Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 18 juni 1941.
Englands På senvintern detta år, då de engelska framgångarna i
strid. Cyrenaica, i Abessinien och på Medelhavet voro som mest
lysande, framhöll Winston Churchill vid mer än ett tillfälle, att nationen borde vara beredd på att det före den av honom väntade
slutliga segern skulle komma stunder, lika bittra som under det
föregående året, ja, kanske än svårare. Under den brittiske premiärministerns långa och lysande statsmannabana har en karakteristisk
egenskap varit hans beredvillighet att se även mycket farliga lägen
fast i ögonen och att med utpräglat verklighetssinne uppskatta deras
:allvar utan att för den skull förlora modet. Den varning mot alltför
-tidig optimism, som han gav i februari och mars 1941, har också
visat sig till fullo berättigad. Med vårens inbrott vände sig stridslyckan på mer än ett håll. Storbritannien har nödgats möta en lång
rad svåra motgångar, även om ingen av dem åtminstone hittills har
:antagit katastrofala proportioner. Den första var det tydligen alldeles oväntade bakslaget i Libyen, vilket ledde till Cyrenaicas förlust på ännu kortare tid, än det vunnits av Wavell. Det snabba och
fullständiga fördrivandet från Balkanhalvön, där omvälvningen i Jugoslavien för den ytlige betraktaren syntes hava givit England vissa
möjligheter, följde nästan omedelbart. I intetdera fallet led den
brittiska krigsmakten några svårare förluster. Den i detta krig mer
.än någonsin beprövade utrymnings- och inskeppningstekniken visade
sig ånyo i sin fulla men något tvetydiga glans.
Om alltså inga mer betydande brittiska styrkor gingo förlorade,
var prestigeförlusten likväl uppenbar. Likaså försvunno med ens
de förut rätt gynnsamma möjligheterna att slå det på knä bragta
Italien knockout. Den tyska krigsmaktens uppträdande i Medelhavs- ()mrådet har återgivit Mussolini möjligheten att utåt uppträda som
ledare av en stormakt. Ur engelsk synpunkt innebar vidare förlusten
:av Greklands och Cyrenaicas hamnar och flygplatser, att man åter
var tillbaka i läget från sommaren och hösten 1940 med flottans och
flygets rörelsefrihet i väsentlig grad inskränkt till den östligaste
Medelhavsrektangeln. Utsikterna att effektivt hindra sjöförbindelserna mellan Tripolis och Sicilien, särskilt via de tunisiska farvattnen, hava i motsvarande grad förminskats.
Men ett ännu svårare slag var det sannolikt oväntade nederlaget på
Kreta. .Även där voro visserligen armens direkta förluster, ehuru
otvivelaktigt kännbara, relativt dock mindre betydande. Ån en gång
hade de tyska förhandsmeddelandena om återtågets fullständiga avskärande visat sig förhastade. .Även den i många bataljer segerrika
Medelhavsflottans stridsvärde torde, trots förlusten av några kryssare och jagare, vara rätt oförändrat. Men den stora klippöns övergång i tysk hand innebär en mycket betydande försämring av Englands strategiska position i Främre Orienten, både i fråga om flottans rörelsefrihet gentemot det tyska stukaflyget och med hänsyn
353
~· .
,. J
Dagens frågor
till Alexandria och Suezkanalen, båda lika livsviktiga för Storbritannien. Att denna erövring i och för sig i högre grad skulle hava
ökat Hitlers möjligheter till en direkt operation mot Cypern eller
Syrien, förefaller däremot mindre sannolikt. Redan tidigare hade
axeln tack vare ockupationen av Cykladerna uppnått säkra förbindelser med de för ett sådant företag vida bättre belägna italienska
baserna på Rhodos och Karpathos.
Men den viktigaste verkan av Kretas fall torde vara att söka på
det psykologiska planet. Här hade för första gången Tysklands flyg
och arme – om också sannolikt under mycket avsevärda offer –
lyckats segerrikt genomföra ett ockupationsföretag mot av England
besatt område i direkt kamp med den brittiska flotta, som obestritt
behärskade de omgivande vattenytorna. Intrycket härav måste bliva
ganska djupt med tanke på de perspektiv, som man tyckte se sig
öppnas för krigets fortsatta förlopp. Det är emellertid skäl att erinra om att det tyska flyget vid Kreta gynnades av särskilda förutsättningar i mycket närbelägna egna flygplatser och brist på motsvarande engelska, varigenom det hösten 1940 så segerrika brittiska
jaktflyget från början kunde sättas ur spelet. Dessa förutsättningar
torde knappast återupprepas vid Cypern och i Syrien och säkerligen icke i England. Men även bortsett från dessa fördelar hade
den tyska krigsmakten givit ett utomordentligt övertygande prov
på sin fulländade organisation, sin hittills ouppnådda konst i fråga
om förberedelser och sin enorma slagkraft i utförandet. Det världsfrämmande tal, som under vintern börjat skymta på en del håll i
engelsk press, att nu återstode blott uppgiften att landstiga på kontinenten och slå den tyska armen, visade sig vara lindrigt sagt för
tidigt ute.
Ur engelsk synpunkt särskilt allvarlig var emellertid en annan
sak. Händelserna på Kreta och i viss mån även i Cyrenaica visade,
att det trots snart två års världskrig och trots den väldiga uppryckningen efter Chamberlains fall dock alltjämt i Englands krigföring fanns påfallande mycket kvar av den dilettantism, den stelbenthet, den oförmåga att i tid beräkna vidden av motpartens
möjligheter och den obenägenhet att vidtaga effektiva förberedelser,
vilka redan flere gånger stått Storbritannien så dyrt. Följderna hava
ej heller uteblivit utan visat sig i krisartade symtom i den engelska
inrikespolitiken, sådan den kommer till uttryck i pressen -i parlamentet har Churchillliksom förr visat sig helt behärska situationen.
Allt vad man utomlands vet om stämningarna i England ger emellertid vid handen, att där knappast märkas några spår av defaitism
utan att den härskande känslan är en ständigt stigande förbittring
mot fienden, alstrad av dennes krigföringsmetoder, och en fast vilja
att föra den hårda kampen till seger. I överensstämmelse därmed
går den kritik, som nu riktas mot regeringen och den militära ledningen, helt ut på att de ej visat tillräcklig energi, initiativkraft
och förutseende i sin skötsel av kriget. Och kritiken är ej vänd mot
Churchill utan mot vissa ministrar och militära chefer.
Men även om all hänsyn tages till dessa drag, rymmer dock kri- 354
-~-
Dagens frågor
tiken ett par moment, som under vissa förutsättningar kunna bliva
farliga ur engelsk synpunkt. Dels är det svårt att i längden göra
en boskillnad mellan en regeringschef med så dominerande både
ställning och personlighet som Winston Churchill å ena sidan och
hans medarbetare å den andra. Churchill själv synes för övrigt vara
benägen att lojalt täcka dessa med sin egen auktoritet. Dels åter
är det, så som händelserna utvecklat sig, åtminstone för utlandet
svårt att tänka sig ett nytt ledargarnityr i England, om det nuvarande, för både politik och fackkretsar utomordentligt representativa skulle visa sig hava tjänat ut. En förnyelse skulle säkerligen
visa sig ganska besvärlig, om den ej skulle ske i den för engelska
tänkesätt och traditioner ganska främmande formen av total maktkoncentration hos Churchill själv, stödd i huvudsak på rena experter.
Till en dylik utveckling torde för närvarande en lång väg återstå
– om den nu alls beträdes. Å ven den, som annars ställer sig skeptisk till de parlamentariska institutionerna, måste dock medgiva, att
de i England under detta krig visat en beundransvärd styrka och
effektivitet. Delvis sammanhänger detta med att man noga aktat
sig för att lägga munkavle på pressen och därigenom uppamma den
stämning av passiv självbelåtenhet, som lätt framträder i länder
med på det ena eller andra sättet likriktad opinion.
Att kritiken även denna gång visat sig öva ett viktigt inflytande
i London, torde bevisas av den just nu inledda aktionen mot Vichyregimen i Syrien. Den innebär ett vittgående och säkerligen allt
annat än riskfritt tillmötesgående mot kraven på att England för
en gångs skull måtte gripa till initiativet och ej ideligen låta Tyskland ställa sig inför fullbordade obehagliga fakta. situationen var
onekligen ytterst farofylld. Amiral Darlan – som synes hågad att
styra Lavals kurs utan att hindras av den belastning, som Lavals
personlighet och renomme utgjorde hos patriotiska fransmän – har
tydligen avsett att lägga sin underkastelsepolitik under Tyskland
på ett sådant sätt, att Londonregeringen skulle nödgas välja mellan
att successivt se Syrien och troligen även Franska Nordafrika förvandlas till tyska uppmarschområden eller också att själv tillgripa
motåtgärder, som skulle giva Vichy skenet av att hava utsatts för
ett angrepp av la perfide Albion. Valet har säkerligen varit allt
annat än lätt för den trogne franskvännen Churchill, och riskerna
i båda fallen voro mycket stora. Den situation, som nu uppstått,
kan möjligen medföra, att den återstående franska flottan användes
i axelns tjänst och mot Frankrikes egna uppenbara livsintressen,
vilka i motsats till Vichysystemets måste anses vara förbundna med
Englands seger.
Att våga några hypoteser om de närm·aste utsikterna i Främre
Orienten torde vara föga klokt, så ovissa som alla styrkeförhållanden där äro och innan man vet, i vad mån den franska armen i Sy- .rien kommer att bjuda verkligt motstånd mot sina landsmän och
gamla allierade. Det är tydligt, att England drager betydande fördelar av att motståndet i Grekland och på Kreta vunnit tid för
Wavell att i det närmaste fullständigt avveckla fienden i Abessinien
355
, ······~—-
·:
Dagens frågor
och upproret i Irak. Därigenom hava betydande brittiska strids·
krafter frigjorts, viktiga etappvägar säkerställts och kommunikationer åter öppnats med Turkiet. Sistnämnda makts hållning är
efter de för Ankara mycket oförmånliga händelserna kring Egeiska
havet dock sfinxlikare än någonsin.
Å andra sidan torde den engelska flottans nödtvungna verksamhet
kring Kreta hava givit motståndaren möjlighet att förstärka Rommels här i Libyen och sålunda skärpa tvåfrontkrigets allvar för
Wavell. I vad mån den tyska Afrikaarmen är i stånd att övervinna
ökensommarens traditionella svårigheter för all krigföring, återstår ännu att se. För Wavell har det säkerligen varit av största
vikt att vinna de två månaderna sedan påsken för att utbygga och
konsolidera Egyptens försvar, men erfarenheterna från Cyrenaica
hava visat Rommels pansarkår vara en utomordentligt snabb och
farlig fiende.
Vad angår möjligheterna för det tyska flygets ingripande i Syrien
och Egypten på samma sätt som nyss på Kreta, har det redan betonats, att avstånden och de engelska baseringsmöjligheterna för
jaktflyg nu äro helt andra. Avståndet från Rhodos till Cypern är
omkring tre gånger så långt som det från Peloponnesos till Kreta.
Om detta kan hindra ett tyskt angrepp i stort, är ännu ovisst. De
häftiga bombardemangen av Alexandria under de senaste dagarna
visa emellertid, att Egypten nu på ett helt annat sätt än tillförene
råkat in i farozonen.
På Englands båda andra huvudfronter, Atlanten och natthimlen,
har under de senaste månaderna härskat ett visst dödläge, avbrutet
av enstaka förhärjande flygraider och till sjöss av den dramatiska
Hood-Bismarckepisoden, där fördelarna efter en för England ganska
uppskakande första akt dock till sist både absolut och relativt sett
stannade på den havsbehärskande maktens sida. Luftkriget över England har av ovissa orsaker i stort sett varit vida mattare än under
föregående höst. Det är också tydligt, att det brittiska flygvapnet
numera blivit i stånd att mot Nordvästtyskland rikta slag av helt
annan tyngd än förut. Att härjningarna av engelska städers kulturminnesmärken och bostäder psykologiskt sett vållat verkningar, motsatta de avsedda, torde numera stå ganska fast. Om reaktionen i de
hittills rätt få tyska städer, som utsatts för motsvarande lidanden,
är än så länge egentligen intet känt.
Den tyska blockaden slutligen har otvivelaktigt medfört mycket
omfattande sänkningar, vilkas resultat visat sig i betydande skärpningar i de engelska restriktionerna. Däremot förefaller det icke,
som om de amerikanska krigsmaterielleveranserna hittills skulle hava
träffats i avgörande grad. Och överhuvud taget synes det snarast,
som om ubåtskriget trots sin för England mycket hotande karaktär
dock hittills knappast till fullo har motsvarat de förväntningar,
som i februari och mars uttrycktes av Hitler och andra tyska ledare.
Ett snabbt avgörande den vägen är av allt att döma föga troligt,
och i så fall kommer de amerikanska varvens långsamt men säkert
växande produktion att i fortsättningen reducera verkningarna.
356
Dagens frågor
Under dessa förhållanden synes det egentligen vara på två vägar,
som Tyskland kan hoppas nå sitt syfte att vinna kriget detta år.
Den ena vore en total seger i Främre Orienten med den brittiska
blockadens slutgiltiga sprängning och Suez’ erövring som följder. Om
detta mål kan nås, är ännu omöjligt att säga och likaså, om ens en
fullständig framgång där skulle kunna förmå England att nedlägga
vapnen. Säkrare ur sistnämnda synpunkt vore troligtvis en lyckad
invasion på de brittiska öarna. Kreta har åter aktualiserat intresset
för ett sådant företag. Om den tyska ledningen anser utsikterna till
framgång överväga de oerhörda risker, som äro förbundna därmed,
risker, som måste hava vuxit i avsevärd grad sedan sommaren 1940,
eller om läget i stort tvingar Tyskland att taga även de största risker
– det vet ingen och torde ingen få veta, så länge saken ej försökts.
Englands läge är sålunda – utifrån sett – fullt av faror men
troligtvis ingalunda förtvivlat, särskilt icke i jämförelse med situationen för ett år sedan. Det är emellertid tydligt, att man i London alltmer anser en än verksammare hjälp från Amerika nödvändig
för att kunna nå en slutlig seger. Utsikterna till att inom kortare
tid få ett sådant ökat bistånd, synas ännu vara ganska oklara. Trots
den hänsynslöst skarpa tonen i Roosevelts sista stora tal tyckes
presidenten alltjämt vara nödgad att taga hänsyn till en trög eller
ovillig opinion i rätt vidsträckta kretsar. Om han i tid skall kunna
bryta detta motstånd, torde vara en av de viktigaste frågor, som stundens världspolitiska läge ställer. Att England med egna resurser och
hjälp i nuvarande utsträckning skall kunna gå obesegrat ur kriget,
förefaller väl möjligt om också icke säkert. Men för att slå axelmakterna torde det krävas en kraftinsats av ännu mycket större mått.
Under alla förhållanden torde det sannolikaste vara ett långvarigt
krig och en ständigt växande förstörelse av materiella och andliga
värden i stora delar av Europa och Medelhavsländerna.
Kring debatten På senaste tiden har – bl. a. med anledning av hr
om majoritetsval. Wohlins nu avslagna motion om reform av valsättet – den eviga stridsfrågan om proportionalism eller majoritetsval åter börjat dryftas. Eljest har det varit ganska tyst om
saken under 1930-talet, beroende kanske på att Mauritz Hellbergs
framstöt i riksdagen i slutet av 1920-talet avslogs utan större intresse
från någotdera hållet och kanske också på att vår politik under det
sista decenniet varit så bräddad av materiell välfärd, att någon
plats för debatt om statsskicket inte stått att finna. Fortfarlinde
är det oftast bland gamla liberaler, som tron på helbrägdagörelse
genom majoritetsval odlas – måhända såsom en gärd av hyllning
åt Karl Staaff, som till det yttersta bekämpade proportionalismen
men som, kan man tillägga, väl utan denna förlorat sitt mandat i
andra kammaren. I andra kretsar av det åsiktsrymliga folkpartiet
vill man däremot fulltona proportionalismen genom att införa mandatutjämning medelst tilläggsmandat.
Debatten om valsättet har främst sitt intresse såsom opinionsprov.
Det finns helt visst många människor, som äro djupt övertygade om
357
•. [-
Dagens frågor
att proportionalismen bär skulden till de flesta olyckor, varför en
ändring av valsättet vore en välgärning. Majoritetsval skulle nämligen skapa högre rymd åt politiken, ur gömslena locka fram de
stora personligheterna på arenan och återskänka riksdagen dess
avnötta anseende. Alla dessa människor äro kanske inte lika bergsäkra på att effekten i alla hänseenden bleve den önskade men tycka
likafullt att en valreform aldrig kan skada.
När majoritetsval rekommenderades för tio år sedan, var huvudskälet önskan om en stark regering och helst en majoritetsregering.
Man kan inte förundra sig över detta motiv, om man tänker på vårt
dåvarande system med ganska maktlösa minoritetsregeringar. Vid
den tidpunkten voro nog många beredda att hellre än en förlängning av
minoritetsregeringarnas era acceptera ett valsätt, som trots risken
för missvisande utslag likväl ökade chansen att åstadkomma ett
majoritetsparti. Efter 1932 har emellertid regeringsfrågan kommit
i ett annat läge, och något behov av ett särskilt valsätt för att befästa det nu maktägande partiets ställning känna förvisso inte ens
socialdemokraterna. Därmed är detta motiv bragt ur världen, åtminstone för tillfället.
Förr i tiden föreställde man sig gärna att proportionalismen stimulerade och skärpte partisplittringen, något som med större eller
mindre rätt ansågs olidligt. Ingen kan bestrida, att proportionalismen kan underlätta uppkomsten av en frodig och brokig partivegetation; i praktiken kom en dylik partisplittring till synes särskilt
i de baltiska randstaterna under dera!’ demokratiska tid. Men i de
allra flesta västeuropeiska stater existerar det inte flera partier efter
proportionalismens införande än dessförinnan, om man bortser från
sådana senkomna fenomen som kommunistiska och nationalsocialistiska flygelpartier. Tillstöter inte nationalitets- och konfessionssplittring, äro partierna där mycket färre till antalet än i majoritetsvalssystemets Frankrike. Å ven i England kan man för närvarande
tala om fyra eller fem partier. Tesen att proportionalismen promt
pulvriserar folket är följaktligen utan nämnvärt verklighetsunderlag.
Däremot kan man aldrig släppa ur sikte att majoritetsval, allra
helst om de anordnas enligt den engelska metoden, ha en särdeles
benägenhet att ge missvisande uttryck för folkmeningen. En folkminoritet kan plötsligt upphöjas till parlamentsmajoritet eller en
svag folkmajoritet kan få ett förkrossande stort antal mandat; belysande exempel på det senare kunna hämtas från de senaste amerikan~ka presidentvalen. Kanske tycka många, att folket alltid är
oupplyst och val alltid ett lotteri, varför det inte behöver spela
större roll om den ena eller andra riktningen blir för stark eller för
svag. Detta är dock en indolens, som riktigt uttänjd räcker även
för att acceptera diktaturen. Alldeles meningslöst kan det likväl
inte vara att den månghövdade och dyrbara folkrepresentationen
är ett något så när riktigt uttryck för folkviljan, i vart fall om
man godtar majoritetens ansvar som den yttersta grunden för avgörandena i en folkstyrelse – därför behöver man inte hävda att
»major pars» alltid är »sanior pars». Om vi i Sverige haft majori- 358
Dagens frågor
tetsval i fjol enligt det engelska systemet, skulle socialdemokraterna
efter röstetalen sannolikt ha fått 175 a 200 mandat av 230; ja, t. o. m.
mer om den borgerliga splittringen varit stor. Ingen borgerlig samling
skulle ha kunnat hindra socialdemokraternas överväldigande triumf
i mandat räknat. De borgerligas representation i städerna skulle
nästan fullständigt ha utplånats. I utpräglade jordbrukskretsar
skulle motstånd ha kunnat bjudas, förutsatt att de borgerliga hållit
samman, d. v. s. att två partier offrat sig för det tredje. Även utan
några särskilda profetiska gåvor kan man tryggt påstå att andra
kammaren då nästan helt skulle ha kommit att bestå av arbetare,
lägre tjänstemän och bönder. En sådan kammare skulle mycket
karikerat ha återspeglat den verkliga folkmeningen i landet i alla
dess skiftningar. Kan detta från något ansvarskännande håll och
ur någon upptänklig synpunkt verkligen vara en nåd att stilla bedja
omf Eftersom det svenska partisystemet under åtskilliga år visat
samma en smula förstenade struktur, behöver 1940 års val inte vara
en ensartad företeelse. Klassintresset har satt sin prägel på de svenska valen sedan länge; det gällde icke minst under majoritetsvalens
tid, då det ville mycket till för att en man utanför jordbrukarnas
led skulle befinnas värdig att väljas i en landsbygdskrets. Det hör
nog till det mest fåvitska att tro, att ett ändrat valsätt plötsligt
skulle ingjuta en alldeles ny anda i valmännen. Därtill fordras
något annat mera väckande och slagkraftigt.
Den populäraste satsen är emellertid att proportionalismen inte
skulle kunna mäta sig med majoritetsvalen när det gäller att åt
riksdagsarbetet förvärva kapaciteter, personligheter och karaktärer.
Synpunkten är oftast lånad från England, helst från litterära modeskildringar av engelsk politik i förfluten tid. Även om synpunkten
skulle vara riktig för Englands del – något som redan det tål diskuteras – är det långt ifrån säkert att samma resultat skulle uppnås
här. England har sin egenartade politiska tradition och Sverige
har sin. Traditionen i svensk riksdag från borgar- och bondestånden med deras utpräglade skrå- och intressepolitik skiljer sig vä-
sentligt från den engelska mera riddarhusmässiga. I viss mån ligger
svaret på frågan redan i sannolikhetskalkylen här ovan för ett
svenskt majoritetsval 1940. Så långt man nu kan bedöma måste personligheterna på den borgerliga sidan vid majoritetsval få ännu
mindre utsikter än hittills att komma fram. Redan nu vet man att
villigheten hos »personligheterna» att ställa sig till förfogande står
i direkt förhållande till deras chanser att väljas. Minskas chanserna
eller försvinna de helt, bli de hågade nog ganska tunnsådda. Den
elit, som enligt partilivets selektionslag alltid utbildas i varje grupp
i mån av urvalsmöjligheter, d. v. s. i förhållande till gruppens storlek, skulle bli ännu mer reducerad.
Å ven om större utsikter skulle uppstå för andra än socialdemokrater, är det ändock långt ifrån säkert att riksdagen skulle få en bättre
rekrytering. Kandidater och valda skulle tvingas att i en helt annan omfattning än som nu är vanlig hålla tal till och hålla kontakt
med kretsen. Hur många häradshövdingar, borgmästare, direktörer,
359
26- 41350, Svensk Tidskrift 1941.
,
Dagens frågor
officerare, präster, läkare o. s. v. skulle känna sig lockade av det
och ha tid till det~ Det går gärna inte an att härvid göra jämförelser med de tämligen idylliska förhållandena före 1911, då städerna
tack vare sin grundlagsenliga överrepresentation hade en uppsjö
av mandat och riksdagsuppdraget betraktades som en nästan given
bisyssla åt ortens mest framträdande ämbetsman; denne behövde
inte visa sig mycket för folket utan kunde från det fördolda göra
sina valkretsmeteorologiska avläsningar. Även om undantag säkerligen skulle ges vore den troligaste effekten helt enkelt att det på
borgerligt håll avskydda yrkespolitikerelementet blatt skulb få större
svängrum, precis som fallet faktiskt varit i England m8n tvärsemot
vad våra valreformatorer åstunda.
För övrigt kan ingen sats ha ett tvivelaktigare sanningsvärde generellt sett än att majoritetsvalen skulle stålsätta riksdagsmännens
karaktär. För att få vissa besked härom behöver man inte gå till
Amerika eller Frankrike och studera de föga uppbyggliga rönen
därifrån. Det räcker med att studera vår egen parlamentariska
historia före proportionalismens införande, trots att ingen i rösträttsdebatterna gärna ville beröra det delikata spörsmålet. Intet kan
vara ögonskenligare än att trycket på valkretsens representant då
för tiden var mycket starkare än sedan valsättet iindrats. Särskilt
gäller detta för dem som företrädde landsbygden. Om kretsens röst- 6ittsägare ville ha grundskatterna avskrivna eller den gamla skjutsstadgan bragt ur världen eller om de åtrådde tullskydd eller fruktade lång värnplikt – vilka voro de modiga miin, som gingo emot
majoriteten och rakt ner i sin politiska grav~ Det finns många
exempel på att tvehågsna riksdagsmän i samvetsömma fall räddade
sin själ genom en hänvisning till valkretsens opinion; inte alls underligt för resten uppfattade de sig såsom kretsenR ombud, eftersom
kretsen endast hade en representant, och ej som sin egen herre. Ändå
voterade man vid den tiden med slutna sedlar. Givetvis fanns det
starkare och svagare karaktärer, men de flesta hade nog bildlikt
talat en antenn i öronen för att kunna uppsnappa folksticimningen
därhemma. I detta hänseende har en ändring till det bättre oavvisligen skett efter 1911, fastän lyhördheten ännu finnes i övermått och
det imperativa mandatet på sina håll faktiskt tillämpas i stora intressefrågor.
Ämnet är outtömligt men det sagda må vara nog. I dagens läge
kan man inte ens med hjälp av ljus och lykta leta fram något skäl,
som med verklig styrka kan åberopas för att återinföra majoritetsval.
Estetisk En stor skådespelare blev en gång så fördjupad i den tidfostran ‘l ningsläsning, som han skulle markera på scenen, att han
glömde bort att säga sin replik. Kanske trodde vi, att något liknande
hade hänt, när statsrådet Bagge mitt under krigshösten 1940 satte till
en kommitte för att dryfta undervisningens grundsatser. Var det
verkligen rätta tiden att ge sig in på dessa både luftiga och invecklade spörsmål, när världshändelserna ville fånga all uppmärksamhet
och ta all kraft i anspråk~ Men när vi sågo de riktlinjer, som eckle- 360
~———-…——–
Dagens frågor
siastikministern hade givit för utredningen, stod sammanhanget klart
för oss. Skolan skulle ge inte endast kunskapsmeddelelse, utan
fostran – det var ett krav, som hade växt fram ur tidens vånda. Vi
hade verkligen varit eniga i farans stund, och vi hade gått med på
stramhetens lösenord, men det hade behövts ett nödrop därtill. Hur
länge skola vi biira påfrestningarna~ Kunna vi samla oss likadant,
nästa gång det behövs~ Människan antar inte en ny livsföring, som
hon sätter på sig en järnkorsett eller ett harnesk; hon kan gå rak i
ryggen först ni-ir hon har lärt sig att göra det omedvetet. De riktiga
handlingarna måste bli en vana, som är hela naturen, säger pedagogiken; varje svensk måste fostras från barndomen till frihet under
ansYar, till handlingsduglig demokrati.
‘l’anken har varit uppe förr. För hundrafemtio år sedan, vid en tid
då Konventets skräckvälde rasade i Paris och franska revolutionshärar trängde in i tyska provinser, då fanns det en skald, som tog
upp sin tid med att skriva om människans fostran. Det var ingen
världsfrånviind drömmare, ingen niirsynt boklärd, som frysande drog
sig in i skrymslorna av sin skuggvärld, och det var ingen hög olympier, som skådade bort över händelsernas virrvarr. Schiller hette han,
och levande människa var han, med alla sinnen känsliga för tidens
luftdrag. Men han kastade in sin skrift blnnd grupperna av dem,
som kannstöpte om frihetens undergång, för att övertyga om att statsformerna inte skapas bara med uppmarscher och penndrag, utan med
uppbyggandet av de enstaka människor, som bilda staten. Och vilken
väg anbefaller hanT Han tar lekdriften i bildningens tjänst, och han
för fram den estetiska fostran. För att lösa den politiska frihetens
problem, måste man ta vägen genom det estetiska livet, »emedan det
iir genom skönheten man vandrar till friheten».
Kanske kan det ge uppslag för dagens dryftningar att se på Schillers sats. Inte så att vi skulle ta honom på orden och glömma bort
all erfarenhet för hans spekulativa problemlösningar. Det veta vi,
att skönheten är en nyckfull lärarinna, och i ämnet samhällssolidaritet blir hon väl inkompetensförklarad av de flesta. Ensam kan hon
inte få råda; vid hennes sida måste andra livsmakter stå med handfastare grepp. Men uppgifter finnas för henne: den estetiska fostran
har sitt stöd att ge åt nationell känsla och demokratisk livssyn.
Det har strukits under, att skolan inte får bli ett nationellt propagandaorgan, och det iir en synpunkt att hålla fast vid. Men till en
allsidig undervisning hör självklart nationell upplysning, och det är
här som konsten gör sin insats. Vad vi än mena om klimatteorier
och raspsykologi, äro vi överens om, att varje artist är beroende av
det land, som han är födrl i, av det språk, som han talar, av det folk,
som han hör till. Stor nationell konst är inte propaganda, men den
manar till självbesinning och personlighetsutveckling. Den fostrar
utan tvång eller moralkakor.
».Jag hade dem att tacka för ett liv med vida utsikter, för en själ
utan grHnser», säger en av Jean Giraudoux’ hjältar om sina lärare.
Sådan iir frukten av en estetisk fostran, när den iir som bäst. När
det gäller den formella intelligensens övning, kan den hävda sin plats
361
J
Dagens frågor
vid sidan av klassiska språk och naturvetenskap: den ställer eleven
inför konstverk, livsbilder, lär honom att förstå dem och ta ställning
därtill. Den vill skola hans omdömeskraft: han är tvungen att värdera dokumenten, att pröva deras äkthet och deras halt av sanning och
skönhet. På det sättet kommer han att vara på sin vakt mot myter
och slagord. Han lyssnar efter tonens renhet och skärskådar bilderna;
kanske tjusas han av legenden – som legend, inte som världsförklaring och handlingsnorm. Mitt i massrörelsernas berusning är han
redo till invändningar och sakliga påpekanden, och han är rädd att
bära på förutfattade meningar, att självrättfärdigt fördöma andras
åsikter. Det säger sig självt, att detta är goda mänskliga egenskaper;
demokratien bygger på dem som grundval. Det strider mot dess väsen
att göra propaganda bland barn och ungdom; men så mycket står
den fritt: att låta dem pröva på dess öppna och vida syn.
Vad kan då göras för estetisk fostran inom skolan~ Ganska mycket
vore vunnet, om musik- och konsthistoria – med tillhörande övningar – finge plats på alla skolschemata; med det skulle följa en
vidare utblick över den konstnärliga kulturen. För ordkonstens del
har Sven Björklund givit ett detaljförslag i det lika klipska som utmanande Verdandi-häftet A t t l ä s a l i t t e r a t u r (1939). Skarpt kräver
han, att skolan skall behandla dikten framför allt som konstverk, och
för den skull förordar han noggrann och påtaglig innehållsförklaring.
Det gör han säkert alldeles rätt i: på det sättet ställs litteraturen mitt
i den levande verkligheten, och detaljerna präntas in i minnet. Men
lika viktigt syns det mig, att eleverna få ett kritiskt verktyg till självständig värdering. Det kan endast den stilistiska granskningen ge.
Det kan se ut, som detta vore något alltför subtilt även för skolans
högsta stadium: att följa uttryckens fina skiftningar och tonfall.
Men det är ju inte fråga om att nå fulländning på en gång, utan
endast att skapa en grund med de enkla medel, som finnas tillhands.
Uppgiften bleve lättare, om den estetiska fostran började i tid. I
skolans lägsta klasser ha barnen ännu omedelbar mottaglighet för
det konstnärliga, kärlek till dikten som en fantasiens källa, lust
att »hitta på» och »spela». Allt detta är estetiska kvaliteter, omedvetna, men därför inte mindre verkliga, och det förefaller som en
lockande uppgift för en modersmålslärare att utveckla dessa trevande
ansatser- att leda dem oskadda genom slyngelåren och ge dem fastare form, när intelligensen mognar. Det vore en fostran just i Schillers sinne: att låta konstglädjen omärkligt växa fram ur människans
fria lek.
Den estetiska fostran är inte något lättvindigt företag. Det finns
inga vägar banade för den, och farorna lura: världsfrånvändhet och
koketteri kunna bli följden, om vi gå vilse. Men inte desto mindre
vore det värt att göra ett försök i ödmjukhet och besinning; vi gå
miste om alltför mycket, när vi släppa tanken ifrån oss. »Där skönheten saknas», säger Edith Södergran, »taga alla gracer varann i
hand och fly. Då träder i stället för kärlek rättfärdighet, och plikt i
stället för kunglig böjelse.»
Carl Olof Bergström.
362

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner