Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.DAGENS FRÅGOR
Den 24 maj 1943.
Början till Tidpunkten för avslutandet av fälttåget i Afrika kommer
slutet? kanske i dubbel måtto som en överraskning. Å en sidan
räknade nog ganska många i november förra året, under intryck av
de allierades lyckade landstigning i Nordafrika, på ett ännu snabbare
slut. Å den andra kunde det förefalla rätt sannolikt, sedan general
Eisenhowers första framstöt mot Tunis eftertryckligt slagits tillbaka
och Rommel lyckats rädda eliten av sin berömda Afrikakår relativt
välbehållen ur Tripolis, att det skulle lyckas för försvararna att draga
ut på tiden ännu åtskilligt längre, än vad nu verkligen skett.
Sammanbrottet kom också, när det inträffade, med en dramatisk
plötslighet. Det förefaller troligt, att general Alexander verkligen lyckats bibringa motståndaren uppfattningen, att huvudstöten skulle
sättas in på frontens sydöstra del, vid Pont-du-Fahs och till höger
därom. I stället skedde det avgörande anloppet mitt för Tunis, vid
Medjez-el-Bab över Massicault rakt på huvudstaden. Där hade general
Andersons första brittiska arme i hemlighet ytterligare förstärkts med
elitförband från Montgomerys segerkrönta åttonde. Samtidigt gjorde
amerikanerna en motsvarande attack mot Bizerte längre ut på vänstra
flygeln. Betydande franska förband medverkade framgångsrikt i operationen. I sin helhet synes den ha varit ett sällsport lyckat exempel
på samverkan, dels mellan trupper från många skilda nationer, dels
mellan arme, flotta och flyg. Flygets insatser, både de taktiska mot
försvararnas front och de strategiska mot deras förbindelser, torde
vara något hittills enastående. Och det oinskränkta sjöherravälde,
som sir Andrew Cunningham lyckats upprätta mitt för näsan på den
italienska slagflottan och trots amiral Dönitz’ ubåtar, var den viktigaste förutsättningen för att det skulle lyckas att hindra fiendens
tillförsel av folk och materiel och därigenom skapa förutsättningarna
för ett debacle, vartill den tyska krigshistorien saknar motstycke
efter Jena och Auerstädt. Nu togs det starkt befästa Bizerte på en
eftermiddag, och försöken att skapa en sista front över den smala
Cap Bon-halvön misslyckades helt och hållet. Det blev varken ett
Dunkerque eller ett segt försvar av typen Sevastopol-Stalingrad.
Snarare blev det en upprepning i mångdubblad skala av engelsmännens kollaps i Tobruk för snart ett år sedan. Rommels och Arnims
skickliga defensiv under det gångna halvåret förtager icke intrycket
av den rent militära utklassning, som drabbat en av axelns elitarmeer
och framför allt dess högsta krigsledning.
Sammanlagt ha Tyskland och Italien under Afrikafälttåget – Abessinien inräknat – förlorat inemot en million man, till ej ringa del
trupper av oersättlig kvalitet, och oerhörda mängder av materiel.
Visserligen har det afrikanska kriget kostat även England åtskilligt
med folk och berett Londonregeringen synnerligen bekymmersamma
277
..
·.
.C–~—”-~-:..:-‘…_ _ _ _ _ _ _—-.:.__ _ _ _ _ _ __
Dagens frågor
stunder. Men i jämförelse med axelns förluster äro de allierades
ganska små. De stå nu som herrar över hela Afrika och ha där samlad en stor och väl sammansvetsad armegrupp, färdig till nya operationer och till stor del av en kvalitet, som från italienskt håll intygats stå utom all konkurrens i detta krig. Axeln har däremot förlorat varje fotsbredd dyrköpt afrikansk jord och dessutom en millionarme, vars förlust bör kännas mycket tung i det kritiska läge, som
nu uppstått för den i Europa.
De tidigare stora axelförlusterna i Afrika – Aostas och Grazianis
härar, Rommels förluster vid och efter el-Alamein – voro väl förklarliga. Men däremot tycks det utanför Tyskland vara en ganska allmän
uppfattning även bland militärskribenter, vilka annars visat mycken
förståelse för den tyska strategin, att den tidsvinst för Sydeuropas
försvar, som man till äventyrs gjort, icke kan uppväga förlusten av
Rommels, Arnims och Messes armeer. Det förblir rätt svårbegripligt,
varför man fortsatte att sända trupper till Afrika för detta öde och
varför man ej i tid sökte rädda åtminstone blomman av Rommels
kår. Den sannolikaste lösningen på denna gåta synes vara den, som
Churchill för några månader sedan formulerade med de respektlösa
orden, att han i Tunis tyckte sig skönja samma mästarhand som nyss
förut i Stalingrad.
Det skedda innebär en mycket svår förlust för axeln i fråga om manskap, territorium, materiel och – ej minst – militär såväl som politisk prestige. Verkningarna på den tyska hemmafronten av en dylik
katastrof blott tre månader efter den i Stalingrad kunna ej vara föraktliga.
Nervkriget är nu i gång häftigare än någonsin sedan 1940. Liksom
för tre år sedan är invasionen i var mans mun. Skillnaden är blott
den, att knappast någon väl denna gång på allvar räknar med en tysk
invasion i England utan att det numera helt är fråga om en allierad
på kontinenten. Liksom fallet var 1940, torde många vara hågade att
underskatta svårigheterna och farorna vid en överskeppning av detta
slag. De allierade ha emellertid den stora fördelen gentemot 1940 års
triumfator, att de behärska sjön samtidigt som de snart – om icke
redan nu – kunna väntas intaga samma starka ställning i luften, som
tyskarna gjorde på sommaren 1940.
Olika rykten spridas dagligen om målet och tidpunkten för den
beramade invasionen. I och för sig äro de alla lika värdelösa, ty
endast en mycket trång krets i de allierades innersta rådslag kan ännu
känna dessa ting. Det torde vara meningslöst att kannstöpa om huruvida England och USA anse sig mogna att våga försöket redan under
den närmaste tiden. Att med hänsyn till Ryssland en andra front
vore önskvärd redan i sommar, förefaller troligt. Men alldeles nödvändig kan den väl svårligen vara, så vasst som ryssarna visat sig
kunna bita ifrån sig och så mycken uppmuntran som de på sista
tiden fått genom både sina egna och sina bundsförvanters segrar.
Att 1943 års Tyskland skulle vara i stånd till vad det ej mäktade
1941 och 1942 – att vinna en fullständig seger på östfronten – är det
väl ej många som tro. Därtill är dess imponerande krigsmaskin väl
278
.’ ‘ l
Dagens frågor
nuinera både alltför sliten och till alltför stor del bunden väster om
Weichsel och Dnjestr av invasionshotet.
Skulle de allierade emellertid verkligen slå det stora slaget redan nu
i sommar, är riktningen höljd i dunkel. Dock förefaller det sannolikt, att åtminstone en huvudstöt kommer att ske i Medelhavsländerna,
antingen det sedan blir mot det vacklande Italien och dess stora öar
eller – eventuellt med turkisk medverkan ,i en eller annan form –
mot Balkan med dess pinade och för allmän resning mogna befolkning.
‘l’y att Churchill och Roosevelt skulle låta sin enda armegrupp med
verklig krigserfarenhet stå overksam, medan det stora slaget slås blott
med mindre stridsvana trupper från de brittiska öarna och Island, det
torde vara högeligen osannolikt. Det tunisiska krigets första veckor
visade begränsningen hos även det yppersta soldatmaterial och den
bästa utrustning, när praktisk erfarenhet saknas. Att Eisenhowers
och Alexanders legioner skola spela en huvudroll, förefaller därför
så gott som säkert. Därmed är ej uteslutet, att andra stötar kunna
riktas mot några eller till och med alla bland de kuster, som annars
kunna väntas komma i fråga: Norges, Danmarks, Hollands, Belgiens
och Nordfranktikes. I och för sig kan det väl tänkas, att de allierade
medelst en hel ,serie angrepp söka låsa fast fienden vid vitt skilda
punkter på »fästningen Europas» periferi för att först så småningom
avslöja, vilken som är huvudriktningen. Förutsättningen för en dylik
taktik måste naturligtvis vara god tonnagetillgång. Händelserna i
november 1942 visa, att överraskningar i det hänseendet ej äro alldeles
uteslutna.
I alla händelser tillåter utvecklingen i Afrika icke den slutsatsen, att
Norden under denna sommar kan betraktas såsom jämförelsevis lugn.
Den amerikanske överbefälhavarens i Europa död i en flygolycka vid
Island för någon vecka sedan är ett tydligt memento. De påfrestningar
på Sveriges säkerhet, som återstå, kunna mycket väl bli starkare
än de, som vi redan upplevat. Därtill kommer också risken, att Finlands allt farligare ställning kan draga förvecklingar med sig.

17.5 1943.
Amerika- Frågan om en förstärkning och förbättring av våra
utredningen. politiska, ekonomiska och kulturella förbindelser med
de transoceana länderna- och särskilt då den amerikanska kontinenten – har under det pågående världskriget fått en utomordentlig
auktualitet. Under mellankrigsperioden kunde vårt land glädja sig
åt en oavbrutet stigande uppskattning från de västliga demokratiernas och kanske framför allt från Förenta staternas sida. Denna värdesättning, som till stor del hade sitt upphov i amerikanska resenärers
studium av våra sociala och politiska förhållanden, kom oss till del
utan varje ansträngning från vår sida och vi vande oss snart vid att
betrakta den som en självklar tribut till vår egen förträfflighet.
Detta bidrog till att invagga oss i det tillstånd av självbelåtenhet och
passivitet i förhållande till utlandet, som var så utmärkande för det
svenska 30-talet och skulle visa sig så föga välgrundat. Under det nya
krigets första skede kunde visserligen denna alltmer traditionella
279
‘ .. -…-.t;_ –
– – – – – – – – – – – – – – – – –
Dagens frågor
svenska inställning till »stora världen» i tecknet av de tillsvidare
gynnsamma konjunkturerna för vår neutralitetspolitik bibehållas åtminstone av de omisstänksamma. Begreppet »Sweden the middle way»
fortfor att för den naive bedömaren vara en talisman, som för överskådlig framtid skulle tillförsäkra oss de västliga demokratiernas
tillgivenhet och aktning, och vars inneboende kraft snarast förmodades komma att stärkas av ·vår upphöjda avskildhet från det pågående
kriget.
Den 9 april 1940 fingo emellertid dessa tänkesätt en hård bakläxa.
Det visade sig nämligen plötsligt, att den good-will man till äventyrs
lyckats förvärva sig i utlandet är en tillgång, som man oavlåtligt
måste vårda och kämpa för, om man vill bibehålla och utveckla den.
Genom dubbla murar – Tysklands och Englands blockadlinjer –
blev Sverige avspärrat från praktiskt taget varje förbindelse västerut.
Samtidigt förflyttades vårt land på det handgripligaste sätt in i den
ena krigförande partens »livsrum» genom att formligen omringas av
hans stridskrafter. Vi befunno oss bokstavligen talat i ett skruvstäd
och måste för att icke till ingen nytta krossas tillämpa vår neutralitetspolitik på ett sätt som reellt om icke formellt främst gynnade den
ena krigförande parten. Då denna part var eller – vad Amerika beträffar alltmer kom att betraktas som – de västliga demokratiernas
huvudfiende, kunde följderna för Sveriges anseende icke utebli och dc
blevo också i själva verket katastrofala.
För ett ytligt betraktelsesätt kunde det förefalla icke blott som om
vi på nåd och onåd av vidriga omständigheter utlämnats utan även
av feghet och undfallenhet utlämnat oss själva till Tyskland.
Denna missuppfattning kunde icke som under normala förhållanden
helt enkelt vederläggas genom fullständiga och tillförlitliga informationer och genom intresserade iakttagares undersökningar på ort
och ställe. Nyhetsförmedlingen från vårt land västerut kom att beskäras på samma sätt som våra förbindelser i övrigt och den övertogs
nu i stor utsträckning av ovederhäftiga och samvetslösa sensationsjournalister eller av norska flyktingar, vilkas inställning till Sverige
präglades av allt utom saklighet. Situationen hade icke förutsetts
och med hjälp av några dussin tjänstemän, som voro oförberedda och
delvis oskolade för detta värv, skulle vår utrikesrepresentation söka
dämma upp den stigande stormvåg av indignation, motvilja och förakt i förhållande till Sverige, som nu satte sig i rörelse bland den
engelsktalande världens hundramiljonhävdade befolkning. Uppgiften
stod icke i någon som helst proportion till resurserna och resultatet
lät icke vänta på sig. Sverige blev inom kort åtminstone i Förenta
staterna nästan det sämst ansedda av alla länder. Det kom att heta
att Sverige hade uppgivit sin självbestämmanderätt, Sverige hade
böjt sig för Hitler, Sverige hade svikit norrmännen, Sverige hade fallit Norge i ryggen, Sverige var nazistiskt o. s. v. o. s. v. Även de tidigare mot vårt land mest välvilligt inställda anglosachsarna trodde nu
att vi, om vi än så gärna ville, icke hade något annat val än att i
allt foga oss efter Tysklands påbud. Den av norrmännen lanserade
anekdoten om hur Danmark erövrats på några timmar, Norge på
280
…’
Dagens frågor
några månader och Sverige med några telefonsamtal gjorde sitt segertåg genom den anglosachsiska opinionen. Uppskattningen av oss hade
tydligen varit lika ytlig som kunskaperna om oss, och de mest otroliga förvrängningar och vantolkningar av vår politik vunna gehör.
Sedan uppfattningen om Sverige stabiliserats mot slutet av år 1940,
kunde den karaktiseras som i bästa fall medlidsamt överseende, men
mera allmänt som förakt. Det var vid denna tidpunkt en bekant
engelsk blåstrumpa på tal om svenskarna skrev till några amerikanska vänner i en brevväxling, som sedermera offentliggjorts: >>…
jag skulle hellre vara en hottentott och långt hellre en eskimå än jag
skulle vara svensk.>>
Man kan kosta på sig att skratta åt överord av detta slag, men när
de ge uttryck åt en inställning, som mer eller mindre medvetet omfattas av stora delar av den bildade opinionen i världens största demokratier, blir munterheten knappast otvungen. Ä ven om man vet att
de anglosachsiska statsledningarna med sina mera pålitliga informationer hysa en långt fördelaktigare uppfattning om oss, är det ofrånkomligt att en utbredd avoghet mot vårt land bland de anglosachsiska
folken är en för oss oförmånlig politisk maktfaktor av största betydelse. Man måste nämligen komma ihåg, att det i detta sammanhang
icke blott är frågan om så ovägbara ting som politiskt anseende och
folkpsykologiska sympatier. Om vi icke liksom tidigare åtnjuta förtroende i länderna på andra sidan haven, riskera vi att utestängas
från de handelsförbindelser, som äro en av de främsta förutsättningarna för vårt folks välstånd.
Visserligen kan det med åtskilligt fog göras gällande att inga resurser, som det stått i vår makt att mobilisera, skulle ha räckt till för
att effektivt motverka den anglosachsiska opinionens känslobetonade
reaktion mot svensk politik efter den 9 april 1940. Det låter sig också
sägas, att dylika folkpsykologiska affekter så småningom bruka gå
över bara man ger sig till tåls och »papperen kunnat läggas på
bordet». Men det skulle vara ödesdigert att slå sig till ro med dessa
konstateranden. Ty dels är det ofrånkomligt att betydligt mycket mer
skulle kunna ha uträttats för att bevara Sveriges anseende, om vi
varit bättre förberedda, dels gäller det nu framför allt att före krigets
slut söka i mesta möjliga mån återvinna vad vi förlorat. Efter kan
det vara för sent: då har säkerligen redan en politisk och ekonomisk
omställning ägt rum som inga senkomna tillrättalägganden med än
så goda psykologiska verkningar kunna rubba. Sedan Förenta Staterna inträtt i kriget och dragit med sig praktiskt taget hela Syd- och
:M:ellanamerika, där nu den nordamerikanska politiska och ekonomiska penetrationen fortgår för fullt, ha dessa synpunkter fått ytterligare relief. Ty det är på den amerikanska kontinenten – och i viss
mån kanske också i Storbritanniens transoceana besittningar – som
Yi svenskar ha en huvudpart av värt ekonomiska »livsrum>>.
Insikten härom har också jämförelsevis snabbt vunnit insteg hos
såväl den svenska allmänheten som våra myndigheter. Genom vår
utrikesrepresentation, genom svenska rapportörers besök i Amerika,
och inte minst genom den svenska journalistresan i Förenta Staterna
281
·;
··~
-~- l • ..,.. •.;;
J. __:,·_,__, – – – – – – – – – – – – – – – – –
Dagens frågor
klarlades läget. Kravet på en omedelbar förstärkning av våra transoceana förbindelser blev alltmer allmänt omfattat. Om hur detta
borde ske rådde knappast mer än en mening: man var ense om att den
angelägnaste åtgärden måste vara en upprustning av vår fasta diplomatiska representation på andra sidan haven; därnäst borde vår transoceana nyhetsförmedling utökas och förstärkas. Redan under krigets
gång hade givetvis ~fter hand våra diplomatiska organ, särskilt i
Förenta Staterna, nödtorftigt utbyggts; så t. ex. placerades på hösten
1940 en av utrikesdepartementets specialister på pressfrågor vid beskickningen i Washington. Men den ursprungliga personalstyrkan
hade ju varit minimal (4 ordinarie befattningar i Washington under
fred!) och de provisoriska förbättringar som mer eller mindre systematiskt kommo till stånd, motsvarade som redan antytts icke på något
sätt lägets krav. .
Det hälsades därför med allmän sympati, när vid årets riksdag en
utvidgning och förstärkning av vår diplomatiska representation särskilt i Amerika, förordades i flera motioner. Man har anledning att
tro att tillfredsställelsen icke var minst i utrikesdepartementet, när
det nu klart visade sig att det fanns underlag i riksdagsopinionen
för en ökning av anslagen under tredje huvudtiteln, vilkas blygsamma
omfattning i högsta grad hämmat departementets möjligheter att
effektivisera sin verksamhet. Innan motionerna ännu hunnit behandlas, erhöll också utrikesministern den 5 februari regeringens uppdrag
att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om utrikesrepresentationens organisation med särskild hänsyn till våra kommersiella och
kulturella förbindelser med Amerika. »Amerikautredningen», som
sammansatts av ett antal av våra främsta diplomatiska och andra
specialister på amerikanska förhållanden, under ordförandeskap av
kabinettssekreterare Boheman, gick till verket med största skyndsamhet. Redan strax före påsk kunde den framlägga sitt första, med
stort intresse motsedda betänkande.
Betänkandet tar som riktigt och naturligt är sikte på sådana åtgärder som omedelbart kunna företagas för att stärka vår diplomatiska
representation i Amerika och vår nyhetsförmedling västerut. Betänkandet utmynnar först och främst i förslag om inrättandet av ett
stort antal nya poster inom utrikesförvaltningen jämte återbesättandet av vissa vakanta befattningar, vidare höjda löne-, rese- och representationsförmåner åt våra diplomatiska tjänstemän i Amerika samt
slutligen höjda anslag till den svenska nyhetstjänsten i Amerika.
Sålunda förutser betänkandet vad Förenta Staterna beträffar en förstärkning av beskickningen i Washington; vidare en utökning av konsulaten i Chicago, San Fransisco och Minneapolis, av vilka de bägge
förstnämnda föreslås upphöjda till generalkonsulat; samt slutligen
placerandet av en särskild handelsattache på den nordamerikanska
västkusten. Med hänsyn till Canadas växande betydelse föreslås i betänkandet att generalkonsulatet i Montreal upphöjes till beskickning
i Ottawa och samtidigt förstärkes med ett par nya tjänstemän. Vad
beträffar Syd- och Mellanamerika vill betänkandet i första hand förorda återbesättandet av minster- resp. charge d’affairesposterna i
282
T
Dagens frågor
Mexico, Bogota och Caracas samt vidare en förstärkning av beskickningarna i Rio de Janeiro, Buenos Aires, Lima och Mexico med endels
kommersiella och endels rent diplomatiska tjänstemän. I personalhänseende föreslår utredningen slutligen att utrikesdepartementets
egen tjänstemannakår skall utökas med tre nya befattningshavare.
Två av dessa skulle placeras på pressbyrån- varav den ene karriärdiplomat och den andre journalist – för att möjliggöra en för informationen utåt förmånlig fördelning av arbetet inom den av inrikes
pressfrågor alltmer överlupna byrån. Den tredje skulle tjänstgöra på
handelsavdelningen och där uteslutande syssla med amerikanska handelsärenden.- Att den standard som våra diplomater i Amerika med
sina blygsamma löneförmåner kunnat upprätthålla icke svarat mot
Sveriges ställning har länge kunnat konstateras. Även på detta missförhållande har amerikautredningen velat råda bot genom anslag som
skola möjliggöra den representation, vilken med tanke på ett effektivt
tillvaratagande av Sveriges intressen måste anses önskvärd. Utredningen föreslår till sist höjda statsbidrag till Svensk-Amerikanska
nyhetsbyrån, svenska rese- och informationsbyrån och Svenska Handelskammaren i New York samt ett anslag för studium av den tekniska utvecklingen resp. den kommersiella och finansiella efterkrigsplaneringen i Förenta staterna. Åven statsbidragen till upplysningsverksamheten i Sydamerika böra enligt betänkandet höjas. Genom
dessa förslag har utredningen velat ge ett första handtag åt en utvidgad kulturell upplysningsverksamhet i Amerika, en fråga som utredningen avser att i ett följande betänkande behandla i dess större sammanhang.
Betänkandet är viirt det allra livligaste beaktande. Man vill i vårt
lands intresse hoppas att dess förslag med det snaraste skola kunna
förverkligas. Det framstår numera klart för väl nästan alla iakttagare att få uppgifter kunna vai”a viktigare för vår utrikesrepresentation än att i Amerikas länder skapa förståelse och respekt för vår
politik och i möjligaste mån bevara och utbygga våra kommersiella
förbindelser och kontakter. Ingenting får lämnas ogjort som i detta
avseende kan underlätta utrikesförvaltningens arbete. Överdrivna
statsfinansiella betänkligheter kunna bli detsamma som brist på ekonomisk framsynthet. År det någon kritik som kan riktas mot utredningens arbete, skulle det väl därför vara den, att utredningsmännen
måhända alltför mycket befarat att möta motstånd ur sparsamhetssynpunkt och därför delvis begränsat sina förslag mer än vad som
behövt vara nödvändigt. Amerikautredningen har dock praktiskt taget genomgående ansett sig nödgad att så att säga underbjuda beskickningschefernas egna önskemål, som ju ligga till grund för kalkylerna av personalbehovet. Den synnerligen rekommendabla tanken
att inrätta konsulat i Sydstaterna resp. på den kanadensiska västkusten har- för att nämna några detaljer – ej upptagits på utredningens program och inte heller projektet om en organisatorisk och
personell förstärkning av den svenska upplysningsverksamheten i
Sydamerika eller om särskild representation i de mellanamerikanska
s. k. kaffestaterna. Lika litet har det gamla, snart oavvisliga önske- 283
·•
.. .r
Dagens frågor
målet om pressbyråns upphöjande till en självständig avdelning i
utrikesdepartementet med egna, vidsträcktare befogenheter och fullgoda möjligheter att sköta såväl inrikes- som utrikesinformationen
tillsvidare kunnat tillgodoses i utredningens förslag. Till denna viktiga fråga torde de sakkunniga emellertid återkomma i ett särskilt
utlåtande om kulturförbindelserna på längre sikt med de transoceana
länderna.
Med amerikautredningens första betänkande har emellertid utbyggandet och vidareutvecklingen av vår diplomatiska representation
letts in på rätt spår och man ser fram mot en fortsättning, som håller
vad början lovat. En slagkraftig och effektiv diplomati är en av de
tillgångar vårt land icke kan undvara, om det skalllyckas att i någon
mån skapa politiska och ekonomiska garantier för sin framtid som
självständig stat. .
Det skulle till sist vara frestande att anföra en del paralleller från
statsmakternas tidigare behandling av vår utrikesrepresentation.
Efter förra världskriget, vid den utbyggnad av vår diplomati som då
skedde med utgångspunkt från en motion i riksdagen av nuvarande
landshövding Erik Nylander, föreslog den då tillsatta utredningskommitten en avsevärt större förstärkning av vårt lands utrikesrepresentation, än som statsmakterna sedermera genomförde. Flera av de förslag, som nu framlagts, uppställdes redan då på önskelistan. Och sedan
dess har Geddesyxan huggit in här och var och ytterligare uttunnat
den diplomatiska kadern. Man vill verkligen hoppas, att statsmakternas handlande denna gång blir både framsyntare och följdriktigare.
Den baltiska debatten Nyligen undertecknade några svenskar en
– lögnens förfall. vädjan till förmån för de baltiska folkens frihet. Tre professorer vid de tre forna baltiska ländernas statsuniversitet- Kristjumas, Ridgas och Kruus –ha nu i ett motupprop sökt
bemöta de uppgifter, som lämnats om tillvägagångssättet när Sovjet
införlivade dessa länder i sitt stora rike. De tre nämnda svarandena,
som givetvis tala med husbondens i Moskva röst, hävda frankt men
omöjligen troskyldigt, att »Baltikums folk fritt valt Sovjetordningen
och fortsätta att dagligen kämpa för den». Och de utveckla sin talan
med anförande av följande:
»Ett rent påfund aY fienderna till Yttra folk är fleras förklaring att listorna
på de kandidater, som ställdes upp till röstning, skulle ha stadfästs av några
‘ockupationsmyndigheter’. Fullständigt grundlöst är vidare det påståendet att
parlamentsvalen i våra länder i juli 1940 skulle ha genomförts under kommunisternas påtryckningar. Författarna söka med odugliga medel diskreditera de
dåvarande parlamentsvalen, vid vilka antalet röstande var högre än någonsin
tidigare i våra länder. Antalet deltagare i valen 1940 utgjorde i Estland 84,1 %,
i Lettland 94,< % och i Litauen 95,c.l %. Att valen verkligen voro fria bevisas
också av den omständigheten, att det vid sidan av arbetare, bönder och arbetande
intellektuella i parlamenten även invaldes representanter för olika borgerliga
organisationer, borgerliga nationalister, representanter för de nationella armeledningarna o. s. v.
Sin förbehållslöst positiva inställning till beslutet om våra republikers in- 284
.·.•
Dagens frågor
träde i Sovjetunionen bekräftade de baltiska ländernas befolkning ännu en
gång vid valen av deputerade till Sovjetunionens Högsta Råd i januari månad
1941, då antalet valdeltagare i alla de baltiska republikerna översteg 97 %-»
På sin tid – bl. a. i Svensk Tidskrift, årg. 1941, häfte 2, och i minister
Scheynius’ bok »Den röda floden stiger» – skildrades i detalj omständigheterna när Sovjet bemäktigade sig de baltiska staterna sommaren 1940. Skildringarna av händelserna i Estland baserades på ett
så ojävigt material som dagliga extrakt ur den av den sovjetvänliga,
regeringen kontrollerade tidningen Rahva Hääl, medan uppgifterna
från Litauen grundades på Scheynius’ direkta personliga intryck.
Endast några fakta böra bringas i förnyad erinran.
När Sovjet i mitten av juni i ultimata till de tre baltiska länderna
krävde insättandet av radikala sovjetvänliga regeringar och vederbörande statschefer måste falla undan för den övermäktiga grannstatens pockande krav, var det varken tal om uppgående i Sovjetunionen eller expropriation av privat egendom. Tvärtom hette det
att oberoendet skulle konsolideras eller självständigheten befästas;
därjämte skulle förstås demokratin äntligen göra sitt intåg i de tre
staterna. Man vågade alltså inte ännu demaskera sig; typiskt är
Scheynius’ berättelse, att ryssarna, när de på detta förberedande stadium i folkupplysningssyfte publicerade »Stalinkonstitutionen – solkonstitutionen», aldrig hunno fram till § 14, d. v. s. den paragraf som
fastslår att all jord och alla naturtillgångar tillhöra staten.
Efter dylika och andra missledande åtbörder från de moskvainspirerade marionettregeringarnas sida utlystes plötsligt den 6 juli allmänna val i de tre länderna. De skulle äga rum med så kort frist
som till den 15 juli. Samtidigt kungjordes att kandidaterna skulle
vara nominerade redan den 9. Att döma av den officiella estniska
tidningens uppgifter ställdes i Estland upp oberoende kandidater i
varenda valkrets, trots det ryska trycket och trots den korta varseln.
Men ryssarna tolererade inga motkandidater till de officiella. Först
sökte man undgå dem genom att föreskriva att alla kandidater skulle
meddela sina valprogram, för vilket de fingo blott några få timmam
frist. Alla oberoende kandidater så när som på fyra hunno icke förty
villfara regeringens önskan om ett program. Efter denna oväntade
gensträvighet från de frihetsälskande esternas sida såg sig regeringen
ingen annan råd än att, med olika groteska motiveringar som stå att
läsa i Rahva Hääl, helt enkelt diskvalificera de återstående oberoend·::l
kandidaterna. På detta ferma vis kunde den regering, som sade sig
vilja grundmura folkväldet, framtvinga den önskade likriktning, på
vilken Sovjet och andra diktaturer fota sitt välde. Att röstningen
sedan inte kunde gå i mer än en riktning säger sig självt. Att röstetalen vid den av marionettregeringen kontrollerade valförrättningen
skulle vara så höga som sovjetpropagandan då och nu låter påskina
är däremot fullständigt otänkbart. Enligt utsagor från ögonvittnen
mötte folket inte alls upp i massor, allra minst med någon entusiasm.
I Vilnaområdet beräknades högst en fjärdedel ha röstat på kommunisterna. Och även om valdeltagandet här och var skulle ha varit större
285

Dagens frågor
än så, får man inte glömma att folket var utsatt för alla de psykiska
och fysiska våldshotelser, som diktaturerna betjäna sig av som sin
arbetsmetod.
Egentligen är hela denna diskussion om röstprocenten ganska meningslös. Ingen människa föreställer sig verkligen att de baltiska
folken, kända för sin utomordentligt starka frihetskänsla, frivilligt
gingo in i Sovjets snara. Det överväldigande folkflertalet hyste sä-
kerligen samma känslor för Sovjet som karelarna, vilka flydde undan
röda armen som för pesten. De baltiska folken hade dock inte något
ställe att fly till utan måste. stanna kvar och uthärda sitt öde. Hur
de sågo på sovjetväldet visade de, när de sommaren 1941 hjälpte tyskarna att köra iväg ryssarna. Mycket blod offrades då för vad de
trodde vara frihetens sak. Att tyskarna sedan exploaterat dem och
genom sin även i dessa länder förnedrande behandling av främmande
raser vänt de baltiska folkens tacksamhet till stark mot~ilja och jä-
sande missnöje är en annan sak. Den enkla sanningen är givetvis
att de tre baltiska folken i lika hög grad som varje annat under detta
krig ockuperat och förtryckt folk endast böjt -sig för yttre våld och
aldrig uppgett sin frihetskänsla eller sina drömmar om en ny självständig framtid.
Det polsk-ryska Tanken på folkens självbestämmanderätt är »västgränsproblemet. lig» till sitt ursprung. Endast i väster har den hittills
avsatt bestående politiska resultat. Till de icke minst viktiga bland
efterkrigstidens problem hör väl uppgiften att förhjälpa självbestämmanderättsiden till seger även i det östeuropeiska rummet. Det
är uppenbart, att endast på denna grundval en stabil territoriell och
politisk ordning kan uppnås. Viljan till en sådan framtida »nyordning» har ju i princip uttryckligen deklarerats från allierat håll. En
neutral iakttagare kan dock inte undgå att fyllas av vissa farhågor
när han ser, hur på senare tiden i den engelska politiska diskussionen
rökelsemolnen till den moskovitiska territorial- och minoritetspolitikens ära hota att skymma den fria sikten över de östeuropeiska problemen.
En svensk ledarskribent påminde nyligen om en historisk parallell,
som inte saknar aktualitet. .Även under den gemensamma kampen
mot Napoleon visade den engelska opinionen en påfallande benägenhet att fjäska för den ryska bundsförvanten. Men den engelska politikens ansvarige ledare, lord Castlereagh, åtog sig dock icke längre
gående förpliktelser gentemot vapenbröderna i öster än att hans efterträdare, Canning, redan få år efter krigsslutet kunde känna sig oförhindrad att återgå till en utrikespolitik, som energiskt hävdade de
små nationernas rätt till frigörelse ur stormakternas förmyndarskap.
De regerande herrarna i Kreml synas för övrigt icke sakna sinne för
just denna historiska parallell. Times’ korrespondent i Moskva visste
för någon tid sedan att berätta, att man där med bitterhet talade om
»Englands fullföljande av sin historiska tradition från Napoleonkrigens dagar». Uttalandet åsyftade den officiella engelska obenä-
286
Dagens frågor
genheten att inta en bindande ståndpunkt i de polsk-ryska gränsfrågorna.
Man kan ta för givet, att även den polska Londonregeringen – i
vilken för övrigt sedan sensommaren 1941 de deciderat antiryska
Pilsudski-officerarna och de likaledes antiryskt orienterade östpolska
storgodsägarna icke längre äro representerade – helst hade velat
uppskjuta diskussionen om gränsfrågorna i öster till en för polackerna själva gynnsammare tidpunkt. Det var ryssarna som förde
saken på tal genom att åter proklamera de territoriella anspråk, som
Ribbentrop 1939 vid den tysk-ryska paktens tillkomst hade tillerkänt
dem. Samtidigt fingo polackerna genom ryssarnas hänsynslösa framfart mot de hundratusende polska flyktingarna en bitter försmak av
den minoritetspolitik de polska befolkningsgrupperna ha att vänta
sig, ifall ryssarna vid den slutgiltiga uppgörelsen lyckas att få sina
gränsanspråk godkända. Hela den politiskt brokiga polska Londonemigrationen ansåg sig böra reagera mot vad de betraktade som en
sovjetrysk utmaning. Moskvapressen har pliktskyldigt försökt framställa denna reaktion som uttryck för en antirysk »sammansvärjning»,
som skulle ha utgått från östpolska agitatorer och extremt nationalistiska Pilsudskianhängare. Den konservative Wilnarepresentanten i
den polska sejmen, Mackievicz, och Pilsudskis förre medarbetare,
överste Matuszevski, utpekas av Moskva som sammansvärjningens
huvudmän. För den, som i likhet med förf. till denna artikel i åratal
vistats i Polen, står det emellertid fullständigt klart, att endast och
allenast en kommunistisk polsk regering kunde tänkas vara villig att
acceptera den av ryssarna föreslagna gränsdragningen. Att snarast
möjligt sätta upp en sådan regering ingår också mycket riktigt i
Stalins avsikter; det har dock hittills inte lyckats för dem, som fått
det besvärliga uppdraget att presentera en ministerlista, att uppleta
namn, som inte genast skulle framkalla allmänt löje bland polackerna.
De hittills påtänkta personerna tillhöra nämligen fatalt nog alltför
uppenbart denna kategori. Överst på listan står en fröken Vasilevska,
dotter till en nationalistisk polsk utrikesminister under Pilsudskieran. Fadern förvärvade sig ett känt och bland de polska patrioterna
aktat namn genom sin energiska kamp mot kommunismens verksamhet i Polen; dotterns meriter inskränka sig hittills till en misslyckad
debut som skönlitterär författare. Vid sidan av fröken Vasilevska
har den ryska propagandan på senare tiden försökt lansera namnet
Volski som lämplig regeringspretendent. Namnet låter ju mycket
polskt, men det råkar vara taget och bärs upp av en rysk medborgare,
f. d. Warschavakorrespondent åt ‘l’assagenturen. Så finns det ytterligare några personer, som skulle kunna sägas ha ett visst »historiskt»
anspråk på att få komma med på den celebra listan: Rosa Luxemburgs sista överlevande polska lärjungar, som i två årtionden suttit i
tredje internationalens centrala byrå och där varit sysselsatta med
den viktiga uppgiften att skriva sina memoarer. Dessa polska revolutionärer hade 1920, under striderna mellan Pilsudski och den röde
generalen Tuchatschewsky, i Bialystok bildat en »polsk sovjetregering». Denna skenregerings olyckliga roll lever dock hos det polska
287
·•
.jJ
Dagens frågor
folket i så pass otacksamt minne, att Molotov tydligen föredrar att
låta dessa herrar i stillhet få arbeta vidare på sina memoarer.
Den gräns, som Molotov på hösten 1939 fick godkänd av Ribbentrop.
sammanfaller nästan exakt med den, som Katarina den stora begärde
och uppnådde vid Polens tredje delning år 1795. Den gränsen stod
orubbad fram till Wienkongressens europeiska »nyordning». Då
flyttades den åter avsevärt längre österut, samtidigt som Kongresspolen förenades i personalunion med Ryssland. Under personalunionens tid diskuterades gränsdragningen lidelsefullt av polska och
ryska liberaler. Puschkin och Mickiewicz polemiserade mot varandra
i dikter, vassa och slipade som diplomatiska noter. Striden gällde dock
endast det gamla polska rikets östra utmarker, som icke ingingo i
Kongresspolens områden och således icke heller åtnjöto de politiska
särrättigheter, som Wienkongressen hade tillerkänt polackerna.
Nästa etapp i gränsutvecklingen betecknas av »the Curzon-line»,
resultatet av 1919 års fredsförhandlingar. Nu närmade man sig åter
Katarinas gränsdragning, dock med det betydelsefulla undantaget
att Bialystok förblev i polsk ägo. (På denna punkt föredrar för övrigt
Molotov, som helt nyligen krävt återgång till »the Curzon-line», att
följa Katarinas föredöme.) 1919 års gräns var dock icke av de allierade, som dikterade beslutet, avsett som ett definitivt folkrättsligt
domslut, utan endast som en preliminär garanti för de polska minimi- . krav, som ansågos höjda över all diskussion. Rådsprotokollet, undertecknat av ordföranden Clemenceau, säger därom uttryckligen: »Polens rätt att senare framställa krav på de områden öster om sagda
gränslinje, som det anser sig ha giltiga anspråk på, förblir genom
denna reglering obetagen.» I själva verket sträckte sig Polens anspråk betydligt längre än till denna »minimigräns». Den polske förhandlingsledaren, Roman Dmovski, polsk nationalist, men ryssvän
och mera på sin vakt mot väster än mot öster, hade redan i oktober
1918 för president ..Wilson framlagt ett memorandum, där den polska
inställningen till gränsproblemet preciserades. I den polska noten
frånkännes å ena sidan ukrainerna och vitryssarna existensberättigande som självständiga nationer, men å andra sidan avstår man från
att återkräva den gamla polska adelsrepublikens besittningar från
tiden före den första polska delningen. »Om denna gräns återställdes,
skulle vår stat förlora den karaktär av inre nationell slutenhet, som
är en oundgänglig förutsättning för varje varaktig statsbildning,
men som den polska staten med hänsyn till dess omedelbara grannskap till Tyskland minst av alla kan riskera att undvara.» Det erkännes vidare i noten, att någon absolut »rättvis» lösning av den östeuropeiska gränsfrågan icke är tänkbar. Det anses dock skäligt, att
städerna Wilna, Grodno, Minsk och Finsk samt områdena Västwolhynien och Podolien böra återgivas till Polen. Kraven gingo således
något längre än till återställandet av de båda sista polska delningarnas förluster i öst och sydöst.
Ett par år senare fingo polackerna dessa sina önskemål uppfyllda.
Sedan Pilsudski och hans generaler drivit röda armen på flykten,
fick det genom inre strider försvagade Ryssland gå med på freden i
288
.-··–.~
Dagens frågor
Riga (1921), som fastställde en gräns i huvudsaklig överensstämmelse
med det polska programmet av 1918. Regleringen sanktionerades i
efterhand av de allierades sedan fredsförhandlingarna kvarstående
råd för gränsfrågor. .
Det är detta fördrags bestämmelser som den polska Londonregeringen nu åberopar sig på. Den anser, att fördraget ännu har folkrättslig giltighet, och att ryssarna följaktligen inte ha rätt att nonchalera dess bestämmelser. Till saken hör, att ryssarna 1939 efter
Polens militära nederlag hade förklarat Rigafördraget för icke längre
bindande, »emedan Polen upphört att existera som självständig stat».
Efter det tyska angreppet mot Ryssland på sommaren 1941 och under
intrycket av den förändrade militära och politiska konstellationen
återtogs dock denna uppsägning, åtminstone formellt – på samma
gång som fördragets territoriella bestämmelser i praktiken betraktades som obefintliga av ryssarna.
Under tiden för Rigafördragets obestridda giltighet mellan de båda
världskrigen hade dock de politiska gränsstriderna ingalunda vilat.
De ukrainska nationalisternas representanter i den polska sejmen
framlade gång på gång krav på legislativ, administrativ och militär
autonomi för alla av ukrainer bebodda områden, d. v. s. även för så-
dana väster om den senare Molotovlinjen. De kommunistiska partiorganisationerna i västra Ukraina och Vitryssland försökte vid upprepade tillfällen att iscensätta upprorsrörelser mot Polen och att
framdriva dessa länders anslutning till Sovjetunionen.
Galizien hade Katarina på sin tid med saknad måst avstå till habsburgarna, som krävde sin andel i det polska bytet. Men efter 1867
gjorde sig här polska frihetsrörelser gällande med växande styrka,
tills den österrikiska regeringen till sist såg sig tvingad att bevilja
polackerna politisk självstyrelse. Men samtidigt växte även en ukrainisk nationaliströrelse fram i Galizien, och dess udd riktade sig alltmera mot det polska förmyndarskapet. Efter 1918 påbörjades av myndigheterna en omfattande poloniseringsverksamhet i dessa ukrainska
befolkningsområden mellan San och Dnjestr, men de förfelade nästan
helt sin verkan. Ej mindre misslyckade blevo emellertid samtidigt
pågående kommunistiska infiltreringsförsök i provinserna Lemberg,
Stanislav och Tarnopol. Däremot visade vissa andra ukrainska områden mindre motståndskraft mot den utländska propagandan österifrån: Wolhynien, Polesien och det övervägande av vitryssar bebodda
Nordostpolen erbjödo god jordmån för sovjetryska agitatorer. Denna
olikhet i reaktionen får sin förklaring däri, att skiljelinjen mellan de
nämnda provinserna sammanfaller med den gamla österrikisk-ryska
gränsen. Denna gräns utgör såtillvida ett undantag från den annars
vid dessa gränsdragningar allmänna regeln, att den har en annan än
rent slump- eller maktbetonad karaktär: den utgör fastmer på samma
gång religionsgräns och därmed även kulturgräns mellan den ryska
och den västeuropeiska världen. östgalizien präglas ännu denna dag
helt av den romersk-katolska kyrkans traditioner. Dess ritual, i
kyrkoslavisk språkdräkt men av strängt romersk-ortodox utformning,
har ännu ett starkt grepp om befolkningens andliga liv och kyrkan
289
-c~··:·-.· r,.
Dagens frägor
ett avgörande inflytande över den kulturella och politiska åsiktsbildningen. Området öster om denna gräns däremot hör av gammalt in
under den grekisk-ortodoxa kyrkans redan under tsarregimen åtskilligt underminerade herradöme. Här hålla den kyrkliga auktoritetens
sista sköra band på att brista för trycket från den kommunistiska
profanreligionen. Den grekiska kyrkan, som aldrig erkänt Augustinus’
distinktion mellan världslig makt och Guds herravälde, saknar i denna
kritiska situation andliga förutsättningar att kunna draga ut de politiska konsekvenserna ur denna distinktion och forma sig till ett bålverk mot den totalitära nivelleringens anstorm.
Den närmaste framtidens strider om den rysk-polska gränsen
komma helt visst icke att föras med andliga vapen eller avgöras
genom att de av striden berörda folken få ge sin vilja tillkänna.
Att dessa frågor ännu en gång skulle lösas genom västeuropeiska
diplomaters interna förhandlingar, kan väl ingen önska som har erfarenheterna från åren 1918-23 i minne. Tills vidare skola väl de
båda stora fastlandsmakternas tunga stridsvapen ännu en tid tala
sitt bistra språk i öster. Det har dock hänt förr, att vapnen icke fått
behålla sista ordet.
Kommunerna och Såsom kapitalbildare – och måhända även kapikrispolitiken. talförstörare – intaga säkerligen kommunerna
platsen närmast efter staten. När man nu, i samband med förberedelserna till den väntade fredskrisen, undersökt möjligheterna att på-
verka konjunkturrörelserna genom den statliga finanspolitiken, inställer sig osökt tanken att låta kommunerna deltaga häri. Hittills
har beskattningen i regel visat en tendens att stiga under lågkonjunktur och sjunka under högkonjunktur. Principiellt sett vore motsatsen i hög grad önskvärd.
De sakkunniga, som år 1939 tillsattes för att utreda principerna för
den kommunala lånepolitiken, ha särskilt ägnat uppmärksamheten åt
sambandet mellan kommunernas kapitalbildning och konjunkturrörelserna. De ha sökt göra kommunerna till redskap för en utjämning av vågdalarna i konjunkturkurvan genom att dessa därunder
skulle stimulera kapitalbildning och öka arbetstillfällena för de arbetslösa. Under högkonjunkturerna borde naturligen motsatt tillvägagångssätt tillämpas.
För att ‘bedöma verkningarna av kommunala arbeten på en lågkonjunktur måste man tydligen betrakta konjunkturförloppet såsom en
enhet. All modern konjunkturteori låter konjunkturkurvan börja med
en uppåtstigande rörelse, som medför vissa rubbningar av jämvikten
i samhällets produktiva verksamhet och därmed skapar förutsättningar för en kris, varur lågkonjunkturen eller den s. k. »depressionen>> framgår. Vill man avhjälpa denna, måste man därför börja
med att bemästra högkonjunkturen och förebygga dess överdrifter,
särskilt i fråga om kapitalanläggningar, som ofta visa sig under
grundertiden vara av i längden oekonomisk art.
Det program, som 1939 års kommunallånesakkunniga framlagt (Sta- 290
>.
Dagens frågor
tens offentliga utredningar 1942: 60), följer knappast dessa linjer.
Behovet att dämpa en högkonjunktur beröres visserligen, men blott
mera i förbigående. Härvidlag skulle man ha väntat en utförligare
analys rörande vilka kapitalutgifter som måste förhindras och sättet
härför. Ett kategoriskt förbud, tillämpat i större skala, skulle lätt
väcka missnöje och bleve svårt att försvara. Lyxanläggningar såsom
sportplatser, museer m. m. anläggas tvärt emot all sund finanspolitik
notoriskt ofta under högkonjunkturen. En ändring härvidlag är ett
principiellt reformkrav, som kommitten kraftigt understrukit. Den
väg, som åter och åter påpekats, är emellertid att under »krisen» och
hela lågkonjunkturen uppmuntra kapitalkrävande anläggningar med
upplånade tillgångar. Medlet härför skulle enligt förslaget i främsta
rummet vara att medgiva längre amorteringstid för lån, upptagna
under depressionen, än under de goda tiderna. Faran att amorteringstiden blir längre än kapitalanläggningarnas livslängd, försiktigt beräknad, förbises visserligen ej, men bagatelliseras. Därjämte skulle
några amorteringsfria år för sådana lån medgivas. De goda tiderna
väntas lämna möjlig·het att gottgöra eftergifterna.
Vad man hiirvidlag främst vill invända är, att konjunkturcykeln
fortfarande efter klassiskt mönster beräknas förlöpa i en vågrörelse,
likartad med vad före första världskriget var fallet. I själva verket
Liro konjunkturrörelserna numera långt oberäkneligare. Den förödelse av levande och döda produktionskrafter, som nu pågår, gör det
rätt tvivelaktigt när och i vilken omfattning »goda tider» åter äro att
vänta. Måhända bör man dock vara optimistisk. Optimismen kan
bliva en faktor i gynnsam riktning för utvecklingen. Men konjunktursvängningarnas likformighet är alls icke något axiom, och att en
amorteringstid av över 30 år skulle vara någon synnerligen effektiv
stimulans för kapitalanläggningar, som egentligen krävde 30 års
amorteringstid, den uppfattningen förefaller ej synnerligen välgrundad. En kännbarare lättnad är säkerligen ett par amorteringsfria år
i början, vilket de sakkunniga jämväl föreslagit.
Det mest rationella är därför säkerligen att angripa problemet vid
roten, d. v. s. dämpa eller sovra den irrationella anläggningsverksamhet under högkonjunkturen, som leder till improduktivt ödslande med
produktiva tillgångar. En uppbromsning av den forcerade anläggningsverksamheten ställer sig, både formellt och reellt, för en regering vida bekvämare än att senare locka fram kapital, som en kommun strängt taget ej vill bestå.
Man bör emellertid vidare taga sikte på olika anläggningars förmåga att stimulera det industriella livet i dess helhet. Det är tydligt,
att exempelvis bostadsproduktionen, som fordrar järn, cement m. m.,
utövar ett helt annat inflytande än parkanläggningar eller (ocementerade) vägar. Denna skillnad är i själva verket av långt större bety·
delse än vad framgår av betänkandet, ja, av helt annan art. De sakkunniga föreslå, att utgifter, som normalt föras på driftsbudgeten,
under vissa förutsättningar, för att stimulera kommunerna, skola få
bekostas med lånemedel. Detta kan ofta nog vara välbetänkt, och
utredningen härom är utan tvivel förtjänstfull – under förutsätt- 291
21- 43337. Svensk Tiäslcrift 1943.
,-••. # ,._.
Dagens frågor
ning att man uppställer säkra garantier för att vid högkonjunktur
skuldsumman nedbringas i fullt motsvarande grad. Men detta är lättare sagt än gjort.
Det är framför allt gatu- och ledningsarbeten, som kommunerna
enligt de sakkunnigas mening borde koncentrera till lågkonjunkturen.
Detta kan vara förklarligt ur kommunernas speciella synpunkt, då
sådana arbeten lättare än andra kunna påskyndas eller fördröjas.
Men på konjunkturförloppet utöva åtminstone gatuarbeten föga inflytande, då de ej kräva mycket kapitalvaror och ej stimulera den
tunga industrin. När även parkanläggningar förklaras speciellt lämpade att anpassas efter konjunkturcykeln, ställer man sig tvivlande.
En annan sak är, att de äro välkomna för arbetslösheten.
Vilken verkan på konjunkturförloppet har ökad upplåning från det
allmännas sida för att minska skattetryckeU För de sakkunniga är
detta en huvudfråga. Svaret, som motiveras omständligare än vad
här kan återgivas, går ut på att upplåning under depression medför
ett köpkrafttillskott, varigenom ej blott den enskilda konsumtionen
utan även realkapitalbildningen befordras (s. 75). Nu gå ju som bekant
åsikterna om köpkraftens och kapitalbildningens beroende av konjunkturpolitiken bland fackmännen i sär, men man får väl anse, att
upplåning, som notoriskt vänder sig till de större inkomsttagarna,
minskar dessas förmåga av självständig kapitalbildning men lämnar
konsumtionen – åtminstone den stora massans – relativt opåverkad;
alltså nästan motsatsen till vad de sakkunniga anse. Villigt skall
erkännas, att en teoretisk analys av dylika frågor knappast har plats
i ett betänkande av förevarande slag. De sakkunniga ha även principiellt avstått härifrån, och, då deras uppdrag berör hela den kommunala finanaförvaltningen, ha de i regel nöjt sig med att repliera på
de inom konjunkturläran gängse teorierna, ehuru de knappast härvidlag varit fullt konsekventa.
Det är ej några bestämda författningar eller andra generella föreskrifter som föreslås. Kungl. Maj :t utövar ju tillsynen över den
kommunala lånepolitiken efter eget skön. Det är blott en ny praxis
efter mera enhetliga och rationella grunder som de sakkunniga eftersträva; och därjämte föreslås upprättandet av ett finansråd för landskommuner, stadskommuner och landsting. Förslaget kan säkerligen
bidraga till större planmässighet och även till ökad auktoritet hos
lånepolitikens ledning, utan vilken en störande friktion kan befaras.
Auktoritetssynpunkten betonas måhända alltför litet, då de sakkunniga (s. 115) behandla det rätt vanliga fall, att en kommun ej blott
påbörjar utan även slutför dyrbara anläggningar, som måste bekostas
med lånemedel, innan ansökan om tillstånd till lån ingives. Om ett
dylikt oefterrättligt tilltag säga de sakkunniga blott, att det bör medföra »att väsentligt strängare låneregler tillämpas». Varför blott en
så vag påföljd~
över huvud förtjänar betänkandet allt erkännande såsom ett försök att beakta de olika önskemål, som framställts i fråga om kommunernas lånepolitik. sakkunskapen i fråga om sambandet mellan konjunkturväxlingar och kapitalbildning, vilket alltmera tränger sig i
292
————–··- ________…_._______________________
. :l
Dagens frågor
förgrunden, har på ett lyckligt sätt tillgodosetts genom att en fackman på området, docenten Carsten Welinder, biträtt såsom sakkunnig.
Huvudförtjänsten av betänkandets utformning torde väl tillkomma
honom. Så länge emellertid konjunkturförloppets gåta fortfarande
är föremål för så mänga tolkningar som ännu är fallet, kan man ej
vänta sig några större praktiska resultat av ett kommittebetänkande.
Resultatet hade måhända kunnat bliva värdefullare, om kommitten
tagit sikte på högkonjunkturen i stället för på lågkonjunkturen och
om radikalare åtgärder för att hejda en alltför optimistisk och expansiv finanspolitik påyrkats.
Curt Rohtlieb.
K.-G. Hildebrand och Ferlin Den andliga atmosfären bland de
– studenterna och lyriken. svenska universitetsstudenterna vid
början av trettiotalet karakteriserades lika talangfullt som fränt av
Uppsalastudenten Karl-Gustaf Hildebrand: Där finns varken kärlek
eller hat. Man genomskådar samvetsgrant allt som förtjänar att
vara sant. Och man lär sig att gå genom floder av hån för att se
allting utifrån.
Då dessa studenter – förnekelsens svarta riddare – mot decenniets
mitt i omröstning om Frödingsstipendiet fingo tillfälle att genom
majoritetsbeslut ge besked om sina litterära ideal, underlät flertalet
att rösta. Av dc röstande samlade sig ett betydande antal kring Pär
Lagerkvists namn. Detta må ha varit en tribut åt förhärskande litterära och politiska modeströmningar – säkert är emellertid, att dessa
röstande icke på sin sköld buro devisen >>Vi akta oss för att vilja
något. Ingenting. Ingenstans. Aldrig.>>
Något flere voro dc, som röstade på Jarl Hemmer. Därvid spelade
särskilda politiska intressen en avgörande roll – det deklarerades
öppet. Och så mycket är säkert, som att bland dem, som tvivlade på
varandets verklighet, voro icke de studenter, som ville visa den
svenska kulturen i Finland denna hedersbevisning i ett beträngt läge.
Hildebrands förnekelsens riddare måste då sökas bland dem, som
icke röstade alls. MenJ också bland dem måste de ha utgjort fåtalet.
Rätt många av de ungdomar, som med insatsen av några års arbete
och ett upplånat eller ärvt kapital vilja förvärva åt sig den privilegierade samhällssti.illning, som är ämbets- eller tjänstemannens
-vid kyrka och skola eller i verk – äro säkert icke alls intresserade
av varandet i filosofisk mening och tvivla än mindre på det.
Men också om den svarta riddarorden räknade rätt få lansar, även
om den aldrig gjorde några korståg, var dess inflytande på det allmänna tänkesättet och de allmänna talesätten så stort, att det för
diktaren tedde sig oundvikligt att gripa till nödvärn.
Viktigast i den situation, då nödvärn tillgripes, är emellertid icke
motståndaren. Det är vad man vill försvara. Också därom hade
Hildebrand givit besked. Det är den smala strimma jord, det själens
svedjeland, vi orkat rödja, det stycke mark, där säd kan gro och
gyllne skörd kan vinnas.
Detta aktiva kulturförsvar hade förvisso icke varit främmande för
293
·•
……,· ………
Dagens frågor
de studenter, som för nio år sedan röstade på Pär Lagerkvist och
J arl Hemmer. Det har också sedan dess blivit ett huvudtema i svensk
diktning, hos Lagerkvist, Edfelt, Gierow och andra, även om symboliken förändrats i tidens anda – det har t. ex. gällt att understödja en belägrad skans, att bygga pallisader kring en beträngd
ide och ett kastell för själens del.
Innan studenterna nästa gång gingo till nyval av Frödingsstipendiat, hade Karl-Gustaf Hildebrand i sin andra diktsamling, som för
honom själv betecknade en vårdagjämning, givit besked om att åren
icke gått utan en ideutveckling jämväl inom hans studentikosa miljö.
Här står icke längre ett den andliga odlingens ledungsuppbåd med
handen på plogen för att värna den kulturbärande strimman jord
mot förnekelsens svarta riddare. Kanske har kulturen själv synts
författaren mer problematisk än förr. Han visade sig i varje fall i
färd med dess inre reformation. För denna sökte han, i pakt med
väsentliga tidsströmningar inom modern engelsk och amerikansk
lyrik, fotfäste i det enkla, vardagliga, jordbundna.
Väggar och tak och dagligt bröd,
vardag som är varken lust eller nöd.
En säng att dela efter möda och mat
andaktsfullt med en trött kamrat.
Det finns inga andra väsentliga ting
än detta vårt hus med en rymd omkring.
Så karakteriserades äktenskapet av den asketiske lyriker, vars
blodigaste sensualism, i en dikt under rubriken »Hunger», gällde
Vackraste låga, mjukaste bröst.
Himmelen om din panna.
och som, nästan programmatiskt, förklarade:
En gång vart tusende år
stiger en nymf ur källan.
Öppnar sin famn, skakar sitt hår,
ler av en underlig brand,
som får brinna sällan.
Spröda körsbärsblom voro den vildaste utsvävningen av denne
asket, som krävde en kulturreform av humanitärt, av socialt slag.
Detta sociala patos gällde emellertid icke de breda folklager, som
genom politiskt och fackligt samarbete redan löst eller äro i färd
med att lösa sina sociala frågor. Här nämndes icke fabriksslavar
och svältköer. Dikten gällde alla dem, vilkas nöd samhälleliga och
politiska åtgärder aldrig nå. Också dess humanitära patos gällde
dem, som eljest icke i första hand bli föremål för hjälpexpeditioner.
Hildebrands »Bön» handlade icke, som våra vanliga kyrkoböner, om
dem som äro i fara på sjön – för deras räkning finnas klassningsregler, lotsverk, fyrljus och livräddningsbåtar – eller om kvinnor i
294
Dagens frågor
barnsnöd – för dem finnas barnbördshus och lustgas. Den gäller i
stället
– – – dem, som blevo över i räkningen
och aldrig kom riktigt till användning.
::\fänniskor som blev dödade av förlupna kulor
eller därför att man tagit miste på person.
Pratsjuka kvinnor
som aldrig kom ut ur sig själva.
Misslyckade älskare
med sneda höfter och förvirrade drömmar.
Och skökor utan fallenhet för yrket.
Sjuka och skabbiga hundar.
Och människor om vilka man ingenting minns
mer än att de var ovårdade och luktade illa.
Sjömän som blev smittade i den första hamnen
och aldrig kom till sjöss mera.
Trosvissa unga soldater,
som sjuknade på vägen och dog utan att ha sett fienden.
Alla som är larviga och förkomna
och inte har betydelse för någon.
Sådana som dör unga
utan att det väcker särskilt uppseende
– innan de hunnit med någonting annat
än att växa en smula
och bli fulare än de varit som barn.
Och sådana gamla,
som bara är stelnade kroppar
eller redan påbörjad förruttnelse
och som når en otrolig ålder
för att förarga sina anhöriga.
Att Karl-Gustaf Hildebrands vittnesbörd om den studentikosa hållningen verkligen var träffande, även denna gång, visade sig vid de
bägge följande valen till Frödingsstipendiat. På hösten 1940 fick
Yisserligen prosaisten Hjalmar Söderberg en knapp majoritet, varYid i stor utsträckning, förunderligt nog, när det gäller denne, politiska synpunkter voro bestämmande på ett för opinionsbildningen
betecknande sätt. Men av de lyriker, som voro på tal, fick Nils Ferlin
flest röster, och 1941 fick denne med stor röstövervikt studenternas
speciella diktarbelöning.
Det vore lätt att säga: Naturligtvis! Ferlin är ju en av de populära poeterna, även om hans upplagesiffror icke kunna jämföras
med Pär Lagerkvists och Hjalmar Gullbergs. Helt naurligt då, att
han blivit uppskattad också bland universitetsstudenterna.
Överväger man närmare orsakerna till Nils Ferlins popularitet,
finner man emellertid, att den grundar sig på egenskaper hos hans
lyrik, som icke äro väsentliga och icke alltid riktigt uppfattade. Det
iir hans fria ordval, drastiska analogier och spexiga rim, som kommit honom att tävla med Alfred Vestlund om rollen som vår svenske
l\Iorgenstern eller Ringelnatz. Först och sist har det populära lut- 295
·•
Dagens frågor
sångeriet inför den stora allmänheten gjort Ferlin till Birger Sjö-
bergs efterträdare på den svenska parnassen. Men lika litet som
Fridas visor äro Birger Sjöbergs tyngst vägande bidrag till vår
nationallitteratur, lika litet är det de många tonsättningarna till
hans visor, som ger Nils Ferlin hans plats i vår moderna lyrik.
Om alltså Ferlins popularitet grundar sig på mindre väsentliga
egenskaper och ger anledning att tro, att hans egenart icke blivit
rätt uppskattad, kanske valet till Frödingsstipendiat vittnar om
en bättre insikt – det förtroendet ville man gärna hysa för dem,
som senast röstade på Pär Lagerkvist och Jarl Hemmer. Och en
jämförelse med Karl-Gustaf Hildebrands lyrik tycks bekräfta detta
förtroende.
Ferlin är satirikern inom vår nuvarande poesi. Hans satir gäller
– som all satir – de mäktiga, de inflytelserika, de poserande, de
skrymtande, de rättfärdiga:
Här stå de nu, pampiga, värdiga,
mens marknadsfiolerna skorra –
De äro de tio rättfärdiga,
som söktes en gång i Gomorra.
Alls icke så goda att rå på;
de lyfter sig själva med orden.
Och hade de något att stå på,
så lyfte de hela jorden.
Vägen till rättfärdigheten beskriver Ferlin målande nog.
Bocka, bocka, bocka – vi skall ligga i,
vi ska ligga i med optimism och energi !
Bocka, bocka, bocka; trampa, trampa takt
vägarna de knaggliga till lycka och till makt.
Bocka, bocka, bocka – vi ska ligga i,
även om vi inte är nått vidare geni.
Mången är väl mindre, käre lille bror,
och likafullt så blev han riksdagsman och stor.
Denna rättfärdighet har många olika former. En av dessa måste
ha tett sig aktuell just för dem, som skulle kora Frödingsstipendiat,
för studenterna.
Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt mellan människornas hus.
men långt mellan hjärta och hjärta.
Den Forlinska satirens främsta kännemärke är att den icke ställer
sig i tjänst hos några stridande parter. Den låter sig icke engageras
i de mäktiges tvekamp. Den riktar sig med samma udd mot dem,
som ha den politiska makten, som mot dem, som ha den ekonomiska
296
——–~- ——— —~–. ~~
Dagens frågor
-det är heller icke makten den satiriserar, det är maktens psykiska
vådor, det är rättfärdigheten, skrymteriet, materialismen:
Är det bara er själ – nå, det var då för väl:
en blindtarm allenast, herr Johansson!
Den klipper vi bort – och sen sover vi väl,
sover innerligt väl, herr Johansson.
Liksom Karl-Gustaf Hildebrand i sin strid med förnekelsens riddare och sedan vid sin kulturreformation har Ferlin givit klart
besked om vad det är han vill försvara. Och här kommer man till
den intressanta överensstämmelsen mellan Nils Ferlin och KarlGustaf Hildebrand i vårdagjämningsdikterna. Det är – dessa de
mycket fattiga. De som aldrig får ett bröd från Frälsningsarmen
och aldrig ett ord i Clarte. Det är barfotabarnen i livet. Det är en
gumma med blommor på huk i en vrå, det är den blinde spelmannen
på Hötorget, som knappast längre kan spela, det är den gamla tidningsgumman, som blir gammal för ingenting. Det är en rad av
hemligt nödlidande, av de meningslösa existenserna, som samlade ur
hans tre diktsamlingar bli till en katalog av samma slag som Hildebrands litania. Denna ömhet för de utstötta, de föraktade, de odugliga, de ensamma, de oorganiserade, är ingen helt ny attityd i svensk
poesi, men i vår moderna lyrik är den okänd, och den har kommit
rätt mycken oro åstad. Ingen av dessa bägge lyriker har fått lovord
av dem, som eljest vilja föra de förtrycktas, de nödlidandes talan i
svenskt samhällsliv. Just på sådant håll har man varit angelägen
om att misstänkliggöra bakgrunden till denna attityd. Vad Ferlin
beträffar, har den spelande självironi, som talar ur dikterna om den
trötte lorden, lorden av Midnight Hill, fått tjäna till utgångspunkt
för tämligen skarpa förkastelsedomar över satiren – och med den
också dess komponent, ömheten om de glömda och onyttiga. Än
mindre förståelse har man haft för den djupa livsångest och den
förtvivlade ensamhet, som ger Ferlins satir dess patetiska bakgrund.
I narrens brokiga kläder,
kullerbytta och huvudstup,
på dagarnas vita bräder
över nätternas svarta djup,
i skräck för skräck, som var före,
och skräck, som kom efter i driv,
utanför linje och snöre
jag rullade runt mitt liv:
Kullerbytta och huvudstup,
kullerbytta och huvudstup,
på dagarnas vita bräder
och nätternas svarta djup!
Karl-Gustaf Hildebrand har en tillflykt undan denna livsskräck
och det är – livet sjUlvt, dess till det allra väsentligaste reducerade
realiteter: detta vårt hus med en rymd omkring. Gemensam för
Hildebrand och Ferlin är icke dess mindre den ursprungliga utanförställningen.
297
•·
-.
… ·~
Dagens frågor
Och det är denna utanför-ställning, som gör att studentopinionen
har möjlighet att förstå Ferlin bättre än andra. studenternas utanförställning i förhållande till det ekonomiska produktionslivet leder
lätt till en känsla av främlingsskap i samhället. Denna privilegierade
ställning av icke engagerad har sina svåra psykiska vådor och är
olycklig för många. Den ger emellertid en möjlighet till ickeintresserad värdering och f{)rståelse, som är densamma som talar ur
Hildebrands och Ferlins ömhet om de ensamma och onyttiga och i
Ferlins satir mot de maktägande och rättfärdiga.
Så kommer det sig, att även den, som visst icke i Nils Ferlin ser
det främsta eller det mest beundransvärda i modern svensk lyrik,
finner det alldeles riktigt att den akademiska ungdomens diktarbelöning har tilldelats just honom. Politiska val äro vanligare än
poetiska. Därför har det så ofta gått politik i valet aY Frödingsstipendiat – av bara vanan. Desto lyckligare är det, när man om
det poetiska valet kan säga vad man icke alltid kan säga om det
politiska, att det givit ett fulltonigt uttryck för det verkligen
rådande – icke politiska, men lyriska opinionsläget bland de röstberättigade. Sven Ulric Palme.
298

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner