Print Friendly

Dagens frågor (7)

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Frihetens villkor
Alexander Solsjenitsyns Nobelföreläsning, som
förts ut ur Sovjetunionen, sannolikt mot de
makthavandes vilja och som publicerats i
Sverige, bl a fullständigt i Svenska Dagbladet,
har av några kritiker kallats profetisk. Han
själv har satts i klass med Amos och Jesaja.
Snarare än profetisk skulle man kunna kalla
den patetisk. Hela innehållet är djupt tragiskt. En förtvivlad människa ropar ut sina
egna och sitt lands olyckor, men trots all pessimistisk samhällskritik är det mera Job än
J esaja som talar.
Solsjenitsyn har upplevt våldet, och han
kan inte frigöra sig från det. Han är, som han
själv säger, följd av de stupades skuggor. Sina
tankar har han tänkt medan stegen släpat under lägermarscherna. Sina bilder hämtar han
ur nedisade fängelser. Han vet vad slaveri
innebär, och han upplever hur det känns att
tvingas till tystnad, då man har ett budskap
att framföra. Verklighetsförfalskningen inom
en sluten diktatur har möjligen Orwell beskrivit mera litterärt; Solsjenitsyn gör det brutalt uppriktigt. Följden av den blir vad han
kallar den överröstade zonen, där inte människor lever »utan en marsiansk expeditionskår,
som ingenting vettigt vet om resten av jorden
och är redo att bryta upp för att trampa ned
den, i helig övertygelse om att man befriar».
Så skriver alltså en berömd författare om
sitt eget land, en representant för dem »som
inte skickar upp några raketer, som inte kör
den sista skottkärran», föraktad av dem som
bara har respekt för den råa styrkan. En berömd författare, men inte en världsberömd.
Till världen hör också hans eget vidsträckta
land, och där får han inte vara känd, där får
han varken tryckas eller läsas. Han är i sanning en modig man. När detta skrives lever
han veterligen. När detta läses kan han vara
död för världen, inspärrad som påstått sinnessjuk. Att deta öde kan vänta honom, vet
han. Sanningen skall göra eder fria, heter det,
men i välorganiserade diktaturstater gäller
andra regler.
Just i sådana länder borde åtminstone folk
som skickar upp raketer bli respekterade. Det
är ju tack vare sina vapen som diktaturerna
består, ty marxistiska ideologer och partifolk
har aldrig producerat något brukbart på andra
områden än de byråkratiska. För raketer krävs
forskare och ingenjörer. Men samtidigt som
Solsjenitsyns tal publicerats får man veta,
att en av Sovjetunionens ledande vetenskapsmän, enligt uppgift i Nobelprisklass, professorn i elektrokemi Benjamin Levi, avsatts från
sin professur och förbjudits resa till en kongress i Stockholm. Han har nämligen ansökt
om att få emigrera till Israel, och redan denna hans önskan har alltså bestraffats. Skulle
mot förmodan tillstånd ges, blir detta förenat
med ett högt pris, eller med höga böter, hur
man vill se det.
Att allt förtryck av topparna bland kulturella och vetenskapliga personligheter ytterst
drabbar hela världen behöver sovjetiska myndigheter givetvis ej bry sig om. Sina egna förluster får de bära bäst de vill. Men ingen kan
undgå att konstatera, att dessa nya uttryck för
kulturskymning på sina områden utgör en slå-
ende parallell till invasionen i Tjeckoslovakien. Där satte man in stridsvagnar för att
förkväva både politisk frihet och tankefrihet.
Medlen var, på grund av omständigheterna,
andra än de som använts mot Solsjenitsyn och
Levi och många med dem jämbördiga. Målet
är detsamma.
Dagstidningarnas upplagor
1960-talet innebar för svensk dagspress framför allt en kraftig frammarsch beträffande
Stockholms båda kvällstidningar, som lyckades
etablera sig som rikstidningar. Med några enstaka undantag ökade deras sammanlagda
upplaga starkt år från år. Vid 1970-talets början var deras totala upplaga dubbelt så stor
som tio år tidigare, en ökning med en halv
miljon exemplar. Frammarschen ägde rum
under intensiv konkurrens och inte sällan med
hjälp av hårda metoder.
Det var på det hela taget det goda ekonomiska klimatets och den jämna tillväxtens årtionde. 1970-talet har hittills präglats av en
annorlunda utveckling. Det är självklart att
den ekonomiska avmattningen inte kunde
lämna tidningspressen opåverkad. Förra året
visade det sig, att Expressens ökning var den
minsta på fem år och att Aftonbladet för
första gången på sex år knappast alls kunde
öka. Nu har AB Tidningsstatistik offentliggjort upplagesiffrorna för första halvåret 1972.
Det är ingen överdrift att tala om ett mindre
ras för Stockholms kvällstidningars del.
Många läsare har tydligen insett att dessa tidningar inte är oumbärliga eller inskränkt sig
till en av dem, när lösnummerpriset höjts
med 25 procent och andra utgiftsstegringar
medfört hårdare prioriteringar.
Expressen har förlorat 34 000 ex av sin
vardagsupplaga på ett år och Aftonbladet
31 000 ex. Det är en märklig utveckling, som
för AB :s del innebär den största minskningen
någonsin och för Expressens del den första tillbakagången i tidningens historia. Bägge tidningarna har dock alltjämt mycket stora upplagor, Expressen 586 000 och Aftonbladet
470 000. Upplageminskningarna torde mer än
väl kompenseras av de ökade intäkter som
prishöjningarna medfört.
SDS-koncernens Kvälls-Posten lyckas till
skillnad från stockholmskollegorna öka trots
prishöjningen. Upplagetillskottet på 6 500 ex
medför att tidningen med upplagan 108 000
passerar Arbetet i kampen om platsen som
Sveriges sjunde och Malmös andra tidning.
KvP har länge haft en obearbetad marknad
genom låg kvällstidningstäckning i Malmö.
Att framgången kom just nu tillskriver misantropiskt lagda personer den omständigheten,
att tidningen tagit det dessbättre unika initiativet att lägga ned sin kultursida. På KvP
vill man i stället hellre tala om satsning på
»positiva» nyheter. Dessa presenteras med en
typografi inte olik den i Springerkoncernens
327
Bild-Zeitung i Hamburg: stora fåordiga rubriker, många bilder, här och där några strategiskt inplacerade textrutor.
Den fjärde svenska kvällstabloiden, HTkoncernens Göteborgs-Tidningen, har haft
svårt att hålla ställningen på vardagarna
(- 2 000 till 80 000 ex). Per utgivningsdag
ökar upplagan något, sannolikt genom att
man i år utgivit fler helgnummer med höga
försäljningssiffror. Morgontidningarna i de tre
storstäderna har med några undantag drabbats av stagnation eller tillbakagång. Dagens
Nyheters 441 000 ex innebär praktiskt taget
oförändrad upplaga. Svenska Dagbladet är
nere i 152 000 ex efter årets minskning med
6 000. SvD har främst försökt möta svårigheterna genom nyheter på annonsområdet
(Platsforum, den från VLT hämtade iden
med »Pryltorget» etc). Ökat utrymme för
Stockholm nyhetsmässigt utan att man ger
avkall på rikstidningstanken är en annan tendens. Stockholms tredje morgonblad, femdagarstidningen Dagen, har för andra året i
följd ökat med över l 000 ex till 26 000. Utvecklingen är anmärkningsvärd, eftersom tidningen inte kan ge någon fullständig täckning
av samhällssektorn utan i stället vänder sig
till läsare som önskar en kristen opinionsbildning av speciellt slag.
Göteborgs-Postens ökning med 5 000 ex till
298 000 kom lägligt för tidningen. Tidningsekonomen Sven Tollin har efter förra årets
bokslut ifrågasatt om GP:s unika lågprislinje
kan hållas i längden. Litet extra vind i seglen
har GP säkert fått genom Handelstidningens
omläggning. HT: s upplaga är nu knappt
44 000 (- 4 500) . Det är ungefär vad som
kan betraktas som rimligt efter specialinriktningen på politik, ekonomi och kultur. En inte
obetydlig obearbetad marknad borde dock finnas, framför allt utanför Göteborg. Bakom
upplageförändringen ligger f ö en dramatisk
omstrukturering av upplagan, som till omkring
60 procent går till läsare utanför utgivningsorten.
328
I Malmö är Sydsvenska Dagbladet alltjämt störst med 116 000 (- l 000) . Arbetet
har knappat in genom en ökning på över
l 500 ex till 105 000. Skånska Dagbladet har
en nedgång på 3 000 ex till 31 500 (Hallands
Nyheter är nu som näst största centertidning
inte mer än 6 000 ex efter). Flertalet av de
ledande landsortstidningarna har haft en gynnsam upplageutveckling (t ex Östgöta-Correspondenten, Upsala Nya, Borås Tidning, Bohuslänningen och Sundsvalls Tidning). Bland
dem som noterat små upplageminskningar
märks den största landsortstidningen Nya
Wermlandstidningen och även Norrländska
Socialdemokraten, som fått lämna sin plats
som största Norrlandstidning till Västerbottens-Kuriren.
Presstödet innebar störande ingrepp i konkurrensförhållandena mellan tidningar med
ungefär lika stor upplaga i vissa svenska stä-
der, förutom Malmö främst Gävle, Eskilstuna och Falun. Någon växling i positionerna
som första- resp andratidningar på dessa orter
har inte inträffat. I Gävle och Eskilstuna har
första tidningarna (Gefle Dagblad, EskilstunaKuriren) dragit ifrån andratidningarna (Arbetarbladet, Folket) något. I Falun har däremot Dalademokraten obetydligt minskat avståndet till den något större Falu-Kuriren.
Några avgörande slutsatser beträffande pressstödets inverkan på dessa orter är det för tidigt att dra. Men presstödets principiella
oformligheter gör en ändring till en av de
mer angelägna politiska reformerna.
Dyrbara socialiseringar
Det är åtskilliga kuriösa ting som mals fram
ur Socialdemokratiska Ungdomsförbundets,
SSU :s, grottekvarn. Under ledning av hr
Bosse Ringhelm, som nu avgått som SSUordförande och fått en välbetald post inom
regeringsbyråkratin, till glädje för alla lågavlönade, producerades bl a ett politiskt program, vilket offentliggjordes för två år sedan.
Däri framförs en svärm av radikala socialiseringsförslag – det gäller att hävda sig i
konkurrensen med vpk-are och KFML-are.
Vad man enligt programmet vill socialisera
är följande: privat handel och distribution
av olja och bensin, läkemedelsindustrin, kreditväsendet, krigsmaterielindustrin, byggnadsindustrin, förpackningsindustrin, elkraftsproduktion och distribution, det privata lägenhetsbeståndet, skogarna, all grundläggande
läromedelsproduktion, all kollektiv persontrafik, byggnadsmaterialindustrin, försäkringsväsendet, bilförarutbildningen, merparten av
skogsnäringen samt all mark och alla naturtillgångar.
Det är ju ett rikligt dukat bord; dessvärre
finns en för unga socialdemokrater visserligen
ack så obetydlig men dock hake. Det är kostnaderna, om vilka intet nämns.
Den bristen har de likväl nu, glädjande
nog, fått hjälp med att eliminera av inga
mindre än sina kolleger i Moderata Ungdomsförbundet, vilka i en i våras energiskt
genomförd kampanj var taktlösa nog att presentera notan på SSU-arnas potentiella socialiseringskalas. Den gick på drygt 50 miljarder kr. Det är lika med vad exempelvis
momsen på livsmedel inbringar till statskassan under 14 år. Då är att märka att i denna
siffra ingår inte mark och alla naturtillgångar, eftersom det av praktiska skäl varit omöjligt att ställa dessa i relation till eventuella
ersättningar från samhällets sida. Till allt
detta kommer sedan de kraftiga förluster som
uppstår när effektiva och vinstgivande industrier och företag istället börjar skötas som
AB Statsföretag.
Men vad bryr sig dagens unga socialiseringsförespråkare om vad saker och ting
kostar, bara de marxistiska teserna kan förverkligas. Vad bryr de sig om sådana bagateller som hur pengarna skall skaffas fram.
Vill SSU kanske höja våra redan nu rekordhöga skatter? Det vill de med all sannolikhet, men det måste bli fråga om rejäla lyft,
ty i likhet med sina äldre partibröder torde
de sakna varje tanke på att spara på de offentliga utgifterna. Eller vill SSU välja den
renodlade konfiskationens väg – och därigenom ta ett stort steg bort från det rättssamhälle, som hittills stötts av samtliga de
demokratiska partierna?
Lärdomar av olympiaden
Olympiaden i Miinchen är förbi. I åratal
kommer sakförståndiga människor att diskutera dess förlopp. Kan den upprepas, och vad
har den gett för framtiden? Den är väl registrerad på elektronisk och annan väg, och av
allt går att lära. Men sällan har det funnits
större anledning att i både smått och stort sö-
ka sig från tekniken till människorna själva.
Svenska deltagare har nått goda, i några
fall lysande resultat. Alla har gjort vårt land
heder. Detta borde vara lätt att erkänna,
men – för att börja med en småsak – det
tycks inte vara så. Den första dagens svenska
guldmedaljör yttrade sig efter segern, avspänt
och glatt, att han haft god tid att träna fripistol, eftersom det i Sverige inte lönar sig
att arbeta mer än så och så många timmar
i veckan. Socialdemokratiska kommunalmän
i segrarens hemort lät högtidligt meddela, att
de skulle vägra att deltaga i en festlighet när
han kom tillbaka, eftersom hans yttrande
kunde tydas som en kritik av vår regering!
Av detta bör befolkningen i Ängelholm draga
den lärdomen, att nästa val ger utmärkta
tillfällen att göra sig av med kommunalmän
av så dokumenterad enfald.
Går man från det mindre, eller småskurna,
till det stora, är det tydligt att den stora tragedi, som inträffade under olympiaden, i all
framtid kommer att i människors minne vara
förknippad med denna. När mord och grymhet släpps lösa utan annan avsikt än att vara
just mord och grymhet, då blir den första
reaktionen en känsla av hjälplöshet. Man
hade planerat för så mycket vackert. Man
hade inte väntat att på olympisk mark möta
det absoluta onda~
I detta läge bereddes världen tillfälle att
329
se en statsman, värd namnet, och två som
inte höll måttet. Av de senare var president
Sadat i Egypten en. Om han varit stor nog att
inse vad tillfället skänkte honom, och stark
nog att förklara att den olympiska tanken,
som manifesterar viljan till fred mellan alla
folk, måste skyddas, då hade han skaffat sitt
land en ofantlig goodwill i dess besvärliga
situation. Nu lät han meddela förbundskansler Willy Brandt att han inte var tillgänglig
för att på något sätt hjälpa till att rädda de
då ännu fångna israelerna. Den andra som
försatt sitt tillfälle var fru Golda Meir. Det
är obegripligt, att det inte i Israels regering
ingår någon som kan förklara för henne, att
det finns situationer då ett lands ledare
måste höja sig över mängden. Tragedin i
Miinchen beredde henne en sådan situation.
I stället lät hon taga ut sitt lands hämnd på
oskyldiga i Syriens och Libanons flyktingläger, och därmed var den inbördes jämnställdheten mellan Israel och arabstaterna
återställd på låg nivå.
Statsmannen visade sig vara Västtysklands
president Gustav Heinemann. I sitt tal vid
minneshögtidligheten på Olympiastadion stod
han verkligen upp emot det onda. Men han
frågade också vad världens regeringar gör i
en situation som denna.
I Västtyskland uppträdde ett antal arabiska
ungdomar med vilda applåder för mördarna.
De kommer med all säkerhet att samlas in
och skickas hem. I Sverige intervjuades några
palestinska s k frihetskämpar, vilka också förklarade sin förståelse för politiska mord. Bevakningen skärptes alltså vid ett antal ambassader. De tålmodiga svenska skattebetalarna får betala dels för arabiska extremisters
uppehälle och utbildning hos oss, dels för att
hindra dem från att omsätta sina åsikter i
praktiken.
Om vår regering tog mod till sig och lät
skicka iväg de mest militanta frihetskämparna, skulle detta vara en hälsosam lärdom för
många. Ingen hänsynslöshet behövde komma
ifråga; vederbörande skulle blott återbördas
330
till sina hemland. Där bör dessa hjältar vara
välkomna.
Vår inre säkerhet
Flygkapningen i Malmö var ett tillbud till en
ohygglig katastrof. Även om regeringen handlade rätt, visar fakta i målet att den har en
god del av ansvaret för att något sådant kunde hända. Visserligen är det svårt, nästan
omöjligt att i ett nutida samhälle skydda sig
mot enstaka terrordåd genomförda av fanatiker. säkerhetsåtgärderna blir för betungande
för de normala samhällsfunktionerna. En helt
annan sak är att det måste finnas en preventiv
kontroll av terroristgrupper, som opererar med
vårt land som bas. Polisen måste ha tillräckliga resurser härför.
Enligt polisens egna uppgifter har den inte
haft det. Ansvaret härför är regeringens. Att
den nu skyndar sig att skärpa kontrollen genom tillsättandet av en särskild kommission,
som betros denna uppgift, är obestridligen ett
erkännande i efterhand att här förelegat brister.
Man kan hoppas att denna kommission
kommer att arbeta effektivt, särskilt med tanke på dess starka parlamentariska förankring.
Parlamentarikernas uppgift blir ju bl a att förmedla opinionstrycket till de exekutiva myndigheterna och att gentemot regeringen företräda dessa myndigheters krav på tillräckliga
resurser. Men det är skäl framhålla, att dessa
nya resurser inte får skapas genom att man tar
ifrån andra myndigheter med särskilt ansvar
för den inre säkerheten deras möjligheter att
fullgöra sina uppgifter. Det finns i hög grad
oroande tecken på att regeringen tänker göra
just detta – vad motivet nu kan vara. Att vi
skärper kontrollen över utländska terrorister
betyder inte att vi har rätt att eftersätta säker·
heten gentemot inhemska fanatiker. Sårlana
finns – numera i oroande stort antal. För några år sedan kunde kretsen av vänsterrevolutionärer uppskattas till några hundratal. Genom
energisk rekrytering och infiltration har den
vuxit till en mångtusenhövdad skara – farlig
därför att den så konsekvent inriktar sig på att
tränga in i och underminera samhällets yt·
tersta skyddsorgan, polisen och försvaret.
Här har regeringen naturligtvis ett äruiu
mycket större ansvar för att allt göres, som
behöver göras för att skydda samhället och
dess yttre och inre försvar. Ett litet land i ett
utsatt hörn av världen löper alltid särskilda
risker – det blir gärna utsatt för försök att ge·
nom angrepp inifrån vinna vad man inte kan
uppnå genom tryck utifrån. Sverige är inget
undantag. Tvärtom är vårt läge särskilt kritiskt genom att vi ligger på själva frontlinjen
mellan öst och väst.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner