Print Friendly

Dagens frågor (8)

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Omröstningen i Danmark
Den danska EEC-omröstningen blev en helt
paradoxal spegelbild av den norska. Danmark
sade ja och Norge sade nej. Oslo sade ja och
det övriga Norge gick emot. I Danmark fanns
en liten majoritet nej-sägare i huvudstadsområdet och majoritet i alla andra områden
(med undantag av ett enda distrikt i Aarhus)
för medlemskap i EEC. Norges statsminister
måste avgå för att regeringens politik blev avvisad. Danmarks statsminister avgick efter ett
danskt ja men kunde inte ha gått, om omröstningen hade utfallit annorlunda.
Det är lätt att se i dag, att den danska omröstningen borde ha varit före den norska. Det
fanns antagligen aldrig en majoritet av danska
nej-sägare, även om ett par opinionsundersökningar mot slutet av sommaren 1972 tydde på
att det skulle kunna bli nästan dött lopp. Nu
blev majoriteten så stor som 63,3 % av de avgivna rösterna med ett så högt procenttal avgivna röster som 89,5 % – ett danskt rekord.
Om omröstningen hade ägt rum före den
norska, hade det varit en god chans att den
skulle ha gjort tillräckligt starkt intryck för att
ändra ett antal norska röster från nej till ja.
Men den danska regeringen vågade inte. J ens
Otto Krag sade, att han bara väntade en mycket liten övervikt för ja. Han tog fel. Han hade starkt påverkats av den oenighet som rådde framför allt inom socialdemokraternas egna led. Ånnu kort före omröstningen visade
opinionsmätningar, att det fanns flera socialdemokratiska nej-sägare än ja-sägare. De kö-
penhamnska kretsar, som sade nej vid folkomröstningen, var utpräglade arbetarkretsar.
Men Jens Otto Krag avgick inte i bitter sinnesstämning. Han var lycklig och lättad över
resultatet, och valet av den starke fackföreningsmannen Anker Jörgensen till hans efterträdare är antagligen i denna situation det bästa val, som kunde träffas – också utifrån en
önskan att samla alla flyglar av socialdemokratin efter den långa och periodvis hårda EECkampanjen. Anker Jörgensen var själv aktiv
talesman för EEC, fast hans förbund med en
liten majoritet gick in för att anbefalla medlemmarna att säga nej.
Det fanns enstaka krusningar på den eljest
så släta ytan av enighet vid valet av Anker
Jörgensen. Förmannen för den socialdemokratiska folketingsgruppen Orla Möller var inte
nöjd med den procedur, som använts. Han
var själv ett statsministerämne, men han avstod från att ställa upp inom partiets ledning
för att inte skapa onödig splittring.
Nordiskt samarbete var bara ett stridsämne
under valstriden så till vida som EEC-motståndarna försökte att lägga mer in i möjligheterna till nordiskt samarbete än dessa kan
rymma. Sveriges statsminister sade själv att
han var strängt neutral. En del av hans uttalanden förvånade dock framför allt EEC-anhängarna i Danmark, och det svenska erbjudandet om bistånd till Norge att få ett frihandelsavtal med EEC har väckt någon förvåning
i Danmark, där det var, och är, den allmänna
meningen, att Danmark inom EEC bättre kan
bistå Norge än Sverige utanför EEC.
Socialdemokratisk förståelse och solidaritet,
som ofta framhävs för det goda anseendets
skull vid tal om relationerna mellan de nordiska länderna inbördes, satte inte några nya
rekord under de hektiska veckorna omkring
Danmarks och Norges omröstningar. Sedan
Danmark sagt ja har det åter blivit klara linjer. Men i Köpenhamn kände man, att norrmännen hälsade det danska resultatet med
lättnad. Den officiella svenska reaktionen var
– att man ville respektera avgörandet. Längre kunde man inte sträcka sig på högsta ort.
Omröstningen i Norge
De allra flesta i Norge var överraskade över
utfallet av folkomröstningen om medlemskap
i EEC. Också nej-fronten var oförberedd på
resultatet, vilket framgår av att den inte hade
uppgjort några planer på en ny regering. Nejmajoriteten har en ganska smal bas i det norska stortinget. Det rör sig om Senterpartiets 20
medlemmar, 5 från Venstre och 7 från Kristelig Folkeparti samt några få utbrytare från
Arbeiderpartiet. Man hade trott att det skulle
bli motståndarna till medlemskap i EEC, som
skulle bilda regering för att förhandla med
Bryssel om ett handelsavtal. Intresset koncentrerade sig till de tre små mittpartierna som
kunde tänkas bilda en koalition.
Men europeerna i Venstre nekade hårdnackat till att bidraga till en sådan lösning, under
ledning av partiledaren Helge Seip. De 8 liberala stortingsmännen förklarade, att Venstre
inte fick alliera sig med Senterpartiet och därmed avlägsna sig ytterligare från kontakten
med arbetarrörelsen, som det heter. Venstre
tycks ha blivit splittrat på lång sikt i marknadsfrågan. Landsmötet i november kommer
att bli en kraftig uppgörelse, och det verkar
som om en majoritet av delegaterna kommer
att kräva att EEC-anhängarna skall neutraliseras.
Varför sade norrmännen nej? Orsakerna är
många. Men det uppseendeväckande är att de
sade nej trots att det samlade ledarskiktet sade
ja. Från regering och storting till de stora partierna, Ir;1dustriförbundet och LO – alla sade
de ja. Det är alltså frågan om ett slags uppror
mot auktoriteterna.
Genomgående röstade landsbygden och kustdistrikten nej, medan städerna höll på ja. Men
tillräckligt många i städerna röstade nej för
att landsbygden skulle få flertalet med sig.
Medan fiskare och bönder röstade nej utifrån
sina egna näringssynpunkter, har nej-ståndpunkten i städerna mera politiska motiv. Det
handlar om ett nej till det moderna tätortssamhället med dess byråkrati, dess centralisering och dess naturförstöring.
Denna problemställning har naturligtvis inte något särskilt att göra med EEC – ingenting räddas i och för sig genom att man står
utanför. Men den folkliga inriktningen emot
medlemskap lyckades knyta samman dessa två
saker och vinna känslostämningarna.
Det blir natu~ligtvis ingen lätt uppgift för
379
den nya regeringen att förhandla med Bryssel
igen. I industrikretsar är man förfärad över
att folkmajoriteten avvisade medlemskapet,
och då man nu inte vet något om framtiden,
har alla planer blivit skrinlagda. Träförädlingen räknar med dåliga tider, och aluminium
fruktar att EEC skall begära tullskydd. All
tanke på utveckling av en petrokemisk industri på basis av Nordsjö-oljan har fått läggas
åt sidan. Det är också en öppen fråga vad fiskare och bönder kan få. Det vore rimligt att
antaga, att EEC som kompensation för att kö-
pa norsk fisk vill sälja jordbruksprodukter till
Norge. Detta kan bli en hård nöt för regeringen, dominerad av böndernas parti.
Kanske kommer det snart att visa sig att
medlemskapet skulle givit en bättre lösning än
ett handelsavtal. Många räknar därmed och
har redan börjat profetera om att Norge kommer att vara medlem av EEC inom ett par år
och att stortingsvalet nästa höst blir ett EECval. När allt kommer omkring var omröstningen inte något diktat, och gäller inte för alltid;
den var bara ett råd hösten 1972.
I norska politiska kretsar såg man Danmarks ja som ett uttryck för att Norden hade
fått en bro till kontinenten och att Norge efter
en tid skulle kunna utnyttja den. Ett danskt
nej skulle naturligtvis fått motsatt verkan.
Norden som helhet skulle ha isolerat sig och
sökt egna vägar, möjligen med ett nytt nordiskt unionsprojekt. Denna utsikt har fruktats
mycket i Norge, ty den kunde innebära en neutralisering av landet och alltså ett fjärmande
från Nato. Detta skulle vara högst bekymmersamt säkerhetspolitiskt sett, inte bara för Norge utan för hela Norden.
Oljeutsläppen i Östersjön
Till vårriksdagen i år avgav regeringen en proposition nr 38 med »förslag till godkännande
av ändringar i oljeskyddskonventionen m m».
Bakom detta m m dolde sig ett förslag till ny
oljeskyddslag, vilket godkändes av riksdagen
efter en utskottsbehandling som kallats bedröv- 380
lig. Det är verkställande ledamoten i Nordiska
oljeskyddsunionen, kommerserådet Gunnar
Böös, som benämner den så i en artikel i
Svensk Natur från september i år. Under miljövårdsåret 1972 har regeringen föreslagit och
riksdagen godkänt att oljeutsläpp från fartyg
åter blivit tillåtna, under vissa förutsättningar,
i Östersjön och Nordsjön. Sedan 1967 har så-
dana varit förbjudna. Det är sant att förbudet
ej kunnat uppehållas på önskvärt sätt och att
ytterst få av de utsläpp som gjorts kunnat beivras. Men ett förbud har dock funnits, och
man skulle tro att utvecklingen borde gå mot
strängare bestämmelser och skärpta straffsatser. Så har ej blivit fallet.
Ett särskilt anmärkningsvärt avsteg från de
gamla reglerna har gjorts, påpekar Böös, i och
med att fartyg på 20 000 ton eller mera numera beviljats rätt till utsläpp av 60 liter olja
per sjömil under gång. Det låter inte mycket,
men med den täta trafiken i Östersjön kan
det bli fråga om avsevärda och fördärvbringande kvantiteter. Vem mäter för övrigt att
siffran 60 inte överskrides? De ökade möjligheterna att kringgå vad som ej är tillåtet är
påfallande.
Vad som inträffat syns ha varit att påtryckningar gjorts på regeringen – föredragande
var kommunikationsministern – vilken näppeligen på egen hand kommit att tänka på
saken. Det är givet att många varit irriterade över att en fartygsbefälhavare kunnat dö-
mas till upp till 60 000 kr i böter för att han
tillämpat en praxis som alla följde för fem år
sedan. Men förhållandena har ändrats. Vad
som var tolerabelt för några år sedan, därför
att man inte kände några alternativ, behöver
ej längre accepteras. Detta har regeringen ej
velat förstå.
Men under alla omständigheter bör det ha
känts egendomligt även för de mera hårdhudade att lotsa igenom en lag om ökade möjligheter till naturförstöring just under den tid,
då de slutliga förberedelserna gjordes att taga
emot miljövårdskonferensen i Stockholm.
Vår bostad
Ett av socialdemokraternas mest fiffiga på-
fund var utan tvivel att organisera Hyresgästernas Riksförbund. Därmed tillförde de sin
rika flora av partikontrollerade ekonomiska
apparater i intresseorganisationens förklädnad en högst användbar plattform. Genom att
socialdemokraterna även behärskar de s k allmännyttiga bostadsföretagen, kan de nämligen spela på pianot med båda händerna. Hyresgästerna får betala musiken.
Så här går det till. Den som vill komma in
i t ex en HSB-lägenhet upplyses om att han
enligt HSB: s stadgar är skyldig att vara medlem i Hyresgästernas Riksförbund. Men det
medför intet extra besvär. HSB – fastighetsägaren – hjälper till med att taga upp medlemsavgiften i samband med uppbärandet
av hyran och att godhetsfullt överlämna den
till sin motpart – hyresgästens egen intresseorganisation. Huru skönt när motparter på
detta sätt kunna sämjas.
Det för socialdemokraterna underbara i
denna metod att behärska varandra motsatta
intresseorganisationer är naturligtvis att de får
rikliga resurser att anställa ombudsmän och
dylikt på båda ställena – i sista hand betalade av hyresgästerna. Genom konstruktionen
av de s k allmännyttiga företagens ekonomiska
privilegier får för övrigt också skattebetalarna
i allmänhet hjälpa till en smula. HsB-administratörer och hyresgästombudsmän är politiskt väl skolade. När de sedan går ut i valrörelserna som goda socialdemokrater kämpar
de med särskild frenesi. Det gäller ju att slåss
för den apparat, som ger levebrödet.
Den som till äventyrs tror att det ovan sagda är illvilliga sagor hänvisas att studera en
tidskrift, som heter »Vår bostad». Där har
samarbetet mellan de båda motparterna –
HSB och Hyresgästernas Riksförbund – nått
en ny höjdpunkt. Publikationen är nämligen
ett officiellt gemensamt organ för dem båda.
När får vi se arbetsgivareföreningen och landsorganisationen tillsammans utge en tidskrift
förslagsvis kallad »Vår ekonomi»? Svaret är
lätt att ge: den dag då socialdemokraterna genom socialisering behärskar även arbetsgivarsidan.
Utvecklingen i den riktningen försöker »Vår
bostad» främja på sitt sätt. Instrött bland
näpna artiklar om bostadsinredning och ståtliga annonser från det enskilda näringslivet
(varför?) finner man t ex en bild av en välbefolkad badstrand. Texten lyder: »Om industrin fick som den ville skulle snart allt vad
badstränder heter på västkusten vara ockuperat av fabriker.» Kan förslagenheten på den
ena sidan – och menlösheten på den andra
– drivas längre?
Nyckelbarnen
Den som vill studera den benhårda klasskampsideologi, som nu gör sig gällande inom
regeringspartiet, bör läsa broschyren »Familjen i framtiden. En socialistisk familjepolitik».
Den utgavs inför partikongressen i oktober av
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och
skrevs av en arbetsgrupp under ordförandeskap av riksdagsledamoten fru Lisa Mattson.
Gruppen skulle inte vara socialistisk om den
inte såg hela familjefrågan ur ekonomisk synpunkt, dessutom kopplad med frågan om kvinnans ekonomiska likställdhet med mannen. Ett
exempel: på borgerligt håiJ har man talat för
önskvärdheten av valfrihet mellan hem och
förvärvsarbete för kvinnor. Gruppen fnyser:
valfrihet om man bor i glesbygd! Inlägget är
särdeles typiskt. Bakom ligger tanken att ingen
egentligen borde få bo i glesbygd; att några
kanske rent av trivs med att bo där spelar ingen roll. Där kan man nämligen inte med sä-
kerhet påräkna arbete utanför hemmet. Detta
senare är en målsättning för gruppen. Den
uppnås lättare om man trängs i de nya arbetarkasernerna, de tröstlösa betonghögarna, där
åtminstone likheten mellan husen är driven till
fulländning. Inte ett ord sägs i broschyren om
något så aktuellt som egnahem och deras betydelse för familjen och om det arbete som
381
sammanhänger med dem. Klyftan i klassamhället går enligt gruppen mellan dem som
äger produktionsmedlen och »dem som inget
kapital har». En villa, stor eller liten, som bebos av en socialdemokrat – och det är inte
obekant att sådana finns – brukar annars tyda på både sparande och privatägt kapital.
Varför envisas gruppen med att alla kvinnor skall tvingas ut i arbetslivet? Den anför
en teoretisk motivering: »Att delta i förvärvslivet är en förutsättning för människans utveckling till en aktiv och självständig personlighet». Detta bör läsas med eftertanke av alla
de kvinnor, som valt att vårda sina hem och
sina barn och som skapar en lycklig miljö för
hela sin familj, vilken kanske sträcker sig över
mer än en generation. Gruppen, med fru
Mattson i spetsen, har bara hån för dem. De
får ingen, de kan inte heller få en så utvecklad personlighet som gruppens medlemmar.
Hånet träffar inte bara nu levande utan även
gångna tiders hemarbetande kvinnor. Detta
blev för starkt även för kvinnoförbundet. Uttrycket ändrades till »ett väsentligt medel för
människans utveckling». Formuleringen är mildare, men gruppens mening framgår oförändrad.
Till en familj hör ofta barn. Inte så i en
socialdemokratisk framtid. Familjebegreppet
ersätts med samlevnad, och av denna kan barn
bli en produkt. Barnen skall redan före 3-årsåldern omhändertagas av samhällsinstitutioner, nämligen i en utbyggd förskola och senare i skolor och s k fritidshem. Tanken att de
skall ha tillgång till sina egna hem synes avskräcka. Ty »barnens sociala, intellektuella och
kulturella utveckling skall vara oberoende av
föräldrarnas ekonomiska förhållande». Med
andra ord: det föreligger enligt fru Mattson
en risk för att föräldrar skall påverka sina
barn, om dessa får vara hemma för mycket.
Hon och gruppen skriver inte rent ut att det
nog vore bäst att helt taga barnen från deras
föräldrar. Det blir stenhårt och kallt, när den
tiden kommer, men det blir jämlikt.
382
Arbetsgruppen har lagt märke till att samhällsutvecklingen ännu inte gått så långt att
detta är möjligt, trots fyrtio år av socialdemokratiskt regerande. Men vi är dock så långt
komna, att föräldrar skaffar sig en aktiv och
självständig personlighet, och därtill gillande
av fru Mattson, genom att deltaga i förvärvsLämplig julklapp
livet. Samtidigt leker små och halvstora barn,
med en nyckel om halsen, bland betongbloc·
ken i Skärholmen och Tensta. De träffar inte
allt för ofta sina föräldrar, och de motsvarar
därmed åtminstone till en del ett socialdemo·
kratiskt ideal.
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 35: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44 – 6
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner