristen på råvaror och reservdelar samt specialmaskiner, som
486
Dagens frågor
under ockupationen transporterades till Tyskland, har ett relativt
stort antal fabriker och verkstäder, särskilt inom den mekaniska industrien, återupptagit driften.
Det mest markanta uppsvinget har ägt rum inom bilindustrien.
Samtliga bilfabriker i Parisdistriktet med undantag av Renaultverken, som bombades av de allierade därför att de arbetade för tyskarna, voro vid befrielsen oskadade och tillverka nu krigsmaterial
för den snabbt växande franska armen. Ar 1929 var Frankrike
den näst största bilproducenten i världen (USA nr 1), men 1938 hade
det åkt ned till fjärde platsen. I syfte att intensifiera produktionen
har en femårsplan utarbetats: fabrikationsåret 1945–46 150,000 bilar,
andra året 240,000, tredje året 350,000, fjärde året 400,000 och femte
året 470,000. Inköpen av för projektets realisering erforderlig maskinutrustning beräknas uppgå till cirka 7 miljarder francs. Antalet
vagnstyper kommer att reduceras.
Den kemiska industrien brottas med samma problem som de flesta
övriga industrier – brist på kol och råvaror. Vad svavelsyreframställningen beträffar, medger tillgången på svavelkis en produktion
för innevarande år av 300,000 ton (1939: l milj. ton). Sodaindustrien,
som före 1940 producerade 420,000 ton per år, varav 25 proc. exporterades, har visserligen tillgång på råvaror, men hämmas av kolbristen.
Produktionen av kalciumkarbonat, som 1939 belöpte sig till 180,000
ton, har under innevarande år avsevärt ökats. Cement-, tegel- och
glastillverkningen är ännu inte på långt när i stånd att tillgodose de
enorma behoven av dessa varor.
Vid det europeiska krigets slut var blott 45 proc. av den franska
industrien i gång. Men redan det är en aktningsvärd prestation av
ett utplundrat och krigshärjat land. I kolonierna finnas betydande
varulager. Till följd av tonnagebristen ha de ännu ej kunnat fraktas till moderlandet.
I fråga om importen från Sverige äro Frankrikes behov praktiskt
taget obegränsade och gälla främst trävaror, cellulosa, papp, papper,
järn, stål, ma·skiner, kul- och rullager samt fartyg och järnvägsmateriel. Dessa behov ha tillgodosetts i det nyligen ingånga fransksvenska handelsavtalet. Men tonnagebristen försvårar avtalets realisering.
Arbetarnas insats i det franska återuppbyggnadsarbetet torde
komma att bli ännu mera betydande än hittills. Enligt en för ett par
månader sedan utfärdad förordning har i varje industri- eller handelsföretag med minst 100 anställda ett driftsråd (Comite d’Entreprise) konstituerats, bestående av företagets chef och en personaldelegation. Ombudens antal varierar mellan fem och åtta allt efter
företagens storlek. Driftsrådens uppgift är av teknisk, ekonomisk och
social natur. De skola handhava all social verksamhet vid företaget
samt äga rätt att föreslå åtgärder, ägnade att öka och modernisera
produktionen. Driftsråden skola informeras om viktigare ärenden rö-
rande företagets organisation, administration och affärsverksamhet.
Med undantag för frågor angående skötseln av företagets sociala in- 36-45689 Svensk Tidskrift 1945 481
Dagens frågor
stitutioner är driftsrådens uppgift rent konsultativ. De förslag, som
företagets chef ogillar, kunna underställas generalinspektörens för
den industriella produktionen prövning, och denne kan hänskjuta
frågan till den högsta instansen, produktionsministeriet. I detta sammanhang bör nämnas, att den franska moderata falangen icke ställt
sig avvisande till förslaget om en industriell demokrati. Dess kritik
av socialisternas och kommunisternas ekonomiska politik är positiv.
Frankrikes statsskuld var den 31 december 1944 tre gånger större
än 1939. Ökningen var emellertid mindre än under första världskriget.
Gentemot utlandet har staten inga ekonomiska förpliktelser, varigenom Frankrikes statsfinansiella läge åtminstone i detta avseende fördelaktigt skiljer sig från andra länders. Mot inflationsfaran föres en
energisk kamp, i vilken de viktigaste vapnen äro befrielselånet (l’emprunt de la liberation) samt konfiskationen av oskäliga vinster. Båda
ha till uppgift att absorbera utelöpande köpkraft av överskottskaraktär. Teckningen av befrielselånet har överträffat alla förväntningar.
Guldreserven är alltjämt betydande, 75 miljarder francs. Enligt det
befriade Frankrikes första budget belöpa sig de ordinarie utgifterna
till cirka 150 miljarder francs, medan inkomsterna kalkylerats till
något över 155 miljarder.
De materiella energikällorna har kriget tills vidare reducerat, men
den andliga energikällan, viljekraften, är intakt, ja starkare än nå-
gonsin. Med fog kunde general de Gaulle säga på befrielsens dag:
La France est blessee, mais la France est debout.
Sanningen Kapten B. H. Liddell Harts stämma har länge hört till
på marsch. de uppmärksammade i Englands offentliga debatt. Som
militär expert, först i Daily 1’elegraph och sedan i Times samt i flera
böcker framträdde han under mellankrigstiden som en av de främsta
förkämparna för armens mekanisering. Han stod den dåvarande
krigsministern Hore-Belisha nära, när denne omedelbart före krigsutbrottet sökte genomtvinga en reform och modernisering av den
engelska armen. Å ven under kriget har han tillhört de mest framträdande kommentatorerna av händelseutvecklingen. Det kan diskuteras, om hans uppfattning visat sig riktig i alla detaljer; att han i
stort sett bedömt förutsättningarna realistiskt, förefaller väl styrkt.
Under den engelska valkampanjen nu i somras uppträdde Liddell
Hart som talare bl. a. vid ett liberalt möte i Kendal i W estmorland,
där även partiledaren, krigets flygminister sir Archibald Sinclair, var
närvarande. Liddell H arts anförande är märkligt för sin klara och
illusionsfria syn på det aktuella läget och på den politik, som bragt
oss alla därhän. Det förtjänar därför att bli känt för den svenska
allmänheten, vilken man eljest på sina håll strävar att bibringa en
särdeles enkelriktad syn på tingen, som om Hitlers hot mot friheten
i världen under åren 1940-42 alltjämt vore det enda aktuella. Liddell H arts uppfattning har f. ö. åtskilliga beröringspunkter med den,
som Svensk Tidskrift i sitt förra häfte hävdade på ledande plats.
Han yttrade i Kendal bl. a.:
»Vi gingo för sex år sedan i krig för att rädda Polens oberoende.
488
Dagens frågor
Det borde nu stå klart, att Polen endast kommer att överleva såsom
en marionettstat, under kontroll av den makt, som i september 1939
föll det i ryggen och slog sig samman med Tyskland för att dela
Polens territorium. Det är uppenbart, att vi ej kunna infria vårt
löfte. Vi ha ansträngt oss som i intet tidigare krig för att hålla
vårt hedersord (redeem our honour), men vi ha ändå till sist misslyckats.
Men man kan säga, att vårt egentliga mål var att hindra, att en
stor makt behärskade hela kontinenten – en hänsynslös totalitär
makt, som gjorde individen till slav under staten. Ett sådant herravälde var en allvarlig möjlighet, om Tyskland ej hade hejdats. Men
resultatet av den totala segern över Tyskland är, att Ryssland, en
annan totalitär makt, blivit dominerande på kontinenten. Den större
hälften av Europa ligger nu under dess kontroll, medan den återstående hälften ej kan uppvisa någon stat av jämförlig styrka.
Alla våra stora krig ha utkämpats för att upprätthålla jämvikten
i Europa och hindra, att en enda makt vunne hegemonien. Genom
att krossa Tyskland så fullständigt ha vi automatiskt förfelat vårt
mål på lång sikt- livsprincipen i vår politik genom alla århundraden, sedan vi slogo tillbaka armadan.
Detta krig var vunnet- i ordets enda väsentliga betydelse – när
Tysklands angreppskraft brutits. Det resultatet hade vi uppnått för
mer än två år sedan. Sedan dess ha vi i blindo kämpat vidare för
att krossa Tysklands försvarskraft – och därmed även dess förmåga
att tjäna som buffert för Västerlandet. Det resultatet gav oss ära
till ett högt pris men innebar, att vi förlorade freden. Englands ledare var för upphetsad av själva striden för att kunna se framåt
och varsna den oundvikliga följden av den förintelseseger, som han
törstade efter. I det tappra men kortsynta fullföljandet av denna
overkliga seger ha vi bragt oss nära bankrutten. – – – ·
Att vi under detta krig bundo oss vid det enfaldiga slagordet ‘kapitulation utan villkor’, utgjorde dårskapens kulmen. Ty det förlängde kriget genom att hos fienden ingjuta förtvivlans mod. Det
betydde förlusten av många tusen fler liv, än det skulle ha varit
nödvändigt att offra. Det betydde Europas ödeläggelse under· befrielseverkets långsamma fortgång. Det totala krossandet av Tyskland har skänkt Ryssland en överväldigande makt i Europa. Om vi
skulle bli indragna i en konflikt med Ryssland, skulle denna makt
utgöra en större fara, än vad Tyskland var.»
Med hänsyn till den gärna använda, bekväma metoden att vifta
bort alla, vilka peka på det nuvarande lägets allvar, såsom hetsare
till ett tredje världskrig, kan det vara skäl att nämna, att Liddell
Hart starkt understryker behovet av fortsatt samarbete mellan de
stora segrarmakterna.
I augustihäftet av World Review har Liddell Hart publicerat en
artikel i fredsfrågan. Han kritiserar där skarpt Versaillesfredens
hårda villkor, vilka utgjorde förutsättningen för de moderata krafternas nederlag och extremisternas seger i Tyskland. Den statsmannamässiga måttfullhet, som visades den besegrade franska erövrarsta- 489
Dagens frågor
ten av Bolingbroke 1712-13 liksom av Castlereagh och Wellington
1814-15, prisas i effektfull kontrast mot de mer än trehundra underhusmedlemmar, vilka 1919 skrämde Lloyd George från en försonlig
fred och därmed gjorde sig till »unwitting gravediggers for the next
generation».
I fråga om Versaillesfreden kritiserar Liddell Hart särskilt de
tvångsmetoder, som användes mot de besegrade, den frampressade
värdelösa – och sakligt oriktiga – bekännelsen i fråga om skulden
till kriget, de territoriella avträdelserna, skadeståndets oerhörda storlek och ockupationstidens okloka längd. Det var enligt hans åsikt politiskt dåraktigt att göra den gamla regimens störtande till förutsättning för freden och sedan pålägga det nya systemets män dylika
hårda och förödmjukande villkor. Han sammanfattar: »Man behöver
ej tillgripa någon särskilt ond natur hos det tyska folket för att förklara, varför uppgörelsen ej blev varaktig. ‘Any nation of strong
spirit would have been spurred to evade and overturn such conditions.’» Han visar även en klar blick för sammanhanget mellan Versaillesfredens brister och de speciella agitationsmetoder, som krävas
för att kunna föra en demokratiskt styrd stat segerrikt genom ett
stort krig – en problemställning, som är minst lika aktuell 1939-45
som 1914-20.
Det är egentligen nästan genant, att man skall behöva hälsa dylika påpekanden som ett mycket stort framsteg i den aktuella debatten. Ty under det tidigare 1930-talet var detta sanningar, med
vilka varje upplyst och fördomsfri betraktare var väl förtrogen.
Men det är ej den minsta av de skadeverkningar, som Hitler och hans
kumpaner ställt till, att deras brottsliga framfart förgiftat den andliga atmosfären även bland deras motståndare. På så sätt har möjlighet att i mångas ögon framstå såsom sakliga bedömare av tidens
händelser givits t. o. m. åt de professionella tyskätarna, åt folk, i vilkas föreställningsvärld den tyska generalstaben gärna spelar ungefär
samma roll som Sions vise i ivriga antisemiters. Det sätt, varpå
man f. n. även i Sverige lyckats frigöra sig från de av den historiska forskningen fastslagna fakta i fråga om skulden till det första
världskriget – för att ej tala om ännu tidigare händelser – är ett
annat uttryck för denna ur viss synpunkt kanske naturliga men inte
dess mindre för framtiden mycket farliga begreppsförvirring, som
blivit en följd av nazismens illgärningar.
Skall en framtida utveckling till det bättre vara möjlig för Europa,
måste dylika onyanserade hatstämningar undanröjas genom konfrontation med en allsidig verklighet. Likaså måste det göras klart för
allmänheten, vad det nu inträdda läget innebär och vilka faror det
rymmer. Därmed är naturligtvis inte sagt, att det skall förfaras milt
med dem, som verkligen gjort sig skyldiga till förbrytelser, eller att
man skall söka bibringa folk den tron, att alla nu skönjbara hotande
olyckor nödvändigtvis komma att inträffa.
Ur denna synpunkt är en sådan insats som Liddell Harts och World
Reviews här ovan refererade att hälsa med tacksamhet, och man kan
glädja sig åt att en sådan mogen insikt ingalunda är ensamstående
490
Dagens frågor
i England just nu. Den stora frågan är blott, om den i tid skall
kunna göra sig hörd i makternas rådslag. Ingen vet, vilken anblick
Mellaneuropa kommer att erbjuda nästa sommar.
~ex månader efter De allierade generalernas manifest om österOsterrikes befrielse. rike utgör en viktig utfästelse. Det upprepar
Moskvakonferensens förklaringar att ett fritt, oavhängigt och demokratiskt Österrike åter skall upprättas. Det innehåller, konkret talat,
löften om större frihet för affärsmän och resande samt erkänner
officiellt de politiska partierna socialdemokraterna, kristligt sociala
och kommunisterna. Men manifestet innehåller inte något formellt
erkännande av den provisoriska regeringen från västmakternas sida,
och därför är denna regerings maktsfär begränsad precis som förut.
Manifestet talar också om Österrikes nödvändiga enhetlighet i ekonomiskt avseende.
Den frågan reses av sig självt vid anblicken av detta manifest:
behövdes det verkligen sex månader för att låta dessa uttalanden
komma till mognad~ Kunde inte redan tidigare en så legitim begä-
ran som att erhålla dessa försäkringar ha villfarits~
Tills vidare ha österrikarna blott att leva på hoppet att det nuvarande tillståndet med ett fyrdelat fosterland inom beräknelig framtid skall få ett slut. Denna fyrdelning illustreras bäst av det förhållandet, att den lilla floden Enns’ bro, på vilken ryska soldater nu
patrullera, har blivit en skarpare gräns än någonsin en gräns mellan suveräna stater – den nämnda floden skiljer som bekant nedre
och övre Österrike åt.
Att det nuvarande tillståndet i Österrike utgör blott ett provisorium – och som sådant ett icke särdeles lyckligt – framgår tydligast av ögonvittnens berättelser. Först senare torde det kunna klarläggas, hur mycket av dessa skräckskildringar som är sanning och
som är antirysk propagandistisk dikt. Mycket belysande är det memorandum, som statskanslern d:r Karl Rennes författat och som
offentliggjordes i Sverige på Österrikiska föreningen. Denna »Denkschrift» skildrar, hur Renner – vilken som bekant var österrikisk
statskansler även vid fredsförhandlingarna i Saint-Germain efter
förra världskriget samt under den österrikiska republikens första
år – kommit till insikten att något omedelbart måste göras för att
lindra det lidande, som befolkningen tillfogats genom den ryska
ockupationen. Ordagrant säger han: Vad som hände vid den ryska
besättningen skall befolkningen inte lätt glömma. Efter långt sö-
kande lyckades Renner få fatt på och tala med högre ryska officerare. Man behandlade honom högaktningsfullt, lovade att beakta hans
klagomål och uppfordrade honom till slut att träda i spetsen för regeringen för att befria Österrike från vad som återstod av Hitlerfascismen. Man förstår att Renner allvarligt tvekade, om han vid
sina 75 år skulle kasta sin och det socialdemokratiska partiets prestige i vågskålen i det tillstånd av fullkomligt kaos som då rådde.
Framför allt försökte han att klarlägga för de högre ryska militä-
491
Dagens frågor
rerna de österrikiska soldaternas och officerarnas uppträdande under
det tysk-ryska kriget. Han åberopade den propaganda, som under
åratal pågått och som utan att den minsta motkritik fatt förekomma
omtöcknat soldaterna. Han hänvisade även till SS:s brutala metoder;
det minsta motstånd mot denna organisation besvarades med omedelbar exekution. Han ville även urskulda sig med de svåra moraliska följderna av Dollfuss’ och Schuschniggs statskupper. J a, Renner
påstår, utan att det verkar särdeles övertygande, att den »Mussolinska ordning» av arbetarklassen efter politiska, ekonomiska och sociala linjer, som infördes i början av 30-talet, skulle ha varit ännu
mer förhatlig för massorna än Hitlerfascismens; den senare hade
inte något att röva efter Dollfuss men lovade åtminstone bröd och
arbete. Renner erkänner dock att denna stämning mycket snart försvann, sedan Hitlerregimens avskyvärdhet avslöjats.
Renner redogör i mycket drastiska ordalag för det tillstånd, som
rådde i Österrike då han till slut den 21 april installerades i Wien
i ett litet hus ute i en förort. Alla centrala myndigheter hade avskaffats redan 1938; vad de skulle ha gjort bestämdes i Berlin. Republiken var alliså i våras utan huvud! Sedan sex år tillbaka hade
alla lokala myndigheter ända ned till den sista byn rekryterats med
nationalsocialister; samtliga dessa hade emellertid nu gripit till flykten, för det mesta sedan de tagit kontanter med sig och makulerat
handlingarna. Det österrikiska folket utgjorde alltså vid ryssarnas
besättande bokstavligen en stat utan organ. Det fanns inte något
system där, vilket man hade kunnat reformera genom att sätta in
nya personer. I flera fall hade ärohetsbyggnaderna t. o. m. bränts
ned av de flyende. På stadsgatorna patrullerade inga poliser, i landsbygdens byar fanns det inga gendarmer. »Ingenstädes en postanstalt, en telefon, en järnväg. I uppbördsverken fanns inga anställda,
i de sociala byråerna inte ett rött öre. Man kunde» – tillfogar Renner med bitter ironi – »påstå, att många anarkisters ideal förverkligats: staten utan pengar, staten utan ekonomi.»
Trots detta sjönk inte regeringens mod, fastän dess auktoritet till
en början inte sträckte sig till provinsstäderna och landsbygden. Representanter för de forna kristligt sociala och kommunistiska partierna tillkallades. Socialdemokraterna och de kristligt sociala (som
nu benämnas det österrikiska folkpartiet) erhöllo vardera tre departement, medan kommunisterna fingo två: inrikesdepartementet, varunder polisen hör, och undervisnings- eller, som det numera något
ovant heter, folkupplysningsdepartementet. (Alltså samma departement som folkdemokraterna förfoga över i Finland.) Klokt nog besattes justitie- och finansdepartementen med partilösa. I justitiedepartementet ha dock tre understatssekreterare, en från vart och ett
av de tre stora partierna, förordnats som ett slags politiska kontrollanter. Finansdepartementet däremot är befriat från dylikt politiskt
inflytande, åtminstone i teorin. Bredvid detta kabinett, av vars medlemmar blott en kommer från jordbruket, har efter tjeckoslovakisk
modell 1945 tillsatts ett politiskt tremannaråd, med företrädare för
de tre nämnda regeringspartierna. Detta »Beirat» har att tillsam- 492
Dagens frågor
mans med kanslern företräda kabinettet inför offentligheten, partierna och sedermera folkrepresentationen.
Denna månghövdade apparat kan, erkänner Renner själv, givetvis
blott bli effektiv, om alla grupper samarbeta lojalt och utan egoism.
På densamma ankommer inte blott den s. k. verkställande makten
utan även lagstiftningen för förbundet och delstaterna. Renner betraktar sig inte såsom Rysslands befullmäktigade utan som det österrikiska folkets. Han anser det absolut nödvändigt att en enhetlig
besättningsmyndighet handlar i samförstånd med en enhetlig österrikisk regering, om det överhuvud taget skall bli möjligt att skapa
en ordning i Österrike. »Regeringens absoluta övertygelse är att de
föreliggande uppgifterna aldrig kunna lösas, om det redan i och för
s.ig så ringa statsområdet delas upp i fyra förvaltningszoner och ekonomiska gebit.» Denna uppfattning svarar mot vad det enklaste förnuft och det primitivaste människaförstånd säger. Ur denna synpunkt vore det därför en fördel, om västmakterna snart ville erkänna
regeringen. Likaså är det högeligen önskligt att ett sådant erkännande förknippas med de första stegen till en konstruktiv grannskapspolitik i Donaubäckenet. Detta behöver icke betyda tillkomsten
av någon på många håll fruktad blockbildning.
Den österrikiska regeringens huvuduppgift just nu är framför allt
att förebygga att befolkningen hungrar och fryser ihjäl – ett öde
som tyvärr denna vinter hotar flera folk. Vidare är det trängande
nödvändigt att förnya transportsystemet och åtminstone nödtorftigt
återställa den särskilt av ryssarna utplundrade produktionsapparaten. Sker ej så måste man räkna med faran av sociala störningar
och förtvivlade desperata aktioner, vilka ingen än så stark myndighet kan hindra att bryta ut. Här ges det ett tillfälle att uppvisa, vad
som kan göras genom den eljest så beprisade planhushållningen.
Ateruppbyggnadsarbetet kan aldrig effektivt fullgöras genom negativa aktioner, genom förbud och konstlad isolering, utan blott genom
en politik kännetecknad av positiva åtgärder och storstilade, på lång
sikt planerade reformer. Ingenting vore erbarmligare än att permanenta det nuvarande olidliga provisoriet.
Historier – Sedan åtskilliga månader tillbaka har Göteborgs Haninte historia. dels- och Sjöfartstidning på sin ansedda kultursida
mottagit ett antal artiklar av en författare, som i stället för namn
eller signatur begagnar märket ”””. Denne tydligen uppskattade
medarbetare, av allt att döma en missnöjd – mycket missnöjd –
militär, har huvudsakligen ägnat sig åt att, som det populärt heter,
kacka i eget bo eller f. d. eget bo. Vad han därvid närmast påminner om är den avskedade engelske polisman, som år ut och år in
brukade stå bland de andra besynnerliga talarna i Hyde Park och
avslöja Scotland Yard’s preusseri och korruption. Så småningom
har märket ””” emellertid givit sig ut på djupare vatten och sammanskrivit storpolitiska betraktelser, vilka regelbundet gått ut på att
bevisa den svenska samlingsregeringens formidabla uselhet.
493
Dagens frågor
Med anledning av vissa högre finska militärers nyligen avslöjade
huvudlösa uppträdande skrev han sålunda en artikel, »Förblindelse»,
som vanligt sammansatt av sant, halvsant och falskt, nien med det
sista inslaget rikligare tilltaget och mer ointelligent infogat än vanligt. Det kan för en gångs skull vara värt besväret att uppvisa, i
hur hög grad han – och tidningens ledning – anser det opportunt
och möjligt att ockra på publikens förmodade godtrogenhet och
glömska.
Efter 1933, påstår författaren, växte oron i Ryssland för det finsktyska samarbete, som hade den svenska militärledningens »fulla välsignelse». »Oron kulminerade, då Sverige-Finland … sökte sanktion
för de Alandsbefästningar, som de tre generalstaberna druckit ihop.»
-Man frågar sig, vad exempelvis den nyktre landshövding Sandler,
Ålandsplanens främste tillskyndare, säger om en sådan historieskrivning.
När det blev krig, fortsätter den trestjärnige författaren, skulle
Sveriges och Finlands regeringar, hur uppriktigt de än ville hålla
sig utanför, »med historisk nödvändighet falla i händerna på militaristerna och de reaktionära ämbetsmännen …» Vad excellensen
Hansson, statsrådet Sköld och deras kolleger i samlingsregeringen
ha att säga om detta konfysa uttalande skulle också vara intressant
att veta.
Vidare försäkrar artikelförfattaren, att man i Sverige var »helt med
på noterna», då Finland efter freden i Moskva så småningom åter
orienterade sig mot Tyskland, och då »Stor-Finland proklamerades»
i juli 1941. Ett annat prov på hans sanningskärlek är insinuationen,
att man i Finland, då man släppte in tyskarna i landet, för riksdagen
dolde »vad som var i görningen» – vilket är riktigt. Men sedan
tillägger han i samma andedrag: »liksom hela det svenska fallet»,
vilket däremot är en komplett osanning. Dr Knut Petersson, som
nu är Handelstidningens chef och som var ledamot av riksdagens
första kammare då den olycksaliga transiteringen medgavs i juni
1940, skulle kunnat korrigera författaren på denna punkt genom att
berätta- vad numera snart sagt var man vet – nämligen att regeringen sammankallade riksdagen den 21 juni just för att meddela
vad som tyvärr var i görningen.
Särskilt omsorgsfullt hoptvinnad av sanning och lögn – helt enligt salig Goebbels recept för verkningsfull propaganda’– är emellertid följande stycke:
»Rysslands krav på Finland i november 1939 var en vädjan till Finlands folk att draga sig tillbaka från ett utgångsläge, som skulle bli
mycket belastande för Ryssland vid det tyska anfall, som – om ‘Mein
Kampf’ ej var en krigslist – förr eller senare måste komma, och till
vilket anfall Finlands militära ledning ansågs vara i stånd förmå
sin regering ansluta sig. Då kraven ej vunno tillmötesgående gick
Ryssland till krig. Finsk censur och svensk okunnighet undanhöllo
för de finska och svenska folken de verkliga anledningarna till anfallet. Mot bakgrunden av den tillfälliga tysk-ryska nonaggressionspakten av augusti 1939 lyckades tysksympatisörerna i bägge länderna
494
Dagens frågor
t. o. m. ge angreppet en anstrykning av erövringsepidemi, som plötsligt skulle ha spritt sig till Moskva från Berlin. Under betäckning av
slagordet ‘Finlands sak är vår’ förledde militärledningen och reaktionärerna i Sverige regeringen till långt gående moraliskt och materiellt understöd åt Finland och därigenom också åt de tyska intressen, som det finska folket tvingats att kämpa för.»
Författaren hävdar här för det första som en plikt för det lilla
Finlands folk att »draga sig tillbaka», d. v. s. att på en stormakts krav
avstå från delar av sitt eget land, något som i varje fall ännu vid
denna tid icke ansågs förenligt med god demokratisk ordning, allra
minst i G. H. T.
»Finsk censur och svensk okunnighet» påstås ha för Sveriges och
Finlands folk dolt anledningen till det ryska anfallet. Om så är, återstår att förklara, hur hela den övriga världen blev lurad, t. ex. alla
de stater inom Nationernas förbund, som på sydamerikanskt förslag
utstötte Ryssland ur förbundet och enades om att bringa Finland allt
möjligt bistånd.
Påståendet att just »tysksympatisörerna» i Sverige velat göra gällande, att Ryssland fått en släng av den tyska erövringsepidemien,
faller på sin egen orimlighet. De verkliga tysksympatisörerna liksom ock ryssympatisörerna i Sverige voro de enda, som 1939 togo
det ryska angreppet lika lugnt och naturligt som stjärnförfattaren
nu. Men de voro icke många.
De som till snart sagt varje pris ville att Sverige skulle stå på
Finlands sida, voro identiska med dem, han sex rader längre ned
kallar »militärledningen och reaktionärerna» – de som »förledde» regeringen att hjälpa Finland. Bland dessa reaktionärer befann sig
då en utomordentligt stor del av svenska folket; för att ta några
namn ur högen: de två förutvarande utrikesminstrarna Rickard Sandler och östen Unden, dåvarande Social-Demokratens dåvarande redaktör Z. Höglund, f. ryske generalkonsuln Fredrik Ström, folkpartiets nuvarande chef Bertil Ohlin – för att inte tala om en hel rad
radikala och hyperradikala författare, som högtidligen avsvuro sina
ryska sympatier och hyllade Finland.
Bland dessa »reaktionärer», som under »betäckning av slagordet
Finlands sak är vår» inte bara »förledde» regeringen utan skarpt
och vältaligt klandrade den för dess förmenta kallsinnighet, för att
regeringen hjälpte Finland alldeles för litet, märktes- i ordets egentliga mening- även två personligheter, den ene i riksdagen, den andre
i tidningen Nordens Frihet. De äro dr Knut Petersson och redaktör
Harald Wigforss, de två som nu bestämma Handelstidningens kurs
och som nu – kanske av malplacerad nitälskan för tryckfriheten ‘– låtit märket tre stjärnors extremt osannfärdiga artikel publiceras i deras organ.
Givetvis framträder nu mycket av det som skedde i Sverige på
vintern 1939—40 i annat ljus än då. Men korten kunna därför inte
smusslas bort. De som då agerade, ofta lika ostentativt som egenrättfärdigt, ha ingen rätt att nu försöka dölja sig. De ha heller
ingen orsak att göra det. De läto sig dock till stor del ledas av en
495
Dagens frågor
ideell, osjälvisk uppfattning om mellanfolklig rätt. Låt vara att detta
i dag är inopportunt. Men opportunismen är ju för dem fienden nr l.
Vetenskaplig planhushållning Den nyligen på Tidens förlag utoch likriktade åsikter? komna broschyren »Universitetsreform» har nuvarande handelsministern till författare. Därmed är
utsagt, att den innehåller en mängd ut.talanden i skilda ämnen, alltid frejdiga, ofta stimulerande. »Vi håller på att sakta sjunka ner
till att bli en provinsiell andrahandskultur.» »Språkgränsen synes
fungera som ett tullskydd för en vetenskaplig produktion väsentligen
inriktad på hemmamarknaden.» Det sista är naturligtvis missvisande:
bilden med skyddstullarna hade varit fullt adekvat, om Myrdal syftat på vetenskapsmän, som inte läsa. utländska fackkolleger; men
knappast någonstädes citeras arbeten på alla möjliga språk så samvetsgrant som i svensk forskning. Det är inte heller riktigt, att
svenska vetenskapare med flit skulle undandraga sig internationell
kritik, tvärtom skulle de allra flesta med förtjusning anlita den översättningstjänst – den må gälla manuskript eller redan på svenska
utkomna verk – som vid flera tillfällen blivit efterlyst i denna
tidskrift.
På egna och de akademiska ämbetsbrödernas vägnar uppsänder
Myrdal ett »peccavimus»: professorernas intresse för sina egna organ
har varit för matt, och därtill kommer, att »som klena politiker är
vi benägna till ‘realism’. Vi ävlas att i tid och otid lägga överdrivet
taktiska beräkningar till grund för vårt praktiska handlande och
att styra det direkt på kraftlösa kompromisser.» Men det gäller också
att undvika »den allvarliga fara för dilettantism som råder, om populära strömningar och opportuna hänsyn får bestämma utvecklingsgången …»
Botemedlet, eller rättare den nödvändiga förutsättningen för en
bättring, ligger i en kraftig ökning av anslagen, såsom redan från
så många håll har betonats. Främst ställer Myrdal »inrättandet av
ett stort antal forsknings- och undervisningsbefattningar för unga vetenskapsmän från tidigaste licentiatåldern fram till professorskompetensen».
Det givet intressantaste i hela skriften är emellertid Myrdals avgjorda ställningstagande mot vad han kallar en »dagens fluga», nämligen tanken på planläggande och samordnande centrala forskningsråd, närmast föranlett av betänkandet om ett dylikt statligt råd för
samhällsvetenskaperna. Anslagen böra i stället lämnas direkt åt de
existerande akademiska organen och samordningen anförtros åt den
hävdvunna akademiska demokratien, om vilken förf. har en hög tanke.
Det märkvärdiga inträffar alltså, att planhushållaren Myrdal icke
vill veta av någon planhushållning inom det arbetsområde, med vilket han har personlig förtrogenhet. Han är själv medveten om motsättningen, och den ger onekligen stoff till åtskillig eftertanke. Inte
heller lämnas läsaren i ovisshet om, vad det är, som till den grad
oroar förf., att han rentav talar om en kulturkamp. När det gäller
medicinsk och teknisk forskning lämnas visserligen frågan öppen.
496
Dagens frågor
Men för kulturvetenskapernas vidkommande menar Myrdal, att statliga forskningsråd, som fördelade anslag från fall till fall, inte bara
skulle vara opraktiska utan också kunna bli ett indirekt hot mot
tankefriheten. Ty – och förf. har kursiverat denna mening – »det
är i sista hand maktens omväg över de självstyrande akademiska
institutionerna som garanterar forskningens frihet».
Man tycker sig här skönja ett vidare perspektiv. Detta med statliga forskningsråd är dock inte någon enstaka vinterfluga. Det kan
icke skiljas från den allmänna tendensen till överhetens förmynderskap, lika litet som tankefriheten kan betraktas utan sammanhang
med individens oberoende i andra avseenden. Och hittills har veterligen ingen lyckats gendriva den kritik, som går ut på, att varje tillräckligt omfattande statlig verksamhet med nödvändighet blir totalitär, sätter möjligheterna till demokratisk kontroll ur spel och undergräver den personliga friheten. En sådan utveckling synes främjad
av historiska faktorer: socialismen slöt under sin kamp- och minoritetstid nära förbund med de individualistiska frihetsideerna, men nå-
got inre samband mellan dem bägge finns ej. Nu, när makten är
nådd, lider det måhända mot hemskillnad i detta resonemangsäktenskap.
Naturligtvis inbillar sig ingen vettig människa, att ledarna för
praktisk socialdemokratisk politik (vi tala alltså inte om professor
Laski) skulle vara fiender till åsiktsfriheten eller över huvud taget
vilja slå in på »vägen till träldom». Men vill man kosta på sig något
för att hävda det gamla idealeU statsministern bekände sig till det,
när han tog upp frågan i sitt tal vid SSU-lägret i somras, men samtidigt hördes vissa bitoner, som knappast kännas igen från den klassiska socialistgenerationen av typen Branting och Jaures. »Friheten
har sina gränser», menade excellensen. »Den som icke vill hålla sig
inom dessa, får finna sig i att bli tillhållen och vid behov stängd i
sin verksamhet. Allt detta är självklart. Men därmed är icke sagt,
att den som har en kritisk inställning till den rådande ordningen
eller en från den förhärskande meningen avvikande åsikt, skall förhindras att hävda den.» Det är icke sagt, men … se upp, mina damer
och herrar oliktänkande! Och låg det inte en ödets ironi, i så fall av
ganska olycksbådande slag, i att sättarnisse på M. T. ett par månader senare kom att trolla bort ur referatet ·ett ej fullt renlärigt yttrande av statsministern själv’
R. G-k.
Franz Den 26 augusti avled författaren Franz Werfel i Beverley
Werfel. Hills i Kalifornien endast 45 år gammal. Genom hans död
har den österrikiska diktkonsten lidit en svår förlust. Trots alla överströmmande erkännanden och framgångar förblev Werfel åtminstone
som diktare omstridd. Hans lyriska förstlingsverk, med stark dragning åt expressionism- de daterade sig från det första världskrigets
tid – fäste vid honom de största, fastän sedermera kanske inte helt
infriade förhoppningar. Säkerligen kommer hans tidiga lyrik, fylld
som den var av universell öppenhet, människokärlek, humanitet, pa- 497
Dagens frågor
tos, längtan, hängivelse och stor språklig konstnärlighet, att stå sig
även i framtiden som förblivande, ja odödliga verk. En dikt som
»Lächeln Atmen Schreiten», där den berömda versen »Die Welt fängt
im Menschen an» förekommer, hör till den österrikiska diktningens
kronjuveler. Det heter där:
»Schöpfe du, trage du, halte
Tausend Gewässer des Lächelns in deiner Hand!
Lächeln, selige Feuchte ist ausgespannt
All iibers Antlitz.
Lächeln ist keine Falte,
Lächeln ist Wesen vom Licht.
Durch die Räume bricht Licht, doch ist es noch nicht.
Nicht die Sonne ist Licht,
Erst im Menschengesicht
Wird das Licht als Lächeln geboren.»
Karl Kraus, den finaste, rikaste och djupaste ande som Österrike
ägt sedan Grillparzer och vid sidan om Rilke, upptäckte den unge
W erfel, som mognade under den stränga tuktan av denne oförliknelige språkkonstnär och sanningsägare. Men Werfels fortsatta utveckling svarade inte mot den stränge kritikerns fordringar. Det uppstod tvedräkt dem emellan och \Verfels envisa polemik mot Kraus,
mot vilken Werfel intogs av en nästan fanatisk »Hassliebe», som tog
sig uttryck i hans produktion – framför allt i den magiska trilogin
>>Der Spigelmensch» – har vittnat om den aldrig helt botade sjukliga
brytningen hos diktaren. I samband därmed fick lyriken allt mindre
utrymme hos honom, samtidigt som dramatiken och berättelsen blevo
förhärskande. W erfels ursprungliga helhjärtade världskänsla började
att upplösas i dialektik och analys. I stället för patos trädde en
ofta alltför verklighetsbetonad realism, som mången gång hämtade
ohöljda modeller ur livet i Wien. Den stora romanen »Barbara oder
die Frömmigkeib> blev i alltför hög grad en uppgörelse med den del
av Wiens litterära värld, som hade sitt tillvist på cafe Central; i
krigs- och efterkrigsvärldens masslösa förvirring och upplösning är
den gamla barnjungfruns geniala bjärteenfald det enda äkta uti
denna roman, liksom hjältinnans mödosamt hopsparade goldkronen
under inflationstiden betydde hennes förutvarande skyddslings materiella räddning. Också i dramat »Das Reich Gottes in Böhmen»,
ett i sig självt mycket betydande, ställvis genialt verk om hussiterna,
kunde många gestalter alltför lätt igenkännas bland bekanta aristokrater i Wien. Allt detta tillförsäkrade Werfels verk samtidens intresse men höjde inte deras värde. När de polemiska inslagen höllos
tillbaka eller saknades skapade diktaren mellan 1920 och 1930 flera
väsentliga arbeten, såsom skådespelet »Juarez und Maximilian», romanen om Verdi och några berättelser, i synnerhet >>Der Tod des
Kleinhiirgers», historien om en stilla och osynlig hjälte. Också i fråga
om världsåskådningen märktes förändringen, W erfel, som ursprungligen tillhörde vänstern, företrädde redan med sin roman om Verdi
en liberal världsbild, som till sina stora drag blev allt konservativare
498
Dagens frågor
och till sist närmade sig Schuschniggs kristligt korporativa ideal
– Werfel var för övrigt en av Schuschniggs personliga vänner.
Ockupationen av Österrike ledde till en ny förvandling, även om
W·erfels sista världsåskådning inte med exakt säkerhet kan kartläggas. I egenskap av jude och föremål för nazisternas hat hade Werfel, låt vara blott i anspelande form, på det skarpaste kritiserat deras
ideologi och gärningar i romanerna »Die Geschwister von Neapel»
och »Die 40 Tage des Musa Dagh». Diktaren måste fly ur landet, först
till Frankrike och därefter till Amerika. Landsflykten förstärkte hans
redan tidigare levande religiösa känsla. »Höret die Stimme» var en
bekännelse till judendomens grundlagar, »Sången om Bernadette»
-som filmades och blev en världssucce ·-förhärligade katolicismen.
Ur upplevelserna under Frankrikes sammanbrott växte Werfels bästa
skådespel fram, »Jacobowski und der Oberst», som i övrigt uppvisade
författarens oerhörda tekniska kunnande och plastiska människogestaltning (det gavs nyligen i svensk radio). Som blott några få utvalda österrikiska författare ur samtiden var Werfel kallad att skriva
sin hembygds, kontinentens oroliga och pinande hjärtas stora prosaepos. Upptakten till romanen »Das veruntreute Himmelreich», en försvagad återgång till Barbaratemat, ställde detta verk i utsikt. Men
innan diktaren nu hunnen till sin mognad kunde ta itu med denna sin
största och högsta uppgift slog ödet pennan ur hans hand. Det förunnades honom aldrig att helt uppfylla vad han en gång i sin ungdomsdiktning betecknat som skapandets djupaste mening:
»Und ich bin Mensch, in meinem Menschenleben,
Dem Schein ein Sein, dem Unsinn Sinn zu geben.»
Ernst Alker.
•Fält- På 1890-talet framfördes i samband med diskussionen om beskolan.• hovet av att utöka värnpliktstiden vissa förslag att kombinera värnpliktstjänstgöringen med undervisningsmeddelelse i allmänbildande ämnen. Tankar av denna art återfinnas t. ex. i professor Pantus Fahlbecks bekanta arbete Stånd och klasser (1892). Folkundervisningen tänkte sig Fahlbeck indelad i två etapper, en »barnaskola», kortare till tid och kursplaner än den dåvarande, samt en vid äldre ålder
(ynglingarna 21, flickorna 17 år). För männen skulle denna skola vid
mognare år förenas med värnplikten, samt »utsträckas så långt, som
tillgångarna medgiva, 6-12 månader. Dess ändamål är att efter en kort
repetitionskurs, om nödigt är, uti folkskolans elementer meddela yrkesundervisning, olika för land och stad liksom för landets olika delar.
Läroämnena äro lanthushållning i alla dess grenar, maskinteknik,
bokhålleri och vad jag vill kalla allmän arbetslära, d. v. s. undervisning uti arbetets ekonomiska anordning m. m., slutligen ock elementerna av hälsolära.» För flickorna skulle, fortsätter Fahlbeck, »lärokurser av passande längd uti enkel matlagning samt alla till ett
mindre hushåll hörande gärningar, sömnad, elementerna av barnavård och hälsovård» anordnas. ·
Det är uppenbart, att det program, som professor Fahlbeck för sin
499
Dagens frågor
del här gav en antydan om, i sig för sin tid var ytterst genomgripande. »Att leva är att arbeta», skrev bl. a. också Fahlbeck, »så
bör ock ungdomens fostran vara i varje punkt riktad på det arbete,
som förestår den.» Det är en reflex av en dylik grundläggande uppfattning, som möter i intresset för yrkesundervisningen. I våra dagar – ungefär 50 år senare än dessa ord skrevos – skola vi nog
främst vilja invända, att den av Fahlbeck projekterade yrkesundervisningen applicerades vid ett för sent stadium i den växande ungdomens liv.
Emellertid har under senare år andra synpunkter anlagts på möjligheterna att under den tid, då den värnpliktiga manliga ungdomen
är inkallad till militär utbildning, få en undervisning av allmänbildande art till stånd. Ett mycket värdefullt författareskap har på
detta område utövats av läroverksadjunkten Carl Cederblad, Uppsala, vilken gjort sig till energisk talesman för både en förenklad
barnaskola och en »medborgarskola» i samband med värnpliktstiden.
I riksdagen upptogs problemet senast till behandling i en motion av
red. Birger Petersson, Lerbäcksbyn, m. fl. vid 1933 års riksdag under
dåvarande arbetslöshetskris.
Motionärerna föreslago härvid »en allmän skola för värnpliktig
ungdom för medborgarkunskap och fysisk fostran» i internat, i anslutning till men skild från den egentliga militära utbildningstiden,
antingen före (februari-april) eller efter (oktober-december) den
dåvarande värnpliktsutbildningen. Lärarna skulle rekryteras ur de
värnpliktiga lärarnas eller studenternas led, dock så att reservbefälsutbildningen icke rubbades. De i »medborgarskolan» förekommande
ämnena skulle vara: l) skrivning, 2) räkning, 3) andra elementära
ämnen, 4) medborgarkunskap eller kommunalkunskap, 5) gymnastik
och idrott. Vissa undantag förutsättes med hänsyn till dem, som genomgått högre skolor (från folkhögskolor och uppåt), likaså för alla
som hade arbete eller utsikt att erhålla sådant. Efter motionärernas
formuleringar avsåg man, att en »repetition och utvidgning av folkskolekursen» skulle äga rum i samband med denna nya skolform.
Syftet var alltså ganska omfattande.
Bland yttrandena över motionen är dåvarande generastabschefens
(Bo Boustedt) av särskilt intresse. Det framhölls bl. a., att en utbildning av föreslagen typ, om den komme till stånd, helst borde
läggas före den militära. Emellertid påpekades också att med hänsyn
till lokalförhållandena endast 15 a 16,000 man kunde göras delaktiga
av undervisningen (totala årskontingenten, sedan nödvändiga avdrag gjorts, vore 24,000 man). Skolan bleve alltså långtifrån »allmän». Veckaprogrammet skulle omfatta: svenska åtta timmar, räkning åtta timmar, historia med samhällskunskap sex timmar, gymnastik sex timmar, idrott fyra timmar, sjukvård med hälsolära två
timmar, överläsning tio timmar. I allt gjorde detta 44 timmar pr
vecka. Generalstabschefen förutsatte, ·att man för undervisningen
borde påräkna läroverkslärare. Kostnaderna för den föreslagna skolformen bleve, i enlighet med de beräkningar, som inom Generalstaben företagits, omkring fem miljoner kr. pr år (denna kostnadsplan
500
Dagens frågor
blev sedermera från motionärernas sida föremål för kritik under
framhållande av, att den vore alltför mycket hållen »i överkant»).
Generalstabschefen såg sig emellertid föranledd att avstyrka förslaget med hänsyn till l) att skolan ej bleve »allmän» (över 50 °/o av årskontingenten uteslöts), 2) att flera truppförband på grund av lokaloch lärarförhållanden måste undantagas, 3) att den militära disciplinen skulle äventyras, 4) att befäls- och underbefälskadern skulle
åderlåtas, 5) att man under föreliggande omständigheter kunde ha
bättre användning för de pengar, det gällde, för andra militära
ändamål.
Under liknande motiveringar avstyrktes motionen av skolöverstyrelsen. Den föll också i riksdagen.
1933 års initiativ avtecknar sig alltså mot den mörka bakgrund,
som arbetssituationen vid denna tidpunkt erbjöd. Denna sammankoppling var helt visst för själva tanken en olycka. Emellertid förelåg den gången knappast någon annan möjlighet med hänsyn till
den korta värnpliktstjänstgöringen. »Medborgarutbildningen» måste
av denna anledning föreslås »i anslutning till men skild från den
egentliga militära utbildningstiden». Därmed komme den onekligen
att få skenet av en förlängd värnpliktstid över sig, de, som skulle
underkasta sig denna, skulle, enligt förslagets följdverkningar, utgöras – som marinstabschefen med rätta påpekade – av de »sämst
lottade i samhället».
Generalstabschefen framhöll i sitt här tidigare omnämnda yttrande
1933, att han ansåg, att »den föreslagna skolan säkerligen skulle
bliva av stor betydelse i socialt avseende». Hans avböjande av 1933
års motion byggde icke på ett principiellt motstånd. I det läget förelägo andra faktorer, som på mycket goda skäl motiverade ett avstyrkande. Emellertid synes det vara av vikt, att generalstabschefen tillmätte en verksamhet av denna art möjlighet att stimulera den militära utbildningen. Denna synpunkt måste, i den mån den är riktig
– och allt tyder på, att den är det – tillerkännas stor betydelse. Och
än mera – hur mycket större värde skulle ej en dylik verksamhet
kunna bedömas äga, om det läte sig påvisas, att den därutöver -utöver alltså den renodlat militära aspekten, vilken för utbildningsresultatets skull måste kräva sitt – ägde förmåga att skapa en
brygga av good-will eller stärka den brygga av good-will mellan försvarsmakten och den civila verksamheten i samhället, som de senaste åren byggU Det förefaller mig uppenbart, att dylika möjligheter med de förutsättningar, som nu till dags skapats, föreligga.
Härvid måste man emellertid tillämpa en ny metod.
Det är i nuvarande läge att hoppas, att bland folkets stora massa
en helt annan och positivare inställning till försvarsväsendet gör sig
gällande i jämförelse med tidigare känsloläge i dessa avseenden. Om
det t. ex. blir klart för den värnpliktige själv, för hans far och mor,
för familjen i dess helhet, för de yngre kamraterna, att värnpliktstjänstgöringen icke blott enbart betyder ett kännbart ingrepp i den
enskildes vanda livsföring o. s. v. utan även vissa påtagliga fördelar,
är det tänkbart, att inställningen på ett varaktigt sätt förändrades.
501
Dagens frågor
Det gäller då att undersöka i vad mån statens (försvarsmaktens) och
den enskildes intressen kunna mötas.
Framför mönstringsborden passerar varje år hela landets manliga
ungdom i det åldersläge, som värnpliktslagen föreskriver. Läkarnas uppgift är nu och kommer endels att förbli att gallra ut de
element, som på grund av sjukdom eller andra orsaker äro till krigstjänst odugliga. Denna apparat fungerar med den precision, man
har rätt att fordra. Uppdelningen sker: duglig för krigstjänst, duglig i viss tjänst, icke duglig. Det är emellertid under nuvarande förhållanden så, att statens intresse för denna den manliga ungdomens
parad inför mönstringsmyndigheterna i betänklig grad synes vara
ensidigt inriktad. Man söker vapenfört manskap och fastställer var
sådant står att få. Den defekta delen av beståndet får besked om att
icke vara önskvärd och återgår. Den försvinner i folkdjupet för att
sedermera måhända åter föras inom statens, denna gång de sociala
välfärdsmyndigheternas synkrets i samband med behov av sjukhusvård eller understöd av skiftande art.
Det ändamålsenliga synes emellertid vara, att staten utnyttjade den
möjlighet för att på detta relativt tidiga stadium gripa in i hälsovårdande syfte, vilket föreligger vid mönstringstillfället.
Två slag av verksamhet skulle härvidlag ifrågakomma, en riktad
mot den kategori, som befunnits icke krigsduglig, som alltså av
denna orsak frikallas, samt en mot den krigsdugliga, då i syfte att
avhjälpa smärre eller övergående defekter.
De icke krigsdugliga skulle följaktligen också tagas om hand av
staten. Aven deras tänder skulle i mån av behov lagas, fall av tbc
isoleras och vårdas m. m. Hela denna verksamhet skulle alltså vara
preventiv till sin natur, även om naturligtvis akuta fall likaledes
fölle inom ramen för arbetet.
På motsvarande sätt skulle uppgiften ställas inom utbildningsförbanden i fredstid: allmän och noggrann fysisk (och psykisk) översyn borde förekomma, trasiga tänder lagas och sjukdomsanlag kvä-
vas i sin linda.
De kostnader, som på detta sätt åsamkas statsverket, bleve må-
hända rätt betydande i jämförelse med de nuvarande på motsvarande
område men skulle, sedda på lång sikt, betala sig. Statens sociala
omvårdnad finge då först rationell betoning och syftning, om den
utnyttjade detta tillfälle till noggrann översyn av det manliga folkmaterialet, en fortsättning, och i bästa fall, en fullkomning av det
motsvarande arbete, som utförts i barnaskalan (folkskolan).
Vi förutsätta, att yrkesskoleiden tidigare sammankopplats med
barnaskalan i enlighet med de synpunkter på denna skolform, som
här tidigare anlagts. Kvar står då emellertid önskemålet att bibringa dem, som genomgått enbart folkskola, en repetitionskurs av
de färdigheter, som då inhämtades. Det synes vara fullt möjligt att
med nödig inskränkning beträffande undervisningsämnen inpassa
denna form av undervisning i ett militärt utbildningsprogram, som
omfattar 1-2 år. Vi förutsätta då, att det ej anses lämpligt att för
svenska förhållanden upptaga tanken om en arbetstjänst, omfattande
502
Dagens frågo1·
all manlig ungdom, och förlagd till tiden före värnpliktstjänstgö-
ringen. Den längre, för oss osedvanligt långa, utbildningstiden äger
möjlighet att, enligt de metoder, som här tidigare omnämnts, kombinera arbetstjänstens bästa sidor, den fysiska omvårdnaden jämte
undervisning i elementära skolämnen plus medborgarkurs. Den senare (medborgarkursen) skulle kunna kombineras med en översiktlig framställning av svensk historia och alltså vidga den historiska
undervisning, som tidigare meddelats i folkskolan.
Klart är att denna skolform, löpande jämsides med den militära
utbildningen, måste godtaga begränsning som sin högsta lag. Den
nuvarande barnaskalans största fel torde vara, att den innesluter
för många skolämnen, att den meddelar ett kunskapsstoff, som för
barnens åldersstadium är fullkomligt osmältbart med överansträngning som given följd. lVIan måste, även då det gäller den militära
skolan, nöja sig med de små resultaten. Det kunskapssökande, som
ej på detta sätt blir tillfredsställt, får söka sig till de fria folkbildningsorganisationerna. Det vore givetvis olyckligt, om den militära
skolan på något sätt härvidlag kom i konkurrensförhållande till de
fria skolformer, som under sin uppbyggnad och i sin verksamhet skapat bestående värden av tradition och erfarenhet. Vore den militära »repetitionskursen» verkligen i stånd att förbättra kunskapen
i stort sett, då det gäller skrivnin.Q, innanläsning och räkning samt
därutöver ge en orientering i folkets historia med medborgarkunskap
och möjligen geografi, vore dess uppgift fylld. Härtill borde även
läggas en kort orientering om befolkningsfrä.qans läge, en kurs i
hälsolära med sexualhygien.
Vad lärarfrågan angår borde härför lämpliga officerare eller underofficerare kunna svara för undervisning i skrivning, innanläsning och räkning. Regements- och bataljonsläkare borde kunna svara
för befolkningsfrågan (befolkningspolitiken) med hälsovård och
sexualhygien. Historia med samhällslära samt geografi kräver en
civil lärarkraft från förläggningsorten, folkskollärare, folkhögskolelärare eller läroverkslärare. (I sitt yttrande 1933 hade generalstabschefen enbart räknat med läroverkslärare, en ståndpunkt, som synes
ställa överflödigt höga kvalifikationskrav.)
Beträffande undervisningens varaktighet uttalade sig 1933 års motionärer för 12 veckor med ett timantal per vecka av 44. En mera
rimlig väg vore, om man, med utgångspunkt från just detta timantal,
sloge ut timantalet för hela undervisningen (44 X 12 = 528) på längre
tid, så att timantalet pr vecka bleve 12 (2 om dagen) och antalet veckor 44. Dessa två »civila» övningstimmar borde bliva dagens första
arbetsuppgift. Det vore t. ex. högst olämpligt att förlägga dem efter
ansträngande fysiska övningar (»sovtimmar»). Överhuvud taget gäller det att ordna och bedriva undervisningen med noggrann kännedom om den mänskliga naturen och det människomaterial, som nu
sättes på skolbänken. Å ven på »Överläsningstimmarna» (eller en av
dem) böra lärarna vara närvarande för att stå till tjänst vid frå-
gor o. s. v.
Det synes vidare enligt min mening lämpligt, att kostnaderna för
37- ·15689 Svensk Tidskrift 1.945 50::!
Dagens frågor
den nya skolformen fölle på åttonde huvudtiteln. Därmed skulle på
ett tillbörligt sätt betonas, att den inginge i statens organisation för
undervisningen. Den centrala inspektionen borde tillkomma skolöverstyrelsen (folkskoleavdelningen med särskilt undervisningsråd),
vilken på uppdrag av Kungl. Maj:t även skulle äga att utarbeta förslag till organisation, undervisningsplaner etc. stadfästelsen av förslagen tillkommer Kungl. Maj :t.
Om värnpliktstiden alltså på detta sätt kombinerades med noggrann läkarvård i förening med en kunskapsmeddelelse av föreslagen
art, om samtidigt en allmän standardhöjning beträffande kaserner,
sjukvård m. m. i likhet med vad nyligen varit fallet med uniformerna
m. m. kunde åstadkommas, hade den möjlighet att göra tjänst som,
om man vill uttrycka saken så, en medicinsk och kulturell clearinginrättning, vilken genom sin funktion kunde närma försvarsmakt
och civilbefolkning, att ställa värnpliktstiden i folkuppfostrans och
hyfsningens tjänst på olika områden till gagn för försvaret och försvarstanken och främst landets växande ungdom.
Tanken på fältskolan har visserligen fallit vid årets riksdag trots
många tillstyrkanden. Ej ens personalvårdsnämndens förslag om speciell kompletterande undervisning för särskilt behövande vann gehör.
Just nu borde dock tiden vara inne att närmare utreda frågan i sammanhang med efterkrigsförsvarets ordnande.
Erik Arrhen.
studenterna och Det politiska livet har som bekant av olika skäl
partipolitiken. kommit att betraktas med öppen misstro inom
vissa kretsar, särskilt akademiska. Den brist på objektivitet, som
många gånger utmärker den folkligt lagda politiska propagandan
med dess syfte att suggerera och övertala stora människomassor,
torde vara en av de främsta anledningarna härtill. »Partipolitiken
har dessvärre på sina håll inom de breda lagren akademiker och studenter råkat i stadgat vanrykte såsom ett hantverk, det där hederligt folk helst undviker att aktivt befatta sig med», skriver en artikelförfattare på ledande plats i Medicinska Föreningens Tidskrift.
Den förklaring han ger är följande: »Denna inställning orsakas naturligtvis till någon del av aktuella ofullkomligheter i det svenska
partipolitiska systemet, men den bottnar till en nog så väsentlig del
helt enkelt i bristande politiska insikter. Attityden är djupt beklaglig ur samhällets synpunkt, eftersom den högre samhällsplaneringen
väl kunde behöva tillgodogöra sig också något fler av de skolade omdömen, som den högre bildningen till äventyrs kan fostra fram. Den
är dessutom oförsvarlig ur akademisk intressesynpunkt, då en effektiv akademisk infiltrering i de stora politiska partierna är ett av
de båda oeftergivliga villkoren för framgång i kampen för de akademiska intressenas hävdande i samhället.»
Så långt kan man hålla med skribenten i medicinarnas tidskrift.
I fortsättningen, när han lägger fram sitt recept för att bota den
påtalade bristen på partipolitisk aktivitet, finns det emellertid skäl
att göra bestämda invändningar. »Studentens kynne – speciellt om
504
Dagens frågor
han är försedd med ett någorlunda moget och kritiskt omdöme – är
knappast sådant, att han har lust att enrollera sig i en partiansluten
förening, innan han haft möjlighet att lugnt och fördomsfritt väga
de olika partiernas fel och förtjänster mot varandra», heter det. Hr
medicinarens enkla slutsats blir, att studenten behöver »ett forum
för fri, partiobunden samhällsdebatt, som ger honom material för
en kritisk granskning och värdering av de olika partiernas verksamhet och målsättning och som presenterar detta material på ett
lättillgängligare sätt än som sker genom svåråtkomlig litteratur, tidnings- och tidskriftspolemik». Varför inte diskussionerna inom de
partibundna studentföreningarna- där ju motståndarna ha möjligheter att uppträda och göra· sina åsikter hörda – kunna vara uppfostrande på samma sätt som debatterna i en partipolitiskt fristående
förening, låter skribenten i M. F. T. vara osagt. Det räcker för honom med en hänvisning till »studentens kynne», ett slags mystiskt
begrepp, irrationellt och svårbestämbart, som inte får kritiseras. Så
mycket värr·e för studenterna! skulle undertecknad vilja svara. Och
kunna inte akademikerna själva inhämta en viss grad av politisk
bildning ur dagspressen med dess pressklipp och ständiga fejder partierna emellan eller ur de många politiska tidskrifterna, är det illa
ställt med akademikerna. Någon förmåga till självsfändigt studium
har man rätt att begära av dem, även om det inte ingår i deras examenskurs. Som komplettering av de mera teoretiska studierna bör
sedan det aktiva medlemskapet i en politisk förening ingå.
Åtskilligt annat är att invända mot den ovan citerade ledarartikeln
i M. F. T., men det må räcka med några få erinringar. Man kan t. ex.
peka på författarens inkonsekvens att i det ena ögonblicket önska
»effektiv akademisk infiltrering» i partierna, i nästa ögonblick varmt
rekommendera åtgärder, som skulle betydligt minska denna så önskvärda och nödvändiga anknytning (genom att han uttrycker en
önskan om bl. a. Ungsvenska studentföreningens utträde ur högerpartiet). Att döma av fraserna om att »skapa ett enda, partineutralt
forum för politisk studentdebatt, där partikoryfeerna och deras hejdukar kunde släppas lösa i direkta meningsutbyten» har artikelförf.
i M. F. T. själv fallit offer för en del vanföreställningar om de partibundna studentföreningarna. Att Ungsvenska studentföreningen i
Stockholm under hela sin verksamhetstid varit ansluten till Ungsvenskarna, hindrade inte föreningen att t. ex. i februari 1944 anordna just en sådan debatt, varvid talare från olika partier deltogo.
Liknande tillställningar torde vara att vänta även i framtiden, och
då äro medicinarna välkomna, antingen de äro politiskt obundna eller
tillhöra motståndarlägren. Om de politiska diskussionerna motståndare emellan äga rum på neutral mark eller inom en partibunden
förening, torde inte ha någon betydelse för objektiviteten i de meningar, som framföras, eller för den enskilde studentens möjlighet
att vinna klarhet om vad de politiska stridsfrågorna gälla. En annan missuppfattning, som eventuellt ligger till grund för M. F. Tförfattarens ovilja mot Ungsvenska studentföreningens partibundenhet, bör i det här sammanhanget vederläggas. Den som är anslu- 505
Dagens frågor
ten till Ungsvenska studentföreningen är på intet sätt bunden vid
det officiella partiprogrammet, utan kan offentligt ge sina avvikande
åsikter tillkänna. En kritiklysten akademiker behöver icke avskräckas från att söka inträde som partimedlem.
Partipolitikens vedersakare framhålla stundom Clartes formella
obundenhet som en förtjänst, emedan föreningen skulle vara oberoende av partidogmer. Clarte har dock i stället fastnat i den kanske
mest dogmatiska och verklighetsfrämmande av alla politiska teorier
– marxismen med dess konstruerade schema över den ekonomiska
utvecklingen och dess sken av att vara en vetenskaplig lära i stället
för politik. Hur man än vinnlägger sig om att anlägga en kritisk
och vetenskaplig syn på samhället eller tror sig kunna bedriva vetenskaplig politik, går det ändå inte att komma ifrån, att politiken
inrymmer ett visst subjektivt moment, lika litet som man kan förneka det starka ideologiska motivet i politiken.
Professor Teodor Geiger hävdade i en tidskriftsartikel förra året,
att de ideologiska strävandena i samhället voro av ondo, därigenom
att de skärpte motsättningarna mellan vad som i verkligheten endast
var krassa intresseriktningar. Om man delar en sådan inställning
till kulturen, måste man naturligtvis fördöma den politiska verksamheten, i den mån den inte framträder som öppen klasskamp. Konservatismen kan självfallet inte avskaffa de ideologiska motiv, som
den uppbäres av och som torde .utgöra betingelser för en fortsatt demokratisk utveckling. Försök att misstänkliggöra de politiska partierna som sådana äro därför ur konservativ synpunkt olämpliga.
önskningar, som syfta till att minska studenternas anknytning till
konservativa partier, de må framställas i hur hovsamma och förbindliga tonfall som helst, måste alltså bestämt tillbakavisas. Härvidlag hjälper det inte, att man såsom ledareförfattaren i Medicinska
Föreningens Tidskrift hänvisar till studenternas aktivitet inom sina
fackorganisationer som en fullgod ersättning för politiken. Fackorganisationen – som självfallet är ett nödvändigt försvarsvapen –
ger sina medlemmar en god ehuru ensidig inblick i en speciell sfär;
så länge den inte är inordnad i det representativa politiska systemet kan den inte skänka någon syntes av samhällslivet i dess helhet, där inga gruppintressen böra få tränga sig fram på andra intressens bekostnad.
Gösta Swärd.
506

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner