Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 18 mars 1946.
Mulen Efter den tillfälliga avspänning på julmötet i Moskva, som
sikt. i huvudsak vanns medelst nya anglosaxiska, främst engelska
eftergifter, ha de två första månaderna av 1946 uppvisat en alltmera
intensifierad spänning mellan de båda stora sjömakterna och Sovjetunionen. Sina mest uppmärksammade uttryck fick denna utveckling
vid Förenta nationernas första sammanträde i London. I stort sett
har tillspetsningen av de internationella förhållandena fått sin prägel
av en rad kraftiga ryska aktioner i strid mot gällande överenskommelser mellan de tre världsmakterna. Som motstycke till den ryska
aggressiviteten kan på den andra sidan knappast ställas någon annan
handling av ovänlig karaktär än möjligen opinionsstormen i U. S. A.
efter Moskvamötet mot vad man betraktade som Byrnes’ eftergifter
i fråga om atombombshemligheten. Denna storm tvingade den amerikanske utrikesministern till en omtolkning av den nyss träffade
överenskommelsens innebörd, vilken av många uppfattades såsom rätt
skruvad.
De tvistefrågor, som vid årets ingång stodo i förgrunden, voro den
turkiska och den persiska. I det förra fallet gäller det formellt dels
den klassiska frågan om Sundens internationella ställning, dels ryska
anspråk på rätt vidsträckta turkiska gränsområden, i första hand
Kars och Ardahan, vilka tsaren tog från sultanen 1878 men Turkiet
återfick efter det förra världskriget. Därjämte ha anspråk framställts
även på kustremsan vid Trapezunt, som veterligen aldrig tillhört
Ryssland. I denna tvist, som i själva verket ytterst gäller Turkiets
möjligheter att hävda sin ställning som oberoende stat, har hittills
ingen avgörande vändning inträtt. Ryssarna ha nöjt sig med att på
känt maner framställa sina krav genom olika kaukasiska bulvaner,
medan Turkiet proklamerat sin absoluta obenägenhet att gå med på
några landavträdelser eller basupplåtelser.
Mera dramatisk har händelseutvecklingen varit i Persien. Där hade
i slutet av 1945 en »demokratisk resning» ägt rum i det av Sovjet
ockuperade Azerbeidjan, den strategiskt betydelsefulla gränsprovinsen i nordväst, som utgör en utfallsport mot både Turkiet. och det
oljerika norra Irak. De persiska trupperna hade av ockupationsmakten hindrats att inskrida mot upprorsmakarna. Före Londonmötet
hade från stormaktshåll tydligen gjorts åtskilliga påtryckningar i
syfte att förhindra, att FN redan vid sitt inträde i världen konfronterades med denna svåra tvistefråga, där en av dess tre huvudmakter
uppenbarligen var ogärningsmannen. Vad det för förbundet skulle
ha inneburit, om det helt slutit ögonen för ett dylikt flagrant övergrepp mot en av dess medlemmars integritet, därom bär emellertid
Nationernas förbunds historia åtskilliga sorgliga vittnesbörd. Manövrerna lyckades ej till fullo, utan Persien väckte frågan, och den
kompromiss, som kom till stånd, blev ej en hundraprocentig seger för
139
Dagens frågor
Ryssland. Visserligen hänsköts frågan till direkta underhandlingar
mellan de båda så föga jämnspelta parterna, men det konstaterades
dock samtidigt, att förbundsrådet alltjämt följde dess utveckling.
Mitt under dessa förhandlingar ägde emellertid i Teheran under
ganska mystiska förhållanden ett regimskifte rum, som bragte en
mera ryssvänlig politiker till makten. De underhandlingar, som sedan
dess förts mellan honom och de styrande i Moskva, förefalla emellertid ha blivit resultatlösa. I stället har frågan ytterligare komplicerats
av att Ryssland utan någon motivering brutit sitt åtagande mot både
England och Persien att utrymma sistnämnda land den 2 mars 1946.
Detta de ryska truppernas kvarstannande i stora delar av Persien i
strid med klara traktatsförpliktelser har nu i skrivande stund framkallat en situation, som på flera håll i London bedömes såsom den allvarligaste efter krigets upphörande. En ny inre omvälvning i ‘feheran
i skydd av de ryska vapnen anses stå för dörren. Den skulle skapa
ett fait accompli till Stalins förmån i en av de viktigaste delarna av
Främre östern. Likheten mellan 1945-46 och 1935-38 års metoder har
i mångas ögon blivit alltmera påtaglig och olycksbådande.
Att den persiska frågan upptogs på FN:s program, sågs med mycket
oblida ögon i Moskva och ledde till omedelbara repressalier i form
av klagomål inför samma höga internationella formn över Englands
åtgöranden i Grekland och på J ava. Om denna både förbluffande och
utmanande aktion – det var dock Persien på egen hand och ej England, som förde Azerbeidjan på tal i London – bör fattas som en
rent känslomässig reaktion eller som resultat av taktiska överväganden, är svårt att säga. Den vållade upprörda och pinsamma förhandlingar i säkerhetsrådet, delvis förda med en vokabulär, som tidigare
ej var bruklig mellan stormakter, som officiellt levde på fredsfot med
varandra. Resultatet här liksom vid flera andra kritiska tillfällen
under Londonmötet blev, att England understöddes av en säker majoritet bland de representerade staterna, och så till vida fick det hela
en ur rysk synpunkt något bumerangartad prägel. För att undvika en
omröstning i den av det ryska blocket självt väckta frågan och därmed
ett öppet voteringsnederlag tillgrep den ryske huvuddelegaten då en
tolkning av den beryktade vetoregeln, som ej alls stämde med anglosaxisk uppfattning om den innebörd, som denna bestämmelse fått genom kompromissen på San Franciscomötet förra våren. Herr
Vysjinskis tolkning har även av mycket sansade och ej alls ryssfientliga engelska pressorgan förklarats innebära ett mycket farligt
hot mot FN:s hela verksamhet.
Å ven vid andra tillfällen under Londonmötet, särskilt vid valen av
president och generalsekreterare, kom motsättningen mellan Ryssland
och dess dittillsvarande bundsförvanter till skarpa uttryck och bragte
då bl. a. Norge och Danmark i en ej alldeles behaglig mellanställning.
Det har som så ofta annars i dylika situationer även denna gång
uppträtt optimistiska bedömare, vilka i den öppenhet, varmed motsättningarna förts till torgs, och i den hänsynslösa ursprunglighet,
med vilken huvudtalarna utslungat sina beskyllningar mot vederparten ·- man har här onekligen kunnat iakttaga en betydande demo- 140
Dagens frågor
kratisering i fråga om maner och ordval -velat skönja goda varsel
för den vidare internationella utvecklingen. Dessa optimister ha dock
denna gång varit jämförelsevis fåtaliga; den tidigare mellanfolkliga
historien ger f. ö. knappast mycket stöd åt deras välmenta försök att
tyda allt till det bästa.
Vid dessa sammanstötningar liksom i andra sammanhang har det
visat sig vara till stor skada för samförståndet, att alltjämt, två och ett
halvt år efter Italiens kapitulation och nära ett år efter Tysklands
sammanbrott, inte en enda fred ännu kommit till stånd, utan stora
delar av Europa leva i ovisshet om sitt öde.
Den makt, som i första hand fått taga mot de ryska örfilarna, har
varit England, omedelbart eller genom sina skyddslingar. Däremot
har Stalin i det längsta intagit en ganska försiktig hållning mot
Amerika med dess kraftigare maktmedel. Taktiken synes vara att försöka skära sönder det brittiska imperiets förbindelselinjer på ömtåliga
ställen och därvid draga nytta av den sega oviljan över Englands
världsställning i vissa mera traditionsbundna än klarsynta amerikanska kretsar. Moskvamötet i december hade visat, att denna taktik
rymde åtskilliga möjligheter, och det förefaller, som om även den
amerikanska delegationen i London inte alltid stödde Bevin så fullt
och helt, som den hade goda sakskäl att göra. Den amerikanska opinionen har dock å sistone tydligt hårdnat mot Ryssland. Möjligen
är detta förklaringen till att Sovjets kinesiska politik under de sista
veckorna blivit hänsynslösare och tagit en vändning, som måste väcka
ond blod på andra sidan Stilla havet.
Vad som skett, har ytterligare understrukit svårigheterna i Englands ställning och dess åtminstone för närvarande uppenbara underlägsenhet gentemot de andra båda världsmakterna. Inom den snabbt
växande brittiska opinion, som med största oro iakttager denna utveckling och i Ryssland börjat frukta en ny fara för världens fred
och frihet av ungefär samma slag som Hitlers totalitära våldsstat,
kan man i fråga om valet av motåtgärder iakttaga två olika riktningar, även om de ingalunda helt utesluta varandra. Den ena har
särskilt tydligt kommit till uttryck i Winston Churchills stora tal i
Fulton. Den rekommenderar den allra innerligaste politiska sammanslutning mellan de båda anglosaxiska världsmakterna. Reaktionen på
Churchills tal synes visa, att i varje fall den amerikanska opinionen
inte f. n. är mogen för en sådan politik. Det är också tydligt, att ett
förverkligande därav mycket lätt skulle kunna få till följd, att klyftan mellan Ryssland och de båda andra stora skulle ytterligare vidgas
och bli oöverstiglig. Emellertid är det anledning att betona, att
Churchill ingalunda föreslog en aggressiv sammanslutning mot Ryssland. Vad han förordade, nu liksom på 1930-talet, var att skapa en
effektiv motståndsfront, som skulle avskräcka från vidare aggression
och därigenom i möjligaste mån trygga freden. En dylik distinktion
tycks man dock inte vara hågad att göra i Moskva. Åtminstone har
Stalins personliga replik till sin f. d. vapenbroder en märklig likhet
i fråga om både ordasätt och tankegång med de filippiker, som för
sju, åtta år sedan från annat håll plägade riktas mot samme adressat.
141
Dagens frågor
Den på andra håll rekommenderade politiken skulle innebära, att
England skapade ett fast västblock i första hand av Frankrike, Holland och Belgien, eventuellt även av andra stater i Nord- och Sydvästeuropa, och därmed byggde upp en maktfaktor, som vore likvärdig med U. S. A. och Sovjet och kunde föra en självständig politik
vid deras sida. En dylik, i och för sig naturlig utveckling försvåras
emellertid i hög grad av det labila läget i Frankrike och av det kommunistiska partiets starka maktställning där. Det är också tydligt, att
västblocket alltjämt är anatema för Moskva, och detta trots att dess
förfäktare i engelsk press gärna och måhända ej alldeles utan skäl
framhålla, att dess förverkligande skulle ge England och Västeuropa
helt annan möjlighet att spela en medlande roll mellan Amerika och
Ryssland än den anglosaxiska alliansen, där London numera skulle
bli »junior partner».
Ur svensk synpunkt har självfallet den mulnande internationella
sikten åtskilligt att säga. Den borde ha givit ett så bestämt intryck
av förhållandenas allmänna osäkerhet, att alla spekulationer i stora
besparingar på försvarsbudgeten borde vara uteslutna på ansvarigt
håll. Men den ställer också vår ställning till FN i en delvis ny dager.
Det har visat sig, att FN:s råd och församling från början kunna bli
en av de mest observerade vädjobanorna för tävlan mellan stormakter med skarpt motsatt politik och att, som ej minst Norge erfarit, de mindre staterna där lätt kunna råka i en särdeles oangenäm
mellanhandsställning. Under sådana förhållanden synes man å svensk
sida för närvarande och till dess att sikten klarnat böra undvika
onödig brådska med vårt inträde i en organisation, som kan vålla
dylika komplikationer. Skulle Förenta Nationerna formligen inbjuda
oss att inträda, då förefaller det alltjämt, som om olägenheterna av
att stanna utanför voro större än de, som kunna hota oss inom organisationen.1
Antisemitismen Judarnas öde har alltmer blivit ett internationellt
i det nya Polen. problem. Vad kommer att ske med alla de judar.
som av nazismen och på grund av kriget blivit fördrivna från sina
resp. hemländer? Detta problem kompliceras ytterligare genom judarnas massflykt från Östeuropa. UNRRA:s Europachef general
Morgans rapport, i vilken han talade om en organiserad judisk massemigration, ej flykt, var en stor sensation. De flesta underrättelserna
om judarnas öde komma från Polen, och äro ofta motsägande.
Man får ej glömma, att Polen under medeltiden och även senare,
ända fram till nationalismens tidevarv, var ett asylland för de, genom pogromer i såväl öster som väster, från sina hem fördrivna
judarna. Därför var Polen det land i Europa, som hade det relativt
största antalet judar, mer än 10 °/o.
Alla judar i Östeuropa likna varandra och kunna knappast jämföras med de västeuropeiska och de skandinaviska judarna. I Östeuropa assimilerar sig endast ett litet fåtal judar, medan den stora.
1 Jfr Svensk Tidskrift 1945, s. 509-511.
142
Dagens frågor
massan utgör en nation för sig, med sin egen kultur, sina egna traditioner, sitt eget språk (jiddisch) och sin egen religion. Flertalet av
dem var fattigt folk, som bodde i städerna och där utgjorde majoriteten av befolkningen. Så var förhållandet i t. ex. Sydpolen (Galizien)
och Centralpolen, Rumänien och Litauen. I storstäderna, såsom t. ex.
Warszawa och L6dz, utgjorde judarna en tredjedel av befolkningen.
Flertalet judar voro klart negativt inställda till assimilation, och de
betraktade t. ex. blandade äktenskap som ett religiöst brott.
Det är inte särskilt förvånansvärt, att sådana förhållanden främjade en antisemitisk inställning, främst bland medelklassen. Bortsett
från nationalistiska känslostämningar voro ekonomiska skäl den
lluvudsakliga orsaken till antisemitismen, men aldrig religiösa. Och
för rättvisans skull måste man konstatera, att före kriget antisemitism ej var allmän; det polska folkets majoritet var ej antisemitisk;
man kunde finna judar på alla poster, även bland de högre statsämbetsmännen, även i officerskåren, ja, t. o. m. bland generalerna; inom
några yrkesgrupper, t. ex. bland läkarna eller advokaterna utgjorde
judarna i största delen av Polen majoriteten.
När de systematiska judeförföljelserna började under den tyska
ockupationen, blev det polska folkets inställning prosemitisk. Tiotusentals judar räddades och höllos dolda av polackerna, ehuru detta
var ett brott som bestraffades med döden. Det föreföll som om det
inte längre existerade något judiskt problem i Polen. Visserligen uppträdde ibland utpressare, vilka försökte tilltvinga sig tysthetsnmtor,
men deras verksamhet stoppades snart av den underjordiska staten,
vilken var anhängare till Londonregeringen. De skyldiga straffades
med döden såsom folkförrädare. Domarna fastställdes av underjordiska polska domstolar och offentliggjordes i den hemliga polska
pressen. Ett tiotal dödsdomar var tillräckligt. Sådana yttringar av
.antisemitism försvunna. Den judiska, patriotiska ungdomen anslöt
sig i sin kamp mot ockupanterna till den hemliga, polska armen, och
Warszawaghettos hjältemodiga dödskamp skulle ej ha varit möjlig,
om ej polackerna försett de i ghettot instängda judarna med vapen
och ammunition.
Efter den nya polska statens uppkomst hör man åter igen talas
om den polska antisemitismen, vilken troddes vara försvunnen för
.alltid. Och antisemitismen i Polen är i dag ett faktum, vilket bekräftats i en officiell förklaring av den polske statsministern OsubkaMorawski. Uppgifterna om antisemitismen äro dock överdrivna och
tendentiösa, och den polska regeringens judepolitik inkonsekvent och
oärlig.
Till uppkomsten av denna nya våg av antisemitism ha, så otroligt
det än låter, de från de tyska koncentrationslägren återvändande polackerna bidragit. I Polen fanns, som sagt, ingen antisemitism under
kriget, men den bedrevs systematiskt och i sin värsta form i de tyska
koncentrationslägren, där hundratusentals polacker uppfostrades i
denna anda. Det fanns koncentrationsläger, t. ex. Auschwitz, vilka
voro en diabolisk skola för antisemitism. De värsta judiska elementen
utvaldes av lägerförvaltningen till »Aufseher» över polackerna. (För- 143
Dagens frågor
brytartyper bland polackerna utsågos i sin tur till »Aufseher» över
fångar av andra nationaliteter, o. s. v. På detta sätt uppfostrades alla
till ett nationalitetshat mot alla.) ·- Det ges även en annan förklaring
till uppkomsten av den nya antisemitismen: då judarna kommo tillbaka till sina hemorter, ville de återfå sina fastigheter och sina förmögenheter, vilka redan övertagits av polackerna, privatpersoner
eller kommunala myndigheter. Såväl oärliga privatpersoner som nationalistiska kommunala ämbetsmän motsatte sig dessa berättigade
anspråk, och åberopade sig på regeringsparollen »Polen åt polackerna», ehuru detta ej varit regeringens avsikt med parollen.
Regeringen med sin övervägande kommunistiska majoritet är hypernationalistisk (jfr Sv. Tidskrift, häfte 1/46 sid. 73). Enligt regeringens officiella program skall den polska staten i framtiden vara
en ren nationalstat utan främmande minoriteter. Det behövs alltså
inga judar i Polen.
Det har på olika håll förekommit antijudiska excesser, bl. a. i
Krakow, där några personer dödades. I den totalitära polisstat, som
Polen nu är, hade den polska regeringen möjligheter att energiskt
ingripa mot dessa excesser. Men det gjorde den icke. Regeringen
utlovade endast skarpa motåtgärder, men man har inte hört någonting om att gärningsmännen gripits, eller att någon demonstrationsprocess öppnats mot dem, ett i Östeuropa mycket omtyckt förfaringssätt. Regeringen hade möjlighet att genom presscensur förhindra
panik bland judarna, men icke heller detta gjordes. Tidningarna och
radion berättade om excesserna, och statsministern bekräftade dem i
en officiell förklaring.
Samtidigt fingo judarna, men ej andra polska medborgare, pass
och utresevisum samt tillstånd att medföra sina förmögenheter. En
massemigration tog sin början.
Från londonpolackernas sida påstås, att det var det kommunistiska
partiet, som genom milisen och de kommunala myndigheterna organiserade de antisemitiska excesserna; från regeringens sida hette det,
att den underjordiska armen, vilken ännu finns kvar och som lyder
under general Anders, förövat gärningen. Därför var det en sensation, när stockholms-Tidningens korrespondent G. Kumlien 20.2.1946
meddelade, att de polska judarna fly från Polen till general Anders’
Italienarme, där de beredas asyl, där de kvalificerade bli inkorporerade i armen och där det redan vid krigsslutet fanns c:a 1,000 judiska
soldater och 180 judiska officerare.
Det finnas flera orsaker till att judarna nu föredraga att lämna
Polen, men den främsta är den allmänna osäkerheten i landet. Judarna känna sig ej så starkt bundna till det polska hemlandet som
polackerna. De vilja efter allt de gått igenom under kriget nu främst
ha lugn och trygghet, men i Polen finns ingen ro. Som redan i en
tidigare artikel påpekats, är ej blott den personliga, utan även den
politiska friheten i landet ytterst ringa – Associated Press har meddelat, att i början av februari nya masshäktningar ägde rum i Polen,
att den hemliga polisen under en storrazzia kastade 75,000-100,000
personer i fängelse, att dessa razzior utfördes under ledning av den
144
Dagens frågor
kommunistiske generalen Stanislaw Rzadkiewicz, som är minister för
den inre säkerheten, och att fångarna torterades som på Gestapos
tid. – Polen står inför parlamentsval. Om fria val komma till stånd,
få kommunisterna och alla med dem lierade partier minoriteten av
rösterna, men man kan knappast vänta sig, att de kormua att frivilligt
lämna ifrån sig makten. Därför frukta judarna, att ett inbördeskrig
kan komma att bryta ut. Dessutom finns det ingen ekonomisk säkerhet i Polen, och judarna se ingen ekonomisk framtid för sig i landet.
Judarna äro initiativrika människor, och i den nya, av kommunisterna styrda, polska staten finns det ingen plats för privatinitiativ.
De judar, som återvända till Polen från Ryssland, placeras i det
nya Västpolen (Nieder-Schlesien), där inte ens polackerna vilja bo.
Det anses, med rätt eller orätt, att denna landsdel, »Vilda Västern»,
behärskas av den ryska soldatesken. Endast en minoritet tror, att
dessa områden, vilka ej fordrades av ens de största polska chauvinisterna, komma att förbli polska i framtiden. Många polacker, som
flyttas dit och erhålla tyska våningar med möblemang, taga möblerna
med sig och återvända till sina gamla hemorter. Ånnu mera tvivla
judarna på, att dessa områden skola förbli polska och att de själva
skola ha någon framtid där. Men vart skola då judarna återvända~
Till sina gamla hem och till sina familjer där1 Där finns det dock
nu varken hem eller familjer, ja, inte ens familjegravar. Av de c:a
3,500,000 polska judarna från före kriget finns det i dag inte kvar mer
än knappt 5 Ofo, 95 Ofo äro utrotade; deras aska är utströdd för himlens
alla vindar. Man kan förstå, att judarna ej vilja bo i ett sådant land.
. Till allt detta kommer så också den sionistiska propagandan. Sionisterna vilja utnyttja detta historiska tillfälle till att skapa en judisk stat i Palestina. Deras propaganda vill för hela världen påvisa,
att den enda lösningen av det judiska problemet är att skapa en
Palestinastat. Denna propaganda arbetar mycket effektivt: varje åtgärd mot judarna överdrives och propagandamaterial finns det tillräckligt av. Sionisterna propagera för en utvandring ur Östeuropa.
Vi här i Sverige ha att tillskriva denna propaganda att många, c:a
8,000, av de judar, som under och efter kriget kommo till Sverige, ej
vilja återvända till sina hemländer. Enligt den sionisitiska propagandan är det en hederssak för varje jude att medverka till uppkomsten av ett fritt, judiskt Palestina.
Detta sakernas tillstånd förklarar, att å ena sidan general Morgan
hade rätt, då han i sin rapport talade om en hemlig, judisk propaganda i Polen och en organiserad massemigration därifrån, och å
andra sidan sionisternas våldsamma protest mot denna rapport, vilken de ansågo förringa judarnas svåra läge i Polen. Polska regeringen blev tvungen att stoppa emigrationen och den Polska Judiska
Central-Kommitten att utfärda en officiell förklaring, enligt vilken
läget i Polen ej utgör någon anledning till panikstämning och vari
varnas för en kaotisk utvandring.
Den polska regeringen är ej antisemitisk. Judarnas antal i det
polska kommunistiska partiet är mycket stort. I Warszawa finns det
icke något ministerium, där icke ministern eller vice-ministern eller
145
Dagens frågor
åtminstone den tjänsteman, som motsvarar statssekreteraren, är jude.
Eller rättare sagt: är polsk-judisk kommunist. Samma är förhållandet
bland de lägre befattningarna i nästan hela Polen. Och i varje polsk
delegation, som kommer till Stockholm, finns det judar, liksom i varje
avdelning på den härvarande polska beskickningen. Antalet av dessa
judar uppgår till en betydligt större siffra, än vad som skulle vara
berättigat såsom procentuell motsvarighet till antalet judar i Polen. –
Det förhållandet att judar bekläda ett så stort antal viktiga poster
befrämjar antisemitismen i Polen. – Men det kommunistiska partiet
erkänner ej något judiskt, nationellt problem. Dess mål är att skapa
proletariatets världsherravälde under sin egen ledning.
Den ryska politiken vill spränga den engelsk-amerikanska vänskapen, och överallt i hela världen skärpes engelsmännens svårigheter.
Den judisk-arabiska tvisten om Palestina är en viktig faktor i den
ryska politiken mot England. Hitler har här varit läromästaren; å
ena sidan har han givit sionisterna starka argument genom antisemitismen, och å andra sidan har han understött arbernas motstånd
mot den judiska immigrationen i Palestina. I dag uppträda ryssarna
som arabernas förespråkare och samtidigt främja de antisemitismen
i Ryssland (jfr Svensk Tidskrift häfte 10/45, sid. 714 ff.). De svårigheter, som uppstå på grund av denna oärliga politik – även den
polska vasallregeringen följer samma linje – äro Englands svårigheter. Eftersom en stor del av den amerikanska pressen äges av judar, vilka sympatisera med sina trosfränder, måste detta återverka
på de engelsk-amerikanska relationerna. På detta sätt har det judiska
problemet blivit en schackpjäs i den storpolitiska dragkampen.
28.2. 1946.
Den nationella frihets- J avas nationella rörelse, som till en början
rörelsen på Java. var riktad mot de japanska inkräktarna,
åsyftar nu öns och så småningom hela Insulindes frigörelse från det
holländska herraväldet. Under många år har den javanesiska frihetsrörelsen varit i verksamhet, men först när japanerna ockuperade ön,
fick den en stramare organisation och en mera enhetlig riktning.
Den nationella aktiviteten på .Tava måste ses mot bakgrunden av
hela kolonialproblemets aktualisering under det andra världskriget,
icke minst i Asien. Japanerna ha fört en intensiv kamp mot det europeiska kolonialväldet och frikostigt givit de asiatiska kolonialfolken
löften om frihet och självständighet, om de ville ansluta sig till det
»japanska storrummet». Med Burmas och Filippinernas självständighetsförklaring exemplifierades den nya kolonialpolitikens innebörd i
japansk version, och om den icke uppnådde något konkret resultat,
har den dock verkat i hög grad stimulerande på de nationella rörelserna i de europeiska kolonierna. Därom vittna bl. a. arabernas livliga
politiska aktivitet och indiernas krav på ökad självstyrelse. Rörelsens senaste och mest målmedvetna yttring är javanesernas revolutionära kamp.
Java är Nederländska Indiens viktigaste ö, både beträffande folkmängd och ekonomisk utveckling. Av hela Insulindes befolkning
146
Dagens frågor
(Insulinde =Java, Sumatra och den holländska sektorn av Borneo
samt de s. k. små Sundaöarna) på cirka 67,5 milj. bo omkring 42 milj.
på Java. Tillsammans med de övriga Sundaöarna och Malaeka behärskades J ava av det i början på 1600-talet etablerade Ostasiatiska
kompaniet. Ar 1798 upplöstes kompaniet; dess industriella och
merkantila anläggningar övertogas av holländska staten. Under de napoleonska krigen förlorades kolonierna till Stobrbritannien, men återlämnades 1816 och garanterades som holländsk besittning i den brittisk-holländska traktaten av år 1824 mot det att Holland överlämnade
till Storbritannien Malackahalvön. På Sundaöarna fanns det då åtskilliga infödingsstater, som först efter häftiga strider kuvades av
holländarna. Formellt existerade några av dessa stater ännu vid
krigsutbrottet 1939. Deras självständighet var emellertid avsevärt begränsad. Japan utnyttjade dem för sina syften och gav utan tvivel
indirekt den nationella rörelsen sitt stöd.
statsrättsligt blevo de ostindiska kolonierna genom 1922 års
holländska konstitution likaberättigade med moderlandet. I konstitutionen kallas de »konungariket Nederländernas integrerande beståndsdelar». Å ven om därmed begreppet koloni för Insulindes del
egentligen avskaffats och de malajiska infödingarna flerstädes i stor
utsträckning fingo deltaga i förvaltningen, dirigerades dock administrationen fortfarande av holländska regeringen. En holländsk
generalguvernör står jämlikt författningen i spetsen för Insulindes
administration med sex guvernörer som underlydande, av vilka tre
på Java; alla äro ansvariga inför Hollands kolonialminister. Författningsenligt äro infödingar och vita liksom också de många kineserna och araberna på öarna politiskt likaberättigade och välja tillsammans parlamentet, det s. k. folkrådet, som sedan 1925 har
lagstiftande befogenhet. Insulindes försvar och utrikespolitik äro
dock helt och hållet reserverade åt holländska regeringen. Vid andra
världskrigets utbrott voro Insulindes flotta och arme huvudsakligen
baserade på infödingarnas värnplikt, vilket upprepade gånger äventyrat försvarets effektivitet.
I kulturellt och ekonomiskt hänseende står Javas liksom hela Insulindes befolkning på en relativt hög nivå. Javaneserna ha en urgammal kultur, besläktad med den indiska. Majoriteten utgöres av
malajer (muhammedansk religion). Trots den holländska förvaltningen och trots ett flitigt utnyttjande av den holländska undervisningen ha infödingarna under hela kolonialperioden bemödat sig att
bevara den egna kulturen och de gamla traditionerna. J u mer den
europeiska civilisationen trängde in i landet, desto intensivare blev
infödingarnas kulturförsvar. Särskilt på Java har en malajisk folkbildningsorganisation utvecklats, som med egna skolor, församlingshus m. m. vårdat fädernas odling, men den har samtidigt beaktat den
moderna kulturens krav. Infödingarna ha uppnått en relativt hög
bildningsnivå, som ofta överträffar blandrasernas.
Uppkomsten av ett rasproblem har man i görligaste mån sökt förhindra. Den holländska förvaltningspersonalen samt officerare och
underbefäl ha ofta ingått äktenskap med infödda kvinnor. Den därav
11- 46134 Svensk Tidskrift 1946 147
Dagens frågor
skapade blandrasen utgör, om man så får säga, det egentliga rasproblemet. Bastarderna (»indos») räknas emellertid till de vita och
inneha till följd av härstamningen på fädernet och sin sociala ställning höga poster inom administrationen och näringslivet. Indos ha
dock alltmer undanträngts av rena infödingar med högre bildningsgrad. Förvaltningen har alltså i ganska stor omfattning rekryterats
från den nationella frihetsrörelsens organisationer, ett faktum som
givetvis bidragit till de javanesiska nationalisternas snabbt växande
inflytande efter Japans kapitulation. Javanesernas aktion understödjes energiskt av Javas och Insulindes många kineser och araber.
Parollen är här liksom i Indokina, Kina, Indien, Arabien, Egypten
och Främre Orienten: »Ut med europeerna! Gör ett slut på kolonialregimen!» – ouvertyren till ett märkligt världshistoriskt skådespel
och en ny epok i mänsklighetens historia.
En allvarlig ekonomisk kris har givit frihetsrörelsen ökad intensitet. Under kriget ha cirka 8 milj. dött av svält på grund av näringslivets desorganisation. Det är att märka, att de ekonomiska krigsföljderna drabbat infödingar, som under mellankrigsåren icke blott
blivit medvetna om sin ekonomiska betydelse för det »holländska
herrefolket» och om de ekonomiska förhållandenas vikt i socialt hänseende; de ha dessutom observerat det vita väldets bräcklighet och
dess ofta hänsynslösa exploateringssystem. Att en målmedveten frihetsrörelse med urgamla försänkningar i kultur och tradition under
dessa omständigheter har stora möjligheter att samla anhängare, är
självklart. På Java äro förutsättningarna för den nationella aktivismens slutliga seger så mycket större som den genom sina bildningsinstitutioner disponerar över en stark organisation och genom sina
försänkningar i den officiella administrationen har tillgång till både
pengar och vapen. Med hänsyn härtill är det föga sannolikt, att frihetsrörelsen gör en reträtt till status quo ante bellum, d. v. s. det holländska herraväldet.
Klart är, att ett befriat Java – en av en nationell revolution till
integral självständighet förd koloni – kan bli signalen till andra
mer eller mindre latenta frigörelsesträvandens intensifiering inom de
europeiska kolonialväldena. London är bekymrat, men Moskva jublar.
Österrikes Voltaire har en gång sagt: »Det finns ingenting sorgnödläge. ligare än att i all hemlighet bli hängd.» Österrike har
länge nog under monarkiens dagar måst finna sig i att dess öde
nonchalerades av världsoffentligheten. I allmänhet sysselsatte man
;;ig i pressen högst sporadiskt med dubbelmonarkiens mycket komplicerade och ödesdigra problem; endast om några bomber kastades
i parlamentet eller om det kommit till sammanstötningar, så att döda
eller sårade lågo blödande på gatorna, fingo läsaren veta att någonting gnisslade inom monarkien. Det nya Österrike kan, gudskelov,
notera några framsteg i den riktningen. Världsoffentligheten har
reda på landets oerhörda nöd, och särskilt den svenska hjälpaktionen,
som just nu utvecklar sin välsignelsebringande verksamhet i Wien,
148
Dagens frågor
är ett talande bevis för den oskattbara internationella medkänslan.
Men förvisso är landets nöd så hjärtskärande att även dessa ytterst
glädjande ansträngningar inte på långt när räcka till. Vi erfara:
ärkebiskopen i Wien har riktat en inträngande vädjan till de schweiziska biskoparna, vari han ordagrant säger: »Vi sakna livsmedel, och
om vi inte få sådana snart, ha vi ingen ungdom och inga åldringar,
och människor i medelåldern äro inte längre arbetsföra. Det fattas
kläder, linne och skor; en stor del av befolkningen äger endast klä-
derna på kroppen. Det finns tusentals människor, som inte kunna få
ens en sked varm soppa på hela dagen, emedan de inte ha möjligheter
att koka. Det saknas medikamenter och läkemedel, och därför stå
våra läkare och sköterskor hjälplösa mot sjukdomar och epidemier.»
Ärkebiskopen förklarar att sedan månader tillbaka potatis saknas i
Wien, och att försörjningsläget ytterligare komplicerades genom de
tiotusental av flyktingar, som strömmade över från Tjeckoslovakien.
Oberösterreich, som har omkring en miljon invånare, måste ytterligare
livnära mer än en halv miljon utvandrare från Tyskland, Ungern och
andra länder, för vilka hundratals läger måste ställas till förfogande.
I somras fanns det veckor då såväl barn som vuxna inte kunde erhålla mer än 700 kalorier – d. v. s. en fjärdedel av normal ranson. I
Salzburg lider en tredjedel av barnen av undernäring, så att deras
vikt gått ner katastrofalt, och ungefär 25,000 visa redan symptom, som
kunna leda till svårare sjukdomar. I Tyrolen finns det knappt spannmål för tre månader framåt. Mjölk, socker, potatis, ost och färska
grönsaker, det är den allmänna trängtan, och blir den inte snart tillfredsställd, så kommer även nästa generation att få lida för vad som
förbrutits mot den nuvarande.
Till dessa så att säga ofrånkomliga olyckor kommer också sådana,
som man skulle kunna undvika med en smula förnuft och rättvisa.
Nu äntligen har Österrike en regering, som inte kunde förvägras internationellt erkännande. I spetsen för den står en man, som tillbringat sex år i koncentrationsläger, vilket jämte hans övriga egenskaper borgar för att han inte kommer att föra en tvetydig politik.
Enligt valresultaten höra 8 ministrar till folkpartiet, bland dem utrikesminister Gruber och finansminister Zimmermann. Vicekanslern,
inrikesministern, socialministern och ministern för livsmedelsförsörjningen tillhöra socialdemokraterna. Kommunisterna, som bara
ha en plats i ministären, inneha mindre viktiga ministerposten för
kraftförsörjningen. Denna regering med sina drygt sexton medlemmar kunde utveckla en välsignelsebringande verksamhet, den
kunde röja undan det förgångnas grushögar och vidtaga nyskapand0
åtgärder – om inte detta befriade Österrike fortfarande skulle behandlas likadant, eller nästan likadant, som det erövrade och slagna
Tyskland. Ty vad är det för en befrielse, som innebär att, snart ett
år efter förtryckarnas bortdrivande, fyra stora armeer, med sammanlagt en miljon man, ännu befinna sig på den befriade statens område.
Detta »befriade» land, vars städer blivit förödda, måste hysa befriarnas armeer, det måste med sina bankrutterade finanser bestrida
ockupationskostnaderna och det måste – vilket synes folket allra
149
Dagens frågor
hårdast- bära följderna av oenigheten bland de allierade. Dr Renner, republikens nyvalde president, har utropat med en hjärtesuck:
»Vad är det för ett tillstånd, där man för varje struntsak måste fråga
sju partier!» – tre parlamentariska partier och fyra ockupationsmakter. Konsekvenserna äro redan påtagliga inte blott på ekonomiskt
håll utan även inom politiken. Så rådde inom de västra kretsarna
och i många utländska stater ett visst missnöje med att ockupationsmakterna, i detta fall fransmännen, tilläto Otto von Habsburg att för
längre tid vistas i Innsbruck och inte heller ville förhindra att han
hälsades av många av sina anhängare. Det är, särskilt för dem som
hysa pietetsfulla känslor gentemot det förgångna, ett sorgligt skådespel att iakttaga hur Otto von Habsburg nästan på samma sätt som
sin far den olycklige Karl, skadar sig själv och sin egen sak. Föremål för klander är vidare nästan överallt det långsamma tempot med
upprensningen. Varje vecka, ja, varje dag, äger processer rum mot
f. d. nazister, men detta till trots har den allierade kontrollkommissionen riktat en allvarlig varning till myndigheterna i Wien om att
upprensningen går alldeles för långsamt. A andra sidan är man på
många håll, särskilt inom konstnärskretsar, benägen att mer eller
mindre låta udda vara jämnt för dem som på grund av nödtvång
och mot sin egen övertygelse tjänade nazisterna. Men även från
engelskt håll har riktats en förebråelse – och betecknande nog mot
England – nämligen att inom den engelska zonen affärsmän, som
voro pro-nazister, tolererats och att även officerare åtnjutit gästvänlighet, vilka i Jugoslavien räknas till krigsförbrytarna.
En ljuspunkt på denna nattmörka tavla är emellertid att enligt senaste underrättelse särskilt amerikaner och engelsmän anstränga sig
till det yttersta att åvägabringa åtminstone halvvägs normala förhållanden inom sina zoner. De använda sitt eget manskap och sina
egna transportmedel till att påskynda uppröjningsarbetet. De hjälpa
själva till att riva ned de husruiner, som utgöra en stor fara för trafiken. Mycket glädjande är också det kulturella livets starka uppsving- naturligtvis relativt talat. Teater och film har förvånansvärt
snabbt åter kommit i gång. Nästan varje vecka publiceras nya böcker
och tidskrifter; även varietegenren blomstrar, om också huvudsakligen till ockupationstruppernas fromma. -Men allt detta kan dock
inte undanskymma lägets djupa allvar och statsmännens oavvisliga
plikt att på annat sätt än hittills konstruktivt och produktivt verka
i politiskt och ekonomiskt hänseende. Österrike har uppställt två
politiska krav; som komma att bli av betydelse vid fredsförhandlingarna. Det ena gäller den tyskspråkiga delen av Sydtyrolen, som
sedan nästan ett årtusende tillhört den österrikiska kulturkretsen.
Det andra gäller Berchtesgraden. Men mycket viktigare är dock, synes det mig, frågornas stora fråga: att kunna säkra den politiska
och ekonomiska existensmöjligheten. Att här skaffa nödiga garantier; att för avsevärd framtid skydda landet mot utarmning och förtryck; att skaffa befolkningen arbete och rimligt välstånd.
Ernst Benedikt.
150
Dagens frågor
Med anledning av professor Carl-Erik Quensels uppsats >>Den dubbla anknytningen och skolstatistikem har Svensk Tidskrift fått mottaga följande
genmäle av lärare Arvid Molin, Enköping.
Den dubbla anknytningen I Svensk Tidskrift nr 8, 1945, har profesoch skolstatistiken. sor Carl-Erik Quensel med utgångspunkt
från fil. lic. Tage Larssons broschyr »Statistik och önsketänkande i
skolfrågan» anfört några kritiska synpunkter på den statistik rö-
rande studieresultaten i 4- och 5-årig realskola, som framlagts av
1940-års skolutredning. Professor Quensel bygger sin argumentering
på siffror, som i några fall avviker från skolutredningens statistik.
Hans tolkning av denna statistik på vissa punkter motiverar dessutom ett bemötande.
När det gäller betygsresultaten i näst högsta klasserna på de båda
linjerna anför professor Quensel följande siffror (här kursiverade):
· 5-årig linje kl. 45 4-årig linje kl. 3• Differens
Medelbetyg en!. Medelbetyg enl.
Quensel Skolutredn. Quensel Skolutredn.
c:ossar………. 1,22 l,~ l 1,29 0,07 O,OH
Flickor ……… 1,29 1,27 1,3~ o,o:: 0,05
Enligt skolutredningens andra betänkande (Stat. off. utr. 1944: 21)
tab. 26 är medelbetyget för gossar och flickor i 45 resp. 1,21 och 1,37.
Differensen blir då O,os och O,o5 betygsenheter i stället för de av professor Quensel anförda siffrorna (Om och O,oa).
Differenserna mellan betygen i näst högsta klassen på de båda linjerna samt för skrivämnena i realexamen framgår av följande tablå:
Gossar
Differens mellan betygen i 34 och 45 • . • • • • • . . • • . • • 0,08
>) 44 >) 55 ………….. 0,08
Flickor
0,05
0,10
Professor Quem;el gör följandA kommentarer till de anförda siffrorna:
»Di ffcrensen går härvid (i realexamen) i samma riktning och är a v
samma storleksordning som differensen i näst högsta klassen. Men
här sätter lic. Larsson in en allvarlig anmärkning. I den 5-åriga linjen finns en betydande avgång av bättre elever från fjärde klass till
gymnasium, en avgång, vartill motsvarighet i samma grad saknas
p~i den fyraåriga linjen. Eleverna i avslutningsklassen i femåriga
linjen kunna sägas utgöra ett negativt urval. Och det negativa urvalet föranleder att skolbetygen i avslutningsklassen icke reservationslöst kmma tagas som ett belägg för skolformernas olika lämplighet.»
Påståendet att differenserna är av samrna storleksordning är som
synes riktigt för gossarnas vidkommande, men för flickorna är differensen dubbelt så stor i realexamen som i näst högsta klassen. De
här anförda betygsdifferenserna har spelat en viktig roll i lic. Larssons argumentering. Han har dock utgått ifrån att differenserna
151
Dagens frågor
skulle vara större i näst sista klassen än i realexamen. Som synes
är detta ett antagande, som inte finner något stöd i skolutredningens
statistik.
Att övergången från 45 till gymnasiet innebär ett negativt urval
för den 5-åriga linjen har mig veterligt inte ifrågasatts på något
håll. Lika litet har man på folkskolehåll »reservationslöst» använt
sig av realexamensbetygen vid jämförelser mellan studieresultaten
på de båda linjerna. Det har just varit för att eliminera den felkälla den olika starka gallringen vid övergång till gymnasium från
34 och 45 utgör, som man i skolutredningens statistik liksom vid ett
flertal tidigare undersökningar utgått i första hand från betygen
i näst högsta klasserna med deras ännu ogallrade elevmaterial. Däremot har lic. Larsson framträtt som en ivrig förespråkare för att
jämförelsen bör ske först i realexamen.
Professor Quensel framhåller vidare att flera andra felkällor inte
beaktas i skolutredningens statistik. Så borde de elever, som vinner
inträde från annan klass än den normala anknytningsklassen, ej ha
medtagits i statistiken. Huru ställer sig betygen vid dc skolor, där
både 4- och 5-årig linje finnes och hur inverkar betygen för landsbygdens barn~ undrar professor Quensel. Liknande kritik har undertecknad tidigare riktat mot uppläggningen av skolutredningens statistik (Folkskollärarnas Tidning nr 18, 1944, och nr 7, 1945). I ett tilllägg till den tabell, där skolutredningen redovisar medelbetygen för
34 och 45 lämnas den förklaringen att materialet ej varit tillräckligt
stort för att medge en önskvärd uppdelning Ilå olika grupper med
hänsyn till bl. a. olika skolformer. I en undersökning angående begåvningsurval och studieresultat vid 4- och 5-årig realskola, som undertecknad tidigare utfört (F. T. nr 34, 35 och 39, 1943), har dock hänsyn tagits till samtliga här anförda felkällor. Undersökningen omfattade 5,029 elever på den 5-åriga och 2,296 elever på den 4-åriga linjen vid 18 samrealskolor och läroverk med både 4- och 5-årig linje.
Hänsynstagandet till de av professor Quenscl poängterade felkällorna hade till resultat, att betygsdifferenserna till den 4-åriga linjens favör blev i genomsnitt betydligt större än de diffenmser, som
framgått av skolutredningens statistik.
I sin artikel ägnar professor Quenscl stort utrymme åt en enligt
min mening tämligen betydelselös fråga, nämligen »självgallringen»
till följd av avgången av kvarsittare på de båda linjerna. Professor
Quensel anser sig kunna konstatera, att jag gjort »stort nummer av>>
och »fäst stor vikt vid» den omständigheten att 17,3 Ofo av den 5-åriga
linjens intagna elever avgår efter kvarsittning innan målet nåtts.
men blott 9,9 Ofo av den 4-åriga linjens elever. Han firnter det vara
»absurt att hänga upp sig på siffror över enbart avgångna kvarsittare. Hela avgångsfrekvensen måste tagas med i beräkningen.»
Professor Quensels kommentarer på denna punkt ger intryck av
bristande kännedom om utgångspunkten för debatten i denna detaljfråga. I sin broschyr hade lic. Larsson hänvisat till att procenttalet
elever, som på grund av kvarsittning eller av andra skäl i förtid avgår från realskolan, är högre på den 4-åriga linjen än på den 5-åriga.
152
Dagens frågor
Till följd härav ansåg sig lic. Larsson kunna konstatera »att utgallringen av svaga elever är starkare på den 4-åriga linjen än på den
5-åriga». Detta fann jag vara en synnerligen förhastad slutsats med
tanke på att skolutredningens statistik lämnar tämligen klart besked
om att gallringseffekten av den förtidiga avgången med största sannolikhet kan förmodas vara starkare på den 5-åriga än på den 4-åriga
linjen. Gallringseffekten bestämmes givetvis inte enbart av det rela
tiva procenttalet avgångna utan även av den intellektuella standarden hos de utgallrade eleverna. I min av professor Quensel kritiserade replik till lic. Larsson använde jag siffrorna över procenttalet
kvarsittare bland de avgångna såsom ett visserligen ej fullt exakt
men dock relativt tillförlitligt index på de utgallrade elevernas begåvning. Några siffror ur skolutredningens statistik kan vara
ägnade att belysa tankegången. Av 100 intagna gossar i den undersökta årsgruppen avgår på den 5-åriga linjen i genomsnitt 28 elever
innan slutmålet är nått. Av dessa har 62 Ofo, d. v. s.,i runt tal 17 elever,
varit kvarsittare en eller flera gånger (3 elever mer än en gång). Av
100 intagna gossar på den 4-åriga linjen avgår 34. 29 Ofo av dessa,
d. v. s. avrundat 10 gossar, har varit kvarsittare en gång. Av intagna
100 gossar avgår således 17 kvarsittare på den 5-åriga linjen mot 10
på den 4-åriga. Dessa siffror har erhållits genom hänsynstagande
dels till antalet intagna dels till hela avgångsfrekvensen och sedan
lagts till grund för den slutsatsen att gallringseffekten till följd av
den förtidiga avgången i realskolan i varje fall inte kan förmodas
vara starkare på den 4-åriga linjen än på den 5-åriga.
Professor Quensel anser det således vara »absurt att hänga upp sig på
siffror över enbart antalet avgångna kvarsittare». I stället vill han
att hänsyn skall tagas till avgången utan kvarsittning i de två första
klasserna i den 4-åriga realskolan. Han anför vissa siffror för avgången utan kvarsittning från den 4-åriga linjen och konstaterar att
motsvarighet härtill saknas på den 5-åriga linjen. Professor Quensels
sätt att kornmentera skolutredningens statistik på denna punkt är nå-
got svårbegripligt för en lekman på det statistiska området. I tab. 19,
bet. II, lämnar skolutredningen vissa statistiska uppgifter om berörda
elevgrupp. På den 4-åriga linjen avgår i de två första klasserna 720
gossar. Av dessa har 142 (19,7 Ofo) haft godkända betyg i läroämnena
och 578 (80,3 Ofo) har haft ett eller flera underbetyg. I de motsvarande
tre första klasserna av den 5-åriga linjen avgår 810 gossar därav
151 (18,G Ofo) med godkända betyg och 659 (81,4 Ofo) med ett eller flera
underbetyg. Procenttalen avgångna med underbetyg är således praktiskt taget desamma på de båda linjerna. Uträknas procenttalen på
antalet i resp. klasser närvarande elever, erhålles siffrorna 5,s och
9,o 0/o för resp. 5- och 4-årig linje. Häremot svarar dock ett högre
procenttal avgångna godkända elever på den 4-åriga linjen (2,2 Ofo
mot 1,3 °/o för den 5-åriga). Uppenbart är således att den framträ-
dande stora differensen mellan procenttalen för avgång efter kvarsittning på de båda linjerna måste tillmätas en betydligt starkare
gallringseffekt än den obetydliga differensen mellan siffrorna för
underbetygsfrekvensen inom elevgruppen avgångna utan kvarsittning.
153
Dagens frågor
Professor Quensel avslutar sin artikel med att frånkänna skolutredningens statistik praktiskt taget allt värde. »Den enda statistik,
som verkligen säger något, är den, som angiver att i orter med dubbel anknytningsmöjlighet antalet skolavdelningar i den femåriga
linjen ökat med 100 °/o och antalet avdelningar i den fyraåriga skolan minskat med 6 °/o», konstaterar professor Quensel. Slutsatsen ger
sig således själv. Allmänheten föredrar en viss skolform framför
en annan. Frågan om de båda skolformernas värde från social och
pedagogisk synpunkt är också därmed avgjord. Med någon överdrift
kunde man med samma bevisföringskonst efter en jämförelse mellan
upplagesiffrorna för den förnämliga kulturtidskrift, som publicerat
professor Quensels artikel, och motsvarande siffror för t. ex. veckotidningen Hela Världen dra vissa slutsatser angående de båda publikationernas värde ur olika synpunkter. J ag förmodar att professor
Quensel själv inte skulle godtaga allmänhetens uppskattning av
publikationerna i fråga såsom en tillförlitlig och objektiv värderingsgrund.
Arvid Molin.
154

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner