Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 7 juli 1945.
Kring Petain- Ännu hör jag leveropen skalla i Versaillesfredens
processen. Paris för segraren vid Verdun, marskalk Philippe
Petain, som 1916 räddade Frankrike. Hans namn lyser i den franska
krigshistorien vid sidan av Vaubans, Turennes, Bonapartes, Hoches,
Klebers, Fochs, J offres och Mangins. »Om jag nu finge dö», lär Petain ha yttrat till en vän efter den stora segerparaden på Avenue
des Champs-Elysees den 14 juli 1919. Kanske anade han, att stormig och töcknig dag stod för handen… Kanske han liksom Foch
och Clemenceau fruktade, att segern ej skulle utlösa samma konstruktiva energi som nederlaget 1870, den energi som triumferade
vid Marne, Verdun och Chemin-des-Dames. Det är ofta lättare att
få ut något positivt av ett nederlag än av en seger. Nederlaget kan
för ett folk bli en större kraftkälla än triumfen. Historien ger
många bevis för påståendets riktighet, och ett av de senaste bevisen är den franska nationens kraftutveckling, så mycket mer beundransvärd som den skett och sker under hårda moraliska och materiella prövningar. Denna kraftutveckling har fått sin inkarnation
i general Charles de Gaulle. Han spelar nu den heroiska roll, som
hans ungdoms läromästare och idol, marskalk Petain, förvisso skulle
ha kreerat med glans och bravur, om han 1940 hade haft de Gaulles
ålder och andliga vigör. Petain var då 84 år, de Gaulle 50. Man kan
inte förebrå en 84-åring, att han saknade ungdomens hänförelse och
mannaålderns energi.
Marskalk Petain har aldrig älskat Forum, men desto mera tankarnas tystnad i Academias trädgårdar. Dem uppsökte han mellan
bataljerna för fosterlandets värn. Petain tog icke makten i juni 1940.
Det franska folkets ombud bönföllo 84-åringen om att överta den minimala makt, som med Hitlers nåde ännu fanns kvar efter det av folkfrontens låt-gå-politik 1936-37 under Leon Blums egid (kanske den
ynkligaste i tredje republikens historia) samt av generalstabens intriger mot geniet de Gaulle och av antagonismen mellan Daladier och
Reynaud till stor del förorsakade nederlaget. Parlamentariker bådo
Petain att överta regeringsansvaret lika enträget som Reynaud ett
par veckor förut tiggt om hans stöd, då Hitlers armeer närmade sig
Paris’ portar. Daladier, Reynaud och andra franska politiker, som nu
anklaga marskalken för att han lyssnade till många folkombuds bön
att rädda, vad som ännu kunde räddas av fransk jord och självständighet – varför drogo dessa sig undan, då fosterlandet var i yttersta
nöd~ Ingen hade hindrat dem att bilda regering med programmet:
fortsatt motstånd, men i så fall hade enligt dåvarande tyske Parisambassadören Abetz’ instruktioner från Wilhelmstrasse hela Frankrike genast ockuperats och transformerats till ett tyskt Gau med åtföljande integral förtyskning av den franska administrationen, kort
348
Dagens frågor
och gott: Frankrike skulle då ha blivit en del av det Tyska riket, för
att inte nämna att en total ockupation redan i juni 1940 skulle i avsevärd grad ha underlättat de tyska armeernas invasion i Spanien,
deras attack mot Gibraltar och Frankrikes nordafrikanska kolonier.
Detta förhindrade Petains manöver, och inte minst engelsmännen
borde tacka honom för att icke Singapores fall i februari 1942 hade
föregåtts av Gibraltars 1940.
Visserligen är Vichy-regimen ett tragiskt kapitel i Frankrikes
historia, men ingen kan se in i framtiden. Det är situationen, sådan
den var 1940, som är avgörande. För övrigt, när man i full orkan
satte en 84-åring till rors, borde man inte förvåna sig över att en
sådan gangstertyp som Pierre Laval ryckte till sig rodret, hissade
hakkorsflaggan, förvandlade det franska statsskeppet till en slavgalär, höll den av Hitler beordrade kursen och gav en god dag i
den gamle marskalkens protester, av det enkla skälet att denne alltsedan våren 1942, då Laval installerade sig på kommandobryggan,
var Hitlers fånge.
Det är ostridigt, att marskalk Petain icke på minsta sätt var ansvarig för den militära katastrofen, ej heller för den politik, som till
väsentlig grad orsakade nederlaget’— före kriget njöt han sitt otium
i stillhet efter väl förrättat värv i fosterlandets tjänst -, men i intima vänners krets dolde han ej, att han sympatiserade med de parlamentariker, bland andra Poincare, Tardieu och Reynaud, som tillhörde kategorien »il faut que 9a change», d. v. s. oppositionen mot
det rådande systemet, som stod i strid med konstitutionens anda.
Denna opposition ville stabilisera och stärka regeringsmakten – se
förf:s artikel »De nya franska partierna och 1875 års konstitution» i
Svensk Tidskrift, häfte 2, 1945 – och dessutom verka för en moralisk renässans, som enligt Petain måste baseras på kristendomens
ideer. Oppositionens syfte var alltså icke att störta republiken (»renverser la Republique»). »Il faut que c:a change-rörelsen» ville tvärtom
slå vakt kring konstitutionen, stärka republiken och förhindra dess
kompromettering av samvetslösa arrivister och demagoger, som
i demokratien endast se ett utmärkt camouflage för en partidiktatur.
Var marskalken antikonstitutionell, sedan han i juni 1940 nödgats
överta regeringsansvaren Ett komplicerat statsrättsligt spörsmål.
Enligt 1875 års konstitution kan statsförfattningen endast revideras
av nationalförsamlingen, d. v. s. av deputeradekammaren och senaten
gemensamt. Den 10 juli 1940 överläto kammaren och senaten sin rätt
att revidera konstitutionen på marskalk Petain. Somliga anse, att
detta beslut var olagligt, andra däremot att det var lagligt, och deras resonemang är följande: Beslutet fattades i laga ordning, och
enär det innebar en författningsändring, som kamrarna gemensamt
ha rätt att vidtaga, kan beslutet ej anses vara grundlagsstridigt.
Allt kommer an på, hur man tolkar orden »revidera konstitutionen». Innebära de befogenhet för kamrarna att på stats- eller regeringschefen överlåta den dem tillerkända revisionsrätten~ Om ja,
kan ej anklagelsen för »statskupp» vidhållas. Om nej, är anklagelsen juridiskt befogad. Detta är en av de viktigaste frågorna i pro- 26- n;~~s Svensk Tid.•krift 1945 349
Dagens frågor
cessen, och härvidlag kan man icke urgera, att marskalken befann
sig i ett tvångsläge; det förelåg intet Hitlerdiktat, som måste verkställas vid äventyr av total ockupation. Marskalkens tvångsläge torde
däremot till full evidens kunna bevisas i fråga om exempelvis Toulonflottans sänkning efter den totala ockupationen i november 1942
(klarsynta engelsmän ha ansett, att det var en ödets nåd, att icke
flottan föll i tyskarnas händer; flottans utlöpande var en omöjlighet, enär tyskarna behärskade alla forten och hela det starka kustartilleriet). Ett tvångsläge förelåg även i fråga om deportationen
till Tyskland av fransk arbetskraft,· för vilken Laval och hans hejdukar bära hela ansvaret (se förf:s artikel »Laval och deportationen» i Svensk Tidskrift, häfte 3, 1944). En synnerligen förmildrande
omständighet är det faktum, att Petain efter Lavals »Machtiibernahme» på Wilhelmstrasses order i maj 1942 var »tyskarnas fånge
n:r l», deras »värdefullaste gisslan» enligt Ribbentrop och utsatt
för permanent moralisk tortyr, en fångenskap som slutade först den
26 april i år, då 89-åringen frivilligt lade sitt öde i sin forne lärjunges och stridskamrats, general de Gaulles, händer.
Det är av största vikt, att graden av Hitlers genom Laval utövade
tryck på Petain klargöres. Att det var omänskligt pressande för en
nära 90 års man, som slitit ut sig i fosterlandets tjänst, kan ej förnekas. Det är uppenbart, att Petains skrivelser och telegram dikterats under hot om ännu svårare repressalier mot det franska folket än dem den skumme Laval redan verkställt på Hitlers order,
som han ibland för att visa sin »Gesinnungstiichtigkeit» ytterligare
skärpte. Den gamle marskalken hotades ständigt till livet, ty Frankrike och det franska folket var hans liv; sitt eget har han riskerat
i många bataljer.
Vid bedömandet av vapenstilleståndsfrågan kunna framtidens
hävdatecknare ej underlåta att beakta l) Tysklands förkrossande
militära övermakt och de tyska armeernas positioner den 15 juni
1940, positioner som skulle ha möjliggjort en snabb ockupation av
Frankrike söder om Loire – Hitlers ovan omförmälda alternativ,
om vapenstilleståndsvillkoren icke accepterades -, 2) de få återstående franska truppernas hopplösa läge, 3) ingen hjälp kunde på-
räknas från England, självt i dödsfara. Att tro på ett under i en
så förtvivlad situation var lika bräckligt som Daladiers hopp, att
de spridda och dåligt beväpnade resterna av det, som en gång varit
Frankrikes arme, skulle kunna hålla stånd mot de mångdubbelt starkare tyska stridskrafterna under sommaren 1940. Men sedan då~
England var inte färdigrustat förrän två år efter sin krigsförklaring – samma historia 1914 – och kunde alltså ej hjälpa Frankrike
– ett faktum som gör engelsmännens insats för Frankrikes befrielse sommaren 1944 till en liten avbetalning på en stor tacksamhetsskuld till fransmännen, för att de 1940 praktiskt taget ensamma toga
emot första stöten.
I juni 1940 sade även Reynaud detsamma som Daladier och så
många andra fransmän inför nederlaget: »Ce n’est pas vrai.» Rea- 350
Dagens frågor
listen Reynaud blev för en gångs skull en drömmare. Också han
trodde, att den slagna och upprivna franska armen hade möjlighet
att göra en framgångsrik reträtt söderut för överskeppning till Nordafrika. Kärleken tror allt, hoppas allt, inte minst fosterlandskärleken, och den lider allt och fördjupas i lidandet – det är den stjärna,
som strålar över det andra världskrigets träskmarker. Varken Reynaud eller Daladier skola klandras för sitt önsketänkande under de
svarta junidagarna 1940, och hade icke Petain och Weygand varit
skickliga och erfarna militära strateger och taktiker, skulle också
de ha trott på ett under. Men deras sakkunskap hindrade dem att
tro, att det omöjliga skulle bli möjligt.
Det är dock egendomligt, att Daladier, Reynaud, Lebrun och andra
politiker få vittna i processen mot Petain, ty om några kunna vänta
nytta av en fällande dom, så är det de, för att inte nämna ett annat
jäv: de äro Petains uppenbara fiender. Men »la justice politique»
har ju sina speciella normer – normer som faktiskt försätta Petain
i en vida sämre processrättslig position än en mördare. Man får
trösta sig med, att dessa normer torde bli radikalt reviderade inför
Historiens domstol, även med ett minimum av objektivitet.
Vad beträffar Daladiers uttalande inför undersökningskommissionen, att den franska regeringen 1936-1937, d. v. s. Leon Blums herostratiskt ryktbara folkfrontsministär, underlåtit att utbygga Maginotlinjen längs den fransk-belgiska gränsen, en försummelse som ej
heller den efterföljande ministären, Daladiers, reparerade, så föranleder denna uppseendeväckande förklaring en fråga: Hur kunde
konseljpresidenten Daladier, med full vetskap om denna lucka i
Maginotlinjen på dess strategiskt viktigaste avsnitt, förklara Tyskland krig den 3 sept. 1939~ Daladier och andra Petains antagonister
försöka nu att göra marskalken ansvarig för denna försummelse.
Men Petain var icke konseljpresident i någon av förkrigsårens ministärer. Den med hänsyn till det franska försvarets icke slutförda upprustning minst sagt lättsinniga krigsförklaringen blev Frankrikes fall.
Sitta inte Blum och Daladier i dag på de anklagades bänk, så ha de
där sin säkra plats, då en gång målet mot konseljpresidenterna under åren 1936-1940 påropas vid Historiens domstol.
Den domstol, som skall döma Petain, kallas la Haute-Cour de
Justice, sammansatt av ledamöter i la Cour de Cassation (högsta
domstolen) och la Cour d’Appel de Paris (motsvarande den svenska
hovrätten). Åklagare är generalprokurator Mornet, nästan jämnårig
med Petain och en av dennes hätskaste antagonister, även före kriget. Under de sista sex månaderna ha mer än tusen dödsdomar avkunnats av la Hautc-Cour de Justice och andra »utrensningsdomstolar», infamt påpassade och kontrollerade av socialisterna och kommunisterna, drivna som dessa äro av fanatiskt hat och intolerans.
Det är synd om dem, som träda inför den »politiska rättvisans» domstolar med illusionerna i behåll. Men den 89-årige segraren vid Verdun har säkert för längcse’n mistat dem.
Jean Gay.
351
Dagens frågor
Det nya Under det första världskriget slöt sig Masaryk till
Tjeckoslovakiet. västmakterna långt innan dessas seger över de halvautoritära Tyskland och österrike-Ungern var skönjbar eller ännu
mindre given. Han befann sig då i stark motsättning till de mäktigaste tjeckiska partierna, alltifrån de av Kramar ledda borgerliga,
som önskade förverkliga panslavismens ideal under det tsaristiska
Rysslands hägn, och till Smeral, de tjeckiska socialdemokraternas
och sedermera kommunisternas ledare, som in i det sista förblev Habsburgs Österrike trogen. Masaryk segrade, därför att de demokratiska
västmakterna segrade. Såsom utrikesminister understödde Benesj sin
store lärofaders politik, både under och efter det första världskriget.
Ehuru västmakterna 1938 vållade Tjeckoslovakiet de största besvikelser, fullföljde Benesj under den första hälften av det andra världskriget samma linje. Hans regering slöt t. o. m. ett intimt förbund
med den polska exilregeringen, vilket nästan var liktydigt med ett
statsförbund. Först efter Stalingrad, d. v. s. efter den tyska krigsmaktens första svåra nederlag, övergav Benesj denna linje, frångick
förbundet med Polen, intog en reserverad hållning mot västmakterna
och avslöt ett bilateralt fördrag med Sovjetunionen. Därigenom prisgav han också tanken på kollektiv säkerhet. Denna orientering
österut, som också bär Jan Masaryks – statsgrundarsonens och den
nuvarande utrikesministerns- signum, har inte rubbats trots att det
sedan visat sig att den demokratiska västern framstått inte mindre
stark än dess ryske allierade. Sovjetunionen proklamerade vid förhandlingar med London och Washington Tjeckoslovakiet som sin intressesfär och stödde sig härvidlag på pakten med Benesj. Så kom
det sig att de amerikanska trupperna måste dröja tre veckor vid den
tjeckoslovakiska gränsen, trots att de enligt egen uppfattning i sin
frammarsch inte stötte på något annat hinder än den oordning, som
de kapitulerande tyska trupperna anställde. De allierades armeer
fingo nämligen inte tåga vidare, därför att Tjeckoslovakiet av politiska skäl skulle befrias österifrån. Denna förbindelse med sovjetunionell framträdde också i San Fransisco, där Tjeckoslovakiets representanter skänkte alla ryska förslag sitt stöd. Visserligen ha både
Benesj och hans ministerpresident d:r Fierlinger försäkrat, att Tjeckoslovakiet även önskar upprätthålla vänskapliga förbindelser med de
demokratiska västmakterna. Men i verkligheten utgör Tjeckoslovakiet
den ryska utrikespolitikens viktigaste hörnpelare i Centraleuropa.
Bismareks ord att Böhmens herre också vore Europas herre tycks
vara icke helt obekanta i Kreml.
Inrikespolitiskt är läget icke annorlunda. Visserligen försäkrade
ministerpresidenten Fierlinger först i mitten av juni, att Tjeckoslovakiet inte vore någon sovjetstat och att inte heller kommunisterna
eftersträvade en sovjetisering. Men i själva verket är situationen
denna: Fierlinger gäller nominellt såsom socialdemokrat och har sedan några årtionden varit medlem av detta parti. Såsom tjeckoslovakisk minister i Wien och Moskva – den diplomatiska uppgiften
i Moskva avbröts dock under den tid, då Ribbentrop-Molotovavtalet
var i kraft och då han tidvis uppehöll sig i Stockholm – bevarade
352
Dagens frågor
han sin politiska tro. Den fleråriga vistelsen i Moskva har dock inte
gått honom spårlöst förbi, och i dag anses han nog för en trekvartskommunist. Hans medarbetare i regeringen äro: Klement Gottwald,
vice ministerpresident, sedan 15 år det kommunistiska partiets ledare;
Vilem Siroky, slovakisk kommunist; Jan Sramek, tjeckisk katolik;
Josef David, Benesjsocialist; Jan Ursini, slovakisk agrar. Dessa fem
bilda det politiska kabinettet. Kommunisterna ha ytterligare följande
ministrar: d:r Olementis (vice utrikesminister), Vaclav Nosek (inrikesminister), Vaclav Kopecky (propaganda), Zdenek Nejedly (undervisningsminister) och Julius Durisj (jordbruksminister). Till kommunisterna kan även räknas försvarsministern general Ludvig Svoboda,
ehuru officiellt partilös. Han fick på sin tid rysk utbildning och
var överbefälhavare för de tjeckiska trupperna i Ryssland. Jan Masaryk är utrikesminister; han har inte något parti bakom sig. De
tjeckiska socialdemokraterna besätta 3 departement med andrarangskrafter: Bohumil Lansman är industriminister, Josef Soltes välfärdsminister och Vaclav Majer är folkförsörjningsminister. De tjeckiska
katolikerna inneha post- och telegrafdepartementet genom Frant.
Hala och hälsovårdsdepartementet genom d:r Prochaska. Det egentliga Benesjpartiet, det gamla tjeckiska nationalsocialistiska partiet,
representeras av d:r Jaroslav Stransky som justitie- och d:r Rubert
Ripka som utrikeshandelsminister. Finansminister är den över 70 år
gamlll slovakiske agraren Vavro Srobar och trafikminister den partilöse generalen Antonin Basal. I detta omfångsrika regeringskollegium
ha kommunisterna visserligen icke majoriteten, men de behärska de
just under övergångstiden viktigaste maktpositionerna, nämligen polisväsendet och byråkratien, armen, jordfördelningen (i samband med
omflyttningen av minoriteterna), propagandan och kulturväsendet.
När Masaryk junior som väl ofta är fallet blir upptagen av internationella konferenser utomlands, handhar en kommunist även utrikespolitiken. Att observera är även den militära planläggningen.
.Den tjeckiska armen hörde efter 1938 års måttstock till Europas bästa
och modernaste, och den kunde stödja sig på en inhemsk rustningsindustri av högsta kvalitet. Pragradion har nu kungjort att denna
arme skall reorganiseras efter Röda armens mönster och med ryska
officerare som instruktörer.
Det kan vara av intresse att jämföra den nuvarande politiska
situationen i Tjeckoslovakiet med läget efter 1935 års val, det sista
före Miinchen. Då, liksom också vid tidigare val kunde kommunisterna besätta bara 30 mandat i deputeradekammaren, d. v. s. 10 %.
Däri inräknas de kommunistiska representanterna från de nationella
minoriteterna. De tjeckoslovakiska socialdemokraterna fingo då 38
mandat, vartill kommo inemot ett 20-tal tyska socialdemokrater. Socialdemokraterna äro följaktligen nu starkt underrepresenterade i regeringen. Helt utan företrädare äro några partier, som spelade en
stor roll i den första republikens historia. Sålunda saknas de tjeckiska
agrarerna, som innehade en ledande ställning under 15 år, alltid beklädde ministerpresidentposten och innehade ungefär samma maktposition i ministerierna som kommunisterna i dag. Ur deras led re- 353
Dagens frågor
kryterades dock sedermera det största antalet samarbetsmän. Likaledes saknas representanter för nationaldemokraterna och för näringspartiet, som förr samlade främst städernas borgerskap och medelklass; vartdera fick 1935 17 mandat och tillsammans voro de starkare
än kommunisterna. Att Gaydas fascistiska parti och det slovakiska
Hlinkapartiet nu ställts utanför är däremot givet. Allt som allt kan
den nuvarande regeringen inte göra anspråk på att ha sammansatts
efter verkliga demokratiska grundsatser eller att representera det
samlade tjeckiska och slovakiska folket.
Det aktuellaste och allvarligaste problemet just nu gäller behandlingen av de tyska och ungerska minoriteterna. Planerna att utstöta
dessa ur staten behandlas på annan plats i detta häfte.
.Just i dessa dagar har även utvecklingen i den östligaste delen av
det gamla Tjeckoslovakiet, Karpato-Ukraina, tilldragit sig uppmärksamheten. Den övervägande rutenska befolkningen i detta avlägsna
och mycket efterblivna gebit anhöll efter första världskriget att få
komma under Prag. Den önskade dock autonomi, som också utlovades
men aldrig helt förverkligades. Nu har samma befolkning – efter
att sedan 1939 ha lytt under Ungern – med åberopande av sin självbestämningsrätt begärt att få ansluta sig till Sov.iet-Ukraina. Den
nya Pragregeringen har måst foga sig i dessa mer eller mindre
spontana önskemål, eftersom Sovjetunionen stod bakom dem, och
den 29 juni måste Fierlinger i Moskva underteckna ett fördrag om
Tjeckoslovakiets avstående från denna provins. För Tjeckoslovakiet
var denna operation säkerligen ganska smärtsam, mera med tanke
på prestigen än av ekonomiska skäl, eftersom Karpato-Ukraina var
fattigt och icke självförsörjande. Ty fördraget bryter principen om
status quo ante Miinchen och visar att inte ens alliansfördrag med
Sovjetunionen utgör någon borgen för förkrigsgränsernas integritet
eller någon garanti mot ryska territoriella krav. Om någon folkomröstning har det tydligen aldrig varit tal, och även om KarpatoUkrainas befolkning står ukrainarna närmare än tjeckerna och slovakerna är deras egen vilja lika obekant som undertryckt. Det avhändade territoriet utgör över 12,000 kvkm.
Medan vänskapen med Sovjetunionen kostade Tjeckoslovakiet en
hel provins har den omstridda Teschenfrågan ännu inte kunnat få
någon för Tjeckoslovakiet gynnsam lösning. Polen vill inte avstå
från detta område, som det tillskansade sig under Tjeckoslovakiets
kris. I området bo ungefär 100,000 polacker. Det omsluter viktiga
stenkolsförekomster och bildar en viktig förbindelseled till nordöstra
Slovakien. Stalin har dock nu lovat att slita tvisten mellan Prag
och Warszawa om denna sedan 1918 omstridda provins.
Den tjeckoslovakiska regeringen har dock tydligen för avsikt att
på annat sätt hålla sig skadelös för de territoriella förlusterna i
öster. Den planerar omfångsrika förvärv av nya områden på Tysklands bekostnad. Officiella röster i Prag tala om införlivandet av
det s. k. Lausitz fram till Cottbus, Glatzerbäckenet och Ratiborområdet. Dessa planer motiveras dels etnografiskt, dels strategiskt. I
Lausitz bor nämligen sedan århundraden en slavisk folkstam, sor- 354
Dagens frågor
berna, vilkas antal Chmelar anger till 81,000 (i sin skrift »National
Minorities in Central Europe») men som för hundra år sedan lär ha
uppgått till150,000. Denna minoritet visade både i Kaiserns Tyskland
och under Weimarrepubliken sin sega livskraft, och inte ens Hitler
lär ha utrotat den. Det rör sig om en utpräglad ströbefolkning, insprängd i ett stort område med tysktalande majoritet. Skall denna
slaviska minoritet befrias, måste antingen en ännu större tysk »minoritet» skapas eller också måste denna tyska befolkning drivas bort.
Med strategiska argument kunna dessa utvidgningsplaner näppeligen
motiveras. Cottbus ligger ungefär 80 km. från den nordligaste punkten
på den gamla riksgränsen. Sorbernas gebit är på sin höjd 20 km.
brett. För att förena sorberna med tjeckerna måste det alltså göras
en trång korridor, vilken skulle bli ett slags pekfinger mot Tyskland.
Eller också skulle hela området mellan Elbe och Oder införlivas, omfattande övre och nedre Lausitz samt nedre och mellersta Schlesien
inklusive Breslau. Atskilliga röster från Prag tyda på att detta mål
siktas. Givetvis måste Pragregeringen förhandla med ryssarna om
dessa frågor. Rysslands inställning är dock inte bekant. Ett visst
hänsynstagande till de tjeckiska önskemålen synes dock inte osannolikt. Ryssland uppmuntrade ju Polen att i Tyskland söka kompensation för de östliga områden, som den ryska björnen slagit ramarna
i, och därför kan det tänkas att Tjeckoslovakiet också i Tyskland
får ta igen skadan vid Karpato-Ukrainas förlust.
Demokratisk ny- Liksom alla de övriga av ryska armen befriade
ordning i Ungern. områdena ligger Ungern nu bakom en praktiskt
taget ogenomtränglig röd järnridå. Bortsett från vad till Sverige
återvända Budapestsvenskarna haft att förtälja – och det är mycket
obetydligt utom vad som gäller ryssarnas plundring av den svenska
legationen, ty de flesta lämnade Budapest redan i februari och höllos
sedan isolerade i en by i en månads tid innan hemresan kunde anträdas – äro de enda mera detaljerade nyhetskällor som funnits att
tillgå de engelska och ryska radioutsändningarna på ungerska. Dessa
äro givetvis starkt propagandabetonade och se antagligen alltför
optimistiskt på utvecklingen. Men påtagligt är i alla händelser, att
det ungerska samhället nu genomgår den mest genomgripande omdaningen i landets historia. Från att ha varit ett starkt feodalt samhälle och efter ett förtryckande vanstyre under tyskarnas och de
inhemska nazisternas (pilkorsarnas) skräckvälde under den gångna
vintern, håller Ungern nu på att omgestaltas till en modern demokratisk stat. I vad mån detta sker på sådant sätt att alla folkgrupper
få göra sina åsikter gällande och utan att gångna tiders orättvisor
och övergrepp vedergällas med samma metoder är ännu inte möjligt
att avgöra. Här skall endast redogöras för de viktigaste fakta i de
senaste månadernas skeende, så som de framlagts i radioutsändningarna.
Den nya demokratiska aeran kan sägas datera sig från den 6 december 1944. Då·- när omkring två tredjedelar av Triananungerns territorium erövrats av de ryska trupperna, men medan huvudstaden
355
Dagens frågor
ännu var i tyskarnas och Szalasiregimens händer – anordnades de
första allmänna valen i det nya Ungern, avseende den »provisoriska
nationalförsamlingen». Valen torde ha varit hemliga och anordnades
av de ungerska myndigheter, som tillsatts under ryskt överinseende.
Om de böra betecknas som »fria» är svårt att avgöra. I varje fall
uppges de ryska militärmyndigheterna icke ha blandat sig i valförrättningen. Rösträtt tillkom alla ungerska medborgare i det befriade
området, som fyllt tjugo år, men då inga röstlängder kunde uppgöras,
baserades valet på vederbörande väljares personliga legitimationer
eller andra dokument, som verifierades antingen av de demokratiska
organisationerna eller, när så icke kunde ske, genom vittnen. Medlemmar av pilkorspartiet eller andra nazistiska partier eller organisationer voro icke valbara och hade naturligtvis ej heller rösträtt. Eljes
deltogo alla politiska partier i valet, alltså även katolska folkpartiet
och »ungerska enhetspartiet» MEP, som dominerat qet förutvarande
parlamentet och på vilket alla Horthyregimens regeringar stött sig
fram till tyskarnas inmarsch i Ungern den 19 mars i fjol.
Den 20 december förklarades valen avslutade och följande dag konstituerade sig den provisoriska nationalförsamlingen med säte i
Debrecen. Inalles skulle den räkna 230 medlemmar, men då felades
ännu representanterna för Budapest och de av tyskarna ännu besatta
områdena i västra och nordvästra Ungern. Kompletterande val ha ägt
rum därstädes under loppet av mars, april och maj. Detaljerade uppgifter angående valens resultat, valdeltagandet etc. ha ännu icke meddelats utan blott att de »demokratiska» partierna skulle ha erhållit
en överväldigande majoritet. Dessa partier äro: småbrukarpartiet,
nationella bondepartiet, socialdemokraterna, kommunisterna och de
borgerliga demokraterna. Av dessa hade det kommunistiska partiet
blivit u_{)plöst och förbjudet redan 1919. Nationella bondepartiet har
framgått ur »bondeförbundet» och utgör de jordlösa böndernas och
lantarbetarnas politiska organisation. Det hade visserligen icke förbjudits, men dess politiska verksamhet hade praktiskt taget omöjliggjorts av regeringen Kallay, som fängslat dess ledare och i deras
ställe insatt sina förtroendemän, som saknade denna väljargrupps
gehör. De övriga demokratiska partierna hade upplösts och förbjudits
av regeringen Sztoya efter tyskarnas inmarsch.
Redan den 23 december utsåg den nu ofullständiga nationalförsamlingen en provisorisk regering, som bildades av generalöverste
Bela Miklos under medverkan av ett par andra högre militärer, som
på ett tidigt stadium revolterat, några partilösa fackmän samt representanter för de i nationalförsamlingen företrädda partierna. Den
nya regeringen- populärt kallad Debrecenregeringen — fick följande
sammansättning: ministerpresident generalöverste Bela Miklos; utrikesminister d:r Janos Gyöngyössy, partilös; inrikesminister d:r Ferencz Erdei, nationella bondepartiet; försvarsminister generalöverste
J anos Vörös; justitieminister d:r Agoston Valentiny, socialdemokrat;
undervisningsminister prof. greve Geza Teleki, borgerlig demokrat;
finansminister d:r Istvan Vasary, småbrukarpartiet; lantbruksminister Imre Nagy, kommunist; industriminister Ferencz Takacs, social- 356
Dagens frågor
demokrat; handelsminister J ozsef Gabor, kommunist; socialminister
Erik Molnar, partilös och minister för folkförsörjningen generalöverste Gabor Farago.
Regeringen utfärdade inom kort en programförklaring, som sedermera godkändes av nationalförsamlingen. Den omfattade följande
punkter:
Sedan landets statschef med våld bortförts av tyskarna och Szalasi
usurperat makten, har Ungern saknat legal regering. Därför har det
varit nödvändigt att välja en provisorisk nationalförsamling och regering, vilka tillsvidare utgöra Ungerns enda konstitutionella myndigheter.
Förbundet med Tyskland upplöses en gång för alla. Regeringens
viktigaste, omedelbara uppgift är att hos de Förenade Nationerna
anhålla om vapenstillestånd.
Ungern önskar för framtiden leva i gott samförstånd och uppriktig
vänskap med Sovjetunionen och grannstaterna. De materiella skador
som Ungern genom sitt krigsdeltagande på Tysklands sida åsamkat
dem måste därför till fullo gottgöras.
Ungern skall deltaga i kampen mot HiUertyskland tills detta besegrats och skall insätta sin arme och alla sina materiella resurser
i denna kamp.
Grundvalen för landets sociala och ekonomiska system förblir privategendomens okränkbarhet. På denna grundval skall Ungern omgestaltas till en verkligt demokratisk stat. Alla folkfientliga lagar
skola omedelbart upphävas, däribland de antisemitiska lagarna och
förordningarna. Alla medborgare skola vara lika inför lagen och erhålla samma konstitutionella rättigheter och friheter. Fullständig
tros-, församlings-, organisations- och tryckfrihet införes.
Förvaltningen skall fullständigt demokratiseras. Allmän rösträtt
med fria och hemliga val· som grundval för parlamentet och alla
kommunala korporationer införes.
Pilkorsare och andra nazister skola omsorgsfullt utrensas ur det
offentliga livet. Krigsförbrytare och fosterlandsförrädare komma att
strängt bestraffas.
En genomgripande agrarreform skall med det snaraste utarbetas
och omedelbart genomföras. Därigenom komma de jordlösa bönderna
och lantarbetarna att erhålla egen jord för vilket syfte i främsta
rummet egendom tillhörande fosterlandsförrädare och medlemmar av
det folktyska Volksbund konfiskeras.
Arbetslönerna skola ökas och befolkningens levnadsstandard och
levnadsvillkor över huvud förbättras genom ändamålsenliga socialpolitiska åtgärder.
I vilken utsträckning detta program har förverkligats eller kan
förverkligas låter sig ännu inte bedöma. Den ungerska krigsinsatsen på de allierades sida torde i varje fall inte ha motsvarat förhoppningarna. De viktigaste krigsförbrytarna och överhuvud de ledande nazisterna synas ha flytt till Tyskland redan innan den tyska
armen fördrevs ur landet. Szalasi själv uppges sedermera ha begått
självmord i Bayern, och hans närmaste män torde väl ha tillfånga- 357
Dagens frågor
tagits av de ryska eller västallierade trupperna. Vad den stora mängden av mindre nazikoryfeer beträffar ha några enstaka summariska
avrättningar rapporterats från Budapest, men massexekutioner som
i Bulgarien synas icke ha förekommit. Synbarligen vill man gå till
väga med omsorg och under iakttagande av lagliga former med användande av folkdomstolar. Ett lagförslag om upprättande av sådana
har framlagts av justitieministern och antagits av nationalförsamlingen. Enligt detta skall i varje krets en folkdomstol upprättas,
sammansatt av såväl yrkesjurister som lekmän. De förra utses av
regeringen, medan de senare väljas av de demokratiska partierna,
liksom också åklagarna.
Folkdomstolarna ha rätt att utmäta bötesstraff och förmögenhetskonfiskering, frihetsstraff upp till livstids fängelse samt dödsstraff.
Endast i sistnämnda fall kan domen ändras, nämligen av en benådningskommission, bestående av representanter för justitiedepartementet och nationalförsamlingens politiska utskott. Inför folkdomstolarna
komma samtliga krigsförbrytare och alla personer som under den
nazistiska regimen mördat människor eller kränkt någons människovärdighet att ställas. Folkdomstolarna torde redan ha påbörjat sin
verksamhet, men några uppgifter härom ha ej sipprat ut.
Om den kanske viktigaste punkten i regeringsprogrammet, nämligen agrarreformen, föreligger ett detaljerat, av nationella bondepartiet genom dess ledare, inrikesministern Erdei, framlagt förslag,
vilket med obetydliga modifikationer antagits av nationalförsamlingen
och enligt dennas beslut skall genomföras före 10 oktober 1945.
Inledningsvis framhölls i Erdeis förslag, att omkring 70 % av
Ungerns hela åkerareal för närvarande innehas av storgodsägarna,
medan endast 30 % ägas av bönderna och att över en miljon lantarbetare och småarrendatorer överhuvud icke besitta någon jord alls.
Den under de senaste årtiondena bedrivna agrarpolitiken säges icke
ha åstadkommit någon nämnvärd förändring i missförhållandena,
och de s. k. agrarreformerna av 1920 och 1938 ha föga rubbat storgodsägarnas ställning. Den ojämna fördelningen av jorden har varit
en av de viktigaste orsakerna till den nationella katastrof som nu
drabbat landet och för dess pånyttfödelse är agrarreform obetingat
nödvändig. Den bör ske enligt följande principer:
All jord som tillhör fosterlandsförrädare – pilkorsmän och andra
nazister eller medlemmar av det folktyska, nazistiska Volksbund –
skall omedelbart konfiskeras. Egendomar på mer än 100 joch (c:a
60 hektar) skola uppdelas. Ersättning kommer efter kriget att utbetalas åt ägarna efter principer som senare skola fastslås. Å ven statliga, kommunala och kyrkliga egendomar på över 100 joch skola
uppdelas, dock med undantag för sådana, som tjäna speciella kulturella,
sociala eller ekonomiska syften. J ordägare som aktivt deltagit i kampen mot tyskarna och nazisterna få dock behålla egendomar på upp
till 200 joch (120 hektar). Betesmarker och skogsmark skall icke uppdelas utan övergå i statlig eller kommunal ägo. statliga och kommunala
mönsterjordbruk komma att inrättas. Agrarkooperationen kommer
att befrämjas i syfte att förbättra böndernas ekonomiska läge och
358
Dagens frågor
underlätta anskaffandet och användandet av lantbruksmaskiner och
moderna redskap, ävensom avelsdjur. Staten kommer emellertid
även att tillhandahålla maskiner, redskap och avelsdjur åt jordbrukarna på förmånliga kreditvillkor. Utsäde kommer kostnadsfritt att
tillhandahållas av myndigheterna för en viss tid framåt. Den jord
som vinnes genom styckningen av större egendomarna kommer icke
att tilldelas de jordlösa klasserna kostnadsfritt utan måste betalas.
Betalningen skall emellertid erläggas i rater under en följd av år
(tio eller tjugo) och har principiellt fastställts till 20 metercentner
spannmål per joch (1,2 ton per hektar). Under de närmaste tio åren
får jordegendom endast säljas med tillstånd av lantbruksdepartementet, där en särskild byrå för genomförandet och övervakandet
av agrarreformen skall inrättas. Under denna byrå skall ett antal
kontrollkommissioner, sammansatta av fackmän och representanter
för jordbrukarna, sortera. Därigenom hoppas man kunna garantera
reformens genomförande i demokratisk anda och samtidigt stärka
böndernas politiska medvetande.
I fråga om folkundervisningen har ett program för omgestaltning
av skolorna och läroplanerna framlagts av undervisningsministern
professor Geza Teleki ·- för övrigt son till förre ministerpresidenten
greve Paul Teleki, Ungerns ädlaste och mest framsynte statsman
under Horthyregimen, vilken i april 1941 tog sitt eget liv som protest
mot Ungerns deltagande i överfallet på Jugoslavien. I de nya läroplanerna uppges samhällslära och därmed besläktade ämnen ha fått
en framträdande plats. Alla nazistiska ungdomsorganisationer ha
upplösts och i stället ha nya demokratiska organisationer bildats i
vilka skolungdomen påstås ha inträtt i massor. Utrensningen av
nazister och nazisympatisörer ur lärarkåren säges också ha börjat.
Påfallande är för övrigt den koncilianta hållning mot det kyrkliga
livet som inte bara den nya regimen utan även de ryska militära
myndigheterna synas ha intagit. Ministerpresidentens ställföreträdare
är en katolsk präst, Istvan Balogh, som för övrigt också var medlem
av vapenstilleståndsdelegationen. I spetsen för Budapests stadsfullmäktige står åter en protestantisk präst, Zoltan Tildy, som för övrigt
också är småbrukarpartiets ledare, och i några hundra landsortsstäder och kommuner stå katolska eller protestantiska präster likaledes i spetsen för den lokala förvaltningen. Alla kyrkor ha öppnats,
gudstjänsterna lära hållas regelbundet och ingen censur utövas över
predikningarna – detta i motsats till förhållandet under det tyska
väldet, då de tyska myndigheterna krävde att alla predikotexter skulle
förhandscensureras.
•Förlikningen• Det var redan i början av februari som de tre stora
i Polen. i J alta beslöto att en ny provisorisk polsk regering
skulle tillsättas. Den skulle erkännas av alla de allierade nationerna,
och därigenom skulle det göras ett slut på det anormala tillståndet
med två polska regeringar, varav den ena hade den faktiska makten,
men erkändes av endast ett fåtal stater, medan den andra, som er- 359
Dagens frågor
kändes av de flesta staterna, icke tilläts att regera i Polen. Man skulle
tro, att intet vore lättare än att skapa en polsk samlingsregering,
representerande hela det polska folket, därmed uppfyllande J aHaöverenskommelsen. Ändå dröjde det till slutet av juni, alltså nästan
fem månader, innan den nya »provisoriska» polska regeringen kom
till stånd. Varför så länge~
Först och främst rådde det antagligen missförstånd mellan de tre
stora vid protokollets formulering. A ena sidan var det, vilket framgår av Churchills och Edens förklaringar, västmakternas avsikt att
skapa ett fritt, oberoende och demokratiskt Polen, och härför var
man beredd att betala det priset att nästan halva Polen fram till
Curzonlinjen avträddes till Ryssland. A andra sidan omnämndes
Londonregeringen inte med ett enda ord i protokollet, utan endast
Lublinregeringen och representanter för utiandspolacker och hemmapolacker. Därför kunde Moskva med full formell rätt fordra, att protokollet skulle tolkas så, att Lublinregeringen skulle bilda kärnan i
den nya samlingsregeringen som egentligen bara skulle utvidgas, för
att full överensstämmelse med J altabeslutet skulle uppnås. En sådan
tolkning motsäger dock västmakternas strävan att skapa en absolut
oberoende polsk regering, vars huvuduppgift skulle vara att genomföra ett demokratiskt och fritt parlamentsval i hemlandet.
Efte.r kortvariga förhandlingar i Moskva mellan tremannakommitten, vilken bestod av Molotov och de brittiska och amerikanska
ambassadörerna i Moskva, Kerr resp. Harriman, inträdde en paus
i förhandlingarna. Den ryska pressen förklarade, att Stalin själv
skulle taga hand om saken och ordna den inom kort. Därpå fingo
femton polska hemmafrontsledare den 6 mars d. å. den redan så omtalade inbjudan till det ryska högkvarteret. Trots löften om fri lejd
försvunno de. Först efter några veckor i San Fransisco, då redan
hela världspressen visat sin otålighet över polackernas försvinnande,
fann Molotov det för gott att förklara, att de alla hade arresterats,
anklagade för brott mot Röda armen. För en kort tid var även den
gamle bondeledaren Witos försvunnen, men han återfanns senare.
Redan tre månader efter JaHakonferensen skickade president Truman Hopkins som sin förtroendeman till Stalin, för att reglera olika
olösta frågor mellan Ryssland och U. S. A. Hopkins uppnådde fullt
samförstånd med Stalin. Överenskommelsen mellan dem båda är icke
känd i sin helhet, men det tycks finnas ett visst samband mellan den
utvidgade amerikansk-ryska kollaborationen i J apanfrågan och det
polska problemet. I varje fall rycktes förhandlingarna om den polska
regeringen ut ur det dödvatten, i vilket de råkat, och Stalin medgav,
att några polacker från hemlandet och från London skulle bjudas
till Moskva för att förhandla med representanter för Lublinregeringen
om bildandet av en ny polsk regering.
Till Moskva inbjödos några hemmapolacker men från London ingen
enda av medlemmarna i (socialdemokraten) Arciszewskis regering
utan endast representanter för den s. k. ,Jaltariktningen. F. d. regeringschefen i den polska Londonregeringen Mikolajczyk (agrar) och
f. d. regeringsmedlemmen, socialisten Stanczyk samt några andra,
360
Dagens frågor
vilka alltid arbetet på en kompromisslösning med Ryssland, förklarade
sig efter Jaltakonferensen vara beredda att godkänna dess beslut.
Därmed förlorade den polska Londonregeringen sin breda basis och
stödde sig bara på socialistiska och nationalistiska element. Dess
politiska inställning till Ryssland var att inte utan det polska folkets
godkännande tillåta någon förändring av Polens förkrigsgränser.
Förhandlingarna i Moskva mellan polackerna började under ej alltför gynnsamma omständigheter, då Witos och även en del andra inbjudna tackat nej till dessa förhandlingar. Resultatet blev, vilket man
redan dessförinnan kunde förutsäga, att i praktiken den kommunistiska Lublinregeringen blott utvidgades genom att fem nya regeringsmedlemmar intogos, bondepartiets och socialdemokraternas representanter, bl. a. de redan nämnda Mikolajczyk och Stanczyk. Den
förre blev andre vice premiärminister under den 38-årige OsupkaMorawski som premiärminister och den 39-årige GomOlka som förste
vice premiärminister. Mikolajczyk innehar jordbruksministerposten
-enligt uppgift därför att dess besvärligaste uppgift, agrarreformen,
redan blivit ytterst impopulär- och dessutom utnämndes på en nyskapad taburett den kände ryskfödde kommunisten Tkaczow som
forstminister-och ingen av de nu utnämnda regeringsmedlemmarna
innehar någon post av större betydelse. Bondepartiets medlem Kiernik fick förvaltningsministerposten, men polisärenden underställdes
en säkerhetsminister, och därtill utnämndes en NKDW-(GPU-)officer
Radkiewicz, vilken enligt en uppgift från London är sovjetmedborgare. (Åven Londonpolacken Thugutt, son till den under kriget i Stockholm avlidne radikale bondeledaren Thugutt, som skulle
bli post- och telegrafminister, tackade nej.) Witos och Londonpolackerna Grabski och Popiel – de båda sistnämnda tillhörande den s. k.
J aHariktningen – erhöllo de politiskt sett betydelselösa hedersposterna som vice ordförande i det polska Nationalrådet i Warszawa,
vars president Bierut även utövar statspresidentens funktioner.
Den enda förklaringen till att det tog nästan fem månader att skapa
en sådan »provisorisk» regering, som kunnat bildas även utan svårigheter på betydligt kortare tid, är att Lublinregeringen var angelägen
om att vinna så mycket tid som möjligt för att bedriva sin med revolutionär och ungdomlig entusiasm påbörjade fullbordade-faktapolitik, och så vinna tid före valen.
Hur läget i själva Polen ter sig, kan inte objektivt bedömas. Londonregeringen påstår, att där härskar terror och att yttrande-, pressoch församlingsfrihet saknas. Alla privata radioapparater och de tidigare hemliga tryckerierna konfiskerades och nyheterna förmedlas
endast genom offentliga högtalare och genom den officiella pressen.1
Först nu, som uppenbart resultat av Hopkins’ förhandlingar, ha de
första utländska journalisterna anlänt till Warszawa och de komma
att opartiskt meddela, om förhållandena i Polen överensstämma med
1 Warszawaregeringens telegrambyrå Polpress meddelar, att den 29.6. 45 uppupphävdes förbudet mot bruk av privata radioapparater liksom även censuren inom
landet, som dock bibehållits för post till utlandet. ·
361
Dagens frågor
Londonregeringens uppgifter.2 De första meddelandena från dessa till
Warszawa nyanlända journalister innehålla alarmerande nyheter om
nöden i Warszawa’— ett kg. bröd kostar t. ex. 19 shilling- och gå ut
på att en internationell hjälpaktion är en brådskande nödvändighet.
Den nya provisoriska regeringen bereddes ett hjärtligt mottagande
i Warszawa. Särskilt Mikolajczyk blev föremål för folkentusiasmen.
Hans bil stormades på gatorna. För hemmapolackerna, som ej känna
till dragkampen Arciczewski-Mikolajczyk eller de politiska skillnaderna mellan olika polska emigrantgrupper, är Mikolajczyk den berömde Sikorskis efterträdare. Han kommer från London och London
har blivit ett begrepp. Det innesluter i sig alla de förhoppningar,
som under flera års lidanden sattes till västmakterna, och Mikolajczyk
mottager hyllningar, egentligen avsedda för London.
Nästan samtidigt med förhandlingarna om regeringsombildningen
ägde även i Moskva processen rum mot de anklagade femton polackerna. De blevo dömda till frihetsstraff, varierande mellan tio år
och fyra månader. Fyra av dem frikändes. Processen hade ingen personlig karaktär utan en rent politisk. Dess uppgift var att kompromettera den polska Londonregeringen och hemmafronten såsom
krigshetsare mellan yästmakterna och Ryssland, och denna uppgift
lyckades delvis, då några av de anklagade medgåvo, att de icke ansågo ett sådant krig vara otänkbart. De medgåvo också, att de handlade i enlighet med Londonregeringens instruktioner. Härigenom
2 Sålunda meddelade den polska informationsbyrån i London den 14 juni:
Man vet nu med Eäkerhet att omkring tre tusen politiska fångar internerats
koncentrationslägret i Bialystok, att flera tmen soldater ur den förutvarande Hemarmen hållas fängslade i det f. d. tyska dödslägret vid Majdanek, att två tusen
forna soldater i den polska Hemarmen och polska politiska fångar inspärrats i
Krzeslin nära Siedlce samt att andra koncentrationsläger upprättats i bl. a. Rzeszow
och Krakow.
På Nyåret fördes tmentals anesterade polacker ur den förutvarande polska
Hemarmen från Reszow till Gdynia, där de sammanföstes under do mest skriande
förhållanden. Samtliga dessa läger stå under NKWD: s överinseende och inte ens
Lublinmyndigheternas representanter få tillträde till dem. Do män, vilka sitta
fängslade här äro e.i underkastade den polska utan den ryska strafflagen, som
bl. a. bestämmer att sovjetpolisen har rätt att bestämma karaktären av det politiska
brott, för vilket varje arresterad anklagas. Denna strafflag innesluter även kollektiv ansvarighet för vissa brott samt tillåter avkunnandot av domar utan något som
helst rättegångsförfarande och användandet av »tredje graden» under förhören.
Ett ännu värre öde har dc tusentals polska soldater och modlemmar av den polska
underjordiska rörelsen, vilka deporterats och fortfarande deporteras till koncentrationsläger, fängelser och tvångsarbetsläger inom själva Sovjetryssland, gått till
mötes. Där äro de fråntagna alla mänskliga rättigheter och dö i tusental på grund
av undernäring, för hå1·t arbete och dålig behandling.
Dessa fångar äro i flosta fall medlemmar av den polska underjordiska rörelsen,
som i flera år under oerhörda risker förde en ständig kamp mot tyskarna eller
soldater i den polska Hcmarmen, som erkänts reguljära stridandes rättigheter ej
endast av Storbritannicn och USA utan också av Tyskland.
362
Dagens frågor
kunde den ryska propagandan för hela världen visa, att varken Londonregeringen eller hemmafrontens ledande män kunde komma i fråga
för en samlingsregering, vilkens politiska inställning inte fick vara
antirysk. Tvivelsutan hänger sig en stor del av det polska folket, som
vill återvinna de förlorade ostprovinserna, åt romantiska förhoppningar att bara ett under kan återgiva dem Lw6w och Wilna, och
att Polen endast genom ett krig mellan de allierade kan återvinna
sitt oberoende.
De femton skulle ställas inför en polsk domstol, anklagade för verksamhet till den polska statens skada. Antagligen skulle denna process
bevisa den »fascistiska» och »antidemokratiska» karaktären hos de
polska partier, som icke inträdde i regeringen, för att kompromettera
dem före parlamentsvalen i Polen och för att om möjligt även förbjuda dessa partier att deltaga i valen. Mikolajczyk yttrade själv i
en intervju, att de fascistiska och antidemokratiska partierna icke
skola tillåtas ställa upp vid valen. Vem skall emellertid kunna bedöma detta opartiskU Socialdemokraten Arciszewski kallas för reaktionär! Nästan med säkerhet kan man antaga att samtliga antiryska
och anti-jaltanska partier kommer att undfå denna beteckning.
Vad svarade den polska Londonregeringen på denna anklagelsef
Den fordrade:
a) att den ryska krigsmakten och den politiska polisen skulle dragas
tillbaka från Polen,
b) att alla, efter krigsutbrottet arresterade och deporterade polacker,
skulle frigivas, och
c) att Ryssland inte skulle blanda sig i de inre polska angelägenheterna och inte påtvinga Polen sitt politiska system.
Dessa fordringar ha redan delvis uppfyllts. En stor del av den
ryska armen i Polen har redan dragits tillbaka och genom avtal med
Warszawaregeringen av den 6.7. ha de polacker, som 1939 påtvingades sovjetmedborgarskap åter erhållit sitt polska medborgarskap. De
skola även förflyttas tillbaka till Polen. Dessutom förklarade den
polska Londonregeringen, att den icke kunde erkänna någon annan
regering som legal polsk regering, men att den vore beredd att överlämna sina befogenheter till den polska regeringen, som kommit till
stånd efter fria parlamentsval.
För Polens framtid är det viktigaste att den nya polska provisoriska
regeringen med sin påtvingade kommunistiska majoritet verkligen
blir en provisorisk regering, vars huvuduppgift är att genomföra fria
och demokratiska parlamentsval. Västmakterna fordra en garanti
härför. Moskva hänvisade för en tid sedan till Jugoslavien som
exempel på, hur liknande svårigheter kunna lösas. Detta exempel
är för de västallierade icke förtroendeväckande. Valen i Jugoslavien
– tydligen företagna vid torgmöten och liknande under starkaste
tryck från Titos kommunister och med endast en lista att skrika
»ja» för – utgöra ett hån mot varje demokratiskt begrepp.
Den polska Londonregeringen skall etappvis avvecklas. Warszawaregeringen uppfyllde antagligen två av västmakternas viktigaste villkor: allmänna val med strängt iakttagande av valhemlighetens
363
Dagen$ frågor
skydd samt iklädandet av de skulder, som Londonregeringen har hos
västmakterna. I gengäld skall Warszawaregeringen få hand om den
polska statskassan och andra tillgångar, vilka befinna sig utomlands.
Londonregeringen vägrar emellertid att utlämna statskassan, handelsflottan eller några andra polska tillgångar.
Västmakternas hållning i den polska frågan är ett bevis för att samarbetet och förtroendet mellan de allierade starkt förbättrats. Likaså
visar det att västmakterna anse, att läget i Polen normaliserats och
att Polen upphör att vara ryskt etappområde. Churchills löften till
polackerna kunna därför också anses som löften till den polska nationen som sådan och ej till någon särskild polsk regering.
7.7. 45. s. w.
Slumpens spel I maj månad hade riksdagen att företa sex gemeni riksdagen. samma voteringar, d. v. s. kamrarna hade i sex anslagsfrågor fattat skiljaktiga beslut. I fyra av voteringarna inträffade
det att en av kamrarna ändrat mening. Två gånger senare anordnades gemensamma omröstningar, i bägge fallen blott om en fråga. I
ett av dessa fall hände det också, att en av kamrarna ändrade uppfattning.
Fenomenet är inte alldeles nytt men det kastar ett skarpt ljus över
hållfastheten i de många påståendena om den stora säkerheten i vårt
lands parlamentariska arbetsformer. Som bekant gå dessa till sin
tendens ut på att så enhetligt och samtidigt som möjligt låta utskott resp. kamrar bereda resp. avgöra ärendena. Nästan alla viktigare frågor gå till ständiga eller särskilda utskott, som äro gemensamma för kamrarna. Slarvar ett utskott vid sin prövning ges det
inte någon ny beredningsinstans. I nästan alla andra stater med
tvåkammarsystem har däremot varje kammare sitt eget utskott och
ett ärende vandrar från den ena kammaren via dess utskott åter till
kammaren och därifrån till medkammaren för att i denna på nytt
prövas av dess utskott. Vidare föreskriver den svenska riksdagsordningen att utlåtanden från ständiga eller särskilda utskott skola behandlas samtidigt av bägge kamrarna, d. v. s. samma dag och helst
också i samma ordning på föredragningslistorna. Endast undantagsvis yppas alltså en möjlighet att låta nya argument, som lagts fram
under debatten i en kammare, påverka utgången i medkammaren.
Att denna samtidiga behandling är en stor olägenhet för departementschefer, som ha att försvara sina propositioner, ligger i öppen
dag och utgör även en av systemets svagheter. Till på köpet ligga
utskottsutlåtandena endast ett par dagar på riksdagens bord, utan
nämnvärd tid för riksdagsledamöterna att hinna grundligt läsa in
dem. I andra parlament föreskrivas dessutom nästan överallt flera
läsningar; i Sverige kan det bli flera läsningar endast om ett ärende
återremitteras, men det svenska återremissinstitutet är konstitutionellt
mycket svagt utbyggt. Hela denna koncentrerade behandling i vår
riksdag är ett arv från fyrståndstiden, då alla formella ansträngningar måste inriktas på att överhuvud taget få positiva beslut till
stånd. Allra helst sedan karaktärsskillnaden emellan de nuvarande
364
Dagens frågor
två kamrarna blivit så liten som efter författningsuppgörelsen 1918
borde tvärtemot traditionerna från ståndstiden strävandena inriktas
på att utnyttja tvåkammarsystemet för att förebygga förhastade
beslut. Trots detta kvmstår den svenska riksdagens berednings- och
beslutsprocedur ograverad. Detta kan omöjligen kallas en rationell
ordning, men alla försök till reformer i denna del av riksdagsordningen ha varit dömda att stranda.
De fem gemensamma voteringarna illustrerade, att säkerheten i
den beprisade riksdagstågordningen inte alls är så stor som de velat
hävda, vilka försvarat det bestående systemet. Några andra tillfällen
till stickprov än dessa gemensamma omröstningar ges inte. I själva
verket är siffran för de fall, då en kammare ändrat mening, nästan
förskräckande. Den måste vara en tankeställare för alla, ty den visar
att slumpen kan ha ett för stort inflytande i den lagstiftande församlingen, från vilken ingen appell ges till högre rätt.
Parti- Medan de tre nordiska grannländerna f. n. regeras av
regering. samlingsministärer, samtliga till på köpet nyetablerade
detta år, har den svenska samlingsregeringen beslutat i frid upplösa
sig i slutet av juli månad. Denna tidpunkt har valts för att bereda
avgående statsråd möjligheter att sätta i kraft riksdagsbeslut som
de medverkat till. Det förhånande talet om en ny semesterregering
har därigenom förlorat underlag. Det torde främst vara högerns
regeringsrepresentanter, som – sedan en upplösning blivit oundviklig – motsatt sig ett uppskov med denna till i höst; en regering på
sotsängen skulle aldrig, menar man med rätta, kunna få någon större
auktoritet, åtminstone inte de statsråd, som ej skola vandra över till
den nya ministären, och måste därför bli en anomali.
Upplösningsbeslutet kom efter vårens långa regeringsdiskussion i
pressen och det påstådda jäsande missnöjet på arbetarhåll med samlingsregeringen inte oväntat. Likväl frågar man sig, om några verkligt allvarliga försök gjorts att förlänga samlingsregeringens liv genom att ge densamma ett nytt konkret, tidsbestämt program. Många
talande skäl, både utrikespolitiska och ekonomiska, borde ha motiverat ett sådant grundligt övervägande. Försvars- och socialiseringsfrågorna skola ju hänskjutas till utredningar, vilkas resultat icke
gärna torde kunna föreläggas riksdagen förrän 1947. Aven jordbrukets ekonomiska problem ligga f. n. under utredning, genom den
s. k. 27-mannakommitten. Likaså skall den omstridda skolfrågan snart
överlämnas till en ·parlamentarisk beredning. Och vad de sociala reformfrågorna angår lär visserligen socialminister Mäller planera att
göra nästa års riksdag· till en milstolpe i socialpolitikens historia,
men eftersträvar det maktägande partiet härvidlag verkligen en
samlande lösning torde förutsättningar härför ingalunda saknas;
socialvårdskommittens framvällande ström av betänkanden har åtminstone hittills burits fram av kommittemedlemmarna samfällt.
Aterstå sålunda bland huvudfrågorna blott två fält, där riksdagsbeslut kunna tänkas redan nästa år, nämligen skattepolitiken och den
sociala jordlagstiftningen. Det är möjligt att särskilt de unga inom
27- 4il528 Svensk Tidskrift 1945 365
Dagens frågor
socialdemokratien otåligt stampa efter radikala krafttag i dessa frå-
gor. Med god vilja från ömse håll borde dock även i dessa ytterst
omstridda spörsmål modus-vivendi-avtal ha kunnat träffas. Om de
religiöst hyllade 27 punkterna i övrigt, i den mån de inte falla inom
ovan uppräknade komplex, är blott att säga att ingen av dem kan
tänkas föras ut i levande livet utan tidsödande utredning. Och frå-
gan om dyrortsgraderingen, som till följd av all ensidig agitation
framkallar de vildaste lidelserna, skär igenom alla partier utom möjligen bondeförbundet. Hade man verkligen velat samarbete borde ett
sådant därför ha kunnat etableras under ytterligare ett par år.
Viljan till en prolongerad samarbetspolitik felades emellertid hos
majoritetspartiets — som det sagts – ej stora majoritet. Denna ville
till varje pris nu låta partiet vandra sin egen väg, mindre kanske
för att åvälva detta ansvaret än för att göra det kvitt ett borgerligt
sällskap, som enlig·t dagens partipolitiska modejournal och med hänsyn till de allt närgångnare kommunisterna tedde sig g·enerande. För
statsministern, tidigare samlingstankens notoriske predikare, men i
sitt Karlskronatal en maldpolitiker av renaste vatten, måste rollombytet vara egendomligt. Visserligen gjorde han senare i sitt Uddevallatal en del uppmjukningar i formuleringarna, men faktum kvarstår att han för ögonblicket, tvärtemot sina gamla teser, Hinkade förhandlingarna hän mot en ren partiministilr. Han tycks sålunda
denna gång, i motsats till 1936, inte alls ha varit fägnad av en koalition mellan arbetare och bönder, trots att den starke hr Bramstorp
men troligen inte bondeförbundets flertal nog velat upprepa 1936
års regeringssamarbete – att majoriteten av bondeförbundet i år
kände sig orolig inför koalitionstanken torde mindre ha berott på
principiell motvilja mot att kompromissa med socialdemokraterna än
på fruktan för att partiet vid 1946 års kommunalval, liksom 1938, inte
skulle tillåtas att tekniskt samverka med de andra borgerliga partierna och därigenom tillskyndas mandatförluster. Lika litet lyssnade
statsministern till den evigt oförskräckte hr Z. Höglunds råd i Ny Dag
att tydligen efter Finlands exempel skapa en s. k. rödgrön totalfront,
d. v. s. ta in kommunister jämte bondeförbundare i regeringen.
Det stora partiet vill, för första gången på länge, alltså vara sig
självt nog. Om till partiets och än mer landets favör återstår dock
att se. Så mycket är redan nu skönjbart, att vårt land seglar ut i
ett hårt politiskt väder och att regeringsfrågans lösning visserligen
klarnat sikten men skockat ovädersmolnen.
Den sista striden Ett fångläger, som försvarar sig självt och föri Baltikum. sörjer sig självt – det var ännu i våras Kurland,
den av tyskarna ockuperade delen av Lettland, där 700,000 letter, 50,000
evakuerade sovjetryssar och 150,000 besättningstrupper höllo stånd
mot Röda armen. Enligt det s. k. Fotsdambeslutet av den 20 febr.
1945 hörde Kurland till den lettiska statsbildningen, som då, något
sent påtänkt, återupprättades och skulle kämpa mot Ryssland i militärförbund med Tyskland under ledning av de lettiska generalerna
Bangerskis och Dankers. I början av maj proklamerades i Kurland
366
Dagens frågor
ett slags illegal demokratisk lettisk regering med överste Osis som
ministerpresident. Den nya regeringen vädjade till letterna att sluta
upp i striden mot tyskar och ryssar. Den höll sig dock blott några
få dagar. Dess läge var från början utsiktslöst.
Det åtta månader långa ‘mysteriet i Kurland’ hade en i många hänseenden tragisk bakgrund.
Sedan Sovjet förra hösten besatt det östra Lettland flydde hundratusentals letter västerut, mot Kurland. De flesta och särskilt bönderna
togo med sig allt de kunde, d. v. s. kreatur, spannmål, redskap och
förråd. De närde knappast något hopp om att i framtiden kunna
återvända till den bygd, varifrån de brutit upp.
Av de 400,000 flyktingarna fortsatte ungefär hälften till Tyskland.
En del evakuerades tvångsvis, andra gingo frivilligt, föredragande
det brännande Tyskland framför den ovissa framtiden under sovjetskäran. Deras avfärd var inte lätt, ty evakueringsfartygen angrepos
ofta av sovjetflygare och sänktes. Ä ven de väl luftförsvarade hamnstäderna Libau och Windau angrepos utan uppehåll av ryska flygare, som ej sällan lyckades bryta igenom spärrarna och anställde
enorma materialskador. Många människoliv gingo därvid till spillo.
Tills i januari 1945 utlöpte varje vecka några fartyg, som transporterade flyktingar till Tyskland och återvände därifrån med ammunition och livsmedel. I januari avbrötos emellertid dessa turer.
I Kurland kommo cirka 700,000 civila att stanna. Livsmedelsförsörjningen tillgodosågs något så när tack vare tyska tillskott, bygdens sparsamma reserver och de ditflyktades förråd. Bostadsfrågan
var då mera komplicerad: allestädes var det överfullt. Utöver de
stora skarorna lettiska flyktingar kommo också tyska tjänstemän och
polismän, som väntade på att det militära läget skulle ljusna och
som lade sin tunga hand över befolkningen. Genom hänsynslösa åtgärder insattes alla vapenföra män i den lettiska legionen. Men därigenom uppstod också en hel arme av desertörer, som till största
delen höll sig dold i skogarna. Kvinnor och ungdomar tvingades
att deltaga i befästningsarbeten. Levnadsförhållandena försämrades
starkt; brist på kläder, förkylningar och undernäring hörde snart till
dagordningen. Särskilt starkt kändes bristen på medicin. Hungerspöket började sväva över Kurland och allt ätbart strök med: hästar,
utsädet, den sista kon. Inte bara tyskarna utan även VIasovryssarna
satte i gång med rekvisitioner, som mest liknade rövartåg. Till dessa
utsugare sällade sig sovjetpartisaner, Röda pilen, som ditkomna genom fallskärmshopp opererade bakom fronten, »befriade» de närmaste
bondgårdarna från livsmedel och i händelse av motstånd brände ned
dessa. stort ofog bedrevs också av desertörernasarmeer-nära sammanvuxna band av lettiska, tyska och ryska fanflyktingar, vilka i
intimt broderskap försvarade sin absoluta frihet, livnärde sig på
röverier och mest uppehöllo sig i de ogenomträngliga skogarna i
Dundagaområdet. När man försökte kamma igenom skogarna gjorde
sig särskilt VIasovkrigarna kända för sin grymhet. Deras terror –
VIasovs arme hade huvudsakligen rekryterats av ukrainare – blev
helt enkelt olidlig. VIasovs arme bevakade också bl. a. östersjökusten.
367
Dagens frågor
Var och en, som ertappades med att försöka fly till Sverige, sköts
skoningslöst ned. På grund av denna terror spanade kustbefolkningen
i smyg efter varje lägenhet till flykt och erbjöd allt vad de ägde för
en något så när sjösäker båt. Att så många ändå kunde fly var till
stor del att tacka liverna för – resterna av den äldsta befolkningen,
som i några tusental bodde längs kusten.
Tragedien i Kurland skärptes genom att den tyske överbefälhavaren
satte in letterna på de farligaste frontavsnitten, samtidigt som de
här och var ställdes emot sovjetletter, vilka tvingades in i striderna
under revolverhot från kommunister. Den sovjetlettiska armt’m bestod
till största delen av gubbar och halvvuxna. Ett par gånger tvingades
letterna att öppna mördande eld mot anstormande estniska regementen, som drevas mot döden av sina ryska kommendanter. Så spelade
ryssar och tyskar ut den ene balten mot den andre för att nå sina
imperialistiska mål.
I slutet av april valdes hemliga fullmäktige, med syfte att dessa
skulle utse en oavhängig lettisk regering i stället för den under tysk
kontroll stående lettiska nationalkommitten. Fördenskull sammanträdde de ombud, som valts i Kurland, den 5 maj i Libau och tillsatte
en regering med Roberts Osis som ledare. Flera ministerposter reserverades för letter, som vistades utomlands. Man gjorde den tyske
överbefälhavaren högtidligen underkunnig om denna statsakt och om
letternas avsikt att själva överta makten. Men generalen reagerade
kort och militäriskt: >>Jag kommer inte att tillåta det.» Likväl lyckades den nya regeringen över Libaus radio få ut meddelandet om
regeringsbildningen till världen och begära Englands och U. S. A:s
förmedling om fred med Ryssland. Den nya regeringen hann emellertid endast några dagar lägga i dagen sin arbetsvilja, innan tyskarna
kapitulerade och Röda armen trängde erövrande fram.
Den 8 maj nedlade den tyske överbefälhavaren vapnen. B3folkrlingen greps av en fruktansvärd panik. Tyskarna sprängde alla
krigsviktiga byggnader i Libau och vVindau i luften. Befolkningen
visste icke vad den skulle ta sig till. Många flydde till hamnarna
i hopp om att på något fartyg kunna undfly dödsfaran. De största
båtarna hade emellertid beslagtagits av tyskarna och bevakades rigoröst. Det lyckades några tusen letter att på ungefär 150 småbåtar
ge sig på vinst och förlust ut på havet. De flyendes tragedi var dock
inte ändad därmed: båtarna förföljdes, några sänktes och större delen
av dem tvingades åter in i hamn. En grupp båtar med cirka 600
flyktingar angreps nära Gotland och fördes tillbaka till Libau. Av
hela denna stora flyktingskara nådde endast några hundra fram till
Sverige. Vad som hänt de balter, som tagit sin tillflykt till Tyskland
men nu väl till största delen uppfångats av ryssarna, vet man inte.
Socialistisk inkonsekvens i Socialdemokraterna syfta genom sitt
välståndsutjämningsfrågan. program till en långtgående välståndsutjämning. Det har då sitt giyna intresse att skärskåda och kritiskt
granska motiven till en sådan utjämning, som för stora delar av det
368
Dagens frågor
svenska folket tycks ha blivit ett självständigt samhällsändamål med
ett i sig självt givet värde.
Ett fåtals höga levnadsstandard på de fattigas bekostnad vore givetvis ett starkt skäl till en välståndsutjämning, men detta ekonomiska motiv framföres i regel endast av kommunisterna, antagligen
beroende på att det är så lätt att påvisa, hur litet egentligen en total förmögenhets- eller inkomstutjämning skulle betyda för den
stora massan. Den omedelbara men synnerligen obetydliga levnadsstandardhöjningen för de bredare folklagren genom en dylik delning
skulle i längden mångfaldigt upphävas genom dess produktionshämmande verkan. Argumentet om utsugning är således blott brukbart
för den rena vulgärpropagandan, varför våra socialdemokrater följdriktigt måste spela på andra strängar.
I stället för en ekonomisk söker man en etisk motivering. Socialdemokraterna med herr Wigforss i spetsen tala därför med stark
moralisk indignation om »orättvisan» i den nuvarande ordningen
och om att man vill slopa de bättre situerades »privilegium». Man
använder då termen »orättvisa» på ett sådant sätt, att man uppenbarligen måste mena orättvisan i att överhuvud taget några ha det
bättre än andra. Man anser det vara av underordnad betydelse, om
denna »orättvisa» medför minskad behovstillfredsställelse hos det
stora flertalet eller ej. Vari ligger då den egentliga orättvisanf Den
ligger tydligen i att den ekonomiskt mindre väl lottade skall behöva
ha obehaget att iaktta de gynnade gruppernas bättre position. För
att få ett slut på detta »missförhållande» uppbåda våra socialister ett
enormt moraliskt patos.
Om den bättre ekonomiska ställningen ej vinnes på de fattigares
bekostnad, kan en utjämning endast motiveras av den olustkänsla
– avundsjuka – som väl de flesta människor känna, när de finna
sig sämre lottade än någon eller några andra i ett visst avseende.
Det etiska värdet av sådana olustkänslor kan knappast sättas särdeles högt. Visserligen är en av samhällets viktigaste uppgifter att
inge den stora massan av människor känslor av lust i stället för av
olust, men det kan väl ändå ej vara meningen, att sådana primitiva
känslor som avundsjuka skall diktera samhällets handlande. Fråga
är väl f. ö. om man ej skulle kunna dämpa missnöjet högst betydligt genom att jämföra nettoinkomsterna, d. v. s. inkomsterna med
skatterna fråndragna, med varandra i stället för att som nu alltid
jämföra de fiktiva bruttoinkomsterna, vilka strängt taget icke säga
något alls om inkomsttagarens möjligheter att tillfredsställa sina
behov.
Ett godtagande av ståndpunkten, att samhället skall undanröja
grunden för allt missnöje oberoende av dess art, måste nödvändigt
leda till vissa konsekvenser, som socialdemokraterna säkerligen
ogärna skulle vilja erkänna. När nu världen skall organiseras efter
i viss mån samma principer som en stat, måste man ju då också
acceptera en universell utjämning av de ekonomiska resurserna till
bl. a. kinesernas förmån. Vad skulle våra socialister säga, om den
planerade säkerhetsorganisationen en vacker dag dekreterade, att
369
Dagens frågor
Sverige måste sänka sin levnadsstandard, så att den endast så mycket höjer sig över de krigshärjade ländernas som kan bevisas motiverat av den svenske arbetarens eventuellt större duglighet och
det relativt hårda svenska klimaten Med rätta skulle man då höja
en ytterst indignerad protest och säga, att detta ej skulle hjälpa dessa
länder utan blott stjälpa oss. Men gränserna för välståndsutjämningen torde vara trängre än så. Stockholms kommunalarbetare vill
nog ej gärna dela med landsbygdens fattigare befolkning. Byggnadsarbetarna ha ej visat någon större lust att ge avkall på sina förtjänstanspråk till förmån för en billigare byggnadsproduktion. ställningstagandet i fördelningsfrågan blir alltså olika, allteftersom man
betraktar sig som en tagande eller givande part.
Det förefaller som om socialisterna upphöjt rätten till likafördelning till rang och värdighet av en mänskligheten apriori given rättighet, eftersom man inte bryr sig om att komma med någon rationell motivering för denna fördelning. Åtminstone våra svenska socialister bruka annars hävda, att det icke finns några apriori givna
rättigheter utan att alla rättigheter måste kunna rationellt motiveras
som samhällsnyttiga. Äganderätten är sålunda enligt en utbredd juristuppfattning, som tacksamt anammas av alla socialister, blott en av
samhället faktiskt gynnad ekonomisk position, vilken detta när som
helst kan på laglig väg beröva den gynnade. Samhällsnyttan är
enligt denna uppfattning helt avgörande för fördelningen av dessa
rättsliga positioner. Konsekvensen fordrar ju nu, att dc som
acceptera denna åsikt och sålunda icke erkänna existensen av apriori
givna rättigheter tillämpa den ej blott då äganderätten kommer på
tal utan även då de hävda rätten till likafördelning. Erkännas däremot dylika rättigheter, måste man med fog kunna göra gällande,
att rätten till skydd för en under ett helt livs möda hopsparad förmögenhet är av samma värde som den fattiges rätt att på kort sikt få
en bättre levnadsstandard på den rikes bekostnad. Våra socialister
äro sålunda ej konsekventa, då de samtidigt kräva välståndsutjämning »i rättvisans namn» och underkänna rättvisan av ett tillfredsställande skydd för äganderätten under motivering att någon Råelan
rätt icke existerar.
Det är visRedigen möjligt, att avundsamhetens olustkänslor till en
del försvinna, då fattigdomen delas lika av alla, men det finns ändå
så mycket annat som icke kan utjämnas. Alla äro ej lika begå-
vade och dugliga, hur skall man utjämna det~ Att i detta sammanhang uppställa något annat mål än höjande av massornas levnadsstandard är varken ekonomiskt eller etiskt motiverat. Detta mål
skall man sträva efter utan några sidoblickar på bisyften, som endast verka hindrande på målets uppnående. Ett högre ekonomiskt
välstånd kan blott vinnas genom en ökad produktion av materiella
nyttigheter, vilket är omöjligt, om man betager framåtskridandet dess
drivkrafter genom att undergräva äganderättens trygghet och genom
att skattevägen beröva den duglige vinsten av hans verksamhet.
Carl-Gustaf Grotander.
370

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner