Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 30 mars 1941.
Förspelet till Tysklands Efter Bulgariens anslutning till tremaktsuppmarsch på Balkan. pakten hade denna med tiden blivit en sjumaktspakt. Av de sju deltagande parterna torde ungefär hälften ha
undertecknat fördraget med biskop Brasks reservation. Men Tyskland hade vunnit en klar diplomatisk seger på Balkan. Den hade vunnits inte bara över den engelska diplomatin utan också – och framför allt- över den ryska. Och den hade inför världen blottat något av
djupet och vidden i den tysk-ryska motsättningen. De förbundna
från i går stå i dag med gevär för fot från Nordkap till Svarta Havet. Ingenting kan bättre karakterisera den atmosfär som präglar
dagens relationer mellan Berlin och Moskva än vad Sydsvenska Dagbladets välunderrättade korrespondent den 18 mars meddelade sin
tidning: på tal om den ryska diplomatiska verksamheten i Ankara
och Belgrad sade han, att dess syften och resultat voro okända i
Berlin och att »sovjetambassadören Dekanosov av allt att döma underhåller så sparsamma förbindelser med Wilhelmstrasse, att på
denna väg inga upplysningar i saken torde ha stått till buds».
När man nu tänker på tyskarnas tillfredsställelse över ickeangreppspakten mellan Berlin och Moskva i augusti 1939, erinrar man
sig vad Alexander I skrev till sin mor efter mötet med Napoleon i
Tilsit: Han hade nödgats gå med på Frankrikes planer för en tid i
syfte att »kunna dra andan fritt och öka vår styrka i denna dyrbara
tid». Sedan Alexander låtit betala sig för vänskapen genom att Napoleon obehindrat lät honom erövra ]’inland och de rumänska furstendömena, övergav han vännen från Tilsit. Är Josef Stalin inne på
samma väg~ Det är ännu för tidigt att svara härpå. Men den avsvalnande tysk-ryska vänskapen är i varje fall en av de viktigaste
faktorer, som påverkat den senaste tidens politiska utveckling i Sydosteuropa.
Tidigt i fjol höstas !>.tod hela Syrlosteuropa nästan paralyserat av
intrycket av Tysklands överväldigande militära seger i väster. Över
London dånade de tyska bombplanen i ett. Efter den italienska offensiven i Ostafrika och mot Egypten v~intade man, att det brittiska
imperiets livsnerv, vägen till Indien, när som helst skulle klippas av.
Imperiets dagar tycktes räknade.
Några veckor senare var läget helt förändrat. Det italienska överfallet på Grekland hade kommit av sig i portgången. Engelsmännen
hade vunnit sina första segrar i Libyen. Det är nog inte för mycket
sagt, att hela Balkan drog en suck av lättnad. Under tiden hade Tyskland hunnit förmå Ungern och Rumänien att likt vasallstaten Slovakien ansluta sig till tremaktspakten. Vad åtminstone Ungern beträffar torde det ha skett utan entusiasm. Man hade helt enkelt intet
annat val än att följa den mäktiga grannens budord. Bulgarien skulle
bli den nästa »axelpartnern». I Berlin gjorde man sig redan redo att
ta emot de bulgariska statsmännen: Jugoslavien skulle sedan automatiskt följa efter.
221
·i:·
Dagens frågor
Men effekten av de italienska nederlagen var snabb och genomgripande. Bulgarerna reste ej till Berlin. Och tanken på ett jugoslaviskt deltagande förtonade i ett dimmigt fjärran. Officiellt visade
Balkan givetvis dock intet tecken på sinnesändring. I sina tal betonade statsmännen sina länders önskan att leva i fred och vänskap
med sina grannar, med det mäktiga Stortyskland och med alla andra
stater i världen. Pressen föreföll enligt DNB:s telegram alltid ådagalägga utpräglade sympatier för axelmakterna. Detta gäller otvivelaktigt de ungerska tidningarna – om man inte försöker läsa mellan
raderna, något som den inhemska publiken är mycket förfaren i.
Slog man upp en Balkantidning behövde man däremot knappast sväva
i tvivelsmål. På en sida nyheter från det grekisk-italienska kriget
innehöll Jugoslaviens största tidning, Politika, den l december ett
meddelande på fem rader från Rom. Samtliga övriga telegram härstammade från London och Kairo, Athen och \Vashington eller från
egna korrespondenter vid gränsen. De senare voro inte hållna i en
för Italien gynnsam tonart. Tidningen, som i huvudsak har annonser
efter text, hade summa fem annonser i texten. Tre av dessa rörde
undervisning i engelska eller läroböcker i detta språk. Ingen annonsör hade något att bjuda ifråga om tyska, som dock borde intressera
den jugoslaviska publiken nu, sedan handelsförbindelserna med Tyskland blivit så livliga. Även den bulgariska pressen erbjöd vid denna
tid en nästan likartad anblick. Telegrammaterialet härrörde till övervägande del från samma håll som Politikas. Berlin och Rom intogo
en undanskymd plats som nyhetskällor. Greklands framgångsrika
motstånd, de brittiska segrarl’la i Afrika och inte minst den brittiska
flottans aktivitet i Medelhavet hade rubbat tilltron till axelns oövervinnelighet.
Tyskarna voro naturligtvis inte overksamma. I stället för tremaktspaktens beramade utvidgning kungjordes nyheten om ett ungerskjugoslaviskt vänskapsfördrag såsom en indirekt utvidgning av axelgruppen. Ungern hade utsetts att dra in Jugoslavien i axelns sfär,
hette det i Tyskland. Både på ungerskt och jugoslaviskt håll kunde
man under hand höra andra förklaringar. I själva verket önskade
Ungern, sades det, inte alls utgöra det bete, varmed Jugoslavien
skulle fiskas upp till axeln. Tvärtom: vänskapspakten skulle ge
Ungern ett ryggstöd mot axelns inflytande i landet och Jugoslavien
skulle sålunda bli Ungerns kanal ut till den axelfria världen.
Den ungersk-jugoslaviska pakten slöts sannolikt med Rysslands
goda minne, kanske också delvis under rysk aktiv medverkan, åtminstone i Belgrad. I själva verket ingick den som ett led i en större
rysk eller rysk-turkisk plan, nämligen att åstadkomma det så länge
omdiskuterade sydosteuropeiska statsbloeket, i denna senast planerade form under rysk egid. Dessa strävanden understöddes självfallet
av den engelska och säkerligen också av den amerikanska diplomatin
i Sydosteuropa. överste Donovan, Roosevelts speciella emissarie,
försäkrade utan tvivel Balkanregeringarna att planen hade hans uppdragsgivares stora sympati.
Syftet med dessa energiska diplomatiska ansträngningar var att
222
Dagens frågor
dämma upp den tyska expansionen i Syrlosteuropa och att spärra
Tysklands väg till Främre Orienten genom en fast blockbildning, som
skulle disponera ett hundratal divisioner – en blockbildning under
Rysslands ledning, som framför allt skulle trygga den fria passage
genom Dardanellerna, vilken sedan Peter den stores tid varit ett vitalt
ryskt intresse. Turkiets ivriga medverkan hade ungefär samma mål:
att skapa ett skyddande buffertsystem framför Bosporen. Och för
England skulle systemet ha inneburit en utomordentlig fördel genom
att trygga den med vapenmakt vunna suprematin i östra Medelhavsområdet.
Ansträngningarna i denna riktning kulminerade i januari i avslutarrdet av den turkisk-bulgariska pakten, som förberetts redan i
november i fjol. Nästa steg skulle ha varit en motsvarande bulgariskjugoslavisk pakt, avsedd att ersätta eller utbygga det nu gällande fördraget om »evig vänskap» mellan de båda sydslaviska systernationerna, vilket bakom sina vackra fraser har föga konkret innehåll.
Som vidare steg planerades en bulgarisk-ungersk överenskommelse
och militärfördrag mellan de olika balkanstaterna, slutligen även
mellan dem och Ryssland.
I elfte timmen slog Tyskland emellertid sin pansrade näve med full
kraft i bordet. sydosteuropablocket blev inte heller denna gång verklighet. Misslyckandet kan tillskrivas två orsaker.
Den ena och viktigaste var Rysslands svaghet, dess tvekan att kasta
in sin fulla tyngd bakom projektet utan att rygga för några konsekvenser. Visserligen har Stalin efter den tysk-ryska pakten i augusti
1939 liksom Alexander I efter Tilsit noga aktat på att »öka sin styrka»
i denna dyrbara tid. Detta proklamerades senast vid Röda armens
årsdag med stor aplomb av marskalk Timotsjenko.
Den andra orsaken var Tysklands i förväg gjorda parad mot en
befarad rysk expansion. Den starka och välutrustade tyska armen i
Rumänien har knappast haft till enda syfte att vara redo för aktionen
på Balkan; den är därjämte ett effektivt påtryckningsmedel på Ryssland, en »army in being» som genom sin blotta tillvaro bromsar Rysslands handlingsfrihet i Sydosteuropa. Bekant är dessutom, att Tyskland koncentrerat starka förband i Nordnorge samt utfört omfattande
befästningsarbeten på Bornholm – mot England kunna dessa företag inte gärna vara riktade. Slutligen arbetas sedan några månader
tillbaka på uppförandet av en »östvall» mellan Östersjön och Karpaterna. Detta har visserligen stött på svårigheter till följd av bristen
på arbetskraft. Danska och norska arbetare torde man inte gärna
vilja använda i de polska sumpmarkerna, och polska krigsfångar
skulle kanske fly över gränsen österut. Enligt uppgift skulle därför
en framställning ha gjorts i Budapest att Tyskland skulle få rekvirera de ungerska judarna till detta arbete. Men greve Teleki avböjde:
ett så dystert öde önskade han inte ens sina judiska landsmän. Han
förklarade att Ungern behövde sina judar självt för återuppbyggnadsarbeten i de nyförvärvade territorierna och lät införa en arbetstjänst, i vilken samtliga manliga ungerska judar mellan 18 och 42 år,
inklusive Budapests intellektuella elit (professorer, läkare, musiker
223
16- 41166. Svensk Tidskrift 1941.
•• •
·:.. ,.
Dagens frågor
o. s. v.), enrollerades. Men arbetet på östvallen fortskrider säkerligen
utan de ungerska judarnas hjälp.
»Macht mir den rechten Fliigel stark», sade gamle Schlieffeu. Hans
råd har följts på den tyska »östfronten», sådan denna nu ter sig. I
centrum skyddas den av östvallen; den vänstra flygeln mellan Nordkap och Danzig är väl relativt svag men den högra i Rumänien har
utan tvivel en betydande styrka. Allt som allt äro Tysklands strategiska läge och militära makt så aktningsbjudande, att Sovjet säkerligen åtminstone inte ännu vågar en kraftmätning. Man kan i detta
samband erinra sig de förutseende ord, som Times fällde på försommaren 1939, då man i England ännu hängav sig åt förhoppningarna
om ryskt bistånd i kampen mot Tyskland. Som konklusion till en i
övrigt berömmande artikelserie om Röda armen framhöll tidningen,
att denna särskilt på grund av Rysslands underhaltiga transportväsen
endast kunde tänkas lösa begränsade anfallsuppgifter mot smärre motståndare ehuru den säkerligen i försvaret skulle visa sig mäktigt ett
segt motstånd.
Den ryska aktionen i Syrlosteuropa kunde inte stödjas av en beslutsam vilja att sätta makt bakom orden. Därför rann den också ut i
sanden. Den kunde inte övervinna de hinder, som uppreste sig mot
den planerade blockbildningen. Det viktigaste var svårigheten att få
till stånd ett hållfast samarbete mellan Jugoslavien och Bulgarien.
På ingendera sidan var man benägen att göra tillräckliga eftergifter
i den gemensamma sakens intresse. Bulgarerna voro inte villiga att
pruta på sina revisionskrav i så stor utsträckning att de ens kunde
diskuteras i Belgrad, där man dock tycks ha varit benägen för en liten
eftergift – att gå med på en gränsreglering, som gåve Bulgarien
distriktet närmast gränsstationen ‘l’saribrod och ett område i Strumitsadalen i sydöstra Sydserbien, i vilka befolkningen faktiskt är
bulgarisk. Men det förslog inte att stilla den bulgariska revisionismens aptit. Bulgarerna vägde förslaget mot möjligheten att kanske
med tyskt bistånd kunna nå vida mer, även i riktning söderut på
Greklands bekostnad. Och till Churchills appell till balkanfolken och
särskilt bulgarerna att sluta sig samman i gemensamt försvar av sitt
oberoende gjorde man i Sofia den reflexionen: varför ska’ just vi
offra våra intressen för den gemensamma sakens skull~ I Belgrad
och Athen resonerades på ungefär samma sätt.
I denna situation ingrep Tyskland – efter sedvanligt nervkrig –
beslutsamt och blixtsnabbt. Bulgarerna hade fått klart för sig att endast moraliskt stöd men intet väpnat bistånd kunde påräknas från
Ryssland. De förstodo även, att Tyskland avvärjt risken för ett gemensamt turkiskt-jugoslaviskt ingripande. De jugoslaviska statsmännen hade den 14 februari inbjudits av Hitler till Berghof för att
erhålla en försäkran att jugoslavisk neutralitet vid en tysk inmarsch
i Bulgarien skulle lönas med att landet sluppe riskera Tjeckoslovakiens öde. Jugoslavien torde med andra ord ha fått ett slags informell
garanti för sina gränser. »To su slabe garancije» (det är dåliga garantier), sade man visserligen i Jugoslavien, men det andra alternativet tedde sig onekligen ännu dystrare. Så höll man god min i elakt
224
– – – – – – – – –
Dagens frågor
spel’också i Belgrad. Turkiet kunde givetvis ej ensamt ingripa. Under sådana omständigheter var Bulgariens öde givet. Bulgarerna
hade intet annat val än att följa Danmarks exempel.
Den ·1 mars underskrev den bulgariska ministerpresidenten Filov
högtidligen tremaktspakten på slottet Belvedere i Wien. I samma
ögonblick som Sofias radio transmitterade ceremonien rullade motoriserade tyska trupper över de pontonbroar, som dessförinnan slagits
över Donau av de tyska ingenjörssoldaterna, och fortsatte in på bulgarisk mark. Inom loppet av ett par dagar hade de besatt alla strategiskt viktiga punkter i landet ända fram till den grekiska gränsen,
och tagit ställning i Svitengrad 20 km. från den turkiska. Engelska
sändebudet i Sofia packade i hast sina kappsäckar och begav sig med
hela legationspersonalen till Istanbul, där en i bagaget anbragt helvetesmaskin exploderade vid ankomsten till Pera Palace Rotel och
dödade sju av tjänstemännen vid legationen.
Förhänget för nästa akt i det sydosteuropeiska dramat gick inte
upp förrän i slutet av mars. Den tyska diplomatien koncentrerade
sina ansträngningar mot Jugoslavien, sedan Grekland tydligen motstått vinkarna om att det kunde få fred på skapliga villkor. Efter
Bulgariens anslutning till pakten blev Jugoslaviens strategiska läge
ytterst ogynnsamt, orocirklat som det är på alla håll av axelmakternas armeer. Från flygplatser i Italien, Österrike, Ungern, Rumänien
och Bulgarien kunna alla landets demografiska, industriella och militära centra på några minuter nås och ödeläggas av det ofantliga
överlägsna tyska flyget. En förstklassig krigsberedskap och ett ypperligt soldatmaterial båta därvid föga. Icke desto mindre tvekade den
jugoslaviska regimen in i det längsta, stimulerad till motstånd mot
Tyskland bl. a. av hotfulla engelska noter samt starka strömningar
särskilt inom det serbiska folkelementet. Till sist böjde sig Jugoslavien och underskrev i Wien pakten vid en högtidlig akt i den japanske
utrikesministern Matsnokas närvaro. Vilka rättigheter, som genom
anslutningen till pakten tillerkändes axelmakterna, ha icke fullt klarlagts. Emellertid inträffade två dagar senare, den 27 mars, en stats- -kupp i Jugoslavien; den unge Peter besteg tronen, prinsregenten Paul
flydde från Belgrad och en regering bildades, bestående av militärer
och parlamentariker med stor övervikt för serberna. Regimförändringen ackompanjerades av lidelsefulla folkdemonstrationer mot
Tyskland, och antagligen äro dessa signifikativa för den närmaste
framtidens händelser.
Storkriget kan när som helst bryta ut på Balkan. Vilket förlopp det
skall få är omöjligt att ens gissa sig till. Men ett tycks vara visst.
Grekerna komma att kämpa till det yttersta och säkerligen få ett
mera effektivt engelskt stöd än norrmännen. För att citera den athenska redaktörens, Vlahos, ord i det nu ryktbara brevet till Hitler:
»Grekerna ha visat världen hur man skall leva, de skola också visa
den hur man skall dö.» De följa instinktivt skaldens maning: »Und
setztet Ihr nicht das Leben ein, nie wird euch das Leben gewonnen
sein.»
225
16*-4ll66.
” ‘ ,.. .., and
Dagens frågor
Allemans- Fritidslivets oanade och snabba utveckling har gjort det
rätten. naturligt att frågan om allmänhetens rätt att vistas i skog
och mark, att bada o. s. v. tilldragit sig intresse. I fritidsutredningens
betänkande om »inrättande av fritidsreservat för städernas och de
tätbebyggda samhällenas befolkning» (Stat. off. utredn. 1940: 12} har
sekreteraren, hovrättsrådet Gunnar Carlesjö, i en särskild bilaga sökt
fastställa den nuvarande innebörden av »allemansrätten», sådan denna
kan deduceras ur de strödda stadgandena i strafflagen, jordabalken,
vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Undersökningens huvudresultat har utredningen sammanfattat i ungefär följande:
Allmänheten äger icke utan ägarens lov beträda tomt, trädgård och
park. Med tomt torde böra förstås varje område kring en byggnad,
vare sig området blivit föremål för kultiveringsåtgärder eller ej. Är
området inhägnat, blir i allmänhet hägnaden avgörande för hur stor
areal som skall anses vara tomt, såvida icke den inhägnade arealen
är osedvanligt stor. I sistnämnda fall torde såsom tomt böra räknas
all mark inom hägnaden – även sådan av ren utmarkskaraktär –
som ligger inom sådant avstånd från byggnad eller för ägarens trevnad gjorda anläggningar, att ett beträdande av den rimligen kan antas inkräkta på ägarens berättigade intressen att få vara ostörd och
ogenerad. Om inhägnad saknas, måste i varje fall de närmaste omgivningarna kring byggnaden anses som tomt. Åker och äng får utan
ägarens lov beträdas endast om förhållandena äro sådana, att det
uppenbarligen icke förefinns någon fara för skada genom beträdandet. Detta kan men behöver ingalunda vara förhållandet vintertid
eller när det gäller åker, som i ligger i träda, eller slåtteräng, sedan
höbärgningen avslutats. Med äng torde förstås i främsta rummet
slåtteräng, men på samma sätt bör man bedöma rätten att beträda
de på senare tid tillskapade kulturbetesmarkerna. Åkerren är icke
att hänföra till åker. Andra ägoslag, d. v. s. skog och annan utmark,
får envar fritt beträda, såvitt det icke är någorlunda påtagligt att
skada därigenom kan uppkomma, något som kan vara fallet med
exempelvis skogsplanteringar, så länge trädplantorna äro små.
Det ovan sagda gäller färdsel till fots. I fråga om färdsel med åkdon gäller visserligen samma straffbud som för färdsel till fots. Trots
detta måste dock allmänhetens rätt att åka över annans mark anses
vara i praktiken av väsentligt mindre omfattning, enär risk för skada
här föreligger i helt annan omfattning. Man torde därför kunna säga,
att det som regel icke är någon tillåtet att utan ägarens lov färdas
med fordon över tomt, trädgård, park, åker eller äng och att man får
köra över andras ägor endast om skada därigenom icke kan uppkomma.
Allemansrätten medger emellertid allmänheten, fortsätter utredningen, icke blott att färdas över annans ägor utan även att uppehålla sig där tillfälligtvis samt tillgodogöra sig vissa nyttigheter, så-
som att plocka blommor, bär och svamp. Man har vidare frihet att
begagna vatten å annans grund för bad, tvätt, vattenhämtning, rodd
och segling etc., i den mån detta kan ske utan förnärmande av den
rätt att i första hand tillgodogöra sig vattnet, som tillkommer dettas
226
Dagens frågor
ägare och utan skada i övrigt eller nämnvärt obehag för honom eller
annan, som innehar stranden.
Hur långt rätten att uppehålla sig å annans mark sträcker sig är
föremål för olika meningar. Att den omfattar en mångfald tillfälliga
former av vistande, som icke äro stötande för god sed, torde dock
vara otvivelaktigt. Den praktiskt sett viktigaste meningsskiljaktigheten är frågan, om och i vilken omfattning man har rätt att tälta
på annans mark. Härom yttrade fritidsutredningen: »Man kan skilja
mellan två huvudarter av camping, s. k. permanentcamping och mera
tillfällig camping. Permanentcamping föreligger, då de campande
slå upp sina tält på en plats för en längre tid. Tältet blir i dessa fall
ofta en ersättning för sportstugan. I allmänhet är det fråga om en
ganska stor mängd tält, som slås upp på någon lämplig plats, i de
flesta fall i anslutning till någon badstrand. För rätten att tälta erlägges då vanligen en mindre avgift, antingen till markägaren eller
till någon kommun eller organisation, som av ägaren förhyrt campingområdet. Då avgift erlägges föreligger givetvis icke någon utövning av allemansrätten. Permanentcamping föreligger emellertid
utan att avgift erlägges och utan att markägarens tillstånd ens efterfrågas. Då permanentcampingen innebär ett relativt varaktigt besittningstagande och utnyttjande av marken samt oftast kan medföra
påtagliga olägenheter för markägaren, måste det anses orimligt att
permanentcampingen skulle falla inom gränserna för allemansrätten.
Den tillfälliga campingen, som utövas av turistande av olika slag –
vandrare, cykelåkare, bilister, kanotande etc. – torde därmed i och
för sig icke vara oförenlig med de för allemansrätten gällande allmänna rättsgrundsatserna. Ä ven tillfällig camping kan emellertid
förorsaka skada å vissa marker och andra mera påtagliga olägenheter för markägaren. I de fall, då så är förhållandet, är markägaren
uppenbarligen icke skyldig att tåla denna form av vistelse på sin
fastighet. Givetvis äro campande skyldiga att noggrant iakttaga t. ex.
bestämmelserna i lagen om förekommande och släckning av skogseld.>>
Detta är i koncentrerad form den uttolkning, som fritidsutredningen
och dess rättsexpert – delvis i polemik med professor Stjernberg –
givit av allmänhetens rätt att färdas och vistas. De kringströdda
rättsreglerna äro, såsom utredningen betonar, icke otvetydiga och vid
deras tillämpning måste avseende fästas vid den sedvanerättsliga utvecklingen och det i varje fall föreliggande rättsskyddsbehovet Det
bör därjämte observeras, att allemansrätten icke är en rättighet i civilrättslig mening; den åtnjuter ett högst ofullständigt rättsskydd
och kan bringas att upphöra genom av ägaren gjorda dispositioner,
exempelvis genom att denne uppsätter oöverkomliga stängsel. Allemansrätten har emellertid, trots all sin ofullständighet, haft en synnerligen vittgående betydelse för friluftslivets utformning i Sverige:
tack vare den har befolkningen i de tätbebyggda samhällena kunnat
i fria former idka friluftsliv utan långtgående åtgärder från samhällets sida, och framförallt har det varit möjligt att få till stånd
den nuvarande sportstugebebyggelsen för de breda folklagren, där
sportstugan blott är en replipunkt för det friluftsliv, som idkas på
227
Dagens frågor
angränsande fria marker. Otvivelaktigt motsvarar också den ovan
refererade rättsutläggningen i stort sett det allmänna rättsmedvetandet. Emellertid kunna tvenne randanmärkningar vara på sin
plats.
Den första berör rätten att campa utan tillstånd. Hovrättsrådet
Carlesjö citerar de visserligen föga klart utformade men ändock nå-
got skiljaktiga meningar, som i litteraturen yppats mellan civilrättsspecialisterna östen Unden och Hjalmar Karlgren. Frågan är, om
tillfällig camping ingår i allemansrätten, blott den ej sker så att säga
inpå markägarens husknut och någon skada eller risk för skada eller
annan uppenbar olägenhet för honom icke vållas. Sannolikt medger
rättsmedvetandet eller rättare sagt sedvänja att tält slås upp t. ex.
vid havsstränder eller i de stora skogsvidderna norrut. A andra sidan
är det icke att förundra sig över, om många jordägare t. ex. med hänsyn till eldfaran eller av andra skäl alltid anse camping riskfylld
eller medföra ett intrång och därför anse det rimligt, att begäran om
tillstånd först göres (vilket väl också i praktiken ofta sker inom de
hänsynsfulla friluftsmännens krets). Vad vi oavsett praxis här vilja
fastslå är endast, att rätten att tillfälligtvis campa ej torde godkännas av ett allmänt rättsmedvetande såsom ingående i allemansrätten.
Att här uppställa sådana rättsregler, som både främjar det önskvärda
friluftslivet och tillgodoser jordägarnas berättigade skyddsintressen
är säkerligen icke lättare än det varit att reglera rätten att färdas.
Men man frågar sig dock, om 1860-talets strafflagsbestämmelser, tillkomna under helt andra förhållanden och utan vetskap om något som
hette campa, här ändock i längden kunna bli tillfyllest. Finnes numera icke så mycken praktisk erfarenhet, att de lagkloka kunde våga
försöket att ange var gränsen för det tillåtna och otillåtna campandet
går, d. v. s. att låta lagen i stället för rättsskipningen normera utvecklingen på detta viktiga område för nutidsmänniskans liv~
Samma oklarhet vidlåder också rätten att bada. Hovrättsrådet
Carlesjö anför i sin P. M., att bristen på klara rättsregler i detta avseende långt tidigare påtalats. Sålunda uttalade framlidne justitierå-
det von Seth år 1917, vid lagrådets yttrande över den nya vattenlagen,
att »den rätt, varom här är fråga, utövas allmänt; och vid sådant förhållande bör också allmänheten hava rätt att åtminstone i grova drag
få några antydningar om gränserna för densamma. Att rättsuppfattningen i förevarande hänseende hos allmänheten icke hunnit stadga
sig, synes snarare vara ett skäl för lagstiftaren att på ett ledande
sätt ingripa än en anledning att lämna frågan åsido.» Och han skisserade därefter i sin reservation de tänkbara huvudstadgandena i en
sådan »ledande» lagstiftning. Aven professor Karlgren har berört
gränserna för en markägares rätt att hindra badning på sitt område,
och han resolverar, att »stora missbruk förekomma i dessa avseenden,
bottnande i en övertro hos menige man för ‘äganderättens helgd’».
Var och en, som farit i skärgården, har då och då mött ett anslag
»Badning förbjuden» och överhuvud känt en viss osäkerhet om, var
badning varit tillåten. Det är uppenbart, att åtskilliga dylika anslag
uppställts utan att detta kan anses förenligt med den tolkning av
228
–r·
Dagens frågor
gällande rätt, som fritidsutredningen här ovan givit. A andra sidan
kan ingen förneka, att en »allmän» badplats tätt inpå den egentliga
tomten kan för jordägaren innebära ett ohägn, något som ju också
fritidsutredningen understrukit. Den faktiska rättsosäkerheten på
detta område är varken till fördel för jordägaren, som även när han
är i sin goda rätt kanske ej vill stöta sig med allmänheten, eller för
allmänheten, som av lojalitet icke vill göra »intrång» även när den
vore berättigad därtill. Naturligtvis måste det möta stora svårigheter att utforma några klara »ledande» rättsregler, men frågan är, om
man nu sedan friluftslivet vunnit sin stora utbredning i längden kan
avvara dylika normer, helst sedan strandbebyggelsen tilltagit och
minskat badmöjligheterna.
Det som mest föranlett oss att här ta till orda är behovet av sådana
rättsförhållanden, att icke friktioner mellan allmänheten och jordägarna onödigtvis uppstå. Både när det gällt camping och bad har
det icke saknats »tillbud» till motsättningar. Och dessa motsättningar
ha delvis haft sin grund i oklara rättsregler eller bristande överensstämmelse mellan allmänhetens och jordägares uppfattning om allemansrättens innehåll. Om dessa frågor tidigare voro okända eller
mindre betydelsefulla, ha de numera fått en mycket stor vikt. Och
ju friktionsfriare friluftslivet kan få utveckla sig, desto större trevnad måste detta bereda bägge parterna.
studenterna och Det är kanske inopportunt att tala om ideal i
Frödingsstipendiet. dessa tider, när lärda professorer låta förstå,
att det är bäst att inte ha några. Men nog skulle en utomstående
ändå gärna vilja fråga, vilka ideal den nuvarande studentgenerationen hyllar, när den utser Hjalmar Söderberg till Frödingsstipendiat.
Man bör visserligen inte överdriva betydelsen av denna opinionsyttring: deltagarantalet vid omröstningen var ju förvånansvärt litet
(inalles avgåvos 1,770 röster på ett studentantal av omkring tiotusen)
och tyder ej på något större litteraturintresse; inte heller var Söderbergs seger övervi:ildigande: av de 1,770 rösterna erhöll han 522, medan hans svåraste medtävlare Nils Ferlin fick 519. Något måste dock
omröstningsresultatet visa om stämningarna och strömningarna bland
de svenska studenterna av i dag.
År alltså tron på »köttets lust och själens obotliga ensamhet» en
sådan tillgång för dessa, att de i det nya världskrigets och den svenska
beredskapens andra år känt sig ovillkorligen manade att hylla dess
förkunnare~
Ingen kan neka sin aktning för en man, vilken som Söderberg varit
sin ungdoms åskådning obrottsligt trogen. Ingen kan heller förneka
hans lysande stilkonst eller hans kvickhet, lika litet som finheten och
den lyriska doften i hans Stockholmsskildringar. Men vad har han
betytt för svensk anda och svensk kultur i stort~ År inte hela hans
livsattityd ohjälpligen en övervunnen ståndpunkU Flanörfilosofien
har sannerligen icke varit något styrkebälte för vårt folk i tidens
våldsamma omkastningar. Polemiken mot den lutherska katekesmoralen kan väl svårligen ens på radikalt håll betecknas som någon
229
Dagens frågor
så lysande merit i en tid, som klagar över att ungdomsbrottsligheten
tilltager. Och vad hans utflykter på det religionshistoriska området
angår, så torde vetenskapen ha kunnat undvara dem utan att lida
några större förluster.
Nog tycker man, att studenterna vid ett val sådant som detta borde
kunnat samla sig om ett namn, som mer varit »i pakt med tiden».
Även om Lagerkvist och Gullberg avböjt och därför inte någon av
dem kunde komma ifråga, finns det dock andra medelålders och yngre
diktare, som synas väl varit förtjänta av den ungdomens honnör,
som erhållandet av Frödingsstipendiet utgör. Om Nils l<‘erlin, som
ju var nära att få stipendiet, bland dessa varit den viirdigaste, skall
här ej diskuteras.
R. E.
230

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner