Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 30 juni 1943.
Kampanjen mot Serlan drygt ett halvår tillbaka har en intensiv kamofficerskåren. panj mot vår officerskår bedrivits från en viss tidningsgrupps sida – till gruppen kan man i främsta rummet räkna
den kommunistiska, vänstersocialistiska och syndikalistiska pressen
samt »Trots allt!». Den omfattar emellertid också – vilket är lika
symptomatiskt som betänkligt- åtskilliga av de närbesläktade liberala
och socialdemokratiska tidningar, som funnit det vara en tacksam
uppgift att frondera mot samlingsregeringens utrikespolitik. I själva
verket förefaller det som om kampanjen mot officerskåren, i all sin
skenbara heterogenitet, skulle vara fullt ut lika systematisk som kampanjen mot neutralitetspolitiken.
Denna kampanj inriktar sig i första hand på att undergräva förtroendet för officerskåren genom att framställa den som starkt infekterad av preussaranda, översitteri, nazistsympatier och femte kolonn-mentalitet. På längre sikt rikta sig skriverierna emellertid icke
blott mot officerskåren utan mot försvarsmakten i dess helhet. Genom
att väcka misstämningar och misstro gentemot officerarna till liv
vilja tydligen åtskilliga uppluckra själva försvarsviljan och bereda
väg för en återuppväckt antimilitarism. Ännu i innevarande läge kan
knappast någon vinna gehör för kravet på försvarets raserande. Men
de många som i hemlighet se fram mot ett nytt 1925 söka redan via
den radikala ytterlighetspressen framkalla en utbredd försvarsolust,
som åtminstone i samband med krigets slut skulle kunna skapa förutsättningar för en snar nedrustning. Man frågar sig, hur en sådan
inställning är möjlig. För vissa kretsar upphöra tydligen alla militära problem att existera, sedan väl vederbörandes förhoppning om
ett stundande tyskt sammanbrott förvandlats till förvissning. I och
med att Tyskland förlorat kriget bortfaller nämligen enligt denna
uppfattning varje rimligt motiv för Sverige att hålla ett försvar, ty
då, menar man, kunna vi odelat ägna alla våra resurser åt att i skuggan av Sovjetunionens bajonetter fredligt förverkliga det socialiserade tusenårsriket.
Bägge de syften som här konstaterats måste betraktas som i eminent grad landsskadliga. Försöken att skapa motsättningar och misstro mellan menige man och befälskåren kunna resultera i en total
eller partiell förlamning av försvarskrafterna just då dessa måste
sättas in för att möta en angripare. På motsvarande sätt kunna strä-
vandena att förbereda en nedrustning leda till att vi efter ett fredsslut komma att avhändas de militära och därmed de politiska möjligheterna att hävda våra egna och Nordens intressen, ja, själva vår
suveränitet.
Man måste betänka riskerna av att den försvarsfientliga presstrafiken obehindrat får fortgå, alltunder det att de utrikespolitiska och
359
Dagens frågor
försörjningspolitiska svårigheterna tillta och missnöjet med regeringens utrikespolitik vinner ökad utbredning i vissa kretsar. Den
radikala ytterlighetspressen har en icke alldeles obetydlig spridning,
som kan väntas tillta i samma mån som krisen skärpes. Ån betydelsefullare är emellertid att åtskilliga s. k. ansvarsmedvetna tidningar
långt in på den borgerliga flygeln mer eller mindre medvetet låna
sig åt förgiftningspropagandan och därigenom ge ursprungligen av
ytterlighetspressen lanserade argument och påståenden en utomordentlig räckvidd.
. Kampanjen mot officerskåren bedrives huvudsakligen efter två linjer. Dels framdras varje tillfälle, då en enskild officer i ett större
sammanhang av politisk betydelse begått en handling, mot vilken
invändningar kunna riktas. Dels givas anmälningar till MO och därav
föranledda åtal en måttlöst överdriven publicitet på ett stadium, då
ännu inga säkra omdömen kunna fällas. I bägge fallen ha vederbörande, som ställts i skottgluggen, ytterligt små möjligheter att försvara sig, och när det esomoftast visar sig att angreppen varit oberättigade eller överdrivna, är en skada redan skedd, som inga tillrättalägganden post festum kunna· gottgöra. Ifrågavarande officer
har i det allmänna medvetandet en gång för alla stämplats som ur
en eller annan synpunkt misstänkt och misstankarna återfalla på hela
kåren.
Dessa angreppsmetoder, ha ursprungligen börjat användas i kommunisttidningarna och »Arbetaren», vilken senare särskilt lagt an på
hetsen mot officerarna, men har småningom via »Trots allt!» och liknande publikationer spritts. De mest typiska exemplen på detta är MOanmälningarna, som säkert ofta utan att redaktionsledningen lägger
märke till det smyga sig in i notiser, i kåserier och på insändarespalterna, där de ofta i ovederhäftigaste form presenteras på ett sätt,
som direkt måste uppamma försvarsfientlighet Men även åtskilliga
större artiklar, ofta av principiell räckvidd, vittna om, hur stora
borgerliga tidningar mer eller mindre överlagt gå antimilitarismens
ärenden.
Det kan med fog göras gällande, att den ansvariga pressen har skyldighet att avvisa den försvarsfientliga kampanj, som på detta sätt
breder ut sig. Detta skulle exempelvis kunna ske dels genom att de
lojala tidningarna i sina ledarspalter avslöjade och brännmärkte de
antimilitaristiska element, som nu börja vädra morgonluft, dels att
de i försvarets intresse begränsade sin publicitet i militära disciplinmål och framför allt icke upptoge andra MO-ärenden till behandling
än dem, som på goda grunder kunna väntas leda till fällande dom
eller rörde något mer än rena bagatellsaker.
Vad som här har sagts får naturligtvis icke fattas så, att officerskåren skulle vara en oantastbar institution, vars enskilda medlemmar
vore höjda över all kritik. Det finns dåliga och olämpliga officerare
– den senaste tiden har lämnat åtskilliga exempel härpå även om
betydelsen av dessa undantagsfall orimligt överdrivits – liksom det
finns dåliga och olämpliga medlemmar av alla andra yrkesgrupper.
På officerarnas förmåga och omdöme har man dock rätt att ställa
360
-·-~–~——-~~-~_:__ _…:._ _ _ _ _ _ _ _….,…-J,_ _ _ _ _ _ _ _ __
Dagens frågor
särskilt höga krav, därför att med deras ställning följer ett särskilt
betydelsefullt ansvar. Just på grund härav borde inget camaraderie
avhålla officerarna från att själva med kraft sköta renhållningen
inom sin egen kår. De militära myndigheterna ha en skyldighet att
se till att alla sådana element, som icke visat sig äga de för officerens kall oundgängliga egenskaperna, till vilka hör icke blott förmågan utan även omdömet, söka sig en annan uppgift. Man skulle
därför sätta värde på en otvetydig och fast deklaration från försvarsledningens sida, i vilken denna synpunkt betonades och där det klargjordes att man utan ovidkommande hänsyn inskrider och kommer att
inskrida mot all befälspersonal, som icke motsvarar kraven på självdisciplin och lojalitet. Ett sådant tillkännagivande skulle avlägsna
den – icke misstro, men väl oro, som även inom försvarsvänliga
kretsar uppstått till följd av de senaste månadernas pressdebatt och
den skulle oskadliggöra de farligaste argument, som anföras av försvarets vedersakare.
Självklart måste brister och missförhållanden inom officerskåren
fritt få påtalas inför offentligheten i vårt fria land. Men ett oeftergivligt villkor för kritiken måste vara att den har ett positivt syfte
och i stället för att skada försvarsmakten också verkligen gagnar
den.
Det är icke främst hänsynen mot våra officerare, som kräver detta,
även om man måste göra klart för sig att den misstämning, som förföljelserna givit anledning till inom denna hårt arbetande, ansvarstyngda och plikttrogna kår, hastigt kan bli till en verkligt demoraliserande faktor. Nej, det är hänsynen till landet, till våra möjligheter
att med bibehållen självständighet gå ut ur de stora krigens epok,
som kräver att varje försök att splittra den nationella enigheten kring
försvaret bekämpas och nedkämpas.
Domstolskarriär Det outslitliga diskussionsämnet »juristväldet i
och förvaltning. förvaltningen» har på sistone fått förnyad aktualitet genom några uppmärksammade inlägg i fackpressen, i Svensk
Juristtidning av presidenten K. Schlyter jämte ett par andra författare och i Förvaltningsrättslig tidskrift av expeditionschefen i
finansdepartementet Erik Swartling. De olika inläggen avse ett flertal frågor av stort intresse för vårt offentliga liv, speciellt – är man
frestad att säga – för vad som i själva verket är föga offentligt, det
slitsamma, opolitiska och icke publicitetsmässiga vardagsarbetet inom
departementen, kommissionerna och förvaltningen i övrigt. Både
Schlyter och Swartling beröra här- fastän från olika utgångspunkter – det för svensk statsverksamhet egenartade förhållande, som
utgöres av domstolsjuristernas, särskilt hovrättsmännens, omfattande
engagemang i förvaltningen. Det kan vara av intresse att notera
några fakta rörande detta ämne som icke för första gången beröres
i tidskriftens spalter. »Junius» var inne därpå i den uppmärksammade artikeln »Hur Sverige regeras» i årg. 1922, och envoyen E.
Modig ägnade parentetiskt saken några saltade reflexioner i sin
uppsats om »Kristidskommissionerna och näringslivet» i årg. 1941.
361
26-43488. Svensk Tidskrift 1943.
-…… .•.
-;· l”
Dagens frågor
Swartling vill med sin framställning styrka behovet av en bättre
förvaltningsrättslig examen än den nuvarande pol. mag. och finner
då anledning reagera mot uppfattningen, att de högre statstjänsterna
i så vid omfattning skulle rekryteras av jurister från hovrätterna, att
det vore föga intresse att sörja för en rationell förvaltningsexamen.
De högsta förvaltningstjänsterna – landshövdingar, generaldirektörer, beskickningschefer, statssekreterare, expeditionschefer m. fl. –
ha, påpekar Swartling med rätta, aldrig varit något monopol för
domstolsjuristerna. Antalet hovrättsmän, som tagits i anspråk för
de främsta förvaltningsämbetena, har vid vissa tider varit större, vid
andra mindre. Anmärkas bör dock att det sista decenniet företer en
omisskännlig tendens till minskning. Endast tre av tio statssekreterare äro nu hovrättare mot sex av nio för tjugo år sedan. Blott en
av departementenas expeditionschefstjänster – som tidigare i stor
utsträckning rekryterades från hovrätterna – innehas nu av en hovrättsman, och den siste f. d. överrättsjurist, som blivit landshövding,
utnämndes så tidigt som 1938 (Levinson). ·
Schlyters artikel belyser en annan sida av frågekomplexet; man
kan av densamma utläsa att, om också hovrättsmännen mindre än tidigare föras över till chefstjänster inom förvaltningen, deras totala
användning där ingalunda minskats. Schlyters tes – eller en av
teserna i hans framställning – är, att hovrättsjuristerna på sistone
engagerats för uppgifter utom jurisdiktionen i en omfattning, ·som är
olycklig både för deras egen utbildning och med hänsyn till svårigheten att senare åter i domstolarna inplacera alla på annat håll sysselsatta hovrättsmän. I vilken utsträckning de yngre överrättsdomarna
tjänstgöra utanför sina domstolar, belyses av några siffror i årets
proposition om anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna (n:r 198). Det meddelas där, att av sammanlagda antalet
hovrättsassessorer 1/1 1943 (73 st.) omkring 70% (eller 53) tjänstgjorde
annorstädes än i sina resp. hovrätter. Ur annan källa kan man .inhämta, att av 76 hovrättsråd ungefär 30% (eller 24) tagits i anspråk
för arbete utom sin domstol. Många av dessa utevarande äro väl sysselsatta i funktioner, för vilka hovrättsmän av ålder anlitats, såsom
vikariat i nedre justitierevisionen, uppdrag som t. f. häradshövdingar
och lagskrivning inom centrala rättsområden. Men åtskilliga äro
spridda på mycket skiftande, ofta rent praktiska uppdrag inom administrationen och kommissionsväsendet. Alldeles slående är, i vilken
mån statsmakterna för kanslichefsskap och liknande chefsuppdrag
i kommissionerna litat till domstolsväsendet i stället för de tekniker.
som genom föregående träning synas stå närmast till uppgifterna.
Trafikkommissionens kanslichef är icke, som den fåkunnige antager.
en motor- eller järnvägsman utan en revisionssekreterare och f. d.
hovrättsråd, industrikommissionens kanslichef också en revisionssekreterare, bränslekommissionen hade till helt nyligen som »huvudsekreterare» en överjägmästare, men denne ersattes vid sin avgång av en
nyutnämnd hovrättsassessor, priskontrollnämndens kanslichef är icke
affärsman eller ekonom utan likaledes hovrättsassessor. Påfallande
är också – för att taga ett exempel från den ordinarie förvaltningen
362
Dagens frågor
-i vilken omfattning utredningar och propositioner beträffande upprustningen, till den del de ej utförts av yrkesmilitärer, anförtrotts
domstolsjurister. Ej blott f. statssekreteraren Wärn utan flera av
dem, som jämte honom dragit och draga det tyngsta lasset, äro hovrättsmän.
När Schlyter och hans opponenter upptagit detta ämne till behandling, har det främst varit med hänsyn till domarståndets egna
intressen. Man har diskuterat, i vilken mån tillgången till.uppdrag
utanför domstolsväsendet kan verka distraherande på vederbörandes
intresse för ·sin fackmässiga vidareutbildning inom nedre justitierevisionen och annorstädes. Det har också ifrågasatts, om domstolskarriären i sinom tid kan bliva i stånd att mottaga de trolösa, som
efter kanske tiotalet år i kommissionernas och departementens förskingring aspirera på domstolkarriärens särskilt eftertraktade slutposter, häradshö.vdingeämbetena.
Dessa i och för sig betydelsefulla frågor ha mera yrkesteknisk färg
och skola lämnas därhän – här må i stället några spörsmål av mera
allmänt intresse uppställas till besvarande. Hur kan det komma sig
att hovrätterna i ·så stor utsträckning blivit anlitade för de mest kvalificerade »till- och från»-sysslorna i folkhemmets administration~
År det ur förvaltningens egen synpunkt anledning att bibehålla detta
system eller bör man söka avveckla detsamma~ Var skall man i så
fall finna ersättning för den beredskapskader som hovrätterna hittills
utgjorU Det bör förutskickas, att svaren på dessa frågor icke föregripa diskussionen av det större spörsmålet om jurister eller icke
jurister i förvaltningen, om behovet av en särskild förvaltningsexamen etc. – de uppgifter, för vilka hovrättsjuristerna tagas i anspråk,
utgöra ju rent numerärt blott en ringa del av alla de funktioner, för
vilka juridisk utbildning hittills som regel krävts.
Frågan hur hovrätterna kommit att bliva – som det uttryckts –
en civilförvaltningens generalstabskår är icke besvarad med en hänvisning till hovrättsutbildningens allmänna gedigenhet. Visserligen
är den rent juridiska orientering, som skänkes dess aspiranter, sannolikt allsidigare än på andra utbildningsvägar. Men det är ju icke
främst juridisk skärpa och kunnighet, som begäres av statssekreteraren i jordbruksdepartementet, kanslichefen i industrikommissionen
eller souschefen i informationsstyrelsen- för att nämna några med
hovrättsmän besatta tjänster. Däremot torde dessa befattningshavare
ha användning för vidsträckta kunskaper rörande samhällslivets
ekonomiska, sociala och politiska ämneskomplex och sådana kunskaper inhämtas icke i hovrätterna. Det måste också medgivas att åtskilliga moment i överrättsarbetet synas föga ägnade att bereda den
unge juristen för de många praktiska bekymren i kommissioner och
departement. Så t. ex. ter sig för en oförvillad blick utformandet av
hovrättsdomar och utslag – med den minutiösa omsorg som detta
arbete måste kräva – knappast som en naturlig förskola till den
produktion på löpande band av skrivelser, kommunikeer och anvisningar, som fyller kommissionsmannens långa arbetsdag.
Den främsta förklaringen till överrättsjuristernas användbarhet är
,. ~- ·’ .,
Dagens frågor
nog till sist att söka ej i deras utbildning utan därutinnan att de –
tack vare de lockelser som hovrättsbanan tidigare ansetts bjuda –
företett en relativt hög allmän duglighet. Av stor betydelse har sä-
kert också varit, att hovrättstjänstgöringen, bortsett från arbetets
art, vant vederbörande att rent fysiskt bemästra en arbetsbörda, mycket överstigande normalarbetsdagens kvantum. Det hårda slitet har
visserligen ibland verkat egynnsamt och bidragit att utveckla den
människotyp, som enligt Gullberg »lever kort och lever sällan», men
i det hela ha de oömma arbetsvillkoren i hovrätterna säkert utgjort
en god förträning för de strävsamma uppdragen i departement, utredningar och kommissioner. En bidragande orsak till den omfattning, vari förvaltningen lagt sig ombord med hovrättsfolk, är väl
också, att hovrätterna tack vare sin organisation och arbetsuppgifternas natur haft lättare än andra verk att med kort varsel lösgöra
dugliga krafter och ändå hålla det egna arbetet flytande.
År det anledning att vidmakthålla hovrättsmännens engagemang i
förvaltningen eller bör man söka avveckla detsamma~ Något förbehållslöst svar på frågan kan knappast lämnas. A ena sidan är det
klart att i den mån förvaltningen har egna både fack- och skrivkunniga krafter av hög kvalitet det icke finnes något skäl att förbigå
dessa. Det är ett erkänt faktum, att Kungl. Maj :ts kanslis personalrekrytering avsevärt förbättrats under de sista 20 åren, och det blir
under sådana förhållanden endast naturligt att departementens egna
ofta utnämnas till statssekreterare- och expeditionschefstjänsterna
med ty åtföljande chanser att eventuellt nå verks- eller länschefsskap.
Alla expeditionschefsbefattningar utom en innehavas för övrigt i
närvarande stund av personer, som erhållit sin huvudsakliga utbildning inom Kungl. Maj :ts kansli. I den mån departementen emellertid
icke förmå framdriva lämpliga kandidater, måste det å andra sidan
vara en stor fördel att kunna lita till hovrätterna. Befinnes det, så-
som ej sällan är fallet, lämpligt att för många år behålla en hovrättsjurist i administrativ tjänst eller som administrativ lagexpert, förefaller det rimligt, att vederbörande beredes en slutpost inom förvaltningen. Här möter emellertid den praktiska komplikationen att domstolskarriärens vanliga sluttjänster, häradshövdingeämbetena, äro så
jämförelsevis högt placerade, att i det hela blott de främsta förvaltningsämbetena – generaldirektörer, landshövdingar m. fl. – kunna
erbjuda en lockelse för domstolsjuristen. Och dessa ämbeten äro som
bekant ingalunda förbehållna statstjänstens egna förmågor.
Av Schlyters och andras uttalanden framgår, att man i domstolskretsar icke med oblandad tillfredsställelse betraktar de unga hovrättsjuristernas exil i departement, kommissioner och utredningar.
Man har då all anledning fråga, om ej förvaltningen själv eller någon
gren därav skulle kunna i större utsträckning än nu rekrytera den
beredskapskader, som oundgängligen erfordras för utrednings- och
kommissionsväsendet. Länsstyrelserna ha under senare år avstått åtskilliga krafter för sådana ändamål, men måhända finnas här outnyttjade reserver. Den ökade tillströmningen till kammarrätten kan vidare möjligen ge förhoppningar om tillskott från detta håll. Däremot
364
—–‘– ~~—~————–~~———————-
Dagens frågor
är det föga troligt att man, såsom det ifrågasatts, skulfe kunna tillgodose behovet av kommittesekreterare och dylikt genom fasta sekreterartjänster å departementens lagavdelningar. Sådana befattningar
skulle – utan anknytning till domstolskarriären och dess möjligheter
– knappast locka tillräckligt kvalificerade krafter. Mera sannolikt
ter det sig att man (för andra än de juridiska utredningarna) bland
tekniker i vidsträckt mening – ingenjörer, jägmästare, agronomer
och affärsfolk – skulle kunna finna enstaka personer med fallenhet
för administrativt utredningsarbete (och någorlunda måttliga lönepretentioner) vilka skulle kunna tillägna sig skrivrutin och varaktigt
tagas i anspråk för sekreterartjänst och liknande uppgifter både inom
kommitteväsendet och – varför inte~ – i själva departementen.
K. H. H.
Historieskrivningen om Det är kanske på sitt sätt ett tidens tecken,
de svenska företagen. att ett försök att ge en samlad helhetsbild av
de svenska industriföretagens historia kunnat göras i anslutning till
ett verk, som egentligen har till syfte att framställa den svenska
arbetarklassens historia. Det skedde med docenten Torsten Gårdlunds
i höstas ventilerade avhandling Industrialismens samhälle. För detta
arbete har författaren i icke ringa omfattning kunnat utnyttja ·förefintliga historiker över enskilda svenska företag. I avhandlingen
redovisas också detta slag av källskrifter i en särskild förteckning,
som, även om den ingalunda omfattar alla företagsmonografier, ändock i och för sig är ganska intressant.
Naturligtvis äro de under årens lopp utkomna beskrivningarna av
enskilda industriföretag och deras historia inte tillräckliga för att
tillsammantagna kunna ge någon fullständig bild av denna del av det
svenska näringslivets utveckling. Det ligger ju sålunda exempelvis i
sakens natur, att det inte har varit möjligt för små företag i samma
utsträckning som för stora att låta skriva sin historia. Gårdlund framdrar i förordet till sin avhandling också ett exempel: de tryckta källorna till bryggeriindustriens historia äro ojämförligt mycket talrikare och mera omfattande än de, som belysa utvecklingen av en så
viktig del av vårt näringsliv som trävaruindustrien. Men säkerligen
finns det anledning att hoppas, att dessa och andra luckor till en del
komma att fyllas. Emellertid är det vanligen så, att ett företag behöver ett jubileum av något slag som förevändning eller incitament
för att man skall förmå sig att realisera sina planer på tecknande av
de egna hävderna. Och ganska ofta vill man dessutom dröja till det
jämna hundratalet år. Det skulle visserligen betyda, att vi med vår
jämförelsevis unga industri ännu få vänta länge, innan luckorna på
detta sätt bli täckta. Eftersom man dessutom måste förutsätta en viss,
ingalunda obetydlig dödlighet bland företagen, inte bara före den
respektabla hundraårsåldern utan ofta också före de femtio, får man
naturligtvis räkna med, att vissa luckor alls inte bli fyllda. I dylika
fall torde det för övrigt också föreligga en större risk än annars, att
arkivmaterial icke finns bevarat.
Om man ser på åldern hos de svenska företagsmonografier, som
365
r ”-
-~ . i:t. ~~..__..-:__. ‘-~- ~’&.,. ••!~–..~. ………:”‘-~.~~…….. •itl’
Dagens frågor
hittills utkommit, är det ingalunda förvånande att finna, att knappast
några ännu äro så gamla som ett halvsekel. Bland dem som medtagits i Gårdlunds avhandling är det i verkligheten inte mer än fyra
stycken, som bär tidigare tryckår än 1900. Åldst av dessa och i åldersavseende i särklass är »Underrättelser om Bergsunds bruk …» av
G. Wilcke, utgiven i Stockholm redan 1830. De tre övriga hänföra sig
däremot till en så mycket senare tid som slutet av nittiotalet. Det är
en översikt av Stora Koppårbergs bergslags historia, författad av den
nyligen bortgångne store bergsmannen Carl Sahlin, vidare J. A. Almquists skildring av Uddeholmsverken samt en minnesskrift över
Wifsta varfs första hundra år, författad av H. Rosman. Under det
nya seklets fem första år tycks ingen mera betydande företagshistorik
ha sett dagen. Under åren 1905-1915 utkom däremot ett tiotal, och
därpå ökade tillflödet till ungefär det dubbla till 1920 för att, som det
förefaller, kulminera under tjugotalets första hälft, från vilken tid
sexton stycken registrerats. Sedan dess synes det ha utkommit ett tiotal eller något fler under varje femårsperiod.
Det kan, som man lätt förstår, mången gång bli mycket värdefulla
bidrag till vår ekonomiska och industriella historia, som tillföTas
genom sådana av företagen själva bekostade undersökningar. Men
natutligtvis är det i verkligheten fråga om en mycket heterogen samling. Självfallet föreligger det från fall till fall mycket avsevärda
skillnader i kvalitet, inte bara hos det till grund liggande materialet
utan också i dess behandling. Där finns den högvärdiga, allvarligt
syftande vetenskapliga avhandlingen, men där finns också det enklare
reportaget, som kanske berövats det värde det annars kunde ha haft
genom missriktat reklamintresse eller genom att det bibragts en uppdragsgivaren behaglig tendens. Där finns mammututredningen, som
handlar om allt upptänkligt, som har haft samband med huvudföremålet, och där finns den tunna krönikan, som bara ger den tråd, som
binder ihop storföretaget från det ena århundradet med dess embryo
i det andra.
Den omständigheten, att den svenska industrien ofta är lokaliserad
till landsbygden, har i många fall kommit företagsskildringarna att
svälla ut till monografier också över den bygd, där företaget har sina
rötter- en utvidgning, som ju inte ligger lika nära till hands beträffimde stadsföretaget. Det gäller exempelvis etnologen Sigurd ErixonB
historia över Skultuna Bruk, som i verkligheten ger en skildring av
allt som över huvud synts värt att notera om bygdebefolkningens arbete och liv. Det har också hänt att uppdraget gått till en skönlitterär
författare, som då en del av Morgårdshammars historia skrevs av
skalden och dalakännaren Karl-Erik Forsslund. (Carin Collin gjorde
för en del år sedan avsevärd lycka med en framställning av amiral
Lindmans bruk, Iggesund, vilken även med framgång såldes i bokhandeln.) För att garantera erforderlig sakkunskap åt en skildring
med stor bredd förekommer det också, som i Nykvarns bruks sällsynt
mångsida bok om Turinge socken, att uppdragsgivaren vänt sig till
ett större antal specialister, som var för sig får beskriva sitt fackområde. För övrigt kan det mången gång finnas skäl att låta före- ~66
i
———·—-~—–
Dagens frågor
tagshistorien gå också ett långt stycke utanför den egna bygden.
Flera av våra stora exportindustrier ha sålunda gett intressanta skildringar av sina marknader, uppdrag och arbeten jorden runt; som
exempel kunde nämnas Svenska Diamantbergborrningsaktiebolaget,
Sandviken och Nydquist & Holm. I högre grad än beträffande något
svenskt arbetsfält gäller det väl för övrigt detta svensk-internationella, att insatsen är identisk med prestationerna från ett begränsat
antal större företag.
Men som redan sagts frodas det naturligtvis bland företagsmonografierna liksom på så många andra områden en hel del ogräs. Risken
för detta ligger nu en gång här i sakens natur. Felet behöver för övrigt inte alltid vara att finna hos den som har fört pennan. Det kan
ligga redan i direktiven; i omöjligheten för mången företagsledning
att motstå den lust, som det måste innebära att få befalla över sin
hävdatecknare. Mycket ofta rör man sig ju för övrigt också med en
tid, som ligger så nära den egna, att möjligheten till en historiskt tillfredsställande analys redan därför är starkt förminskad. Det är så-
lunda på mer än ett sätt förklarligt, om somligt gods mycket tydligt
bär sin stämpel »Bestellte Arbeit». På senare år har det dessutom tillkommit inverkan av en ny faktor i sammanhanget, den moderna reklamen. Den som skriver dessa rader har ingen uppfattning om,
huruvida de starkt reklaminfluerade företagsbeskrivningar, som då
och då uppenbarat sig på senare tid, av denna anledning kommit
att innehålla några feltolkningar av orsakssammanhang eller proportioner. Men man torde inte kunna bortse ifrån, att en sådan risk kan
föreligga. En viss nackdel kan möjligen också tänkas följa därav,
att förhandenvaron av dessa beskrivningar i verkligheten kunna
komma en senare mera djupgående forskning att verka överflödig.
Emellertid gäller det säkerligen beträffande det stora flertalet av
större företagsskildringar, att de utföras på ett kompetent sätt. Om
det skulle anmärkas något på författarnas kvalifikationer, skulle det
möjligen vara på grund av en kanske inte alltid tillräcklig förmåga till
samtidigt ekonomisk och historisk syn på sammanhangen. I fall denna
iakttagelse är riktig, torde saken i stort sett kunna förklaras därmed,
att tyvärr fortfarande alltför få av våra ekonomer äro historiskt
skolade och vice versa.
I varje fall står forskningen i en stor tacksamhetsskuld till alla
de företag, som av e~et initiativ och på egen bekostnad lämna bidrag,
större eller mindre, till belysningen av vårt moderna samhälles historia. Mycket har på sådan sätt klarlagts, vilket annars troligen knappast skulle ha blivit föremål för forskning. Men säkerligen återstår
ännu mycket att göra, som vore önskvärt ur allmän synpunkt. Huru
mycket och vad som sålunda skulle kunna eller borde göras är naturligtvis tämligen omöjligt att ange utan en föregående undersökning.
Det må här blott till sist framkastas den frågan, om det inte kunde
löna mödan att låta upprätta ett centralt register över åtminstone de
större svenska industriföretagen, där det samtidigt kunde angivas,
huruvida och i vilken utsträckning deras förflutna varit föremål för
367
‘ .
Dagens frågor
beskrivning. Ett dylikt register, som givetvis borde hållas ständigt
aktuellt, skulle säkerligen betinga en ganska obetydlig kostnad. Rätt
utnyttjat skulle det emellertid kunna bidra att ge stimulans åt de
företag, som ännu inte följt de goda föredömena, att för sig själva
och landet klarlägga ett stycke historia. Kanske skulle också förhandenvaron av ett dylikt register kunna inverka gynnsamt på kvaliteten hos nytillkommande monografier, genom de rekommendationer
av lämpliga författare och de övriga uppslag och synpunkter, som
därmed automatiskt skulle stå till förfogande för hugade spekulanters
planering.
Göran Hedin.
Den litauiska kyrkans När i september 1939 bolsjevikerna genom
martyrskap efter 1940. överfallet på Polen trängde in i Vilnius
(Vilna), blev den romersk-katolska staden med sina gamla västerländska traditioner och sin fromma befolkning givetvis försatt i den djupaste förstämning. Utom andra terrorhandlingar voro alla beredda
på stängning eller vanhelgandet av kyrkorna och religionsförföljelse.
Bolsjevikerna voro inte sena att anhålla och föra bort en hel del av
borgerliga element och lägga beslag på allt av värde, men kyrkorna
rörde de inte. Prästerna kunde fortsätta ostört med sina gudstjänster
och predikningar. Endast en kyrkoherde i en av de södra förstäderna
kunde inte bli herre över sin räddhåga, och därför bommade han för
sin kyrka och höll sig själv inne i prästgården. När ett par veckor
hade gått uppenbarade sig en dag hos honom en mycket artig
G. P. U.-agent och undrade högst förvånad, varför kyrkoherden inte
fullgjorde sina prästerliga åligganden. Hans församlingsbor kunde
ju bli oroliga. Kyrkoherden trodde, att han framför sig hade en ängel
i en G. P. U.-agents skepnad. Nyheten om denna händelse, ett tydligt
tecken på bolsjevikernas ändrade religionspolitik, spred sig som en
glädjens löpeld över hela den i sorg försänkta staden, över hela Litauen och de delar av Polen, som voro ockuperade genom den röda
armen.
I sex veckor stannade då bolsjevikerna i Vilnius, innan de efter en
grundlig renskrapning överlämnade det till Litauen, men kyrkorna
och prästerna rörde de inte. När de den 15 juni 1940 oförmodat kommo
tillbaka, förlamades den utan motstånd utlämnade litauiska befolkningen av skräck och de allra svartaste aningar. Bolsjevikernas beteende hösten före i Vilnius gav ändå en strimma av hopp. Kyrkan
kommer bosjevikerna inte att röra, trodde man. Den katolska kyrkan
hade hjälpt litauiska folket förut, den hade hjälpt det att uthärda ett
hundratjugofemårslångt tsartyranni. Den skulle hjälpa även nu, hoppades man. Och när bosjevikerna en gång börjat akta de kristliga
helgedomarna, måste de väl även räkna med Kristi heliga bud, de höga
humanitetsprinciperna, trodde man. Därför var det till en början inte
många, som sökte sig över gränsen.
Snart vidtogo emellertid häktningarna av partiledarna, de forna
regeringsmedlemmarna och de högre ämbetsmännen och kulturpersonligheterna och övergingo efter hand till andra och tredje rangs per- 368
Dagens frågor
sonligheter, men prästerna förblevo oantastade, och gudstjänsterna
kunde fortgå obehindrat. Det dröjde i alla fall endast ett par veckor,
tills bolsjevikerna började inkräkta på det religiösa området. De gingo
här mycket försiktigare fram än de gjorde beträffande de världsliga
organisationerna och deras verksamhet. Först ströko de gudstjänsterna från radioprogrammen, en vecka senare avskaffade de religionsundervisningen i skolorna. Eftersom detta skedde mitt under sommarferierna blev det ju inte så iögonfallande. Efter ytterligare en vecka
och medan studenterna voro spridda över hela landet stängdes teologiska fakulteten vid Kaunas’ universitet och i stället infördes
undervisningen i marxism. Kyrkan skildes från staten, och kapellanerna vid den litauiska armen blevo hempermitterade. Sommaren i
Litauen brukar vara ganska intensiv och därför hämmande på den
offentliga verksamheten, varför bolsjevikerna passade på att efter
några dagar upplösa även alla katolska och andra religiösa organisationer och sammanslutningar. De politiska, ekonomiska och kulturella organisationerna hade mött sitt öde några veckor tidigare.
Sedan Litauens införlivande i Sovjetunionen tillkännagivits den 21
juli fortsatte landets bolsjevisering i snabbare takt. Med förstatligandet av all privategendom kommo även kristliga läroverk, kloster och
klosterskolor under beslag. Den antireligiösa propagandan satte in
och ökade för varje vecka. Dop, kyrklig vigsel och andra kyrkliga
förrättningar berövades sin lagliga kraft, och kyrkoböckerna måste
utlämnas till kommunistmyndigheterna. Religiösa tidningar och tidskrifter blevo under augusti förbjudna, och tryekandet av religiösa
böcker blev stoppat. Alla i bokhandeln befintliga religiösa böcker
blevo konfiskerade och uppbrända. Prästernas löner och pensioner
drogos in. strax därpå följde stängningen av tre av de fyra prästerliga läroanstalterna. Den sista, i Kaunas, blev i januari 1941 avhyst
från sina lokaler och i juni, strax innan kriget med Tyskland bröt
ut, helt avskaffad. Under loppet av vintern blevo såväl biskoparna
personligen som kurierna, capitulares, berövade sina bostäder. I
dem inkvarterades de röda soldaterna. Man tog ifrån biskoparna och
de andra högre prästerna även deras bohag och i en del fall till och
med alla deras kläder. Tillsammans med nationaliseringen av alla
byggnader och hus blevo även församlingshusen och prästboställena
nationaliserade. Nio kvadratmeter per person fick man hyra till bostad, men prästerna fingo betala tredubbel och fyrdubbel hyra till
kommuniststaten mot vad andra betalade.
Under loppet av vintern blev religionsförföljelsen allt hårdare.
De kyrkliga institutionerna och prästerna förlöjligades i de kommunistiskt likriktade tidningarna, i de gratis till befolkningen utdelade
antireligiösa skrifterna och på affischer, som uppsattes på husväggarna och gärdesgårdarna. De från Ryssland i den röda armens spår
inflyttade kommunisterna och komsomolungdomarna brukade under
helgdagarna på alla upptänkliga sätt hindra befolkningen att besöka
sina kyrkor. Allt detta hade rent motsatt verkan. De litauiska kyrkorna brukade inte annars stå tomma, men nu fylldes de varje söndag och helgdag som aldrig förr. Som i andra länder voro fabriks- 369
_t__::..å·.
!
·”- . ~ _r.~.l1J…… ..’
Dagens frågor
arbetarna även i Litauen anstuckna av ateism; den sovjetryska propagandan och det röda våldet gjorde dem emellertid religiöst vakna.
I likhet med alla andra sökte de sig till kyrkorna för att vinna tröst
och styrka. När Ip.Yndigheterna den 20 december tillkännagåvo, att
julfirandet blivit förbjudet, protesterade arbetarna som en man med
påföljd att förbudet upphävdes. Deras protester kunde dock inte
rädda påskfirandet, men under inget hot kunde arbetarna under påskdagarna tvingas till fabrikerna.
All litauisk offentlig och kulturell verksamhet var genom bolsjevikiska upplösningsdekret och masshäktningar förlamad. Kyrkan ensam stod som en högborg i stormen. Den drog nu alla till sig och
enade dem. Medvetna om den litauiska befolkningens starka religiositet och de romersk-katolska och protestantiska prästernas grundmurade auktoritet i landet vågade bolsjevikerna inte vidta allt för drastiska åtgärder. Åtminstone inte i en hast. De avhöllo sig fortfarande
från att häkta prästerna. Men fram mot våren 1941 började G. P. U.
att allt oftare kalla prästerna till förhör. Numera föreligger många
dokumenterade vittnesbörd om hur dessa förhör gingo till. I regel
betjänade sig G. P. U.-agenterna först av vänliga ord. De sökte övertala vederbörande att lämna prästkallet och övergå till nyttiga yrken:
skådespelarens, filmartistens, arbetsförmannens och till och med
G. P. U.-tjänstemannens. När lockelserna inte hjälpte tillgrepos hotelser, skymfningar och handgi-ipligheter. Verkliga eller fingerade
angivelser drogos fram, och mången präst fick utstå flerfaldiga
dygnslånga förhör. För att mjuka upp den ståndaktige hängde man
honom då och då upp i taket i armarna eller i benen.
Litauens romersk-katolske ärkebiskop Skvireckas gjorde åtföljd av
andra biskopar två gånger besök hos Sovjetunionens förutvarande
sändebud i Litauen Pozdnjakov, en tid efter invasionen upphöjd till
Moskvaregeringens »verkställighetskommissarie» eller med andra ord
landets faktiske styresman. Första gången avlämnade ärkebiskopen
en protest mot våldförandet på Litauens oberoende, dittills fördragsenligt respekterat även av Sovjetunionen, och mot raserandet av landets institutioner och dess uråldriga samhällsformer. Pozdnjakov
svarade: »Nu befinner sig litauerna i rysk hand och varken påven,
Hitler eller Roosevelt skall förmå rädda dem. De har endast att rätta
sig efter vår ordning och våra syften.» Andra gången, i början av
juni 1941, protesterade ärkebiskopen mot fängslandet, torterandet och
morden på präster och mot sovjetmaktens beslut att stänga även den
sista läroanstalten för präster. Pozdnjakov log och undrade vad det
skulle tjäna till att utbilda nya präster då de inom fem år skulle bli
alldeles överflödiga i Litauen. Litauens biskopar bjöd han sarkastiskt
in att resa till R:rim och ta sig en välbehövlig vila där efter sitt långa
och outtröttliga arbete. De litauiska prästerna ämnade han skicka
till Sovjetunionens östligaste delar, där »de kunde känna sig oåtkomliga för den litauiska befolkningens stigande vedergällningslust».
Mot vad andra litauiska nationella skikt fingo utstå, drabbades det
litauiska prästerskapet jämförelsevis litet. 12,000 litauer från alla samhällsklasser blevo under tiden den 15 juni 1940 till den 21 juni 1941
870
Dagens frågor
fängslade, dömda för sovjetfientlig inställning och förvisade till koncentrationsläger eller tvångsarbetsanstalter. 38,000 blevo deporterade
ensamma eller med sina familjer. Omkring 3,000 blevo mördade; för
det mesta under den brådstörtade utrymningen av landet. Men endast
18 litauiska präster blevo ådömda fängelsestraff, i genomsnitt 8 år
per man, 10 blevo deporterade och 15 mördade under ämbetsutövning
eller hemma hos sig på natten.
De röda myndigheterna hade – som jag redogjorde för i Svensk
Tidskrift, häfte 10, 1942 – i detalj utarbetat en plan att från de baltiska länderna förflytta alla som otillförlitliga ansedda element. Från
Litauen skulle förflyttas och spridas över de vidsträckta ryska områdena 700,000 familjeenheter eller omkring två millioner människor.
Med andra ord två tredjedelar av landets invånare. Alla präster och
religiöst verksamma personer skulle enligt denna plan deporteras.
Denna stora plan började förverkligas den 14 juni 1941. På tre dagar
hunno bolsjevikerna deportera 17,800 personer. Dim snabbt tilltagande
rysk-tyska spänningen gav dem emellertid annat att tänka på, och
de avbröto detta sitt förehavande. Om inte detta hänt hade bolsjevikerna varit nära att förverkliga det som tsarryssarna endast drömt
om: Litauens fullständiga förvandling till ett äktryskt område.
Litauerna kände sedan gammalt sina tyska grannar, och ändå hälsades de vid intåget i landet som bundsförvanter. Och deras intåg
underlättades i högsta grad av de litauiska upproriska, vilka på ett
par dagar bemäktigade sig Kannas, Vilnius och befriade stora delar
av Litauen, som av dem blev proklamerat på nytt självständigt. Jublet i landet var obeskrivligt och förhoppningarna stora.
Det dröjde inte länge, förrän alla förhoppningar blevo grusade.
Nu ligger Litauen på samma sträckbänk som andra av Tyskland
ockuperade länder. Den litauiska befolkningen tvingas till oerhörda
materiella uppoffringar och personliga arbets- eller krigstjänstinsatser men vedergällningen – det dunkla löftet om den lika dunkla
nyordningen. Litauerna ha redan erfarit vad den innebär för deras
del: landets kolonisation och deras degradering till andra eller tredje
gradens arbetsmyror.
Kyrkans ställning har till det yttre blivit lättare under den tyska
ockupationen. Gudstjänsten får försiggå ostörd och till och med utsändas i radio. Men allt vad bolsjevikerna lagt beslag på även av
kyrklig egendom har övertagits av de tyska myndigheterna och återlämnas ej till de forna ägarna. Förordningen om reprivatisering, som
av Ostlandsministern Rosenberg den 18 februari i år publicerades, har
senare för Litauens vidkommande återkallats. Litauerna beskylldes
för att visa för liten tacksamhet för den tyska »befrielsen». För att
öka bestraffningen blevo de båda universiteten i Kaunas och Vilnius
den19mars stängda. Därmed gäckades det romersk-katolska prästerskapets förhoppning att vid Kaunas’ universitet få den teologiska
fakulteten tillbaka. Endast en läroanstalt för präster fick återupprättas men inga kristliga läroverk eller skolor. Men även denna blev i
slutet av mars igenbommad samtidigt med att alla litauiska högskolor
och högre läroanstalter stängdes. Inga kristliga föreningar få bildas
371
;.•..
,-
Dagens frågor
eller några kristliga tidningar eller tidskrifter utkomma. De litauiska biskoparna protesterade mot att omyndiga unga män och flickor
i tusentals med tvång och utan betryggande tillsyn skickades till
arbete till Tyskland. De krävde men utan resultat att åtminstone
prästerna skulle få ledsaga dem och vägleda dem under deras förvisning.—
Det talas mycket i den anglosaxiska världen om de allierades och
Sovjetunionens jättelika uppoffringar för att vinna kriget och säkra
freden. Litauens, Lettlands och Estlands uppoffringar äro inte
mindre. Först togo bolsjevikerna allt vad de kommo åt och dessutom
skickade de till okända öden dessa länders kulturelit. Tyskarna gjorde
beslag på vad som fanns kvar. Och hur dessa länder kommer att se
ut, när en gång det pågående kriget är till ända, kan ingen säga ännu.
De baltiska folken ha gjort sina omätliga fastän ofrivilliga offer och
de offra och lida allt fortfarande. Men samtidigt ryser varje litauer,
lett och est vid blotta tanken att freden för dem, de frihetsälskande
och fredliga duktiga folken, kan bli till ett nytt Inferno.
Ignas J.-Scheynius.
372
i ~———-~~————

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner