Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 5 maj 1941.
Bondeförbundets säll- Sedan organisationsväsendet börjat sitt segersamma mellanspel. tåg har man gått och väntat på det ögonblick, då statsintresset skulle råka i allvarlig konflikt med organisationens. I byggnadsarbetarkonflikten under krisen vid 30-talets början
hängde det säkerligen på ett hår att landet begåvats med en tvångslag av ungefär samma slag, som den Stauningska regimen på sistone
tillämpat i Danmark; tvisten bilades dock så småningom utan samhälleligt ingripande. De borgerliga partiernas krav på lagstiftning
mot samhällsvådliga konflikter sköt den första Hanssonska ministä-
ren på framtiden med hänvisning till resultatet av Saltsjöbadsförhandlingarna; och trots att dessa ej berörde konflikter med samhället
(med stat, kommun etc. som arbetsgivare) lät den andra Hanssonska
frågan vila på obestämd tid. När rätten att sluta kollektivavtal vid
sjukhusen 1939 lagfästes, motsatte sig riksdagsmajoriteten likaledes
införandet av någon klausul med förbud mot öppen konflikt. Någon
praktisk aktualitet har frågan emellertid inte fått under det senaste
årtiondets pacificering av arbetsmarknaden, utan debatten har förts
på det principiella planet. Det har förefallit, som om bondeförbundet
alltsedan jordbruksorganisationerna tillväxt i styrka blivit allt
mindre månt om att skydda samhällsintresset mot organisationerna;
i vart fall märkte man under koalitionsregeringens tid aldrig från det
hållet någon genklang av den gamla borgerliga principåskådningen.
Det är emellertid ovisst, om det finnes något sammanhang mellan
denna bondeförbundets tydliga glidning från en gammal principuppfattning och den hållning, som partiet kom att inta, när förhandlingarna i betodlingsfrågan låste sig och risk uppstod att betodlingen
för året skulle inställas. Betodlarekonflikten hade visserligen en
annan karaktär än de samhällsvådliga konflikter på arbetsmarknaden,
vilka tidigare åsyftats nät• lagstiftning påkallats. Men i sak var den
likartad och snarare iin mer tillspetsad, eftersom en viss samhällsgrupp nu utnyttjade det genom kriget uppkomna nöd- och tvångsläget. Principiellt sett av mindre betydelse är härvid, om de villkor,
som staten erbjöd, voro skäliga eller inte; sedan det nu visat sig, att
teckningen tagit en mycket stor omfattning, synes dock talet om att
villkoren varit oskäliga en smula förhastat, och det var också betecknande, att bondeförbundet i slutupploppet frånföll den del av partimotionen, som innebar ett tillstyrkande av ett pris av 4:30 kr. Samhällsintresset var så mycket starkare förbundet med uppgörelsen i
odlingsfrågan, som staten knappast på något annat område redan
före kriget genomfört en så vittgående planhushållning som i fråga
om landets sockerförsörjning.
Det är lätt att förstå de betänkligheter, som restes mot ett statligt
ingripande, enligt vilket en organisations stadgar och medlemmarnas förpliktelser mot organisationen sättas ur kraft. Organisationerna ha särskilt under nuvarande kris fullgjort en ovärderlig funk- .~;;:
l-t’, ~. . r ,_•• -1
283
-1.”
• ·t”e* ‘j;( ._;. ~
Dagens frågor
tion som förmedlare emellan samhället och den enskilde narmgsutövaren. De ha fungerat som ordningens princip, för att citera en
avliden L. 0.-ordförandes omdöme om fackföreningsrörelsen. Man
kan ej undra över att riksdagen, enkannerligen de borgerliga, först
ville avvakta resultatet av de förhandlingar, som genom regeringsmedlemmar i det sista försöktes, innan man grep till tvångslagens
stora klubba. Å andra sidan skulle det ha varit en föga ansvarskännande inkonsekvens, om de, som förut krävt åtgärder mot organisationer till skydd för samhällsintresset, nu skulle ha prisgivit detta
intresse, tilläventyrs därför att vissa högröstade väljarintressen skulle
trädas för när. Man skulle inte heller gärna ha kunna kräva tvångsingripanden mot andra organisationer i andra samhällslager, om deras uppträdande skulle komma i kollision med ett vitalt samhälleligt
intresse. Man fick också under debatten se, hur högerns och folkpartiets representanter även från betodlarelänen lade sin röst för lagen
-en hållning, som nog förvånade många och som är värd att observeras av dem, som vitt och helt föra till torgs påståendet att den svenska riksdagen skulle behärskas av två ting: intressepolitik och väljarskräck. Typiskt nog bekajades L. O:s kassör, hr Strand i första
kammaren, av den starkaste principiella ängslan, inte för betodlarnas
skull utan för fackföreningarnas, främst då i byggnadsfacket.
Bondeförbundets hållning framkallade som oftast på sistone åtskil~
liga frågetecken. Man fick aldrig klart besked i frågan, om partiet
ville ställa jordbrukarna i en undantagsställning men däremot sedermera tillämpa tvångslagen mot andra samhällsgrupper. Det utsades
heller aldrig, om partiet till en början tänkte begagna betodlarfrågan
för att bryta sig ut ur regeringssamarbetet. Icke minst till följd av den
formulering, som partimotionen erhöll, föreföll det troligast, att partiet ville komma åt jordbruksministern och äntligen efter alla fåfänga
försök komma riktigt till tals med honom. Men även om detta låg ·
några av motionärerna eller deras tillskyndare varmt om hjärtat,
synes det knappast antagligt att detta motiv varit utslagsgivande.
Motionen väcktes samma dag som jordbruksministern skolkade från
den extra konseljen, och mycket tyder på att dennes uppfattning i
frågan genomgick många ångestsvettiga faser, innan han vid slutdebatten i ett ovanligt verkningsfullt anförande tog ställning för lagförslaget, med risk både att fällas av partiet som statsråd och att
utnämnas till välbeställd landshövding. Hr Brarustorps slutliga ståndpunkt bars i vart fall upp av en både modigare och vidsyntare åskådning än hr Svenssons i Grönvik, ty dennes anförande i andra kammaren anslog klassegoistiskt demagogiska toner och låg vida under
den nivå, som den klippske och välbalanserade Kronobergsbonden
annars rör sig på. Den sedvanliga krisen inom bondeförbundet slöt
på sedvanligt sätt, d. v. s. hr Bramstorp segrade och sitter kvar. Partiets riksdagsmän konfronterades under påskhelgen med folkstämningen, och utbytet blev en ovanligt klar bekännelse till samlingstanken; hr Bramstorp, Betodlarföreningens gamle ordförande, kunde
dock inte undgå att chikaneras av sina hemmavarande uppretade
kommittenter. Krisen inom bondeförbundet var dock denna gång så
284
Dagens frågor
till vida mera djupgående, som hr Svensson i Grönvik ställde sin
plats som ordförande för andrakammargruppen till förfogande och
därigenom underströk sin personliga motsättning till partiledaren;
efter några veckors interregnum och sedan ilskan sovits bort har
»Grönvik» inställt sig i presidiet igen.
Utgången av partiets prövningar hindrade uppkomsten av ett säreget parlamentariskt läge; skulle hr Brarostorp ha fallit, hade det
skett på order av en riksdagsminoritet trots att han haft en överväldigande riksdagsmajoritet på sin sida; skulle bondeförbundet i så
fall ändock ha kvarstått som regeringsparti och fortfarande fått
jordbruksministerposten på sin lott; skulle då till innehavare av
denna utsetts exempelvis hr Svensson i Grönvik, vilkens uppfattning i
den omstridda frågan underkänts av riksdagen~
Slutet gott allting gott. Samlingsregeringen bestod provet. Genom
den uppgörelse, som efteråt träffades, gjordes lagen överflödig och
sockerbetsodlingen är tryggad utan statens tvångsmakt Men riksdagen fick ett tillfälle att dekretera, att samhällsintresset bryter
gruppintresset. Det återstår dock för regeringen att vid behov i
handling visa, att denna princip skall tillämpas mot alla grupper,
vilkas uppträdande saboterar ett vitalt samfällt intresse – det sätt,
på vilket majoriteten i Stockholm löste spårvägskonflikten, ger rum
för vissa tvivel härutinnan. Det återstår också ännu för L. O:s riksdagsrepresentanter att handla på samma sätt som Betodlarföreningens förre ordförande gjorde vid sockerfrågans slutliga avgö-
rande. Det återstår slutligen att tillägga- gent emot de jordbrukare,
som efter statsmakternas fasta hållning i sockerfrågan rikta sin ovilja
mot folkstyrelsen och snegla åt andra styrelseformer – att just dessa
styrelseformer satt en ära i att omintetgöra att den enskilde reser sig
mot staten och samhällsintresset.
Bondeförbundet har förlagt sin årsstämma till Lund. Vid denna få
alla partiets medlemmar yttra sig, fastän blott ombuden ha rösträtt.
Stämmorna bruka vara livligt besökta. Kanhända är det odiöst, att
stämman förlagts till hjärtat av det landskap, där hr Brarostorp nu
tycks ha sina flesta och argaste vedersakare. Miljöns betydelse kan
vara stor.
Lindy och I samband med antagandet av lagen om underlättande
kriget. av understödet åt England – »lend-lease bill» – hördes
inför amerikanska representanthusets utrikesutskott ett stort antal
personer, som kunde antagas sitta inne med upplysningar av intresse
för frågans allsidiga bedömande. Bland dessa funnos både isolationister och anhängare av hjälppolitiken, vilka fingo tillfälle att motivera sina respektive ståndpunkter.
En av de mest uppmärksammade isolationisterna är Charles Lindbergh, förr Amerikas nationalhjälte n:r l och i viss mån en idol för
hela världen. Hans första flygning över Atlanten var icke, som många
trodde, en lyckosam tillfällighet, utförd av »den flygande dåren».
Tvärtom var den frukten av omsorgsfulla tekniska förberedelser samt
stor flygskicklighet och uthållighet. Många senare långflygningar ha
285
-~ ._.;.
Dagens frågor
visat, att »Lindy» icke gör något på en slump, att han är konsekvent
Dch viljestark, och att han har både fysiskt och moraliskt mod utan
dumdristighet.
Lindbergh, numera 38 år, är icke militär flygexpert. Han är visserligen reservofficer vid flygvapnet och (honorär-)överste, men hans
verksamhet har så gott som helt ägnats åt trafikflyget, som han känner i grunden. Senast sommaren 1939 var han inkallad till tjänstgöring vid flygvapnet. Sedan dess ha hans tjänster icke tagits i anspråk, sannolikt bl. a. på grund av hans åsikter i fråga om kriget i
Europa, och nyligen har han begärt sitt avsked. Under sina flygresor
över hela världen har han emottagits i dc flesta länders flygvapen på
ett utomordentligt sätt. Att han därvid både kunnat göra många
värdefulla iakttagelser direkt och träffat personer, vilka kunnat meddela »inside informations», särskilt om flygteknik och -industri, som
eljest icke nå utomstående, är otvivelaktigt. Senast 1938 företog han
en resa i Europa, varunder han besökte Sovjetunionen, Tyskland och
västmakterna. Denna resa gav honom ett mycket kraftigt intryck av
att Tyskland hade eller inom kort skulle ha ett flygvapen av en sådan
styrka, att det kunde dominera varje krigisk konflikt i Europa. Både
Sovjetunionen och västmakterna befunnas efterblivna.
Från denna utgångspunkt tog han sitt parti och detta redan före
krigsutbrottet. Det tyska flygvapnet komme att avgöra ett krig i
Europa. Amerika skulle icke vara i stånd att nämnvärt påverka utgången. J1~öljaktligen vore Amerikas enda riktiga insttillning att låta
Europa göra upp sina egna inre tvister, även om utgången av dessa
skulle innebära nederlag för länder eller ideer, som man i Amerika
skattade högt. Redan kort efter krigsutbrottet tillkännagav han denna
ståndpunkt i ett par radioföredrag och han har konsekvent vidhållit
den sedan. Huvudpunkterna i hans vittnesmål inför utrikesutskottet
– vilka förtjäna intresse främst därför att de äro representativa för
isolationisternas uppfattningar – äro följande.
Förenta Staternas läge är utomordentligt gynnsamt för försvar,
men utomordentligt ogynnsamt för anfall. För invasion måste den
invaderande armen transporteras sjöledes, och sjötransporterna äro
nu vida vanskligare än förr. En flotta kan numera icke nalkas en
kust, som försvaras av ett starkt flygvapen. Ha Förenta Staterna
blott en krigsmakt av lämplig storlek och sammansättning behöver
en invasion icke befaras. Vad flygvapnet i en sådan krigsmakt beträffar borde detta bestå av 10,000 flygplan i första linjen plus reserver.
Flygbaser borde finnas i Newfoundland, Kanada, Västindien, delar av
Sydamerika, Centralamerika, på Galapagosöarna och Hawaii samt i
Alaska. Härtill kunde komma baser på Grönland, som dock ~ir av
mindre betydelse på grund av ogynnsamma flygväderleksförhållanden där. Om sålunda hotet från sjön avvärjes, återstår hotet från
luften i form av invasion eller bombanfall. Invasion luftledes allena
har ännu aldrig tvingat ett land till underkastelse. Gentemot Amerika måste en invasion luftledes företagas från baser i Amerika, eljest
äro avstånden alltför stora. Varken Alaska eller Grönland äro på
grund av klimatiska förhållanden och terrängförhållanden lämpade
286
m
Dagens frågor
·såsom baser för ett sådant företag. Men baser i Amerika kunna icke
·erhållas utan sådana sjötransportoperationer, som ju äro omöjliga
:gentemot lämpliga försvarsmedel. Vad beträffar bombföretag över
Atlanten, så kunna dylika tekniskt tänkas. För närvarande existerar
emellertid icke i hela världen en enda division med tillräcklig aktionsradie härför. Måhända skulle skador kunna åstadkommas, men även
·om stora kostnader nedlagts på att skaffa erforderliga flygplan, skulle
säkerligen anfallen stå angriparen dyrt och de militära resultaten bli
·små, därest blott försvaret vore tillfredsställande berett. Om England
kan existera på mindre än en timmes flygtid från fiendens baser, kan
faran för Förenta Staterna icke vara stor.
Lika gynnsamt som läget sålunda är för försvar, lika ogynnsamt är
·det för anfall. Nästan varje fördel i försvaret vänder sig till nackdel,
sedd ur anfallets synpunkt. Det finns för närvarande tre centra med
avseende på flygväsendet: Förenta Staterna, Tyskland och Japan.
Hittills ha Förenta Staterna lett i fråga om civilflyget, Tyskland i
fråga om militärflyget, medan J apan lett i Orienten. J apan ligger
emellertid långt efter, varför man kan anse, att det finns två luftmakter: en i Amerika, en i Europa. Ingendera kan invadera den
andra, varken luftledes eller land-, sjö- och luftledes i förening, såvida
icke en inre upplösning kommit först. Flygvapnet har ökat Amerikas
trygghet gentemot Europa, liksom Europas trygghet gentemot Amerika. Flygvapnet minskar tryggheten emellan länderna inom en kontinent inbördes men ökar tryggheten kontinenterna emellan.
Amerika har alla naturliga förutsättningar inom landet och inom
folket för att bli starkt i luften. Ett starkt amerikanskt flygvapen
·skulle öka hela västra halvklotets trygghet gentemot angrepp.
Efter att ha meddelat dessa huvudsynpunkter utsattes Lindbergh
för ett korsförhör, vari hans meningsfränder understödde honom och
motståndarna sökte finna någon lucka i hans argumentering. Därunder framkommo några ytterligare synpunkter icke minst på vär·det av Amerikas hjälp till England, på förhållandet till Syrlamerika
och på utgången av kriget.
Lindbergh anser, att det icke vore lyckligt med en fullständig seger
för någondera parten i Europa. En fred genom förhandlingar borde
·eftersträvas och Amerika borde göra allt för att åstadkomma en
·sådan. Han motsätter sig hjälp till England av den föreslagna stora
omfattningen, som komme att föra Amerika i krig, utan att fördenskull förändra läget i Europa. Han är övertygad om, att ett avgö-
rande till engelsk förmån endast kan vinnas genom en framgångsrik
invasion på europeiska kontinenten. En dylik anser han vara fullkomligt utesluten, om icke den tyska krigsmakten först råkat i upplösning genom inre förhållanden. Inför dessa utsikter anser han, att
·den amerikanska hjälpen endast kan tjäna till att förlänga kampen,
uppskjuta avgörandet och därmed öka blodsutgjutelsen. Han tror, att
med kraftig amerikansk hjälp Europa blir ödelagt och så småningom
·öppnat för utomstående regimer, varvid han säkert åsyftar Sovjet- -unionen som ensam vinnare på det hela. Resultatet skulle bli, att
Amerika finge skulden för Europas olyckor.
287
J …
Dagens frågor
Han anser vidare, att ett tyskdominerat Europa icke behöver betyda
ett tyskdominerat Amerika. Amerika kan leva vidare, men varje
tyskt försök att få fotfäste i Syrlamerika borde betraktas som krigsanledning och förhindras med alla medel.
Han ansåg, att Tyskland 1938 hade alltsomallt 20,000 flygplan och
nu flerfaldigt mera. Detta hade dock ingen betydelse för angrepp mot
Amerika eller någon inverkan på styrkan av Förenta Staternas flygvapen, eftersom detta tyska flygvapen icke kunde verka över Atlanten. Någon anledning till kapprustning med Tyskland funnes därför
icke, därest man avstode från att stödja England.
Någon moralisk skyldighet att stödja England anser han icke föreligga, eftersom Förenta staterna icke haft något med krigets början
att skaffa. Att nu helt indraga all hjälp läte sig dock icke göra, eftersom detta innebure att svika givna löften, vilka dock aldrig borde ha
givits. I Europa har alltid pågått krig, och bl. a. därför hade så många
europeer emigrerat till Amerika. Skall Amerika delta i ett krig i
Europa, bör det också delta i freden efter kriget och i den europeiska
politiken överhuvud taget, vilket icke varit fallet efter förra kriget.
Beträffande det upprustningsprogram – 10,000 flygplan – han tänkt
sig för Förenta staternas vidkommande framhöll han, att detta innebure en stor kraftansträngning och under alla förhållanden skulle
taga åtskilliga år att genomföra. Måhända skulle det så småningom
bli tillfälle att minska på rustningarna igen, vilket vad flygvapnet beträffar kan göras relativt lätt. Såsom varande icke fackman i fråga
om armen och marinen vägrade han att uttala sig om rustningarna
inom dessa försvarsgrenar. För närvarande ansåg han amerikanska
flygvapnet vara svagt. Det disponerade av fullt moderna flygplan
endast några hundra av ett bestånd på sammanlagt 5,000 a 6,000. Dess
utveckling nu hindrades otvetydigt av exporten till England.
På fråga om förhållandena ‘fyskland-Amerika, ifall England besegrats, närmast faran av att ett tyskt Europa skulle isolera sig från
Amerika, svarade Lindbergh, att det knappast funnits något fall, då
icke handelsförbindelserna återupptagits efter ett krig, oavsett känslorna före och under kriget. Han ansåg, att Amerikas tillgångar vore
så värdefulla för Europa och Europas för Amerika, att handeln skulle
återknytas oavsett krigets utgång. Om lägre arbetspriser i Europa
skulle försvåra försäljning av amerikanska varor, trodde han, att
Amerika skulle kunna reda sig med västra halvklotet.
Lindberghs vittnesmål varade i fyra och en halv timme. Hans svar
ge intryck av att han gett sig in i politiken på samma sätt som han
flyger; efter grundligt övervägande har han skaffat sig en uppfattning, och den uppfattningen står han för utan åthävor och överord,
enkelt och sakligt. Han bortser totalt från alla de ideologiska och.
demokratiska motiv, som eljest i hög grad bestämma opinionen i
U. S. A. Han anlägger förment realistiska synpunkter. Hans
patos är härvid påtagligt; han anser det vara sin plikt att meddela
det amerikanska folket sanningen, sådan som han ser den. Främst
vänder han sig mot den propaganda, som vill göra gällande, att.
288
Dagens frågor
Amerika kan militärt hotas av Tyskland. Därnäst vill han visa, att
Amerikas hjälp icke kan rädda England, därför att den aldrig kan
bli stark nog för att medge invasion på europeiska kontinenten. Däremot kan den medverka till att hindra invasion i England, varav följer icke engelsk seger utan förlängning av kriget med ett i grund
förstört Europa som framtidsperspektiv. De europeiska folkens hat
skulle komma att vända sig mot Amerika, såsom upphov till deras
lidanden. Lika mycket för Amerikas som för Europas skull anser han
sålunda, att hjälpen till England icke bör ökas. I stället borde Förenta
staterna begagna första tillfälle att medla, innan det blir för sent.
Lindberghs resonemang hänger helt naturligt på Englandshjälpens
värde. Att England icke kan tvinga Tyskland till eftergifter genom
en kraftigare luftkrigföring mot hemorten är ju icke bevisat. Att
en tysk-japansk seger skulle vara direkt farlig för U. S. A:s intressen i Fjärran östern måste vidare ligga i öppen dag. Möjligheten att medla synes för ögonblicket också vara obefintlig. Skulle
fredsförhandlingar i någon form ändock öppnas, måste Englands
ställning vara vida starkare tack vare det amerikanska stödet än utan
det. Lindbergh fäster mindre avseende härvid och befarar att hjälpen
blott skall leda till, att England håller ut ytterligare några år och
under tiden är i stånd att sönderbomba Europa, liksom Tyskland nu
sönderbombar England. Drar man ur europeisk och nordisk synpunkt
de yttersta slutsatserna av Lindberghs uppfattning, skulle man ha att
väga å ena sidan den kanhända blott svaga möjligheten att genom en
av Amerikahjälpen möjliggjord flerårig och förödande bombkampanj
framtvinga ett europeiskt jämviktsläge mot å andra sidan uppkomsten av ett tyskdominerat Europa, pacificerat med våld, innan det
ännu helt förstörts, och uppbyggt på krigets våld mot folkens vilja –
men kanske ett bålverk mot Asien.
En närmare eller fjärmare framtid skall ge svar på de Lindberghska
frågorna. Hans uppfattning synes nu mest ha ett historiskt värde.
Isolationisterna ha blivit alltmer isoler.ade i amerikansk politik.
Förenta Staterna driva med full fart mot kriget och världen driver
hän mot kriget som normaltillstånd.
Baltiska tyskar – ett avslutat I den »folkskolans läsebok», som unkapitel i Europas historia. der de två sista decennierna använts
i den estländska republiken, berättas en episod från den gamla »barontiden» av ungefär följande innehåll. En på ett baltiskt slott nyanställd schweizisk guvernant skulle gå ut på promenad med ett par
små elever, men plötsligt hör hon nerifrån stallet de mest fasansfulla
jämmerskrin. Upprörd vill hon rusa dit för att hjälpa den människa
som är i nöd, men de små baronessorna veta bättre besked: skrattande
kunna de förklara för henne, att det ju bara är en bonde som får
prygel; sådant är ingenting att fästa sig vid. Schweiziskan har efter
återkomsten till sitt fria och demokratiska hemland berättat om episoden. I det efter förra världskriget befriade Estland föll en sådan
historia i god jord och skulle inpräglas i varje uppväxande barn som
289
… ‘
Dagens frågor
ett bevis bland andra för hurudan den gamla slavtiden varit beskaffad.
Inte heller på svenskt språk saknas vittnesbörd i stil med det anförda. Under Krim-kriget hände sig att några svenska bönder från
Nuckö på Estlands västkust blevo vinddrivna till Gotland under en
riskfylld färd för att skaffa salt mitt igenom den engelska Östersjö-
blockaden. De i språkhistoriskt avseende ovärderliga anteckningar,
som språk- och fornforskaren P. A. Säve därigenom fick tillfälle att
nedskriva, innehålla också kulturhistoriska notiser, som i all sin lakonism äro talande nog. Fastän de stamma från en tid rätt långt efter
den egentliga livegenskapens upphörande, kunna de t. ex. meddela
sådant som följande: »bonde kan 1/2 år förut uppsäga tjenst och flytta
(om han stundom får obarmhertigt stryk); kommer till en annan
herre, som vanligen genom intrig herrarna mellan blir värre. Bonden får ej lära skrifva (för att ej kunna klaga för Kesaren). Barn
utklädas af Adelsmännen och sändas till Petersburg att utvisa Bondens välstånd» o. s. v.
Detta är alltså de baltiska underklassfolkens vittnesbörd, när de
kunna komma fram. Men officiella handlingar tala onekligen i stort
sett samma språk. Estlandssvenskarnas historia t. ex. är i ganska
väsentlig grad historien om en kamp emot de baltiska adelsherrarnas
försök att nedpressa dem till esternas ställning i trots av svenskarnas
gamla privilegier som fria bönder. I den nyligen utkomna boken om
R å g ö a r n a av Per Söderbäck finnes en ur denna synpunkt särskilt
belysande uppgift. Den gäller 1700-talet, det århundrade, då de baltiska adelsherrarna hade lyckats i sin strävan att bli kvitt den svenska storstatens övervakning av att västerländsk rätt och lag i görligaste mån tillämpades i detta gränsland mellan öst och väst. Peter
den store hade ju garanterat östersjöprovinserna, d. v. s. den tyskbaltiska adeln, bevarandet av de gamla privilegierna, och livegenskapen hade blivit hårdare än någonsin. Det är då det inträffar, att
godsägaren von Ramm på Padis klagar hos justitiekollegiet i Petersburg över att myndigheterna i Estland givit en Rågö-svensk pass
för utflyttning från sin ö, där det Rammska regementet kändes alltför
tungt. Godsägaren ansåg sin enskilda rätt kränkt och meddelade att
han skulle kunna från Sverige anskaffa urkunder, som bevisade hans
rätt att behandla rågöborna som sin ärvda egendom, alltså som livegna, de där lika litet som boskapen kunde av egen vilja lämna godset.
De av rågöborna i målet åberopade aktstyckena, som skulle bevisa
svenskarnas ställning som fria bönder, vore delvis falska. Efter åtskilliga år föll utslaget i Petersburg. De nya urkunderna från Sverige
hade godsägaren, fastän han haft sju år på sig, ej kunnat anskaffa.
Hans påstående, att de gamla Rågö-privilegierna delvis vore falska,
var osant. I ett enstaka fall hade estlandssvenskarna sålunda fått
medhåll från den högsta ryska myndigheten, – vilket dock ingalunda
hindrade att kampen mot de närmaste herrarna alltjämt var ojämn.
Hur ojämn den var, därpå lämnar svenskhetens utrotande på Dagö
och på andra håll i Estland blott alltför klara historiska bevis.
Ännu i början av detta sekel kunde en rikssvensk besökande i Est- 290
Dagens frågor
land få för särskilt en svensk ganska påfrestande erinringa.r om hur
stark den sociala klyftan var i Balticum mellan herrefolket, tyskarna,
och de en gång i tiden underkuvade inhemska folken. Även det svenska språket, bevarat därute i för forskningen så viktiga munarter,.
hörde av ålder ovedersägligen till de föraktade underklass-språken,
lika väl som estniskan och lettiskan och i motsättning mot tyskan.
ryskan och franskan. En annan sida av samma sak var det, att om
någon enstaka medlem av de lägre folken kunde kravla sig upp på
den sociala stegen, via den lägre medelklassen i städerna eller godsförvaltareståndet på landsbygden, det var ganska självklart att han
övergav sitt språk och blev »tysk». Ester, letter och svenskar voro
alltjämt uteslutna från det egentliga kulturskiktet Endast i klar
politisk och social oppositionsställning började dessa lägre språk göra
sig gällande. För dem som styrde eller hyggligt anpassade sig efter
det bestående samhället existerade de egentligen ej, annat än som ett
vardagligt, snarast löjeväckande meddelelsemedel bland eller med den
obildade hopen. Kom man in på en frisersalong vid någon av huvudgatorna i Reval och talade estniska, avvisades man utan att bli
betjänad.
Genom de politiska omvälvningarna i samband med det senaste
världskrigets avveckling blevo också de sociala och språkliga förhållandena i Balticum uppochnedvända. Nu gällde det att tala om möjligt felfri estniska i frisersalongen i Reval-Tallinn. Tyska språket var
under de första åren efter omvälvningen rent av fågelfritt, liksom ju
den gamla baltiska adeln i det hela blev utarmad, där den ej under de
revolutionära striderna obarmhärtigt utrotats, och det tyska borgerskapet blev hastigt estniserat eller lettiserat. På ett imponerande sätt
grep man sig an med de nya rätts- och kulturstaternas uppbyggande
på nationellt språklig grund.
Vi ha nu fått uppleva detta lovande nybyggnadsarbetes brutala
nedbrytande och i samband därmed den baltiska tyskhetens slutgiltiga likvidation.
Det är många frågor, som i detta nu tränga sig på oss, de gamla
Östersjöprovinsernas närmaste västliga grannar och själva fordom
medspelande i det drama genom århundradena, som detta gränslands
historia utgör. Var det alltså detta som skulle bli resultatet av tyskarnas sjuhundraåriga »kulturgärning» i Balticum~ Ha de fått rätt, de
som påstå att »tysk kultur» därute aldrig inneburit annat än brutal
maktpolitik som fortsättning på det under sken av kristligt korståg
en gång gjorda beslagtagandet av jorden och med utnyttjande av de
inhemska folkens slavarbete genom seklen~ I sjuhundra år ha tyskarna bott i landet, och under denna långa tid ha de ej kunnat eller
velat närma sig de folk, de sagt sig ge kristendom och kultur, så
mycket att den långa tidens samboende kunnat resultera i någon slags
verklig samhörighet eller ens ett modus vivendi i varandras närhet!
.Arhundrade efter århundrade ha de försummat sin uppgift gent emot
<le gamla baltiska folken. Endast 20 år fingo dessa på sig, när deras
tillfälle kom. Den tiden räckte ej till för uppgiften. Eller är det så,
som man kunde få höra från herresidan i das Land der Deutschherren.
291
……_ _______
Dagens frågor
att dessa inhemska folk voro till den grad lågtstående, att all slags
närmare beröring var utesluten: de dugde blott till strängt hållna
slavar~ »De saknade kulturanlag.»
Å ven om esters och letters kulturella och statliga prestationer under
de senaste årtiondena klart motivera ett skarpt nej gentemot denna
sist framställda förmodan, är det dock tydligt, att det slutgiltigt avvägda svaret på hela frågekomplexet måste anstå. Innan vi i kanske
starka känslor inför vad de baltiska tyskarna tiderna igenom förbrutit och underlåtit, fälla en hård dom, är det dock ej för mycket, att
vi något lyssna till vad de själva ha att anföra i målet. Man kan icke
kallt förbigå vad de med patos ha kunnat peka på i det förvisso
patetiska avskedsögonblicket: de som man vill tro i mångt och mycket
förblivande minnena i Balticum av tysk stadsorganisation med därtill
hörande materiell och andlig kultur; tyska kyrkor landet över, där
sicikerligen många baltiskt tyska präster utfört ett aktningsvärt kristligt och kulturellt arbete, vars frukter man också gärna ville hoppas
ej äro bortsopade med vinden, baltiskt tysk vetenskap och konst av
·onekligen hög rang, som väl nu bådadera skall mista sin betagande
lokala karaktär, om man ens skall kunna tala om något dess fortlevande.
Att det verkligen existerar en baltiskt tysk litteratur har väl föga
{)bserverats i vårt land utanför speciellt intresserade kretsar. I dessa
historiska tider ville man gärna fästa uppmärksamheten på åtminstone ett enda i skönlitterär form givet dokument, som på ett gripande
sätt ger oss hela den senaste baltiskt tyska, att ej säga baltiska historien, sedd från det gamla kulturskiktets horisont. Aktstycket i fråga
är baron Siegfried von Vegesacks romantrilogi B l u m b e r g s h o f
-Herren ohne Heer-Totentanz in Livland (Universitas, Berlin, 1933-1935; förkortad upplaga: D i e b a l t i s c h e T r ag ö d i e, Carl Schunemann, Bremen).
Första delen av denna verklighetstrogna romancykel skänker en
siillsynt levande och individuellt utpräglad barnpsykologisk skildring,
på samma gång som man införes i den egenartade, märkvärdigt isolerade sociala miljö, som det livländska godset Blumbergshof (namnet på författarens hemgods är bibehållet) och den livhindska adeln
med centrum i Rigas riddarhus utgör. I denna första del härskar
ännu på det hela taget idyllen. De väl ej så mångtaliga rikssvenskar,
som själva fått åtnjuta gästvänskap på något baltiskt gods i »den
gamla goda tiden», kunna genom Vegesacks skildring av barndomshemmet få återuppleva den säregna stämningen i detta familje- och
släktliv på en gammaldags herrgård. Men redan här, i första delen
av trilogin, skymtar för barnets blick tragiken: »die gläserne Wand»
mellan den lilla besittande godsägarklassen och den fattiga bondebefolkningen blir medveten. I den andra avdelningen, Herren ohne
Heer, föras vi fram till den första verkliga sammandrabbningen i
nyare tid mellan herrarna och proletärerna, revolutionsförsöket efter
det rysk-japanska krigets slut och dess dränkande i blod. Den unge
Riga-gymnasisten och sedan Dorpat-studenten vaknar upp till medvetande om sin tyskhet i vidare mening, på samma gång som han vid
292
Dagens frågor
sin konfrontation med den verkligt tyska kulturen med smärta erfar,
hurusom hans lilla baltiska grupp egentligen är något för det stora
hemlandet ganska främmande, en rotlös och övergiven »tysk-rysk»
människospillra, som går mot undergången. Tragediens fullbordan i
samband med förra krigets slut skildras så i sista delen, Totentanz in
Livland. Det är inte endast en makaber historieskrivning om omänsk- ·
liga revolutionära grymheter och meningslöst nedrivande av gamla
värden. De många utpräglade människogestalter, som vi genom författarens varmhjärtat humoristiska skildringskonst under läsningens
gång blivit så förtrogna med, dessa individer, vilkas skavanker och
originaliteter sannerligen ej fördolts, växa inför oss vid mötet med
de historiska ödena. slutscenerna i fängelserna, i de skövlade hemmen,
i de vintriga fältlägren få något av en homeriskt avrundad enkelhet,
som etsar sig in i läsarens minne. Som små ljuspunkter i den mörka
tavlan bevarar man bilderna av några vänskapsband mellan herrskap och tjänare, som kunna trotsa tidens förenklade uppdelning av
människorna i de två lägren. Den enda »försonande» avslutning
den dystra tragedien kan få är följdriktigt nog, att huvudpersonen,
författarens alter ego, uppsöker det gamla hemlandet. Men till ett
besegrat, av tusen sår blödande Tyskland är det hans väg går.
Man kan vara övertygad om att den avslutning, som denna klassiska skildring av den senare baltiska historien fått, har betytt
mycket för dem bland de tyska balterna, som ej genast efter förra
världskriget följde författarens exempel utan stannade kvar, stannade i sitt förödda land i en helt ny social ställning. »Hemlängtan»
måste också ha vuxit i takt med att hemlandets nya maktställning
blev allt uppenbarare, och när så efter rysk-tyska fördraget i augusti
1939 kallelsen utgick att återvända till fadershemmet, åtlyddes den ju
genast av det stora flertalet.
Huru anpassningen skall bli möjlig i det nya germanska riket, därför få väl sättas flera frågetecken. Men människan är ett adaptabelt
djur. Och i den gamla baltiska adelns aldrig bortlagda jägarliv finnas kanske anknytningar till de nya människoidealen – även om ett
bland den nutida jaktens egentliga föremål synes vara just det utdöende mänskliga villebråd, som hette herremannen, som gjorde vad
han ville, låtande den livegne bonden träla för sin räkning.
Under alla förhållanden torde väl den baltiska tyskheten vara ett
minne blott. För dem, som ännu våga hoppas på ett restaurerat Balticum i en drömd lyckoframtid, måste det te sig som om en av de många
svårigheterna för dessa gränsländer därmed vore eliminerad. Det
700-åriga experimentet med ett tyskt herrefolk i detta gränsland kan
ej sägas uppmuntra till upprepning. Gideon Danell.
De inkallades Gällande skatteregler pålägga de till beredskapstjänst
beskattning. inkallade samma skyldighet att erlägga skatter som
övriga medborgare. Vidare jämställas de inkallades familjebidrag
med vanlig inkomst och beskattas i samma ordning som denna; därvid äro de inkallade dock befriade från skatteplikt beträffande det
penningbidrag (uppgående i regel till l kr. eller 1: 50 per dag), som
293
21-41267. Svensk Tidskrift 1941.
H ‘ ,-~ .
Dagens frågor
de åtnjuta enligt krigsavlöningsreglementet. Vissa undantagsbestämmelser till förmån för de inkallade ha emellertid genomförts. Sålunda
fattade 1940 års urtima riksdag beslut om att medge anstånd för inkallade att erlägga skatter, som förfalla till betalning under tjHnstgöringstiden, ett anstånd som fastställts till två månader efter tjänstgöringens slut och som även har avseende på den förlust av vissa
medborgerliga rättigheter, som eljest inträder såsom påföljd av försummelse att erlägga kommunala skatter; i samband därmed befriades de inkallade från att inom ett år erlägga indrivningsavgift för
resterande såväl statliga som kommunala skatter. Beträffande värnskatten medgav vidare 1939 års värnskatteförordning, att fysisk person må efter ansökan helt eller delvis befrias från att erlägga värnskatt, därest hans skatteförmåga i jämförelse med förhållandena
under beskattningsåret blivit i hög grad nedsatt på grund av bland
annat militärtjHnstgöring. Denna särskilda lindringsbestämmelse
har dock slopats i 1940 års värnskatteförordning, beroende på att 1940
års värnskatt, erlagd 1941 på basis av 1939 års inkomster, ansetts vara
en mindre oväntad pålaga än 1939 års skatt.
Vad särskilt värnskatten beträffar, finnas visserligen vid taxeringen vissa möjligheter till befrielse eller nedsiittning på grund av
ömmande skäl. Sedan det sammanlagda skattetrycket nu blivit så
starkt som krisläget framtvingat, måste man emellertid räkna med
att betalandet av värnskatten ofta föranleder bekymmer särskilt
för de inkallade, som vid tiden för uppbörden och kanske under en
lång tid dessförinnan varit inkallade och som ej ha lagt av något
under år 1939 för att ha till reds när debetsedeln kommer. Rätten till
anstånd ger dem visserligen en respittid, men när respittiden utgår,
återstår för dem att erlägga ej blott de skatter, för vilka anstånd
beviljats, utan även de skatter, som i genomsnitt varannan månad
förfalla till betalning.
När det gäller beskattningen av familjebidragen ansåg utredningsmannen och i anslutning därtill departementschefen vid ärendets beredning 1940, att dessa bidrag i realiteten vore att betrakta som vanlig inkomst. De hämtade ett stöd härför bl. a. ur den omständigheten,
att familjebidragen ofta – åtminstone med tanke på att den inkallade
familjeförsörjaren under inkallelsetiden ej »tynger» familjens budget
– gäve den inkallades familj samma inkomst som före inkallelsen.
Ur denna synpunkt är det givetvis svårt att bestrida riktigheten av
att jämställa familjebidrag med vanlig inkomst. Emellertid synes
man ha förbisett, att familjebidragets konstruktion knappast gör det
rättvist att utan vidare lägga detsamma till grund. för taxeringen.
Sålunda skola såväl bostadsbidraget som sjukvårdsbidraget beviljas
efter behovsprövning och utmätas så, att de täcka högst hela bostadskostnaden resp. sjukvårclskostnaclen. Någon marginal för skatt har
ej i författningen medgivits. Likaså skall familjepenningen utmätas
med hänsyn till de behov i fråga om livsmedel, kläder, o. dyl., som
elen inkallades familj har; ej heller i fråga om familjepenningen har
någon skattemarginal förutsatts, ännu mindre en marginal, som även
skulle täcka skatten för bostads- och sjukvårdsbidragen. I verklig- 294
Dagens frågor
heten innebär skatteplikten för bostads- och sjukvårdsbidragen, att
dessa aldrig kunna nå upp till de verkliga kostnaderna för bostad
resp. sjukvård, såframt vederbörande taxeras till beskattningsbar inkomst. Sociala försvarsberedskapskommitten-som för övrigt hösten
1940 aldrig till sig fick remitterat utredningsmannens P. M. – hade,
när den avgav sitt sedermera av statsmakterna i allt väsentligt
godtagna förslag till krigsfamiljebidragsförordning, uppenbarligen
aldrig räknat med att familjebidraget skulle bli föremål för samma
beskattning som vanliga löneinkomster utan gjort sin konstruktion
under annan förutsättning än den efter riksdagsbeslutet 1940 gällande.
Att sociala försvarsberedskapskommitten måste ha räknat med
vissa skattelättnader för inkallade framgår också – vilket i detta
sammanhang även må nämnas- av förordningen om värnpliktslån.
I denna, som tillkom hösten 1940, långt senare än betänkandet om
krigsfamiljebidragsförordningen, heter det bl. a., att värnpliktslån ej
må beviljas för att gälda skatter, för vilka den inkallade beviljats
anstånd. Som grund för denna, av statsmakterna i enlighet med kommittMörslaget godtagna undantagsbestämmelse kunde icke rimligen
ligga en sådan uppfattning att de två månadernas anstånd skulle vara
en tillräcklig borgen för att alla inkallade efter anståndstidens slut
skulle utan större svårigheter kunna komma ut med skatten. Undantagsbestämmelsen måste tvärtom förklaras av att kommitten förutsatte att regeln om anstånd delvis vore att fatta som ett uppskov med
avgörandet av frågan om vissa allmänna skattelättnader för hårt
drabbade inkallade, i vilket fall det måste te sig mindre rationellt att
igångsätta en statlig låneverksamhet för samma syftemål. Som det
nu är torde åtskilliga låneansökningar, vari behovet av hjälp till
resterande skatter åberopats, icke ha kunnat bifallas trots att de varit
starkt motiverade.
I vart fall torde det vara obestridligt att anståndsbestämmelserna
-hur välgrundade och välgörande de än varit – lett till att många
inkallade efter anståndstidens slut fått en dubbel skatteplikt att fullgöra, d. v. s. de ha haft eller ha att betala såväl resterande skatter
som de skatter, som i vanlig ordning förfalla till betalning. Naturligtvis äro icke allas svårigheter härvidlag oförskyllda. Åven om
skattebeloppen ofta rört sig om jämförelsevis små belopp, har inkallelsetiden dock för många på så sätt fått kännbara »sviter» och föranlett bekymmer.
Finansdepartementet har länge – ända tills frågan bragts på tal i
pressen och riksdagen- tydligen velat lösa frågan om de inkallades
skatteplikt efter sedvanliga, strikt matematiska och skattetekniska
linjer. Detta måste dock vara en alltför snäv synpunkt. Frågan
måste ses även ideellt. Hänsyn bör sålunda tagas till olägenheterna
för familjer av mannens bortovaro och därav ofta uppkomna merutgifter, till hans minskade möjligheter att konkurrera med hemmavarande, till hans offer av tid och krafter o. s. v. Hänsyn till olikheten i hans och den hemmavarandes förhållanden kunna tagas, även
om hans krigslön, familjebidrag eller övriga inkomster – såsom ofta
nog varit fallet – äro tillräckliga för att hålla honom och hans fa- 295
·’····——
,.
Dagens frågor
milj uppe på samma inkomstnivå som normalt. Den särställning, de
inkallade inta, berättigar till att vissa skattelättnader beredas dem
utan fara för prejudikat beträffande andra grupper.
Hur frågan om skattelättnader skall lösas på ett rättvist sätt kan
självklart bli föremål för olika meningar. En utväg vore att åstadkomma en lindring i skatteplikten för familjebidragen, så att denna
närmare anslöte sig till de motiv, vilka voro vägledande för statsmakterna, när dessa på sin tid fastställde de olika bidragsformernas
maximibelopp. Enär kommuner, landsting, vägdistrikt och andra
kommunala samfälligheter säkerligen äro mera känsliga än staten
för skatteunderlagets sänkning, kunde det tänkas att familjebidragen
vid den statliga beskattningen undantoges från skatteplikt men däremot inräknades vid den kommunala taxeringen. Oavsett taxeringen
av familjebidrag ligger det dock närmare till hands att medge viss
skattelättnad i mån av de inkallades tjänstgöringstid. Den inkallade
skulle med andra ord, åtminstone inom ett visst skattebelopps ram
och om han tjänstgjort viss minimitid, äga rätt att få skatten nedsatt
med en procent, som motsvarar tjänstgöringstidens längd, t. ex. 1/12
per månad av ett visst maximibelopp. Denna nedsättning skulle under alla förhållanden gälla värnskatten, något som vore naturligt med
hänsyn till det nära sambandet mellan beredskapstjänst och värnskatt.
Denna väg torde dock icke kunna beträdas, när det gäller skatterna
till kommun och samfälligheter, såframt icke staten skulle lämna
visst vederlag för vad dessa gått förlustiga i skatteintäkter. En tredje
åtgärd vore att utsträcka tiden för anstånd med erläggande av förfallna skatter; detta borde icke framkalla någon större olägenhet ur
finansiell synpunkt, men skulle betyda mycket för den värnpliktige,
när det gäller för honom att efter inkallelsetidens slut anpassa ekonomien efter inkomsterna utan tryck från indrivningsmyndigheterna
och utan fara för att förlora sina medborgerliga rättigheter. En
fjärde utväg vore möjligen att införa någon ny allmän lindringsbestämmelse, varvid det skulle läggas i någon lämplig lokal myndighets hand att pröva ansökningar om skattebefrielse eller skattenedsättning. Med hänsyn till det stora antalet inkallelser kan det emellertid betvivlas, att ett dylikt system skulle vara rationellt eller erbjuda nödiga garantier för rättvisa.
Skulle frågan icke föreläggas riksdagen förrän år 1942, har det
gått två och ett halvt år av kriget, innan finansdepartementet
åvägabragt en rimlig lösning av detta intrikata skatte- och beredskapsproblem. Detta är en förvånande lång tid. Naturligtvis har
finansdepartementet härvid haft statens skriande stora fiskaliska intressen för ögonen. Men det är alls inte självklart, att en rationell
lösning av skattefrågan, varvid hänsyn särskilt tages till inkallelsetidens längd, behöver dra några oöverkomliga summor. För övrigt
finnes möjlighet att Sverige, liksom Schweiz sedan många år, upptar
en särskild »Militärersatzsteuer» eller militärbefrielseskatt för kronvrak eller icke inkallade i värnpliktsåldern. Och de skattetekniska intressena äro ej allt, när det gäller att sörja för vår levande beredskap.
Elis Håstad.
296
….

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner