Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

………
DAGENS FRÅGOR
Den 8 augusti 1943.
»Modern» historiepeda- Åtskilligt tyder på att ämnet historia i de
gogik i blixtbelysning. svenska läroverken har att motse kritiska
tider. Visserligen behöver man kanske ej bli alltför orolig över författarinnan Ingeborg Björklunds och den herostratiskt ryktbare Stig
Ahlgrens gemensamma upptäckt, att den nazism, som tyvärr för
några år sedan spårades i vissa gymnasier, egentligen berodde på att
Odhner-Westmans lärobok framställt »de tyska grevarna och diktatorsgestalterna» Carl X Gustaf, Carl XI och Carl XII såsom framstående män. Mera olycksbådande är då, att fru Alva Myrdal numera
tycks vara på väg att taga sig an skolfrågorna. Det säges också ryktesvis, ovisst med vilket fog, att historia hör till de ämnen, som kunna
motse en beskärning av sitt timantal i den nu sittande skolkommissionen. De ivrigaste anhängarna av den politiska historiens undanskjutande till förmån för de ekonomiska och sociala momenten utveckla
dessutom alltjämt en nitisk och på åtskilliga håll tydligen framgångsrik propaganda. Man synes ~ångenstädes sväva i okunnighet om att
den överrepresentation av den politiska historien i skolkurserna, som
tidigare otvivelaktigt förekom, numera helt tillhör det förgångna. I
själva verket har pendeln slagit över ett gott stycke i motsatt
riktning och det politiska stoffet på vissa punkter inskränkts under
det minimum, som det av sakliga skäl har rätt att kräva.
I denna situation kan det vara ganska nyttigt att taga kännedom
om de resultat, som uppnåtts i ett land, där man gått mycket långt
både i att sätta utvecklingens sociala och ekonomiska faktorer i högsätet och i att ersätta det förkättrade iniärandet av viktigare namn
och kronologiska hållpunkter med »modernare» pedagogiska hugskott.
Ett utmärkt tillfälle härtill har just lämnats. New York Times, som
plägar tävla med sin namne i London om ställningen som världens
mest ansedda tidning, har en tid ägnat den amerikanska historieundervisningen sitt intresse. Den har nu i april offentliggjort resultatet av en undersökning av kunskaperna hos ej mindre än 7,000 recentiorer vid 36 universitet och colleges över hela Förenta staterna.
Resultatet var sådant, att det till och med i det rådande världsläget
väckte allmän och livlig uppmärksamhet.
Den uppgift, som förelades de 7,000, var att besvara ett frågeformulär om tjugotvå punkter (delvis uppdelade i åtskilliga undermoment).
Frågorna, som berörde ett antal viktiga personer, händelser och förhållanden ur U. S. A:s historia, geografi och nutida offentliga liv,
gällde ej blott den politiska utan även de ekonomiska, sociala och
kulturella sidorna av utvecklingen. För amerikanska studenter måste
de med få undantag betraktas som skäligen lätta. Men trots detta
blev resultatet sensationellt uselt. Åven om måhända på sina håll den
speciella, ofta något barnsliga amerikanska universitetshumorn kan
428
r
Dagens frågor
tänkas ha haft ett finger med i spelet, var det veritabla avgrunder av
okunnighet, som blottades. En rad exempel bör kunna ge en om ock
svag föreställning härom.
Endast 6 °/o visste vilka som voro unionens tretton ursprungliga stater. I många svar placerades stater långt västerut (Californien, Oregon, Minnesota, Washington m. fl.) bland dem. Blott 29 Ofo hade reda
på en så enkel sak, som att S :t Louis ligger vid Mississippi, bara 19 Ofo,
att Milwaukee är beläget vid Michigan. Blott 22 0/o lyckades nämna
två av Abraham Linealns insatser i Förenta staternas utveckling, medan motsvarande uppmaning i fråga om Thomas ,Tefferson endast hörsammades av 16 Ofo. En i Amerikas historia så viktig händelse som
·den s. k. nullifikationsakten kunde ej definieras av mer än 6 Ofo. Henry
Thoreau, en av den amerikanska litteraturens främsta klassiker, var
blott känd för 16 0/o, Roger Williams, Rhode Islands grundare och en
viktig gestalt i den politiska idehistorien, av 20 Ofo• .Än märkligare är,
att ej mindre än 1,705 studenter icke visste, att Abraham Lincoln var
unionens president under inbördeskriget. Tjugofem bland dem nämnde
i stället George Washington, hela 150 sydstatsledaren .Tefferson Davis!
Andra förslag voro Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt och Herbert Hoover. Trettio procent kände ej till att Wilson var president
under det första världskriget; omkring hundra tillfrågade »röstade»
vid denna fråga på Hoover, ännu fler på Coolidge. Att tyskar och irländare voro de båda nationaliteter, som dominerade bland invandrarna 1845-60, visste blott 14 Ofo, medan ej mindre än 500 studenter av
de 7,000 ansågo, att denna plats tillkom kineser och japaner.
Lika illa var det med den ekonomiska utvecklingens elementer. Blott
7 Ofo kunde nämna tre framstående namn ur de amerikanska järnvä-
garnas hävder, och endast två procent kände till, i vilket decennium
·de första järnvägarna byggdes i U. S. A. Åttio procent gingo bet på
att nämna två namn, som voro förknippade med trust- och monopolväsendets utveckling. Ej mycket bättre visade det sig vara med nu
aktuella personer. Sumner Welles var okänd för mer än hälften av
·studenterna, Henry Stimson för en tredjedel. Att open door är U. S. A:s
traditionella politik mot Kina, visste ej mer än 15 Ofo av representanterna för det unga bildade Amerika.
Nästan ännu mer slående än den i och för sig monumentala okunnigheten äro de vilda gissningar, med vilka en stor del av de tillfrå-
gade sökte kompensera sin brist på elementärt vetande. Utrymmet
tillåter tyvärr icke många exempel utöver de redan anförda – de
·skulle annars vara nog så roande – men det kan med gott samvete
sägas, att dessa svar äro av den art, att de fullständigt omöjliggöra
varje försök från »moderna» pedagoger att hävda, att bristen på kunskap om namn och data skulle motvägas av ett »historiskt betraktelsesätt» och »sinne för de stora sammanhangen». Dylika förmildrande
Dillständigheter kunna svårligen åberopas för amerikanska studenter,
som tro, att Lincoln var deras lands förste president, att Jefferson
gått till odödligheten såsom chef för frälsningsarmen eller upptäckare av elektriciteten, att Alexander Hamilton konstruerat den
första telefonen, att \Valt Whitman gjort sig känd som missionär i
429

..
Dagens frågor
Fjärran östern eller att de första amerikanska järnvägarna anlades 1590.
Det är ganska begripligt, att New Yorlf Times’ avslöjanden ha vållat åtskillig bestörtning. Reaktionen har artat sig olika. De modernpedagogiska kretsarna vid Columbia University visade sin mentalitet
med att genom en våldsam kampanj tvinga en av undersökningens
initiativtagare, d:r Studebaker, att avgå från Federal Office of Education. Kommentarerna i ansedda tidningar ha emellertid visat en
skarpare blick för de egentliga sammanhangen. Man har klart för
sig, att »a person ignorant of history is a good deal like a motorist in
a strange territory without a road map». Man har observerat, att flertalet av studenterna vid sina läroverk genomgått kurser i »American
history, social studies or government». Och man fann orsakerna till
det sorgliga resultatet i 20- och 30-talens nya ideer inom historieundervisningen. Anklagelsen fick mycket bestämd form. »There is the prevailing opinion in American teaching circles that dates and personalities should be soft-pedaled in history courses; that the main emphasis should be on great social forces, broad economic trends, sociologic
developments, political changes etc.» I skarp kontrast mot denna förolyckade form av historieundervisning ställes den metod, som man i
U. S. A. anser utmärka den engelska skolan: ordentligt inlärande av
namn, årtal o. d. Och i mycket karakteristiska satser sammanfattas
de båda metodernas resultat:
»As we see it, dates and outstanding personalities are the pegs of
history, on which your mind can hang the facts pertinent to those
persons and those times. Get the concrete facts firmly in mind, and
you can work out from them to grasp the broad social forces that
swirled around those focal points. Start with teaching the social forces, and you apparently load the dice against the student’s ever really
learning any history. – – – True, the social-forces method is the
easier way; some might even unkindly call it the lazy man’s way. A
student taking an examination in social-forces history can bull the
professor up to the eyebrows with a ream or so of solemn, vague and
starry-eyed hogwash, and the chances are that the professor will pass
him. – – Those who study history the hard, factual way, however,
seem to learn a great deal more history than do those who study it
the easy way.»
Så talar den dyrköpta erfarenheten i vad fru Myrdal med devot
röstläge plägar kalla »de stora västliga framstegsländerna», när hon
vill tala nedsättande om förhållandena i Sverige. Den svenska historieundervisningen har ännu icke gått på långt när så långt i eftergift
för tidens förmenta krav som den amerikanska. Det återstår att se,
om vi även framgent skola kunna hävda en självständig och saklig
linje eller om också vi skola löpa linan ut i vad den citerade tidningen
kallar »social-forces history» för att osvikligt göra samma nedslående
erfarenheter i fråga om de uppväxande medborgarnas kunskaper om
sitt eget samhälles utveckling. Påtryckningar från politiska, pedagogiska eller vetenskapliga partigängares sida på en desorienterad
lekmannaopinion kunna här göra oberäknelig och svårbotad skada.
430
Dagens frågor
Det underjordiska Underground Europe är titeln på en i London nyEuropa. ligen utkommen bok, som ganska vidlyftigt beskriver motståndet mot tyskar och italienare i de ockuperade staterna –
och dessutom i nazismens och fascismens resp. hemländer. Författaren
heter eller kallar sig Kurt Riess; man torde ej ta alltför mycket fel,
om man antar, att han är en i U. S. A. verksam tysk. Hans källor
äro, enligt vad som inledningsvis uppges, framför allt de olika exilregeringarna och deras upplysningscentraler i New York.
Det ligger i sakens natur, att ett arbete av detta slag huvudsakligen tillkommit i propagandasyfte. stilen och kompositionen, om
icke annat, utvisa detta. Trots det makabra och uppskakande ämnet
framföres skildringen huvudsakligen genom en serie novellistiskt utformade historier. Med sitt goda handlag förmår författaren göra
de många tragiska exemplen på förtryck, tortyr, avrättningar å ena
sidan, på heroism, uppfinningsrikedom, ståndaktighet å den andra till
en huvudsakligen anekdotmåssig krönika och en högst lättsmält läsning i rätt banal thrillerstiL
Land för land beskrives den underjordiska verksamheten och i de
flesta fall jämväl dess förutsättningar och metoder. Bådadera torde
i stort sett vara välbekanta. Gång efter annan har den upprepats.
Efter ockupationen börjar – ibland omedelbart som i Polen och
Grekland, eljest så småningom, då det visat sig att segermakten ej
kan vinna befolkningen med vänlighet eller förmå den att förbliva
i skräckfylld apati – det ohöljda och brutala förtrycket. Under så-
dana förhållanden eller med dessa förutsättningar börjar först ett
passivt och därefter så småningom ett allt mer medvetet, aktivt, direkt
och organiserat motstånd. Och emellan förtryck och motstånd uppstår ofelbart en växelverkan med fruktansvärda följder; en circulus
vitiosus, ur vilken ännu ingen utgång kan skönjas.
Om man själv siktar fram sakinnehållet ur de många historierna
och sammanställer de sporadiska ansatserna till systematisk framställning finner man i Kurt Riess’ bok en säkerligen ganska fullständig redogörelse för motståndets metoder. Dessa omfatta hela
skalan från den kyliga passiviteten, det kalla förbigåendet och förbiseendet via spontana våldsamheter, enstaka mord o. d. till den välorganiserade underjordiska verksamheten i egentlig mening; den som
i stor skala underhåller det lilla eller stilla kriget med ordets och
handlingens propaganda och som genom upprepade attentat mot viktiga mål, genom sabotage i stor stil etc. bereder segermakten högst
avsevärt avbräck, binder betydande styrkor i det ockuperade landet
och slutligen påtagligt försvagar dessas moral. Som den hittillsvarande höjdpunkten av denna verksamhet beskrives de jugoslaviska
friskarornas uppträdande; i Serbien kan läget snarast karakteriseras
så, att motståndet övergått i öppet krig med alla det nutida krigets
medel.
Bland intressantare detaljer i författarens framställning kan på-
pekas hans redogörelse för det ofarligaste men därför inte mindre
verksamma motståndet: det sabotage, som består i systematisk men
till synes ofrivillig långsamhet och dito slarv i fabrikerna, på fälten
431
……………… t ..,.. ..· …. -.

-~·;- .··
Dagens frågor
och under transporterna; tågförseningar, borttappade muttrar, bortslarvade brev, missförstådda order, i värsta fall sand i stället för
olja i lagren o. s. v. i hundratals olika versioner. Med de till Tyskland mer eller mindre tvångskommenderade arbetarna från diverse
undertryckta länder påstås f. ö. denna långsamhet ha spritt sig som
en farsot även bland tyska arbetare …
Vid granskningen av tillståndet i den tyska underjorden framträder
författaren plötsligt som en kritisk och försiktig bedömare. Hans
resultat är uppenbarligen starkt influerat av hans allmänna tyskfientlighet, vilket måhända inte hindrar att det kan vara riktigt.
Kontentan är den, att egentligt motstånd mot nazismen – trots ett
inom de flesta samhällsklasser vida spritt missnöje – blott förekommer bland industriarbetarna, och inte ens där i den utsträckning som
författaren tydligen anser skälig.
Av särskilt intresse för svens,ka läsare är hans meddelande, att
Stockholm ha blivit ett inofficiellt centrum inte bara för de »skandinaviska underjordiska rörelserna» utan även för de tyska och österrikiska; speciellt de socialistiskt färgade. Om man sätter detta på-
stående i samband med de många hos oss fällda domarna för illegal
underrättelseverksamhet förefaller dess trovärdighet inte så ringa.
Om den illegala pressen, dess arbetsmetoder och betydelse innehåller
boken åtskilliga intresseväckande uppgifter. Detsamma gäller en tydligen på alla håll särdeles intrikat fråga, nämligen om de ofta mycket
påtagliga dissonanserna mellan olika »underjordiska» rörelser i
samma land – och mellan dessa och deras nominella regeringar i
London. Vi ha ju på sistone fått bevittna den tragikomiska närkampen mellan De Gaulle och Girand för att inte tala om det förnyade polska inbördeskriget. Kurt Riess, som uppenbarligen inte vill
se dessa saker pessimistiskt, förklarar dock med avsevärd öppenhet,
att det står illa till med enigheten i’ Frankrike, i Polen, i Belgien
och flerstädes. De enorma fonder av patriotism och hjältemod, ur
vilka den underjordiska rörelsen öser, är – vad man eljest må tänka
och tycka – onekligen en moralisk tillgång; en ljuspunkt i krigets
elände. Men i framtidsperspektivet skönjer man redan och snart sagt
överallt nya schismer. Det stora krigets fred – om den någonsin
kan åvägabringas – måste tydligen komma att störas av nya eller
återupplivade inbördes fejder. (Som den hittills starkaste enande och
samlande kraften i det nu rådande virrvarret räknar författaren den
engelska radion, The British Broadcasting Company. Huruvida hans
översvallande beröm åt denna institution är fullt förtjänt eller ej
synes dock vara något svårt att avgöra.)
I detta sammanhang kommer Polen i förgrunden. Utförligt skildrar
författaren här de tyska undertryckningsmetoderna. Vad som förtäljes är hemskt nog. Men det torde bara vara omkring halva sanningen. Det ryska bidraget till Polens fjärde delning och det olyckliga polska folkets likvidering har nämligen helt förbigåtts.
Bokens karaktär av propagandaskrift – och det en delvis högst
opålitlig – framstår än tydligare för en normal svensk läsare då han
tar del av vad författaren har att andraga om Finland. I detta korta
432
Dagens frågor
men onekligen kärnfulla parti heter det, att landets militärdiktator,
baron Karl Gustav Emil von Mannerheim, numera (d. v. s. på våren
1942) knappast blir trodd då han påstår att Finland åter kämpar till
självförsvar. Ja, folket börjar till och med undra, om det första finskryska kriget var nödvändigt till självförsvar.
De finnar som ha gott minne, förklaras det i fortsättningen, ha
goda skäl att betvivla detta. De erinra sig, att baron Mannerheim i
maj 1918 släppte in 12,000 man tyska trupper i Finland. De ha vidare
inte glömt, att Finland återuppbyggdes av liberaler och socialdemokrater, och detta inte förrän Mannerheim, »politiskt diskrediterad»,
fått dra sig tillbaka till rent militära sysslor. De ha heller inte förgätit, att Mannerheim har intimt samarbetat med Hitler sedan 1933,
och de fråga sig, om inte deras första krig mot Ryssland i själva
verket var ett ryskt försvarskrig med hänsyn till den MannerheimHitlerska koalitionens framtidsmål. Till sist heter det, att »dessa
kretsar» år 1939 fingo ett anfall av minnesförlust, som gjorde att de
svalde Mannerheims skickliga propaganda, »vilken utmålade Finland
som ett offer för rysk aggression och Mannerheim själv som försvarare av demokratiens principer gentemot bolsjevismen», och framhålles, att denna propaganda t. o. m. fann många troende i Frankrike.
England och särskilt i Amerika.
Det är inte lätt att stoppa in flera osanningar än dessa i ett så ringa
antal meningar.
För den som inte har gott minne kan det möjligen vara skäl att
erinra om att den entente-sinnade Mannerheim i det längsta motsatte
sig tysk intervention i Finlands frihetskrig på våren 1918, och att
han var så litet diskrediterad, att han tvärtom såsom väl anskriven
hos västmakterna till stor del möjliggjorde Finlands lösgörande från
det tyska beroendet på hösten samma år. Det kanske också är behövligt att påminna om den engelska och franska regeringens ivriga
fast mycket senkomna försök till intervention på Finlands sida under
vinterkriget – mot Tysklands dåvarande (och västmakternas nuvarande) allierade, Ryssland. I övrigt torde den svenske läsarens minne
vara gott nog att reducera dylika påståenden till deras rätta värde.
En ärgånJ! sovjet- Die Welt heter den ryska, tyskspråkiga officiösa
propaganda. veckotidning för politik, ekonomi och arbetarrörelse, som intill senaste tid regelbundet distribuerats i Sverige och
annat utland. Efter kominterns upplösning 22/5 1943 och maj månads
utgång har tidningen, kanske blott av tillfällig anledning, upphört
att komma en privat adressat ‘tillhanda. Det kan i ljuset av majdeklarationen – med rätt eller orätt betecknad som en av tidens
‘vändpunkter’ – vara av intresse att kasta en blick tillbaka på Die
Welt’s sista årgång (maj 1942-maj 1943).
Från början ett organ för den internationella kommunismen, har tidningen sedan midsommar 1941 ägnat allt större uppmärksamhet åt Sovjets förbindelser med de Allierades regeringar. Den framstår därmed
i dubbel måtto som språkrör för »alla mänsklighetens vänner». »Allt
433
Dagens frågor
stort är enkelt», heter det i en hyllningsartikel till oktoberrevolutionens 25-årsminne (30/10 1942). »Massorna gingo att upprätta en ny ordning för frihet, fred och ärofullt arbete, den ordning, som mänskligheten i årtusenden drömt om, och för vilken en gång arbetarklassens
yppersta och de upphöjdaste andar kämpat och blött …» Dylikt är en
propaganda, lika kemiskt fri från reservation och perspektiv som en
gång de Cromwellska järnsi<_lornas, de franska revolutionära extremisternas och de första marxistiska bekännarnas. Men till denna rad
av historiska föregångare fogas i Die Welt betecknande nog också »de
stora uppfinnarna». Det är ju ett patent revolutionsmännen sitta inne
med.
Vart nummer av publikationen visar en fyr- till femfaldig uppdelning. En ledare – stundom ersatt med en stalinproklamation eller
dagorder – följes dels av ett kåserande knippe »randanteckningar»,
dels av ett lämpligt urval »fakta och siffror». De gälla vad som senast
hänt eller meddelats av vikt på den egna, motsatta eller neutrala
fronten. En fortlöpande krönika (»Veckan») anknytes så till en fullständig samling av Sovjets morgon-, afton- och specialkommunikeer
under samma tid. En växlande serie rapporter eller betraktelser från
brödrapartier eller -länder avrundar numret.
stoffets likriktning understrykes genom en stundom häpnadsväckande upprepning av nyckelord, kraftuttryck eller summerande
omdömen med enstaka spalters eller styckens mellanrum. Och oföränderlig som en sådan vågtopp i sammanhanget kommer sedan – lik en
utdragen, rasslande bränning- exemplifieringen. »Agressorerna» gå
varje månad fram över »nedbrända byar, massgravar, berg av lik och
skogar av galgar» eller liknande terräng. Lika regelbundet följa
protesterna från Sovjets »norska, polska, danska, tjeckoslovakiska,
belgiska, holländska, franska, jugoslaviska, grekiska, brittiska, amerikanska, birmanska, kinesiska, filippinska och javanesiska» meningsfränder. C. J. L. Almquist sökte en gång, då han skrev Ramido
Marinesco, suggerera spansk kolorit med samma massiva följd av
adjektiv. Annan konkretion synes trutit honom. Almquists pedagogiska handlag var besläktat med Die Welt-journalisternas. »Man
musses millionenhaft wiederholen», heter det öppenhjärtigt (2211 1943).
Den, som en gång bevittnat starten av en svensk rekrytskola, vet,
att befälet också där till överflöd känner den gamla regeln om
repetitio som mater studiorum. Men »inhamrandet» gäller dock bland
svenska värnpliktiga övervägande mekaniska ting, hos deras ryska
jämnåriga hela den proletära tros- och föreställningsvärlden. Man
vill gärna tro, som Wendell Wilkie nyligen gjort, att antalet analfabeter under Sovjets spira nedgått från 98 till 2 °/o också i ett så avskilt hörn som det sibiriska J akutsk, på gränsen mellan tundra och
urskog. Det blir i varje fall vid närmare bekantskap med Die Welt
sannolikt, att bolsjevistisk agitation, med all sin virtuositet i förenklingens konst, dock gör mesta intrycket på sådana läsare, som nyss
lämnat det politiska analfabetstadiet. Man bevisar m. a. o. för mycket
i denna Stalins värld av vitt och svart.
434
~-~———–·—-
Dagens frågor
Låt oss för jämförelse först hänvisa till de källor, på vilka H. G.
Tonndorf byggt sin instruktiva bok Fabrikernas krig (1942)! De ha
lmnske icke alla framgått ur vad d:r Goebbels en gång varnande
kallat Objektivitätsfanatismus. Men allt vi upplevat de sista åren
och månaderna ger trovärdighet åt Tonndorfs tabell för Sovjetunionens rustningsutgifter fram till brytningen med Hitler. Där visar
sig, att dessa utgifter ungefär sjuttiodubblats under årtiondet 1931-41.
J a, denna våldsamma krigsförberedelse har efter Tysklands angrepp
mot Danzig och Polen 1939 troligen gått i än febrilare takt än den
nazistiska. Ändå menar Die Welt (14/s 1943), att ett socialistiskt land
(som det ryska) »enligt hela sin struktur blott kan gestalta sina utrikespolitiska förbindelser i folksolidaritetens anda … Ett folk, som
i sitt inre har en profitfri ordning, ett folk, som i sitt inre icke känner
något nationellt förtryck, har intet intresse att överfalla främmande
folk och att bemäktiga sig deras rikedomar. Sovjetunionen vill upphäva människans utsugning genom människan, utbreda en profitlös
hushållning, hävda likaberättigande av alla nationer, avlägsna alla
ekonomiska kriser, som medför arbetslöshetens elände, frigöra massinitiativen och utveckla de mänskliga begåvningarna, öppna nya utsikter för mänskligheten …»
Så utformar Eugen Steinbichl, den tongivande Welt-skribenten,
Sovjets kandida självdeklaration inför yttervärlden. Han förtiger där
den solidaritet, som hans principaler också börjat vidkännas med det
gamla imperialistiska Ryssland. Dess grundtendens var, efter en tysk
statistikers beräkning i seklets början, en expansion, som under fyra
sekel uppgått till i genomsnitt 11 km2 om dagen. Främsta beviset för
kontinuiteten är den omformning, Peter den Stores bild i ryska historiska läroböcker från 1930-talet gradvis håller på att genomgå
efter J. W. Stalins beläte. Man ser också Die Welt ägna uppskattande
ord åt enstaka bojarers sociala instinkt under ryskt ancien regime.
Det har slutligen sin innebörd, att tidningen öppet vidgår Sovjets
anspråk under den sista mellankrigstiden på Bessarabien och Nordbukowina. Det förra kravet säges blott betyda en »reglering» i den
historiska rättvisans namn, det senare utgöra en frukt av »ukrainarnas självbestämningsrätt».
Större oro visar, i flera nummer, tidningen över utlandets tvivel,
att det nutida Ryssland – där ett nytt självhärskardöme ofrivilligt
blottar sig också för Die Welt’s läsare- icke skulle vara »en socialistisk stat». Men oron är övergående. »T. o. m. de, som vid första ögonkastet icke förstått det ena eller andra steg, som Sovjetunionen tagit,
måste, om de icke låta sig ledas av förutfattade meningar eller t. o. m.
egennyttiga intressen, senare erkänna, att Unionen eftersträvade
det rätta.»
Hur i grunden olika är icke den in- och utvärtes syn, som möter
oss på axelsidan, d. v. s. hos den forne bundsförvanten 1939-41! »Massorna berövas i de fascistiska länderna», heter det 4ft2 1942, själva sin
massexistens (Massentum), sin kollektiva vilja och sitt egenliv blott
för att göras till de härskandes medbrottslingar . . . Samtidigt »upp- 435
31- 43575. Svensk Tidskrift 1943.
-~-·
.”..!:.. -· __,._ ”””.,.,; ‘\,…-.
Dagens frågor
höra människorna att vara individualiteter … Deras tillvaro har förlorat sin mening, deras arbete sin karaktär av samhällsnyttig verksamhet. Deras tänkande fungerar icke, deras känslovärld är öde,
deras personlighet utplånad …» (Man hämtar andan ett tag: skulle
denna förtrogna närbild av en passiv människotyp möjligen vila på
någon erfarenhet av den försovjetistiska ryska folksjälen’ Men
svartmålningen fortsätter:). »De förvandlas till livlösa organismer,
som- man får säga märkvärdigt nog- äta, dricka, tala, föda barn,
producera bruna skjortor och dödsskalleuniformer. ‘Döda själar’ (den
ryska kameralistikens term) producera kanoner, föra lokomotiv, bryta
kol och gå på bio …» Och över denna öken svänges »idealens fana,
hissas signalen till världserövring … besättandet av Kontinentaleuropa, besättandet av Sovjetunionen . . . man står på egyptisk
mark . . . Efter några ‘årtusendens’ krig skall kanske Tyskland till
slut behärska ‘en stor del av jorden …»
D å föder den ena jätteplanen en annan (‘2/a1943). Det blir för Sovjet
och dess bundsförvanter en storslagen, en oerhörd uppgift att hjälpa
folken till hälsa och uppvaknande, att kalla de millioner och åter
millioner till liv igen, som begravts under grus och spillror, att i
demokratisk anda långsamt omskola Hitlers Gefolgschaftsmänner.
Och man är nu, dess bättre – efter den vändning, som universalkriget senast tagit – också på väg att realisera denna plan. Ryssarna
ha för alla andra folk, arbetarna för varje annat klasselement blivit ett
odödligt föredöme. stalingrads försvar och räddning kring årsskiftet
1942/43 inleder en ny tid icke blott för den nuvarande kampen utan
för den samfällda mänsklighetens fortsatta öden.
Den engelske kommunisten George Stanley anslår i en översikt
»Sovjetunionen år 1942» sakligare toner, och de äro imponerande nog.
Låt oss minnas: rödarmister och röda matroser, kommandörer och politiska instruktörer, partisaner och partisankvinnor-som Stalin brukar hälsa de sina- ha gått från motstånd till motanfall! stötkraften
har varit nästan överväldigande, som Hitler själv senare verifierat.
Icke mindre överraskande ha bragderna bakom fronten, bakom Volga
tett sig: nya stepper äro uppodlade, gruvor uppsökta, fabriker, ja,
städer uppbyggda. Det har skett med hjälp av redskap och maskindelar som flyttats genom transportmedlens underverk (importhjälpen
redovisas ej). Hundratusental ha uppbådats till skogshygge för utjämning av kolförlusterna. Det finns tydligen handlingskraftig offervilja bakom den sovjetistiska fosterlandskänslan, som ju icke behöver
vara identisk med kärlek till de Allierade eller till mänskligheten.
Den ryska heroismen har ju, både aktivt och passivt, äldre och djupare källor än den kommunistiska ideologin. Men Sovjets högkonjunktur i anglosachsisk press och folkmening är, i varje fall efter det
sista vinterfälttåget, både påtaglig och varaktig. Ärkebiskopens av
Canterbury julbudskap 1942 till det ryska folket (och andra kämpande
på kontinenten) ljöd: »vi, som ha lidit mindre än Ni, uttala för Er
vår djupa beundran för Eder ädla beslutsamhet …» Kvittensen i
Die Welt lyder (22ft 1943}: »Detta vittnesbörd från den högsta kyrkliga
auktoriteten i England om den djupgående förvandlingen i de troen- 436
—— —~– —~…__________
Dagens frågor
des läger kan också av de världsligt sinnade hälsas med tillfredsställelse.»
Själva framgången och tillslutningen ha emellertid fött nya problem, och de tränade ledarförfattarna i Die Welt sättas på allt svå-
rare taktiska prov. Det har å ena sidan gällt att snarast möjligt avpressa bundsförvanterna i Västern en motprestation till Stalingrad:
den andra fronten. Men uppgiften var och är, för det andra, också
att utnyttja den stora ryska bragden till befästande och aktivisering
av den överallt länge misstrodda kommunistiska internationalen.
Det kunde nu synas, som beslutet om Kominterns upplösning, fattat
den 15 maj i år och offentliggjort den 22, helt avgjort taktiken till den
förra faktorns förmån. Den förre amerikanske ambassadören Davies’
audiens på Kreml, med Roosevelts hemliga specialbudskap (20/s) föll
mellan dessa båda data.
Men steget är dubbeltydigt. Sovjetstyret har väl närmast velat
undanröja bundsförvanternas oro för separat kommunistisk propaganda och därmed främja koordinationen inför slutmålet. Men syftet
är också att underlätta kommunistpartiernas upptagande i de nationella enhetsfronterna. Man har därmed velat på lång sikt uppluckra
dessa senare för understucket cellarbete. Sovjet tror sig under kampens tryck bäst stärka det kommunistiska inflytandet genom en oförbehållsam krigshets i broderländerna. Kanske är det också främst en
effekt av denna hets, att 2,000 fack- och lokalorganisationer inom det
engelska Labour numer uppges förorda kommunisternas införlivande
i ett enhetligt brittiskt arbetarparti. Ett upprop till första maj
av U. S. A:s kommunister, infört i Die Welt 30/4 1943, tar måhända
priset i militaristisk förkunnelse världen runt. »Vi upprepa än en
gång vår ed att oavbrutet vidmakthålla produktionen av alla de krigsvapen, med vilka våra söner på slagfälten och alla våra allierade
kunna tillintetgöra Hitlerbarbarerna, innan året är slut. Reaktionä-
rer och pacifister av typen Lewis insmyga sabotörernas anda i arbetarrörelsens segerled …»
Man ser de anseddaste pennorna i Die Welt – en Steinbichl, en
Hölz, en Huber – driva blodigt skämt med de växlande målen för
motståndarens krigföring. Hitlers ursprungUga syfte var ju den
tusenåriga nyordningen för politisk och kulturell samverkan, »världsfreden under det tyska herrefolkets ledning, den enda livsdugliga
pacifismen». ‘8edan motgångarna börjat, hette det i Deutsche allgemeine Zeitung 11/s 1942, från inspirerat håll: »vi utkämpa ett krig för
säd och bröd, för ett fullbesatt· frukost-, middags- och aftonmål, ett
krig för de materiella förutsättningarna till de sociala frågornas
lösning …» Måste det då icke sägas, att Sovjet och dess organ själva
sitta mellan två stolar~ Kunna de längre undgå att fira Churchill
och Roosevelt, Vansittart och Canterbury~ Eller skola de framgent
inskränka sig till de nedärvda kommunistiska jubileer, med vilka
deras historia egentligen börjar: Marx och Engels’ minnesdagar, oktoberrevolutionen och 1935 års kominternkongress, Lenins och han »jämbördiga motbilds», J. W. Stalins~
437
”<
t··)/·· ,,··.•. ;,!:…..• . –_..,,.._”;’\:>’k.: c.;•. ·.–~
—-~– —~—-~ – –
Dagens frågor
Bästa – och enda – sättet att komma från dilemmat är väl Norbert Hölz’ avrådande (26/s 1943) att »spiritisera över framtidens gåtor,
att utkläcka blod- och livlösa program … Framtiden skall icke fråga
efter vem som i en dyster tid uppställt ‘det bästa’ framtidsprogrammet, vem som rättroget håller fast vid statuterna, utan efter den, som
så bemästrat tiden, att mänskligheten överhuvud har en framtid.»
Dagens uppgift, ‘det omedelbara programmet’, är blott en: krigföringen. Det är tydligt både att de ryska ideologerna känna sig förrådda och att de t. v. stå vanmäktiga. Stalins lakoniska lösen är densamma som Kerenskijs i en liknande dubbelsituation (mars-okt.
1917), ja, som Napoleons efter Brumaire: »Jag kommenderar framåt.»
Hurdant är då det framtidsmål, Sovjets taktiker med penna och
svärd f. n. skjuta åsido’ Ytterst lurar bakom replikväxlingen mellan
Västerns och österns allierade den tysta frågan, hur den europeiska
Mitten en gång skall se ut efter slutsegern~ Var skall den militära
och politiska demarkationslinjen gå~ Vilkendera förbundsbrodern
– den västligt demokratiska eller östligt diktatoriska – kommer
först och längsU Oss svenskar och nordbor intresserar det främst, om
demarkationen skall gå öster eller väster om Finland. »Den nordiska
myten», det chimäriska neutrala fyrstatskomplexet mellan världsdramats huvudaktörer upptas i Die Welt till flerfaldig, nästan löpande
utskämning men får i detta sammanhang lämnas åsido. Finland räknas utan vidare till agressionsstaterna, och en arbetarnas solidaritetsförgörare som »der Tanner» anses t. o. m. delaktig i axelns Medelhavsdrömmar. En slagterm som »Quislingdömet» rycker däremot Norges martyrskap i förgrunden. En av de sex svenska medarbetarna
i Die Welt’s sista årgång (däribland en riksdagsman) ägnar doktor
Johannes Wickmans inlägg om Finl~nd i bok och tidning ett fylligare referat än som bestås något annat programuttalande från ett
neutralt land. Samtidigt slår nog Die Welt’s tolkning av tidigare
nordiska rörelser ett rekord i förvrängning.
»Lögnen förfaller.» Det är blott i sin ordning, att under detta andra
världskrig som under det förra, sanningen – som lånat sitt namn åt
Sovjets dagliga officiella tidning (Pravda) – klämmes allt hårdare
från skilda håll, ju mer det slutliga avgörandet närmar sig. Kanske är
det bland främmande, både allierade, fientliga och neutrala politiker
endast W. W. Wilsons landsmän, Davies och Wilkie, sO’m ta den allmänneliga ryska broderskärlekens kulisser för realiteter. När i ett
av Das Reich’s senaste nummer (2/5 1943) ”doktor Goebbels för sitt folks
räkning frågar »Var stå vi~», svarar Die Welt »klipp und klar: vid
randen av en avgrund». Frågan kan ställas också för Europas, för
världens räkning, och de neutrala frestas alltmer att också de lämna
samma svar. Medan freds- och framtidsprogrammen å ömse sidor
alltjämt hägra som luftsken, är den fruktansvärda sönderbombade
krigsverkligheten t. v. det enda vissa.
Wilh. Carlgren.
30/o 1943.
438
Dagens frågor
Dansk Ungdoms- En varm majdag i år vandrade jag tillsammans
samvirke.r med en lärare från Kerteminde landsvägen från
Vejens station ut till Askovs berömda folkhögskola. Vi kände varandra sedan ett par dagar tillbaka från ett besök som jag gjort i
Kerteminde för att hålla ett föredrag om Sverige i Nordostfyns distriktsavdelning av Dansk Ungdomssamvirke, där han var ordförande.
Hans avdelning bestod av ett stort antal föreningar, dels politiska av
alla färger, dels »folkelige», bland vilka senare idrottsföreningarna
spelade största rollen. Dessa föreningar arbetade huvudsakligen
självständigt men samarbetade understundom, t. ex. just genom att
gemensamt anordna sådana möten, som det där jag medverkat. Nu
var lrerer Nielsen sänd såsom representant för sitt nordostfynska distrikt till Dansk Ungdomssamvirkes representantmöte på Askov. Han
var en bland cirka 150 deltagare, företrädande dels distrikt i alla delar
av landet, dels anslutna föreningar. Dessutom var några gäster
inbjudna.
Att komma till Askov var en upplevelse, liksom det överhuvud
var en upplevelse att komma i beröring med den folkhögskoleanda,
som är en av Danmarks största nationella tillgångar. Inte mindre
intressant var det emellertid att som gäst få deltaga i ungdomssamvirkets möte och där få höra valda representanter från Danmarks
alla hörn dryfta de frågor de ansåg mest angelägna för ungdomssamvirkets arbete för ögonblicket. Överläggningarna rörde sig dock inte
enbart om arbetets interna frågor. En stort upplagd översikt över det
utrikespolitiska läget inledde förhandlingarna, en översikt som visade, att Danmark inte är mer isolerat än att man där vet ungefär
lika mycket om världshändelserna som vi vet i Sverige. Den utrikespolitiska orienteringen följdes av en liknande inrikespolitisk, där det
konstaterades, att ingen mera ingripande händelse inträffat sedan
regeringsskiftet i november 1942 frånsett folketingsvalet i mars. Den
för närvarande allvarligaste frågan ansågs vara tendensen att utplåna gränsen mellan dansk och tysk rättsordning. Vid ett sammanträffande med justitieministern Thune-Jacobsen hade man från ungdomssamvirkets sida ställt frågor till honom kring detta viktiga
spörsmål, och dessa frågor hade han inte besvarat tillfredsställande.
För dansk inrikespolitik måste det vara ett huvudintresse att behålla
rättsmyndigheten över danska medborgare och att inte så som nyligen skett låta danska sabotagemän dömas efter tysk krigslag.
Huvudpunkten vid mötet var arbetsutskottets berättelse, som bland
annat meddelade, att huvudkontoret i Köpenhamn hade förbindelse
med 298 lokala samarbetsutskott och med 263 »sognetillidsmrend» på
platser där samarbetsutskott saknades. Verksamheten hade omfattat
anordnande av ungdomsutställningar, ungdomsveckor, offentliga mö-
ten, ledareSammankomster o. s. v., vilket ju i mycket motsvarar det
arbete som våra lokala ungdomsråd i Sverige utför. En skillnad från
1 Red. vill nämna, att förf., pastor Sten Rodhe, vistats i Danmark och studerat
vid Köpenhamns universitet som statsstipcndiat.
439
~……._ ·., …….

Dagens frågor
dessas arbete är dock, att Dansk Ungdomssamvirke tar verksam del
i det politiska livet. Sålunda hade under det gångna halvåret samvirket varit i hög grad engagerat i kampanjen före folketingsvalet.
Stora valmöten hade hållits, och en artikel av ungdomssamvirkets
ledare, teologie professorn Hal Koch, hade spritts i massupplaga.
Kring ungdomssamvirkets uppträdande vid valet uppstod på Askov
en del diskussion. Samvirket~;~ och främst Hal Kochs valpropaganda
hade kraftigt bidragit dels till det stora valdeltagandet, dels till de
samverkande regeringspartiernas seger över småpartierna, framför
allt Arne Sörensens Dansk Samling. Eftersom det står i ungdomssamvirkets stadgar, att dess arbete skall utföras på opolitisk grundval, hade en del kretsar, främst sådana som sympatiserade med Dansk
Samling, opponerat sig mot den hållning samvirket intagit, vilken de
karakteriserat som partipolitisk. Något av den oppositionen kom nu
också fram vid representantmötet, men den blev svagare än man väntat. Det fanns ingen som steg fram och försvarade Dansk Samling,
och en resolution som uttalade representantskapets förtroende för
arbetsutskottets hållning blev antagen med överväldigande majoritet.
»Reprresentantskabet 1msker i Besrettelsestiden at stette det nationale
Samarbejde paa Grundlovens Grund, saaledes som det giver sig Udtryk i det politiske Samarbejde.» Så länge Dansk Samling stod i
opposition mot regeringens samlingspolitik och därigenom vållade
splittring i den nationella enheten, måste den få Dansk Ungdomssamvirke till motståndare.
De stadgeenliga förhandlingarna följdes av en debatt om den nordiska frågan, som ju i Danmark för närvarande spelar en dominerande
roll. I denna allmänna debatt kan man urskilja två huvudlinjer. Den
ena företrädes främst av representanter för folkhögskolan, och de
lägger huvudvikten på det kulturella, varvid de inte minst tar upp
Grundtvigs tankar om ett nordiskt universitet etc., och menar, att det
politiska enandet är en sekundär fråga, som de inte behöver ta ställning till. Den andra linjen är politisk och menar, att den nordiska
enhetstanken haft tillräckligt lång tid att kulturellt mogna och att
det nu gäller att handla. Den företrädes främst av medlemmarna i
en del nordiska föreningar, t. ex. Det frie Nord och Dansk-nordisk
Ungdomsforbund, av studentkretsar och av en del yngre politiker
men har ganska få representanter i riksdagen. Vid representantmötet ville man nu få dessa två linjer konfronterade med varandra. Den politiska linjen företräddes av redaktör Stein från
föreningen Norden, som dessvärre talade i rätt allmänna ordalag. För den andra linjen talade folkhögskoleläraren Holger Kjrer.
Hans grundtvigska tankar om Nordens andliga samhörighet var för
många ett Kanaans tungomål och blev inte heller de någon särskilt
givande utgångspunkt för diskussion. Det mest positiva i de nordiska
förhandlingarna vid mötet kom i stället i arbetsutskottets meddelande
om att ungdomssamvirket under den kommande vintern på allvar
skulle ta itu med de nordiska spörsmålen och fördenskull inlett samarbete med föreningen Norden. Särskilt glädjande var det att höra,
att man för att inte hemfalla åt lösa önskedrömmar planerade att
440
Dagens frågor
sätta i gång objektiva undersökningar av experter i ekonomiska, militära och andra frågor.
Även om mötets nordiska debatt inte blev så klargörande, som ledningen önskat det, gav den dock någorlunda gott besked om hur
spörsmålet låg till i denna representativa församling. Vad som därvid särskilt frapperade mig som svensk var den svårighet man kände
att förena den kulturella och den politiska linjen. De som såg Nordens uppgift i det återuppbyggande och folkförsonande arbetet i
världen kunde inte förena detta med tanken på nödvändigheten av ett
starkt militärt försvar, och de som främst tänkte på den politiska
enheten i Norden var böjda att ringakta folkhögskolemännens betoning av Nordens andliga uppgifter. I Sverige har vi ju lättare att
hålla samman dessa tankar. Hos oss förenas i allmänhet även de mest
idealistiska drömmarna om ett folkförsonande Norden med arbetet
på ett starkt militärt försvar. I Danmark är man i vida kretsar fortfarande ytterligt främmande för allt militärt och menar, att landets
försvar måste föras längs andra linjer, såsom det skett alltsedan det
ödesdigra året 1864. De flesta danskar har aldrig exercerat och är
därför okunniga om de enklaste militära termer. Ett lustigt bevis
därpå fick jag på Askov, då en militär gäst kom att nämna ordet
»etapptjänst», vilket ingen i församlingen förstod. Vid ett annat tillfälle hörde jag en student tala föraktligt om sergeant- och korpralmetoder. Så säger man ju inte gärna längre i Sverige, där så många
vanliga civila är stolta över att bära sådana titlar. Det radikala
partiet är i Danmark fortfarande starkt och fortfarande anhängare
av »hvad-skal-det-nytte»-synpunkten i fråga om försvaret. Radikal
Ungdom, som liksom de andra större partiernas ungdomsavdelningar
är ansluten till ungdomssamvirket, uttalade vid sin riksstämma i juli
i år i en resolution, att man ogillade den militära agitation, som -förekom vid Dansk Ungdomssamvirkes möten och att man tog avstånd
från alla diskussioner om ett skandinaviskt försvarsförbund. Med
talet om militär agitation syftar man väl närmast på ungdomssamyirkets samarbete med »Folk og Vrern», en organisation, som arbetar
på ökad förståelse mellan de militära myndigheterna och folket. Representanter därifrån deltog också i Askov-mötet.
Bland andra ting som diskuterades på Askov var planerna på en
medborgarkurs för ungdom i 21-årsåldern. Anorduandet av sådana
kurser skulle vara ett led i det som ungdomssamvirket ser som sin
viktigaste uppgift, nämligen fostrandet av ungdomen till politiskt
ansvarskännande medborgare. Man skulle meddela undervisning i
historia och samhällslära m. m. och avsluta det hela med en fest,
gärna i anslutning till grundlovsdagen, som skulle innebära ett slags
borgerlig myndighetsförklaring. På grundlovsdagen i år fick ungdomssamvirket tillfälle att i radio visa, hur de tänkt sig en sådan
fest. Man utsände ett reportage från en grundlovsfest i den obefintliga staden Christiansbro, där borgmästaren – Hal Koch – höll tal
och välkomnade de unga i de myndiga medborgarnas skara. Ännu
har dock inte dessa planer kommit till praktiskt utförande, men man
441
. :1~ -,
Dagens frågor
tänker sig till nästa vinter försöksvis anordna dylika kurser på ett
mindre antal platser.
Ett uppmärksammat inslag i Askov-mötet utgjorde ett föredrag av
Hal Koch, där han framställde sin uppfattning av samarbetets innebörd. För sammanhållningen inom Dansk Ungdomssamvirke spelar
Koch en dominerande roll, och därför var det av alldeles särskilt intresse att ta del av hans synpunkter. Till stora delar sammanföll de
med vad han yttrat vid andra tillfällen, t. ex. i skriften »Dagen og Vejen», ungdomssamvirkets programskrift. Det bärande inom samvirket
är ingen ide av något slag. Koch vände sig med starka ord mot alla
slags idealister, som han ansåg vara de besvärligaste av alla att ha
att göra med. De går genom livet med stängda fönster utan att
komma i verklig kontakt med sina medmänniskor och har bara intresse av att få andra med på sin ide. För att få till stånd en verklig
dialog mellan människor fordras det, att de är helt öppna och erkänner, att ingen av dem har patent på sanningen. Och ungdomssamvirkets viktigaste uppgift är just att skapa ett samtal mellan människor, som är satta att leva samman i ett bestämt land i en bestämd
situation. Ungdomssamvirkets framkomst är betingad av det läge,
som inträdde genom ockupationen, och Koch betvivlade, att det skulle
ha något existensberättigande, när ockupationen en gång upphörde.
I dagens förvirrande situation, där man inte vet vilken frihet landet
äger, har Dansk Ungdomssamvirke intet särskilt handlingsprogram
utan vill endast vara en form för praktiskt samarbete mellan olika
ungdomsföreningar, som kan arbeta för helt motsatta åskådningar i
fråga om religiösa, politiska och kulturella ting. Gemensamt har de
dock, att deras medlemmar är människor och danskar, och människa
är enligt Hal Koch inte något som man utan vidare är utan något
som man blir och behöver fostras till.
Lika litet som ungdomssamvirket ·kämpar för en speciell ide, lika
litet sade sig Hal Koch själv göra det. Han känner sig inte som
någon profet utan som ren funktionär. Kristen är han, men han har
inte någon tanke på att använda sin ställning till att propagera
kristendom. Bakgrunden för denna Kochs personliga inställning har
man att söka dels i den barthianska teologien, som noggrant aktar
sig för att blanda in kristendomen i de världsliga tingen, bland vilka
enbart förnuftet bör råda, dels i Grundtvigs tankar om friheten som
ett nödvändigt livsvillkor för allt andligt liv. Kristendom och kyrka
får inte söka stöd (»Sikring») i något yttre, i staten eller några organisationer, utan kräver absolut frihet. Man kan naturligtvis diskutera om denna Hal Kochs uppfattning är en rätt tolkning av Nya
Testamentets kristendom, men man kan inte förneka, att den öppenhet och fördomsfrihet, som den för med sig, har den allra största
betydelse för hans arbete inom Dansk Ungdomssamvirke och för sammanhållningen inom detta. De som var med vid ungdomssamvirkets
bildande sommaren 1940 kan intyga, hur oklart man såg vägen framåt
ända till dess man mot slutet av året tillkallade Hal Koch och överlämnade ledningen åt honom. I dag står Koch som ledare med stor
auktoritet inte blott inom ungdomssamvirket utan inom Danmarks
442
·-;··
L
Dagens frågor
politiska liv överhuvud, och han följer konsekvent samma linje: inte
kamp för någon speciell ide utan sammanhållning, sammanhållning
kring de folkliga organisationsformer, som vuxit fram genom tiderna
och som har sin topp i riksdag och regering.
Dansk Ungdomssamvirkes ledning räknade inte Askov-mötet till
de större av sina representantmöten, som nu hunnit bli åtta till antalet. Det närmast föregående hade inkallats med kort varsel orne·
delbart efter regeringsskiftet i november 1942 för att representanterna skulle få informationer med anledning av det inträffade och
därigenom bli i stånd att leda opinionen över landet. Det mera ordinära Askov-mötet kunde dock ge en gästande svensk en ganska god
bild av samvirkets vardagsarbete, en bild som jag hade tillfälle att
kontrollera främst genom flitiga besök under flera månader på huvudkontoret i Köpenhamn och genom läsning av den utomordentligt
välredigerade tidskriften »Lederbladet». Denna utsändes månatligen i
cirka 6,000 exemplar till ledare i de till ungdomssamvirket knutna
ungdomsföreningarna. Dessutom har den en del prenumeranter.
Förutom artiklar i danska och nordiska ämnen innehåller den bl. a.
löpande översikter över vad som händer i dansk politik och i Norden.
Den rekommenderas livligt också till svenska läsare, som är intresserade av att följa utvecklingen i Danmark.
Dansk Ungdomssamvirke började med att representanter för en del
olika ungdomsföreningar beslöt inrätta ett centralt kontor. Efter
hand har alla mera betydande danska ungdomsföreningar – med
undantag för K. F. U. M. och K. F. U. K. – anslutit sig, och därigenom
har också samvirkets betydelse blivit större. Framför allt fäster man
vikt vid att ledarna får komma tillsammans. Både härigenom och genom samvirkets andra arbetsformer har man åstadkommit en sammanhållning inte bara bland ungdomen utan i hela folket, en sammanhållning som har varit och fortfarande är ett av de viktigaste leden i
Danmarks nationella försvarskamp.
Sten Rodhe.
Kursförändring i den Den landsflyktige polske statspresidenten Wlapolska regeringen. dyslaw Raczkiewicz har till den omkomne generalen Sikorskis efterträdare och därmed till överbefälhavare för de
polska trupperna utnämnt generalen Kasimir Sosnkowski. Utnämningen föregicks av en lätt skönjbar inrikespolitisk uppgörelse.
Utnämningen av Sosnkowski var, trots dennes auktoritet som den
äldste i tjänsten och som den mest erfarne och mest framgångsrike
av Polens aktiva soldater, ej någ·ot självklart. Därmed träder nämligen den man på ledande plats, vilken 1941 såsom protest mot Sikorskis
eftergivna politik gentemot Moskva hade lämnat den dåvarande polska
Londonregeringen, en man, som på sin tid var en av marskalk Pilsudskis närmaste medarbetare. Sosnkowski är bäraren av dennes traditioner, om vilka det i kretsen kring Sikorski alltid blott talades
mycket kritiskt. Vad som skett är faktiskt en militärpolitisk kursändring.
443
Dagens frågor
De, som genorp.drivit kursförändringen, äro medlemmarna i officerskåren i de polska trupper, som förlagts till Främre Orienten. I
spetsen för dem står den yngre generalen Anders, även han en Pilsudskiman. Men en möjlighet till denna omsvängning erbjöds först
efter motgångarna för Sikorskis försoningspolitik gentemot Sovjetunionen. På polskt håll har därvid ingenting annat uppnåtts än en
stegring av Stalins anspråk, som i motsats till Sikorski betraktar
gränsfrågan icke såsom öppeil. utan som i förväg avgjord till rysk
förmån och som behandlar polackerna i Ryssland som sina undersåtar. Dessutom har Kremls herre även fått ihop sitt eget lilla garnityr av emigrationsledare, och spetsarna i detta äro makan till hans
ukrainske statssekreterare Korneitschuk, Wasilewska, den unge
överstelöjtnanten Berling som truppernas överbefälhavare samt den
tidigare småbonderepresentanten Witos -icke att förväxla med den
populäre bondeministern med samma namn – som agitationsledare.
Efter detta ansågs hänsynstagande till Moskva vid valet av den nya
polska överbefälhavaren icke längre vara huvudsaken. Annars hade
valet aldrig fallit på Sosnkowski.
Denne general har nu blivit en huvudperson i den polska emigrationspolitiken, ty den nye premierministern Mikolajczyk är visserligen
en skicklig parlamentariker men når varken i fråga om auktoritet
bland polackerna själva eller beträffande utrikespolitisk erfarenhet
upp till Sosnkowski. Denne, en gång Pilsudskis generalstabschef, förkroppsligar ju ett stort stycke polsk historia. Ursprungligen arkitekt,
på moderns sida delvis av tysk härstamning, visade han sig redan
1914, då han var med i ledningen av de polska legioner, som vid österrikarnas sida trängde in i den ryska delen av Polen, såsom en organisator och en operativ begåvning av högsta rang. Han fördes tillsammans med Pilsudski 1917 till fästningen Magdeburg, emedan han
vägrat svära trohetsed till centralmakternas båda kejsare och endast
ville kämpa under polsk flagga. Då han 1918 befriades, blev han en
av den polska armens skapare, varvid han, liksom Sikorski och i
motsats till Pilsudski, kompletterade sin österrikiska skolning genom
studier vid den franska generalstaben. Pilsudski gav honom det viktigaste kårkommandot, Posen, vilket på samma gång skulle ombesörja
gränsskyddet i väster och assimilerandet av Polens f. d. preussiska
provinser, vilka stretade emot marskalken. Då det sistnämnda misslyckades och trupperna i Posen under inbördeskriget 1926 förklarade
sig vilja marschera mot Pilsudski, sköt han sig en kula genom huvudet, vilken dock icke sårade honom dödligt. När han åter tillfrisknat,
såg han sina vänner vid makten och blev själv en ledande man vid
armens generalinspektorat. Hans auktoritet var där – vid sidan av
Pilsudskis egen – så stark, att det vid marskalkens död uppstod en
allmän fruktan för en efterföljande Sosnkowski-diktatur. Endast därför var det möjligt att den mera bekväme generalen Rydz-Smigly,
en tapper krigsbuss utan större insikt, den gången avancerade förbi
Sosnkowski- till kortvarig lättnad för några genom Pilsudski undanskymda politiker, men till varaktig skada för Polen.
Sosnkowski lät inte förarga sig över den dåvarande statspresiden- 444
,.
Dagens frågor
ten Moscickis avgörande; han nöjde sig med militära posten n:r 2
-och utövade ·därifrån ett växande politiskt inflytande, något som
dock icke gjorde helhetsbilden av denna tids polska diplomati på
något sätt klarare. Utrikesminister Beck försökte en anpassning till
den växande tyska makten. Sosnkowski höll flera offentliga tal, i
vilka han manade till större vaksamhet och kraftigare upprustning
mot denna stat. Men han litade ej heller på de franska ostpaktsplanerna lika förtröstansfullt som exempelvis den då oppositionelle
Sikorski, med vilken han dock bevarade sin kontakt. De militära
förhandlingar, som avsågo att vid sidan av den polsk-tyska non- .aggressionspakten även utbygga det polsk-franska förbundsfördraget,
lågo i händerna på Sosnkowski; men inget positivt resultat uppnåddes,
enligt hans mening på grund av bristande handlingskraft från fransk
sida. Inte heller Becks 1939 i sista ögonblick med England slutna
garantifördrag skänkte den polska krigsmakten några mera betydande
förstärkningar, fastän denna hade ett skriande behov av materiel för
motoriseringen, för att utbygga flygvapnet m. m. Kort före den tyska
inmarschen höll Sosnkowski ett tal, som uppmanade civilbefolkningen
till motstånd, utan att dylika aktioner vid denna tidpunkt därför
skulle ha varit organisatoriskt förberedda.
Så började kriget. Rydz-Smigly var tvungen att vid tre gränser
samtidigt bjuda motstånd mot den överlägsne angriparen. Endast
på ett ställe, i Sydvästpolen, lyckades ett enda motangrepp: där förde
·sosnkowski befälet. När det var för sent, lämnade överbefälhavaren
ledningen vid hela västfronten till denne. Men då var Polens öde
redan beseglat, och omedelbart därefter började ryssarnas frammarsch
österifrån. Sosnkowski lämnade sitt befäl först då allt var förlorat,
och han anlände på äventyrliga vägar till Frankrike, där han blev
den förste krigsministern i Sikorskis exilregering, tidvis även dess
ställföreträdande premierminister. 1940 måste han tillsammans med
Sikorski fly över till England. Vid ett av den brittiska huvudstadens
flygbombardemang sårades han svårt; hans oförstörbara krafter övervunna även dessa sår, liksom förut följderna av självmordsförsöket
-och kort före krigsutbrottet en svår familjeolycka.
För sina polska landsmän ter sig den högväxte, vithårige officeren
med de från tjänstens och jaktens friluftsliv solbrända kraftiga ansiktsdragen som en ödets, deras eget ödes man. De ha anpassat sin
nationalsång – hymnen med den svårmodiga texten och den lustiga
dansmelodien, vilken en gång diktats för Napoleontidens idealistiske
-emigrationsgeneral J an Henryk Dombrowski – först efter Pilsudskis
och sedan, åtminstone i propagandalitteraturen, efter Sikorskis namn.
N u sjunga de:
»Ån är Polen ej förlorat, så länge vi ej dö.
Vad främlingsmakt ifrån oss tagit, vapnen återge.
Marsch, marsch, Sosnkowski, från Italiens sol till Polens snö
Din ledning skall nu på nytt oss enhet ge.»
B.
445
Dagens frågor
Sista aktens Efter slutkatastrofen i Nordafrika förlöpte maj och
första scen? juni utan stora militära sensationer. Vad som skedde,
var dock i själva verket högst betydelsefullt. Panteneria och öarna
däromkring betvingades med enbart luftbombardemang- en nyhet i
krigshistorien – och därigenom skapades ytterligare förutsättningar
för den invasion i Italien, som med största energi och precision förbereddes av de anglosaxiska makterna. På lång sikt måhända ännu
betydelsefullare var emellertid den av den stora allmänheten lätt
förbisedda utvecklingen på ett annat område. Maj och juni bragte
förvånansvärt låga sänkningssiffror för det allierade tonnaget, samtidigt som av allt att döma ett mycket stort antal tyska ubåtar förstördes. Faktum har erkänts även på tysk sida. Amiral Dönitz’ upphöjelse till chef för den tyska flottan hade alltså icke medfört den utlovade intensifieringen av det tyska blockadkriget utan tvärtom följts
av det svåraste bakslag, som dittills drabbat detta. Iakttagelsen rubbas icke av den tyska julirapporten angående sänkningarna, trots dess
vida högre siffra; sänkningarna stodo nämligen främst i samband
med bekämpaodet av invasionen på Sicilien. Resultatet av dessa
händelser synes vara av den allra största räckvidd. Ä ven om det ännu
mycket väl kan tänkas, att sänkningssiffrorna på nytt börja stiga, har
fartygsproduktionen i U. S. A., England och Canada nu nått en sådan
omfattning, att en betryggande marginal för de allierade förefaller
säkerställd. Därmed är den enda chans till seger, som på senare tid
återstått för axelmakterna, definitivt borta.
Men i juli ha utsikterna avsevärt försvagats även till vad som väl
på senare tid varit axelmakternas egentliga förhoppning bakom den
göbbelska segerpropagandans Potemkinkulisser: en oavgjord kamp
enligt mönster av Fredrik II:s slutliga resultat i sjuåriga kriget.
Några dagar in i juli igångsattes mot den ryska frontens framskjutna
båge kring Kursk ett tyskt angreppsföretag. Det är ännu ej klart, om
det här verkligen var fråga om en stor sommaroffensiv med betydande egna strategiska mål eller om det »blott» gällde en stöt med det
begränsade syftet att förekomma ett väntat ryskt angrepp. Möjligen
var det åter fråga om ett initiativ av Hitler själv, emot de mera realistiska fackmilitärernas avrådande. I alla händelser körde attacken
efter obetydliga inledningsframgångar fullständigt fast och övergick
snart i en vida mäktigare rysk offensiv. Från början var denna riktad mot den framskjutande tyska frontkilen vid Orel, men i skrivande
stund har den utvidgats till att omfatta mycket betydande delar av
hela östfronten. Efter sega strider ha ryssarna lyckats erövra Bjelgorod och framfö·r allt Orel, en av de viktigaste strategiska knutpunkterna i hela stridsområdet. De måhända än betydelsefullare tyska
baserna Brjansk och Charkov synas nu sväva i överhängande fara.
Deras fall kunde lätt leda till att största delen av Ukraina skiftar
herre. Bortsett från de territoriella och materiella vinsterna har den
ryska offensiven framför allt den betydelsen, att den binder tyska
arn1eer och tyskt flyg i öster vid den tidpunkt, då den så länge debatterade andra fronten omsider tagit gestalt.
Ett livligt nervkrig under maj och juni hade eftersträvat att göra
446
.• .!.’ .
Dagens frågor
världsopinionen – och såvitt möjligt väl även försvararna – villrå-
diga om var de allierade skulle sätta in sin första stöt. Det blev emellertid ej, som man sökt göra troligt, Balkan utan, åtminstone i första
hand, Sicilien, som fick känna av invasionen. Ett dylikt val var också
med h~insyn både till det geografiska läget och till de allierade arnH~ernas placering det naturliga och väl även det på axelhåll väntade.
Under general Eisenhowers åtminstone nominella högsta ledning
men med engelsmän- generalerna Alexander och Montgomery, amiralen sir Andrew Cunningham och flyggeneral Tedder – på de ledande posterna vid själva utförandet inleddes den omfattande, svåra
och komplicerade operationen mot Sicilien med utomordentlig precision. Den har under de följande fyra veckorna krönts med en framgång, som synes ha överträffat alla beräkningar. Visserligen ha angriparnas mest krigsvana trupper, Montgomery och hans segerrika
åttonde arme, mött ett skickligt och hårdnackat motstånd av tyska
elitdivisioner på ett synnerligen viktigt avsnitt, Cataniaslätten, som
spiirrar den direkta vägen tili Messina med dess övergångsled till fastlandet. Här har framryckningen efter begynnelseframgångarna gått
blott meter för meter och även enligt Londonuppgifter icke motsvarat
den ursprungliga tidtabellen. Men i gengäld har Montgomery genom
att binda fiendens bästa trupper gjort uppgiften så mycket lättare för
amerikaner och kanadensare i öns mellersta och västra delar. Framgången där har varit lika fullständig som snabb, och efter erövringen
av Palermo, Marsala och Trapani återstod ej mera än Siciliens
nordöstra flik kring Messina och Catania i axelns händer. Fångantalet är redan stort, och hittills kända detaljer synas klart visa,
både att den italienska armens motstånd varit skäligen halvhjärtat
och att civilbefolkningen haft vida större sympatier för angriparna
än för den tyske vapenbrodern. På många håll tycks fälttåget ha haft
samma karaktär av militärpromenad som en del av tyskarnas triumfer 1940. Sedan de allierade i början av augusti efter omgrupperingar
återupptagit offensiven på Sicilien med full kraft och erövrat Catania,
är den totala erövringen av Sicilien sannolikt en fråga om mycket
kort tid. Därmed öppnas möjlighet till en övergång till Calabrien
och Apulien och till luftoffensivens utsträckning över hittills skyddade delar av axelns territorium.
De folkpsykologiska och politiska följderna i Italien av det sicilianska debaclet och av det intensiva och ohämmade luftkriget mot
fastlandet med bombningen av militära mål i själva Rom som hittillsvarande höjdpunkt ha varit snabba och dramatiska. Partisekreteraren Scorzas drakoniska rensnlngsåtgärder och det nu påbjudna
stränga belägringstillståndet läto ana en stark jäsning inom vidsträckta lager av befolkningen. Åtskilliga uttalanden i den fascistiska pressen visade ett starkt missnöje med den tyska hjälpens otillräcklighet. Ett improviserat möte mellan Hitler och Mussolini i N orditalien torde ha dryftat detta viktiga spörsmål, tydligen utan att leda
till någon för Italien tillfredsställande lösning. Därmed var Mussolinis öde avgjort. Under ännu inte fullt kända omständigheter
– möjligen har folkstämningen därvid spelat en aktiv roll – avske- 447
i>J .
H’ —
Dagens frågor
dades han den 25 juli av konung Viktor Emanuel och ersattes med
sin gamle medtävlare, konungahusets särskilde förtroendeman marskalk Pietro Badoglio, som diktatorn i december 1940 låtit falla såsom
syndabock för det misslyckade överfallet på Grekland.
Full klarhet föreligger ännu ej om Badoglios och hans konungs avsikter. Att fascismen avvecklats, åtminstone att börja med till förmån
för en ren militärdiktatur, är uppenbart. I proklamationerna vid statsvälvningen talades om att kampen går vidare. Den närmaste tiden
kommer att visa, hur dessa ord böra fattas. Det förefaller a priori
osannolikt, att Mussolini skulle ha störtats, om man ej avsett att
bryta med hans olyckliga utrikeskurs under de senaste åren. Badoglio
liksom även konungahuset ha länge ansetts stå kritiska mot den krigspolitik, vari han invecklat Italien. Det faller också i ögonen, att axeln
och Tyskland ej alls nämndes i proklamationerna vid regimskiftet.
Sannolikt ehuru ej alldeles säkert förefaller därför, att de nya makthavarna avsågo att vinna tid till sondering av de villkor, på vilka en
separatfred eller kapitulation kan uppnås. Valet till utrikesminister
av ambassadören i det neutrala Ankara (tidigare ackrediterad hos
den Heliga stolen) pekar också i sådan riktning..Emellertid tycks det,
som om Badoglio hoppats kunna återföra Italien till ställningen av
neutral – ett hopplöst projekt, då de allierades vidare krigföring
förutsätter möjligheten att nyttja halvöns östkust och Paslätten som
baser för nya angreppsföretag. Huruvida deras uppläggning av den
diplomatiska kampanjen med kravet på »kapitulation utan villkon
varit i allo lycklig ur folkpsykologisk synpunkt, kan göras till föremål för diskussion. Mycket tyder på att general Eisenhower skulle
ha föredragit en smidigare och älskvärdare formel. Den strikta
radikala renlärigheten i vissa Londonkretsar reser här, liksom när
det gällde Nordafrika, hinder för en statsmannamässig taktik.
Händelserna i Italien, särskilt om .de utveckla sig till dess utträde
ur kriget, kunna ej undgå att göra djupt intryck i Tyskland och
– kanske ännu mera – hos dess mindre bundsförvanter såsom
Ungern, Rumänien och Finland, alla tre redan förut tveksamma eller
ångerköpta. En händelseutveckling av samma slag som i oktobernovember 1918 efter Bulgariens kapitulation kan måhända komma att
utspelas snabbare, än man tidigare räknat med. Mycken skadegörelse
på liv och kulturvärden skulle därmed besparas Europa. Om konung
Viktor Emanuel emanciperat sig från sin major domus i tid för att
rädda kronan åt sin urgamla dynasti, återstår att se.
Ä ven på andra håll har läget under sommaren starkt mörknat för
axeln. I farvattnen nordöst om Australien befinna japanerna sig
klarare än någonsin förr på defensiven. Mundas fall öppnar där
vägen för nya allierade initiativ. Viktigare är än så länge luftkrigets
utveckling över Tyskland, där Görings förr så segerrika luftarmador
numera kämpa en ganska ojämn kamp. Det fruktansvärda öde, som
övergått Hamburg – djupt beklagligt ur humanitiir och kulturell
synpunkt men en logisk följd av den krigföring, som utexperimenterades över ‘\Varschau, Rotterdam, London, Coventry och Belgradger hemska förebud om det öde, som förestår andra tyska centra.
448

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner