Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 12 okt. 1941.
Urtima och lag- Genom grundlagsändring och åtföljande tillämptima höstriksdag. ningslagstiftning ha riksdagsarvodena som bekant i år omreglerats. Den tidigare maximeringen av arvodet
till fyra månader har slopats och i stället utbetalas arvode för hela
den tid, under vilken riksdagen arbetar. Härigenom har man fått
möjlighet att förpuppa riksdagen och återuppta dess arbete senare
utan att denna förlorar sin karaktär av lagtima. (Arvoden utgå
inte under förpuppningen utan utbetalas på nytt först sedan den
nya sessionen börjat.) Den höstsession, som under krisen blivit nödvändig, får i år också karaktären av lagtima riksdag, medan höstriksdagarna 1939 och 1940 – liksom 1918 – voro urtimor.
Det kan synas, som om denna skillnad blott vore formell och terminologisk. I verkligheten är förhållandet icke fullt detta. Utan
att man närmare tycks ha diskuterat problemet i sammanhang med
arvodesregleringen får den lagtima höstriksdagen vissa större befogenheter än den urtima, samtidigt som några andra delvis uppenbart oförutsedda konsekvenser uppstått.
I pressen har redan framhållits den återverkan, som förpuppningen fått med avseende å det under krisen praktiserade fullmaktsväsendet. Enligt standardschemat äger konungen inte utnyttja fullmakten utan riksdagens hörande, därest riksdagen är samlad. Eftersom förpuppad riksdag är lika med samlad riksdag, kan konungen
m. a. o. aldrig ensam tillämpa fullmakten, så länge systemet med
förpuppning och senare eventuellt fortsatt lagtima session tillämpas. Många av de viktigaste fullmakterna ha utformats i enlighet
med detta schema. De röra såväl vanlig lagstiftning som finansiella
bemyndiganden. (Även den av R.F. § 72 reglerade rätten för konungen att upphäva riksbankens guldinlösningsskyldighet-som f. ö.
sannolikt varit förebildande för den nuvarande fullmaktslagstiftningen – är konstruerad på samma sätt, d. v. s. Konungen kan inte
på egen hand upphäva denna skyldighet, därest riksdagen är samlad.) Det är särskilt censurlagen, som kommit uppmärksamheten att
fästas på denna konstitutionella följdverkan. Om den lagtima riksdagen i våras i vanlig ordning upplösts och urtima riksdag inkallats såsom under de sista två åren, skulle regeringen under mellantiden ha haft befogenhet att förordna om lagens tillämpning, förutsatt att riksdag inkallats inom 30 dagar. Under förpuppningen däremot skulle ett förordnande om lagens tillämpning ej ha kunnat
ske utan riksdagens samtycke (i detta speciella fall dessutom först
efter kammarbeslut med kvalificerad majoritet), d. v. s. den förpuppade riksdagen hade först måst inkallas.
På urtima riksdag må – heter det i R.F. § 49 – endast förekomma
ärende, som föranlett riksdagens sammankallande eller av Konungen
eljest för densamma framlägges, så ock vad med dylikt ärende står
i oskiljaktigt sammanhang. Regeringen är följaktligen en urtima
~ ..
·….
563
~
ll ‘\
·”.
Dagens frågor
riksdags ende arbetsgivare. Under en fortsatt lagtima riksdag bibehåller riksdagen däremot alla sina befogenheter. Dessa kunna
vara större eller mindre.
Under urtima riksdag kan motion blott väckas i sammanhang med
en kunglig proposition. Vid en lagtima höstsession inskränkes
motionsrätten faktiskt i stort sett i samma grad, enär tiden för den
ordinarie motionstidens utgång utlöpt redan i januari. På en lagtima riksdag och alltså även på en lagtima höstsession kan motion
emellertid även väckas med anledning av en under riksdagen inträffad händelse. Enär lång tid förflutit sedan den ordinarie motionstiden utgått, kan det mycket väl tänkas – synnerligast under en
krigskris – att sådana händelser inträffat, som ge riksdagsmännen
fullgod anledning att motionera. Om denna fria, av propositioner
obundna motionsrätt kommer att tillämpas extensivt eller restriktivt blir i sista hand beroende på talmännens och kamrarnas praxis.
I vart fall medger riksdagsordningen verbalt en vidsträcktare initiativrätt för riksdagsmännen vid en lagtima höstsession än vid en
urtima.
Enahanda gäller i stort sett också om interpellationsrätten. Författningen har icke reglerat interpellationsrätten å urtima riksdag
utan lämnat en lucka. I praxis har man vid de senaste urtima
höstriksdagarna utan att frågan närmare diskuterats medgivit att
interpellationer eller enkla frågor få framställas om de krisspörsmål, som allmänt sett föranlett riksdagens extra ordinarie inkallande; vid ett par tillfällen har man dock gått utanför krisens ram
och givit tillåtelse till interpellationer av s. a. s. ordinarie karaktär.
Vid en lagtima höstriksdag skall interpellationsrätten tillämpas på
sedvanligt sätt, d. v. s. utan att man behöver deducera fram en fordran att de framställda frågorna skola äga samband med de ärenden,
som föranlett den extra sessionen.
Vid den fortsatta lagtiman väljas inga nya utskott utan de i januari valda fortsätta att fungera. A urtima riksdag däremot skola
– för att citera R.F. § 50 – ej flera utskott tillsättas än som erfordras för beredning av därvid förekommande ärenden; man tillsätter m. a. o. ett eller flera särskilda utskott jämte ett konstitutionsutskott; det sistnämnda har dock icke tillagts någon annan uppgift
än att vara till hands, ifall någon konflikt om propositionsvägran
skulle uppstå, och kan således inte ge sig i kast med grundlagsändringar, enär grundlagen uttryckligen blott kan ändras vid lagtima riksdag. Om de propositioner, som en lagtima höstriksdag har
att bereda, passera ett särskilt utskott eller ett ständigt utskott ändrar ingenting i riksdagens maktställning. Däremot kan den omständigheten att de ständiga utskotten fortfara att fungera som riksdagens beredningsorgan ge en lagtima höstriksdag större befogenheter än som tillkomma en urtimas särskilda utskott. Vissa ständiga utskott – företrädesvis konstitutions-, banko- och bevillningsutskotten – äga nämligen en självständig initiativrätt, och denna
måste de vara i besittning av även efter en förpuppning. Det innebär att en lagtima höstriksdag oberoende av propositioner och motio- 564
Dagens frågor
ner kan få behandla grundlags-, skatte- eller vissa penningfrågor.
Likaledes måste konstitutionsutskottet vid en lagtima höstriksdag
ha befogenhet att uppta till prövning en s. k. anmärkningsanledning
och kan således partiellt ingå på en dechargegranskning; någon
dylik rättighet tillkommer icke utskottet å urtima riksdag.
Också några andra åtskillnader i kompetens kunna nämnas, även
om dessa äro av ringare betydelse. Sålunda kan ny J. O. eller M. O.
i händelse av vakans väljas å lagtima höstriksdag men ej å urtima
riksdag. Enahanda gäller vid ledighet å banko- eller riksgäldsfullmäktigeposterna. Av uteslutande teoretiskt intresse är att sådan
lagförklaring, som högsta domstolen kan avge mellan riksdagarna,
ej kan förekomma, om riksdagen förpuppas. Vidare har förpuppningen medfört vissa konsekvenser i fråga om tidpunkten för riksdagsmäns avsägelse samt om kommittearvodena åt riksdagsmän och
om arvodena åt utrikesnämndens ledamöter under förpuppningstiden.
Men dessa frågor sakna i detta sammanhang intresse.
När man i år valde utvägen att förpuppa riksdagen, skedde det
som bekant främst därför att man önskade snabbt kunna inkalla riksdagen i händelse läget skulle påbjuda det. Någon tanke fanns nog
ej att genom en förpuppning och inkallande av en fortsatt lagtima
session ge riksdagen en del större befogenheter eller åtminstone
större maktmöjligheter än om urtima inkallats. Såsom ovanstående
hastiga genomgång av grundlagarna visat får dock en lagtima höstriksdag ett bredare register att spela på än en urtima. Om en praxis
med lagtima höstriksdagar skulle inaugureras, har den föga diskuterade avlöningsreformen i vintras faktiskt varit liktydig med en
författningsreform.
Givetvis kan regeringen dra ett streck över denna reform genom
att upplösa den lagtima riksdagen och i stället ge en höstriksdag
en urtima riksdags formella karaktär. A andra sidan kan man mycket väl tänka sig att de nuvarande arvodesbestämmelserna ändras
i så måtto, att särskilt arvode utbetalas till ledamöter av utskott,
som arbeta under tiden för förpuppningen. Därigenom skulle det
bli möjligt att i Sverige, liksom t. ex. i Schweiz, helt eller delvis
förlägga utskottsarbetet till tiden mellan riksdagarna och koncentrera kamrarnas förhandlingar till kortare perioder – en reform
för vilken sympatier ibland kommit till uttryck i den eviga debatten om riksdagens arbetsformer. Denna ordning skulle nu kunna
genomföras utan att man behövde avvakta en grundlagsändring.
Detta vare sagt allenast som ett apropos och utan något ställningstagande i sak till en sådan omläggning av riksdagens arbetssätt.
De vilda bar- Pressen är sedan någon tid full av notiser och arneo i Bromma. tiklar om drullig och kriminell ungdom. (Dessutom
pågår alltjämt diskussionen om ungdomen och nöjesindustrien med
den tyvärr nödvändiga utvikningen till ungdomens sexualmoral.
Detta frågekomplex skall emellertid här lämnas åsido.) Detaljerade
uppgifter ha vidare lämnats om liga-brottsligheten: så och så många
ligor med så och så många medlemmar i de och de åldersgrupperna.
565
-·· ·~·
‘ ·. :~· .r
Dagens frågor
Siffrorna äro skrämmande\ men här tycks man ha den trösten, att
det oftast rör sig om ett samhällets bottenskikt, delvis mindre vetande, och att vederbörande redan matats in i statens stora (och
effektivan omhändertagningsapparat
Men hur är det med medelklassens vilda barn, med läroverksungdomen ~ – »de som ska vara bildade», som det förr i världen brukade
heta, då en skolpojke eller student bar sig illa åt.
Några färska exempel:
I »fallet Skövde» var det en skolyngling på c:a 20 dåligt använda
vårar, ökänd sen de s. k. småklasserna, med ständigt och kraftigt
nedsatta sedebetyg och ett par gånger relegerad. I våras gick hans
namn genom pressen därför att han till J. K. anmält sin rektor,
som försökt hålla honom på mattan. Därvid synes han haft stöd
av vissa omdömeslösa lärare. Nu har han tillsvidare själv satt punkt
för sin bana genom ett dynamitattentat, som han planerat men då
det kom till kritan inte vågade utföra.
»Fallet Umeå», också aktuellt under senaste veckorna, ~ir mer sorglustigt, men i grund och botten väl så ynkligt. Några för inbrottsstöld misstänkta skolpojkar inkallades på rektorsexpeditionen för
förhör. Härunder behagade i varje fall en av dem röka och föra
ett språk »som på en sämre kafl’~lokal» enligt rektors något naiva
redogörelse. Inte nog härmed. Som hämnd(n begick ett par av dem
ännu samma kväll inbrottsstöld på själva rektorsexpeditionen med
bl. a. 164 kr. i byte. Det hör till pj~isen, att när dessa ynglingar skulle
förvisas från läroverket – vilket ju förefaller lekmannen minst sagt
rimligt – en av kollegiets ledamöter ivrade för mildare dom, därvid
åtminstone indirekt anklagande sina kolleger för paragrafrytteri etc.
»Fallet swingpjatten» tycks ha ytterligare aktualiserats efter att
professor Erik Wellander på samma gång skarpt och måttfullt tagit
till orda i frågan om den moderna (storstads-)ungdomcns andliga
habitus och yttre uppträdande. Härmed avses ett beryktat diskussionsmöte på det ärevördiga läroverket Norra Latin, där mer än
1,500 skolbarn av båda könen under vissa tidningars andtrutna intresse diskuterade pjattens problem. Detta fall ligger naturligtvis
på ett helt annat plan än dc föregående; det belyser emellertid på
ett skrämmande sätt den brist på smak och stil och den löjeväckande
självtillräcklighet, som tycks utmärka åtminstone storstadsungdomen, och den brist på förmåga att reagera – i varje fall reagera
effektivt – som för ögonblicket i åtskilliga fall och på många håll
måste konstateras hos föräldrar och lärare.
Ännu värre än storstadsungdomen anses emellertid – om i allmänhet med rätt eller orätt skall här helt lämnas alldeles därhän
– ungdomen från storstadens förstäder vara. I alla händelser framstår den så i det fall, som med allt fog kan rubriceras de vilda barnen i Bromma. :B~allet Bromma har veterligen inte nått samma vidsträckta publicitet som de föregående. Det har emellertid gjorts
1 Se Centralförbundets för Socialt Arbete utomordentliga skrift »Ligabrottslig·
heten» (K. F.).
566
Dagens frågor
till föremål för en högst allvarlig ledare i en av huvudstadens största
tidningar, rubricerad: »Spårvägen går bet på skolungdomen.» Det
ligger naturligtvis på ett annat plan men är i viss mån intressantare än övriga här nämnda, därför att det på ett utomordentligt tydligt sätt visar vart vi nu ha nått, vad ungdomen tilltror sig
ostraffad kunna göra, och vilken grad av flathet och handfallenhet
som (i värsta fall) utmärker föräldrar och myndigheter.
Förhållandet är följande. För någon tid sedan sände styrelsen för
Stockholms spårvägar en skriftlig vädjan till skolcheferna i huvudstaden med bön om hjälp »att göra ungdomen till belevade spårvagnsoch busspassagerare». Vi våga vädja till Eder, heter det i skrivelsen,
att hjälpa oss att inpränta trafikvett hos skolungdomen. Inte minst
med hänsyn till det låga pris skolungdomen genom skolkorten betalar för sina resor i jämförelse med övriga trafikanter kan man begära, att den tar all hänsyn till medpassagerarna. Som det nu är,
knuffas och trängs man vid på- och avstigandet, bråkar och nojsar
under resan, sölar med att uppvisa skolkortet och sitter ogenerat
under det att äldre och klena personer få stå.
Till sist förstikrar bolagsstyrelsen att den ämnar sätta i gång en
brett lagd direkt propaganda för trafikvett bland skolungdomen, men
att detta inte hinns med förrän till våren! Därför bör nu skolans
rektorer och lärare rycka in och hjälpa till – »på vilket sätt torde
Ni bäst själva kunna bedöma», heter det till sist.
Nu förhåller det sig emellertid så, att spårvägsstyrelsen redan förut
förgäves vänt sig till lärarna med bön om hjälp. Lärarna ha förmanat – men utan resultat. Vidare har i saken förevarit, att ett
antal lärare-trafikanter, boende i Bromma och tjänstgörande i Stockholm, redan för några år sedan förgäves anmodat spårvägsbolaget
att göra slut på de oefterrättliga förhållandena. De beskrivas så:
Vagnarna stormas om morgnarna av skolbarnen, främst de yngre och
yngsta, varefter både rektorer, lärare och lärarinnor vackert få finna
sig i att försaka morgontidningen och göra resan stående på plattformen.
Som åtskilliga instanser och nu senast den citerade tidningen på-
pekat, vore ju saken i det speciella fallet lätt avhjälpt. Spårvägsbolaget borde ju, tycker man, kunna t. ex. införa den mycket rimliga
bestämmelsen, att skolkorten berättigade till sittplatser inne i vagnarna först sedan fullt betalande fått sittplats. Den kunde vidare
låta order utgå till konduktörerna att vid uppenbara brott mot trafikreglerna avvisa olämpliga och vid värre förseelser dra in skolkortet för den tredskande.
Felet i det konkreta fallet är naturligtvis i första rummet trafikbolagets, som inte kan upprätthålla dräglig ordning. Detta är
emellertid en sak för sig. Värre är att hela saken måste betraktas
som ett verkligt dekadansfenomen. Det blottar en brist i ungdomens
– den s. k. bildade ungdomens – uppfostran, som är ingenting mindre
än förskräckande. Att många skolungdomar, som uppträda korrekt,
få lida för de drulliga ~ir självklart, och här är ej meningen att generalisera.
567
l.l ..
….._………….___
Dagens frågor
Skulden är väsentligen föräldrarnas. Det duger inte att bara
skylla på den s. k. tidsandan, varmed i detta fall måste menas en
nu passerad idyllisk tids dåliga anda. Det är skam till föräldrar,
som inte förmå lära sina barn och ungdomar vanligt enkelt folkvett.
Det går heller inte att skylla på eller vädja till lärarna. Att de skulle
med än så väl formulerade böner eller hotelser kunna komma till
rätta med detta grova oskick är det väl ingen som tror. Därför saknas den första förutsättningen: att full bevisning gentemot den felande kan presteras och ett kännbart straff prompt utdömas och
effektueras. För att så skulle kunna ske fordras uppenbarligen bl. a.
att ett stort antal lärare spelade poliser och detektiver på den rullande brottsplatsen. Då så icke kan ske, och alltså de fall, som kunna
beivras, måste bli mycket få, reduceras ett ev. ingripande från skolornas sida i praktiken till tomma hotelser; ungefär den sämsta
uppfostringsmetod, som kan tillgripas. Härmed är naturligtvis inte
sagt, att inte skolorna i allmänhet kunna och mycket mer än nu sker
böra bidraga till bättre ordning och skick, bättre disciplin – eller
om detta ord i Sverige 1941 ännu låter för kärvt – till bättre samhällsdisciplin eller medborgerlig kultur.
En av våra främsta folkbildare, Carl Cederblad, har definierat bildning med orden: Vett och vetande, hut och hyfsning. Vetande meddelar skolan ymnigt nog, och den förädlas hos vår ganska begåvade
och duktiga ungdom i icke ringa mån till vad som sammanfattningsvis kallas vett. Med hut och hyfsning är det diiremot ofta klent beställt, och att folkvettskurvan är på nedgående torde ingen kunna
bestrida.
Lyckligtvis ha våra högsta skolmyndigheter insett detta. Att må-
let för vår skolpolitik – den som nu skall i detalj utarbetas av
skolkommissionen – angivits till att man bör lägga långt mera
vikt än hittills vid ungdomens karaktärsfostran kan ju ej rätt gärna
betyda något annat än en radikal uppviirdering av ordning och
disciplin. Ty karaktärsfostran i skolan består, om man ser praktiskt
på saken och avstår från alla mildare eller skönare termer, just i
att ungdomen bibringas hut och hyfsning i åtskilligt större doser
och med betydligt fastare hand än under mellankrigstiden. Då var
lösen acceptera! Nu måste den bli: reagera raskt och bestämt mot
alla slags upplösande tendenser. Att detta kan ske utan återgång
till forna tiders skolbarbari är självklart, men behöver kanhända
formligen utsägas.
Ett grundvillkor härför är emellertid att föräldrar, lärare och deras överordnade myndigheter var i sin stad inse, att eftergifterna,
pjåskets och den slappa »förståelsens» tid måste vara förbi. Med
tjat och daltande kommer man ingenstans, inte ens om det kallas
propaganda. Lyckligtvis kan man också hysa den tron, att det onda
inte sitter så djupt, och den vissheten, att det inte brett ut sig så
vitt, att det inte ganska snart kan övervinnas med de enkla medel
som här angivits. Sund ungdom, och det är majoriteten, respekterar
först och gillar sedan en ledning med fast hand – om den nämligen
inte urartar till tomt hot och ständig surhet.
568
Dagens frågor
Att emellertid detta medel, målmedveten, fast ledning, måste tillgripas och det snart är alldeles uppenbart. Det har allt för tydligt
demonstrerats. Inte minst av de vilda barnen i Bromma.
Vad ockupationen De norska bankerna ha i denna tid överflöd på
kostar Norge. pengar. Insättningarna stiga månad för månad
och sätta ständigt nya rekord. I den gamla demokratiska tiden brukade man tala om det kapitalfattiga Norge. De som nu ha hand om
landets ekonomiska utveckling – både de tyska och de norska advokaterna för den nya tidens politik- peka på denna penningrikedom,
menande att den är ett uttryck för finanspolitikens framgång.
Under månaderna före den 9 april rådde det en utpräglad kapitalknapphet på den norska marknaden. Både staten och en rad offentliga
institutioner emitterade lån, staten bl. a. för att stärka försvarsberedskapen. Efter den 9 april skärptes till en början penningknappheten än mer. Bankerna måste sålunda ransonera uttagen och åtskilliga företag eller institutioner fingo det svårt att skaffa kontanter för
det löpande behovet. Men dessa svårigheter avvärjdes snart. Efter
hand som sinnena lugnades, sedelpressarnas tempo ökades och varulagren omsattes i kontanter, tillfördes penningmarknaden nya betalningsmedel och insättningarna började successivt stiga.
Denna ekonomiska utveckling är endast skenbart gynnsam. Norrmännen ha, som de säga, utan vansklighet kunnat behärska sin »begeistring». Ty i själva verket har det uppstått ett starkt missförhållande mellan penningmängden och de omsatta varorna. De gamla
varulagren ha undan för undan tömts utan att de kunnat ersättas
genom ny import eller egen produktion. På det hela taget var Norge
före ockupationen väl försörjt med de viktigaste importvarorna, såsom
bensin, gummi, kaffe, te, spannmål, bomull, tobak och mycket annat.
Väldiga summor lågo bundna i dessa stora lager. Sedan dessa tömts
antingen i den normala handeln eller genom rekvisition från ockupationsmakten, frigjordes kapital utan möjlighet att placera det i motsvarande realvärden. Det som såg ut som en rikedom var i verkligheten blott ett uttryck för utarmning.
Den stegrade penningrikedomen har emellertid också en annan och
troligen ännu mer avgörande orsak, nämligen ockupationsmaktens
väldiga penningkonsumtion. När tyskarna kommo till Norge utfärdades först en förordning om att de skulle betala vad de rekvirerade i
material och arbetskraft med s. k. »Kreditkassenschein», som skulle
vara giltigt betalningsmedel i all deras handel med norrmännen. En
fast växelkurs fastställdes och Norges bank förpliktades att inlösa de
tyska sedlarna efter denna kurs. Denna ordning varade likväl inte
länge. Såvitt man vet förutsattes det nämligen icke att dessa »Schein»
skulle medtas i den tysk-norska clearingen eller på annat sätt krediteras Norge. Under sådana omständigheter tycks man ha kommit till
det resultatet, att det vore lika praktiskt att ockupationsmakten rätt
och slätt i Norges bank lyfte de pengar den behövde. Detta blev i
varje fall vad som skedde och denna bekväma metod har nu praktiserats i många månader.
569
..·
,, ‘ ,-· •…
.t
Dagens frågor
Hur mycket ockupationsmakten på detta sätt lyft har självklart inte
bekantgjorts officiellt. Man har dock en tämligen nöjaktig kännedom
om beloppets storlek. I genomsnitt ha tyskarna tagit ut mellan 5 och
6 millioner kronor om dagen. I början av september uppgick det samlade beloppet till 2,800 millioner kronor, och troligen har det nu stigit
till i runt tal 3 miljarder. Självklart betyder inte detta att ett motsvarande belopp sedlar fabr~cerats i Norges banks tryckeri. Det hela
är emellertid efter norska förhållanden en väldig summa, tillräckligt
stor för att förklara penningrikedomen.
Lika litet som man på officiell väg fått veta något om de ockupationskostnader, som Norge måste betala, lika litet har någon upplysning lämnats om den budgetära utvecklingen efter den 9 april. Så
länge administrationsrådet bar ansvaret, höll det sig troligen till de
riktlinjer, som stortinget tidigare uppdragit. I och med utnämningen
den 25 september i fjol av de kommissariska statsråden inträffade sannolikt stora förändringar. Visserligen hade budgeten befriats från försvarsutgifter men i gengäld tillkommo nya stora utgiftsposter. Centralförvaltningen har ju under ett år undergått en enorm expansion,
och dessutom har staten igångsatt en forcerad anläggningsverksamhet,
främst då avseende vägar och järnvägar, som ockupationsmakten haft
intresse av men som påförts den norska statsbudgeten (den i fjol med
stor reklam planerade autostraden mellan Oslo och Trondheim har
dock stannat på papperet). Troligen lämnade den riksstat, som utlöpte
den 30 juni i år, ett underskott av mellan 250 och 300 millioner kronor.
Om det nu löpande budgetåret är det ännu för tidigt att uttala sig;
bl. a. verkar det som om det s. k. fackstyret har det svårt att få ur
händerna frågor som den gamla demokratien löste ganska fermt.
Hur det än kommer att gå behöver staten förr eller senare stora lån
för att kunna täcka utgifterna. Utan överdrift kan lånebehovet nog
anslås till minst 450 millioner kronor. ‘L’ills vidare ställer man antagligen sin lit till Norges bank.
I fjol somras hyste man ängslan för att arbetslöshet skulle uppstå
efterhand som industrin kom att sakna tillgång till råvaror. Denna
farhåga har emellertid varit överflödig. I stället för arbetslöshet uppstod det en nästan våldsam efterfrågan och brist på arbetskraft.
Ockupationsmaktens många nya försvarsanläggningar skapade sysselsättning på en rad av platser, och i åtskilliga fall erbjödos orimligt
goda förtjänster åt alla dem som ville ha arbete. Följderna härav blevo
föga angenäma för de näringsgrenar, som voro ur stånd att betala
lika bra. Särskilt jordbruket och skogsbruket ledo brist på arbetskraft.
Visserligen utfärdades förordningar dels om förbud för arbetare att
övergå till annat och bättre betalt yrke, dels om tvångsuttagning av
arbetskraft till jord- och skogsbruk. Men förhållandena blevo ändock
inte tillfredsställande. För de norska bönderna har det gångna året
varit utomordentligt strävsamt.
Den omständigheten att den befarade arbetslösheten aldrig uppkommit har lett till att skattebetalningen kommit att ge bättre resultat än
man från början trodde. Om skattebetalningen föreligga de sedvanliga
rapporterna från kommunerna. Skatterna ha under hela ockupations- 570
Dagens frågor
tiden kommit in ungefär som vanligt, kanske bl. a. därför att man i
Norge redan före kriget på frivillighetens väg allmänt accepterat ett
skattebetalningssystem med avdrag på lön. Med undantag för en del
sjöfartsstäder ha kommunerna- tack vare den flödande penningrikedomen – i stort sett haft lättare att få upp skatterna under ockupationstiden än på många år.
Det finns ett ord, som i denna tid är förbjudet i norsk press. Det
är ordet inflation. Likafullt går det inte att hindra att inflation ofta
diskuteras man och man emellan. Folk är fullt på det klara med vart
det bär hän, och myndigheterna göra vad de kunna för att bromsa
upp utvecklingen. Redan tidigt i fjol somras försökte man genom en
förordning fastlåsa både varupriserna och arbetslönerna vid den nivå
som gällde den 9 april. Man straffbelade prisstegringar och man fastställde maximipris för en serie av varor. Så småningom ha allt flera
av de viktigaste livsförnödenheterna prisreglerats. T. o. m. försäljningar på auktion ha underkastats bestämmelsen att priset ej skall
överstiga vad som man kunde anta att varan kostade vid tiden för
ockupationen. Maximiprisbestämmelser gälla lika mycket för lyxvaror, konst och antikviteter som för vanliga bruksartiklar. Ä ven fast
egendom faller under samma förordning: i varje kommun skall en
särskild taxeringsnämnd besttimma priset vid egendomsöverlåtelse.
Alla dessa prisbestämmelser handhas med den största energi, och speciella prisdomstolar ta hand om syndarna och de ha inte gått till
verket med silkesvantar.
Det har emellertid ännu en gång visat sig att även den mest effektiva
prisreglering blott har begränsad verkan, när marknaden präglas av
varubrist och penningrikedom. Maximipriserna ha i hög grad lett till
att varor undandragas den öppna marknaden. Otvivelaktigt är omsättningen på den svarta börsen betydande. Utvecklingens inflatoriska
karaktär framgår också direkt av att priserna sakta men säkert
stegras månad för månad trots all reglering och trots alla förespeglingar. Sålunda har index för bränsle stigit med hela 135 % sedan
augusti 1939, och därav hänför sig den största ökningen till tiden efter
den 9 april. Enligt en av Oslo stads statistiska kontor offentliggjord
levnadskostnadsberäkning, som dock självfallet inte fick publiceras i
pressen, skulle prisstegringen sedan den 9 april för en vanlig hushållsbudget i juli i år utgöra cirka 35 % (och sedan augusti 1939 50 procent).
Härvid är att märka att siffrorna icke ge någon riktig bild av läget.
Den kommunala statistiken utgår nämligen ifrån de fastställda maximipriserna, vilka emellertid som ovan sagts i hög grad överträdas.
Likväl är den officiellt erkända prisstegringen redan den tämligen
kraftig, särskilt i betraktande av att varje avtalsmässigt lönetillägg
varit förbjudet sedan ockupationen. Man har därför lätt att förstå de
ekonomiska bekymmer, som man runt om i hemmen nu har att dras
med. Tidigt tillkännagav den tyska civiladministrationen att den
norska levnadsstandarden var för hög och att en sänkning därför var
nödvändig. På kort tid har ockupationsmakten i detta avseende nått
det uppstiillda målet.
En annan följd av penningrikedomen är att obligationskurserna, som
571
ir. l ,
Dagens frågor
ett tag voro nere i 60 a 70% av papperens nominella värde, numera
åter kommit upp till omkring pari. Ånnu starkare markerad är denna
utveckling på aktiemarknaden. En rad industriaktier noteras över det
verkliga värdet, och under de sista månaderna, d. v. s. efter det tyskryska krigets utbrott, ha rederiaktierna befunnit sig i ständigt stigande. Något jobberi i stil med vad som förekom under förra världskriget har dock inte skönjts. I första hand köpas aktierna inte av
yrkesspekulanter utan av människor, som söka säkrare objekt än de
norska sedlarna.
Åven om bilden av norskt näringsliv i dag ter sig »pyntelig» försiggår i verkligheten en successiv utarmning och förminskning av landets hopsparda värden. Vad som utifrån tillföres landet står inte i
något rimligt förhållande till vad som där konsumeras. Hittills har
man i hög grad levt på överskottet från tidigare år. Den norsk-tyska
clearingen uppvisar siffror, som äro starkt till Tysklands favör, men
denna clearing belastas i mycket ringa grad med vad ockupationsmakten förbrukar i Norge. Tyska varor införas till Norge och debiteras norskt konto. I Norge köper ockupationsmakten dessa varor för
pengar, som rekvireras i Norges bank. Norrmännen få med andra ord
exportera egna produkter mot betalning i tyska varor, som tyskarna
sedan själva konsumera. Dessutom torde åtskilliga varor köpas i
Norge av tyskarna för norska pengar och sedan exporteras till Tyskland utanför clearingen. Upprepade gånger ha de norska myndigheterna klagat häröver hos tyskarna, utan att detta tycks ha lett till
någon annan ordning. Hela clearing-räknestycket är m. a. o. starkt
missvisande. Under nuvarande förhållanden kan något annat knappast
vara att vänta. I den stora uppgörelsen på kontinenten och haven
spelar de stora makternas hänsyn till de små staterna och dessas intressen icke någon nämnvärd roll. Det har man i vart fall i hög grad
fått känna på i Norge, som sannolikt måst erlägga förhållandevis
större kontributioner till ockupationen än något annat besatt land.
En demokrat i Medan de officiella aktpublikationerna till det andra
Hitlers Berlin. världskrigets förhistoria och utbrott duggat ganska
tätt, ha hittills ganska få motsvarigheter visat sig till det förra krigets syndaflod av memoarer och dagböcker. De verk av denna art,
som hittills utkommit, ha också i allmänhet varit mindre betydande,
antingen genom sitt ofullständiga innehåll som Sir Nevile Hendersons skildring av sin strandade Berlinmission eller också till följd
av sitt ursprung hos personager av andra eller lägre rang, något
som gäller det mesta av den franska litteraturen om tredje republikens undergång.
Så mycket större uppmärksamhet bör det därför väcka, att U. S. A:s
näst siste Berlinambassadörs dagbok från fyra och ett halvt års
vistelse i Tyskland redan nu föreligger i bokhandeln (Ambassador
Dodd’s Diary 1933-1938, edited by William E. Dodd jr. and Martha
Dodd, New York 1941). Det är således intet i efterhand sammanskrivet memoarverk, med allt vad detta innebär av tillrättalägganden
och anpassning efter senare tilldragelser, som här bjudes läsaren,
572
Dagens frågo1
utan en fortlöpande dagbok, förd under själva händelseförloppet.
Vad som emellertid ej klart framgår, är om editionen innesluter allt
väsentligt i dagboken eller om mera vittgående uteslutningar företagits. Vissa anspelningar på förhållanden, som aldrig direkt omtalas,
skulle möjligen peka på det senare alternativet. De kunna emellertid naturligtvis också bero på att ambassadören helt enkelt underlåtit att införa dessa tilldragelser i sin journal, för vars räkning
han väl knappast hyste litterära pretentioner. Å andra sidan synas
åtskilliga ur nationalsocialistisk synpunkt föga ortodoxa yttranden,
citerade efter namngivna personer, som veterligen ännu befinna sig
i Tyskland, tyda på att utgivarna – författarens barn – ej alltför
mycket låtit sitt editionsarbete påverkas av opportunitetshänsyn.
Detsamma gäller för övrigt vissa mycket skarpa omdömen om
framskjutna amerikanska politiska och diplomatiska personligheter, t. ex. den nuvarande understatssekreteraren Sumner W elles och
några av Dodds kolleger i andra europeiska huvudstäder.
William E. Dodd var en ny representant för den i Amerika från
George Bancrofts, John Lotrop Motleys och Andrew D. Whites dagar välkända kombinationen av historisk vetenskapsman och diplomat. När presidenten Roosevelt i juni 1933 plötsligt erbjöd honom
den lediga Berlinambassaden, tillhörde han som produktiv forskare
och som professor vid ett av staternas mest ansedda lärosäten,
University of Chicago, förgrundsgestalterna inom amerikansk historisk vetenskap. Sitt doktorat hade han vunnit i Leipzig vid Karl
Lamprechts och Erich Marcks’ seminarier på en studie över Thomas
Jefferson, Dodds favorit bland amerikanska statsmän. Hans fortsatta
författarskap hade även det gällt hans egen hembygd, Sydstaterna,
och han hade dessutom sysselsatt sig med den av honom alltjämt
varmt beundrade Woodrow Wilsons liv och gärning.
Orsaken till att Roosevelt förbigick både hugade penningmagnater
inom det demokratiska partiet och karriärdiplomater, när det gällde
att kora sitt sändebud hos Hitler, och i stället valde Chicagoprofessorn, är uppenbar. Genom att välja en akademiker med starka
sympatier för tysk kultur, sji:ilv delvis utbildad i Tyskland och alltjämt med många personliga band knuten till dess universitetsvärld, hoppades presidenten kunna uppnå kontakt med tyska kulturella kretsar liksom med de talrika representanterna för en liberalare epok inom den ännu ej på långt när likriktade högre byråkratin
i Berlin. På detta sätt tänkte han sig att kunna stärka motståndet
mot ytterlighetsmännen och förebygga en utveckling, som han icke
önskade.
Dessa förhoppningar skulle alldeles svikas. Visserligen framgår
d~t av dagboken, att Dodd idkade ett rätt livligt umgänge i tyska
universitetskretsar, särskilt naturligtvis med sina egna ämneskolleger såsom Marcks, Oncken, Hoetzsch och Windelband, och visserligen
tycks han ha kommit på ganska god fot med några av de högre
tjänstemännen i Auswärtiges Amt såsom den begåvade, bildade och
relativt liberale statssekreteraren von Biilow. Men det visade sig
snart, att denne och hans meningsfränder blott användes som tek- 573
42- 416~7. Svensk Tidskrift 1941.
~l ‘ .;·.~—·
.!
Dagens frågor
niska redskap, medan de verkliga avgörandena om det tyska rikets
utrikespolitik fälldes av män med helt andra tänkesätt. Vad åter
angår universitetskretsarna, var där missnöjet med regimen mycket
starkt under Dodds tidigare år, men dessa undanträngda och hotade intellektuella saknade både mod och, förmodligen, även möjligheter att på något sätt göra sig gällande mot de nationalsocialistiska ledarna, som voro män av helt annan både kraft och djärvhet.
Dodds mission var under sådana förhållanden dömd till ett fullständigt misslyckande, och därom blev han själv ganska snart medveten.
Detta liksom omgivningens rättsliga och kulturella tendenser tyngde
honom, allra helst som hans hälsa också började försämras. Inom
den amerikanska diplomatin tycks han ha varit ganska omstridd,
och omständigheterna vid hans avgång förefalla rätt egendomliga.
Dagboken ger emellertid också ganska tydligt vid handen, att
Dodds egen personlighet all idealitet och redbarhet till trots hade
sina uppenbara begränsningar, som försvårade hans diplomatiska
arbete. Han var en typisk amerikansk demokrat och fredsvän av
gamla skolan, uppfödd i Je:ffersons och Wilsons traditioner. Trots
sina tidigare studier i Europa och trots all god vilja mot Tyskland
– så var han klart medveten om Versaillesfredens brister och erkände Tysklands kolonialanspråk som berättigade – hade han svårt
att riktigt förstå de av gamla minnen och traditioner präglade och
tilltrasslade europeiska förhållandena. Hans egna ideal lågo i ett
tusenårigt rike, grundat på avväpning, frihandel och människorna
en god vilja. Med en rätt naiv rationalism underskattade han svå-
righeterna på vägen dit och sörjde över dem, när han varseblev
dem. Hans naivitet visade sig även i andra avseenden. Med dygdigt
ogillande, för att ej säga förtrytelse, iakttog han den diplomatiska
societetens luxuösa liv. På kvällarna efter hemkomsten från galamiddagar och soareer antecknade han i dagboken sina förmodanden
om festligheternas kostnader i goda dollars eller anförtrodde eftervärlden, att han för sin egen del funnit riklig tillfredsställelse i
ett par sandwiehes och en konserverad persika. Särskilt harmade
det honom – och det är begripligt – att den största lyxen utvecklades av representanterna för makter såsom Italien och Frankrike,
vilka enständigt vägrade att betala sina skulder till. Förenta Staterna.
Trots sina brister – den bornerade demokratiska ortodoxin och
den en smula ansträngda amerikanska enkelheten – är Dodd ur
flere synpunkter en värdefull källa. Han hade förstklassiga underrättelser både på grund av sin egen ställning och tack vare de talrika och nitiska amerikanska korrespondenterna i Berlin. Han behandlade uppgifterna med åtskillig sund och kylig kritik, han skrev
ned dem omedelbart, och han var efter förmåga skrupulöst ärl’ig
både mot sig själv och mot fakta. Dagboken innehåller inga jättesensationer eller märkliga avslöjanden, men som en välunderrättad
och lugn iakttagares samtida vittnesbörd om händelserna och stämningarna i Berlin från sommaren 1933 till julen 1937 torde den äga
ett bestående historiskt källvärde.
Vissa intryck äro särskilt starka vid läsningen av Dodds anteck- 574
Dagens frågor
ningar. Under den första tiden är det påfallande, hur så gott som
alla, även högt uppsatta tyska funktionärer, mer eller mindre betraktade Hitler som en övergående, egenartad och för de flesta obehaglig episod i Tysklands utveckling. En man som doktor Dieckhoff,
senare sitt lands siste ambassadör i Washington, kunde ännu i maj
1934 visa Dodd sin oro, att den amerikanska bojkotten mot Tyskland
skulle lättas, varigenom en av Dieckhoff väntad och efterlängtad
tysk omvälvning skulle fördröjas. Den intensiva spänningen något
senare, efter den dåvarande vicekanslern von Papens mot regimen
starkt kritiska Marburgtal och före kuppen 30 juni, framträder klart
i skildringen. Andra personligheter, vilkas oppositionella inställning till systemet belyses, äro de båda ekonomiska förgrundsfigurerna
vid denna tid, ministrarna Hjalmar Schacht och Kurt Schmitt, vilka
för övrigt synas ha varit de tyska offentliga personligheter, som Dodd
av skilda orsaker satte högst.
I Dodds skildring – liksom väl även i verkligheten – framstår
den abessinska krisen som den stora vändpunkten. Till dess hade
England-Frankrike trots allt stått som den starkaste maktfaktorn
i Europa. Italien och Tyskland voro dessutom sinsemellan oense i
den österrikiska frågan, vartill enligt vissa av Dodds sagesmän,
bland dem ingen mindre än Schacht, kom en rent personlig antipati
mellan de båda diktatorerna. Åven i officiella tyska kretsar väntade man på hösten 1935, att Abessinienaffären skulle sluta med Mussolinis nederlag och fall samt betänkliga återverkningar därav på
den tyska diktaturen.
Utgången blev den motsatta. Stresafronten sprängdes för alltid,
Italien drevs i Tysklands armar, Mussolini triumferade över västmakterna och Nationernas förbund, Englands svaghet blev uppenbar.
Därmed voro förutsättningarna skapade för den följande utvecklingen – Rhenlandets remilitarisering och införlivandet av Österrike och Tjeckoslovakiet med Tyskland.
Denna förändrade europeiska stämning präglar den senare delen
av dagboken. Tysklands växande militära och politiska styrka,
Hitlerregimens befästande inom landet och den tilltagande ängslan
bland dess grannar Hro de karakteristiska dragen i bilden. Dodd,
som dock av allt att döma icke egentligen var någon skarpsinnig
man, såg klart, att utvecklingen med växande hastighet bar hän
mot det stora kriget och att Tysklands mål var en fullständig hegemoni i Mellaneuropa med införlivning i en eller annan form av
Donau- och Balkanländerna, Holland, Belgien och Baltikum. Flere
bland hans kolleger, särskilt den holländske ministern van LimburgStirum, delade denna hans uppfattning. När man ser, hur denna bedömning av lägets innebörd på ett rätt tidigt stadium härskade hos
diplomaterna i Berlin, är det svårt att undertrycka en viss undran
över västmakternas militära försummelser och över att den engelska
regeringen ända in i mars 1939 trodde på sin utjämningspolitik och
för dess skull lät Locarno, Wien och Prag falla. Illusionerna verka
mot den avDoddmålade bakgrunden vida svårförklarligare än förut.
Dodds anteckningar kunna naturligtvis icke sprida något ljus
575
~: ‘. . .
.· lll • ,-·. ,.; ..~.~——
·~ .1
..
Dagens frågor
över avgörandena inom de innersta tyska regeringskretsarna, över
de beslut, som där fattades, och över de maktförhållanden och
motsättningar, som där förelågo. Men som stämningsbild från det
officiella Berlin, från dess ministerier, ambassader, banker och utländska tidningsredaktioner har den ett stort och förblivande dokumentariskt värde.
Gunder Hägg och Knappt hade den vittberömde jämten Gunder Hägg
amatörismen. satt sitt världsrekord å 1,500 m., förrän han anmäldes av en gammal idrottsledare för överträdelse av amatörstadgarna
och avstängdes tills vidare från tävlingar. Halvannan månad har undersökningen hittills tagit utan att något straff utmätts eller något
klarläggande överhuvud gjorts. Det har dock sipprat ut att fallet
Hägg komplicerats därigenom att även ett par idrottsföreningar medverkat vid transaktionerna; likaså att den avstängde världsrekordmannen inte varit den ende stjärnlöpare, som profiterat av arrangerande idrottsföreningars skrupelfria tävlan om publikmagneterna.
Framför allt har man förstått, att de internationellt gällande amatörreglerna genom att redan vid »första resan» stadga livstids avstängning av en felande idrottsman vållat våra högsta judiciella
idrottsliga myndigheter begriplig tvekan och motvilja.
Så långt om själva det aktuella fallet.
Hur har nu den svenska opinionen reageraU Enligt kåsörerna –
som ofta utprångla de populäraste och ytligaste meningarna – skulle
amatöriden vara antediluviansk, ett verklighetsfrämmande påhitt av
rika och stupida engelska lorder under idrottens barndom. Arbetaren
är sin lön värd, säger man; varför skulle inte en idrottsstjärna få
klingande valuta för sin talang och sin träningsmöda~ Åven ett flertal framstående idrottsjournalister ha givit uttryck åt liknande
tankar. De ha, med rätta, uppvisat bristerna hos de nuvarande amatörbestämmelserna; sedan ha de, utan logiskt sammanhang, dragit
slutsatserna att det bästa vore att göra tabula rasa med alltihop, i
tro att man bara därigenom skulle vinna större ärbarhet och renhårighet. Åven denna allt-eller-intetståndpunkt har ofta blandats
med ett sentimentalt försvar för stjärnidrottsmannens »rätt» att för
egen vinning exploatera publikintresset. Mot alla dessa grunda eller
spetsfundiga argument har dock Idrottsbladet med största skärpa
reagerat, särskilt Torsten Tegner och Gösta Holmer, fastän den senares projekt att indela idrottsmännen i olika rangklasser med olika
traktamenten måste betecknas som en kompromiss ganska långt ute
på det principlösas sluttande plan. Med all sannolikhet har den ansvariga idrottsledningen samma principiella uppfattning som Idrottsbladets chefredaktör.
Som oftast – frestas man säga – har T. T. etsat de mest genomtänkta, ansvarskännande och framtidsbärande programmatiska satserna.
En sak är att de nuvarande amatörstadgarna behöva revideras.
Starka skäl synas sålunda tala för major Råbergs förslag att Sverige
skulle emancipera sig från de internationella reglerna åtminstone i
576
Dagens frågor
det hänseendet, att överträdelser i stället för att promt och orimligt
leda till livstids diskvalifikation bestraffas första gången med varning eller med en kortare tids avstängning. Även det tillåtna dagtraktamentets maximum kan alltid diskuteras; det nu medgivna beloppet, ett guldpund, har – såsom Holmer påpekat -med tiden fått
ett betydligt lägre köpkraftsvärde än när det för ett trettiotal år sedan
fastställdes som internationell måttstock. Riksidrottsförbundets amatörkommitte har också i sitt förslag till nya regler föreslagit 25 kronor som övre gräns i Sverige. Självklart hänger amatörbestämmelsernas strikta efterlevnad på att de inte äro omänskligt drakoniska
och att de anpassas efter penningvärdets förändringar.
En annan sak är emellertid problemet amatöridrott eller professionell idrott. Denna principfråga berör inte bara idrotten utan är av
största räckvidd även för ungdomens fostran i stort. Det är ingen
likgiltig sak, om de unga idrottsmännens strävan ytterst iniänkas på
jakt efter pengar. Att så sker kan vara begripligt om det gäller
boxare, som både måste tåla slag och räkna med allvarliga risker,
eller om det gäller konståkare, som på grund av sin heldagsträning,
sitt ambulerande liv och sin dräktparad närmast äro att jämföra med
balettens folk. Men i övrigt kan idrotten inte vara självändamål.
Syftet är inte att göra idrotten till ett yrke utan i stället att göra
yrkesmännen till idrottare. I människans långa liv måste idrotten
vara en bisak, visserligen viktig och kanske under några ungdomsår
. huvudintresset, men ändock aldrig så dominerande att de idrottandes
»civila» ambition förtränges.
De uppoffringar i tid och pengar, som idrottseliten gör, böra dock
kompenseras. Detta är också amatörbestämmelsernas förnuftiga mening. Vore de tillåtna traktamentena för njuggt tillmätta, skulle den
fattige idrottsmannen – eller den gifte – ej kunna hävda sig mot
den mer välsituerade. Även med nuvarande traktamenten kan vederlaget bli ganska ansenligt, eftersom fullt traktamente också kan utgå
för resdagar, fastän resan blott upptar någon liten del av dygnet.
Dessutom få idrottsmännen numera i allt större utsträckning nyttopriser i stället för de gamla »tennbucklorna», och de stora stjärnorna
ha nog fått ett icke föraktligt tillskott till bosättningen på denna
legala väg. Amatörreglerna ha därför det dubbla syftet: å ena sidan
att hindra idrottsstjärnorna att ryckas loss från ett normalt förvärvsarbete och å andra sidan att göra det möjligt även för den fattige
idrottsbegåvningen att få råd att odla sina färdigheter. Redan detta
är en sund avvägning.
Men konkret gäller frågan eljest kort och gott, om idrottspublikens
pengar skola gå till idrottsstjärnorna eller till idrottsorganisationerna
(förbunden och föreningarna) för att finansiera dessas arbete på bredden. Känner man de kroniska penningbekymmer, som de allra flesta
föreningar dras med, kan svaret inte gärna bli mer än ett. Det är
för övrigt inte alls givet, att människor lika gärna som hittills skulle
betala ofta ganska höga entreavgifter, om de visste att intäkterna
skulle användas till stjärngager och inte komma idrotten till godo.
Det skulle även vara svårt att se någon högre rätt i att stjärnorna
577
·~.. .· .. ‘ ,-· .·,
··: .f
Dagens frågor
rikligt besoldades, medan föreningsledare, som kanske »gjort» stjärnorna, fortfarande skulle få slita och släpa utan ersättning. Ä ven
för moralen hos idrottsmännen inbördes skulle sanktionerandet av ett
slags hel- eller halvprofessionell överklass vara av ondo; det skulle
rubba grundvalen för idrottsmännens jiimlikhet och det skulle skapa
ett högre stånd av gladiatorer, som måste räkna med helt andra anspråk från publiken än denna hittills kunnat ställa på de brandmän,
skogsarbetare, studenter, lantarbetare och andra, som nu fylla anmälningslistorna vid de stora tävlingarna och bedömas såsom amatörer, d. v. s. sådana som idrotta på fritiden av kärlek till idrotten.
Slutligen kan det verkligen sättas i fråga, om det alltid vore någon
större förmån för en ung pojke att under ett par år få händerna fulla
med pengar och nå upp till en inkomstniv~’l, som han kanske senare
i livet inte kan hålla.
Viktigast av allt är dock att idrottsmännen och därmed ungdomen
i stort inte fostras i en anda, som om pengar vore allt och det högsta
i livet. Redan idrottens eget nöje för utövaren – den fysiska spänsten, kamratskapet, resorna o. s. v. – vederlägger en sådan uppfattning. I vår tid har det ideellaarbetet helt enkelt varit den oundgängliga förutsättningen för de stora folkrörelsernas utbredning. För det
vetenskapliga arbetet – för att ta ett annat exempel – gäller samma
lag. Den mäktiga idrottsrörelsen har vuxit fram tack vare hundratusentals osjälviska intresse. Att vidmakthålla detta ideella underlag
är idrottens stora framtidsproblem. Att legalisera professionalismen
vore att skjuta en bresch i den gamla, starka grunden.
E. H.
578

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner