Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.p ·.:.•
DAGENS FRÅGOR
Den 23 april 1944.
Den danska konservatismens tidigare – oeh kanske kommande – ledare,
J. Christmas Möller, fyllde den 4 april 50 år. Med anledning därav skriver
en dansk journalist, som hat stått honom nära i många år oeh som nu uppehåller sig i Sverige, om Christmas Möller som politiker.
Christmas Selv om Tyskerne har drekket det meste af det danske
Möller. Land med Stöjsendere, har de ikke kunnet hindre Danskerue i at sidde trofast ved Höjttaleren hver Gang der sendtes danske
Udsendelser fra London, og selv om Stöjen er infernalsk, er Viljen og
Lysten til at höre saa intensiv, at det som Regel lykkes. Og srerlig
flittig er Aflytningen, naar Christmas Möller taler. Hver Mandag,
naar den tidligere konservative Partiformand har talt Söndag Aften,.
diskutteres hans Taler Landet over. Der er ikke altid Enighed om
dem, men de bliver hört og diskutteret. Og saadan var det egentlig·
som Regel med Christmas Möller, ude og hjemme. En Stridens Mand,
men en Mand, der bliver hört. En Mand med mange Modstandere, men
endnu flere Tilhrengere. Den eneste Mand i moderne dansk Politik.
der paa samme Maade som Stauning har forstaaet at vinde Tilhrengere
langt udenfor sit eget Partis Grrenser, og derfor ogsaa den eneste i
moderne dansk Politiks Historie, som engang vil blive nrevnt Side om
Side med den store Arbejderförer.
For nogle Aar siden, medens der endnu var Fred i Verden, rystede
Christmas Möller mange af sit Partis Medlemmer ved at udtale om
sin egen politiske Ungdom, at havde det ikke vreret for Forsvarssagens
Skyld, kunde han lige saa godt vrer.e blevet radikal. Men ikke desto
mindre er Udtalelsen sikkert rigtig. Christmas Möller har vreret den
danske Radikalismes uforsonligste Modstander i alt, hvad der vedrörer
Forsvarssagen, men han ligger den ikke saa fjernt idens ökonomiske
og sociale Teorier. I Virkeligheden er han Frellesnrevneren for rueget
af det, som er vokset frem i dansk Politik i disse Aar, ikke mindst
blandt de unge. Han er paa een Gang strerkt national, social og liberal.
National naar det grelder Forsvarssagen, social, naar det grelder Underklassens og Menernstandens ökonomiske Vilkaar og fanatisk liberal
i alle aandelige og kulturelle Spörgsmaal. Alene deri ligger jo, at
Christmas Möller mange Gange maatte vrere et Uro-Moment i det
Parti, han tilhörte. Og det er ikke sandsynligt, at han vii vrere det i
mindre Grad i Fremtiden. Til Gengreld har han med sin politiske Indstilling langt strerkere Gehör i Befolkningen i Dag end forhen, fordi
der er sket afgörende Forskydninger i dansk Politik i disse Aar.
Christmas Möllers politiske Löbebane begyndte omkring 1920, og
som hele hans Indstilling var, maatte det blive de nationale Spörgsmaal, der fangede hans Interesse. Isrer det sönderjydske Spörgsmaal,
som han viede sin Ungdoms strerkeste Krrefter sammen med Vennen
Harald Kidde, som kun Döden kunde beröve en stor Position i dansk
Konservatisme. De korumende ti Aar brugte Christmas Möller til at
238
–r ——–‘ –
Dagens frågor
faa et Parti ud af det konservative Folkeparti. Det var ikke let. Partiet var skabt paa Ruinerne af det gamle Höjre og dets Aktionsmuligheder var meget smaa. Det knyttede sig til en talmressigt meget lille
ökonomisk Overklasse, og dets politiske Indsats bestod vresentlig i at
krempe imod Udviklingen paa en lang Rrekke Omraader. Det var udprreget negativt i sin politiske Linje.
Dette kunde naturligvis ikke tilfredsstille hverken Christmas Möller
eller de andre unge, der af nationale Grunde havde sluttet sig til Partiet, Ole Björn Kraft, Kristen Amby o. m. fl. 1929 blev det store historiske Aar. Efter at have fortrrengt Victor Piirschel – noget, han simpelt hen ikke kunde undgaa, fordi han varlige saa flittig og arbejdsom
som Piirschel var det modsatte – hidförte Christmas Möller i 1929
Bruddet med Venstre efter de strandede Forhandlinger om Forsvaret.
Hans Motivertilat göredet var to. Dels vilde han naa selve sit Maal,
en forsvarlig Lösning af Forsvarssagen, dels vilde han lösrive Partiet fra Afhrengigheden af det dengang dominerende Venstre og give
det en selvstrendig Placering. Trods et sviende Nederlag ved det fölgende Valg lykkedes hans Politik paa langt Sigt. Han havde givet
det konservative Parti en selvstrendig Placering, isrer i Forholdet
overfor Venstre, og den, der skriver disse Linier, kan se for sig det
Erfaringens kloge Smil, der er gaaet over hans Ansigt, da han i Fjor
sad i London og hörte, at det konservative Parti ved Valget var
sprunget langt forbi Venstre og havde erobret dets Plads som det store
borgerlige Oppositionsparti i Danmark.
I 1931 forfulgte Christmas Möller ved Oktober-Forliget med Regeringen Stauning Linjen fra 1929, Frigörelsen fra Venstre. Men eliers
brugte han Trediverne til at sikre og udbygge sine indre Positioner i
Partiet. De Par Valg, der blev holdt, gav han sig i Lag med med sin
berömte Energi og med Benyttelse af alle moderne politiske Agitationsmetoder, men meget af hans politiske Sjrel var ikke med deri.
Valgprogrammer som Afskaffelse af Valutacentralen eller Landstingets Bevarelse kunde ikke trende megen Ild i hans Sjrel. Han havde
större og höjere Maal, men Tiden var endnu ikke kommet. Samtidig
maatte han krempe imod de helt ufattelige Konjunkturer, der omgav
Stauning og det danske Socialdemokrati. Og han maatte före en
haard, men heldigvis sejrrig Kamp imod visse fremmede Tendenser
indenfor sit eget Partis Ungdomsbevregelse.
Sidst i Trediverne kom Christmas Möllers Chance. Eller rettere han
saa den selv. Socialdemokraternes og de radikales gamle Kamp mod
Landstinget og hele deres Forfatningsprogram var, efter at de to Partier havde erobret Flerfallet i Landstinget, naaet til et Klimaks. Heri
saa Christmas Möller det konservative Folkepartis store Mulighed.
Nu var Tiden inde, hvor Partiet fuldt og helt maatte placere sig paa
det brede, folkelige Grundlag. Det sklilde for Alvor blive et Folkeparti_!
1 Ved at gaa foran i Ophrevelsen af de konservative Garantier i 1915-Grundloven
skulde Partiet vise sit nye Ansigt og Muligheden skabes for at faa de brede Masser
i Tale.
239
Dagens frågor
Den Maade, hvorpaa Christmas Möller startede sin Forfatningspolitik og aabnede Muligheden for det Forfatningsforlig, der blev
etableret med Socialdemokrater og radikale, var typisk for hans politiske Psyke. J eg ved, sagde han paa et af de Möder, hvor han förste
Gang klargjorde sin Politik, at jeg har mit Partis Flertal imod mig.
Det var stmrkt sagt, rnaaske ogsaa for stmrkt. Christmas Möllers Forfatningspolitik medförte store stridigheder indenfor Partiet. Smrlig
naturligvis den mldre Flöj vendte sig imod den. De mldre forstod ikke
denne Politiks videre Perspektiver, dens Hensigt langt udover Forfatningssagen selv. De tilhörte endnu med Liv og Sjml det gamle
Höjreparti. Christmas Möller sejrede i förste Omgang. Han sejrede
i sit Parti. Han tabte i anden Omgang, fordi Folkeafstemningen, der
skulde godkende den nye Grundlov, gav det Resultat, at der blev afgivet 12.000 Stemmer for lidt. Var de 12.000 Stemmer blevet afgivet
og der ikke var blevet Krig, havde Christmas Möller formentlig allerede vmret en meget stor Mand i dansk Politik dengang. Kanhmnde
bliver han det alligevel. Det, der er sket siden, har ikke gjort ham
mindre. Med sin inre Politik har han sejret. Allerede Grundlovsvalget
i April 1939, hvor Konservatismen stod stmrkt splittet, viste, at Partiet var begyndt at faa Tilgang paa en bredere Front og dette bekrmftedes fuldt ud ved Valget den 23. Marts i Fjor. Da sad Christmas
Möller i London. Men hans unge Medarbejdere i Danmark var med til
at höste den Smd, han havde saaet.
Men saa kom den 9. April, – og alt, hvad denne Dag bragte Danmark. Man har nu bagefter undrende spurgt, hvorledes Christmas
Möller kunde gaa ind i Samlingsregeringen med det Program, den
havde – og ikke mindst med Erik Scavenius som Udenrigsminister.
Forklaringen er sikkert den, at han vilde vinde Tid. Danmark var
lammet af Slaget, og mange Farer truede, indefra og udefra. Folket
maatte samles til Kamp mod de indre og ydre Fjender – saa kunde
man jo altid bagefter se, om Tyskerue havde til Hensigt at holde nogle
af de Löfter, de havde givet. Man havde ikke paa Forhaand meget
Tillid til, at de vilde göre det.
Ingen politisk Modstander vil benmgte, at Christmas Möller under
Besmttelsens förste Maaneder var den nationale Oppositions Forgrundsfigur. De Taler, han holdt, samlede Titusinder af Mennesker
Landet over. Den sidste holdt han for en Krnmpeforsamling i Köbenhavns Forum. Den kostede ham hans politiske Hals. Men forinden
havde han naaet sit Maal. Den danske Nazisme var saa död, at den
aldrig mere skulde vaagne til Live, og det danske Folk var blevet een
Gang for alle immunt overfor tyske Lokketoner. Man vidste jo allerede nu, hvor Tyskerue vilde hen.
Christmas Möllers anden store Fortjeneste i denne Periode var, at
han bankede det danske Folk sammen om dansk Folkestyre og de
danske demokratiske Traditioner. Der gaar endnu Ry af en Tale, han
holdt ved Köbestmvnet i Fredericia kort Tid efter at han var blevet
Handelsminister. Talen, der var en Lovprisning af den danske Fagbevmgelse og den danske Arbejderbevmgelse, vakte Harme og Modstand
i visse Kredse indenfor Christmas Möllers Parti, men den fik stor
240
Dagens frågor
Betydning fremover som en Dokumentation af, at noget af det, det
danske Folk ogsaa skulde leve paa i Prövelsens Aar, var dets höje
sociale Standard. Christmas Möller har altid set det som en afgörende
Betingelse for sin Politik at vinde Arbejdernes Tillid. Kund dermed
kan man skabe den Samling om de nationale Voordier, han önsker.
Det er en Kendsgerning, at Christmas Möller til en vis Grad fölte
sig svigtet, da Regeringen og Partierue accepterede hans Afgang efter
et tysk önske. Isoor fölte han sig svigtet af Stauning, der paa dette
‘l’idspunkt var helt og holdent under Scavenius’ Indflydelse. Nu bagefter kan alle se, at det var en lykkelig Ting, der skete. Kun nogle
ganske enkelte Politikere beklager i Dag, at Christmas Möller sidder
i London.
Der er Forhold vedrörende Christmas Möllers Afrejse som har vooret
Genstand for stoork Diskussion. Det er altid svoort at voore Emigrant.
Det er jo ogsaa hoondt, at Injurien »Sofadansker» er blevet slynget
ham i Ansigtet. De mere inviede ved, at naar Sandheden engang kommer frem, vil saadanne Beskyldninger falde til ,Torden. Der er ingen
Tvivl om, at der stod stoorke Kroofter bag Christmas Möllers Londonrejse, og hjemme var der ikke levnet ham nogen Mulighed for politisk
Arbejde. Enhver kan se, hvorledes det vilde voore gaaet ham, om han
var blevet i Danmark.
I Tiden indtil 29. August var der megen Diskussion i Danmark om
Christmas Möllers Rejse. De Partier, der havde et gammelt Mellemvoorende med ham, det goolder i soorlig Grad Venstre, lagde ikke altid
Fingrene imellem i den Bedömmelse de gav af hans Beslutning paa
Mörler rundt i Landet. Hans Sabotagetaler vakte ogsaa megen Uenighed. Men i de sidste Maaneder er det meste af dette forsvundet. Der
findes vel mange Politikere indenfor de andre Partier, som giver Udtryk for en vis Skepsis med Hensyn til Rigtigheden af hans Beslutning, men inderst inde er alle klar over, at han har gjort Danmark
uhyre store Tjenester og kan komme til at göre det endnu mere i
Fremtiden. Som en konservativ Politiker sagde engang, da Diskussionen om en af Christmas Möllers Radiataler gik stoorkest i Rigsdagens Korridorer: »I-Ivis det efter Krigen viser sig at voore en Belastning for os, at Christmas Möller har vooret i London, skal vi nok
se at boore det som det sömmer sig for Mandfolk!>>
Den, der kender en hel Del baade til dansk Politik og til Christmas
Möller, föler ikke Trang til at sige noget kategorisk om Christmas
Möllers fremtidige Placering. Han har altid vooret en Overraskelsernes Mand og vil ogsaa nok vise sig at voore det nogle Gange endnu.
Een og anden Gang i de sidste Aar har man paa den danske Rigsdag
hört udtalt Tvivl om, om Christmas Möller nu overhovedet vilde voore
konservativ, naar han kom hjem. Det er nu höjst sandsynligt, at han
vii voore det. Christmas Möller er, naar det drejer sig om indrepolitiske Forhold, en Realiteternes Mand og hvorfor skulde han forlade
et Parti, naar det nu endelig er lykkedes at göre det saa stort som han
engang for en Snes Aar siden drömte om, at det skulde blive~ I-Ivarfor skulde Christmas Möller dog forlade sit Parti i den Stund, hvor
Hösten skal sankes i Lade1
241
‘ ·~
~ -· -:~._. -, . y;; . f A J44!C$!
— – – – – – – ——–
Dagens frågor
Det er sandsynligt, at Christmas Möller i den förste Tid efter sin
Hjernkorost vil stille sig afventende. Man skal ikke vrere altfor sikker
paa at se ham som Medlem af den allerförste Regering, der dannes
efter Krigen. Og een Ting er i al Fald givet. Han vil möde med meget
store Krav til sit gamle Parti med Hensyn til en konsekvent Fortsrettelse af den sociale og nationale Politik, han fra den förste Dag
önskede fört og som han sikkert i Dag vil önske givet endnu et Ryk
til venstre. Dette kommer nok ikke til at gaa helt stille af. Men naar
man kender Opfattelserne indenfor den konservative Rigsdagsgruppe
og kender de Mrend, der har ledet Arbejdet efter Christmas Möllers
Afrejse, ved man, at hans Indflydelse vil blive meget stor. Der skal
ske noget helt uventet for at han ikke paany bliver Konservatismens
Leder, og de, som af den Grund kunde have Lyst til at gaa andet Sted
hen, vil have vanskeligt ved at göre det, alene af den Grund at de
ikke ved, hvor de skal gaa hen. De, der evner at trenke realpolitisk,
ved meget vel, at selv om Christmas Möllers Politik ligger langt fra
det gamle Höjres, er det dog i sidste Instans den, der skal danne Bolvrerk mod det, det danske Folk ikke önsker. Man kan ikke skrive om
alt dette, uden at trenke paa den engelske konservative Politiker, der
lidt paradoksalt udbröd: »Den eneste Maade, vi kan bekrempe Kommunismen paa, er ved at lade den införes af en konservativ Regering!»
Om Christmas Möllers udenrigspolitiske Indstilling er der jo ingen
Tvivl. Det har der forövrigt aldrig vreret. Han er engelskvenlig, og
i Dag er hans höjeste Önske, at Danmark skal blive en allieret. Han
er af den Opfattelse, at Danmark efter Krigen endnu strerkere end för
maa orientere sig mod England, og efter at have faaet et Kursus i
tysk Nyordning giver det danske Folk ham Ret. At han samtidig er
en varm Tilhrenger af det nordiske .Samarbejde ved enhver. Men iövrigt bör man, naar disse meget vanskelige Probierner beröres, erindre,
hvor klart Christmas Möller altid udtrykker sig med Hensyn til det
danske Folks Krav paa efter Krigen selv at raade over sin egen
Skrebne. I en af de Artikler, han har skrevet i London om Efterkrigstiden fremhrever han netop, at dansk U denrigspolitik bör adskilles
skarpt i to Spörgsmaal, nemlig »vor Öjeblikkelig Udenrigspolitik og
vor Udenrigspolitik paa lrengere Sigt». Og, tilföjer han, det er i Dag
kun det förste Spörgsmaal, vi skal beskreftige os med.
Der er ingen Tvivl om, at det, man maa beundre mest ved Christmas
Mällers politiske Virksomhed i London er det Maadehold, han har
lagt for Dagen, set i Forhold til de Vilkaar, han virker under. Det var
i Virkeligheden symptomatisk, at han indledede sin Virksomhed i den
engelske Hovedstad med at forklare de allierade, at de ikke havde Ret
i, at Scavenius var en Landsforrmdder. Atter og atter har Christmas
Möller, smrlig naturligvis efter den 29. August, fastslaaet, at Hjernmefronten er det afgörende. Vi herude kan, siger han, forklare og forsvare. Men det er hjemme, det afgöres. Den Holdning, han tog til
Valget den 23. Marts i Fjor var saadan, at alle danske maatte fryde
sig derover og hans Indflydelse paa Valgets Resultat var meget stor.
Med denne sin Holdning har han ikke blot lammet dem, der kunde
242
Dagens frågor
föleTrang til at angribe ham, naar han kommer hjem. Han har ogsaa
vist sig som en stor Demokrat.
Og eet skal man buske, om man beundrer ham eller hader ham, om
man er enig med ham eller ej. Han elsker sit Fredreland, med en brmndende, en uudslukkelig Kmrlighed.
Knud Seclter.
Laval och AnvH.nduingen av fransk arbetskraft i ‘l’yskland utdeportationen. gör en del av det tyska projekt, som åsyftar en mobilisering av alla Europas resurser och ett utnyttjande av kontinentens produktionskapacitet. Det avsnitt, som berör arbetskraften, har
fått sin utformning i ett av tyske rikskommissarien Sam~kel den
22 augusti 1942 utfärdat dekret. l dekretet heter det, att arbetskraften i de ockuperade länderna samt i de områden, som Hro placerade under tysk administration, skall mobiliseras och inrangeras
i det »europeiska storrummets uya arbetsorgauisation» för att först
och främst disponeras för den tyska krigsmaktens stärkande. l de
ockuperade områdena skola enligt dekretet ‘rysklands behov tillgodoses i följande ordning:
l) Ockupationsarmen, den under ockupationen etablerade administrationen och de tyska civila myndigheterna;
2) Krigsindustrien;
3) Ockupationsarmens förplägnad;
4) Tyska industrier, tillhörande en kategori, som ej kan hänföras
till krigsindustrien.
Vem inledde kampanjen för de franska arbetarnas deportation till
Tyskland~ Var det en tysk ämbetsman? Nej, uppenbarligen en fransman, Pierre Laval. I ett radiotal den 22 juni 1942 uppmanade han de
franska industriarbetarna att taga anställning i ‘l’yskland. Han
dekreterade, att 150,000 arbetare skulle före den l september 1942
engagera sig i inkräktarnas krigsindustri. Endast ett fåtal arbetare
hörsammade I~avals appell. Laval utfärdade då en förordning, enligt
vilken alla män mellan 18 och 50 år och alla kvinnor mellan 21 och
35 år äro pliktiga att utföra det arbete, som Vichy-regeringen anser
lämpligt att anvisa dem inom eller utom Frankrike. Dessutom Hit
Laval upprätta en statistik över disponibel arbetskraft, en statistik
som åsyftade att fixera antalet fackarbetare, lämpliga för deportation till Tyskland. På Lavals initiativ uttogs sedan ett visst antal
arbetare vid varje fabrik eller verkstad för arbete i den tyska krigsindustrien. Tyskarna applåderade detta initiativ, dock utan att moderera sin ringaktning för Lavals person.
När Laval på hösten 1942 organiserade transporterna, uppdelades rleu
disponibla arbetskraften på 7 kategorier: personer i chefsställning·,
tjänstemän och biträden, fackarbetare i metallindustrien, fackarbetare
i andra industribranscher, hautverkare i metallindustrien, hautverkare
i andra industrier samt hautverkare utan viss specialitet. Inom varje
kategori verkställes en gallring i syfte att etablera olika reseuppbåd.
Första uppbådet omfattar ogifta unga män samt judar av båda könen
utan hänsyn till ålder, hälsotillstånd och familjeförhållanden. Vad be- 243
.·, .-~
‘ ·~
Dagens frågor
träffar de gifta männen, som eJ aro judar, avgör barnantalet, i vilket uppbåd de skola placeras. Enligt Lavals dekret ombesörjes fördelningen mellan de tyska fabrikerna och verkstäderna av de för
deportation inkallade fransmännen dels av »La Commission centrale
franco-allemande» i Paris, dels av kommissionerna i de 17 industridistrikten. Distriktens arbetsinspektörer insända till vederbörande
distriktskommissioner förslag till fördelning av distriktets för deportation till Tyskland disponibla arbetskraft, varefter distriktskommissionerna avgiva sitt utlåtande till centralkommissionen i Paris, som
skickar en rapport till Laval och hans tyske chef Sauckel. Dessa
herrar upprätta den definitiva deportationslistan.
När en transport skall avgå till Tyskland, förelägges den deporterade ett kontrakt, som är nog så lockande; men vi skola se i det följande, hur de tyska myndigheterna infria sina gjorda utfästelser –
ett förfarande som Laval torde ha vetskap om, men förtiger. I kontraktet upprepas Lavals försäkringar, att den deporterade blir avlönad i riksmark, och då pariteten mellan den tyska och franska
valutan fixerats till l mark= 20 francs, skulle alltså den franske arbetaren i Tyskland få mycket högre lön än den han hade i Frankrike. Dessutom utlovas han under arbetstiden i Tyskland full lön
under »semestern» efter ett års tjänstgöring. Han undertecknar kontraktet- han har ju intet annat val-; den enda trösten är, att han
under deportationstiden tillförsäkrats en lön, som gör det möjligt
för honom att återvända med ett litet sparkapital, när arbetet i
fiendeland en gång är slut. Men hans fasta övertygelse, att tyskarna
hålla, vad de lovat, varar precis så lång tid som det tar för deportationståget att tillryggalägga sträckan mellan inlastningsstationen
och fransk-tyska gränsen … En voiture!
På basis av ett material, som ställts till mitt förfogande, lämnas här
några informationer om antalet deporterade t. o. m. den 31 mars 1944
samt om den franska oppositionen mot det av Laval i samverkan
med tyska regeringen organiserade slaveriet.
Redan innan Laval i juni 1942 satte deportationen i system, hade
tyskarna med samma slags metoder, som de tillämpa i Norge, Danmark, Holland, Belgien, Polen, Balticum, Italien, Balkanländerna och
nu senast i Ungern, transporterat cirka 160,000 franska arbetare till
Tyskland. Tack vare Lavals medverkan vid det franska folkets förslavande intensifierades aktionen på sommaren 1942. Under tiden
juni-december 1942 deporterades 240,380 fransmän, och från l januari
till 15 juli 1943 deporterades ytterligare 390,000. Den 15 juli 1943 uppgick alltså antalet deporterade till 790,380. ökas denna summa med
de 250,000 franska krigsfångar, som på vissa villkor blivit »fria arbetare» i Tyskland, utgjorde sålunda antalet vid nämnda datum i
tyska krigsindustrien sysselsatta fransmän 1,040,380. I detta sammanhang må nämnas, att antalet franska krigsfångar, som ej äro
»fria arbetare», f. n. belöper sig till ungefär 850,000. Av de för deportation till Tyskland uttagna arbetarna ha cirka 400,000 transporterats till »Todt-avdelningen», d. v. s. de tyska fortifikationstrupperna
vid Västvallen, Kanalen, Atlanten och Cöte d’Azur.
244
———~ r –.,—·— —-.,.~—-
Dagens frågor
I augusti 1943 påyrkade tyska regeringen, att ytterligare 500,000
arbetare (inkl. ingenjörer och tjänstemän i den industriella administrationen) skulle levereras till Tyskland. Det uppgavs då i pressen,
att Laval opponerat sig. Men troligen var det endast en komedi.
Samtidigt som Laval »energiskt motsatte sig det tyska kravet», accepterade han icke blott Hitlers yrkande, utan understödde även verksamt
dess realiserande genom att installera 200 tyska kommissarier i de franska fabrikerna och verkstäderna med rätt för dem att uttaga arbetare,
ingenjörer och tjänstemän för deportation till Tyskland, varjämte
han stadgade stränga straff för dem, som gjorde motstånd mot de
tyska myndigheterna eller höllo sig undan. Och tyskarna kompletterade systemet genom att taga gisslan. Resultatet av den första
razzian blev emellertid inte det, som Laval et consortes hoppats på,
vilket framgår av följande tablå:
Prefektur
1
Inkallade l AvInkallade
Avför depor-l Prefektur l för deporresta resta
tation l tatian
11,060 772 ‘ Clermont-Ferrand ….. 7,980 247
7,165 570 ; Dordogne, Girande,
l
IAn-‘Bordeaux ………. .
Chalons sur Marne .. . 3,030 424 Viennfl, Cher, lndre, ·
Laon ………….. . 5,065 850 l Loire ………….. 9,185 m8
Dijon ………….. . 9,635 460 ; Paris ……………. 33,665 6,607
3,115 804 Lyan ……………. 22,035 1,054
10,525 350 ,Marseille …………. 9,255 2,096
l
Nancy …………. .
Poitiers ………… .
Orleans ………… . 6,080 442 Montpellier ………. 5,510 815
Rennes . . . . . . . . . . . . . 15,975 228 ,Tou1ouse . . . . . . . . . . . . 8,075 1,562
ll,220 1,456 Lille .. . . . . . . . . . . . . . . 9,445 501
:
Rouen …………. .
Pas de Calais ……. . 9,445 501 Summa 197,465 120,317
Denna tablå är emellertid långt ifrån fullständig. Enligt nyligen
ingångna uppgifter ha av på eftersommaren 1943 inkallade 500,000
arbetare, ingenjörer och tjänstemän endast 10 °/o inställt sig vid uppsamlingsstationerna för avresa till Tyskland. Hiir nedan ges några
typiska exempel på den franska motståndsrörelsens intensitet i
landsorten:
Kommun Inkallade
i
Avresta
Allier ……………….. . :l87 8
Mäcon ………………. . 250 2
Charolles …………….. . 180
Jura ………………… . 628 215
Lot-et-Garonne ………… . 309 129
Montauban …………… . 274 5.’)
245
·.;,
Dagens frågor
Det skulle föra för långt att publicera uppgifterna från samtliga
landsortskommuner. Dessa uppgifter giva emellertid vid handen, att
endast en ringa procent av de för deportation inkallade infångats
och transporterats till Tyskland. I den franska landsorten är hatet
till Laval och inkräktarna lika intensivt som i städerna. Deportationen är för övrigt icke folkrättsligt justifierad, och den innebär en
grov kränkning av vapenstilleståndskonventionen.
Att den franska deportationen under de två senaste åren intensifierats, beror framför allt därpå, att Berlin vill före den angloamerikanska invasionen reducera antalet vapenföra fransmän till
ett minimum. Med hänsyn härtill ha gauleiter Sauckel och hans substitut, sieur Laval, i februari innevarande år befallt, att ytterligare
300,000 arbetare, ingenjörer och tjänstemän skola deporteras till
Tyskland. Februari-uppbådet omfattade 57,000 man, och sedan skulle
81,000 man per månad levereras under perioden l mars-31 maj. Dessa
300,000 fransmän skola i den tyska krigsindustrien remplacera de 16-
och 17-åringar, som Tyskland nyligen mobiliserat. Resultatet av
februari- och marsuppbåden var emellertid allt annat än lysande.
Endast cirka 8 Ofo av de inkallade lyckades Lavals och Sauckels poliser bura in i deportationstågets vagnar.
Antalet deporterade fransmän uppgick alltså den 31 mars 19U till
cirka 1,131,420 = 1,040,380 (antalet deporterade 15. 7. 1943) + 80,000 (10 Ofo
av aug.-uppbådet 1943, 800,000) + 11,040 (8 Ofo av febr.- och marsuppbåden
1944, 138,000).
De av Laval i dagarna skärpta straffen för motstånd mot Vichyregeringen och ockupationsmyndigheterna äro av den art, att de för
deportation uttagna arbetare, som ej inställa sig vid uppsamlingsstationerna, inte ha något annat val än att engagera sig i »le maquis»,
d. v. s. den i skogs- och bergsregionerna opererande partisanarmen.
(Maquis= buskskog.) Laval sörjer för att partisanarmen blir allt
starkare för varje dag. Den är modernt beväpnad och lider ingen
brist på föda tack vare sin oerhörda popularitet. Ungefär 60 Ofo av
de vapenföra män, som tyska regeringen ville beröva Frankrike, äro
nu engagerade i maquis-armen.
De deporterades moral är utmärkt, och deras energi har två kraftkällor: hatet till inkräktarna och Laval samt kärleken till la Patrie.
De ha, som jag nämnde, ett g·anska fördelaktigt kontrakt på fickan,
och de hoppas att under deportationstiden kunna undgå ekonomiska
bekymmer. Men väl anlända till Tyskland ta gendarmer kontrakten
ifrån dem, och de tvingas att underteckna ett nytt kontrakt, där deras
lön icke är, såsom i det kontrakt Laval-polisen gav dem, fixerad i
riksmark utan i francs. Detta kontrakt favoriserar ej de franska arbetarna, men så mycket mer tyskarna. Enär l mark är = 20 francs, och
då de få sin lön i francs, men utgifterna äro i markpriser, blir deras
ekonomiska situation synnerligen prekär. De franska arbetarnas förhoppningar om ekonomisk trygghet och möjlighet att göra besparingar äro grusade. Vid första månadsskiftet erhålla de sin i det
nya kontraktet reducerade lön, men som de inte äro så funtade, att
de under veckorna före avlöningen kunna leva på luft, ha de nödgats
246
Dagens frågor
begära förskott för sitt uppehälle. Det blir då mest förskottskvitton,
de få vid lönelikviden. Ett helt annat liv än det utlovade börjar.
Dessa uppgifter äro icke hämtade ur något brev, som en deporterad lyckats smuggla över gränsen, utan ur en av Vichy-»regeringens»
representanter i Tyskland avgiven rapport. Dessa representanter nödgas tillstå, att många deporterade ha det »mycket svårt» och att de
deporterades behandling »måste intensifiera deras hat till Tyskland».
Enligt rapporten märka de deporterade snart, att de tyska arbetarna dag för dag sakta arbetstempot, och att de hysa samma hat till
Hitlerregimen som deras franska kolleger. Vid förtroliga samtal
efter slutat arbete dölja inte de tyska arbetarna sin glädje, då de få
veta, att de allierades flygeskadrar satt in ännu några fullträffar i
den tyska krigsindustrien. En bombkrevad i den fabrik, där de arbeta,
utlöser just ingen sorg, när de efter anfallet komma upp ur skyddsrummet. Och ha några av de nazistiska uppsyningsmännen oskadliggjorts under bombardemanget, viskar den tyske arbetaren: »Den
bomben var en befriare.» För övrigt har krigsindustrien blivit så
skadad, att i många fabriker och verkstäder har produktionskapaciteten avsevärt reducerats, och den minskas ytterligare av de tyska
arbetarnas långsamma arbetstempo, ett tempo, som de franska arbetarna naturligtvis inte ha något att invända emot. »Man är solidarisk», blev svaret på en Vichyrepresentants stupida fråga: »Varför
är ni inte lika energiska som då ni arbetade i Frankrike1»
Jean Cay.
Folkstyrelsens ho- Bland det mest signifikativa i årets inrikespolilade garantier. tik, som även i övrigt så starkt präglats av socialdemokraternas hastiga radikalisering, är deras upprivande av
grundvalarna för 1918 års författningsuppgörelse. Några av dess beståndsdelar ha tidigare rivits, nämligen då den högre rösträttsåldern
vid landstings- och elektorsval liksom den politiska rösträttsåldern
sänkts. I år har man tagit bort konkurs- och fattigvårdsstrecken
i den politiska rösträtten; beslutet skall dock i grundlagsenlig ordning konfirmeras vid nästa riksdag. Få socialdemokraterna majoritet
även i nästa års andra kammare följer med visshet slopandet av det
enda kvarlevande utskyldsstrecket, nämligen stadgandet att ogulden
kommunalskatt för ett av de tre sista åren skall medföra förlust av
kommunal rösträtt. Vidare har den socialdemokratiska majoriteten
– vid omröstningen fronderade dock hr Hedlund i Östersund – begärt en revision av reglerna om kvalificerad majoritet vid vissa kommunala beslut; åtminstone de otåligaste ville härvid göra· rent bord
med alla kommunala garantibestämmelser. Och såsom andra exempel på raseringslusta kan nämnas, dels att en stor falang inom socialdemokratien i fjol ville avskriva kyrkofullmäktigeinstitutionen till
förmån för den borgerliga kommunens organ, dels att några socialdemokrater i år uttalat sig mot kyrkomötets existensberättigande (i
samband med motionen om utvidgad lekmannarepresentation).
Detta är fakta, som tala för sig själva. Om endast någon enstaka
247
Dagens frågor
framstöt gjorts, skulle nog intet större avseende fästs därvid, t. ex.
om man enbart angripit det i princip motiverade men i praktiken
svårtillämpade fattigvårdsstrecket. När man emellertid nu iakttar
offensivens breda sträckning och stora kraft, måste strålkastaren riktas mot den. Redan den omständigheten att alla dessa frågor dragits
fram mitt under brinnande krig och trots samlingsregeringens förhandenvaro är äghad att framkalla förvåning. Ingen av dessa reformer är dock så trängande att inte deras genomförande borde ha kunnat uppskjutas till fredligare och lugnare tider. Men mest betecknande är att man nu vill gå till storms mot 1918 års stora politiska
fredsuppgörelse med de små restgarantier, som partierna då enades
om. Bakom dessa garantier lågo dock principer, som stora medborgargrupper betraktade som värdefulla och t. o. m. oumbärliga. Ingen
av dessa garantier har varit så stark, att den hindrat en klar folkmajoritet från att slutligen genomdriva sin vilja. Men garantierna
ha förebyggt många förhastanden, och de ha dessutom disciplinerat
minoriteter genom att tvinga dem till medansvar. Att utan betänkande slopa dessa garantier måste inte minst med tanke på den
närmaste framtidens finansiella svårigheter te sig nästan lättsinnigt
självsäkert. Värdet av dessa garantier har i synnerhet legat däri, att
det överväldigande folkflertalet i olika grupper trots särmeningar
ändock accepterat vårt styrelsesätt som en bärig kompromiss för den
svenska folkstyrelsen. Detta gemenskapsvärde måste på lång sikt och
när vi gå mot framtidens brytningar vara vida större och säkrare än
att den för tillfället maktägande parten utan hänsyn till oliktänkande
genomdriver sina speciella önskemål. Denna majoritet kan inte begära att minoriteterna skola slå vakt om folkstyrelsen med samma
iver och intresse, om principer, som för dem äro väsentliga, helt överkorsas.
Ser man tillbaka på vår politiska historia, har den röda tråden alltid varit jämvikt och motvikt, en balans mellan samhällsklasserna,
ett ömsesidigt hänsynstagande, kort sagt en intressenas kompromiss.
Under ståndstiden balanserade de fyra stånden varandra; vart och ett
av dem hade t. ex. i grundlags- och privilegiefrågor veto, och för
andra beslut fordrades minst två stånds enighet. Och under tvåkammarsystemet balanserades den aristokratiska första kammaren av
andra kammarens bondevälde med städernas medelklass som tungan
på vågen. Först under det senaste årtiondet har det hänt, att den
politiska makten samlats hos en enda samhällsgrupp, arbetarna. Så
mycket anmärkningsvärdare är det då att slopa de få och föga hämmande garantier för minoriteternas medinflytande och medansvar,
som ännu· bevarats.
248

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner