Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 29 augusti 1945.
Det engelska En absolutistisk österrikisk statsman förkunnade vid
jordskredet. 1800-talets mitt, att hans regering hade för avsikt att
förvåna världen med sin otacksamhet. Han fick också tillfälle att utföra denna sin föresats, med ödesdigra senare verkningar för Donaumonarkin. Sentensen »Förliten Eder icke på furstar» är överhuvud
taget urgammal. Det förefaller, som de nutida demokratiernas väljarmassor även i detta hänseende tagit arv efter sina furstliga föregångare. Det öde, som efter förra världskriget mötte Clemenceau i
det Frankrike, som han räddat, är väl ej alldeles glömt. Winston
Churchills av juli 1945 är ännu mycket mera dramatiskt.
Emellertid bör man naturligtvis ej alltför mycket betrakta händelserna ur dessa personliga, något sentimentalt färgade synpunkter.
Det kan finnas goda grunder att efter ett stort krig göra sig av
med segerherren, och i fallet Clemenceau torde de också ha förelegat. Men en förutsättning är, att man byter upp sig. Och utanför deras – f. ö. ganska talrika – krets, som i politiska ting satt
förnuftet under trons lydnad, torde det vara rätt få, som verkligen
mena, att England i sak vunnit, när det utbytt Churchill, Eden.
lord Woolton, sir John Anderson, Oliver Lyttelton, Butler och deras kolleger mot den aktningsvärde men sällsport färglöse Attlee
och hans kohort. Labours svaghet har alltid varit dess brist på verkligt ledande personligheter. Den nya regeringen innehåller ett par
allmänt erkända kraftkarlar, nämligen Bevin- vars sakliga kompetens för just utrikesportföljen dock återstår att bevisa; hans första
underhustal gjorde emellertid ett mycket gott intryck – och Herbert Morrison, och några få andra klara kapaciteter såsom sjöministern Alexander och den nye lordkanslern, sir William J owitt. Men i
övrigt är arbetarkabinettets rad av äldre herrar – medelåldern är
påfallande hög – med få undantag ganska slätstruken efter både
engelska och utländska begrepp, såvitt man vågar döma efter deras
föregående. Det bör emellertid ej förbises, att kabinettet även rymmer några medlemmar såsom sir Stafford Cripps, Aneurin Bevan
och Shinwell, vilka hittills närmast tjänstgjort som partiets enfants
terribles men möjligen ·- historien har åtskilliga exempel i den vä-
gen – kunna ge ett annat intryck, när de verkligen bänkat sig
vid maktens köttgrytor. För sir Staffords del ger dock knappast
hans insats i krigskabinettet 1942 någon försmak av en dylik positiv
utveckling.
Orsakerna till en valutgång, som knappast varit väntad av någon
i hela världen, tillåta ännu blott kannstöpande. Uppenbart är, att
både de konservativa själva och världen i allmänhet grovt misstagit
sig på den utsträckning, i vilken Churchills popularitet och tacksamheten mot honom kunde omsättas i röster för hans parti. Det
428
Dagens frågor
har sagts, att valet visat, att engelsmännen hellre röstade på ett program än på en person. Men när vissa kommentatorer fortsätta och
i detta förhållande vilja se ett traditionellt och typiskt engelskt
drag, blir man mera tveksam. Det har annars varit statsvetenskapens mening, att de engelska valen mer och mer tenderat att bli rena
koranden av premiärminister, något i stil med de amerikanska presidentvalen. Att 1945 års val emellertid skulle ha sin egentliga karaktär av att ett hänfört folk höjde Attlee på sköldarna i stället för
Churchill, förefaller dock alltför orimligt. Det är därför troligt,
att det verkligen är programmet eller kanske hellre de folkliga föreställningarna om dess innebörd, som varit det avgörande, och att
1945 sålunda betecknar ett avsteg från tidigare tendenser till direkt
match mellan två hugade premiärministerkandidater.
Uppenbart är, att den konservativa valpropagandan, ej minst
Churchills egen, varit olyckligt upplagd och motverkat sitt syfte.
Man har gått fram med angrepp på motparten, som varit så grova,
att de kommit i en grotesk och olycklig motsättning till det tidigare goda samarbetet mellan partierna, vilket upphörde först någon
månad före valet. Högern har vidare och framför allt begått det
misstaget, vartill exempel ingalunda saknats på andra och närmare
håll, att lägga sin kampanj vida mindre på det egna positiva programmet än på att uppvisa oriktigheten av motståndarens grundsatser och förslag. En dylik uppläggning är förvisso lockande och
tacksam ur saklig och intellektuell synpunkt, när det gäller en så-
dan motståndare som socialismen, och den skulle förmodligen varit
riktig, om man haft att göra med 1800-talets väljarkår ur de bildade
samhällsskikten. Erfarenheten visar däremot gång efter annan, att
den är alldeles förfelad, när det gäller att vinna våra dagars väljarmassor. Taktiken har skapat intrycket, att de konservativa egentligen inte haft något eget att komma med, som kunde bidraga till
att förbättra de breda lagrens ställning. Resultatet har blivit därefter. Åtskilliga konservativa kandidater och andra valarbetare lära
i kampanjens senare skeden ha påpekat misstaget för ledningen, men
då var det för sent att vända strömmen.
Det är emellertid ovisst, om ens en lyckligare taktik kunnat rädda
den konservativa majoriteten, även om den säkerligen kunnat avsevärt minska nederlagets siffermässiga omfattning. Tendensen till
pendelsvängning är utpräglad vid engelska val. Den hade denna
gång börjat redan så tidigt som 1935, då de ~onservativa räddade
sin makt främst tack vare ett skickligt och ej alldeles grannlaga utnyttjande av de möjligheter, som den abessinska krisen skänkte. Det
är mycket sannolikt, att om kriget ej kommit emellan och ett normalt val kunnat äga rum 1939-40, den konservativa maktpositionen
blivit raserad redan då. Den så länge retarderade svängningen har
nu varit oemotståndlig. Det har för talrika väljare känts som en
bjudande impuls att äntligen ge »den andra sidan» en chans efter
fjorton år. Den allmänna europeiska radikaliseringen vid krigsslutet
i trötthetens och de dåliga nervernas tecken har sedan gjort sitt.
En faktor, som av mycket att döma haft ej ringa betydelse, har
429
Dagens frågor
varit den mångåriga intensiva vänsteragitationen mot Neville Chamberlains och hans meningsfränders (de s. k. »guilty men» eller »old
men of Munich») försoningspolitik 1938-39. Agitationen har varit
anakronistisk och ofta grovt ovederhäftig, men den har varit av
betydande effekt mot bakgrunden av Englands dödliga fara 1940-41
och av alla de numera avslöjade tyska gräsligheterna. Den har länge
fått pågå rätt ohämmad – en motagitation från konservativt håll
har egentligen satt in först i år – och den har skadat hela det konservativa partiet, allra helst som en del gamla chamberlainiter på
senare tid, särskilt efter samlingsregeringens upplösning, ånyo framträtt i ledande ställning på högerhåll. Däremot har arbetarpartiet
mycket lättvindigare sluppit undan sitt annars sakligt sett vida
grövre syndaregister i försvarsfrågan från 1920- och 1930-talen. Åven
denna tendens, bottnande i väljarmassornas oförmåga att hålla ihop
större sakliga sammanhang och i deras lättillgänglighet för förenklad
agitation med personlig spets, känns igen från andra håll.
Arbetarpartiets majoritet i underhuset är kolossal liksom en gång
den konservativa. I båda fallen står mandatantalet i skriande disproportion till väljarsiffrorna. 1935 togo de konservativa 387 platser
på 10,5 miljoner röster, Labour party 154 på 8,3 miljoner. Denna gång
ha de konservativa fått ungefär 9 miljoner röster men blott 195 mandat, medan Labour för 11,9 miljoner röster fått ej mindre än 389 platser i underhuset. (Här ha använts de siffror, som voro tillgängliga
den 27 juli, då ännu 14 platser, varav tolv universitetsmandat, voro
oräknade. Siffrorna äro därför troligen något för gynnsamma för
arbetarpartiet.) Det engelska systemet ger i allmänhet stabila regeringsmajoriteter, och det torde därför ej komma att ändras i första
taget, men rättvisan får sitta emellan. Förhållandet är välkänt. Intressantare är att nu, då socialiseringsfrågan står i förgrunden, iakttaga fördelningen mellan. socialister och borgare. De förra ha samlat
ungefär 12,158 miljoner röster och fått 395 mandat, de senare 12,151
miljoner väljarröster men blott 221 mandat. (Tio »oberoende» och deras 0,546 miljoner väljare ha ej medräknats.) Den stora missvisningen
– halva väljarkåren har fått blott en tredjedel av mandaten – beror ej enbart på majoritetsvalen utan även till mycket stor del på
den borgerliga splittringen. De oppositionella liberalerna under sir
Archibald Sinclair och sir William Beveridge hade ställt upp ej
mindre än 307 kandidater. Av dessa blevo blott tio valda. Men det
visar sig därjämte, att i mer än sextio av de kretsar, som valde en
labourman, de konservativa och liberalerna ihop hade fler röster än
segraren. Räknar man med även några kretsar, där splittringen på
borgerligt håll var av annat slag, visar det sig, att sjuttio av regeringsmajoritetens medlemmar nådde underhuset tack vare borgerlig
söndring. Den majoritet på omkring 150 röster över alla andra partier, som Attlee nu disponerar, skulle med andra ord utan denna
splittring nästan helt försvinna.
Det finns inget skäl för de konservativa att klaga över valresultatets orättvisa, ty de ha själva tidigare dragit fördel av samma eller
liknande faktorer. De synas i allmänhet ej heller jämra sig över siff- 430
Dagens frågor
rorna. Men själva förhållandet är av betydelse, ty det visar, hur labil även denna till synes överväldigande socialistmajoritet ändå är.
Däri ligger en viktig maning till moderation för dagens segerherrar, och större delen av kabinettslistan liksom det officiella regeringsprogrammet tyder på att Attlee och hans närmaste män ämna
behjärta den. Förstatligandet av Bank of England, av gas- och elektricitetsverk och av järnvägarna är intet nytt för oss i Sverige och
torde ej heller chockera modern engelsk borgerlighet alltför mycket.
Kolgruvorna ha notoriskt varit så illa skötta, att en socialisering,
även om den ej erbjuder någon som helst garanti för en förändring
till det bättre, knappast heller stöter på något fanatiskt motstånd.
Betänkligare blir nog saken, om man gör allvar av den punkt på valprogrammet, som innebär järn- och stålindustrins förstatligande. Det
återstår att se, om partiets hetsporrar av typen Cripps eller Laski
lyckas frampressa även sådana åtgärder eller om man under detta
parlaments livstid kommer att nöja sig med det övriga, tekniskt
dryga och politiskt liksom ekonomiskt mindre farliga socialiseringsprogrammet. Sviterna av ett misslyckande kunde nu liksom 1931 bli
katastrofala för arbetarpartiet, som för att kunna vinna en seger är
beroende av röster ur den lägre medelklassen.
Hr Giinther och minister- Frågan om ministerbyte i Köpenhamn
posten i Köpenhamn. kom att utveckla sig till mer än en cause
celebre. Händelseförloppet är åtminstone till sina huvuddrag känt.
Den svenska regeringens avsikt var att återflytta den i Danmark
så populäre envoyen von Dardel till Bryssel och i dennes ställe placera utrikesminister Giinther. Agrement beviljades också för exc.
Giinther. Men motståndsrörelsen satte sig efteråt på tvären. Den
fann den svenske utrikesministern diskrediterad på grund av Sveriges utrikespolitiska eftergifter under kriget. Möjligen gjordes under
hand även andra danska framställningar i samma riktning. I detta
läge trädde exc. Giinther tillbaka, tydligen ·saknande varje lust att
tjänstgöra som svenskt sändebud i ett land, där han inte hälsades
oreserverat välkommen. Och därmed förföll tanken på en ministerväxling. Svenska regeringen accepterade däremot den omstridde
Sveningsen som dansk minister i Stockholm.
Det finns flera anmärkningsvärda moment i denna uppseendeväckande utnämningsfråga. En sak är dess bättre fullt klar. Exc.
Giinthers frivilliga tillbakaträdande var icke någon undfallenhet
från den svenska regeringens sida. Tvärtom torde regeringen mycket bestämt ha insisterat på att utrikesministern inte skulle ge vika
för opinionen. Men exc. Giinther var orubblig i sin föresats att i det
uppkomna läget träda åt sidan. Och han är envis.
Man förvånar sig högeligen över att ledande danskar på detta vis
ville gradera det fungerande svenska sändebudet och dennes chef i
Arvfurstens palats. Förvisso är envoyen von Dardel förtjänt av det
allra största erkännande för det sätt, på vilket han under Danmarks
tunga ofrihetsår varit landets outtröttlige hjälpare. Men det ligger
i sakens natur, att minister von Dardel endast kunnat utföra detta
431
Dagens frågor
sitt storartade hjälparbete i intimaste samförstånd med den svenska
utrikesledningen och dess högste chef. Något annat vore otänkbart.
Det är därför alldeles obegripligt att den ene av de två – den underordnade – skall tilljublas och den andre – den ytterst ansvarige –
avvisande kritiseras. Det kan inte ha varit angenämt för minister
von Dardel att behöva figurera i detta spel mot den svenska utrikesledningen.
Sverige tigger inte efter kriget om tacksamhetsbetygelser från de
nordiska grannländerna för sina hjälpaktioner under krigsåren. De
insatser av politisk, humanitär och materiell art, som vårt land varit i stånd att prestera, ha gjorts som en naturlig plikt mot nödställda broderfolk eller såsom ett utflöde av spontan önskan att bistå.
Sverige står dessutom utan all skuld till att de tre nordiska länderna drogos in i kriget. Men det är en rimlig svensk fordran, att
denna Sveriges nordiska biståndspolitik inte kvitteras med personliga angrepp mot eller nedsättande uttalanden om de svenskar, som
på sina ledande poster varit tillskyndarna av hjälpaktionerna.
För envoyen Giinthers del ordnar givetvis regeringen i sinom tid
på annat sätt. I övrigt har denna affär snarast stärkt hans ställning hos den svenska allmänheten. Ty därom behöver man inte
tvivla, att samlingsregeringens och exc. Giinthers utrikespolitik rönt
den erkännsammaste tacksamhet från den överväldigande delen av
det svenska folket i alla dess sociala skikt. Den svenska regeringens
mål var att utan vanhedrande eftergifter bevara Sveriges fred, och
detta mål har trots serien av svårigheter uppnåtts. Naturligtvis innebär denna uppslutning kring den förda regeringspolitiken inte att
allt vad regeringen gjort eller underlåtit att göra glorifieras. Ofelbarhetsdogmer ingå ej i vår politiska religion. I denna liksom i varje
annan fråga vill var och en förbehålla sig rätt till kritiskt bedömande,
förutsatt att kritiken inte är efterklok eller bortser från de enorma
svårigheter, varmed utrikesledningen haft att brottas. Sålunda har
man rätt att fråga, om det var absolut nödvändigt att 1940 erkänna
Balticums införlivande i Sovjetunionen eller att låta permittenttrafiken, låt vara beskuren, pågå så länge som till sommaren 1943. Man
kan också beklaga, inte minst för hr Giinthers egen skull, att denne
trots sin stilistiska fallenhet inte alltid fann lämpligt att kläda den
svenska utrikespolitiken i ordalag, som bättre motsvarat den lättförståeligt upprörda opinionens känslolägen och därigenom skulle
gett honom bättre kontakt med de breda folklagren, vilka aldrig
misstrott honom men kanske understundom inte helt förstått honom. Svenska folkets stora massa håller dock exc. Giinther räkning för den kallblodiga skicklighet, med vilken han bemästrat accident efter accident, komplikation efter komplikation, hot efter hot.
Och allra minst har någon kunnat tvivla på hans konsekventa och
envetna strävan att lämna de nordiska grannfolken allt det stöd, som
Sverige i varje läge var i stånd att lämna. Den redogörelse för svenska hjälpaktioner av icke materiell art, som regeringen lämnade i
våras som svar på hr Sefves interpellation, talar härvid för sig själv.
Den svenska allmänheten hade icke väntat det svar på interpellations- 432
Dagens frågor
svaret, som den danska motståndsrörelsen nu givit. Hr Giinther förtjänar inte detta danska eftermäle, som hos svensk opinion utlöst en
rakt motsatt effekt mot den som måhända avsågs.
Socialistregeringens Den nya regeringens sammansättning bjöd på
nya män. en del överraskningar. statsministern hade att
rekrytera sin fjärde ministär med inslag ur den svenska socialdemokratiens tredje generation- den första generationen var pionjärerna
och Erantings samtida, den andra är P. Alb. Hansson själv och hans
jämnåriga garde (Wigforss, Möller, Sandler, Engberg, Unden, Sköld
m. fl.) och den tredje representeras närmast av 20- och 30-talens ungdomsklubbister, som nu äro på väg att bli »män i staten». Under
ett tiotal år ha nu de presumtiva framtidsmännen i partiet fått
stå på tillväxt; koalitions- och samlingsregeringarna ha ju inte berett statsministern stora möjligheter till uppflyttningar. Några av
aspiranterna ha t. o. m. hunnit gråna under denna relativt långa
exspektanstid, och andra ha hugnats med landshövdingetjänster samtidigt som de avförts eller avfört sig själva från första linjen. Denna
gång hade statsministern emellertid inte mindre än åtta platser att
nybesätta – regeringen kan ju fr. o. m. 1941 grundlagsenligt bestå
av intill 16 ledamöter, och statsministern har utnyttjat maximivolymen. Av dessa åtta hämtades endast en bland dem, som hade vanan
inne, nämligen hr Unden. Men denne var så mycket mera rutinerad
som han fick sin första statsrådsfullmakt redan 1917, för 28 år sedan- ett rekord sedan 1840 års departementalreform för intervallen
mellan första och sista (senaste) datum för statsrådsutnämningen,
ty det överträffar med två år samma tidsskillnad för sjöministern
(1874) och statsministern (1900) F. W. von Otter.
Man var före ministärbildningen spänd på att få se vilka bland
de unga kronprinsämnena, som statsministern skulle belöna och
haussa upp. Till de mest framträdande i detta de ungas förbund
räknas vanligen partisekreteraren Torsten Nilsson, nuvarande t. f.
partisekreteraren Sven Andersson i Göteborg, redaktör Rolf Edberg
i östgöten, stadsbibliotekarie Gustaf Nilsson i Kristinehamn och
f. textilarbetaren John Ericsson i Kinna. Bland de många, som
kunde känna sig kallade, blevo de först och sist nämnda utvalda.
Stagad av en statssekreterare ur administrationen fick hr Torsten
Nilsson omedelbart ett departement, kommunikationernas – ett gebit
med vilket han tidigare föga sysslat. Och därmed torde statsministern ha givit en viss anvisning för ett framtida ledarval, eller i vart
fall velat ge hr Nilsson en styv lina att visa sig på till den tiden.
Under sina fem hittillsvarande riksdagsår har hr Nilsson varit
centrum för alla de socialistiska framstötarna om socialisering. Han
har hunnit ådagalägga en mindre vanlig, om än understundom ganska
frän talar- och debattörtalang. Om denne Malmöpåg är i ägo av samma
s. k. skånska realism som P. Alb. Hansson återstår dock ännu att
erfara men är långt ifrån självfallet. »Kinna» – Carnegiemedaljör
för rådig räddning av en drunknande för ett par år sedan – är av
annan typ än kommunikationsministern. Hans läggning är prakti- 32- 45598 Svensk Tidskrift 194/i 433
Dagens frågor
kerns, parad med en ovanlig, eftertänksam klokhet och ett lugnt,
försynt men oräddhågat framträdande. Intet av de nya statsråden
torde mötas med ett så utbrett förtroende i skilda läger som denne
unge västgöte, vilken prövats som avdelningschef i arbetsmarknadskommissionen.
Till de yngre, om än icke räknade till den unga falangen, höra
handelsminister Myrdal och jordbrukskonsulenten Sträng. Om den
förre räcker det att säga, att handelsdepartementet med visshet för
första gången under sin tjugufemåriga existens blir ett av huvuddepartementen. Detta redan därför att handelspolitiken fått en vidgad betydelse och det tilltänkta utrikeshandelsmonopolet ger departementschefen en enorm makt över det svenska näringslivet. Men med
hr Myrdals vana att få den offentliga debatten att kretsa kring
sina- och makans- göranden och låtanden kommer handelsdepartementet sannolikt att göras till den stora socialiserings- och experimentverkstaden, troligen dock under viss rivalitet med folkförsörjningsdepartementet och dess försiktigare chef, hr Gjöres. Insättandet av den välrenommerade hr Sträng var säkerligen ett skickligt
taktiskt drag av statsministern med hänsyn till de partipolitiskt
ganska splittrade lantarbetarna. Annars kallades väl hr Sträng mest
som fackföreningsbyråkratiens gisslan i arbetarregeringen, med
samma ställföreträdarskap alltså som på sin tid Herman Lindqvist,
Fritjof Ekman och Albert Forslund. Både partifolket och utanförstående hade nog väntat att denna roll i den nya ministären skulle
kreeras av L. O:s kassör, senatorn Strand.
Ecklesiastikministerposten gick ganska förvånande till hr Erlander. Man hade trott, att denne förutvarande statssekreterare och sedermera biträdande föredragande i socialdepartementet skulle trivas
bra där, inte minst med tanke på den bebådade »härskaran» av sociala reformer till nästa lagtima riksdag. Men tydligen har han
själv önskat sig ett självständigt departement; och hans mångsidighet är obestridlig. Det är tänkbart att han föredrogs framför andra
utpekade därför att han yrkesmässigt står utanför de stridande läroverks- och folkskolelägren i den brännande anknytningsfrågan.
Bland fackmännen hade annars undervisningsrådet, folkskolemannen
Weijne legat närmast till hands, men hans upphöjelse till statssekreterare har både soulagerat honom och givit honom en ökad chans
att nästa år vid generaldirektör Holmdahls pensionering bli skolöverstyrelsens chef. Om landshövding Conrad Jonsson inte lämnat
politiken hade han nog varit ganska självskriven till kulturminister,
ty sedan Värner Ryden stod på maktens tinnar har ingen socialdemokrat haft ett sådant skruvstädsgrepp över partiet i skolfrågor som
den förutvarande Eskilstunaredaktören. Underligt nog fördes aldrig
en annan landshövdings, Arthur Thomsons, namn på tal. Som förutvarande folkhögskollärare, flerårig t. f. professor och undervisningsråd på folkskoleavdelningen skulle han ha haft sällsynt mångsidiga
meriter, och han skulle också obundet och fördomsfritt kunnat gå
till det väntade stora skolreformatoriska verket. Men sannolikt betraktas han som alltför individualistisk och temperamentsfull.
434
Dagens frågor
Inte minst riksdagsmännen torde statsministern ha chockerat, när
han från administrationen hämtade hovrättsrådet Zetterberg till
justitieministerposten och statssekreterare Mossberg till hr Erlanders förra syssla som biträdande socialminister. I de snart ett tiotal
ministärer, som helt eller delvis haft socialdemokratisk flagg, har
det tillsammans ej funnits ens en handfull män, som oberoende av
partimeriter hämtats från förvaltningen (strängt taget blott Nothin,
Levinson, Herman Eriksson och Danielson). Att en novus homo
i politiken nu blev justitieminister berodde väl inte främst på hr
Zetterbergs i och för sig allmänt erkända juridiska kapacitet – han
föredrogs ju framför den redan fungerande juristkonsulten Danielson. Huvudskälet var, att partiet saknar framstående juristpolitiker,
när hr Unden avräknas som utrikesexcellens, presidenten Schlyter
närmar sig de sjuttio åren och advokaten Branting har befunnits för
känslabestämd och därför äventyrlig. I mannaminne torde ingen
justitieminister ha varit så okänd vid installationen som hr Zetterberg. Den unge hr Mossberg hade då större konkurrens att utstå
från partipolitikerna, eftersom huvudintresset hos så gott som alla
de tvåhundra socialdemokratiska riksdagsmännen just är socialpolitiken. ‘l’ydligen har den kritiske hr Möller utställt stora framtidsväxlar på sin konciliante och talföre statssekreterare.
Aterstå utrikes- och försvarsministerposterna. Hr Sandler var ur
räkningen, ty hans utrikespolitiska uttalanden och ohöljda försvarsvänlighet ses av partimajoriteten med största misstänksamhet. Minister Herman Erikssons namn föll bort, sedan Washington beviljat
honom agrement. Det skulle ha varit ohövligt att i sådant fall
lägga fram ett nytt namn för en stormaktsregering. Hr Unelen blev
under sådana förhållanden den i första förslagsrummet givne, och
han speciminerade kort före ministerskiftet med ett fixerat utrikespolitiskt program. Många hade nog helst sett att utrikesministerposten i denna ovissa tid lämnats utanför partipolitiken och – då hr
Giinther torde ha varit ovillig att fortsätta – anförtrotts den durkdrivne minister Boheman. Som försvarsminister får hr Vougt en
svår uppgift, när han går att efterträda den mot sig själv och andra
lika skoningslöse hr Sköld. Hr Vougt måste lägga andra egenskaper i dagen än den hundraprocentiga lojalitet, som han excellerat
i som regeringspartiets gruppledare i andra kammaren. För försvarets skull är det dock beklagligt att den starke hr Sköld återgått till
jordbrukets ressort. Någon popularitet i det egna lägret inhöstade
han minsann inte som försvarets högste målsman. Det gick visserligen ett rykte att han inte var alldeles obenägen att stanna på sin
post för att lotsa den blivande försvarsordningen i hamn. För att
ta ansvar har han ju aldrig skyggat. Men innerst inne såg nog
hr Sköld gärna kalken gå ifrån sig till den habilare men – om ‘\tormar blåsa upp kring försvaret – kanske alltför habile hr Vougt.
Regeringsförändringen drar med sig ett par viktiga val i riksdagen. Hr Unelen lämnar ordförandeposten i utrikesutskottet, vilken han innehaft ända sedan utskottet inrättades 1937. Det skall bli
intressant att se, om socialdemokraterna, som redan ha de allra flesta
435
Dagens frågor
presidieposter i utskotten, ämna kräva ordförandeskapet även nu och
om de i så fall låta uppdraget gå till hr Sandler, som i fråga om
utrikessakkunskap står i särklass bland sina återstående partivänner
i utskottet. Väljes hr Sandler, kommer utskottet helt visst att undgå
en likriktning. (Det förtjänar nämnas, att utrikesutskottet, liksom
utrikesnämnden, till början av 1946 års riksdag får umbära partiledarna, hrr Domö, Bramstorp och Ohlin; utskottet och nämnden väljas nämligen vid början av varje lagtima riksdag.) Det andra valet
gäller hr Vougts efterträdare som det stora partiets gruppledare i
andra kammaren. När hr Vougt vid Anders Råstoeks död betroddes
med uppdraget, var hans främste konkurrent hr Fast i Nässjö. Det
är inte känt, om denne nu är lika ovillig som sist att bli officiell
retor. Andra namn i åtanke äro säkerligen veteranen riksgäldsfullmäktige Lindqvist i Halmstad, redaktör Adolv Olsson i Gävle, hr
Vougts efterträdare som riksdagens »politruk» i riksbanken ombudsman Hall i Västerås samt hr Nilsson i Kristinehamn. Posten som
gruppledare blir nu mera krävande, sedan två av den nya oppositionens partiledare – hrr Brarustorp och Ohlin – återgått till sina
bänkar i andra kammaren, där den kommunistiska oppositionen dessutom har sin tyngdpunkt. Den folkvalda kommer i det nya partiregerings,systemet av allt att döma att återvinna något av sin forna
position från första kammaren.
Professor Myrdal och den mel- Professor Myrdal har gjort anmärklansvenska gruvindustrien. ningar mot skötseln av den mellansvenska gruvindustrien. Framför allt skulle den icke i tillbörlig omfattning ha rationaliserats och i övrigt följt med utvecklingen. Dessa
påståenden tarva ett klargörande.
Denna industrigren kan uppdelas i två grupper dels järnmalmsgruvorna och dels sulfidmalmsgruvorna. De förstnämnda fördela sig
på två kategorier, nämligen gruvor, som huvudsakligen arbeta för
den inhemska järnindustrien, samt exportgruvorna. Någon sträng åtskillnad finnes icke mellan dessa två kategorier numera, då den praktiska verksamheten nödvändiggjort såväl export från järnverkens gruvor som leveranser från exportgruvorna till landets järnverk, då kvalitet och andra leveransförhållanden så påkallat. I några fall förekommer det också att sulfidmalmsgruvorna varit leverantörer av
järnmalmer, då vissa mellansvenska gruvor innehålla komplexmalmer
med kombinationer såsom järnmalm och zinkmalm eller järnmalm
och kopparmalm. Å ven andra kombinationer förekomma.
I fråga om järnverkens gruvor bör det hållas i minnet, att det
redan för årtionden sedan förutsades, att de för den svenska kvalitetstillverkningen inom järnindustrien kända tillgångarna på fosforrena malmer inom kort skulle sina. I verkligheten har det icke gått
så och detta tack vare gruvindustriens tekniska förbättring, varigenom det blivit möjligt att tillvarata malmer med en allt lägre
järnhalt. Förnämsta rollen härvid har en svensk uppfinning spelat
– den magnetiska anrikningen med d:r Gröndahl som huvudupp- 436
Dagens frågor
finnare. Det bör vidare beaktas, att dessa gruvor i fråga om driften
före allt annat måste inriktas på att tillhandahålla de växlande kvaliteter, som fordras för järnverkens skiftande behov för drift av
masugnar och martinugnar. Här betyder tillhandahållandet av den
rätta malmtypen iner än den gruvtekniskt rationellaste driftsmetoden.
Slutligen bör det framhållas, att det nästan uteslutande rör sig om
relativt små förekomster men med sådana egenskaper, att därpå kunnat uppbyggas en förädlingsindustri i fullkomlig särklass, vilket till
fullo omvittnats under de senaste krigsåren med bl. a. dess kullagerdebatt.
Professor Myrdal bör nog betänka sig mer än en gång, innan han
igångsätter »rationalisering» av denna verksamhetsgren med eller
utan förstatligande.
Den andra kategorien järnmalmsgruvor, exportgruvorna, har under
.senare år dels bestått av ett antal svenskägda företag, varibland
det största – Grängesbergsfältet – torde stå på höjden av modernitet
och rationell drift, dels rätt många i utländsk ägo befintliga gruvor,
vilka bearbetats med huvudsaklig tanke på att förse moderföretagen
med malm. De sistnämnda ha förmodligen skattats rätt hårt under
senare års malmhunger men samtidigt utrustats med en säkerligen förstklassig maskinell utrustning. Då malmbehovet varit
trängande, men gruvdriften fordrar årslånga förberedelser, har möjligen en del tillredningsarbeten icke utförts fullt rationellt, men att
taga detta till intäkt för ett statligt ingripande, vore säkerligen
.större våld än nöden kräver. När nu de flesta utiandsägda – tyska
– gruvorna inom den närmaste tiden gå helt nya öden till mötes,
kommer den inventering, vilken säkerligen blir erforderlig, att visa
att anläggningarna i allmänhet befinna sig tekniskt sett på en mycket
hög nivå.
Professor Myrdal torde även där få svårt att finna hållbara angreppspunkter i och för ett förstatligande.
Vad slutligen sulfidmalmsgruvorna beträffa, spela dessa i jämförelse med järnmalmsgruvorna en relativt obetydlig roll. Med ett
större undantag befinna de sig nästan uteslutande i svensk ägo.
Dessa gruvor bestå nästan helt av komplexmalmer innehållande i
intim blandning sulfiderna till bly, koppar och zink. För första
gången i Europa infördes vid dem den moderna flotationsmetoden
för malmernas anrikning och särskiljande. Vid en av dessa gruvor
kom t. o. m. för första gången i världen metoden att skilja alla de
tre nämnda sulfiderna, bly, koppar och zink till kommersiellt utförande. Vid en annan av dessa sulfidmalmsgruvor, vilken samtidigt
innehåller järnmalm, lyckades det att genomföra en kombination av
flotationsanrikning av sulfiderna och magnetisk anrikning av järnmalmen. Denna järnmalm i form av fosforren slig uppnådde t. o. m.
en sådan hög renhet, att den under åratal levererats till ett av landets
förnämsta järnverk för framställning av kvalitetstackjärn.
En svag punkt i fråga om sulfidmalmsproduktionen är det otvivelaktigt däremot, att förädling till metaller icke kunnat fullföljas inom
landet annat än i begränsad omfattning under de senaste krigsåren.
437
Dagens frågor
Sverige hör till de större förbrukarna av metaller, men råvarubehovet har till övervägande del täckts utifrån. Frågan om förädling
av de tillgängliga sulfidmalmerna inom landet har upprepade gånger
varit föremål för överväganden men utan annat resultat än den med
guldtillverkningen i Rönnskär kombinerade koppartillverkningen och
en del kristidsanläggningar. Detta är dock en sak, som strängt taget
icke hör samman med verksamheten vid de mellansvenska sulfidmalmsgruvorna, vilkas produkter under åratal i konkurrens med utländska storproducenter fått söka sin avsättning på exportmarknaden. Att verksamheten därvid tekniskt icke torde ha stått på en allt
för låg nivå framgår därav, att driften även under 1930-talets svåraste
depressionsår oavbrutet kunde hållas i gång, visserligen under svåra
förhållanden men dock så livskraftig, att verksamheten under de
senaste krigsåren varit landet till icke oväsentlig nytta.
Å ven på denna punkt synas professor Myrdals angrepp svagt
grundade.
Deportationerna i I anslutning till Svensk Tidskrifts ledare i förra
Tjeckoslovakiet. häftet, i vilken uppmärksamheten riktades på
tjeckernas deporterande av det nya Tjeckoslovakiets 4 miljoner tyskar och ungrare, publicera vi här nedan de förhållningsregler, som
den lokala »nationella kommitten» i Vinohrady utfärdat angående behandlingen av tyskar, ungrare och förrädare. Dokumentet innehåller
följande:
l. Beteckningen »Tyskt» i alla betydelser skall skrivas med små
bokstäver; detsamma gäller för beteckningen »Ungerskt».
2. För alla tyskar, ungrare och förrädare gälla i framtiden följande bestämmelser:
a) Alla personer över fjorton år som tillhöra kategorien »Tyskar.
ungrare, förrädare och samarbetsmän» skall på sin vänstra sida bära
ett hakkors tillsammans med registreringsnumret; dessa måste anbringas på en vit lapp av storlek 10 gånger 10 cm. Ingen person som
bär detta hakkors får normala ransoneringskort. Detsamma gäller
för personer som skrev ett »D» (Deutsch =tysk) i rubrik 6 (nationalitet) i registreringscertifikatet (med anledning av den sista folkräkningen år 1930. Anm. av övers.)
b) Ingen person som bär hakkorset får använda spårvagn, med undantag av när det gäller resan direkt till arbetsplatsen. I sådana fall
får endast släpvagnen användas. Att använda sittplatser är förbjudet.
c) Ingen person som bär hakkorset får köpa, prenumerera på eller
läsa dagliga eller andra tidningar. Detta gäller även för dessa personers eventuella inneboende.
d) Ingen person som bär hakkorset får gå på trottoaren, endast
körbanan får användas.
e) Ingen person som bär hakkorset får promenera i eller passera.
genom offentliga parkanläggningar, trädgårdar eller skogar; den
får inte uppsöka eller använda sig av någon barberare, restaurang.
nöjesställe (i synnerhet ej teater, bio samt föreläsningar). Dessa per- 438
Dagens frågor
soner får inte anlita någon tvättanstalt, klädesrengöringsbutik eller
tvättmangeL Inköpstid för dessa personer är uteslutande mellan kl.
11 och 13 och mellan kl. 15 och 16. Överträdelser av dessa tider medför samma bestraffning för såväl säljaren som köparen. Alla myndigheter förhandla med dessa personer uteslutande mellan kl. 7.30
och 8.30 på morgonen.
f) Ingen person som är försedd med hakkorset får lämna sin bostad efter klockan 20.
g) Alla personer över fjorton år med ett »D» i sina registreringscertifikat måste genast infinna sig – senast inom två dagar – hos
kontroll- och anmälningskommissionen av L. N. K. i Prag XII (följer adressen) för att utfå sina kännetecken och för att bli registrerade. Den som underlåter detta och anträffas utan föreskrivet kännetecken bestraffas strängt efter samma regler som nazimyndigheterna
använde i liknande fall. Samma straff gäller för dem som hjälpa
sådana personer eller ha umgänge med dem – av vilken anledning
som helst.
h) Alla personer med ett »D» i sina certifikat måste utan försummelse infinna sig hos nämnda myndighet, oavsett om de kanske redan fått rörelsefrihet etc. Samtidigt måste dessa personer förelägga
och avlämna en med sakförhållandena överensstämmande förteckning över alla egendom, tillsammans med alla värdesaker, likaså även
sparbanksböcker, bank- och eventuella andra tillgodohavanden. Dessa
personer måste vidare meddela om de äga andra kapitaiplaceringar
och vilka. Tillräckliga bevis för uppgifterna måste föreläggas. Samtidigt måste dessa personer avlämna alla radioapparater och radiolicenser. Varje finansiell transaktion är förbjuden och ogiltig. Tyskarna äro ej berättigade att utfå någon tobaksranson och det är dem
förbjudet att röka offentligt eller under arbete.

Medborgare och arbetare! Vi vill i överensstämmelse med vår regerings principer genomföra en varaktig rensning och äntligen skapa
ordning i vårt distrikt. Därför hjälp oss, även Du, att göra Vinohrady
så fort som möjligt nationell.
Dessa åtgärder äro endast temporära, gällande tills alla dessa människor äro deporterade.
Prag den 15 juni 1945.
Den lokala Nationalkommitten för Prag XII.
Oldrich Hlas, ordförande.
Givetvis äro dessa förhållningsregler kopierade på den nazityska
aktionen mot judarna. Men högre mål borde Masaryks lovprisade
»humanitära» demokrati ställa upp framför sig än att plagiera Streichers omänskliga judepolitik. Det är att märka, att de utpräglat
nazistiska sudettyskarna inte äro att söka bland dem, som den tjeckiska nationalismen genom det ovan citerade påbudet vill diskriminera
439
Dagens frågor
före deras bortdrivande; dessa aktiva nazister sitta nog alla sedan
i våras inom lås och bom i fängelser eller i koncentrationsläger. Det
förtjänar även att nämnas att tiotusentals antinazistiska sudettyskar
föllo offer för Gestapo – i kampen för ett fritt Tjeckoslovakien.
Det är omöjligt att värja sig för känslan, att ett dokument av ovanstående slag är ovärdigt ett kulturfolk, alldeles oavsett att dess straffdomar uppenbarligen gå ut över massor av helt oskyldiga och saklösa människor. Denna människajakt i rashatets tecken betecknar
ett fruktansvärt återfall. Det tycks besanna den österrikiske diktaren
Grillparzers dystra profetia, att mänsklighetens väg leder från humanitet via nationalitet till bestialitet.
En kulturuppgift I detta nummer har en artikel ägnats åt det nyi utlandet. upprättade Svenska institutet och dess uppgifter.
Det är blott naturligt, om man inför efterkrigstiden i första hand
tänker på den för hela landet så viktiga kommersiella upplysningsverksamheten i exportens tjänst. Bland de kulturella uppgifterna är
det väl utlandslektoraten, som främst tillvinna sig intresse. Det må
här vara tillåtet att särskilt peka på en annan uppgift, som måste
sägas vara både betydelsefull och hittills försummad, nämligen att
göra utlandet förtroget med den svenska vetenskap, vilken lägger
fram sina resultat på svenska. Det gäller här främst de viktiga humanistiska lärdomsgrenar, som ha särskild anknytning till vårt nationella liv och därför enligt en gammal och riktig tradition nyttja
modersmålet: historia, litteraturhistoria, statskunskap, i viss utsträckning även filosofi liksom även flera teologiska och juridiska discipliner. Åven en flyktig granskning av moderna utländska översiktsverk av annars god kvalitet visar ofta, hur okända våra nyare forskningsrön på dessa fält äro för de stora folken, och hur skev – för
att välja blott ett exempel – bilden av Sveriges insat,ser i Europas
samfällda historia alltjämt ter sig.
Det råder intet tvivel om att det för vår prestige i utlandet skulle
vara av ej ringa betydelse, att ett antal representativa svenska arbeten
på ifrågavarande områden gjordes tillgängliga på ett av de »stora»
språken, i första hand väl då engelska, och att sedan en kontinuerlig
översättningsverksamhet upprätthölles. Kostnaderna för det allmänna skulle vara skäligen blygsamma. För utländska förlag åter te
sig avsättningsmöjligheterna utom i fåtaliga undantagsfall nog alltför ovissa för att de skulle våga taga risken av ett initiativ. Man
får hoppas, att vederbörande ha blicken öppen även för denna viktiga kulturuppgift.
440

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner