Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 27 november 1943.
Jugoslaviens Under de sista månaderna har den svenska pressen haft
partisaner. mycket att förmäla om Jugoslavien. Källorna för telegrammen ha varit många: »Den jugoslaviska befrielsearmens huvudkvarter», >>Det fria Jugoslaviens sändare>>, Reuter och BBC, den jugoslaviska regeringen i Kairo, korrespondenter i Bern och Budapest,
United Press och axelstaternas telegrambyråer. Tills för några må-
nader sedan voro dessa propagandafronter tämligen tydliga. Den s. k.
befrielsearmens huvudkvarter hette ännu så länge >>partisanernas
överkommando» och var liksom det fria Jugoslaviens sändare en underavdelning av Kominterns Balkanbyrå. Reuter och BBC stodo på
den jugoslaviska regeringens sida; denna hade då för tiden sitt säte
i London och den erkände blott sin krigsminister general Draga
Mihajlovitj och dennes arme, de s. k. tsjetnitsi, såsom kämpande patrioter. .Även United Press glorifierade den kungatrogne generalen
såsom frihetens kämpe och hjälte. De anglosachsiska pressbyråerna
tego om de övriga partisanerna eller ställde dem i skymundan till
förmån för Mihajlovitjs arme. .Även i den svenska pressen läto korrespondenter från Budapest och Bern Mihajlovitjs tsjetnitsi gå under
namnet jugoslaviska partisaner. Dessa bära den reguljära jugoslaviska armens emblem i mössan, medan Titos grupper kämpa under
hammaren och skäran. Kominternpressen däremot meddelade ända
sedan hösten 1941 att blott de partisaner, som stredo i hammarens och
skärans tecken, voro de verkliga patrioterna; de sade sig också bekämpa Mihajlovitjs trupper, trots att dessa voro de allierades officiella förbundne. Axelpressen återigen förteg länge tsjetnitsis existens och ordade blott om upprensningsaktioner mot »kommunistband», vilkas dåd – t. ex. på den antikommunistiska utställningen i
Belgrad – framställdes såsom orsak till de tyska repressalierna.
I den allierade pressen och från den jugoslaviska exilregeringen förklarades Mihajlovitjs passivitet bero på strategiska överväganden;
generalen sades härvidlag handla på de allierades befallning, och han
ville spara sina trupper liksom det serbiska folkets liv och egendom
till de allierades avgörande invasion på Balkan. Från samma håll
ansågos de övriga partisanernas ~måaktioner bringa Jugoslavien och
särskilt serberna oerhörda lidanden.
Sedan några veckor ha propagandafronterna helt och hållet ändrats.
Rapporterna från »Partisanernas huvudkvarter» vidarebefordras nu
av Reuter och BBC via Moskva och London såsom »den jugoslaviska
befrielsearmens» officiella krigskommunikeer. London berättar officiellt om befrielsearmens segrar ej blott över tyska, quislingkroatiska
(Pavelitj) och quislingsserbiska (Neditj) trupper· utan även över
Mihajlovitj och dennes tsjetnitsi. Och London appellerar per radio
647
46- 43845. Svensk Tidskrift 1943.
e. • ~.;_ …~_ ••• ‘<. •
;-
Dagens frågor
till de »vilseförda» tsjetnitsi, vilka skulle sabotera Jugoslaviens befrielseverk. Likartade telegram befordras av korrespondenter i Schweiz
och Ungern till svenska tidningar. Men den jugoslaviska exilregeringen, som bekant numera överflyttad till Kairo, protesterar mot de
engelska telegrambyråernas fientliga inställning.
Vad är nu sanning~ Kämpa egentligen bara kommunistiska partisaner mot ockupanter och vasallregeringarna i Zagreb och Belgrad~
Har den en gång så firade hjälten Mihajlovitj, vilken alltjämt är
exilregeringens krigsminister, plötsligt blivit en förrädare~ .Äro verkligen alla ärliga jugoslaviska patrioter, till cirka 85 a 90 °/o bönder,
Moskvatrogna bolsjeviker~
För att förstå de jugoslaviska problemen bör en blick kastas på
den sydslaviska statens uppkomst efter 1918. Endast en liten klick
intellektuella i Kroatien arbetade före och under det första världskriget för en förening av alla sydslaver till en enda stat. Majoriteten
av de kroatiska och slovenska politikerna hade före världskriget som
maximalprogram uppställt autonomi inom den habsburgska monarIdens ram, alltså en lösning a la Schweiz av nationalitetsproblemen.
.Även ententen tvekade länge inför Donaumonarkiens upplösning, och
särskilt Italien avvisade tanken på slaviska nationalitetsstater. Det
var främst fruktan för att komma under Italien efter centralmakternas nederlag, som till sist drev kroaterna över till serberna; särskilt
italienarnas hårda framfart i de västliga delarna av Kroatien och
Slovenien verkade avskräckande på dem.
Skulden till alla de olyckor och all den misär, varunder kroaterna
ansägo sig lida före 1918, ville de tillskriva ungrarna, vilka som då-
varande härskare uppträdde lika hårt mot de sydslaviska minoriteterna som mot andra icke magyariska nationaliteter. Däremot betraktades Österrike med större försonlighet. Vid upplösningen efter
1918 fanns det dock även en kommunistisk härd. Den bildades av
några tusen kroater, vilka som österrikiska soldater råkat i rysk
krigsfångenskap men 1917 befriats därur av bolsjevikerna och 1918
kunnat återvända hem före Habsburgsmonarkiens sammanbrott. De
hade upplevt, hur tsarofficerarna berövats sina epåletter, hur gendarmeri och polisgarden avväpnats och hur godsägarnas jord delats upp
på fattiga ryska bönder. För dem var bolsjevism lika med avskaffandet av alla militära och civila rangskillnader, avhysandet av polis och
skatter, ersättandet av tjänstemän och domare med representanter för
bönder och arbetare, o. s. v. Dessa f. d. krigsfångar hade före jugoslaviens bildande etablerat »den gröna kadern»; de flydde ofta till
skogarna med gevär, maskingevär och t. o. m. mindre kanoner samt
levde som »partisaner». De kämpade till en början under månader
mot de österrikisk-ungerska myndigheterna, vilka förföljde dem så-
som desertörer. Därefter organiserade de »kommunistiska» rensningar mot de nya jugoslaviska myndigheterna och behärskade tidvis 1918 delar av Zagreb. Denna pseudokommunistiska agitation fick
en mycket god jordmån i de utomordentliga svårigheter, som på det
ekonomiska området mötte den nya jugoslaviska staten när den efter
landets utplundring under världskriget ställdes inför uppgiften att
648
Dagens frågor
organisera och bygga upp det nya. Nio tiondelar av armen hade
måst offras under de fyra årens krig och ockupation. En agrarreform
måste genomföras i de f. d. österrikisk-ungerska landsdelarna, men
den hejdlösa inflationen och kapitalbristen blevo oerhörda hinder på
vägen. I stället för att få hjälp från sina rikare allierade måste J ugoslavien betala dem för »befrielsen». Och i förhållande till Italien
härskade under lång tid ett latent krigstillstånd. På nästan alla industriartiklar liksom på medikamenter rådde det en enorm brist.
De svårutrotliga sociala missförhållanden, som dessa den jugoslaviska statens födslovåndor gåvo upphov till, voro de primära orsakerna till Jugoslaviens inre stridigheter. De spelade större roll än
nationalitetsmotsättningarna, även om de senare framställts för kroaterna och för Europa som de väsentligaste.
Bokhandlaren Stefan Raditj, ledaren för det kroatiska bondepartiet,
ville lägga hela skulden för olyckorna på Belgrad och serberna. I
själva verket rådde det dock i det egentliga Serbien ett större elände
än i de förutvarande österrikisk-ungerska områdena. I Serbien fanns
nämligen inga adelsgods, som kunde styckas upp på jordhungriga
krigsdeltagare, trots de löften om gårdar dessa fått under kriget. I
Kroatien fingo visserligen åtskilliga serbiska krigsdeltagare jord vid
agrarreformen, men med hänsyn till kroaterna kunde detta endast
ske i begränsad omfattning. De intellektuella kunde inte alla få platser hos staten, den ende egentlige arbetsgivaren för tjänstemännen.
Bristen på bostäder var enorm, ty även den gången hade de serbiska
städerna måst utstå förödande bombardemang, från artillerield, och
våningsbristen ledde till ett oerhört jobberi och ockrande.
Så växte det upp i detta land utan gods, utan kapitalistklass, utan
adel, med urgammal bondedemokrati, med ett tunt skikt stadsbefolkning, en pseudokommunistisk rörelse, som erövrade majoriteten i
flera städers fullmäktigeförsamlingar. Parollen löd kort och gott,
bort med skatter och med parasitära tjänstemän och poliser! Det var
en förenklad bolsjevism, som inte hade något med Marx att skaffa.
Den unga staten valde som motgift kommunistförbudet. Folkets Husbyggnaderna och de svaga fackföreningarnas egendom konfiskerades;
med polishjälp skapades nya fackföreningar, åt vilken den konfiskerade egendomen överlämnades. Likaså vägrade man – ända fram till
1941 års kris – att knyta diplomatiska förbindelser med Sovjetryssland, samtidigt som Tsarrysslands pretenderande flyktingar gynnades
mer än i något annat land. Ändock var det jugoslaviska-kommunistiska partiet det näst starkaste på Kominterns andra kongress.
Inom parentes kan det nämnas att den kroatiska bokhandlaren och
bondeledaren Raditj i början av 20-talet dock gjorde en utflykt till
Moskva och tillsammans med KomiiJ,terns ledare bildade den s. k.
gröna Internationalen eller bondeinternationalen, vilken skulle sidoordnas Röda fackföreningsinternationalen. Han häktades efter sin
hemkomst. Efter att än ha varit minister och än fängslad nedsköts
han som bekant vid ett stormigt parlamentssammanträde av en serbisk fanatiker. Varken Raditj eller hans efterträdare d:r Madsjek ha
varit troende katoliker men de ha utnyttjat de romersk-katolska
649
….,
……. _· …!:. ..,.
—– — ~–~ —————-
Dagens frågor
kroaternas starka religiositet som ett tillhygge mot det ortodoxa
Belgrad.
Efter sammanbrottet 1941 diskonterades i Kroatien den antiserbiska
propagandan inte av det kroatiska bondepartiet utan av det fascistiska Pavelitjpartiet, för vilket ledarens medansvarighet i mordet på
kung Alexander 1934 tydligen ej var någon belastning. D:r Madsjok
har internerats under SS-bevakning på sin gård; han har avböjt åtskilliga anbud på sistone att träda i Pavelitjs stäUe som kroaternas
vasalldiktator. Madsjoks ställföreträdare d:r Krnjevitj följde den
unge kungen den 17 april 1941 i landsflykten och var länge vice ministerpresident i Londonregeringen. Pavelitj drev bort eller likviderade med hjälp av sin milis, ustasji, inom några veckor mellan en
halv och en miljon serber i Kroatien och Bosnien, liksom alla judar.
Härvid torde han till en början åtminstone ibland ha haft viss hjälp
av det kroatiska bondepartiets väpnade garden. Dessa buro egna uniformer och råkade snart i strid med ustasji. Sedermera ha Madsjoks
anhängare ställt sig i latent och efter den italienska kapitulationen
i Öppen fiendskap till Quisling-Pavelitj. Ustasjis exempellösa utrotningskrig mot Kroatiens serber och den omständigheten att även de
kroatiska bönderna inte alltid ställt sig passiva framkallade hos serberna ett verkligt nationalhat mot kroaterna.
De som först grepo till vapen voro nu tsjetnitsitrupper. Det bör
observeras, att dessa utgjorde serbernas gamla hemvärn. De hade
organiserats och beväpnats redan under fredstid och ägde i många
städer – även Bosniens – egna förcningshus. Tsjetnitsigrupper företogo vid den nya serbisk-bosniska gränsen spontana hiirnndetåg in i
det »fria» Kroatien. De hade ingenting annat än namnet gemensamt
med Mihajlovitjs trupper. Då dessa band icke hade någon återförsäkring hos folket upplöstes de dock snart. På andra håll bildade
serber och judar på egen hand patriotgrupper. Vapen hade den jugoslaviska armen kastat bort vid kapitulationen och kunde därför utan
svårighet anskaffas av banden. Sådana självvärnsgrupper växte upp
i Bosnien, i Montenegro – där italienarna förgäves försökt göra sig
till herrar- och snart också bland dc av fullständig denationalisering
hotade slovenerna, den slaviska befolkningen i det nordliga .Jugoslavien mellan Kroatien och Österrike.
Ungefär samtidigt med varandra började organiscrandet av de två
sedermera konkurrerande stora partisangrupperna. Det skedde ungefär vid samma tid som det tysk-ryska kriget bröt ut. Den ena gruppen leddes av dåvarande generalstabsöversten Mihajlovitj, och den
rekryterades huvudsakligen av kungatrogna serbiska officerare, som
inte ville finna sig i Neditjs underkastelsepolitik mot tyskarna och
axeln. I spetsen för den andra gruppen stod en sovjetistisk generalstabsofficer, med Tito som nom de guerre, troligen kroat. Han understöddes av några jugoslaviska kornmunister med utbildning i Leninskolan i Moskva. Bägge dessa grupper kallade sig partisaner. Det
var en sinkadus, vilken grupp som karlarna i en by anslöto sig till.
Till en början undveka värvarna konkurrens. I Mihajlovitjs första
upprop hette det: »Kom under vapen! Antingen till oss tsjetnitsi eller
650
L
Dagens frågor
till partisanerna.» De senare fingo dock den största dragningskraften.
De uppställde inte bara negativa paroller som Mihajlovitjs »Mot
ockupanterna och kroatiska förrädare!» utan även positiva: »För demokrati, mot korruption, mot höga skatter, mot gendarmeri och för
personlig frihet, etc.!» De fingo trumf på hand, när de lyckades erövra staden Usjitse med dess gevärsfabrik, arsenal och riksbanksfilial. På så sätt kunde de betala alla förnödenheter med äkta sedlar,
medan Mihajlovitj vid sina rekvisitioner var hänvisad till bondebefolkningens goda vilja. Då Titos partisaner dessutom arbetade i
små grupper och nära hembygden, hade de lättare att ordna sin förplägnad än tsjetnitsiregementena. Genom parlamentärer fordrade
Mihajlovitj hösten 1941 att få hälften av de åtkomna sedlarna, men
Tito vägrade, läggande Mihajlovitj till last att han undvikit att
komma i strid med Neditj och tyskarna i Serbien; i själva verket
sågo tsjetnitsi också huvudfienden i Pavelitj och hans garden. Ytterligare kan det nämnas att Titos partisaner, trots att serberna länge
voro i majoritet, a priori kände sig som jugoslaver, ja, internationalister och därför attraherade även oppositionella kroater och andra.
Efter intermezzot i Usjitse drog sig Mihajlovitj tillbaka till BosnienKroatien och kämpade under månader blott mot Pavelitj. Härunder
uppstod på guerillafronten en lucka, som tyskarna kunde utnyttja.
Tillsammans med Neditj erövrade de tillbaka »sovjetrepubliken»
Usjitse.
Så småningom torde Mihajlovitj, av den jugoslaviska exilregeringen nu befordrad till general och krigsminister, ha i Titos partisaner upptäckt en lika stor fiende som i Pavelitjs fascisttrupper. Ett
kommunistiskt Jugoslavien måste för den kungatrogne te sig inte
mindre osympatiskt än ett nazifierat. Sannolikt äro de telegrafiska
uppgifterna om sammanstötningar mellan Titos och Mihajlovitjs
grupper om än överdrivna inga legender. Italiens kapitulation
skärpte läget. Titos partisaner kommo då utan ansträngning över
några italienska fördelningars vapen. De kunde också med hjälp av
Badogliotrupper sätta sig i besittning av de flesta öar i Dalmatien,
tillfälligtvis t. o. m. av en stor hamn som Finmes och Split. I panisk
förskräckelse för framtida efterräkningar gingo också tiotusentals
Pavelitjkroater över till dem med sina vapen; även Mihajlovitj fick
liknande förstärkningar men i mycket ringare utsträckning. Härigenom rubbades det tidigare styrkeförhållandet mellan de bägge rivaliserande grupperna. Detta torde tidigare ha växlat mellan ungefär
l : 2 och l : 3 till Titos förmån men växte nu till troligen l : 5. Medan
Titos partisaner till en början torde ha utgjort 30,000 a 60,000, ha de
nu antagligen vuxit tilll50,000 a 200,000. Mihajlovitj torde blott disponera 30,000 a 50,000 man. Uppenbarligen utgöra serberna numera en
försvinnande minoritet i Titos styrkor, och de äkta kommunisterna
uppgå sannolikt blott till l a 2 Ofo.
Att Mihajlovitj inte utnyttjade den lucka, som efter den italienska
kapitulationen uppstod i axelns Balkanförsvar, har från den jugoslaviska regeringen försvarats med strategiska motiv: ett härnadståg
mot den dalmatiska kusten skulle i längden ha varit rena självmor- 651
.-t, Jo• •
Dagens frågor
det, då han skulle få Adriatiska havet framför sig, det överlägsna
tyska pansarvapnet bakom sig och bombplan över sig. Därför borde
han avbida tiden och de allierades invasion. Sannolikt ha Titos partisaner också stora vedermödor och förluster att vänta, för att ej
nämna att Gestapos skoningslösa hämnd hotar den civilbefolkning,
som understött partisanerna.
Enligt de allra sista rapperterna – över Budapest – skulle Mihajlovitj ha ingått ett förbund med Neditj för att tillsammans bekämpa
Tito och den befarade kommunistiska segern. Ej osannolikt rör det
sig om försök att kompromettera Mihajlovitj.
Numera ställer sig London på Titos och Moskvas sida emot den
jugoslaviska Kairoregeringen och dess krigsminister. Man vet inte
om London valt denna ståndpunkt, därför att partisanerna – oavsett
om deras framgångar bli bestående eller inte – tvingat några tyska
divisioner till Dalmatien och Bosnien och därmed avlastat en liten
del av trycket mot Sovjetunionen. Eller betyder det att Ryssland vid
Moskvakonferensen tillförsäkrats en viss rätt till inflytande på Balkan? Eller vill man betrakta Titos strider såsom en ersättning för
den invasion på Balkan, som troligen planerats redan till detta år
men som måst uppskjutas till följd av det hårda tyska motståndet
i Syditalien~ Eller kan det möjligen tänkas att man i London velat
slå två flugor i en smäll: dels uppmuntra den av Stalin understödda
Tito att tillfoga tyskarna förluster och dels genom striderna försvaga
Titos huvudarme så mycket att faran för Jugoslaviens- och därmed
också Ungerns, Bulgariens och Österrikes – sovjetisering minskas~
Måhända skola redan de närmaste månaderna ge svar på dessa
frågor.
Finlands väg Finland av i dag gör i första hand intryck av kyla och
till fred. lugn. Ehuru ingen kan glömma att landet befinner
sig i krig, framträder detta faktum icke såsom en allestädes påtaglig
företeelse. Medborgarnas dagliga vandel är nu långt mera »fredlig»
än under vinterkrigets hektiska dagar. Dock har livsstilen påtagligt
förändrats och levnadsstandarden undergått en kännbar sänkning.
Torftigheten grinar grå där man ännu för några år sedan kunde
glädja sig åt ett visst välstånd. Allt detta har man dock i Finland
hunnit vänja sig vid, och dagens mödor tagas med till synes fridsam
resignation. På det politiska planet finner man att riksdag och regering i icke abetydande utsträckning ägna krafter och arbete åt frågor,
som endast medelbart eller rätt periferiskt sammanhänga med krigstillståndet eller ock syfta till ordnandet av en fredlig framtids problem.
Men detta intryck är förvillande. Under den lugna ytan röra sig
starka strömmar av inre, ehuru behärskad oro. Bakom det självdisciplinerade lugn, med vilken genomsnittsmänniskan i Finland beväpnat sig, kan man finna bekymmer, vilka mindre hänföra sig till
omsorgen om det egna jagets eller familjens välbefinnande än till
bekymmer för landets öde. Och detta bekymmer har fått sitt synliga
652
·~-·
.\’ .
Dagens frågor
uttryck i diskussionen om fredsmöjligheterna. Denna har – i all
synnerhet sedan censuren fått direktiv om att tillåta offentlig debatt
-börjat föras med tilltagande öppenhet, något som starkt kontrasterat mot den tidigare genomförda, även av den enskilda respektfullt
iakttagna försiktigheten och tystlåtenheten.
Någon alldeles ny företeelse är fredsdiskussionen i Finland dock
icke. Även om man ställer sig skeptisk till vissa drag i den utrikespolitiska utveckling Finland genomgått sedan år 1939 kan man
icke påstå annat än att Finland under varje fas av nationens kamp
för frihet och oberoende ståndaktigt hållit fast vid att denna strid
endast syftar till en för Finlands framtid betryggande fred. Den omständigheten, att vissa framskjutna exponenter för finländsk politik
yttrat sig oförRiktigt om Finlands förmenta krigsmål, och än mindre
det beklagliga faktum, att en högljudd klick dragit i härnad jämväl
västerut, kan rubba det förhållande, att Finlands folk icke knutit
andra förhoppningar vid det pågående kriget än tryggandet av landets självständighet.
När man, såsom här är fallet, lägger tonvikten på uttrycket Finlands
folk, så ter det sig kanske som något slags utslag av den sortens
fientliga propaganda, vars syfte är att slå in kilar mellan styrande
och styrda. Man kan dock omöjligt påvisa någon differens mellan
olika grupper för så vitt det gäller huvudfrågan: tryggandet av Finlands frihet. Sanningen är tvärtom att regering och folk äro fullständigt eniga i föresatsen att föra detta krig till en fred, som verkligen tryggar landets frihet, självständighet och oberoende. Gäller
det att värna dessa höga och omistliga värden, så har Finlands folk
ingen annan grundinställning än hösten 1939, då medborgarna hundraprocentigt slöto sig samman.
Icke desto mindre är situationen hösten 1943 väsentligen olik den
som existerade hösten 1939 och sommaren 1941. Redan år 1941 var
enigheten icke av samma art som under de skickelsedigra novemberoch decemberdagarna fyra år tidigare. När jur. dr. J. O. Söderhjelm
i en uppsats i Svensk Tidskrift i början av år 1942 fastslog, att krigsbudet den 22 juni 1941 »mottogs med oerhörd lättnad av Finlands folk»,
så var hans karakteristik riktig. De bistra erfarenheterna av ryssarnas utpressningstaktik under »Moskva-parentesen» 1940-41 gjorde att
regeringen icke då kunde handla annorlunda. Samtidigt accentuerade
de finsknationella känslorna för östkarelens plågade befolkning uppfattningen att det var finska folkets plikt att utnyttja den måhända
aldrig återkommande möjligheten til gränslandets befrielse, låt så
vara att denna pliktkänsla icke var någon genomgående, av samtliga
medborgare uppfattad förnimmelse.
Det fanns dock i djupet av månget sinne ett visst tvivel. Detta framkallades dels av vetskapen om att Finland genom omständigheternas
hårda tvång kommit att placeras vid sidan av den stormakt, som
härtagit så månget annat litet folk, dels av misstron till möjligheten
att med vapenmakt söka lösa det östkarelska problemet.
Betänkligheter av förstnämnda slag gjorde sig under åren 1941-43
allt mera gällande. Ehuru de inte kunde proklameras öppet – redan
653
,-_~.· ….. _. :fi,
·,,
·r
Dagens frågor
den vaksamma censuren lade hinder i vägen för deras eventuella
publicering – så spriddes de dock. Det är av vikt att konstatera
förefintligheten av denna ideeella sida hos folkopinionen i Finland –
synnerligast som man på vissa håll är benägen att framställa Finlands nu allt tydligare framträdande strävan bort från sin nuvarande
position som ett utslag av konjunkturpolitiska spekulationer och egoistiska beräkningar. Finska folkets inställning måste jämväl värdesättas som en följd av den mo”raliska reaktionen, framkallad av händelserna ute i världen. Det öde, som drabbat folken i Norge, Danmark,
Holland, Polen, Grekland etc. har inte kunnat liimna något kultursamhälle likgiltigt- låt vara att man endast på avstånd kunnat följa
med det tragiska händelseförloppets olika faser.
Finlands fredssträvanden bygga emellertid främst på realpolitiska
fakta, på omsvängningen i bedömandet av Tysklands möjligheter att
vinna kriget mot Ryssland. I andra hand vilar Finlands vilja till
fred på önskan att i handling visa, att Finlands ställning ej är den
samma som Tysklands axeldrabanter. »Finland för endast sin egen
kamp för sin egen frihet.» Först i sista hand kan man göra gällande,
att fredslängtan påverkas av krigströtthetens vanliga orsaker: fysiska strapatser och psykisk leda vid ett långvarigt undantagstillstånd.
Någon tilltagande inre svaghet eller avmattning i hemfrontens sega
»sisu» är det dock lika obefogat att orda om som att antyda förekomsten av trötthetssymtom ute i eldlinjen. Folkets fysiska kondition
är genomsnittligen god, försörjningen är visserligen förknippad med
svårigheter, men dessa äro för tillfället icke oövervinneliga. Och
armen kan- bättre rustad och skolad än någonsin – ta emot starka
stötar. Finlands folk tvivlar icke på sin egen kraft.
Fredsdiskussionen, som under åren 1941-42 huvudsakligen rört utländska fredstrevare överflyttades vid tiden närmast före presidentvalet i februari 1943 att röra hemlandet. Förberedelserna till detta val
gingo, som man torde erinra sig, i mycket betydande utsträckning i
de utrikespolitiska kannstöperiernas tecken. Man begärde inom vida
kretsar att den nye presidenten skulle vara redo att med sin person
garantera Finlands villighet att i mån av möjlighet frigöra sig från
sitt militärpolitiska engagemang från »sommarkrigets» dagar. Ryti
hade – kanske klarast i det tal han höll vid avslutandet av 1942 års
riksdag – givit uttryck åt synpunkter, som syntes berättiga till antagandet att han vore mannen att genomföra en eventuell storpolitisk
omorientering. De dubier man likväl inom vissa grupper hyste beträffande hans fortsatta lämplighet hänförde sig närmast till de återverkningar hans omval skulle få i utlandet. – Som man erinrar sig
omvaldes Ryti utan att dessa frågor den gången besvarades.
Det nästan sensationsmättade intresset för utrikespolitiken överflyttades nu från elektorsförsamlingen till riksdagen – från presidentvalet till frågan om regeringsombildningen.
Man syntes i betydande kretsar fordra att även klara färger skulle
hissas i samband med det regeringsskifte, som traditionsenligt skulle
iiga rum efter presidentvalet. Av en ny regering borde man begära
att den – om inte på annat sätt, så åtminstone i ministrarnas person
654
Dagens frågor
– demonstrerade en politisk orientering, som stod i fördomsfri överensstämmelse med en växande inhemsk opinion och vilken skulle
taga hänsyn till att cirklarna från våren 1941 mycket allvarligt rubbats. Vid de intensiva och sällsynt utdragna diskussionerna riksgrupperna emellan iklädde man kravet på en hedersam fred med betryggande villkor en sådan form, att man, bl. a. agrarförbundet och
svenska folkpartiet, såsom en bland förutsättningarna för resp. partiers medverkan i regeringen nämnde åstadkommandet av goda förbindelser med Amerikas förenta stater.
Så skedde då regeringsskiftet. Witting, som utan tvivel burit direkt
ansvar för en del onödiga eftergifter söderut och klumpigheter västerut fick gå tillsammans med inrikesminister Horelli. Vården av
Finlands utrikesangelägenheter lades i händerna på dr Henrik Ramsay, vilken ansågs ha goda personliga förutsättningar för att skickligt handha denna ytterst svårskötta post. Till dr Ramsays meriter
räknades hans goda förbindelser både till Tyskland och västmakterna
och en i allmänhet fördomsfri inställning till tidens problem. Speciellt
hoppades man att Ramsay bättre än Witting skulle vårda sig om
relationerna till riksdagen.
Förhoppningarna ha emellertid endast delvis kunnat förverkligas.
Det råder visserligen fortfarande det bästa och mest förtroendefulla
förhållande mellan Ramsay och riksdagens långt ifrån lätthanterliga
utrikesutskott. Men det har fallit på minister Ramsays lott att tillbakavisa ett från amerikanskt håll framställt vänskapligt och förtroendefullt erbjudande om medling. Detta anbud, som gjordes blott
ett par dagar efter skiftet på utrikesministertaburetten, måste anses
ha bringat Finlands regering i ett tvångsläge, vilket icke bemästrats
på ett positivt sätt. Orsakerna härtill äro höljda i dunkel. Att märka
är emellertid, att minister Ramsay från den wittingska tiden övertagit ett arv, som i mera än ett hänseende måste vara mycket betungande och från vilket det väl icke varit möjligt att omedelbart frigöra sig. Som ett av uttrycken för reaktionen på denna händelse
skedde någon tid därpå grundandet av Finland-Amerika-föreningen,
vars presidium lades i händerna på representanter för samtliga politiska partier utom IKL.
Finlands väg till fred markeras under det gånga året av ett flertal
initiativ, vilka förts fram av en opinion, som egentligen icke så
mycket riktat sig mot regeringen utan fastmer sett sin uppgift i att
påverka och stärka regeringen vid fullföljandet av den i sanning
vanskliga uppgiften att åstadkomma ett tryggat, på godtagbara villkor uppgjort fredsslut. Till en del äro dessa initiativ av den art –
man kan närmast erinra om socialdemokraternas vid olika tillfällen
publicerade resolutioner – att de knappast kunna anses höra hemma
under rubriken opposition. En annan sak är att de kontrasterat mot
den brist på handlingskraft, som i yttre måtto kännetecknat den nuvarande regeringens utrikespolitik. Till dessa initiativ hör de 33
medborgarnas skrivelse, vilken betecknats såsom det egentliga incitamentet till att hela fredsdiskussionen på allvar kom i gång. Bland
annat ledde detta aktstycke till att regeringen – vilken under när- 655
:u. _,-· .·–. ._:- 111
Dagens frågor
mare två års tid icke haft någon officiell kontakt med riksdagen i
dess helhet på det utrikespolitiska planet- måste inför denna avgiva
en utrikespolitisk redogörelse.
Plenum var hemligt och mycket har ej kommit ut. Det påstås dock
med anspråk på sanningsenlighet att statsministern angivit att regeringen ingalunda skulle ha förhållit sig passiv. Då man emellertid
icke haft kännedom om ens de mest försiktiga fredssonderingar från
Finlands sida, så måste man utgå ifrån, att regeringens försäkran
om att den vakar över alla möjligheter att erhålla en godtagbar fred
hänför sig till framtiden. Naturligtvis är det – såsom statsministern
under debatten torde ha framhållit – riktigt att frågor om fred och
fredsmöjligheter i ett krigförande land måste behandlas inom en mycket liten krets. Man kan därför icke giva denna debatt ett större
värde som mätare på regeringens utrikespolitiska aktivitet.
Finlands väg till fred ligger än så länge höljd i dunkel. Full enighet råder fortfarande i att den fred, som en gång skall ingås, icke
får medföra ett hot mot vare sig Finlands nationella frihet eller dess
existens som suverän stat. Uppfattningarna gå däremot i sär då det
gäller att bedöma det pris freden i övrigt kommer att betinga sig.
Man har ännu icke överallt gjort klart för sig, att de villkor, på vilka
fredsslutet kanske kommer att byggas, kunna ha ganska litet att göra
med de stolta förhoppningar, med vilka man sommaren 1941 gick ut
i kriget. Icke minst med hänsyn härtill vore en officiell, av regeringen
avlämnad redogörelse för Finlands krigsmål mycket önskvärd. En
sådan klarläggning skulle skingra många vanföreställningar, både
hemma och ute i världen.
Gör man en överblick av fi\tämningsläget i Finland i dag, så kan
man dock fastslå, att det icke är drömmar utan kalla realiteter som nu
ligga i finska folkets håg. Folkets stora majoritet hyser inga överdrivna förhoppningar. Beslutsamt. och enigt håller man dock fast
vid kravet, att freden icke får bära ofrihetens stämpel. På den punkten tvekar man ingenstädes.
H. F. L.
Från polisdiktatur till militär Valet av den grekisk-ortodoxa patridiktatur i Sovjetryssland. arken och återupprättandet av den heliga synoden i Sovjetunionen bara några månader efter kominterns
upplösning har på nytt framkallat en våg av gissningar och utläggningar runt om i världen. Vad betyder allt detta’ .Är bolsjevismen
verkligen.på väg att ändra karaktär och anpassas efter Västerlandets
demokratiska levnadsformer1 Eller är det en ny fint från Stalins sida
i avsikt att föra den borgerliga världen bakom ljuseU
I min artikel »Rysk och sovjetrysk religionspolitik» i Svensk Tidskrift, häfte n:r 5 i år, har jag sökt klargöra, att bolsjevismen trots sin
motsatsställning till religionen inte har kunnat frigöra sig från det
tusenåriga grekisk-ortodoxa arvet och dess starka grepp om den ryska
folksjälen. Det som från släktled till släktled gått i blodet är inte
lätt att späda ut.
Nog tycker det kommunistiska Kreml om att hålla den borgerliga
656
l
~; .
Dagens frågor
världen i ständig nervspänning, det finns ändå faktorer, för vilka
.även den hårda bolsjevikiska diktaturen måste ge efter. Utrikespolitiska hänsyn spela ibland en viss roll för de styrande i Kreml, men de
.äro aldrig utslagsgivande. Komintern har upplösts, och den heliga
synoden – för första gången i rysk historia med en patriark i spetsen – har blivit återupprättad, men detta har ingalunda skett för
den anglosaxiska opinionens skull. Att denna i alla händelser blev
nöjd, är en bisak. Det är de inre ryska krafterna, för visso påskyn·dade och utlösta av världshändelsernas gång, som gestalta utvecklingen i Sovjetunionen.
Det var den röda armen, organiserad av Leo Trotskij, som i inbör·deskriget hemförde segern åt bolsjevikerna. l\1en med stabiliseringen
av de inre förhållandena och Trotskijs fall förlorade den röda armen
sin maktposition. Denna övergick till G. P. U., den hemliga statspolisen, vilken under stabiliseringstiden hunnit växa ut till en på
sitt sätt slagkraftig arme, omspännande hela landet och genomträngande alla dess institutioner. I motsats till den röda armen, där den
gamla officerskåren var starkt företrädd, innehöll G. P. U. utom
själva metoden ingen »surdeg» från tsartiden; G. P. U.-kadrarna värvades uteslutande bland fanatiska kommunister och pålitliga fabriks- .arbetare. Givetvis blevo tsarofficerarna i proletärarmen inte lämnade
åt sig själva utan ställdes under partipolitisk uppsikt; de kontrollerades i alla sina göranden och låtanden av de civila politrukerna; dock
dirigerades dessa senare under de första åren av samma krigskommissariat, med andra ord stodo under ledning av samme Trotskij.
Efter hans bortjagande 1925 inlemmades emellertid politrukväsendet
som en särskild sektion i G. P. U. I det strängt centralistiskt förvaltade kommunistriket fick ingenting förekomma, som kunde undanhållas det vakande partiögat.
Med dessa ord är inte sagt att bolsjevikerna underskattade sin krigsmakt. Tvärtom, för dess modernisering och tillväxt gjordes allt.
Landets industrialisering var främst inriktad på att skaffa åt armen
,en tidsenlig utrustning och för alla eventualiteters skull tillräckliga
reserver med beväpning och ammunition. Men armen behövde även
-en stark andlig beredskap. Under inbördesstriderna spelade klasskampsiden en inte oväsentlig roll. För övrigt uppeldade Trotskij sin
,arme med förkunnelsen om världsrevolution och proletariatets befrielse i alla länder. Den mera försiktige och betydligt mera praktiskt lagde Stalin bytte ut de larmande fraserna mot Peter den stores
fosterlandskärlek och nationella expansion, vilket i längden ur rysk
synpunkt kunde tänkas ge påtagligare resultat. Dessutom hade frambävandet av Peter den store och hans storryska strävanden lika
mycket att säga den forne tsarofficeren och menige mannen som
bonden och arbetaren. Alla dessa had·e ju också med modersmjölken
insupit den ortodoxa kyrkans trossats om ryssens uppgift att frälsa
Yärlden.
Omsvängningen beredde inom den röda armen, främst då inom
dess befäl, jordmånen för pånyttfödelsen av den ryska nationalismen. Iniärandet av rysk krigshistoria och rysk krigskonst var endast
657
‘t.
·””., ~ ··…….~.·~….; ‘~<-·~ :'”~-. . … 11′ ~ )
Dagens frågor
ägnat att stärka denna nationalism. Fältherrarna Alexander Nevskij.
Dimitrij Donskoj, Peter den store, Suvorov och Kutuzov framstodo
över marxismens tröga massa av dogmer som efterföljansvärda exempel. Det nationella självmedvetandet och stoltheten över att vara ryss
stego. Mycket som kort förut var förlöjligat i landet fick ett
skimmer av romantik. Politrukerna blevo outhärdliga. Dessa voro
å sin sida ivriga att hålla den nya andan nere samtidigt som de
noga följde stämningarna och rapporterade officerskårens förberedelser till högsta ort. Och innan den av armen uppburne fältmarskalken Tuchatjevskij, den forne tsarofficeren, skulle skrida till
verket, blev han förekommen av det stalintrogna G. P. U. Tuchatjevskijs och officerarnas dröm om den ryska ärans återupprättandeblev dränkt i breda ströinmar av blod. Stalin, G. P. U. och politrukerna
triumferade.
Det har alltid visat sig, att det är lättare att utrota människor än
deras verk och ideer. Som Anton Karlgren i sin bok om Stalin visat,.
har Stalin i regel själv i handling omsatt sina skoningslöst likviderade motståndares tankar och planer. Men han gör det omärkligt~
när ett lämpligt, liksom av sig självt givet tillfälle yppar sig. Det
nu pågående kriget visade sig vara det bästa tillfället att fullborda
en hel del av det som Tuchatjevskij strävat efter. Man kan ju knappast föreställa sig ett befäl under de pågående krigshandlingarna
ställt under den politiska polisens uppsikt. Stalin har emellertid försökt det i början av kriget – med ytterst nedslående resultat. Han
lärde sig och sadlade om. Politrukerna blevo bortsopade ur armen
och Stalin själv gick ut i fält. Som beräknande politiker ställde han
sig bland officersleden med en mängd av skänker – en hel del viktiga.
eftergifter. Visserligen äro titlar och lysande beteckningsgrader från
tsartiden ingenting annat än fåfängans tecken, men de öka officerarnas självtillit och stärka deras ansvarskänsla. I synnerhet som dessa
tecken gå tillbaka till Suvorovs och Kutuzovs tid.
Den andliga beredskapen, baserad på nationens stolta förflutna, kan
i händelse av fara för landet visa sig starkare än den fysiska beväpningen. Stalin förstod det och fick belägg därför. Men när han en
gång givit efter för officerarna, måste han fortsätta. Då han nu
själv hunnit bli fältmarskalk, uppburen av framgångar, kan hans
personliga ställning och hans statskonst anses vara säkrade för en
längre tid framåt. Han har i tid hunnit förvandlas från en polisdiktator till en militär diktator; han har blivit den röda härens egen
man. Därför kan han lugnt vandra vidare på den inslagna vägen.
För en nationalistiskt besjälad, om även kommunistiskt uppbyggd
stat måste komintern med dess låga underjordiska gångar ha tett
sig som någonting högst motbjudande. Därför måste den bort. Den
enkelt och populärt lagda antireligiösa propagandan måste också ha
förefallit som något ytterst enfaldigt. Visserligen har Lenin förkunnat, att religionen är opium för folket, men behöver inte folk
stimulantiaf Och har religionen förresten fördärvat något folk fysiskt? Har inte den gode Lenin med sin berömda fras som med så
mycket annat huggit i sten? Den fanatiska ortodoxa religionen har- 658
Dagens frågor
i den ryska historien åstadkommit mycket av praktiskt imperialistiskt
värde. Sanningen att säga, kan den knappast tänkas sträcka sitt
inflytande så långt som förkunnelsen om världsrevolution och alla
proletärers förening under en diktatorisk makt, men å andra sidan
kan den inte tillsvidare uträtta betydligt mera på närmare håll, till
exempel på det övervägande grekisk-ortodoxa Balkan~
Stalin har säkert tänkt likadant som Tuchatjevskij och hans anhängare och kommit underfund med, att rysk nationalism, återförenad
med religiös ortodoxi, i flera avseenden kan bli till ett ypperligt politiskt vapen. År inte i gengäld den gamla marxistiska tron på klasskampens välsignelse ett fördärvbringande opium~ Stalin är förmodligen övertygad därom, fastän han inte utsäger det öppet.
Att man i Sovjetunionen genom den röda armens och officerskårens
makttillväxt är på väg tillbaka till den gamla ryska nationalismen
visa flera andra omständigheter. Utom den grekiska ortodoxin
finnas i Sovjetunionen andra religiösa samfund. Näst ortodoxin är
Islam och därnäst den romersk-katolska religionen starkast företrädda. Hittills har emellertid inte ett ord avhörts från Moskva om
dessa samfunds framtida ställning. Det vore för tidigt att därav dra
några slutsatser, men det vore inte heller förvånande om patriarken
Sergins fick en privilegierad ställning och fick rätt och medel att
sätta i gång med missionsarbetet bland de »icke-rättrogna». Redan
den sovjetryska religionspolitiken under ockupationen i de baltiska
staterna visade vad man kunde vänta sig. Medan de protestantiska
och romersk-katolska bekännelserna och deras utövare allt starkare
förföljdes, lät man de visserligen fåtaliga ryska prästerna och grekiskortodoxt troende vara i fred.
Litvinovs och Majskijs avlägsnande från deras framskjutna poster
säger också en hel del. Till sin härkomst äro de judar och varje ryss
är väl underkunnig därom. Den utåt orientaliskt korrekta men inåt
starkt intoleranta ryska kyrkan var ytterst fientligt inställd mot
Rysslands alla främmande nationaliteter och deras religioner och
i främsta rummet mot judarna. Judarna hade ju åt sig anvisade särskilda bosättningszoner, de »orena» baltiska länderna, en del av Ukraina
och Polen, vilka de inte fingo lämna. För att tillfredsställa den ryska
nationalismens växande anspråk fann Stalin ett lägligt tillfälle att
avlägsna de två mest framstående sovjetryska diplomaterna. Åkta
ryssar ha intagit deras ställe. Säkert komma judarna att avlägsnas
en efter en även från G. P. U., dess chef Berija inte undantagen, från
den sovjetryska handeln, upplysningsväsendet och ur pressen. Den
röda armen är sedan länge i äktryska händer. Och nu när den gjort
landet så stora tjänster måste dess önskningar åtlydas. Detta bådar
inte något gott för Sovjetunionens andra nationaliteter heller.
Den fortsatta utvecklingen i Sovjetunionen, trots allt tyranni och
alla brister, kan bjuda på nya överraskningar. Den allmänna tendensen, vägen tillbaka till de ryska traditionerna, synes dock vara given.
Formerna komma kanske att växla men den ryska andan kommer
ännu under lång tid framåt att förbli densamma, som under föregående sekler. lgnas J.-Scheynius.
659
Dagens frågor
Frän en finländsk vetenskapsman, docenten I. Hustich vid Helsingfors’ universitet, har Svensk Tidskrift mottagit nedanstående inlägg – ett uttryck för oron över
det dilemma, som vetenskapen ställes inför särskilt i krigstider.
Geopolitikerns Bland mängden propagandalitteratur, som i dessa
samvetsnöd. tider sveper in över medborgarna i alla länder, intaga de alster, som under vetenskaplig täckmantel bevisa mer eller
mindre dunkla ting, en motbjudande särklass. Framförallt synes det
mig vara av vikt, att geopolitiken blir föremål för en mera närgången
uppmärksamhet. Såsom denna vetenskapsgren i detta nu bedrives.
hotar den att bringa geografien i vanrykte. Och icke blott geografien
utan även hela vetenskapen.
Geopolitiken eller den s. k. politiska geografien hade i Rudolf Kiellen en av sina främsta representanter i Norden. Hans skarpsinniga
essayer om stormaktspolitiken förtjäna att läsas än i dag. Men geopolitiken är numera inte av hans klass. Geopolitikern arbetar med
begreppen stat och nation såsom enheter. Han föreställer sig gärna
staterna såsom organismer, detta rentav i ordets biologiska bemärkelse. Han undersöker statens liv och möjligheter till liv, dess ekonomiska utveckling, expansionshunger, degeneration etc. Det hör
till hans fack att noggrant följa med vad som händer och sker i
tiden, och förty är han medvetet eller omedvetet bunden av dagens
och hemlandets politiska föreställningsvärld. Vi kunna nästan jämföra honom med psykologen, som svårligen kan komma ifrån verkningarna av sin egen känslovärld. Det finns därför helt naturligt
en mängd olika slag av geopolitik, det finns i själva verket lika många
geopolitiska teorier som det finns länder. Det finns tysk och italiensk
geopolitik, det finns boliviansk och peruansk geopolitik (förutsatt att
de politiska skriftställarna därstildes hittat på att kalla sig vetenskapsmän), det finns en rysk och en engelsk uppfattning om geopolitiska fakta. Tendensen är ofrånkomlig, ty en geopolitiker, som i oroliga tider, vägledd av ett inre vetenskapligt krav på objektivitet, rå-
kar ha en annan föreställning om det politiska skeendet än den hans
fosterland företräder, torde nog rätt snart få koncentrera sig på
kroppsarbete i beredskapssyfte.
Det finns ett cyniskt fursteord av ungefär följande lydelse: »Först
tar jag, sedan hittar jag nog lärda män, som bevisa, att jag har rätt.»
Orden, så bitande fräna, äro inte precis smickrande för vetenskapen.
Men låt oss mildra sältan en smula och erinra om engelsmannens
gamla valspråk: rätt eller orätt, det gäller mitt land, ett valspråk
som nog gäller för alla nationer. Också vetenskapsmän äro patrioter.
Geopolitikern tjänar sitt land på sitt speciella sätt, men han kan
mera sällan med skäl kalla sitt arbete vetenskap, lika litet som en
diplomat eller en politisk skriftställare gör anspråk på en dylik benämning. Redan termen geopolitik är genomskinlig nog. Och de nya
politiska slagorden (livsrum, storrum, nya och gamla, hungriga och
mätta stormakter etc.) äro av den art, att de automatiskt leda till
ett ståndpunktstagande i förtid. Allt detta innebär, att påståendet att
den geopolitiska vetenskapen bevisat, att området B egentligen till- 660
Dagens frågor
hör landet A och icke grannlandet C (detta av geografiska, naturhistoriska eller andra skäl), eller att småstaten D egentligen bör uppfattas såsom en naturlig intressesfär i skydd av staten A, intet annat
är än en propagandafras av samma klass som texten i en ledande
artikel i ett extremt politiskt organ. I fallet ovan tänkte vi oss, så-
som läsaren sannolikt listade ut, att det var den geopolitiska vetenskapen i staten A, som förde ordet.
Det finns exempel på närmare håll, men i detta sammanhang vill
jag hänvisa till den transsylvanska frågan, ett av Europas mest brännande territoriella problem. Frågan har för övrigt även diskuterats
i Svensk Tidskrift och den har därvid ventilerats ur de två synpunkter, som kunna anläggas i föreliggande fall, den ungerska och
den rumänska uppfattningen om Siebenbiirgen-Erdely-Transsilvania
(resp. den tyska, ungerska och rumänska benämningen på det vackra
högland, som inramas av Ost-Karpaterna). Författaren har haft tillfälle att besöka denna förtjusande häxkittel av nationalism. Besöken
resulterade i en mycket pessimistisk syn på den framtida harmonien
i detta hörn av Europa. Exempel på vetenskap i politikens ärenden,
låt vara i det egna landets, har man övernog av i den litteratur, som
på ömse sidor vällde fram om Siebenbiirgen, särskilt vid tidpunkten
för ilen s. k••~kiJjeDom.stoJen i Wien 1940. Vetenskapsmän av olika
fack ha belyst Siebenbiirgen-frågan ur etnografisk, naturhistorisk,
kulturgeografisk och allmänt historisk synvinkel, och den åsikt, som
framgått ur prövningen, har givetvis varit patriotiskt oantastlig. Och
det ligger ju intet ont däri, ifrågavarande vetenskapsmän ha tjänat
sitt land. Jag har hemma en hel hylla med mer eller mindre vetenskaplig och politisk litteratur om Erdely-Transsilvania, men faktum
är att man aldrig vet, var färgläggningen har sin början. Skiljedomstolens utslag var en halvmesyr, ett försök till en salomonisk dom,
som resulterade i att båda parterna äro missnöjda, och det på ett sätt,
som ej bådar gott för den framtida freden i Donaubäckenet. I själva
verket betydde skiljedomstolens utslag, att Tyskland fick ett utomordentligt starkt grepp om de två länderna, som en gång överbjöd
varandra i kampen i öster – för att vinna den tyska rösten i sinom tid.
All geopolitik är inte kvasivetenskap. Men det saknas sansade och
begåvade personligheter inom denna disciplin just nu, vilket är helt
naturligt. Det var utan tvivel på sin plats, att docenten Thermcenius
nyligen efterlyste ett livligare intresse för den politiska geografien
inom svenska geografkretsar, som i stor utsträckning gett sig bygdeforskningen i våld. Inom alla vetenskapsgrenar gå från tid till tid
modeströmningar, dirigerade av någon framträdande personlighet.
En parallell till detta krav på en aktualisering av svensk geografisk
forskning är den önskan, som nyligen uttalades beträffande de svenska
historikerna, vilka beskylldes för att försjunka i medeltidens skrymslen. En effektiv och möjligast objektiv skolning i politisk geografi
eller statsgeografi skall säkert leda till att även denna vetenskapsgren lockar större personligheter. För övrigt må det tillåtas en finländare att hänvisa till några förtjänstfulla uppsatser av geografer
av den lundensiska skolan om mellaneuropeiska stater. En god väg- 661
. ‘ , _r-.•
u’ ”‘”‘-
t ‘ ..
Dagens frågor
ledning i denna genre giver för övrigt Utrikespolitiska institutets
skriftserie, i den mån författaren kunnat stifta bekantskap med dess
alster. (En parentes: borde inte begreppet Nordens förenta stater
inspirera till en sakkunnig geografisk-politisk prövning. Här finnes
alla möjligheter till ett geografiskt forskningsarbete, som en gång
kunde gå de eventuella praktiska åtgärderna i saken i förväg; det
finnes många ekonomisk-geografiska och politisk- och befolkningsgeografiska synpunkter, som förtjäna framdragas och belysas.)
Under förra världskriget funnos neutrala stater med några ledande
kulturpersonligheter, som åtnjöto internationellt anseende – åtminstone före och efter världskriget. Dessa gestalter ställde sig ovan
stridsvimlet, t. ex. Georg Brandes, och blevo följaktligen lika föraktade i de krigförande länderna som smutskastade av de krigförandes hantlangare i deras eget hemland. Likväl förde dessa gestalter blott mänsklighetens talan med den kyliga objektivitet som hör
vetenskapsmannen till. För dessa vetenskapsmän var ställningen
mellan och ovan parterna helt naturlig, den var ett inre krav. En personlighet som nu skulle ha kunnat resa sig över stridsvimlet, är
Sven Hedin. Att han icke gjort det, har sina orsaker. I detta nu
skall man knappast någonstädes kunna finna en större kulturpersonlighet eller vetenskapsman, som höjer sig över bråkmakarna.
Trycket är för starkt också i de neutrala länderna. De mindre storheterna stå på den ena eller på den andra estraden, de större profeterna ha dragit sig in i »elfenbenstornet».
Måhända ger det ovanstående alltför mycket av blåögd tro på vetenskapens ställning och uppgift. överallt hamras chauvinismens
pansar allt mäktigare och tätare. Och bland de nitande och hamrande
finnes också det lärda skrået rikligt företrätt. Varför inte~ Det är
ju människor det gäller.
Naturligtvis kan man inte begär~, att en vetenskapsman alltid skall
sätta sig just mellan två stolar. Och det blir utan tvivel en smula
tröttsamt i längden att stå ovan mängden. Men vetenskapsmannens
värdefullaste insats är, att han kan låta bli att använda färgade glasögon i sitt arbete och att han kan låta bli att ställa sin vetenskap i
dagspolitikens tjänst.
Lyckligtvis äro ju de flesta vetenskapsgrenar mer eller mindre oberoende av politiken. En vetenskapsman fyller bättre sin plikt mot
fosterlandet, om han tjänstgör som soldat eller som vedhuggare, än
om han våldför sig på den vetenskapliga objektiviteten, låt vara i
fosterlandets intresse. Och dylikt kan hända, om det faller sig t. ex.
så att härskaren i ett land sänder ut ett påbud, att så och så stora
understöd skola givas de lärda män, som vilja ägna sig åt studiet
av ett visst område i grannlandet. Företrädesrätt ha de, som kunna
påvisa ifrågavarande områdes intima samhörighet med härskarens
eget land.
J. Hustich.
662
·’t.
!.’ .
.~~_____:.___________

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner