Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—-~—————————
DAGENS FRÅGOR
Den 28 noY. 1944.
Fjärde gången Enligt den ·amerikanska sakkunskapens förhandsutRoosevelt. talanden skulle 1944 års presidentval bli ett av de
skarpaste och jämnaste i Förenta staternas historia. Den, som minns
fyra år tillbaka i tiden, torde komma ihåg, att liknande förutsägelser
gjordes 1940. Resultatet den gången blev en mycket överlägsen triumf
för Roosevelt över ·willkie. I år är det ungefär likadant: Roosevelt
har vunnit en stor seger över Dewey med 432 elektorer mot 99 och
36 stater mot 12. Av urväljarna ha 24,3 miljoner röstat på Roosevelt,
21,2 miljoner på Dewey. Härvid får man ej glömma, att säkert många
valmän stannat hemma i stater, där utgången var given på förhand,
särskilt i den demokratiska Södern. Förutsägelserna tyckas alltså
snarast höra till de obligatoriska försöken att skapa den rätta spänningen kring det stora politiska evenemanget och behöva ej tagas
allvarligare än den fasta övertygelse om den egna segerns absoluta
visshet, som alltid lär vara de rigueur hos de båda kandidaterna
själva i deras offentliga uttalanden före valet.
Xven om utgången i verkligheten torde ha varit säker rätt långt
i förväg, saknar 1944 års val ingalunda intressanta moment. Valresultatet är visserligen inte på länge klart i detalj, eftersom ett
antal stater, bland dem så viktiga som California, Pennsylvania och
Washington, mottaga soldatröster ännu åtskillig tid efter den officiella valdagen, 7 november, och därför dröja med sin slutsammanräkning, några ända in i december. Huvudtendensen är dock tydlig:
en mycket överlägsen seger för presidenten, som erövrat bland annat
den viktigaste av alla stater, Deweys eget New York. I stort sett
tycks Roosevelt ha hållit sitt grepp om de stora städernas lägre
folkskikt, där mycket av den gamla misstron mot republikanerna som
storfinansens speciella parti väl alltjämt sitter kvar – och inte alldeles utan fog.
Roosevelt har denna gång dock otvivelaktigt hyst större oro inför
utgången än någon av de föregående. Ett tecken i denna riktning
måste det sålunda sägas vara, att han lät vicepresidenten Henry
\Vallace, som tidigare hört till hans särskilda förtrogna, falla och
efterträdas av den enligt de flesta omdömen skäligen obetydlige senator Truman från Missouri med ett inte alldeles snövitt politiskt
förflutet som protege till en av de föregående årtiondenas mest ökända
bossar. Manövern innebar en tydlig rörelse åt höger. Presidenten
litade på att under alla omständigheter kunna hålla kvar de vänstersinnade väljare, vilkas man Wallace var, och han ville därför göra
något för att hindra avfall på partiets högerkant, där åtskilliga
myterisymtom hade försports, särskilt i Södern, där Roosevelt ändå
tappat 750,000 röster sedan 1940.
Ett understöd, vars verkningar äro svåra att bedöma utan mera
642
Dagens frågor
detaljerade siffror, fick Roosevelt från den ena av de stora fackföreningssammanslutningarna, C. L 0., ledd av den mäktige Sidney
Hillman, vars organisation P. A. C. spelat en stor roll under kampanjen. Säkerligeu har den tillfört presidenten massor av arbetarröster,
bl. a. i sådana stora städer som New York, Detroit och St. Louis, men
å andra sidan utgjorde den – i likhet med en del kommunistiska
rekommendationer av Roosevelts återval- en tacksam förevändning
för republikanerna att hos mera lättskrämda borgerliga väljare söka
utmåla honom som Moskvas handgångne man. Det kan i detta sammanhang förtjäna anmärkas, att kampanjen i stor utsträckning, även
av huvudkandidaterna, förts i en rätt mustig genre, som emellertid
enligt förståsigpåare är vad de amerikanska genomsnittsväljarna
anse sig ha rätt att kräva vid dessa evenemang.
Roosevelts överlägsenhet i valstriden har varit uppenbar. Han har
haft turen, att den inträffade vid en tidpunkt, då å ena sidan hans
arbete för Förenta staternas krigsinsats börjat bära de vackraste
frukter, medan å den andra segern ej ännu är så nära, att man utan
vidare kunde finna lämpligt att byta ledare och överlåta U. S. A:s
öden åt en rätt oprövad kraft. Att han ej endast är en överlägsen
amerikansk partipolitiker utan också i flera hänseenden en verkligt
betydande statsman, måste numera vara klart för alla väljare med
någon politisk orientering. Att Dewey ej blott lekamligen var för
kort i rocken mot Roosevelt, har länge varit tydligt, ehuru N ew Yorkguvernören otvivelaktigt i flera av sina tal visat goda prov på en
rapp och frän polemik. W endell Willkies magnetiska egenskaper har
Dewey tydligen helt saknat. Det republikanska partiet har vidare
haft stora svårigheter att prestera ett positivt program. Det har i
mycket hög grad måst lägga upp sin valpropaganda på att karakterisera kabinettet såsom gamla och förbrukade män och att kritisera
the New Deal och regeringens påstådda försumlighet före och vid
Pearl Harbour, det sistnämnda ett tema, som förlorat mycket av sin
Yerkan efter alla det sista årets framgångar i Stilla havet.
Inom det republikanska partiet torde ej heller enigheten ha Yarit
den allra största. Minnesota-senatorn Ball gick öppet över på RooseYelts sida, och det är ovisst, hur den plötsligt bortryckte W endell
Willkies politiska hird har ställt sig vid detta val. Amerikas utan
Yarje jämförelse mest anseelda tidning, den oavhängigt demokratiska
New York Times, som 1940 var för Willkie, rekommenderade denna
gång Roosevelt med hänsyn till utrikespolitiken.
Ur europeisk synpunkt bör valutgången säkerligen i stort sett betraktas som den gynnsammare. Dewey själv har visserligen i sina
uttalanden i stort sett bekänt sig till en utrikespolitik, som är förvillande lik Roosevelts. Men bland hans anhängare ha hela tiden
resterna av det isolationistiska lägret varit klart skönjbara. Ingen
vet, hur förhållandena inom en republikansk regering skulle ha utvecklat sig i fråga om utrikespolitiken. Därtill kommer, att Roosevelts grundliga erfarenhet och omfattande personliga förbindelser på
detta svåra arbetsfält aldrig hade kunnat gå i arv till hans i dylika
spörsmål alldeles oprövade motkandidat, om denne hade avgått med
46- 44853 Svensk Tidskrift 1944 643
–~…. ; ‘.
Dagens frågor
segern. En minuspost är det däremot,. att det påtagliga intresse för
de hotade folken i östra Europa, främst polackerna, och över huvud
taget för de mindre nationernas rättigheter gentemot de segerrika
stormakterna, som försports i Deweys tal, nu inte får någon möjlighet att bli omsatt i praktiska demarcher. Det är emellertid ovisst,
i vad mån detta intresse verkligen skulle ha utlöst politiska åtgärder,
även om Dewey hade blivit ,vald. Det !can också ha varit fråga blott
om röstfiske hos betydande och över Roosevelts kallsinnighet missnöjda. befolkningsgrupper i U. S. A.
Det är f. ö. ingalunda uteslutet, att Roosevelt, sedan han nu utgått
ur förnyelsens bad, kan komma att visa större motståndskraft än
förut mot sin mäktigaste bundsförvants ganska handfasta imperialistiska tendenser. Qui vivra verra. I varje fall tycks han få den
mycket väsentliga förmånen, att kongressens sammansättning under
hans fjärde presidentur blir mindre motspänstig än under den tredje.
Roosevelt skulle därför knappast behöva befara att dela Wilsons öde.
Ödesdigert vore det emellertid under alla omständigheter, om de
ganska bestämda uppgifter på både engelskt och amerikanskt håll
skulle vara sanna, enligt vilka presidenten personligen skulle yara
böjd för att förverkliga de minst sagt drastiska projekt för Tysklands
framtida behandling, vilka äro förknippade med finansminister Morgenthans namn.
En reflexion ligger till sist nära till hands. Hela den politiskt
intresserade världen vet, hur det amerikanska presidentvalet i ett
helt år kastat sin skugga framför sig och med sina många taktiska
hänsyn påverkat Förenta staternas utrikespolitik och skapat ökad
osäkerhet och oro i en i och för sig ytterst ömtålig situation. Särskilt
på engelskt håll har man ganska oförblommerat och stundom ej utan
irritation pekat på detta sammanhang. Men denna politiska vartfjärdeårsfrossa är i själva verket en oundgänglig följd av ett statsskick, där presidenten direkt väljes av folket och just tack vare detta
också är en självständig maktfaktor. Denna självständiga regeringsmakt är en positiv tillgång, och ifrågavarande typ av republik är
alldeles obestridligt den, som fungerar bäst. Det andra slaget,
exemplifierat av den tredje republikens Frankrike, bjuder visserligen
ej på dessa långvariga och hindersamma sensationer och manövrer
kring presidentvalet, men i gengäld äro den av kamrarna valde presidentens makt och prestige så ringa, att hela författningen fungerar
illa till följd av den lagstiftande maktens hypertrofi.
När man på detta sätt vart fjärde år nödgas bevittna, hur även
det effektivaste republikanska statsskick skapar onödiga och skadliga komplikationer, kan man ej annat än beklaga den utveckling,
som synes förestå på flera håll i södra Europa. Republiken torde
där nu vara på väg att införas i länder, som till synes sakna alla
förutsättningar att leva drägligt under denna i och för sig vanskliga
statsform. Winston Churchill har av sina uttalanden att döma i det
längsta motsatt sig en sådan utveckling. Englands maktresurser och
den engelska vänsterns dogmatiska syn på yttervärlden ha ej tillåtit
644
Dagens frågor
honom att föra sin realistiska uppfattning till seger. Framtiden kommer måhända att få dyrt betala dessa eftergifter åt de just nu florerande radikala modenyckerna.
Det fransk-tyska industri- Vid mobiliseringen den 3 sept. 1939 engaella samarbetet 1940-44. gerades praktiskt taget alla Frankrikes
industriföretag i krigsmaktens tjänst. Storindustrierna införde
genast regimen travail permanent. Hjulen voro i gång utan avbrott,
söndag som vardag. Arbetstempot forcerades ytterligare, när den
franska industrien även fick stora order från England, vars industriella mobilisering präglades av samma flegma som den militära.
Hösten 1939 och vintern 1940 var alltså en gyllne, men ytterst på-
frestande tid för Frankrikes industri. Enorma förtjänster, höga dividender och arbetslöner.
Så kom nederlaget i juni 1940. Frankrikes militära sammanbrott
blev också en katastrof för den franska industrien. Slut med de
lukrativa beställningarna från armen och marinen, och inneliggande
engelska order kunde inte effektueras. Hjulen stannade, arbetslöshet
och nöd uppstodo. Bellona är en nyckfull dam; vad hon ger ena dagen,
tar hon tillbaka den andra.
För Tyskland var det vid denna tidpunkt ingen tvingande nödvändighet att engagera den franska industrien i den tyska krigsmaktens
tjänst. Den tyska industrien kunde utan svårighet effektuera alla
order, och den led då ingen brist på arbetskraft. Visserligen ställdes
genast alla franska industrier i den ockuperade zonen under tysk
kontroll och efter den totala ockupationen i nov. 1942 även industrierna
i den förutvarande fria zonen, men under ockupationens första år,
juni 1940-juni 1941, var det egentligen endast Frankrikes livsmedels-,
textil- och lyxindustrier, som fingo stora beställningar från Tyskland. Dessa industrier hade redan på sommaren och hösten 1940 full
sysselsättning, särskilt lyxindustrien, som fick så stora order, att
Paris’ mondäna varumagasin etablerade filialer i Berlins ))quartier
chic)), de nu raserade kvarteren kring Kurfiirstendamm. Men, frånsett vissa branscher inom livsmedelsindustrien, var det till en början
inte fråga om tvångsrekvisitioner. Ett annat tvång pressade industriföretagen såväl i den ockuperade som i den fria zonen: det ekonomiska. Ställda inför valet att antingen stänga med åtföljande misär
för arbetare och tjänstemän, eller söka hålla företaget i gång, var
det ju inte underligt, att industricheferna valde det senare alternativet. De accepterade de tyska offerterna. Det ekonomiska nödläget borde fritaga de franska arbetsgivarna från beskyllningen ))då-
liga fransmän)),
Vad beträffar den tunga industrien, fick den först efter Hitlers
offensiv mot Ryssland i juni 1941 större beställningar för den tyska
krigsmaktens räkning. Dessförinnan voro exempelvis den franska
metallindustriens leveranser till Tyskland relativt obetydliga. Under
sommaren och hösten 1940 var den tunga industrien i en kritisk situation. Den gyllne tidens regim, travail permanent, hade avlösts av en
debrouillard-rcgim; man fick klara sig så gott man kunde.
645
Dagens frågor
Cheferna för den tyska vapenindustrien ville hålla de franska konkurrenterna nere, särskilt Schneider-Creuzot, i förhoppning om en
krasch, så att de kunde övertaga denna och andra franska storindustrier för billigt pris. Då Ruhrindustrien och dess filialer i Österrike
och Tjeckoslovakien (Skodaverken) kunde producera allt, som den
tyska krigsmakten behövde, ansåg Krupp leveranser från den franska
vapenmdustrien vara överflödiga. På Wilhelmstrasses initiativ kom
emellertid så småningom ett samarbete till stånd mellan den franska
och tyska vapenindustrien, ett samarbete som de tyska industrimagnaterna manövrerade därhän, att de fingo en diktatorisk kontroll över
både Schneider-Creuzot och andra betydande franska krigsindustrier.
Denna samverkan eller, rättare sagt, fusion blev officiell efter offensiven mot Ryssland, men den var faktiskt etablerad redan i slutet av
1940, d. v. s. vid den tidpunkt då Hitler befallde tyska generalstaben
att förbereda inmarschen i Ryssland.
Under de tyska armeernas framgångsrika operationer i Ryssland
sommaren 1941 intensifierades samarbetet mellan den franska och
tyska vapenindustrien, och även flera andra branscher av Frankrikes
industri, tillhörande kategorien »krigsindustrien» – och vilken industri hör inte diU – ställdes under den tyska storindustriens kontroll. Man kan utan överdrift säga, att den franska vapenindustrien
fr. o. m. sommaren 1941 var en filial till den tyska, en filial vars
produktionskapacitet såväl kvalitativt som kvantitativt verksamt
bidrog till att öka den tyska krigsmaktens slagkraft. Detta gäller
särskilt de franska leveranserna av kanoner, marin- och lufttorpeder,
jakt- och bombplan, stridsvagnar, ammunition, gevär, mitraljöser,
motorer, lokomotiv och annan järnvägsmaterieL Om den franska
krigsindustriens leveranser av stridsvagnar och bombplan till Frankrikes krigsmakt 1939-40 varit lika .omfattande och kvalitativt lika
ypperliga som leveranserna till Tyskland 1941, skulle måhända deu
tyska invasionen i maj-juni 1940 inte ha blivit ett svart blad i Frankrikes historia. Väl hade den franska armen i maj 1940 en ganska stor
reserv av bombplan och stridsvagnar i södra Frankrike, men bombplanen hunno inte sättas in i bataljen före tyskarnas segerparad på
Champs-Elysees, och stridsvagnarna voro av en antikverad modell.
Genom samarbetet med Kruppkoncernen fingo Schneider-Creuzot och
andra franska krigsindustrier en effektiv organisation och tillgång
till den tyska vapenindustriens nykonstruktioner. Först när det var
för sent, fingo de se dem, fastän de enligt uppgift haft hemliga agenter i Tyskland redan ett par år före krigsutbrottet. Hade dessa
agenter varit sin uppgift vuxna, torde den franska krigsindustrien
ha besparats förödmjukelsen att nödgas arbeta för fienden.
Men samarbetet gav också tyskarna åtskilliga lärdomar, speciellt i
artilleritekniskt hänseende, för att inte nämna den för tyskarna synnerligen instruktiva samverkan med de franska firmorna inom den
kemisk-tekniska industrien samt textil- och livsmedelsindustrierna.
Det rent vetenskapliga samarbetet var också mycket givande för
tyskarna. Kontakten mellan fransmän och tyskar inom vetenskapens ·
domäner har för övrigt alltid varit livlig och fruktbärande och torde
646
Dagens frågor
säkert bli ännu mer givande, då Bellonas åskor inte längre störa
arbetsron i Minervas lunder.
Till en början var samarbetet nästan friktionsfritt. De tyskar, som
på sommaren och hösten 1940 förhandlade med de franska industricheferna, hade fått sin fostran under kejsardömet; det hade ju liksom
allt människoverk sina skavanker, men de ledande klasserna ägde då
en fin bildning och en fängslande personlig kultur. Dessa tyskar från
l’ancien regime visade en finkänslighet, som verkade sympatiskt på
representanter för en på slagfältet – men endast där! – besegrad
nation. Samarbetet med sådana tyskar blev, om inte angenämt, så
dock drägligt. Franska industrichefer, ingenjörer, tjänstemän och
arbetare, som insågo, att ett samarbete med det segrande Tyskland
var deras enda chance, besvarade tyskarnas hövlighet med konventionell artighet, och de franska industriföretagen försökte, drivna av
nationell ambition, att utföra ett i allo perfekt arbete.
Dessa belevade tyskar från kejsardömets dagar avlöstes tyvärr
efter någon tid av representanter för en ny generation, vars inskränkthet irriterade fransmännen, när de inte skrattade åt den. Det
var först i Frankrike, som Himmlers agenter upptäckte, att de voro
andligt mindervärdiga – i Hitler-Tyskland hade de aldrig märkt
det – och denna upptäckt gjorde dem ursinniga. Det dröjde inte
länge, förrän de blevo skottavlor för den franska satirens pilar, som
de i sin brist på esprit endast kunde besvara med revolverkulor och
exekutioner. Å ven dumheten är en Vår herres gåva, menden får inte
missbrukas.
Gestapomännen lyckades snart göra arbetsgivarna och arbetarna
till sina fiender. Efter den första tyska segern i Ryssland präglades
deras uppträdande av en cynism, som för varje seger blev alltmera
hänsynslös. Men Tyskland segrade – och de franska industrierna
hade intet annat val än att fortsätta arbetet och fullgöra de avtalade
leveranserna. Samarbetet med den tyska krigsindustrien blev tvångsbetonat. De franska fabrikerna transformerades till veritabla kaserner, och Himmelstossaroas kommandorop ekade i verkstäderna. Pm·-
sonalen arbetade och teg, men i den isande tystnaden levde revoltens
ande.
Trots Gestapoatmosfären i fabrikerna och verkstäderna ökades den
franska industriens prestationskapacitet från månad till månad.
Vapenindustriens leveranser täckte 1941 cirka 40 % av den tyska krigsmaktens behov. De franska produkterna voro ej sällan bättre än de
tyska fabrikaten, t. ex. kanonerna (de berömda 75:orna), motorerna,
torpederna och loken. Men efter katastrofen vid Stalingrad manifesterade sig den av Gestapo skapade revoltstämningen i ett reducerat
arbetstempo, minskade leveranser och försämrad kvalitet. Tyska
armens prestige var knäckt. Den tippades inte längre som segrare i
den stora matchen. De minskade leveransernavoro naturligtvis också
en industriens protest mot deportationerna till Tyskland av franska
arbetare. De utgjorde på samma gång industriens insats i den
växande aktiva motståndsrörelsen, en insats som blev allt dristigare
i samma mån som de allierades slagkraft tilltog i styrka. På förse- 647,
,..-.
·”””-‘””””‘·”‘-‘””””‘”””””-””-…._………..-…….._….___~· – __ ;. ·’-·~….-

Dagens frågor
nade och reducerade leveranser av dåliga produkter följde snart
sabotage och öppen revolt mot tyska arbetsledare och uppsyningsmän.
Oaktat de drakoniskt stränga åtgärder, som Gestapo på Himmlers
order vidtog för att i rätt tid få fram stora och användbara leveranser, minskades produktionen ytterligare under maj-juni 1944. De till
marskalkerna von Rundstedt och Rommel i juni avgivna rapporterna
om den franska industriens dåvarande produktionskapacitet, särskilt
vapenindustriens, visade sig vara absolut missvisande. Siffrorna
stämde med leveranskontrakten, men inte mer än 50% av den avtalade materielen hade levererats. Masshäktningar, tortyr och avrättningar hade givetvis ingen effekt. Den franska krigsindustriens produktion reducerades i juni och juli från vecka till vecka ej blott på
grund av en växande revoltstämning inom arbetarklassen, utan framför allt till följd av de allierades infernaliska luftbombardemang och
de franska partisanernas sabotage mot fabriker, verkstäder, råvaruupplag, lokstallar och järnvägar.
Den franska vapenindustriens leveranser under 1943 lågo till grund
för rapporterna till det tyska överkommandot i Normandie. Här
några siffror för 1943: 22,000 ton ammunition, 19,000 ton sprängämnen,
13,800 ton nitrocellulosa. En reduktion på 50% under januari-maj
1944, varav cirka 20 % kasserades, innebar en ej obetydlig minskning
av det tyska försvarets effektivitet. Ä ven den franska flygplansindustriens produktion, som 1943 uppgick till 3,600 plan, 9,000 motorer
och 8,000 propellrar, hade sedan l januari 1944 reducerats med minst
25 %. En ungefär lika stor minskning i loktillverkningen; endast 2
maskiner per dag levererades. Med denna dagsleverans kunde man
naturligtvis inte ersätta· alla de lok, som förstörts av det allierade
flyget och partisanerna. Också vagnparken var katastrofalt redueerad på grund av bombningar och sabotage. Ä ven bilproduktionen
gick avsevärt tillbaka. Av de person- och lastbilar, som ännu i junijuli levererades från Renault, Pengelot, Goodrich oeh :F’ocke-Wulf
kunde knappt 50 % användas. I många bilar, avsedda för tyska officm·are, inmonterade fabriksarbetarna helvetesmaskiner, som kort
efter starten exploderade, likaså i de för tyska trupptransporter
rekvirerade lastbilarna. Ej underligt att tyskarna under Normandieslaget nödgades i allt större utsträckning anlita hästar, mulåsnor och
oxar, men många djur segnade plötsligt ned – förgiftade. Och varor,
som den franska liYsmedelsindustrien levererade till de tyska divisionerna, innehöllo arsenik och stryknin. Hela den franska industrien
deltog sommaren 1944 med olika metoder i kampen mot inkräktarna.

Ockupationstragedien är slut. Det torde emellertid dröja länge,
im1an den franska affärsvärlden åter blomstrar upp. Den tunga industrien har dock full sysselsättning; den arbetar för de allierade.
Men småindustrien och hantverket, som tjänade grova pengar på
tyskarnas rekvisitioner, ha råkat i en prekär situation. Ä ven för
handeln och jordbruket Yar oekupationen tidvis lukrativ. Efter tys- 648
Dagens frågor
karnas fördrivande har omsättningen avsevärt reducerats. Ockupationstysken var rik. Den franske småborgaren är fattig.
~len- la patrie est sauvee. Fångenskaps- och skräcktiden är förbi.
Billiga Billigare böcker har länge varit ett önskemål och även
romaner. efterlysts i denna tidskrift (1936, s. 581 ff.). Tidskriftens inlägg möttes av protester från förlagen. Att önskemålet emellertid
Yarken var oberättigat eller omöjligt att förverkliga framgår av de
initiativ, som av flera förlag tagits i denna riktning. Här skall uppmärksamheten endast fästas på ett par bokklubbsserier. Saxon och
Lindström utger >>12 nordiska romaner», ett ganska gott urval nordiska författare i synnerligen gedigna band till det billiga priset av
2: 50 per volym. Av de i serien ingående böckerna har hittills enligt
förlagsannonserna sålts 325,000 exemplar. Förlaget Tidens serie, som
innehåller både översättningar och svenska original, i mycket vackra
och gedigna band till 3: 10 per volym, har också haft en strykande
åtgång. Det är mycket troligt att förlaget snart står vid målet: en
million volymer.
Det är alltså tydligt, att allmänheten varit förlagen tacksamma
för den billiga boken, och man har all anledning förmoda att förlagen
inte förlorat på affären. Iden har nn på sistone upptagits av ytterligare ett förlag, Bokklubben Örnen, Malmöförlaget Norden.
Det nya i Nordens serie ligger framför allt däri att de i serien
ingående böckerna samtliga utgöras av svenska, förut ej publicerade
original, medan de övriga förlagens serier innehålla även översättningar och omtryck av svenska författare. Förlaget betecknar ocksi1
serien som »en revolution på bokmarknaden». Nytt är också, att
serien inte iir tillgänglig i bokhandeln. Priserna ställa sig något
högre iin i det först nämnda fallet (3 kr. per volym), och köparen
maste binda sig för minst 12 av 20 volymer eller i annat fall betala
något högre. pris. Varken tryck eller band nå upp till kvaliteten hos
de andra förlagens billiga böcker.
Här varken kan eller skall presteras något detaljerat omdöme om
de i serien ingående böckerna. Så mycket bör emellertid sägas, att
den kritik, som hittills uttalat sig om serien, icke funnit innehållet
»reyolutionerande». Av en hastig blick på böckerna kvarstår som ett
allmänt intryck, att ingen av de författare som låtit sig representera
i serien, når upp till sin tidigare nivå. Med detta omdöme minskas
i någon mån den glädje man eljest skulle känna över det lovvärda
initiativet att skänka svenska folket god litteratur till billiga priser.
Genom sin skickligt upplagda reklam kan emellertid förlaget bidraga
till att boken vinner ytterligare vänner bland den svenska allmänheten, liksom det på sin tid sades, att Åkerlund lärde svenska folket
att läsa med sina 10- och 25-öresböcker.
Ett par av de i serien ingående böckerna böra emellertid icke alldeles förbigås med tystnad, nämligen Ida Bäckmans »Mitt liv med
Selma Lag·erlöf>> i två band. Man kan villigt erkänna, att av alla
seriens böcker äro dessa de enda som komma att beskäras någon
649
-‘f”
Dagens frågor
längre livstid, därför att de innehålla en mängd brev från Selma
Lagerlöf till Ida Bäckman, och ändock beklaga, att dessa volymer
funnit ett rum i serien. Förlagets reklamprospekt har också givits
en missvisande formulering, då böckerna betecknas som den första
intima skildringen av Selma Lagerlöf. En sådan etikett är illa på
sin plats, inte bara därför att vi nu ha Elin Wägners utomordentligt
fängslande teckning av Selma Lagerlöfs personlighet och inträngande
analys av hennes diktning. Invändningar måste framför allt resas
mot detta anspråk, därför att volymerna syssla för mycket med Ida
Bäckman och för mycket med perifera ting. Hos den publik, som
förlaget vill nå och väl också når, kommer detta att draga intresset
från det bestående i Selma Lagerlöfs verk, till hennes privatliv, vanor
och tycken och vardagens små trivialiteter. Selma Lagerlöf var stor
även som personlighet, och några egentliga indiskretioner innehåller
inte Ida Bäckmans skildring av den 30-åriga vänskapen med Selma
Lagerlöf; Ida Bäckmans kommentarer kunde dock med fördel ha
beskurits på flera ställen. En annan sak är att Ida Bäckmans bok
för litteraturhistorikerna har ett ofrånkomligt intresse. Åtskilligt
hos Selma Lagerlöf framträder här i skarpare relief än eljest, bland
annat det visionära draget, intresset för ockulta problem, kampen
för religiös visshet, brottningen med sjukdomen och ångesten inför
den annalkande upplösningen och döden. Men detta är inte det
väsentliga hos Selma Lagerlöf: vad som består och framför allt
skall tillägnas är hennes oförlikneliga dikt. Det är allt tvivel underkastat om det stora flertalet läsare, i vilkas händer Ida Bäckmans
bok faller, går ifrån läsningen med en fördjupad kunskap om Selma
Lagerlöfs personlighet och hennes verk. Det är snarare anledning
misstänka, att det uteslutande är sensationslystnaden som blir tillfredsställd.
Man kan till sist icke underlåta att förvåna sig över att förlagen
till varje pris och med alla medel söka att framdriva nydiktning i
stället för att bryta de sju inseglen om den äldre svenska litteraturen.
Lovvärda anstalter härför ha visserligen en del förlag vidtagit, men
alltjämt finns mycket att tillvarataga, i varje fall mycket som bör
gå före de efemära ting, som nu framkomma genom pristävlingar,
erbjudandet av höga honorar o. s. v. och reklameras som hittills ouppnådda mästerverk. Det förefaller att vara en början i galen ända
att bjuda oprövade nyheter i billighetsserier, avsedda för masspridning; i dem bör väl endast det som visat sig ha bestående värde
finna rum. En billig bok bör paradoxalt uttryckt ha två egenskaper:
den skall vara billig och värdefull. Det behöver inte därför vara
världslitteraturens mästerverk eller mänsklighetens eviga följeslagare, som det så vackert brukar heta, men det skadar inte om
böckerna gått genom kritikens skärseld och vägts åtminstone av ett
par årgångar läsare och inte befunnits alltför lätta. Den som köper
en dyr originalroman, göre det på egen risk; den som köper en billighetsroman torde i allmänhet kräva den garanti, som nyss skisserats.
Det är nog alltjämt riktigare att göra som förlagen hittills gjort,
att i billighetsserierna hålla sig till den redan kända för att inte säg·a
650
Dagens frågor
välkända litteraturen. I England och Tyskland torde det vara den
praxis, som i allmänhet härvidlag tillämpas.
Bror Olsson.
Från djävulens Djävulen är en synnerligen populär figur i Sverige,
horisont. om man finge döma av hur ofta hans namn förekommer i dagligt tal. Kampanjerna för att bekämpa svordomarna
tycks ha föga framgång. Anledningen är förstås, att man inte tror
på existensen av någon djävul och därför inte menar någonting med
att tala om honom. Därför kunde också Olof Lagercrantz i oktobernumret av Samtid och Framtid direkt uppmuntra användandet av
svordomar, som han menade vara bra och uttrycksfulla ord. Guds
namn kunde man visserligen låta bli att missbruka, ansåg han, men
djävulens fanns det ingen anledning att vara återhållsam med.
Det förefaller, som om det vårdslösa bruket av djävulens namn
skulle vara mer utbrett hos oss än i andra länder. I Danmark förekommer det i varje fall inte i lika stor utsträckning. I stället hör
man där Guds namn oftare användas obetänksamt, vilket kanske
kan tyda på att gudstron lever starkare hos oss. Att man å andra
sidan där räknar med djävulen på ett annat sätt framgår bl. a. av
att man i motsats till vad fallet är hos oss bevarat det uttryckliga
avsvärjandet av honom i kyrkans trosbekännelse.
Finns det någon djävul1 Vi tror i varje fall inte på existensen av
någon trehövdad Lucifer i underjorden eller på en behornad Hin
Onde med eller utan svans. Och med den fantastiska konkretionen
har för de flesta hela djävulstron fått falla. En djupare orsak härtill
ligger dock givetvis i hela den moderna tidens tro på människan och
hennes utvecklingsmöjligheter. Den »profana humanismen» synes
skilja sig från kristendomen inte minst i uppfattningen av det onda.
Tron på människans möjligheter att bli god på egen hand utan kamp
mot någon djävul och utan hjälp av någon Gud tycktes för några
år sedan vid krigets utbrott ett slag lida avbräck, men efter hand
som freden närmat sig, har den blivit starkare igen. En av denna
humanisms förespråkare, Werner Aspenström, skrev nyligen (septembernumret av Samtid och Framtid): »Kristendomen syftar till omvändelse, den demokratiska folkbildningen till att göra omvändelsen
överflödig.»
Också i de kristnas egna led svävar man på målet, när det gäller
djävulen. När man inte utan vidare kan göra gamla folkliga föreställningar till sina, vet man inte, hur man skall tänka sig honom,
eller om man alls skall tänka· sig, att han finns. Nyligen har till
svenska översatts en bok, som söker konkret framställa djävulens
verksamhet också i vår tid: C. S. Lewis: Från helvetets brevskola
(Gleerups). Vår Fader i Avgrunden (Our Father Below) skymtar
visserligen endast i bakgrunden, medan bokens huvudperson är den
underordnade tjänstemannen Tumskruv (Screwtape). Boken består av
anvisningar, som denne Tumskruv i brevform sänder sin hantlangare
Malört (Wormwood) för kampen om en människosjäl, som samtidigt
Fienden, Gud, söker vinna på sin sida. Med strålande psykologisk
651
… ·.,.. ·.
_.’>.
———————————-
Dagens frågor
skarpblick framställes, vilka medel den onda makten kan bruka för
att få grepp om en människa. Också goda ting kan vändas till det
ondas tjänst. En_ kristen omvändelse kan lända djävulen till godo,
om människan börjar fästa sig alltför mycket vid sitt eget känsloliv
i stället för att tänka på sina medmänniskor och lugnt hålla fast vid
bön, sakrament och Guds ord. Man kan emellertid också gå så mycket
upp i tjänstvillighet, att man blir sina medmänniskor till besvär,
och då blir osjälviskheten något välkommet för den onda makten.
‘l’umskruv skriver om »den sorten som lever för andra – man kan
alltid känna igen de där andra på att de ser så jagade ut». Hur anspråkslösheten kan bli en förklädd anspråksfullhet, när man vill ha
alldeles bestämda små obetydliga saker, skildras också med åskådliga
exempel. Som lämplig frestelse, när en människa går i kyrkan, rekommenderas att fästa hennes uppmärksamhet vid ansiktena i bänken
bredvid och få henne att jämföra dem med ett uttryck sådant som
»Kristi kropp».
Att fortsätta referatet av Lewis’ bok är meningslöst, eftersom det
inte på något vis skulle göra rättvisa åt vad som i hans framställning inte blir torra moralpredikningar eller utredningar utan fascinerande inblickar i en kamp mellan gott och ont, som man ofta kan
lokalisera till sig själv. Författarens glänsande humor gör läsningen
oerhört fängslande, utan att man fördenskull glömmer allvaret i det
hela. Lewis rör sig med sitt genomträngande sökareljus över hela
människolivet, från tankar om mat till utredningar av tidsbegreppet.
Stundom kan man väl diskutera hans fördelning av gott och ont.
Liksom Dante placerade sina motståndare i helvetet, hänför Lewis
de åsikter, han inte gillar, till djävulen, och de absoluta kategorierna
kan kännas för starka. Men i stort och i de flesta detaljerna har
han säkert rätt. Den strid om människosjälen mellan Gud och djävul,
som han skildrar, försiggår säkert i var och en av oss.
Både i vårt land och i andra länder visar kyrkan ofta en ödesdiger
osmidighet i sin verksamhet. Särskilt oroande är den djupnande
klyftan mellan kyrkan och de intellektuella. En kristen förkunnelse
av det slag som kommer fram i Lewis’ bok torde ha förutsättningar
att slå bro över den klyftan. Den har visat sig göra det i England
och bör kunna det även hos oss. Lewis är litteraturhistorisk universitetslärare i Oxford och representerar en stridbar engelsk högkyrklighet. Han har med sin friska lekmannaförkunnelse lyckats vinna
gehör också i sådana kretsar, dit annars kyrkans budskap haft svårt
att nå fram. Bl. a. har han blivit flitigt använd som talare i The
R.oyal Air Force. Där har den vanliga kyrkliga förkunnelsen svårt
att vinna uppmärksamhet, men tal och skrifter av Lewis, Dorothy
Sayers och liknande kyrkliga lekmän väcker stort intresse. »Från
helvetets brevskola» har i England sålts i över 120,000 exemplar, sedan
den utkom 1942. I Sverige, där Sigfrid Lindström givit boken en
utmärkt svensk språkdräkt, har den på de flesta håll blivit väl mottagen och måst tryckas i ny upplaga. Somliga har dock ställt sig
oförstående. Typiskt för dess förmåga att överskrida invanda gränser mellan kyrklig och profan litteratur är, att den i en kristen kul- 652
Dagens frågor
turtidskrift som Vår Lösen blivit föga uppskattad, medan den livligt
rekommenderats exempelvis i studiekamraten.
Vi har sett djävulen framställas i legendens form av en Rune Lindström eller en Bertil Malmberg. Men finns han också nu i vår upplysta tid~ ‘l’umskruv skriver i ett brev, att det från hans horisont
inte spelar så stor roll, om människorna tror på existensen av djävlar
eller inte. Han är mycket nöjd med att de är skeptiska och betraktar
honom och hans gelikar som komiska figurer. Djävulens taktik går
just nu ut på att hålla sig dold, skriver han. Det vore till Fiendens,
Guds, fördel, om han avslöjades. Man vill gärna tro, att Lewis genom
offentliggörandet av dessa brev lyckats ganska väl i ett sådant avslöjande.
Sten Rodhe.
I nedanstående uppsats diskuterar professor Gustaf Bolinder, som under
en resa i fjol studerade förhållanden och stämningar på ort och ställe, den
transsylvanska frågan i dess nya läge. En del avvikande synpunkter, som
skänka problemet en något annorlunda belysning, framföras därefter av
fil. lic. Arvid Fredborg, som även ägnat ämnet ingående studier.
Bör Transsylvanien bli Transsylvaniens blivande status diskuteras
en självständig stat? nu åter i vår press. Dessa diskussioner kunna
ha sitt intresse för att belysa olika sidor av problemet, men i praktiken avgöres ju landsdelens öde av de tre segrande stormakterna.
Vapenstilleståndsvillkoren för Rumänien äro nu kända. Det säges i
dessa att de allierade regeringarna anse Wienskiljedomens bestämmelser icke giltiga och äro ense om att hela eller större delen av Transs~·Jyanien bör återlämnas till Rumänien. Kort efter Wienskiljedomen
den 5 september 1940 förklarade lord Halifax, då utrikesminister, att
brittiska regeringen icke erkände en skiljedom, som påtvingats
Rumiinien aY axelmakterna. Sovjetregeringen har förut flera gånger
loYat hjälpa Rumänien att återfå Transsylvanien.
Det iir alltså tydligt, att den del av ‘l’ranssylvanien, ungefär 45 °/o,
som fråntogs Rumänien 1940, konuner att återställas till detta land.
Omöjligheten av Transsylvaniens delning har bl. a. påpekats i dessa
spalter av prof. Lombard. Emellertid ha röster höjts, som vilja göra
gällande att återställandet skulle vara oklokt, för att inte säga
orättvist, då det inte skulle tillfredsställa den ungerska minoriteten.
I nyligen publicerade artiklar i dagspressen har det påståtts, att
ehuru rumänerna utgöra 58% av befolkningen, så äro de andra
huvudelementen, szekler (ungrare) och »sachsare» (tyskar), bärare av
landets kultur. Folkblandningen omöjliggör, hette det, en rättvis
etnografisk lösning. Folkförflyttningar anses av humanitära skäl
ej böra komma i fråg·a och som bästa lösning rekommenderas skapande av en oberoende stat efter helt nya principer. Dess oberoende
och integritet skulle garanteras av det blivande Nationernas Förbund, som också tänktes kontrollera folkelementens politiska och
ekonomiska likställighet och kulturella autonomi. Invånarna skulle
653
Dagens frågor
ha dubbel nationalitet, d. v. s. jämte den transsylvanska också
ungersk, rumänsk och österrikisk, allt efter deras egen önskan.
Ganska säkert kommer denna plan att ånyo Janeeras från ungerskt
håll. Skulle en sådan anordning lösa problemet~ Och vilket är detta
problem~ Låt oss först svara på den sista frågan.
I Transsylvanien och angränsande områden, vilka Rumänien erhöll
i Trianonfreden, finns en ungersk minoritet på omkring 25 Ofo av
befolkningen (1,400,000, medan hela befolkningen utgör 5,600,000).
Ungern kan icke lida att se denna minoritet under rumänskt styre.
Om Ungern inte kan få landsdelen tillbaka, vill man åtminstone ha
ett oberoende Transsylvanien. Det är inte möjligt att dra en demarkationslinje på så sätt att alla ungrare komma på den ungerska sidan,
ty den ungerska minoriteten är till stor del utspridd i landet och där
den är mer kompakt, som i szeklerområdet, bor den så långt bort från
Ungern som möjligt bakom en barriär av rumäner.
Så kommer den första frågan: skulle arrangemanget med självständighet och dubbel nationalitet lösa problemen Svaret måste bli,
att det knappast skulle lösa någonting alls. Det är ett ohållbart
argument att szekler och tyskar ensamma skulle vara bärare av
transsylvansk kultur. Tyskarna äro bärare av tysk kultur och ungrare av ungersk, men rumänerna äro naturligtvis också bärare av
rumänsk kultur. Det är meningslöst att börja diskutera de tre kulturernas relativa företräden.
Som argument mot folkförflyttningar har hänvisats till Finlands
svenska befolkning, vilken lika litet skulle vilja lämna sitt land som
ungrarna eller tyskarna önska överge Transsylvanien. Detta är riktigt. Exemplet med Finland är emellertid väl valt. Vad skulle finnarna säga om det föreslogs, att sydvästra delen av Finland skulle
göras till en oberoende stat, emeda:n de svensktalande icke ville tillhöra den nuvarande finska staten där den finska majoriteten är för
stor~ Ett sådant förslag kommer givetvis inte att framställas. Det är
lika absurt att föreslå samma sak i fråga om Transsylvanien.
I den föreslagna planen ingår tydligen bestämmelsen att den nya
staten inte skall ha rätt att avhända sig sin frihet. I annat fall skulle
den rumänska majoriteten genast rösta på anslutning till Rumänien.
Hur blir det då med självbestämmanderätten~ Det är sant att
Versailles-traktaten innehöll en liknande bestämmelse beträffande
Österrike. Det var emellertid en av den traktatens svagaste punkter
och man kan inte påstå att Österrikes roll som oberoende stat var
avundsvärd.
Den nya staten skulle bli ett slags Schweiz sui generis. Men skillnaden bleve enorm: Schweiz är grundat på frivillig sammanslutning
av tre folk och är resultatet av en lång historisk utveckling. (Tidvis
svåra friktioner och en viss avund ha dock ej kunnat undvikas.)
Transsylvaniens historia är den rakt motsatta. Den har utmärkts av
en ständig kamp mellan den rumänska majoriteten och den härskande
ungerska minoriteten. Under dessa omständigheter kan man inte
tänka sig att ett harmoniskt samarbete är möjligt. Ungrarna skulle
alltjämt försöka regera landet i namn av sin- som de själva anse- 654
Dagens frågor
kulturella överlägsenhet. I själva verket förefaller detta vara enda
ändamålet med planen som eljest synes meningslös. Då ungrarna ju
äro och alltid ‘måste förbli en minoritet i Transsylvanien så är det
svårt att förstå att det skulle vara fördelaktigare för dem att leva i
ett självständigt Transsylvanien än i ett rumänskt. Kravet på transsylvanskt självstyre har emellertid flera gånger framställts från
ungerskt ledande håll.
Det är lätt att tänka sig vilka konflikter som kunde uppstå i en så
artificiell stat som den föreslagna. Om den nya staten finge en
demokratisk författning – och det är väl ändå meningen – skulle
rumänerna ha parlamentarisk majoritet och det bleve de som utsåge
statschef.
Man kan av vissa artikelförfattares framställning få det intrycket
att tyskarna, de s. k. sachsarna, i Transsylvanien äro emot föreningen
med Rumänien. Tyskarna äro omkring 600,000. De bestå av två helt
skilda grupper: kolonister som slogo sig ner i det egentliga Transsylvanien redan på 1100-talet och de s. k. schwaberna i Banatet, vilka
först kommo in på 1700-talet. De senare hålla på att förlora sin
nationalitet och komma snart att försvinna som särskild etnisk
grupp. Emellertid röstade båda dessa grupper för anslutning till
Rumänien, när österrike-Ungern störtade samman. Detta gjorde de
inom sina egna sammanslutningar. De önskade alltså varken förening med Ungern eller en oberoende transsylvansk stat. Det finn’!
ingen anledning att antaga att de skulle rösta annorlunda nu, det
vet var och en som berest Transsylvanien. Med andra ord_: även om
»sachsare» och »schwaber» vore av delade meningar liksom de smärre
etniska grupperna (serber, zigenare, judar etc.), kunde inte en transsylvansk självständighetsförklaring beräknas få mer än 35 Ofo av
rösterna. Hur skulle en stat kunna bli stark och framåtgående, om
65 Ofo av befolkningen inte önska dess existens~
Enligt demokratiens principer måste minoriteten böja sig för majoritetens önskningar, men har rätt att bli behandlad utan åtskillnad.
Man har inte hört några starkare klagomål över minoritetsbehandlingen i Rumänien från de tyska elementen eller från greker, turkar
och armenier, vilka äro ganska talrika. Alla dessa element ha förhållit sig lojala. Men agitationen från vissa länder bedrivs inom
irredenta i Sydösteuropa med stor häftighet och denna är ofta orsaken till minoriteternas missnöje och till åtgärder från majoritetens
sida.
För att återgå till den oberoende transsylvanska staten, så lämpar
sig iden knappast att lanceras i en tid, då tendensen att skapa så
stora ekonomiska enheter som möjligt är tydlig. Europa är ändå
splittrat i allt för många småstater. Det vore oklokt att öka deras
antal ytterligare.
Troligen kommer väl Rumänien att erbjuda Ungern någon sorts
gränsreglering, som det gjorde 1940, men som då tillbakavisades av
Ungern. Rumänien vill säkert gärna slippa ungerska minoriteter i
den mån det är möjligt och samtidigt uppnå ett bättre förhållande
till grannen, om också detta är möjligt. Efter Wienskiljedomen äro
655
‘·~ ..
Dagens frågor
rumänerna emellertid säkert inte så frikostiga som de voro benägna
att vara före densamma.
Ett oberoende Transsylvanien hör till de ideer, som svårligen kunna
omsättas i praktiken. Att uppehålla sådana illusioner kan vara till
mer skada än gagn. Det bidrar enbart till att hålla såret öppet efter
en nödvändig amputation och därigenom fördröja läkningsprocessen.
I denna fråga ha de allierade utan tvivel den rätta uppfattningen.
Wienskiljedomen måste annulleras och revideras.
Gustaf Bolinder.
Det kommer att bli besvärligt att lösa den transsylvanska frågan
vid den kommande omregleringen i Europa. Professor Bolinder, som
redan tidigare förfäktat den rumänska ståndpunkten ‘— bl. a. i ett
par på grund av rena sakfel mycket diskuterade artiklar i Dagens
Nyheter för något år sedan samt senast i en bok, »Rumänska problem», i våras – vänder sig i ovanstående artikel mot tanken på
skapandet av en helt ny statsbildning i Transsylvauien.
Man kan hålla med honom om att en sådan skulle vara mycket
svår att få livsduglig. Men i sin bevisföring använder prof. Bolinder
en rad subjektiva värdeomdömen, som föranleda dessa rader.
l. Det torde ännu vara för tidigt att uttala sig om vad de allierade
enat sig om beträffande Transsylvanien och alltså också för tidigt
att våga ett omdöme sådant som att det är »tydligt», att den del som
fråntogs Rumänien 1940, kommer att återställas till detta land. Icke
minst borde den senaste tidens utveckling, de ryska klagomålen mot
bristande uppfyllelse av vapenstilleståndsvillkor ete. – vilka framkommit sedan prof. B. skrivit sitt inlägg – mana till en viss försiktighet.
2. I sin beräkning av antalet ungrare i Transsylvanien – »omkring
25 %» – utgår prof. Bolinder från den rumänska statistiken, vars
tillförlitlighet är i högsta grad diskutabel. De ungerska siffrorna ge
c:a 30 %. Möjligen ligger sanningen någonstans emellan.
3. Jämförelsen med svenskheten i Finland är i högsta grad missvisande, eftersom Transsylvanien dels på tre sidor har klar geografisk avgränsning, dels har en viss tradition såsom åtminstone autonomt område.
4. Transsylvaniens historia har ingalunda utmärkts av »ständig
kamp mellan den rumänska majoriteten och den ungerska minoriteten». För det första är det mycket tveksamt, när den rumänska
folkgruppen kommit i majoritet, för det andra var under många
århundraden nationalitetsbegreppet i 1’ranssylvanien som på andra
håll icke existerande såsom politisk tvistefråga. striderna stodo däremot mellan stad och land eller mellan städer och myndigheter, och
i de fall då man kan anse, att dessa konflikter sammanföllo med
de olika nationaliteterna, stodo snarare de centrala myndigheterna
contra de självmedvetna sachsiska städerna, alltså för att schematiskt
uttrycka saken – ungrare mot tyskar. På sin höjd kan man i vissa
delar av Siebenbiirgen spåra en nationalitetsmotsättning i sociala
656
l_ ~~-··~_L..:___L_ _ _ _ _ _……__ _ _ _ _ __
Dagens frågor
konflikter, där rumänska underhavande stodo mot den magyariske
godsägaren, men denna motsättning fanns också mellan godsägare
och ungerska livegna eller småbönder.
5. Att schwaberna i Banatet hålla på att förlora sin nationalitet
och snart komma att försvinna är så vitt jag känner fullständigt
felaktigt. Visserligen hade schwaberna tidigare ett svagare nationalmedvetande än ungrare och rumäner. Men två saker ha hejdat och
vänt denna utveckling. Dels uppmuntrade de rumänska myndigheterna från 1918 utvecklingen av schwabernas nationella liv (såsom en
politisk stöt mot ungrarna, som rumänerna hoppades skulle förlora
därvid), och dels har femton års nazistisk agitation från Berlin
»väckt» schwaberna till insikt om att de äro t y s k a r. Prof. Bolinders ord kunna på sin höjd gälla för en mindre grupp schwaber, som
icke bo i Banatet, nämligen folkgruppen kring Szatmär (det rumänska
Satu Mare).
6. När röstade sachsare och schwaber för anslutning till Rumänien
»när Österrike-Ungern störtade samman»~ Man har nämligen hittills
ej trott, att de blevo tillfrågade. De församlingar, som 1919 i Mediasch,
resp. Temesvar fattade »beslut» om anslutning till Rumänien, hade
veterligen intet mandat att tala på ty~karnas vägnar – vi bortse då
fullständigt från den roll de rumänska truppernas tryck spelade för
de resp. »besluten».
7. Sachsare och schwaber önskade icke, säger prof. Bolinder, en
självständig transsylvansk stat 1918. Alldeles riktigt – ty detta år
var saken ju ej på minsta vis aktuell. På samma sätt skulle man
t. ex. kunna säga, att England år 1918 ej ville kämpa mot Hitler!
8. Prof. Bolinder säger, att var och en som berest Transsylvanien
vet, att det ej finns någon anledning att antaga, att schwaber och
sachsare skulle rösta annorlunda nu. Nu kan man naturligtvis fortfarande hänvisa till punkt 6 och begära att få veta närmare omständigheter vid den »omröstning» som prof. Bolinder talar om. Men
låt oss ett ögonblick gå förbi denna punkt och komma till frågan
om tyskarnas ställningstagande.
Både sachsare och schwaber äro bekanta för att vara vad man
brukar kalla för ett »staatstreues Element» – de äro lojala och vilja
helst träffa en uppgörelse med de regerande, något som i deras ställning är väl förståeligt. Men vem kan så bestämt förutsäga, hur de
komma att ställa sig~ Det beror ju på en mängd ännu så länge svårbedömbara omständigheter. Både sachsare och schwaber vilja fortsätta att leva sitt liv på bästa möjliga villkor. Kommer ej deras
ställningstagande att bli beroende t. ex. på frågan hur det Rumänien
ser ut, som de ev. skulle ansluta sig till, resp. hur dettas ungerske
konkurrent komme att se un Ett bolsjeviserat Rumänien under rysk
dominans – skulle det innebära någon lockelse för den sachsiska
stadsbefolkningen eller de schwabiska bönderna’ Kommer Ungern i
samma läge blir ju skillnaden icke så stor och sannolikt blir det
heller ej tal om att tillspörja sachsare och schwaber – utan sannolikt
en ny Wien-skiljedom, fast daterad Moskva. Men därom veta vi ännu
för litet.
657
;-.-
– __…:..· ..1…A~~t.~.– . .:a.- -~~:.’…_ ~.:_~:::::<:..-~::-•• –.torr… _,·
…._
Dagens frågor
9. En transsylvansk självständighetsförklaring skulle ej kunna på-
räkna mer än 35 % av befolkningen för sig, anser prof. Bolinder. Det
är möjligt – men är det inte i alla fall återigen för kategoriskt~
Ingen vet ju, vilka alternativen till en självständighet kunde vara.
Dessutom torde väl även prof. Bolinder ha hört talas om att de siebenbiirgska rumänerna icke äro helt lika sina stamfränder i gamla
kungariket, Regat, och heller ej helt nöjda med dem~ Alldeles säkert
behöver det därför ej vara att alla rumäner i Siebenbiirgen under
alla förhällanden komma att rösta emot en sjiilvständig stat.
10. Prof. Bolinder har icke hört några »starkare klagomål över
minoritetsbehandlingen i Rumänien från de tyska elementen eller
från greker, turkar och armenier, vilka äro ganska talrika. Alla
dessa element ha förhällit sig lojala.»
De tyska elementen ha av politiska skäl enligt divide- och imperaprincipen till en viss grad gynnats av rumänerna och ha f. ö. icke
haft något att falla tillbaka på under tiden fram till 1940 – efter
denna tid ha de av hänsyn till Tredje riket behandlats såsom mest
gynnad nation.
Att grekerna skulle vara »ganska talrika>>, liksom armenierna, samt
att de skulle vara att betrakta som en >>minoriteb är något fullkomligt nytt. Den enda uppgift om de förras exakta antal, som jag
lyckats uppspåra, är den amerikanske specialisten, professor Joseph
S. Rouceks i >>Contemporary Roumania>> (1932), enligt vilken de skulle
utgöra c:a 12,000 personer vilka enligt honom >>have been nearly
assimilated by the Roumanians». Om grekerna säger samma källa,
att deras antal är >>relatively small>>. Men det är alldeles riktigt, att
varken armenier eller greker ha klagat – de senare möjligen på
grund av att deras avkomlingar, de fanariotiska släkterna, ända till
sen tid utgjort Rumäniens ledande skikt.
Klagomål äro däremot bekanta från den största minoriteten i
Rumänien, ungrarna (enligt den rumänska folkräkningen 1930 mer
än 1,5 milj. personer), den näst största (enligt samma folkräkning
mer än l milj. personer) nämligen ryssar och ukrainare samt vidare
t. ex. från de mer än 300,000 bulgarerna. Om turkarna och tartarerna
klagat offentligen är mig icke bekant – deras fråga var före kriget
avsedd att lösas genom emigration till Turkiet. I vilken utsträckning
alla dessa klagomål varit berättigade kan naturligtvis alltid diskuteras men skall här Hinmas därhän med ett blott oeh bart konstaterande av att ett utbrett missnöje existerade.
Dessa små randanmärkningar äro icke avsedda att ge någon fullständig bild av den transsylvanska frågan utan endast att korrigera
en alltför stor iver hos den främste svenske förespråkaren för den
rumänska uppfattningen, professor Gustaf Bolinder.
Arvid Fredborg.
Samhället och skolan – Ett av demokratins på lång sikt
ett sekel engelsk skolhistoria. största problem har varit och är fostran och bildning. Det är ett dystert faktum, att vi människor inte
i något avseende födas färdiga. Gångna generationers erfarenheter
658
Dagens frågor
måste läras in och smältas av hjärna och helst också av hjärta innan
de kunna bilda grunden för produktid samhällsarbete.
Det är sålunda föga underligt, att de stora samhällskriserna följts
av pedagogiska debatter, ibland t. o. m. av revolutioner på skolans
gebit. Underligt är det i stället, att skolan trots detta alltjämt kommer
i efterhand.
I mångt och mycket leder vår nuvarande samhällsbyggnad sitt
ursprung tillbaka tilll800-talets England. Det var England, som först
exploaterade de epokgörande uppfinningarna, och trots de franska
revolutionerna har väl England i fråga om ekonomisk, social och
politisk utveckling varit föregångaren, även om landet inte längre
håller täten i alla dessa avseenden. 1800-talets England bjuder emellertid också på ett par belysande exempel på den pedagogiska debatt,
som följde framåtskridandet som en skugga.
Vår flykt från landsbygden är en bagatell i jämförelse med den
enorma utvecklingen av stadsbebyggelsen i England under första
hälften av 1800-talet. Visst ökade folkmängden överhuvud taget starkt
under denna fascinerande tid, men takten var vida snabbare i städerna.
Medan hela landet tillväxte med ungefär 70 0/o, var siffran för de
större städerna nära 190 Ofo. Siffror äro roande endast om de äro på
något sätt uppseendeväckande. Ett par exempel kunna ha berättigande
även ur denna ·synpunkt. London hade 1801 inte oväsentligt under l
million innevånare, men 50 år senare redan 2,3 millioner. Manchester
4-dubblades under denna period, likaså Birmingham. Bradford växte
från en idyll om 13,000 själar till en aktningsvärd industriort på
över 100,000.
stadskulturen har alltid betraktats med ett visst misstroende av
moralens väktare, givetvis inte utan anledning. Denna enorma utveckling måste medföra olägenheter ur skilda synpunkter. Mitt under
denna utvecklingsperiod kom dessutom den stora rösträttsreformen,
som banade väg för demokratin. Alla dessa människomassor sågo en
väg till inflytande i samhället öppna sig, även om alla inte kunde
slå in på den omedelbart. Det är helt naturligt under dessa förhållanden, att ansvarsmedvetna människor började oroa sig för, vilken
livsinställning som skulle komma att göra sig gällande vid valurnorna
och alltså i sista hand i beslutande församlingar av skilda slag.
Över public schools vilade domen tung. »They are the very nurceries
of vice», lastens drivbänkar, är ett av de starkare omdömena. Den
besuttna aristokratin, som rekryterade dessa skolor, hade också råd
att hålla sig med laster. Efter hand som den medelklass, som genom
de ekonomiska omvälvningarna kom att göra sig alltmera gällande,
ville få sina barn utbildade i dessa läroanstalter, fingo andra synpunkter så •småningom plats. Vad dessa människor ville med sin uppfostran belyses av ett annat citat, från den berömda skolromanen Tom
Brown’s School Days. Fader Brown frågar sig: »What is he sent to
school for~ W ell, partly because he wanted so to go. If he’ll only
turn out a brave, helpful, truth-telling Englishman, and a gentleman,
and a Christian, that’s all I want.» Om detta skulle vara idealet för
47-44833 Svensk Tidskrift 1944 659
Dagens frågor
en människa så måste uppenbarligen oekså utbildningsmedlen reformeras.
Den man, som står som skaparen av den moderna engelska publicschool, är Thomas Arnold. Det märkliga med denne man är inte så
mycket hans nya pedagogiska ideer – dylika hade han knappast
några – utan just det faktum, att han lyckades tillfredsställa medelklassens krav på skolan utan alltför genomgripande nymodigheter.
Vi finna varken fysik eller kemi på framtriidande platser på schemat.
Självverksamhet, koncentrationsläsning o. dyl. laborerade han inte
med. Hans huvudsakliga insats ligger på fritid utanför klassrummets
väggar kan man säga. Han motsvarade tidens krav genom att skapa
en anda, genom kamratfostran och genom sin egen personlighet.
För att få en konkret bild av Arnolds pedagogiska målsättning
måste senare generationer gripa till hans egna uttalanden. På något
ställe i ett av sina berömda skoltal har han uttryckt saken så: »What
we must look for here is first, religions and moral prineiple; secondly,
gentlemanly conduct; thirdly, intellectual ability». Den egentliga kunskapen kommer alltså i tredje rummet, vilket av Rugby-skolans anseende att döma väl motsvarade vad man först och friimRt ville med
skolan. Medelklassen behövde kultur, karakWr. Den exakta kunskapens tid hade ännu ej kommit.
I längden måste det dock bli omöjligt att avvisa kraven på undervisning i de aktuella, moderna vetenskaperna. Arnold kunde säga,
att det var likgiltigt om eleverna trodde, att solen rör sig runt jorden
eller stjärnorna äro hål i himlavalvet. 1851 invigdes emellertid Kristallpalatset, symbolen för en ny era, skc’\.deplatsen för maskinkulturens stora triumf. Det var en ny tids människor, ehuru alltjämt
viktorianska, som självbelåtet pöste över utvecklingen och som grundlade en förändrad syn på människan· och hennes roll i världshistorien.
Arnold hade haft den stora och till synes självklara förmånen att
ha en egen skola för sina ideer. Den man, som närmast kom att opponera mot honom, hade det icke. Herbert Spencer är mest känd som
filosof, men han har i en liten skrift lagt fram sina tankar om skolans
mål och medel. Dessa vittna klart om en förändrad syn på livet och
samhället. Spencer var själv ingenjör, och hans inställning till naturvett•nskaperna var alltså från början mera positiv iin teologen och
historikern Arnolds. Dessutom upplevde han de stora upptäckternas
revolution. Darwins »Arternas uppkomst» publicerades ett par år före
Speneers skolprogram. Nu tar inte heller Spencer steget så långt,
att han förmenar etiken plats på schemat. Medlen att nå fram till
ett gott resultat även på det området är emellertid inte för honom de
klassiska autorerna eller historiens exempel. »Nyttig kunskap» har
i honom en varm förespråkare. Mest betyder för honom kunskap av
väsentligt värde: att klor desinfekterar. Så konuner halvväsentlig
kunskap, t. ex. språkkunskap. Sist i skalan finna vi kunskap av konventionellt värde såsom historia. Ett eitat ger det slutgiltiga intrycket av motsättning till de traditionella tankegångarna: »Om
Grekland oeh Rom aldrig hade existerat, skulle det mänskliga livet
660
Dagens frågor
och de rätta levnadsprinciperna i allt väsentligt varit exakt desamma
som de nu äro.»
Det fanns emellertid också en praktisk skolman, vars nya, banbrytande ideer tilltalade en modern människa i teknikens och naturvetenskapens tidsålder. H. G. \Vells har gett oss en livfull skildring av
rektorn vid Oundle School, F. W. Sanders011. Hos honom finna vi
kravet på fostran för livets alldagliga praktiska problem tillfredsställt i laboratorier och verkstäder och i grupparbetets form. Sanderson kan betraktas som en pedagogisk motpol till Arnold. Hans skola
ville lära för det praktiska livet. I så gott som alla läroämnen stodo
deras ideer i motsats mot varandra. T. o. m. skolans lokaler bli föremål för Sandersons reformiver. För ett produktivt skolarbete behövs
inte klassrum, utan smedja, gjuteri, snickarverkstad. Biblioteket skall
fyllas med all världens litteratur på originalspråk. Naturvetenskapen
skall prägla hela verksamheten med sitt framåtskridande, och alla
läroböcker, t. o. m. i historia och språk böra skrivas om efter denna
naturvetenskapliga anda. Detaljer föra för långt, i synnerhet som
dessa exempel ge en fullt klar bild av den enorma motsättningen
mellan 1830-talets skola och Sandersons från början av 1900-talet.
Och iindå ha alla de utvecklingsstadier, som här skisserats, haft ett
likartat mål, att göra människorna lämpade att leva och verka i det
samhälle de skapat åt sig.
En svensk författare har sagt, »att alla stora framsteg på undervisningens område i England haft sina starkaste motiv i uödvicindigheten av att skapa ett för industriell utveckling lämpligt folkmaterial». Om man med hjälp av utvecklingens egna vittnesbörd förstår
att vidga innebörden av dessa ord, kan man också inse, hur intimt
elen pedagogiska debatten sammanh~inger med ett folks yttre och
inre historia. Niir Wellington en gång kunde säga, att W aterlon
vanns på Etons gröna lekplaner, så kan Somerset Maugham i detta
~,ekels början tillåta sig att påstå, att slag efter slag i Boerkriget
förlorades på samma ställe.
»Inte för skolan utan för livet.» Vad är då livet”? Det veta vi inte
så värst mycket om, det är sant. Men vi veta, att det inte är bara
kemiska formler, konjugatregler och ljusår, även om detta repre3cnterar det mest påtagliga i tillvaron. Det finns så mycket mänskligt,
irrationellt och förvirrande, som också kräver sitt. Tegner, som intresserade sig även för vårt skolväsen uneler en kritisk period av dess
historia, har sagt en gång om den gamla katedralskolans elever: »De
saknade mycket av den vishet,. som nu till billigaste priser hämtas
från tidningar och konversationslexika, de visste kanske ej, varför
åskan slår, varför gräset växer; men de visste, varför Leonidas föll
vid Termopylä, varför Sokrates tömde giftbägaren, de visste hur
Homerus sjöng, hur Plato diktade, hur Tullius talte.» Och han tillägger ett ord, som synes på något sätt profetiskt i dagens pedagogiska
debatt: »Det hade viii kunnat löna mödan att försöka återgång till
detta.»
I våra dagar ha vi sett klarare än någonsin, vilket propagandamedel skolrln iir. I h~inderna på hänsynslösa maktbigare kan den genom
661
… -.~ -·.
Dagens frågor
ungdomen på relativt kort tid sopa bort de besvärligaste ,;paren av
nedärvd nationell kultur. Risken är störst i liiuder, där man vänjer
sig av med privata initiativ, och lägger all kulturin,;at,; i statens
händer. Skolan bör därför behandlas med oerhörd var,;amhet, och
både för- och eftertanke. Vi borde ha lärt oss, vad framtiden skall
vara eller i varje fall vad den inte får vara. Må vi då också begrunda
de ord varmed Well,; avslutar sin biografi över Sanderson: »Vägen
till förverkligande av ett högre släkte går genom tanke och skapande
möda, genom vetenskap och konst – genom ,;kolan.»
Folke Hald(m.
662
-~-··-~:___ __L.:___ _ _ _ _ ____._…__________

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner