Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 27 jan. 1944.
Radikali- Englands krigsmål av 1939-1940 formulerades aldrig med
sering. full klarhet, men de inneburo dock uppenbarligen den
nazistiska regimens störtande, de ockuperade ländernas frigörelse
och en klar skillnad mellan det tyska folket och dess tillfälliga styresmän. Det var alltså i huvudsak ett konservativt program, som åsyftade en återställelse av gräns- och maktförhållandena före den krisperiod i Europas historia, som Hitler satt sin prägel på. Överhuvud
taget rådde på de flesta håll i Europa under de första krigsåren en
ganska tydlig konservativ och nationell stämning, en strävan att
söka sig tillbaka till och hämta styrka ur det egna folkets förflutna.
I Sverige var denna strömning tidtals påfallande stark, och den återkommer ju alltjämt i mycket av den officiella terminologin.
Mycket vatten har emellertid runnit sedan dess, och bilden har fått
en helt annan prägel. De verkande faktorerna härvidlag hos de folk,
som mer och mer stå som de framtida segerherrarna, äro väl förnämligast två. Den ena är de känslor av hat och bitterhet, som väckts
av det långa kriget och dess hårda lidanden, känslor, som ytterligare
piskats upp av den intensiva och onyanserade propaganda, som är
oundgänglig i ett modernt folkkrig. Den andra är den Umvertung
aller Werte, som följt av det nu två och ett halvt år gamla förbundet
med Ryssland – ett Ryssland, som utfört häpnadsväckande militära
och industriella prestationer. Bägge dessa tendenser bidraga till att
göra sinnena mera benägna för radikala patentlösningar på skilda
områden av den yttre såväl som den inre politiken.
Mer och mer har det blivit det tyska folket i dess helhet, ej blott
nazisterna, som står som fienden. Det är ej blott Hitler utan även
»den tyska militarismen», som skall krossas. Man talar om att för
framtiden beröva Tyskland den krigspotential, som dess tunga industri alltid måste innebära. Times har sett sig nödsakad att på fullt
allvar taga till orda mot planer på att slå sönder Tyskland och återföra det till dess tillstånd före Bismareks enhetsverk. Den stämning,
som gjort dylika projekt tänkbara, framträder även i synen på det
förflutna. Historien förvanskas – även av svenska publicister – så
att Tyskland, i själva verket dock ofta självt angripet i det förgångna,
numera står som den permanent.e angriparen. En utpräglat nationell
politiker som Bismarck, full av besinning, obenägen att störa freden,
så snart som han en gång lyckats genomföra sitt dock blott partiella
enhetsverk, förvandlas utan vidare -till en förelöpare till Hitlers
hämningslösa erövringslust. Samma felaktiga perspektiv anlägges på
andra företeelser i Tysklands äldre historia. Man nöjer sig ej heller
med att tänka på Tyska rikets sönderstyckning i tyska småstater
utan talar om att hålla Polen skadeslöst för de områden i öster, som
77
, .. ”i … ··”·
_Dagens frågor
Ryssland kräver, med de sedan länge så gott som rent tyska östpreussen, Hinterpommern och delar av Schlesien. De välmenta projekten till »omskolning» av tyska folket förefalla verklighetsfrämmande och på lång sikt ganska olycksbådande. stämningen erinrar
osökt om 1918. Allt pekar på en mycket hård segerfred, i många avseenden vida hårdare än sist.
Det värsta är, att denna gång tyskarna verkligen själva gjort allt
för att bereda vägen för en. dylik olycksdiger utveckling. På århundraden har Västeuropa icke sett en sådan framfart, varken i fält
eller i ockuperade länder, som den vartill Hitlers hejdukar gjort
sig skyldiga. Fyra år av hänsynslösa förbrytelser mot folkrätten
kunna icke få andra verkningar än ett gränslöst folkhat, och terrorns
skärpning under de sista skedena lägger det ofta nära till hands att
undra, om man innerst inne har att göra med en genomtänkt taktik
– att så kompromettera det tyska folket mot det övriga Europa, att
det ej har något annat val än att följa regimen till ättestupan.
Hur än förknippningen av orsaker och verkningar här må vara,
ter sig framtidsperspektivet lika hotande. Blir freden en segerfred
av samma typ som Versailles eller- vad som ur mer än en synpunkt
kan te sig blott alltför naturligt och primitivt rättvist – långt hårdare, kunna följderna rimligtvis också väntas bli desamma som sist.
Det avväpnade och utarmade Tyskland kommer att frossa i revanschstämningar. Det engelska folklynnet kommer förr eller senare att
pendla tillbaka till sin traditionella ridderlighet mot den slagne fienden och sin lika traditionella misstro mot Englands egna alltför
starka bundsförvanter. De konstlade fjättrarna kring ett av Europas
starkaste folk komma förr eller senare åter att lossna, och mycket
talar för att Tyskland då åter kan komma att kasta sig i armarna på
någon ultranationalistisk frälsningsrörelse. Hela sorgespelet kan
upprepa sig.
Ur rent svensk synpunkt vore en fred av antydd typ speciellt olycklig. Så länge inte en effektiv internationell fredsorganisation kan
skapas – och utsikterna därtill äro denna gång åtminstone i vissa
avseenden snarast sämre än 1918-19- är den europeiska jämvikten
den enda, i och för sig naturligtvis alltid tämligen ovissa, säkerheten för de mindre staterna. Den försvinner fullständigt, om Tyskland t. v. utplånas som militär och politisk maktfaktor, samtidigt
som Polen stympas i öster, randstatsbarriären utplånas och Frankrike
och Italien äro satta ur spelet, medan Ryssland står som kontinentens
enda militärmakt, sannolikt med det dominerande inflytandet även
på Balkan.
Att tala en försonligare freds sak är otacksamt med hänsyn till de
i och för sig begripliga hatstämningarna i England och Ryssland
och motbjudande med tanke på tyskarnas framfart i en rad länder,
som ur olika synpunkter stå oss särskilt nära. Men för både Europas
allmänna och vår egen skull är det dock en bjudande uppgift, att
det från Sveriges liksom från de få övriga neutralas sida göres vad
som kan göras – detta blir sannolikt tyvärr ej alltför mycket – för
att skapa en varaktig fred i Europa, ej en fred grundad på tillfälliga
78
Dagens frågor
affekter, dessa må vara hur mänskligt berättigade som helst. Det är
därför att beklaga, att man även här på sina håll söker piska upp
samma folkhat som i de länder, vilkas egna öden ge dylika känslor
ett helt annat berättigande. Lika förkastligt som det vore att söka
sluta ögonen för vad som dagligen sker i Norge, i Danmark, i Polen,
i Holland, i Grekland o. s. v., lika olämpligt är det att helt identifiera
sig med de känslor, som kunna vara både naturliga och berättigade
hos Tysklands fiender eller hos misshandlade emigranter från Tyskland. Tyskarnas framfart under Hitlers regim utesluter svensk sympati för Tyskland under lång tid framåt men den bör ej få skymma
blicken för Tysklands betydelse för den återupprättade europeiska
jämvikt, av vilken vi själva äro beroende för vår tillvaro som oberoende stat. Hur mycket Tyskland än självt försvårat en neutral
verksamhet i folkförsonande syfte, är en sådan dock en viktig uppgift, ej av sentimentala utan av realpolitiska skäl.
En annan betänklig tendens vid sidan av det växande blinda folkhatet är den rent inrikespolitiska radikalisering, som nu tycks träda
i stället för den nationella renässansen under krigets första skede.
Rysslands växande prestige och inflytande har förvisso här betytt
mycket liksom tyskarnas olycksdigra taktik att utpeka patrioterna i
ockuperade länder som kommunister. På många håll äro nu de
extrema vänsterriktningarna i starkt uppsving, trots att det – bortsett från Frankrike- nästan över allt varit konservativa och nationella grupper, som stått i spetsen för motståndet mot ockupationsmaktens försök att bryta oavhängighetsviljan.
Nu skönjes över stora delar av Europa en stark tendens att oberoende av vederbörande folks verkliga önskningar (vilka i åtskilliga
fall torde vara föga kända) föra radikala grupper till makten.
I Jugoslavien ha de allierade, sannolikt efter ryska påtryckningar,
allt tydligare börjat skänka kommunisten Tito sitt stöd ej blott mot
den konkurrerande general Mihailovitj utan även mot hela Kairoregeringen. Liknande förhållanden kunna lätt uppstå även i Grekland. I Italien stöder åtminstone en stor del av Londonpressen Croces
och Sforzas försök att utnyttja den ohyggliga kris, som landet genomgår, till ett slags politisk utpressning mot marskalk Badoglio för att
förmå honom att avlägsna konungen och kronprinsen. Ansträngningarna att i Spanien få en sansad övergång tilllugnare förhållanden under hägn av den monarkiska statsform, som säkerligen är den
för landet f. n. bäst passande, motarbetas ivrigt av samma riktning
inom den engelska pressen. Tydligen vill man göra det till något
slags prestigesak att till makten återföra de vänsterpartier, som
under 1930-talets förra del så övertygande lyckades styrka sin inkompetens.
Karakteristiskt var ett för någon tid sedan från London inrapporterat yttrande, att blott tre monarker kunde vara säkra på att få
återvända ur exilen, nämligen Norges, Hollands och Luxemburgs.
Det kan dock ej gärna råda något tvivel om att monarkien under
åtskillig tid framåt är den enda statsform, som har någon chans att
skapa drägliga förhållanden bland Sydeuropas sönderslitna folk. Att
6- 4421 Svensk Tidskrift 1944 79
·-·_ -.:
Dagens frågor
den polska regeringens rätt att representera sitt folk också börjar
sättas i fråga, passar i den övriga bilden.
I England självt märkas då och då besynnerliga symtom, icke blott
i de så att säga professionellt radikala överklasskretsarna kring organ
av t. ex. New statesman’s typ. Även i förut så sansade tidningar som
Times och Observer skymta då och då tongångar av en något orolig
lust att företaga ändringar för deras egen skull utan mycken hänsyn
till landets traditioner. ·
I Sverige kan i smått en liknaride process skönjas. Karakteristiskt
är åtskilligt i Aftontidningens spalter. Den underliga debatt, som
förekommit kring den socialdemokratiska programrevisionen, pekar
i samma riktning. Den allt tydligare tendensen på åtskilliga håll att
-ännu så länge med klok försiktighet -politiskt söka slå mynt av
olusten över försvarsbördorna är ett av de mest karakteristiska och
mest oroväckande symtomen. I framskjutna ledares som hrr Wigforss’ och Undens senaste tal har det varit åtskilligt, som tytt på att
vederbörande numera helst vill glömma bort alla de erfarenheter,
som han måst göra av denna världens realiteter sedan 1933, för att så
snart det synes möjligt återgå till sin gamla tankevärld, i tro att
både Geneve och folkhemmet åter kunna knyta an till den miljö, som
försvann på 1930-talet. Det skall bli intressant att se, om det kommer
att lyckas att samla hela partiet på den linje, som uppdrages av radikalismens bourboner, eller om erfarenheterna från det sista årtiondet
komma att väga tyngre. Ett utomordentligt belysande drag i utvecklingen är i varje fall Dagens Nyheters väg tillbaka till den militanta
radikalismen.
Mycket pekar sålunda på att stämningsläget även här i landet inom
kort kan komma att visa märkliga likheter med 1918-1920. Det kan
måhända bli en maktpåliggande uppgift att söka hindra ett nytt
1925. Huruvida den nuvarande partigrupperingen i allo motsvarar en
sådan problemställning eller om något slagsomskiktning-med samling av nationellt-konservativa element (i vidsträcktaste mening) med
olika etiketter på ett håll och radikaler ur skilda fållor på ett annatskall kunna komma till stånd trots den partipolitiska tröghetslagen,
det tillhör likaledes framtiden att utvisa.
Efterutbild- Den livliga arbetsrytmen inom snart sagt alla grenar
ningsfrågor. av förvaltningen lämnar föga utrymme åt den rofyllda
tillförsikt, som en gång kom till uttryck i satsen att den Herren givit
ett ämbete, den giver han ock förmågan. Tvärtom vidtager man på
allt flera håll anordningar för att giva dem, som redan inträtt på
en bana, en ytterligare utbildning som sätter dem i stånd att bättre
fylla tjänstens stegrade krav. Naturligtvis ter sig behovet av efterutbildning och de lämpliga formerna härför mycket olika inom olika
fack. Kraven på en rationell fackträning av redan antagna tjänstemän måste sålunda inom de grenar av förvaltningen, dit vederbörande komma först efter avlagd universitets- eller högskoleexamen,
bliva helt andra än inom t. ex. kommunikationsverken, där tjänstemännen mestadels från början ha att bygga blott på real- eller stu- 80
Dagens frågor
dentexamen. En slump har gjort att under 1943 ungefär samtidigt
framlagts planer för efterutbildningen inom tre så betydelsefulla
yrken som ingenjörens, juristens och läkarens. För ingenjörs- och
läkaryrkenas del innefattas planerna i offentliga utredningar av tillkallade sakkunniga. Vad angår juristyrket har frågan väckts i den
anspråkslösare formen av en överläggning i en fackorganisation,
Svenska kriminalistföreningen. Det har sitt intresse att i ett sammanhang uppmärksamma de huvudlinjer, enligt vilka man inom de
olika facken tänkt sig den önskvärda efterutbildningen ordnad.
För läkaryrkets vidkommande behandlas ämnet i ett av sakkunniga {generaldirektör Löwbeer, ordf., m. fl.) framlagt betänkande
rörande fortsättnings- och repetitionskurser för läkare (statens off.
utredn. 1943: 41). Av betänkandet framgår att i vårt land medicinska
fortsättnings- och repetitionskurser givits sedan år 1909. Under åren
1915-1931 anvisade riksdagen vid flera tillfällen anslag till stipendier
för tjänsteläkare, vilka deltogo i dessa kurser. Under de senaste åren
ha utan statsunderstöd mycket uppskattade kurser givits i Göteborg
och Stockholm. Enligt de sakkunnigas mening ha stora grupper
läkare behov av efterutbildning. Fortsättnings- och repetitionskurserna sägas öka läkarnas möjlighet att snabbt och effektivt orientera
sig bland de nya terapeutiska möjligheter, som den medicinska forskningen erbjuder, och att göra sig förtrogna med det medicinska
framåtskridandet. De sakkunniga föreslå därför, att med stöd av
statsmedel två kurser på tre veckor skola anordnas. Deltagandet i
kurserna skall i princip vara frivilligt, dock att provinsialläkarna,
militärläkarna och läkarna vid de statliga sinnessjukhusen förutsättas två gånger, förslagsvis vid 40-45 års ålder och vid 50-55 års
ålder, obligatoriskt deltaga i kurserna. Dessa läkare tänkas under
kurstiden behålla sina löneförmåner, medan andra läkare medelst
stipendier uppmuntras till deltagande. Kurserna skulle stå under
medicinalstyrelsens ledning. statens årliga kostnader för ändamålet
beräknas till 31,000 kronor.
Frågan om ingenjörernas efterutbildning har behandlats i det av
sakkunniga för den högre tekniska undervisningen {generaldirektör
Malm, ordf., m. fl.) i oktober avlämnade betänkandet (statens off.
utredn. 1943: 34). De sakkunniga beteckna det som betydelsefullt att
de tekniska högskolorna även sörja för fortsatt utbildning av dem
som redan avlagt avgångsexamen. Som ett led i högskolornas verksamhet bör därför ingå anorduandet av tillfälliga föreläsningar och
tillfälliga kurser. Sådana tillfälliga kurser ha sedan länge förekommit, ehuru mera sporadiskt, beroende på ojämn tillgång på medel.
De sakkunniga föreslå att kurser – efter olika syften benämnda
repetitionskurser, kompletteringskurser, kurser i aktuella ämnen eller
avancerade kurser- i fortsättningen skola anordnas mera planmässigt än hittills. Kurserna tänkas alltefter omständigheterna inskränkta till några dagar eller utsträckta över några veckor. För
desamma begäres ett årligt anslag av 38,000 kronor.
Inom juristyrket äro förutsättningarna för en efterutbildning givetvis ej desamma som för läkare och ingenjörer. Man har- dessvärre
81
,.
Dagens frågor
eller dessbättre – icke för juridikens del att räkna med nya forskningsresultat och upptäckter i den omfattning som förekommer inom
medicinen och ingenjörsvetenskapen. De under studietiden inhämtade fackkunskaperna kunna därför väntas stå sig bättre än det
vetande, medicinare och teknologer för sina examina inhämta.
Å andra sidan tjänar en juris kandidatexamen som förberedelse för
så skilda sysselsättningar- offentliga och privata- att utbildningen
med nödvändighet måste bliva otillräcklig i åtskilliga fall. Från
juris kandidaternas led rekryteras nu ej blott domarekåren och
advokatyrket samt de högre åklagarna och polischeferna utan även
flertalet högre förvaltningstjänstemän, inklusive diplomaterna, vidare kommunaljurister, skattejurister samt- sist men icke minsthuvuddelen av den nytillkomna grupp, som utgöres av närings- och
arbetsgivarorganisationernas direktörer och ombudsmän.
Hittills synes inom juristyrket en verklig efterutbildning -i betydelsen av kursmässig fackundervisning efter högskolestadiet – ha
kommit till stånd blott för de högre åklagarna och polistjänstemännen. För att tillgodose behovet av kvalificerade åklagare, särskilt
landsfogdar och stadsfiskaler, samt polischefer (polismästare och
polisintendenter) ha vid några tillfällen anordnats s. k. polischefskurser, den sista 1941-42, om cirka sex månader. Svenska kriminalistföreningen upptog vid sitt årsmöte i november 1943 till överläggning
frågan om efterutbildning för vissa närstående juristgrupper, nämligen de domare och advokater, som i större utsträckning ägna sig åt
brottmål.
Som grund för önskemålet om en sådan efterutbildning åberopades
främst den livliga utveckling, som under senare tid förekommit på
det straffrättsliga området. Medan vid sekelskiftet den i ett brottmål
engagerade domaren eller advokaten, sedan den tilltalade väl befunnits skyldig till en åtalad gärning, icke hade större svårigheter att
komma fram till det lämpliga straffet – valet stod ju på sin höjd
mellan straffarbete, fängelse och böter – är det numera åtminstone
vid något grövre brott en högst krävande uppgift att bestämma den
riktiga reaktionen; utöver de äldre straffen finnas numera reaktionsformerna förvaring och internering (sedan 1927), ungdomsfängelse
(sedan 1935), tvångsuppfostran (reviderad 1937) samt de många behandlingsmöjligheter som bjudas av den utvidgade villkorliga domen
(1944). Nya uppgifter för brottmålsjuristen innefattas också i lagen
om verkställighet av bötesstraff (1937). Slutligen har området för
strafflöshet vid sinnessjukdom o. d. – tidigare mycket inskränkt –
på grund av psykiatrikernas och medicinalstyrelsens strävanden utvidgats i en omfattning, som kommer de rättspsykiatriska övervägandena att aktualiseras i flertalet grövre brottmål.
Från dessa utgångspunkter har nu av en rad svenska fackmän
– förstärkta med företrädare för annan nordisk sakkunskap – hävdats, att den nuvarande universitetsundervisningen icke ger brottmålsjuristerna ett tillräckligt kunskapsunderlag för deras verksamhet. Vad som saknats är till en början insikter i kriminalpsykologi,
alltså läran om sammanhanget mellan den brottsliga gärningen och
82
Dagens frågor
den tilltalades psyke. Härvidlag har brottmålsjuristernas ringa orientering på det rättspsykiatriska området ansetts särskilt beklaglig;
på grund av domarnas bristande insikter härutinnan ha domstolarna
i viss mån förlorat greppet om otillräknelighetsfrågorna och kommit att vid dessa ur rättssäkerhets- och laglydnadssynpunkt så viktiga avgöranden mer eller mindre automatiskt – utan självständigt
övervägande – acceptera läklirexpertisens anvisningar. Som en aU-·
varlig brist har vidare betecknats att brottmålsjuristerna vanligen
äga kännedom blott om de juridiskt tekniska villkoren för olika straffs
och skyddsåtgärders användning, däremot ej om deras närmare
anordning och verkningssätt. Valet mellan olika reaktionsformer bör
ju rimligen starkt influeras av hur den ena eller andra åtgärden kan
tänkas verka på den brottslige, men härom kan den knappast göra
sig en föreställning, som står främmande för straffverkställighetens
former och den livliga utvecklingen på senare tid inom fångvårdens
anstaltsväsen. I detta sammanhang har också anmärkts att brottmålsjuristerna ej tillräckligt känna den mångfald av sociala organ,
som – särskilt i samband med den nya villkorliga domens tilllämpning – kunna spela en betydande roll för brottslingarnas
övervakande och tillrättaförande. Det är ju förvånansvärt få domare och advokater, som göra en insats på det socialt-kommunala
arbetets område, detta trots att erfarenheterna från fattigvårdsstyrelser och arbetslöshetskommitteer, nykterhetsnämnder och barnavårdsnämnder säkert i många fall skulle verka i hög grad berikande
på deras insats inom rättsskipningen. Utan särskilt samband med
just brottmålen stå de med eftertryck framförda kraven på vissa
insikter i vittnes- och förhörspsykologi. Ehuru den skeptiske må-
hända invänder, att man här har att göra med en tills vidare något
inexakt vetenskap, måste det otvivelaktigt anses som en brist, att
brottmålsdomaren ej får inhämta de allmänna grunderna för förhörspsykologien och orienteras om den vanliga feltendensen i olika slags
vittnesuppgifter, tillförlitligheten av minderårigas utsagor o. d. Den
efter allt att döma betydande menedsfrekvensen i vårt land borde
föranleda att ingenting försummas som kan göra domstolarnas förhörsledare bättre skickade för sin uppgift.
Råder enighet om behovet av bättre fackinsikter hos brottmålsdomare och brottmålsadvokater, kan man möjligen ha olika mening
därom, på vilket stadium de erforderliga fackinsikterna böra förvärvas. Det kan sålunda ifrågasättas, om ej mycket av det nya stoffet
skulle kunna föras in i olika ämnen i juris kandidatexamen, speciellt
straffrätt och processrätt, och alltså inhämtas under de akademiska
studierna. Mot lämpligheten härav ha dock starka skäl åberopats.
Det förefaller till en början icke rimligt att i en examen, som skall
tjäna som grund för så många skilda levnadsbanor lägga in ett betydande mera periferiskt stoff, för vilket i fortsättningen endast ett
mindretal kan få användning. Den blivande länsnotarien, affärsjuristen eller diplomaten har ingen anledning att belasta sin hjärna
med de i och för sig »intressanta» fackinsikter i kriminologi och
rättspsykiatri, som däremot salaligans och andra brottsfalls domare
83
·.·;..
t .”;
.n
Dagens frågor
och advokater rimligen skola besitta. Det bör vidare understrykas
att juris kandidatexamens allt dominerande syfte måste förbli att
bibringa de studerande någorlunda solida insikter på det rent juridiska området. Då undervisningen inom de rättsvetenskapliga fakulteterna i långt mindre utsträckning än undervisningen inom andra
discipliner kan bygga på kunskaper från skoltiden, måste inhämtandet av det juridiskt- dogmatiska vetandet nödvändigtvis taga ganska
lång tid och denna tid kunde lätt lida otillbörligt intrång, om man
nödgas tillgodose allehanda önskemål om insikter på olika gränsområden. Härmed sammanhänger att de ordinarie lärarkrafterna
inom fakulteterna nog i allmänhet varken äga tid eller förutsättningar för en dylik specialundervisning. Vad särskilt angår de nya
ting, som brottmålsjuristerna böra lära, kan det slutligen ifrågasättas om vederbörande icke skulle ha svårigheter att på studentstadiet tillgodogöra sig kurser i kriminalpsykologi, penologi o. d.
En examinerad jurist, som några år praktiskt sysslat med brottmål
och straffrättsskipning, bör i varje fall hava åtskilligt större förutsättningar att på rimlig tid tillägna sig ett nyttigt vetande i dessa
ämnen.
Lösningen av brottmålsjuristernas fackutbildningsfråga synes under dessa förhållanden bliva att – i likhet med vad som redan är
fallet för läkarnas del – låta vederbörande efter någon tids praktik
i facket komplettera sina kunskaper från studietiden. Till en del
måste man naturligtvis härvidlag lita till den enskilde domstolsjuristens och advokatens eget initiativ. Lagkommentarer och åtskilligt mer eller mindre officiellt utredningstryck kunna naturligtvis
erbjuda en viss ledning. I det ·hela är dock litteraturen på de områden, som speciellt beröra brottmålsjuristen, förvånansvärt knapp.
På nordiskt språk finns sålunda ännu. icke någon handbok i kriminologi. En för svenska jurister avsedd framställning av rättspsykiatrins
huvuddrag saknas likaledes. Å ven om dessa luckor småningom skulle
fyllas, förefaller det emellertid osannolikt, att brottmålsjuristerna i
allmänhet skulle kunna på egen hand skaffa sig ett tillfredsställande
mått av nödiga specialkunskaper. Under kriminalistföreningens
överläggning framfördes i varje fall med många instämmanden
önskemålet att vartannat år för yngre domare på fiskals- och assessorsstadiet samt andra intresserade jurister skulle anordnas en föreläsningskurs om 3-4 veckor, eventuellt längre tid. Kursens syfte
skulle vara att genom föreläsningar och demonstrationer i allmän
kriminalpsykologi, rättspsykiatri, vittnes- och förhörspsykologi, penologi m. fl. ämnen samt studiebesök på straff- och vårdanstalter och
liknande institutioner vidga brottmålsjuristernas kunskaper inom
fackområden av särskilt intresse för dem. Kursen skulle icke vara
förenad med någon särskild prövning men deltagarnas självverksamhet skulle stimuleras genom att undervisningen gåves en mera
seminariernässig karaktär. Det förutsattes att deltagandet skulle vara
frivilligt men att så många domaraspiranter som möjligt skulle förmås att åtminstone en gång genomgå en dylik kurs. Till underlättande härav skulle vederbörande under tiden för kursen få behålla
84
Dagens frågor
sina löneförmåner. För att uppmuntra brottmålsadvokater och andra
intresserade jurister utanför offentlig tjänst till deltagande borde ett
antal stipendier tillhandahållas.
Medan läkar- och ingenjörsyrkenas efterutbildningsproblem, såsom
redan framhållits, av tillkallade sakkunniga bragts under Kungl.
Maj :ts prövning, föreligger för juristyrkets vidkommande t. v. endast
en mera privat opinionsyttring, låt vara från en ganska representativ sammanslutning. Inom justitiedepartementet ha emellertid nyligen tillkallats en manstark grupp sakkunniga (presidenten G. Bendz,
ordf., m. fl.) att verkställa utredning rörande domarutbildningen och
därmed sammanhängande frågor. Det är att hoppas att man vid
denna utredning skall kunna ägna uppmä;rksamhet icke blott åt de
i och för sig betydelsefulla spörsmål om befordringsgång, rekrytering
o. d. inom domstolsväsendet, som närmast föranlett utredningens
igångsättande, utan också åt de fackutbildningsfrågor, som här
berörts. Juristernas egen inställning till sin utbildning blir på grund
av sakens natur ofta onödigt konservativ. Tanken att domare och
försvarsadvokater skulle så att säga kursmässigt vidareutbilda sig är
säkert för åtskilliga helt chockerande. Tron att man lär sig allt eller
nästan allt genom »praktik» är inom yrket djupt grundad. Man glömmer därvid lätt att en praktik utan tillräckligt underlag av fackkunskaper medger rymligt svängrum för misstag och felbedömningar,
vilka beklagligtvis måste gå ut över de rättssökande, över parterna i
målen. Å ven om domstolarnas traditionella oväld och grundlighet i
förening med den ännu rätt gynnsamma rekryteringen utgöra värdefulla garantier för riktiga avgöranden, är det inte sagt, att man ej
genom en bättre fackutbildning skulle kunna vinna bättre resultat.
Efterutbildningsfrågorna äga därför även inom juristyrket stor
betydelse.
K. H. H.
Hvad skal Den Enighed, der har karakteriseret den danske Moddet nytte? stand overfor de Kräfter, som har besat og undertrykt
Landet i snart fire Aar, er rnaaske ikke forbilledlig men dog afgörende og i det store og hele al Respekt värd. Enigheden gälder
kun, for saa vidt Talen er om Protest mod de fremmede Opträden,
ikke mindst efter 29. August 1943 med de derpaa fölgende Pogromer,
andre horrible Retskränkelser etc. Men man kan alligevel näre det
bedste Haab om, at Fremtiden vil bevare denne Enighed i det store,
selv om man i Detaljer – heldigvis, kan man sige – er uenige om
rnangt og meget. Det danske Frihedsraad, der i al Hemmelighed er
blevet nedsat af danske Patriot()r, har da ogsaa faaet en Sammensätning, der däkker de forskellige Anskuelser i Dagens Danmark. Af let
forstaaelige Aarsager kan Navne ikke nävnes, men Frihedsraadets
Program taler sit tydelige Sprog og er i höj Grad paaskönnelsesvärdigt. Det hedder deri:
»Den ny Regering, som paa forfatningsmässigt Grundlag udnävnes
af Kongen umiddelbart ved Besättelsens Ophör, har fölgende Opgaver:
l) Öjeblikkelig Fängsling af alle nazistiske Elementer. 2) Forbud mod
85
J ..”l ….
‘ ~. ·~·
Dagens frågor
de hvervede Korps, Afväbning og Fängsling af deres Medlemmer.
3) Suspension af Embeds- og Tjenestemänd, der har begunstiget Fjenden. 4) Ophävelse af alle Undtagelseslove og Bestemmelser, der er
gennemfört efter tysk Ordre eller önske eller i tysk Interesse. 5) Frigivelse af alle politiske og andre Fanger, der er dömt efter Undtagelseslovgivningen for Udövelse af national Virksomhed. 6) Ophävelse af Afskedigelser indenfor det offentlige, der er foretaget efter
tysk Ordre eller Önske eller i tysk Interesse. 7) Snarlig Udskrivning
af frie Valg til Rigsdagen, senest et halvt Aar efter at Besternruelsen
er ophört.
Den derefter valgte Rigsdag og den Regering, der fremgaar heraf,
skal foruden de övrige Samfundsproblemer, herunder Beskäftigelsesproblemet, tage .Stilling til: l) Nedsättelse af en parlamentarisk Kommission til Undersögelse af, om Enkeltpersoner indenfor Ministerium
og Administration har gjort sig skyldige i strafbare Undladelser og
Fortielser af Betydning for Landets Forsvarsforanstaltninger i
Dagene omkring den 9. April1940. De fölgende seks Punkter behandler
ogsaa Nedsättelse af Kommissioner til Undersögelse af Forhold i
Okkupationstiden, Erstatnings- og lign. Undersögelser Side om Side
med Strafundersögelserne.
Det fremgaar af hele Frihedsraadets Program, at man straks vii
skride til effektive Forholdsregler overfor de landsforrädiske Elementer. Derefter bliver det Spörgsmaalet, hvordan man skal handie overfor de Mänd, der har det mest direkte Ansvar for den 9. April. Mens
hele det danske Folk i sit Syn paa Forräderne staar enigt, maa det
siges allerede nu, at det beklageligvis saavel fra dansk som frasvensk
Side har vist sig Tendenser til at komme disse andre Dröftelser i Forköbet, og man kan her pege paa de sidste Forsög, nemlig en fra
Formens Side overlegen og paa mange Punkter besnärende, i det rent
referatmässige absolut korrekt Bog, nylig udsendt paa Svensk under
Pseudonymet Erik Ring, »Hitler beskyddar Danmark». Forfatteren
gaar ind for, at den danske Forsvarsnihilismes förste Profet, Viggo
Hörup, der nu i over 40 Aar har hvilet i sin Grav, fortsat över en
stärk Indflydelse paa dansk Kultur, dansk Demokrati og hele Udviklingen i Danmark- ja,- og det er det rent groteske- at det faktisk
er hans Aand, der har betinget den danske Modstand under Okkupationen. Overfor dette meget behändige og intelligent fremförte Forsög paa Historieforfalskning maa og vii der blive reageret stärkt fra
mange Sider i Danmark. Dobbelt beklageligt er det imidlertid, at
man fra visse Sider i Sverige, saaledes Dagens Nyheters DanmarksEkspert, gaar ind for denne Bogens Tendens og karakteriserer Forfatteren og den hörupske Aand som repräsenterende »det bedste i
Danmark». Overfor denne fantastiske Paastand, fremsat, samtidig
med, at unge danske Patrioter – som med Rette kunde kaldes de
bedste, om denne taabelige Betegnelse overhovedet skulde anvendes –
henrettes, maa det väre tilsträkkeligt at pege paa den Kendsgerning,.
at de Kredse, der er gaaet ind for den hörupske Linie, er dem, der
under Okkupationen har ydet mindst, hele Tiden har väret negative
og i höjeste Grad har savnet enhver Form for Civilcourage. De har
86
• _·\>
Dagens frågor
bestandig fulgt Scavenius i hans Eftergivenhedspolitik, skönt han
saavist ikke – hvad Ring da ogsaa meget rigtigt gör opmärksom paa
i et straalende tegnet Porträt af Junkeren – skal tages som Ddtryk
for dansk Demokrati eller Radikalisme. De eneste, der konsekvent
har fulgt Hörups Linie til det yderste, personificerer sig i Folk som
Overretssagförer Ejnar Krenchel, der i Radioen holder store Foredrag mod Sabotagen og hävder, at han förer Hörups Linie og = Tysklands Politik, »hvad skal det nytte -», videre, ligesom et andet typisk
Hörupprodukt, »Politikens» Lederskribent, Anker Kirkeby staar paa
et tilsvarende Standpunkt. Disse to der i almindelige Danskes Öjne
repräsenterer det mest selvopgivende, vi ejer, er Radikalismens mest
konsekvente Stötter i Dag, Hörups direkte Arvtagere. Men at denne
Aand ikke er Ddtryk for noget af Värdi i Danmark, endsige det
bedste – ganske vist anvendt paa andre og unägtelig värdigere Personer – siger sig selv. Radikalismen har haft sin store sociale og
kulturelle Betydning, det kan ingen nägte; men den er et saa udpräget civilt Fredsprodukt, at den maa komme til kort i Situationer
som den nuvärende i Danmark. Dens Forsvarspolitik havde när
udslettet Landet, men de snart fire Aars Okkupation har faaet det
danske Folks bedste Instinkter frem, og navnlig er Arbejderne blevet
sig nationalt bevidst. En samlet Front gaar nu ind for det Danmark,
som der bygges paa i disse Aar, og det Danmark har meget lidt tilfälles med den hörupske Aand. Det er et demokratisk Danmark, men
det er hverken et forsvarsnihilistisk eller defaitistisk Land.
Hörups ofte gentagne Slagord var: »Hvad skal det nytte -» eller
»Hvad kan det nytte~», som det oftest citeres _.:._ »med et Forsvar».
Havde disse Selvudslettelsens Ord ikke för faaet Dödsstödet, fik de
det i alt Fald i April 1942 gennem den tyske General von Kaupisch’s i
Anledning af 2 Aarsdagen for Overfaldet paa Danmark fremsatte
Ddtalelse om, at hvis Danmark i blot eet eller to Dögn havde kunnet
opholde den tyske Här, vilde Anfaldet mod Norge ikke have fundet
Sted – og som Fölge deraf heller ikke Krigen mod Norge eller Danmark. Det er dette, der er den mest katastrofale Ddgang for den
hörupske Forsvarsnihilisme. Vi kunde have undgaaet Krigen, om vi
blot havde haft et tilsträkkeligt Forsvar. Om dette Forsvar skulde
have väret et nordisk Forsvarsforbund er naturligvis det Spörgsmaal,
der straks melder sig. Der er ingen Grund til at tro, at den tyske
Generals Ddtalelse ikke däkker, hvad ledende tyske Kredse mener –
idet han simpelthen eliers ikke vilde have faaet Lov at fremsätte dem
i Hitlers tredie Rige. Han maa altsaa tages som et fuldgyldigt Vidne,
hvor beklageligt det end er, og hvor tragisk Sandheden end kan synes.
Nu skal det retfärdigvis siges, at det selvfölgelig ikke var Hörup
alene, der var Skyld i, at dansk Forsvarsväsen forfaldt, men hans
Aand prägede dansk Politik i Iange Tider, og som den konservative
Redaktör Anders Vigen ganske rigtigt har udtalt i en iövrigt ganske
sympatisk Skildring af Stauning: »Thorvald Stauning förte jo som
Minister ikke socialdemokratisk men radikal Politik.» Stauning havde
ikke Begreb om eller Interesse for Ddenrigspolitik og overlod paa
dette Punkt alt til P. Munch. Denne, Danmarks Ddenrigsminister paa
87
·-·. ··’
.-• .-”!’
Dagens frågor
den kritiske Dag, var Hörups direkte Arvtager og den, der havde
Hovedansvaret for, at den underlige klamme Aand kom til at hvile
over mange Aars Udvikling. For der er ikke Tvivl om, at radikale
Politikere som f. Eks. OveRode og Edvard Brandes ganske klart har
set, at det ikke gik at fortsätte den doktrinäre Linie, som Munch
imidlertid gennemförte. Den kunde kun gennemföres takket väre
Stauning og hans Position iiidenfor Arbejderklassen og det carte
blanche, han paa alle forsvars- og udenrigspolitiske Omraader gav
P. Munch. Hans Opträden efter Okkupationen var desvärre den
naturlige Konsekvens. Christmas Möller reagerede, Vilh. la Cour
endnu stärkere og mange andre danske Patrioter med dem, men man
var bundet, og gjorde man sig udtilbens, tog Regeringen sig af de
formastelige og afskedigede dem paa tysk Ordre. Der er noget uendelig sörgeligt i hele denne Udvikling, og man kan sige, at havde Stauning lyttet efter en tidligere radikal Skribent, nemlig den nylig afdöde Redaktör Nicolai Blädels Ord, i saavel forsvarspolitisk som
udenrigspolitisk Henseende, vilde meget have formet sig anderledes.
I Stedet for behandlede man i mange Aar Blädel som en besvärlig
Kritiker, der ikke havde noget Parti bag sig. Forholdet var det, at
han, der oprindelig havde fölt sig tiltalt af og tilhörte det radikale
Parti i en Aarräkke, saa dets Fejl og, da det fanatisk holdt paa sin
Forsvarsnihilisme, forlod det.
Det er et lidet flatterende Billede, de förste Okkupationsaar giver
af dansk radikal Politik i sine yderste Konsekvenser. Mangel paa
personligt Mod har präget Mänd som P. Munch i en beskämmende
Grad, men samtidig har den radikale Aands Koryfäer bestandig väret
i Besiddelse af en rigelig Portion Arrogance og Trang til Klikedannelse. Det var en lille Klike, der förte den hörupske Aand videre,
– det var som et gammelt Helgenskrin med en Helgens frönnede
Benrester , – og de lagde aldrig Skjul paa, at de alene repräsenterede
den höjeste Dannelse og den höjeste Viden. Alle andre var Idioter
eller Taaber.
Den hörupske Aand blev for to Generationer Danmarks Skäbne.
Naar det nu hävdes, at det demokratiske Danmark i Dag, vi alle er
stolte af, kan före sine Rödder tilbage alene til hans Virke, maa det
betegnes som en grov Fortegning. Utallige gode Kräfter har bidraget
til at forme det danske Demokrati, der i Dag yder saa fast Modstand.
Danmark har ejet en lang Räkke Personligheder, der virkede i den
Retning, og i Hörups egen Generation först og fremmest den store
Venstreförer, i mange Henseender hans Modstander, Christen Berg,
hvis manende Ord ))Gaa aldrig paa Akkord med Uretten)), den Gang
udtalt i den indrepolitiske Kamp, i Dag har faaet en aktuel Klang og
en Betydning langt större end Christen Berg nogensinde har tänkt
sig. Men dansk Demokrati har, hvis nogen enkelt Mand skal fremhäves, först og fremmest Grundtvig at takke for sin Styrke. Den
store Folkeopdrager, Seer og Digter, hvis Profetier var af en ganske
enestaaende Art – almenkendt er saaledes hans Analyse fra 1838 af
det ))Herrenvolk)), som vi i Dag ser udfolde sig, – lagde med Folkehöjskolen Grundlaget for et dansk Demokratis Udvikling. Den alt
88
Dagens frågor
overskyggende Begivenhed, der nu er sket, Tyskernes og deres
– danske – Haandlangeres Mord paa Kaj Munk, placerer, uanset
den store Digter-Prästs mange tidligere Synspunkter, denne – ikke
mindst efter hans brutale Död – som den, der naturligt förer denne
Linie videre. Det Modstandens Danmark, vi i Dag kan konstatere,
har i Kaj Munk sin ypperste Repräsentant; det er hans Aand og ikke
Hörups, der vil präge Danmark, ikke blot nu men ogsaa i Fremtiden.
Den Kreds, Hörup tilhörte, gjorde alt for at latterliggöre og undervurdere Grundtvigs Värk, men i Dag har det bevist sin Livskraft som
rnaaske aldrig för. Naar man taler om et demokratisk Danmark, er det
jo nemlig ikke saa meget det rent politiske, man tänker paa, hele det
danske Samfund var gennemdemokratisk i Ordets bedste Betydning,
då Okkupationen kom. Det daglige Liv var det, alle de almengyldige
Anskuelser havde deres Präg deraf. Det politiske Demokrati havde
sin Achilleshäl, og det var Forsvaret. Her har Hörup og hans Efterfölgere deres store Ansvar. Den rene Negativisme her maatte blive
direkte farlig for Landet, men dog först, da Stauning som den almägtige Leder af det danske Arbejderparti, Socialdemokratiet, akcepterede de Hörup-Munchske Ideer og lod dem indgaa i Partiets
Program. De danske Arbejdere har näppe nogensinde väret defaitistisk indstillede, og det er sörgeligt, at det blev dette store Parti, der
skulde faa det direkte Ansvar for, hvad en lille politisk Klike i sin
Tid havde formuleret. Nu er Arbejdernes Stilling en helt anden. Det
har de bevist under Okkupationen. Det er ikke Staunings, end sige
Munchs og Hörups Aand, der präger dem. De gamle Tiders Klassekamp vil blive aflöst af en Samarbejdets Aand, der allerede i disse
Aar har väret märkbar, ikke mindst mellem konservative og store
Dele af Arbejderklassen, et Samarbejde, der vil faa Betydning i
Fremtiden.
»Hvad skal det nytte»-Linien förer kun til den rene Selvopgivelse,
men det er for saa vidt heldigt, at vi ser denne Linie i sine yderste
Konsekvenser, personificeret i dens sörgeligste Repräsentant, Antimilitaristen Ejnar Krenchel, der i en tysk Militärbil og bevogtet af
Gestapofolk, for at der ikke skal tilstöde ham noget fra harmfulde
Landsmäns Side, föres til Radiohuset for der at tale mod Sabotagen
og dansk Modstandsvilje, idet han forfägter som Danmarks Maal, at
Landet skal opgive al selvständig Udenrigspolitik, Militärväsen og
Handelspolitik, som det bliver Tysklands Sag at overtage. Heroverfor
behöver kun at siges, at Danmark, der i Dag intet Militärväsen har,
alligevel ikke mangler Soldater, for Soldaterne i Dag er simpelthen
Sabotörerne, Danmarks frivillige og modige Forkämpere for Landets
Frihed. Der er Folk i Danmark, der tager Afstand fra dem, selv en
Mand som Professor Hartvig Frisch, Socialdemokraten, der skrev
Bogen >>Pest over Europa» og var Nazismens voldsomste Angriber.
Han har sku:ffet sine gamle Beundrere blandt Studenterne ved nu i
en Tale at indrangere sig selv blandt Defaitisterne. Heldigvis er der
fra anden Side, om end i Stilhed, som det maa väre, fremsat Udtalelser, der kan sarnie hele det Danmark, der vil yde en Modstand. Det
er ligesom Begivenhederue i det sidste Aar har krystalliseret sig i
89
l .v
Dagens frågor
dette: Kan det nytte’f Kan vi yde Modstand~- og Svaret fra Tusinder
af Struber: Ja! Det er et Fremtidens Danmark, der i denne Tid
lägges Grunden til, i alt, hvad der sker. Modstanden har faaet sin
ganske specielle Form. Langt de fleste Danske er i Dag enige i deres
Syn paa Forsvaret og Sabotagen. Man gaar ingen for när ved at
sige, at det er saa at sige de samme Kredse. Som Christmas Möller
for nylig udtrykte det: Deroro er dog de fleste Danske enige: Danmark skal aldrig opleve et nyt 9.de April! Aage Heinberg.
Studentdeporta- Den tyska aktionen mot Oslouniversitetet och dess
tionerna i Norge. studenter kan inte betraktas annat än som ett upprörande och brutalt övergrepp. Den är ett försök att för långliga
tider framåt dekapitera norsk kultur. En uppbromsning av t. ex.
läkarutbildningen måste ha en förödande inverkan för framtiden.
När detta sker med berått mod är det ett slag riktat mot hela nationen. Det är därför den naturligaste sak att svensk opinion reagerat
med sällspord styrka och att indignationen bland de svenska kollegerna -professorerna och studenterna – tagit sig de starkaste uttrycken.
Den svenska opinionsyttringen skulle dock säkerligen ha kunnat få
ett än kraftigare eftertryck, om inte i den inblandats en mängd uttalanden, som hade sin udd riktad mer mot den svenska regeringen än
mot den tyska. Det kan förvisso ställas under debatt, om vår regering
i nordiska och humanitära frågor alltid uppträtt med den rakryggade
och konsekventa oräddhet, som händelserna påkallat – möjligt är
dock, att regeringen gjort åtskilligt mer än som kommit till offentlig
kännedom, ehuru den föredragit .att handla sekret, i tro att den därmed skulle vinna större framgång i det aktuella fallet. Just i föreliggande fråga borde regeringens uppträdande dock ha varit ägnat
att samla hela vårt folk. Redan innan riksdagsinterpellationerna
framställdes den onsdag, då omfattningen av den tyska våldsaktionen
blev känd i sin helhet, hade regeringen inlett förhandlingar med den
tyska regeringen. De avgivna noterna kunde knappast vara mera uttrycksfulla för den svenska reaktionen. Och utrikesminister Giinthers
uttalande i årets remissdebatt, där han förebådade restriktioner i
svensk-tyska kulturutbytet sedan tyskarna deporterat en ny kontingent studenter, visade på nytt det allvar, som den svenska regeringen
tillmätte framfarten mot de norska studenterna.
I ett avseende är det emellertid svårt att bestrida, att regeringen
uppträtt med en viss fumlighet. Det är ånyo regeringens sätt att
handskas med den allmänna opinionen. Den vållade därigenom själv
åtskillig oreda bland allmänheten. F. d. Socialdemokratens uttolkningar av den första noten voro nämligen varken lyckligt hopkomna
eller tydligen ens riktiga. De måste alstra undran och förvåning. Det
är underligt att regeringen ej tagit lärdom av de intermezzon, som
tidigare förekommit, och sökt åvägabringa en ändring inom detta
slags statliga informationsverksamhet. Eljest synes kritiken mot
uppläggningen av den första noten ganska malplacerad. Det skulle
ha varit ganska exempellöst, om regeringen preciserat vad den tänkt
90
Dagens frågor
göra, ifall den tyska aktionen skulle ha fullföljts i hela dess från början tydligen tilltänkta vidd. Att bevara handlingsfriheten måste vara
ett eminent svenskt intresse. Det har också efteråt visat sig, att kritiken
av den svenska regeringens uppträdande inte alls rönt det gensvar
bland de allierade, som man till en början, på basis av ett enstaka
norskt tidningsuttalande, ville göra gällande från de svenska regeringsopponenternas sida. Tvärtom torde det ha förhållit sig så, att
just i denna fråga den svenska regeringens inskridande vunnit oreserverat erkännande på högsta officiella håll bland västmakterna.
Den, som med eftertanke läste vissa organ av »oppositionell» karaktär, hade emellertid svårt att komma ifrån, att här krafter voro i
rörelse, för vilka det framför allt gällde att komma regeringen, i
första rummet utrikesministern, till livs. Man hade nästan det intrycket, att för dessa kretsar de norska studenterna egentligen blott
voro bönder i det partipolitiska schackspelet. Ingen är pliktig att i
vått och torrt prisa de styrandes vishet, men i ett sådant läge som
det nu rådande uppdrager dock lojaliteten mot Sverige vissa gränser,
och det kan svårligen bestridas, att de vida överskredos i flera av
angreppen på den officiella politiken. Det är likaledes allt annat än
tilltalande att söka utnyttja en allmän ärlig folklig harm för politiska syften, som för det stora flertalet torde vara absolut främmande.
Regeringens andra not och avbrytandet av deportationerna tog dock
luften ur de oppositionella ballongerna.
Det fanns emellertid andra känslostämningar, som under den lidelsefulla debatten i december bröto sig fram och som vände sig mot de
svenska studenterna. De skönjdes särskilt hos vissa socialdemokratiska kretsar och togo formen av en kritik mot våra akademiker för
att dessa ställt till med sina demonstrationer, samtidigt som de tegat
när t. ex. norska fackföreningsledare avrättats eller de norska skollärarna deporterats eller fiskelägen bränts ner. Även om det kan
ligga något i dessa förebråelser, skulle det dock ha tett sig hart när
mot naturen, om studenterna nu inte höjt sina stämmor i en kulturfråga, som dock måste ligga just dem speciellt om hjärtat. För övrigt
framträdde indignationen utan bemantling även i Finland, Schweiz
och andra länder. Utrikesminister Giinthers hållning i hela denna
affär synes ge vid handen, att han inte anslutit sig till denna aversion
mot studenterna utan haft full förståelse för deras opinionsyttringar.
Hans ord i remissdebatten ha t. o. m. ställt honom mycket nära dem
och deras krav. Och man vill gärna hoppas, att utrikesministern och
regeringen inte heller framdeles skola dra sig för att manligt och
oförskräckt föra humanitetens talan, åtminstone när nordiska grannländer utsättas för orättmätigt våld. Det svenska ingripandet i Oslofrågan visar, att det inte behöver ske förgäves, även om alla förhoppningar inte kunna infrias.
Skuggor över »Med hänsyn till det polska statsöverhuvudets svagPolen. het och galenskap kan man knappast vänta sig att
få-hans personliga insats på vår sida. Därför är det framför allt
nödvändigt at dra över den polska nationen till oss. Fördenskull skall
91
c ·~·
__:r ·· , ‘”~
Dagens frågor
man intala polackerna, att vi icke tänka på en inblandning i deras
inre angelägenheter, att vi äro beredda till ett förbund med dem under
garanti av deras besittningar, att vi vilja ge deras näringsliv allehanda fördelar. Tiden kommer att visa, om vi på så sätt kunna dra
Polen till oss. Skulle våra ansträngningar visa sig vara fruktlösa,
får man icke tveka att förinta de missunnsammes avsikter med de
yttersta medlen och med den polska motkonfederationens hjälp.»
Detta är ett avsnitt ur en rysk hemlig instruktion. Visserligen är
icke Stalin författaren och ej heller Molotov mottagaren. Det var
Katarina II, som skrev detta den 16 (efter vår almanacka den 27) maj
till sin minister Potemkin. Det må tilläggas, att den stora tsarinnan
ännu icke tillhör leden av äldre nationalhjältar, som återinsatts av
sovjetregimen. Dessa led börja med Alexander Nevskij, korsriddarnas och svenskarnas besegrare, och sluta tillsvidare med greve Kutusov, Napoleons övervinnare. Detta dokument, som för ungefär 70 år
sedan upptäcktes av den polske historikern Kalinka i Petersburg, ter
sig ändå aktuellt. Tsarinnan, som fyra år senare tillsammans med
Preussen och Österrike delade det polska statsområdet, lekte vid den
tiden ännu med tanken att ensam lägga under sig hela det dåvarande
Polen. Frankrike var förlamat av revolutionen, Österrike ansågs efter
ett gemensamt krig mot turkarna som Rysslands vän, men Preussen,
som åtnjöt Englands välvilja gällde liksom Gustav III:s Sverige och
92
——————-~—-·.
Dagens frågor
även Turkiet för att vara en farlig motspelare. Men ett 1790 slutet
vänskapsfördrag mellan Berlin och Warszawa ledde icke till det av
den preussiska politiken eftersträvade förvärvet av Danzig och Thorn.
Därför enade sig Fredrik Wilhelm II och Katarina om den delningslinje. som nästan precis överensstämmer med den nu åter mycket omnämnda Curzonlinjen av år 1919 och den blott föga avvikande Ribbentroplinjen av år 1939. Endast i söder bemäktigade sig Wien ett
område, som gick mycket längre österut och som ungefär motsvarade
den romtrogna grekiska unionskyrkans inflytelsesfär. I dessa trakter,
som redan på 1300-talet voro under polskt välde, vill Stalin bli en
»de ryska ländernas samlare». Han förenar den stora kvinnliga föregångarens skiftande mål: att fråntaga Polen dess ostslaviska undersåtar och att i den polska reststaten utesluta varje inflytande av de
mot Ryssland »missunnsamme». Han håller även en motfederation
beredd, denna gång icke under iedning av stora magnater utan mera
tidsenligt av agitatorer och unga officerare.
T. o. m. Polens vänner kunna med kännedom av den polska republikens sista folkräkning svårligen förneka, att den gräns, som sovjetregeringen i dag åter kräver, ungefär sammanfaller med det polska
slutna boområdets ostgräns. Det är nästan samma linje, som skilde
de f. d. polska kronområdena från storfurstendömet Litauen med dess
93

t ‘>; . . F LL—~~~·—–~—–cc”‘·~”-;~.-.,- __:r_.. ~——–~:_i______ — ——··- —
Dagens frågor
unierade länder. Linjen är också nästan identisk med ostgränsen för
det napoleonska hertigdömet Warszawa och för det av Wienkongressen konstituerade konungariket Polen, som år 1831 förvandlades till
ett ryskt generalguvernement. Västmakterna föreslago denna gräns
i slutet på 1919 som provisorisk demarkationslinje (jfr Sv. T., årg.
XXX, häfte 4: »Det polsk-ryska gränsproblemet»), och de ha aldrig
utsträckt sina territoriella garantiförsök längre österut. När Polen,
hårt pressat av Röda armen, ”i juli 1920 på konferensen i Spaa anropade de allerades hjälp, blev detta ännu tydligare än förut. Den
auktoritative polske historikern, prof. Michal Bobrzynski berättar
härom: »Polen kunde icke diktera de villkor, under vilka ententen
var beredd att lämna hjälp. Dessa villkor voro mycket hårda. Om
Ryssland hade accepterat vapenstilleståndet, så skulle vår östra gräns
ha dragits i enlighet med den preliminära linje, som fastslagits den
8 dec. 1919.» Det var Curzonlinjen. Ryssarna avböjde emellertid västmakternas vapenstilleståndsförslag; de gingo åter till angrepp och
ledo det svåra nederlaget vid Warszawa, som 1921 hade fredsslutet i
Riga med en mycket längre österut framskjuten polsk gräns till följd.
Åtminstone vid Rigakonferensen erkände de ryska delegaterna dock
oförblommerat Polens rätt till den avtalade gränsen.
Men Polen har alla skäl att känna sig upprört över Rysslands
bryska uppträdande. Polen var siste ägaren av området under fredstid; till Polen eller det polsk-litauiska riket hörde det före Polens
delningar på 1700-talet, och ett vida längre österut liggande gebit löd
då under Warszawa; den historiska rätten talar alltså här mest till
Polens favör. Vidare kan Polen åberopa Atlantchartans princip
om icke-erkännandet av våldsamma territoriella förändringar; likaså
kan Polen hänvisa till det officiella engelska ogillandet av den 1939
med Tyskland överenskomna ryska inmarschen. I materiellt hänseende kan Polen peka på sina goda avsikter att – i mån av förmåga
efter nära halvtannat århundrades utsugning från grannarnas sida –
bringa sina ekonomiskt sedan länge försummade östliga områden i
samma tillstånd som landets västprovinser.
Givetvis är det omöjligt att ange, hur befolkningen själv ställer sig
till de sovjetryska och polska alternativen. Den först nu tillkännagivna, år 1939 anordnade ryska folkomröstningen var givetvis parodisk och kan ej tas på allvar. Möjligt är, att ukrainarne i de efter
delningen till 1918 ryska, religiöst av den grekiska orthodoxien präglade områdena Volhynien och Polesien delvis äro Moskvaorienterade,
liksom vitryssarna i provinsen Nowogrodek. Otvivelaktigt antirysk är
emellertid fortfarande stämningen i det f. d. österrikiska Ostgaliziens
tre polska vojevodskap, som religiöst äro romtrogna. Det korta ryssväldet från 1939 till 1941 stöddes där tydligen endast av en liten
inhemsk minoritet, och den nuvarande oppositionen mot det tyska
ockupationsväldet har av många tecken att döma icke någon moskvavänlig karaktär. Just de ostgaliziska områdena måste emellertid den
ryska maktpolitiken sätta det största värde på, icke blott därför att
olja, jordgas och mycket bördig åker- och trädgårdsjord finnes där.
Där löper ju vägen från Sovjetukrainan till Slovakiet – förbindelse- 94
Dagens frågor
linjen till Moskvas genom fördraget Stalin-Benesj utpekade framtida stödjepelare i Mellaneuropa.
Enligt de ryska planerna skulle Polen finna ersättning för detta
»röda Ruthenien», som t. o. m. i österrikisk tid regerades av polska
ståthållare, i ostpreussiska eller schlesiska områden. Där kan befolkningens största del troligen aldrig assimileras, utan den skulle sannolikt behöva evakueras. Därigenom kommer Polen oundvikligen i
långvarig fiendskap med sitt västra grannfolk, oavsett alla framtida
skiftningar i regeringsformer och internationella konstellationer.
I realiteten måste detta leda till att Polen underordnar sin politik
under den stora östliga maktens beskydd. Troligen är det detta, som
Sovjet genom sina projekt eftersträvat.
Historien ger inget fullständigt och otvetydigt svar på frågan, vilken gräns mellan Polen och Ryssland det är, som i dag skulle vara
rättvis. Icke ens de mest extrema polska nationalisterna fordrade 1919
den polska republikens ostgräns från tiden för första delningen 1772,
emedan den ej skulle överensstämma med nationalitetsgrundsatsen
och troligen ej heller med folkviljan i de övervägande av vitryssar
och ukrainare bebodda provinserna. Aktualiserandet av den forna
inre gränsen mellan de polska och lithauiska delarna inom den
historiska adelsrepubliken skulle å andra sidan innebära, att Sovjetunionen ansäges såsom den rättmätige arvtagaren till den medeltida
lithauiska staten, vartill folkviljan i dessa trakter aldrig givit den
fullmakt. Återställandet av denna gräns skulle för övrigt ej medföra
ett avgörande beträffande det viktigaste av de omstridda områden,
nämligen Ostgalizien (provinserna Lemberg, Stanislau, Tarnopol).
Om detta område har även Curzonlinjen ej velat fälla ett avgörande:
den delade endast norra och mellersta Polen och lämnade frågan om
de södra provinserna till en senare uppgörelse, som 1923 utföll till
Polens favör. Man kan med säkerhet säga, att befolkningsmajoriteten
inom dessa galiziska områden, såväl den polska som den ukrainska,
i dag liksom under hela sin förflutna historia skulle värja sig mot
ett utlämnande till Moskva. Beträffande dessa sydliga provinser ger
historien ett klart besked, vart de skola höra: 600 års politiska tillhörighet till det av Polen och Österrike representerade västerlandet,
en 500-årig uppfostran i kyrklig gemenskap med Rom ha avskilt
Ostgaliziens (Västukrainas) kultur och folk från Ryssland.
Vad som med rätta måst väcka indignation i Polen är maktsprå-
kens politik. Ingen polack var inbjuden till Moskva- och Teherankonferenserna. Polen tillfrågas ej ens, trots att det är allierat, när
dess territoriella livsfrågor avgöras. Polen ställdes utanför, när
Stalin och Benesj pakterade, trQts att Polen och Tjeckoslovakiet för
ett par år sedan ingingo en federation. En folkomröstning i de omstridda områdena skulle, även om den anordnades under betryggande
kontroll, bli tämligen värdelös; ty vid den fjärde delningen, 1939 års
uppgörelse mellan Ribbentrop och Molotov om Polens styckande,
deporterade ryssarna från den av dem erövrade delen över l miljon
polacker, som nu till största delen försvunnit i Ryssland och i vart
fall berövats sitt polska medborgarskap. Vem kan höra deras vota~
7- H21 Svensk Tidskrift 1944 95
·..
..r
Dagens frågor
Och säkerligen ha tyskarna under sin ockupation deporterat eller
likviderat nya massor av polacker.
Det sista avgörandet i dessa frågor, vilkas lösning måste återverka
på hela Europa, beror på det militära läget vid krigsslutet. Det enda,
som står fast, äro den ryska politikens inriktning och bestämdheten
i den för dessa mål insatta politiska viljan. Den förste härskaren i
Moskva, som börjat »med de ryska ländernas samling» var Ivan III,
renässansfursten, som avkastade tartarernas ok och uppförde Kreml.
Han kallade sig redan »alla ryssars herre» och menade därmed även
invånarna i de under tidigare århundraden till de västliga grannstaterna förlorade områdena. Eften.;om en diplomatinstruktion inledde
dessa reflexioner, må även hans instruktion för ett sändebud till den
litauiske storfursten få avsluta den. Till denne litauiske regents stat
hörde även det f. d. ryska furstedömct Grodno. Därför bestämde storfursten i Moskva 1493 för sitt siindebuds upptriidande följande: »Om
han tillfrågas varför storfursten antagit titeln »alla ryssars herre»,
så skall Dmitry svara: »Min herre har befallt mig att så kalla honom.
Den, som vill veta mera, må åka till Moskva, där skall man säga
honom det.» Har Moskvas diplomatiska stil föriindrats så mycket
under de sista 450 åren~
1943 års bok- Till 1942 års rekordsiffra torde fjolårets bokprodukproduktion. tion inte nå upp. Enligt en preliminär beräkning av
redaktör Yngve Hedvall i Svensk bokhandelstidning torde den med
något hundratal böcker komma att understiga 1942 års produktion,
som var 3,434 böcker, svensk bokproduktions högsta siffra hittills.
Omfånget av den bokmängd, som har direkt och aktuellt intresse för
den stora allmänheten, framgår av den av förläggarna själva utgivna
och redigerade julkatalogen, som upptog omkring 1,000 nummer; resten
utgöres av småskrifter, böcker och broschyrer för sr)eciella ändamål,
orrltryck o. s. v. Enligt Hedvalls beräkning torde 1943 års försäljningssiffra överträffa 1942 års med omkring 10 Ofo.
Liksom om föregående års bokproduktion (Sv. ‘l’idskr. 1943, s. 152 f.)
kan man om 1943 års konstatera, att den hållit sig på en kvalitativt
ganska hygglig nivå, i synnerhet om man järnför den med densamma
under förra kriget. Ur den andliga folkhälsans synpunkt har man
säkerligen mycket litet att klaga över. Det är tydligt att den stora
allmänheten som bokläsare kommit ut ur slyngelåren med dessas smak
för det pikanta och rafflande. Vräkigheten och lyxen har inte heller
gjort sig så bred som under föregående krisår, då en hel del tämligen
överflödiga lyx- och planschverk sågo dagen till fantastiska priser.
Härtill finnas inga motsvarigheter för närvarande; de få dyrbarare
exklusiva ting som utgivits under året försvara väl sin plats.
Vad som framför allt är karakteristiskt för 1943 års bokmarknad är
det stora intresset för den aktuella utrikespolitiska litteraturen, av
kända skäl mer än väl förståeligt. Ett par sådana böcker, Arvid Fredborgs »Bakom stålvallen» och Gunnar T:son Pihls »Tyskland går sista
ronden», stodo hela hösten främst på best-sellers-listan. Den som ville
kunde under hösten göra den iakttagelsen, att boken i verkligheten
96
Dagens frågor
har on långt mora djupgående opinionsbildande förmåga än pressen,
som väl i många fall sagt detsamma som de båda författarna, men
vars uppgifter inte blivit tagna riktigt på allvar eller också blivit
glömda strax efter hisningen. Mon vid sidan av denna opinionsbildande verkan inom landet ha de båda böckerna i utlandet, särskilt
i England och Amerika, vicickt en uppmtirksamhet, som aldrig tidigare
kommit en svensk bok till del, en kulturpolitisk faktor att för närvarande räkna med; intresset för dessa böcker kan komma den svenska
litteraturen i sin helhet i en eller annan form till godo. Å ven redogörelserna för hiindelserna i grannhinderna Danmark och Norge rönte
stor uppskattning och i någon mån iiven motsvarande böeker om
Belgien, Holland och Frankrike.
I motsats till vad som var förhållandet 1942 har 1943 års skönlitteratur inte att uppvisa några så stora sncceer som Vilhelm Mobergs
»Rid i natt». Det mesta av fjolårets romanskörd hade inte den
Mobergska romanens dubbla syfte utan avsåg tydligen främst att
underhålla, på ett eller annat undantag niir. Ur bildningssynpunkt
noterar man med glädje fortsättarrdet eller nyuppläggandet av några
författares samlade skrifter, t. ex. Hjalmar Söderbergs, Verner von
lieidenstams och Selma Lagerlöfs – andra delen av Elin Wägners
biografi över den sistnämnda författarinnan hör också till årets
bestående skörd. Anmärkningsvärt är också, att ett förlag börjat att
omtrycka Emilie Plygare-Carlens »Bästa romaner». Allt aktualiserar
11å nytt frågan om inte den iildre litteraturen då och då borde förnyas
i större utstriickning än som nu sker, gärna som här i urval hellre än
att förstöra en god ide med ett överdrivet krav på fullshindighet. En
viss smak för det mogna och klassiska kan man kanske slutligen
spåra i den omständigheten, att den enda av årets diktsamlingar- inalles ett fyrtiotal – som mera livligt efterfrågades sä.ges ha varit det
av Radiotjänst gjorda och utgivna urvalet »Dagens dikt». Men det
iir ingen ny iakttagelse, att den nya lyriken inte blir efterfrågad.
Antologierna bruka däremot ha bättre marknad; under fjolåret fann
Österlings urval av översättningar »All världens lyrik» många köpare.
Som vanligt dominerade översättningarna bland romanerna. På
152 svenska romaner kommo 184 översättningar mot 133, resp. 164 för
1942. Av dessa översättningar kommo under fjolåret omkring 2/a på
den engelskspråkiga litteraturen. ökat intresse tillvann sig av lätt
förklarliga skäl också den danska och norska litteraturen men också
den holltindska och den italienska. Den tyska har diiremot aldrig
varit så svagt representerad som i fjol. Man kan häri tydligt utläsa
hur svenska folket för niirvarande reagerar och samsidigt konstatera,
att på detta område är det krut redan förbrukat, som man eventuellt
skulle kunnat anviinda i den utrikespolitiska skottväxlingen om
deportationen av de norska studenterna. Å ven den franska litteraturen var beklagligtvis ytterst svagt företrädd. Det ser ut som inte
heller översättningslitteraturen haft att uppvisa några topprestationer. Mest efterfrågad uppges bland översättningarna dansken Kelvin
Lindemans »Huset med det gröna trädet» ha blivit. Den stora uppskattning, som kom ett par iildre romaner i överRättning till del, den
97
Dagens frågor
hundraåriga »Tjäna två herrar» av den schweiziske prästen Jeremias
Gotthelf (Bitzius) och den tjugofemåriga »Människans slaveri» av
Somerset Maugham, visar att allmänheten inte till varje pris kräver
de sista nyheterna. Det finns sannolikt ännu outnyttjade resurser i
den äldre internationella litteraturen. I en hel del fall torde dessa
med fördel kunna inventeras, medan de färskaste nyheterna lagras
en tid.
Vad som framkallat den kraftiga ökningen i bokproduktionen är
säkerligen inte bara ett krisbehov. Det är alldeles uppenbart, att den
bokköpande allmänheten ökats, särskilt bland de yngre årgångarna.
En ny betydelsefull faktor är tillkomsten av bokklubbarna, som möjliggöra en mera permanent tillgång till den nyutkomna litteraturen
iin om den enskilde skulle lita till blott egna resurser. Även om härutinnan skulle inträffa en minskning, när den nuvarande krisen avlöses av normalare tider och bättre tillgång på andra varor och förströelser, kan man med säkerhet räkna med att det nuvarande boköverflödet tillfört boken många vänner för livet. Såtillvida har den
nuvarande situationen haft mycket gott med sig för boken, och det
betyder kanske inte så mycket, om en eller annan kvalitativt mindre
önskvärd sak kommit med bland årets böcker. Men i längden ligger
det säkerligen både i litteraturens och förlagens intresse att en
strängare sovring efter kvalitativa synpunkter sätter in redan under
kristiden. Detta tycks också vara huvudtemat i hela pressens nyårspredikningar i ämnet. Det återstår att se, om dessa råd även under
nya året komma att gå in genom det ena örat och ut genom det andra.
I början av året tyckas förlagens män vara benägna att ge kritiken
rätt, men de enskilda fallen niåste naturligtvis behandlas med all
möjlig ömhet och konsideration, så att det blir svårt att hålla fast
vid tidigare fattade goda föresatser.
Bror Olsson.
Valårets riks- Sedan riksdagen numera blivit mer eller mindre
dagsuvertyr. perenn, kan det inte begäras, att öppnandet av ett
nytt lagtima riksmöte skall bli samma evenemang som det tidigare
ansågs vara. Under ett par veckors julhelg hinner det ju inte inträffa
några större inrikespolitiska händelser, allra minst så länge samlingsregeringen äger bestånd och försöker utjämna meningsmotsatserna.
Om man ändock i år spårat ett visst intresse för riksdagen, har detta
berott på att året är valår och att höstens val av många tecken att
döma komma att tillspetsas mer än som varit fallet 1940 och 1942.
Hent personellt ha inte stora, om än osedvanligt många förändringar inträffat. I professorerna Myrdal och Wahlund har första
kammaren fått två publikfigurer, och den senare, som till stor överraskning till sist hamnat i bondeförbundet, skall väl försöka axla de
mantlar, som partiets förutvarande professorer lämnat efter sig –
med K. G. Westman avgick den siste i den trio Uppsalaprofessorer
(utom Westman Nils Wohlin och C. A. Reuterskiöld), som bondeförbundet valde in i första kammaren 1919 och som var och en på sitt
område spelade en mycket bemärkt roll under mellankrigsåren.
98
–~-~~~,——-
Dagens frågor
I andra kammaren ser man inte längre Ivar österström, Conrad Jonsson, Elof Lindberg och Elof Eriksson, och det kan inte bestridas, att
kammaren på grund av dessas frånvaro ter sig, åtminstone i jämförelse med första kammaren, än mer onyanserad än förr. Med
Atvidabergschefen avgick för övrigt andra kammarens ende förutvarande statsråd. .Ända sedan ett par år i medio av 1880-talet har det
inte hänt, att andra kammaren i sitt galleri saknat exministrar. Till
jämförelse kan det nämnas, att första kammaren har ett inslag av 13
förutvarande, mer eller mindre auktoritativa, tilläventyrs revanschlystna f. d. statsråd, något som jämte annat kan förklara att första
kammaren just nu nog spelar en större roll än andra kammaren.
I personuppsättningen i övrigt observerar man, att folkpartiet till
souschef i andra kammaren valt den nyinstallerade vice talmannen,
lantbrukaren Carlström. Ryktena att professor Bertil Ohlin – som
står såsom suppleant åt fröken Hesselgren-skulle genom den senares
avsägelse föras över till andra kammaren och där inta ledarplatsen
besannades sålunda inte; möjligen realiseras tanken vid höstvalen,
även om professor Ohlin lär vara ohågad. Det anmärkningsvärda
var den salut, varmed hr Carlström hälsades i Dag. Nyh. -ett högst
ovanligt vredesutbrott mot den envise, men onekligen kunnige och
självständige smålänningens person. I och för sig var valet onekligen ägnat att förvåna, med tanke på vissa folkpartikretsars opposition mot regeringens utrikespolitik; knappast någon folkpartist, utom
möjligen hr Andersson i Rasjön själv, torde nämligen vara en så trofast anhängare av försiktigheten i utrikespolitisk statskonst som
denne Sävsjörepresentant.
Vidare lägger man märke till att bondeförbundets gruppledare i
andra kammaren, hr Svensson i Grönvik, valts tilllandshövding Conrad Jonssons efterträdare som ordförande i statsutskottets andra avdelning eller skolavdelning. Det är första gången en bonde intar den
centrala plats i kulturlivet, som detta ordförandeskap skänker och
där förut bl. a. Gottfrid Billing, Värner Ryden och biskop Bergqvist
suttit. Före riksdagen troddes det, att lektor Pauli var den designerade, men hans självstiindighet i skolfrågor främjade säkerligen inte
hans befordran, och vice ordförande i avdelningen blev med de många
årens och dc vita hårens rätt lektor Oscar Olsson.
Trontalet innehöll intet sensationellt – på senare år har katalogen
över väntade viktigare regeringsförslag för övrigt inhiberats. Skulle
inga utrikespolitiska händelser inträffa, synas riksdagens arbetsuppgifter bli mindre tyngande än de närmast föregående riksdagarna.
Knappast heller statsverkspropositionen bragte några oväntade meddelanden. Budgeten bar alla spår av att vara en kompromissprodukt.
Prognoserna om framtiden lyste med sin frånvaro, sannolikt beroend’Cl
på dels de pågående utredningarna om efterkrigspolitiken och dels
svårigheten att sammanjämka skiftande uppfattningar i samlingsregeringen om några mer programmatiska uttalanden. Huvudresultaten av budgetarbetet kunna eljest sammanfattas i följande: Några
nya skatter anses inte erforderliga för att balansera normalbudgeten.
Det beräknade underskottet, när både normalbudgeten och beredska- 99
Dagens frågor
pens utgifter läggas ihop, håller sig alltjämt kring 1,3 ~iljarder, vilken
nätta summa måste upplånas och följaktligen stegra vår statsskuld
till omkring 10 miljarder. Några större nya utgiftskrav inom normalbudgetens ram ha inte signalerats från regeringen, och bortser man
trån att en viss social expansion varit majoritetens pris för sin medverkan till upprustningen, råder det alltjämt ett Stillhaltetillstånd
i fråga om civila utgifter.
Aven om det är ett valår, har man all anledning att tro att regeringens finansplan i huvudsak kommer att respekteras av riksdagen.
Några utgiftssänkningar äro väl knappast att tänka på – det var
länge sedan riksdagen intog sparsamhetens attityd gentemot regeringsmakten. A andra sidan torde normalbudgetens anslag väl i stort
komma att beviljas i nära anslutning till regeringens iiskanden.
:FJrfarenheterna från de två år, varunder systemet med en balanserad normalbudget tillämpats under kriget, ha niimligen visat att
riksdagen inte vill rubba regeringens finansprogram. En och annan
mindre jämkning av anslagsbelopp ändrar inte denna helhetsbild och
överensstämmer för övrigt med riksdagens traditioner. I detta hänseende har riksdagen på senare tid snarast ålagt sig större återhållsamhet än förr.
Däremot har motionerandet i år tagit stora pro1wrtioner, och även
om de flesta motioner inte syfta till direkta budgetbeslut i år utan
stanna för krav på utredning och framtida beslut, kunna de binda
både regering och riksdag för en expansiv utgiftspolitik vid kommande riksdagar. I år har motionerandet visserligen inte slagit
rekord men dock varit livligare och rundhäntare än någonsin förr
under krisåren. Orsakerna må vara höstvalet eller en kiinsla av att
de tidigare hämningarna inte liingre behöva anses som lika starka.
Faktum är dock att de många motionskraven peka hän på en optimistisk tro på de närmaste årens finansiella resurser, vilken knappast kan ha sin grund i ett djupare ekonomiskt eftersinnande. Bortser
man från kommunisterna, synas bondeförhundarna och de yngre
socialdemokraterna vara de som lova mest. Bondeförbundet är berett
att å ena sidan dra in omsättningsskatten med dess cirka 300 miljoner
och å andra sidan bevilja ett par tre hundra miljoner i allmänna
barnbidrag, det senare trots att befolkningsutredningen arbetar och
trots att professor Wahlund – som förmått bondeförbundet att i förväg acceptera de allmänna barnbidragen – själv är en av utredningens fyra ledamöter. De yngre socialdemokraterna – tydligen
samlade kring hrr Torsten Nilsson, Sven Andersson, Edberg och
Brandt i Aspa-bilda redan en betydelsefull falang inom riksdagen;
det var denna konstellation, som .först tog upp efterkrigsproblemen;
nu vill den socialisera apoteksväsendet och byggnadsämnesindustrien
o. s. v. Och sannolikt kommer professor Myrdal att med många uppslag liera sig med gruppen, vad tiden lider. Ett annat inte okiint
men nu starkt accentuerat symptom är folkpensionärernas tryck
vilket avsatt många spår i motionerna från olika håll. l<‘olkpensionärerna utgöra en halvmiljonhövdad valmanskår, och man kan
vara övertygad om att den kommer att bli medveten om sin röststyrka
100

Dagens frågor
och även förstå att bjuda befolkningspolitiken – omsorgen om det
nya släktet- all tänkbar konkurrens om de tillgängliga statsmedlen.
Trots att kriget uppenbarligen närmar sig slutskedet dominerar för
tillfället partiernas intresse av de finansiella och ekonomiska problemen. Givetvis upptar det utrikespolitiska skeendet även intresset
men åtminstone i riksdagen är det ännu så länge föga kontroversiellt.
Och denna politikens »materialisering» har givetvis ställt hr Wigforsi’l
nu liksom så många gånger förut i centrum. Själv vill han inte heller
på något vis förflytta sig till bakgrunden. Hans omdaningsiver tycks
endast stegras med åren. Hans uttalanden i remissdebatten och på
Nationalekonomiska föreningen tyda alla på att han inte har någon
egentlig tanke på skattesänkning. Skatten är för honom den stora
sociala utjämningens osvikliga instrument. skattepolitiken är för
honom dock endast en etapp på vägen mot den ekonomiska demokratien. Politisk demokrati är i hans ögon föga värd, om den inte förenas
med massornas bestämmanderätt även över produktionen. Ingen i
det socialdemokratiska partiet har, ännu åtminstone, rest någon invändning mot detta radikala framtidsprogram med dess omstöpning av betingelserna för vårt ekonomiska liv. Och därmed har hr
Wigforss ännu en gång vetat att dra upp den stora skiljelinjen i
svensk politik, denna gång dock stående närmare målet än någonsin
förr, eftersom hans parti i motsats till 1924, 1928 och 1932 numera förfogar över majoriteten i biigge kamrarna och alltså kan gå från ord
till handling.
Mot bakgrunden av hr Wigforss’ planer på social och ekonomisk
omvälvning ter sig hr Åkerbergs invit i remissdebatten till de borgerliga att stanna kvar i samlingsregeringen även under efterkrigstidens
besvär tämligen omöjlig. På dylika villkor kan ett framtida politiskt
samarbete inte tänkas. Samregerandet skulle då endast betyda det
borgerliga samhällets galgenfrist.
Varför inga baltiska Nästan alla ockuperade länder ha sina exilexilregeringar? regeringar för att bevaka sina livsintressen hos
de allierade makterna vid slutuppgörelsen. Det gäller om Norge, Holland, Belgien, Frankrike (befrielseutskottet), Polen, Tjeckoslovakiet
(trots att protektoratet Böhmen-Mähren under Haclias och Slovakien
under Tisos ledning samarbeta med tyskarna), Jugoslavien och Grekland. Danmark däremot saknar regering både i Köpenhamn och i
anglosachsiska världen; Danmark kan dock i motsats till andra ockuperade stater peka på bestämda utfästelser från ockupanten· om frihetens återvinning, och dessutom torde Christmas Moller och Kauffmann få betraktas såsom Danmarks befullmäktigade. Aven de baltiska
staterna sakna veterligen exilregeringar. Och ändock är deras läge
mera prekärt med hänsyn till framtiden än kanske varje annan härtagen stats.
De baltiska länderna äro inte alldeles utan utlandsrepresentation.
U. S. A., England, Schweiz, Vatikanen och de sydamerikanska staterna ha aldrig erkänt Estlands, Lettlands och Litauens införlivande
i Sovjetunionen 1940, likaså självklart icke Tysklands erövring av de’
101
. __ ,.
Dagens frågor
nämnda länderna 1941. På de viktigaste platserna i de uppräknade
staterna hålla de tre baltiska rikena fortfarande beskickningar. Möjligt är dessutom att nationalkommitteer bildats och i det tysta verka
vid sidan av legationerna och i samråd med dem. Sålunda har det
uppgivits att Litauens förre minister i Warszawa, Saulys, är att
betrakta såsom ledare för sitt lands utlandskommitte. Givetvis torde
särskilt de diplomatiska representanterna i Washington och London
känna som sin uppgift att inför de mäktiga föra sina folks talan i
det nuvarande kritiska läget.
Inte minst ur nordisk synpunkt synes det emellertid vara en svaghet att inte dessa stater, helst i samverkan med varandra, auktorisera
nationalkommitteer eller exilregeringar, som kunna skaffa sig en
erkänd ställning bland regeringarnas rad. Givetvis kan deras bildande
med hänsyn till alliansen mellan Sovjet och Vieistmakterna röna motstånd. Men dylika kommitteer skulle ha att tillvarata sitt lands intressen icke blott gentemot öster utan också gentemot den nuvarande
ockupationsmakten. Utrikesminister Hull har f. ö. försäkrat, att Baltikums öde inte avgjorts i Moskva utan skall bestämmas senare. Och
Sovjetryssland har ju ännu icke tagit avstånd från Atlantchartan
med dess frihetsbrev för de små staterna.
102

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner