Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

. ·~
~~~~~~~ ——— —
DAGENS FRÅGOR
Den 8 aug. 1941.
Den utländska Många gånger har man måst ställa sig betänksam
propagandan. till den utländska propagandaflod, som efter krigsutbrottet och i synnerhet på senaste tid vällt in över landet. Den
förekommer både öppet och förtäckt, många gånger tydligen med
svenskar vid servicen. Med en viss rätt skulle det kunna sägas, att
det inflytande, som främmande makter under frihetstiden ville vinna
genom att muta riksdagsmännen vilja de denna gång skaffa sig genom att utnyttja propagandateknikens alla resurser i påverkan av
folkopinionen.
I det längsta ha de flesta nog tyckt, att varje uppdämmande av
det tryckta eller talade eller filmade ordet strede mot vår traditionella tryckfrihet. De ha ej heller kunnat förbise de stora tekniska
och administrativa svårigheter, som måste vara förenade med genomförandet av något slags licens- eller kontrollsystem. De ha sä-
kerligen också hållit före att det svenska folket skulle äga tillräcklig inre motståndskraft för att ändå till sist alltid känna och tänka
svenskt, helst om en effektiv motpropaganda igångsattes.
Händelser på sistone tyda emellertid på att den utländska propagandan inte är utan sin effekt; svaghet för utländskt ingår ju för
övrigt i den klassiska förteckningen över våra nationalsynder. Vare
härmed hur som helst är denna utlandets andliga bearbetning av
Sverige föga uppbygglig. Vad tjänar till att t. ex. i ett engelskt
skyltfönster på Vasagatan i Stockholm sönderbombningen av Tyskland framhäves genom den moderna reklamteckningens verkningsmedel eller att tyska krigsskildringar släppas genom den statliga filmcensuren, vilkas karaktär av skrämsel och propaganda är uppenbar7 Helt nyligen har också justitieminister Westman gjort ett uttalande om propagandan, vilket måste tolkas såsom en känsla av
otrevnad.
Blott en enda synpunkt skall här understrykas. A ena sidan har
folket över sig en utländsk propaganda, som enligt sakens natur är
tillrättalagd efter vederbörande stats intentioner. Den förstorar och
förtiger alltefter det intresse· den vill tjäna. Den innehåller ofta
smädliga uttalande om motståndare. A andra sidan ha vi den
svenska pressens nyhets- och åsiktsförmedling. De svenska tidningarna ha ofta ringa möjlighet att klarlägga förhållandena, bl. a. därför att de äro hänvisade till de vederbörligen statskontrollerade telegramagenturerna eller därför att deras korrespondenter äro underkastade censurens kontroll eller vid resor blott visas vad som lämpligen anses böra visas. Ån mer ha tidningarna efter vädjanden från
regeringen frivilligt vinnlagt sig om stor återhållsamhet vid bedö-
mandet av utländska företeelser och icke minst av de företeelser,
varmed den utländska propagandan sysslar. Denna tingens ordning
434
Dagens frågor
strider emellertid mot allt vad man förknippat med fri opinionsbildning. Med denna menades förr i världen detsamma som Regels
metod att genom tes och antites nå fram till syntes. Den fria opinionsbildningen förutsatte med andra ord, att man genom fri kritik och fri
antikritik skulle låta sanningen utkristallisera sig. Denna opinionsbildningens grundlag gäller än i dag oavkortat som den i längden
enda bäriga. Den har emellertid de facto satts ur kraft. Då inga
ansvarskännande i nuvarande läge väl vilja rekommendera det
botemedlet, att den svenska pressen borde upphöra med att efterkomma den ansvariga politiska ledningens vädjanden om återhållsamhet, kan den önskliga balansen endast vinnas genom att beträda
den andra vägen, nämligen genom att beskära den utländska propagandan. I teorien kan slutsatsen icke bli någon annan. Hur problemet praktiskt må kunna lösas skall här inte diskuteras. Men det
vore förödmjukande att erkänna oss värnlösa mot detta slags import.
Turkiets Förhållandet mellan England och Turkiet har alltsedan
svåra läge. början av det nu pågående kriget varit synnerligen
hjärtligt. I den allians, som sommaren 1939 avslöts mellan England,
Frankrike och ‘l’urkiet, förband sig det senare till ett – visserligen
passivt – stöd under det kommande kriget, vilket tog sig uttryck
däri, att Turkiet förklarade sig som icke krigförande. Ett intimt
samarbete etablerades mellan turkiska generalstaben och de engelska
och franska överbefälhavarna i Främre Orienten. Som belöning för
sin välvilliga inställning erhöll Turkiet det ursprungligen i det
franska mandatet Syrien – med viss autonomi – ingående Hatayområdet, och d~irjämte förband sig England och Frankrike att leverera stora kvantiteter moderna vapen. Turkiet erhöll vidare lån från
England.
Efter krigets utbrott den l september 1939 visade den turkiska pressen klart och tydligt sin stora sympati för de allierade, medan axelmakterna utsattes för skarpa angrepp. Dessa riktade sig särskilt mot
Italien, som sedan världskrigets och det turkiska befrielsekrigets dagar räknas som den specielle arvfienden. Det franska nederlaget
sommaren 1940 noterades utan panik i ‘l’urkiet men medförde självfallet en viss prestigeförlust för de allierade. De stora engelska framgångarna i I~ibyen och Cyrenaica förra vintern återställde dock den
engelska prestigen fullt. Om Frankrike var det icke mera tal. Militärskribenterna i den turkiska pressen kände krigsskådeplatsen i
Nordafrika på sina fem fingrar. De som skrevo de militära översikterna voro pensionerade generaler, som deltagit i Tripoliskriget
1911, som kände de stora svårigheterna för ett ökenfälttåg och därför
visste att värdera de framgångar engelsmännen vunnit.
Men samtidigt började den tyska penetrationen av Balkan. Medan
italienarna stampade på samma fläck i Albanien – återigen välkänd
mark för de turkiska generalerna, som deltagit även här under Balkankrigen – flyttade tyskarna på diplomatisk väg fram sina positioner, först i Rumänien och därefter i Bulgarien. Faran närmade
435
… ________
Dagens frågor
sig Turkiet mer och mer. Från och med de första månaderna 1941
kan man också märka en försiktigare ton i den turkiska pressen
gentemot Tyskland. Mot Italien visade man fortfarande ganska ohöljt
sitt förakt.
Den tyska ockupationen av Grekland betydde att Turkiet blev
tvunget att helt ompröva läget: Erövringen av Kreta förde faran
ännu närmare, och Turkiet be”finner sig nu i en position som är långt
ifrån behaglig. Det rysk-tyska krigsutbrottet medförde visserligen
en tillfällig avspänning, men om axelmakterna på nytt skulle igångsätta en offensiv i östra Medelhavet kan väl endast ett under rädda
Turkiet från att välja klart mellan England och Tyskland. Men härvid torde icke endast känslom~issiga stämningar komma att vara bestämmande. De turkiska statsmännen ha även att taga hänsyn till
den avspärrning landet utsatts för. Denna berör alltmera alla områ-
den inom det turkiska niiringslivet, och det tysk-turkiska vänskapsfördraget för kort tid sedan måste ses mot bakgrunden både av den
militär-politiska inringningen och avspärrningen.
Det är inget tvivel om att Turkiets strävan ända från avslutandet
av den engelsk-fransk-turkiska pakten 1939 har gått ut på att till
varje pris undvika att dragas in i stormaktskriget. Turkiets ställning
som icke krigförande makt har inneburit det största möjliga medgivande åt de allierade, utan att man därmed löpte risk att aktivt
dragas in i kriget. Turkiet har ingenting att vinna på ett deltagande.
Visserligen har det önskemål om gränsrevisioner, men man har icke
ansett dem vara värda ett krig. Det gäller den korta sträcka av järnvägen från bulgariska gränsen till Istanbul, som löper på grekiskt
område, det giiller en sträcka på Baghdad-banan, som går ner i en
kil till Aleppo på syriskt område, och det gäller sist men icke minst
Tolvöarna, vilka med sina italienska militära styrkor och befästningar kännas som ett ständigt hot mot ‘l’urkiet. Någon tanke på ett
återställande av Turkiet före världskriget har man icke. Den allt
överskuggande orsaken till att Turkiet vill hålla sig utanför kriget
är emellertid att man icke genom ett nytt krig vill rasera Atatiirks
uppbyggnadsverk Landet var fullständigt förött vid republikens ut–
ropande 1923. Nästan ständiga krig alltsedan 1911 hade utarmat landet. Genom Atatiirks och hans efterföljare Ismet Inöni.is kloka fredspolitik har man nu kommit så långt att man kan börja tala om ett
välstånd. Det är ingen hemlighet att det iir presidenten Ismet Inönil
och överbefälhavaren, marskalken Fevzi Cakmak, båda Atati.irks närmaste medarbetare, som personligen satt in hela sin kraft för att behålla freden. Att det har varit förenat med stora svårigheter att
styra mellan Scylla och Charybdis behöver väl knappast påpekas.
De tyska ekonomiska intressena i Turkiet voro fram till1939 mycket
stora. Tyska ingenjörer hade i stor utsträckning inkallats som experter, och den tyska industrien hade kraftig avsättning över allt i
landet. Kriget och förbundet med de allierade medförde att tyskarna
snabbt trängdes ut från den turkiska marknaden. De tyska ingenjörerna och experterna sändes hem, ibland under former, som kanske
icke kunna räknas som direkt neutrala. Turkiet övergick till att sköta
436
Dagens frågor
sin industri med hjälp av egna tekniker. Denna utveckling var avsedd redan från första början. De utländska experterna skulle endast
användas, tills Turkiet hade hunnit utbilda egna. .Men man kan fråga
sig om icke övergången under inverkan av det politiska läget skedde
för snabbt. Turkiet har fortfarande behov av utländsk teknisk hjälp.
England och Frankrike ha icke förmått leverera sådan hjälp i större
utsträckning, och därför har den turkiska industrien ibland haft att
kämpa med stora svårigheter. En förbättring inträder dock efterhand som nya turkiska ingenjörer hinna utbildas.
Efter den tyska ockupationen av Grekland var Turkiet delvis inringat av Tyskland ur både militär och ekonomisk synpunkt.
Tyskarna kunde med sitt flyg och med hjälp av italienska undervattensbåtar blockera den allierade och neutrala sjöfarten på Turkiet,
åtminstone till Smyrna, Istanbul och Svarta havs-hamnarna. Två
vägar stodo dock fortfarande öppna för den turkiska handeln –
Svarta havs-förbindelserna med de ryska hamnarna, främst Odessa,
och Baghdad-banan, som medgav förbindelse med Basra, dit all viktigare handel mellan Främre Orienten och Nord- och Syrlamerika
koncentrerats. Den 22 juni 1941 stiingdes definitivt förbindelsen med
Ryssland. Baghdad-banan hade då genom upproret i Iraq och därefter kriget i Syrien en längre tid varit avstängd. .Men även andra
orsaker som här nedan skola belysas ha medverkat till att Baghdadbanan icke kan fylla Turkiets behov vid en ekonomisk avspärrning.
Det tysk-turkiska vänskapsfördraget av den 18 juni 1941, som var
kombinerat med en notväxling angående ökade ekonomiska förbindelser och en förklaring angående press och radio i de båda länderna,
kom icke som en stor överraskning för den som följt utvecklingen
i Främre Orienten. Den turkiske utrikesministern Saracoglu betonade två dagar senare i en intervju, som Reuter-korrespondenten i
Ankara erhållit, att fördraget icke på något sätt berörde de vänskapliga förbindelserna mellan England och Turkiet, och att den passus
i fördraget, som bestämde att Turkiet skulle upprätthålla tidigare
med andra makter ingångna fördrag, skulle i varje detalj uppfyllas.
Saracoglu försäkrade vidare att ‘l’urkiet under inga omständigheter
skulle tilläta transitering av krigsmateriel eller trupper.
Vänskapsfördraget med ‘ryskland får ses som ett nytt utslag av
Turkiets bestämda önskan att i det längsta hålla sig utanför kriget.
Det är förklarligt vidare ur den synpunkten att Turkiet nu tvingats
in under ‘l’ysklands och de av Tyskland behärskade ländernas ekonomiska sfär. Det råder stor brist i landet på vissa varor som äro alldeles oundgiingliga, så t. ex. järnvaror av skilda slag. Dessa kunna
med nuvarande läge endast erhållas från Tyskland eller EnglandAmerika. En inblick på kartan och krigsläget i Europa säger, att
det är lättast att erhålla dem från ‘l’yskland eller tysk-ockuperat
område. Baghelad-banan räcker icke till för att förse Turkiet med
nödvändighetsvaror. V~igen till Basra och Baghdad är en lång, svårtrafikerad och dyrbar nödfallsväg för den turkiska industrien och
handeln. Den kan jämföras med Petsamo-vägen för Sveriges vidkommande. Låt oss kasta ett öga på Baghdad-banans kapacitet.
•.

437
Dagens frågor
Det var i juli 1940 som en direkt banförbindelse öppnades mellan
Haydarpascha, Istanbuls asiatiska järnvägsstation, och Baghdad, där
förbindelse uppnåddes med den smalspåriga järnvägen till Basra vid
Persiska vikens övre del. Taurus-expressen avverkar sträckan Haydarpascha-Baghdad på 3 dygn, och sträckan Baghdad-Basra tar 14
timmar för snabbaste passagerartåg. Järnvägen löper till största delen på turkiskt område. Sektionen Meydanekbez-Aleppo-Corbanbey
samt Nissibin-Tel-Kotchek är syrisk, och resten tillhör de iraqiska
statsjärnvägarna.
Normalt ha turkarna rätt till ett godståg dagligen i vardera riktningen mellan Baghdad och Turkiet. Fraktkostnaderna äro avsevärda. Den engelske Iraq-experten Ireland uppger dem i en uppsats
i sista numret av Foreign Affairs till 89 dollars per ton plus 3 dollars
för omlastningskostnader i Baghdad, vilket gör i runt tal 380 kr. i
svenskt mynt per ton. Detta gäller dock hösten 1940. Hamnen i Basra
har en kapacitet av c:a 5,000 ton per dag, men torde under krigets
lopp ha blivit utbyggd och förbättrad. Svårigheterna för transporter
på Baghdad-banan ligga däri att den smalspåriga järnvägen BasraBaghdad icke förmår avverka den stora godstrafiken, vidare att allt
gods måste omlastas i Baghdad till normalspåriga järnvägsvagnar.
Slutligen lida både de iraqiska och turkiska statsjärnvägarna brist
på rullande materiel. Det blir därför endast de allra viktigaste och
oundgängligaste varorna som kunna komma till Turkiet på denna
väg. Därtill komma den senaste tidens politiska svårigheter i Syrien
och Iraq, där läget ingalunda kan anses vara stabiliserat.
Den brittiska ockupationen av Syrien har medfört att Turkiet nu
har de stridande makternas trupper in på sina griinser både i norr
och söder. Det engelsk-ryska militära samarbetet, som blev en följd
av det tysk-ryska kriget, har ytterligare komplicerat läget. Turkarna
måste nu på bästa sätt söka vårda de vänskapliga förbindelserna
med England, som ju Saracoglu förklarat skola bestå trots det tyskturkiska vänskapsfördraget. Samtidigt måste ett tyskt förintande av
kommunismens ideer vara – om inte ett officiellt uttalat turkiskt intresse – något högst önskvärt för ett land, som sedan århundraden
tillbaka haft att taga hänsyn till ryska expansionssträvanden. På
ena sidan står den »demokratiska» linjen England-Amerika, som otvivelaktigt har de största sympatierna rent känslomässigt sett, på den
andra Tysklands antikommunistiska linje, vars syften åtminstone tills
vidare endast kunna vara Turkiet till nytta. Dess läge påminner härvidlag i ganska hög grad om vårt eget.
En ideologisk upp- Vidstående uttryck förekommer såsom ett slags
lösningsprocess. slutvinjett i Herbert Tingstens »Den svenska
socialdemokratiens ideutveckling» (2 band, Tidens förlag), det första
verket i den planerade serien »Den svenska arbetarklassens historia».
Uttrycket karakteriserar författarens syftemål: att skildra den av den
socialistiska arbetarrörelsen länge omfattade marxistiska ideologiens
nedvittring och utbytande mot den av partiet numera hyllade demokratismen och folkhemsläran.
438

Dagens frågor
l<~örfattaren har gått till sitt värv med nästan lidelsefull grundlighet.
Tidigare har han mer än andra i detta land sysslat med de antiintellektualistiska strömningarna i tiden. Det är lätt att förstå, att hans
forskarindividualitet, präglad som den är av osentimental och fördomsfri logisk energi, förde honom in på detta område. Även nu har
han givit sig ut på samma jaktmarker. Han har denna gång tecknat
den marxistiska mytologien och dess långvariga missledande inflytande på den svenska socialdemokratiska rörelsen. Hans pensum har
inte varit att skriva partiets allmänna historia utan blott dess programmatiska. Han har avdelning för avdelning fixerat ideerna och
hugskotten, låtit de framtriidande personerna tala genom citat, prövat
deras uttalanden med utgångspunkt från sina egna krav på logik och
tankereda samt sedan sammanfattat den idepolitiska utvecklingen.
Han avstår från att behaga läsarna med teckningar av de ledandes
personligheter eller bataljmålningar från de dramatiska händelserna
i partiets liv, och han försmår att ta med några roande kuriosa. I
sin koncentration för idehistorien låter författaren – i motsats till
partiets allra flesta andra historieskrivare – aldrig ens locka sig att
glorifiera socialdemokratiens »heroiska» genombrottsår; snarast tar
han avstånd från det berättigade i klichen om »åtalsraseriet», och
han ler åt de ungdomliga Branting, Danielsson och Sterky, när de
på 90-talet tämligen ensamma ändock talade som om de kommenderade miljoner människor. Aldrig heller faller framställningen ur
ramen genom polemik eller fördömande av andra partiers handlande.
Han har verkligen velat författa sitt verk som en kylig vetenskapsman och icke som någon advocerande partiman.
Tingstens arbete har på detta sätt blivit ett standardverk både för
vår politiska nutidshistoria och för kunskapstörstande, bildbara dagspolitiker, oavsett i vilket läger dessa befinna sig. Ett litet kansli har
varit honom behjälpligt att samla ihop ett överväldigande material,
men själv har han ordnat puzzlet och tänkt. Han har suveränt behärskat sitt väldiga material, och trots bokens stora omfång är hans
framställning ytterst koncentrerad, ibland nästan lakonisk. Även
stilistiskt når den högt (läsningen skulle dock ha varit ännu lättare,
om man inte i detta jubileumsverk liksom i så många andra envisades att ha så breda textsidor). Man har intrycket att Tingsten i
detta verk skoningslöst och utan opportunitet letat efter sanningen.
Han har därigenom lyftat den hittills ofta såsom alltför servil misstrodda partihistorieskrivningen till ett slags rannsakningsprotokoll
över svensk politik under det sista halvseklet, ett protokoll som visserligen mest angår de i målet inblandade socialdemokraterna men
som måste tvinga även människorna i åhörarbåset till ofariseisk och
nyttig självprövning.
En händelse har gjort, att Tingstens idehistoriska arbete utkommit
vid en tidpunkt, då socialdemokratien i Sverige visserligen i mandattal är starkare än någonsin men då socialismen som ide överallt befinner sig i kris. Ingen vet riktigt, vad socialismen betyder enligt
dagens vokabulär. Förr trodde många på socialismen som en »frälsande och allt omdanande makt»; »med socialismen skulle krigen
439
·-~
..
Dagens frågor
försvinna, nationerna och människorna leva i frihet, jämlikhet och
broderskap, kvinnorna bliva männens kamrater, de erotiska förbindelserna präglas på en gång av frihet och hänsynsfullhet, dryckenskapen vika för den måttfulla och kultiverade njutningen, brotten
bli få och socialt oväsentliga, kunskapen och kulturen berika och lyckliggöra människorna». Förr fanns det Marx’ ödesbestämda utvecklingsschema, enligt vilket den socialistiska staten en vacker dag
nolens volens skulle komma efter en viss händelseprocess, kännetecknad av förtätad rikedom och utbrett proletariskt armod. En tid
fanns det också tron på socialiseringen, som skulle uppluckra jordmånen för och påskynda ankomsten av det nya samhället, sedan det
visat sig att den faktiska utvecklingen alls inte ville följa den
Marxska tidtabellen. ‘l’ingsten har fattat som sin uppgift att avlägsna
all myt- och dimbildning. Liksom för Keynes är för honom den dogmatiska marxismen tydligen en »ologisk och ledsam lura». Med stort
skarpsinne har Tingsten velat redan från början avhysa Marx för
dennes motsägelsefullhets skull. Han analyserar ingående skillnaden
hos Marx mellan det »stora» och »lilla» perspektivet. Dennes socialekonomiska förutsägelser äro för Tingsten ganska världsfrämmande
kammarspekulationer. T. o. m. inför den historiska personligheten är
Tingsten alldeles känslolös och oromantisk. Marx’ inflytande på de
visserligen begåvade men teoretiskt oskolade och okritiska arbetarledarna i Sverige finner Tingsten länge skadligt, därför att det band
dem vid eskatologiska tvångsföreställningar och hindrade dem från
att med politisk realism inrikta sig på näraliggande, gripbara och
väsentliga uppgifter. Det alstrade kort sagt en benägenhet för en
dubbelbottnad politik.
Särskilt fängslande och lärorikt är det kapitel, där socialdemokratiens ekonomiska politik mellan de två världskrigen skildras. Mandattillväxten och den allmänna radikaliseringen under och efter det
förra kriget föranledde höga rop på en klart socialistisk politik.
Partiet, som länge trott på att Marx’ förutsägelser automatiskt skulle
slå in, stod till en början ganska handfallet. Socialiseringen, den
industriella demokratien och den konfiskatoriska beskattningen gjordes dock i all hast till de närmaste framtidsmålen. Men socialiseringsnämnden blev länge »en permanent institution för skyddande av socialiseringens hemligheter», tills den på mitten av 1930-talet gick
hädan utan att lämna efter sig några andra tillgångar än en del
Sandlerska aforismer; den industriella demokratien betackade sig de
realistiska fackföreningarna för, och sedan de Wigforss-Rignanoska
planerna på en arvsskattekonfiskation sammanpiskat de borgerliga
vid 1928 års val och i samma mån avskräckt SAP:s generalstab, ställdes partiet omkring 1930 inför en allvarlig konflikt mellan ide och verklighet eller mellan ideologi och handlingsvilja, såsom många belysande
uttalanden från 1932 års kongress bära vittne. Tingsten tvekar inte
att resolvera, att den ekonomiska krisen räddade socialdemokratien
ur dess dilemma, i stället för att socialismen, som det manhaftigt förkunnades, skulle bli räddningen i krisen. Ty med krisen kunde partiet
samlas kring ett enande kortfristigt arbetslöshetsprogram, och väl
440
Dagens frågor
etablerade i konseljsalen kunde ledarna undan för undan mata fram
ett välfärdsprogram, som mycket omarxistiskt omdöptes till socialism. Och från Rickard Lindström lånade Per Albin Hansson uttrycket folkhem- den term somKjellenen gång i tiden präglade och
som Engberg tidigare avvisat både på grund av ursprunget och enär
den vore alltför socialharmonisk.
Om det 900 sidor starka verket i övrigt kunna här endast några
antydningar göras. Det inledande kapitlet om de sociala åskådningarna under 1870- och 80-talen har röjt upp i många den populära
historieskrivningens vildsnår. Här har förf. liksom i förbifarten gjort
undan mycket för en verklighetstrogen kartläggning av ett av den
kritiska vetenskapen mycket obevandrat land. stort nyhetsvärde ha
likaledes hans forskningar rörande kyrkans ställning vid denna tid
till den ofta utilistiskt besmittade socialismen. Mycket klarläggande
är även kapitlet om försvaret. Erantings egen utveckling hän emot
positiv försvarsvänlighet framstår nu med en helt annan genetisk
pregnans än tidigare. Ån mer skapas klarhet över de starka brytningar i försvarsfrågan, som uppstodo omkring 1910 och 1930; vid
bägge tillfällen befann sig den försvarsvänliga, av partiets ledare hävdade uppfattningen i minoritet, fastän allt gjordes att med formuleringsteknikens hjälp överskyla schismen. Av Tingstens redogörelser
framgår det, att P. A. Hansson vid 1932 års kongress ställde kabinettsfråga på det medlingsförslag, som kongressen sedermera antog; endast ovilligheten att åstadkomma en ledarkris förmådde den försvarsljumma eller pacifistiska majoriteten (dit bl. a. Z. Höglund och Engberg hörde) att genomdriva ett tveklöst uttalande till förmån för en
omedelbar avrustning. Stort intresse erbjuder också avdelningen om
ministersocialismen och parlamentarismen. Sålunda upplyser Tingsten med ledning av partistyrelsens protokoll, att socialdemokraterna
redan 1914 voro redo att delta i en koalitionsregering av vänsterpartierna; han har också många upplysningar att ge om socialdemokraternas vantrivsel med den svenska 1920-talsparlamentarismen efter de
för partiet deprimerande intrycken av de socialistiska regeringarnas
oförmåga att realisera partiprogrammet; denna vantrivsel inspirerade
Wigforss till att förmå 1928 års kongress att göra ett mycket restriktivt uttalande i regeringsfrågan, ett uttalande som enligt. Tingsten
faktiskt skulle ha dispenserat partiet från den eljest enligt parlamentarismen gällande ansvarigheten och som också helt negligerades
1932, när partiet efter sex års vila åter fick regeringschansen. Av ett
aktuellt intresse är att genom ‘ririgsten bli påmind om att exempelvis
Gustav Möller för tjugofem år sedan lekte med tanken att låta en
förstakammarreform ta gestalten av en ombildning av vårt överhus
i korporativ riktning.
Det vore knappast juste att utnyttja ett arbete av Tingstens opolitiska syftning i den partipolitiska fejden. En allmän reflektion vid
sidan om kan dock inte undanhållas, nämligen om akademikernas roll
vid partiets målsättning. Själv är Tingsten inne på ämnet; han framhåller att det främst är de ledande intellektuella, som framfört de
mera abstrakta eller marxistiskt präglade tankegångarna, medan »de
32-41456. Svensk Tidskrift 1941.
…..
441
..·
• .f
Dagens frågor
från männen i ledet kommande inläggen äro mera konkret inriktade,
mindre ideologiskt färgade». Han erinrar dock samtidigt om att några
intellektuella, t. ex. Myrdal, Unden och Nothin – och han kunde ha
tillagt Sehlyter, Björck, Thomson m. fl. – varit totalt opåverkade av
marxistiska föreställningar. Tingstens bok kvarlämnar som bestående
intryck, att de som givit den svenska socialdemokratien dess trots
alla marxistiska vingpennor säregna realism främst varit kroppsarbetarna, särskilt då fackföreningsbyråkratien och de praktiskt lagda
kommunalmännen i riksdagen. Även en del akademiker ha haft den
politiska realismen i blodet; särskilt var detta utmärkande för Branting på hans äldre dar. Från männen i ledet ha t. ex. aldrig framkastats sådana instinktlösa teser som den socialismen närstäende Knut
Wiksells att vi borde ge oss åt llyssla~1d, eller Bengt Lidforss’ att vi
borde uppgå i Tyskland. Under partiets radikala epok från 1918 till
1932 var det Wigforss, Sandler, Engberg, Z. Höglund och i någon m&n
Skiöld, som tävlade med varandra i virtuosa utläggningar av Marx
eller om den sanna socialismen. Får utvecklingen under 1930-talet
anses ha givit det rätta svaret på vad arbetarna själva menat med
socialism, stå sig de uppräknade intellektuellas alla ordkonster ganska
slätt inför eftervärlden. Deras konstruktiva begåvning avslöjas helt
enkelt som mycket litet träffsäker. I stället framstår P. A. Hansson
inte trots men tack vare sin mindre teoretiska läggning såsom mannen
med slagrutan. Han har genom sitt ursprung stått arbetarna närmare
än de nämnda, och han har haft en intuition som de saknat. Inte så
att inte även han lät sig ryckas med, när socialiseringen och allt det
andra skulle sättas i verket på 1920-talet. Men både när det gällt att
utforma partiets nuvarande demokratiska ideologi med dess parlamentariska ansvarighetslära oeh samarbetsberedskap oeh när det gällt
att ersätta socialismens töcknighet med välfärds- och folkhemspolitikens matnyttigare lärosatser har han av allt att döma varit föregångsmannen. Och hans svårigheter att tygla vartiets antimilitarism
kunna efter T’ingstens skildringar inte Hingre betvivlas. Även om
Tingsten troligen själv sympatiserar med den rakt på sak gående,
mera oornamenterade segrande Hanssonsska riktningen, har han överlåtit åt läsarna att dra slutsatser. Hans verk går det lättare än förr
att förstå, varför den nuvarande ledaren trots sin begränsning fått det
inflytande över massorna, som han nu äger.
Det vore otroligt, om inte Tingstens ideologiska storstädning skulle
sätta spår efter sig i svensk politik, om ock detta legat utanför hans
syfte. Debatten i partipressen kring boken har doek varit misstänkt
matt; i Tiden har fil. lic. Torsten Gårdlund skyndat sig att ansluta
sig till Tingstens utmönstring av marxismen, men det är också känt
att Wigforss och Möller anmält sin opposition. Det måste dock vara
ett allmänt intresse, att det partipolitiska arbetet vid den nyorientering och omvärdering, som kriget framtvingar, befriar sig från gammal, förmultnad bråte för att därigenom vinna i klarhet och red·
barhet.
Elis Håstad.
442

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner