Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 26 febr. 1941.
Regeringens I sammanhang med övriga vilande grundlagsförslag
organisation. antog riksdagen nyligen även förslaget om reorganisation av regeringen. Beslutet – varpå kamrarna ej spillde ett ords
debatt, lika litet som ett enda knyst hördes samma dag, när förslaget
om den provisoriska ettåriga värnplikten antogs! – innebär i huvudsak, att regeringen får rätt att utvidga sitt medlemsantal med
högst tre nya konsulter. Medan statsrådens – departementschefernas
såväl som konsulternas – antal hittills bestämt;;; i regeringsformen,
skall departementschefernas och konsulternas antal nu fixeras enligt
en av konungen och riksdagen samfällt stiftad lag. Medan statsdepartementens huvudsakliga verksamhetsområde hittills fastställts
genom lag, får konungen nu helt rätten att i form av en stadga
reglera fördelningen av tirenden mellan departementen. Ny är även
rättigheten för konungen att förordna annan ledamot än departementschefen att i dennes ställe föredraga vissa ärenden. Kvar stå
däremot de gamla reglerna att minst två av konsulterna tidigare
skola ha förvaltat civil beshillning samt att statsministern räknas
till konsulterna, så framt han ej förordnats till chef för ett departement. Då det förutsatts att blott två nya konsulter skola utnämnas,
varigenom konsulternas antal inklusive statsministern blir fem, och
då statsdepartementens antal fortfarande skall vara tio, kommer
ministären följaktligen att rtikna 15 ledamöter, mot 10 åren 1840-
1900, 11 åren 1900-1920, 12 åren 1920-1939 och 13 åren 1939-1941.
För fem år sedan tog socialminister Gustaf Möller i Tiden upp tanken på en mindre stel regeringsorganisation än den hittillsvarande.
Hans propos avsåg dels en vidgad rätt för regeringen att alltefter
tillfälliga behov omreglera departementens ämnesområden, dels en
rätt för regeringen att tillsätta biträdande fackministrar; just då var
tanken på en arbetslöshetsminister aktuell. I förra hänseendet har
hr Miiller nu fått sin önskan uppfylld, kanske med risk för att det
gamla fasta förhållandet mellan departement och timbetsverk kom”
mer att bli mer flytande eller ryckigt än önskligt. I senare hänseendet – behovet att vid behov smidigt kunna förstärka ministärens
ledamotstal- pekade Svensk Tidskrift (ärg. 1936, h. l) redan då i stället på lämpligheten att öka antalet konsulter, t. v. dock blott med en.
När detta skrives, är intet bekant om den omreglering av departementen, som måhända planeras, liksom om de särskilda arbetsuppgifter, som de nya konsulterna tilläventyrs få sig tilldelade. Så mycket
synes dock tydligt, att arbetsbördan blivit folkhushållningsministern
för stor. Tanken att till ett enda statsdepartement centralisera hela
krisförvaltningen, så när som på informationsväsendet samt de socialt betonade arbetsmarknads- och utrymningskommissionerna, var
visserligen på sin tid lätt att förstå men den har icke visat sig praktiskt ändamålsenlig, sedan krisuppgifterna nu blivit så många och
krävande. Det måste vara oundvikligt att stockning uppstår, om en
156
Dagens frågor
enda man – han må vara än så arbetsam och dugande – skall omhänderha de lika skiftande som brådskande uppgifter, vilka ankomma
på under departementet lydande industri-, livsmedels-, bränsle-, handels- och trafikkommissionerna samt priskontrollnämnden.
Ökningen av konsulternas antal innebär uppenbarligen en uppdelning av dem dels i granskningskonsulter, vilka såsom hittills främst
ha till uppgift att tillse det lagtekniska, dels i koordinationskonsulter.
Genom att tilldela de senare speciella uppgifter, vari även ingår att
bli föredragande inom vissa ämnesområden, gör man ett experiment,
som kanske kommer att få betydelse för regeringsarbetets ordnande
även sedan krisen dragit förbi. Framför allt kunna de nya konsulterna få en viktig roll beträffande sådana frågor, som ha betydelse
för mer än ett departement. Det är just i denna bemärkelse, som
termen koordination – på sistone brukad i England – är tillämplig.
Värt att observera är även, att ökningen av konsulternas tal och
deras detacherande till vissa hårt tyngda rotlar kan få en vidare
betydelse för hela regeringssättet. Det har ju från borgerligt håll
länge klagats över, att de flesta av de viktigaste departementen till
chefer ha socialdemokrater. Om borgerliga konsulter få särskilda
uppgifter i dessa departement, måste detta medföra ett ökat samråd
inom dessa även i de mindre frågor, vilka hittills ofta faktiskt måst
avgöras på departementschefens eget bevåg. Ökningen av konsulternas antal är därför ett visst steg i riktning mot ökad kollegialitet,
även om kollegialiteten mindre kommer att avse hela den femtonmannahävdade ministären än utskott inom denna. Man torde med
andra ord ha ökade utsikter att komma till rätta med den ministerstyrelse, vartill man på sistone sett en mindre lycklig tendens och
som berördes bl. a. av statsrådet Domö i dennes uppsats »Ett års samlingsregering» i Svensk Tidskrift. Regeringens karaktär av samlingsregering kan därför efter den beslutade reformen komma till starkare
uttryck i det vardagliga arbetet än som hittills skett.
Överhuvud taget är det med ett icke ringa intresse, som verkningarna av förändringen i regeringens arbetsformer emotses. Det är
en icke oväsentlig förskjutning som inträffat, när konsulternas antal
nu gjorts lika med hälften av departementschefernas. 1840 års departementalreform gjorde proportionen mellan konsulter och fackministrar till 3: 7, vilken ordning bestod till 1876, då statsministerämbetet infördes och efter vilket år statsministern i regel varit den
tredje konsulten. Till följd av ökningen av antalet departement ha
emellertid fackministrarna under detta sekel undan för undan fått
ett allt bredare utrymme i konseljen. Under 1920-talet höjdes ibland
röster för en viss återgång till status för 1840, då sex av statsråden
voro befriade från departements- och föredragningsbestyr och bildade
kärnan i rådgivarkretsen. 1941 års reform har alls ej genomförts med
motivet att efter hundra år återuppväcka det gamla systemet. Det
har ett mera tekniskt och praktiskt syftemål. Det är likväl icke
otänkbart, att den framtida utvecklingen kan komma att uppvisa ett
ökat inflytande för konsulterna. Ytterst hänger dock utvecklingen på
de personer, som komma att bekläda konsultposterna.
157
-·· ..·
——~–~———-
Dagens frågor
Radion som Kungl. Den svenska allmänhetens sämsta radionyhet
Maj:ts härold. kring årsskiftet var säkerligen meddelandet om
smör-fettransoneringen. Värre dagsnyheter få visserligen oräkneliga
medmänniskor hålla till godo med i dessa dagar, men ändå. Jobsposten kom som envar vet genom tillkännagivande i radion i samband med ordinarie »dagsnyheterna» en lördagsafton. Herrskapet
Hamsterlund ~ representerande, trots den stramare livsföringens
paroll, en ingalunda förvinnande del av svenska folket ~ har vant
sig vid och antagligen även anpassat sig efter »detta numera så vanliga sätt», för att citera en fras från tider som redan förefalla avlägsna. Kungöranden per radio ha ingått i både överhetens och
svenska folkets vanor.
Tiden rider fort, ibland även i det nyttigas tjänst. När i Svensk
tidskrift kort efter världskrigets utbrott i sept. 1939 (s. 470 ff.)
den då just introducerade praxis med dylika kungörelser hälsades
såsom en välkommen och välbehövlig ansats till reformering av
våra stelbenta officiella former för delgivning av lagar, bud och befallningar med allmänheten, hördes betänksamma och avrådande
röster. Icke lämpade sig radion för dylikt. T~ink om den strejkade
å viss plats vid tiden för kungörandet eller om radioapparat helt
enkelt saknades. J a, detta är riktiga invändningar. ‘l’yvärr drabba
dc i förkrossande utsträckning nuvarande leg·ala form för ikraftträ-
dandet, d. v. s. delgivningen av lagar och förordningar.
Som bekant sker detta genom publicering i Svensk författningssamling, som icke precis är tryckpressens best-seller. Enligt uppgift
utgör 11renumerantstocken 3,000 personer, en astronomisk bråkdels
procent alltså av svenska folket. Laglyrluad utgör förvisso, i stort
sett, en vacker egenskap hos detta folk. Hur erhåller det då sin kunskap om gällande rätt~ Säkerligen icke genom studium av författningssamlingens olika n:ris. Genom tidningspressen, genom hörsägen
och nu på sistone även genom radion bildas det »allmänna r~ittsmed?-
vetandet» i vad avser gällande rätt. Den legala delgivningen innebär
en, man vore frestad säga, grotesk juridisk fiktion. Det är ett allmänt intresse att i möjligaste mån minska detta fiktiva moment. Att
i detta sammanhang helt avliigsna det låter sig, tyviirr, icke göra.
Envar kan omöjligen bliva personligen delgiven lagstiftningen. Kungörande måste härvidlag ersätta det direkt-personliga beskedet. Men
allmänheten har rätt att begära att detta viktiga kungörande göres
så effektivt som möjligt, vilket med bästa vilja i viiriden icke kan
sägas om gällande ordning.
I radion däremot har ett enastående medel uppstått för meddelanden
till allmänheten. Med f. n. ej långt ifrån 1’/2 milj. lieenstagare når radion praktiskt taget hela svenska folket. Kurrgörandets fiktiva moment reduceras högst väsentligt när det sker per radio. Allmänheten
är van vid bestämda meddelanden å bestämda tider. Att kungörelser
ske per radio har nu ingått i medvetandet. Tillsvidare innebära de
emellertid endast meddelanden till allmänheten, likställda t. ex. med
tidningarnas referat. steget härifrån till att legalisera kungärandet
i radio, m. a. o. skänka utsändningen karaktären av laga ikraft- 158
Dagens frågor
trädande, synes ligga niira. Svårigheterna få dock icke förbises. En
muntlig redogörelse kan ej ersätta det tryckta ordet. Så bör ej heller
ske: samtidigt med ikraftträdandet per radio av resp. lagmaterial
bör detsamma föreligga tryckt i författningssamlingen. Genom
radiokungörandet synes lämpligen endast böra meddelas lagens
namn, eventuellt med kort förklaring, samt numret i författningssamlingen jämte tidpunkten för ikraftträdandet.
Enligt uppgift är man inom vederbörande departement inställd på
en reformering av kungörelseväsendet, varvid radiomeddelandet i en
eller annan form bleve legaliserat. Men om allmänheten slår dövörat
till och med en viss regelbundenhet knäpper av högtalarna, när den
»legala kvarten» begynner7 Alltid når dock, under alla förhållanden,
dessa meddelanden ofantligt mycket längre iin författningssamlingen.
Och den som ej gitter lyssna får stå sitt kast: juris ignorantia nocet.
Ofantligt mycket av radions, gubevars icke alltför sovrade material
knäpper vi väl lite’ till mans av (niir kommer f. ö. den intelligenta
radiocensuren?). Men i detta fall kan, som sagt, det i och för sig förklarliga bristande intresset få kännbara följder. Kanske man dock
så småningom eller, varför ej, inom kort i eget välförstått intresse
allmiint börjar följa med den legala kvarten. Och kansko sålunda
svenska folket genom pliktskyldigt lyssnande till legala radiokungörelser – en högst lovvärd sysselsättning i den stramare livsföringens tidsskede – till på köpet blir mera lagkunnigt till avgjord
båtnad för laglydnaden, varav vi siikerligen aldrig kunna få för
mycket.
Industriens De täta budskapen om förhiirjande bränder väcka grä-
brandskydd. rnelse. Må vara att iigarne till förstörd eller skadad
egendom, som varit brandförsiikrad, utfå försäkringsersättningar.
Här kvarstår dock en nationalekonomisk förlust, som vi ej ha råd
med, minst av allt i dessa dagar. Varje krona, som utbetalas i ersättning för eldhärjad egendom, tages ytterst från det gemensamma folkhushållet och minskar vår förmåga av värnkraft.
Under 1940 utbetalade försäkringsbolagen i runt tal 60 millioner
kronor i hrandskadeersättningar. Härtill kan liiggas de värden, som
gingo förlorade genom brandskador å oförsäkrad egendom. Tages
dessutom hiinsyn till alla de förluster, som uppkomma genom dc av
bränder inom industrien orsakade driftsavbrotten eller driftsinskränkningarna med ty åtföljande arbetslöshet för anställd personal och oförmåga för företagen att fullgöra åtagna leveranser, stiger
förlustsiffran med åtskilliga millioner. Det beräknas, att minst 75
millioner kronor gått till spillo – den största förlust som under något
år förekommit sodan 1888, det stora katastrofåret då större delen av
städerna Sundsvall och Umeå lades i aska.
Men icke nog med den i penningar direkt mätbara skadegörelsen.
‘l’ill följd av don begränsning av importmöjligheterna, som sedan
snart ett år förelegat, kan mycket av vad som förstörts icke ersättas
med pengar. Den nationalekonomiska förlusten blir därigenom så
mycket allvarligare.
159
Dagens frågor
Brandskadesiffrans stegring under 1940 berodde i hög grad på eldsvådor inom industrien, enkannerligen storindustrien. Svensk industri
har namn om sig att stå på höjden av organisation och utrustning.
Detta förpliktar. Så mycket mer förvånande är det därför, att på
många håll brandskyddet icke synes tillfredsställande. Erfarenheten
visar den utomordentliga betydelsen av att här intet försummas. Genom ändamålsenliga anordningar kunna riskerna för utbrott av
brand och framför allt för en brands utveckling till större eldsvåda
i hög grad minskas.
Ett betydande arbete har dock nedlagts på detta område. Självfallet
ha brandförsäkringsbolagen verkat för vidtagande av lämpliga åtgärder. Svenska Brandskyddsföreningen har även stått till tjänst
med råd och anvisningar, och Sveriges industriförbund har gång
efter annan uppmanat sina medlemmar att ägna brandskyddet den
största uppmärksamhet. Hösten 1939 bildades i samråd med bl. a.
Luftskyddsinspektionen en särskild delegation för brandtekniskt
industriluftskydd, och i dess namn har därefter flertalet större industrianläggningar besiktigats av försäkringsbolagens brandingenjörer.
Företagen ha därvid lämnats anvisningar om nödvändiga eller önskvärda åtgärder till förhindrande av brands uppkomst och spridning.
Vad sålunda åtgjorts har varit fruktbringande. Brandskyddet inom
industrien har förbättrats och fyller i vissa fall höga anspråk. Men
ännu är det på många håll långt ifrån vad det borde vara. I dagarna
har därför Industriförbundet utsänt ännu en maning till sina medlemmar. Däri erinras om de initiativ, som tidigare tagits i syfte att
uppnå en förbättring. Det framhålles även att, om industrieldsvå-
dorna i fortsättningen bli lika omfattande som under 1940, industrien
säkerligen kommer att drabbas av en mycket väsentlig ökning av
brandförsäkringspremierna. En förhållandevis obetydlig höjning av
premierna är redan under genomförande för vissa grupper av industrien. Det är ej heller uteslutet, att industrien kan komma att utsättas för betungande statsingripanden till brandskyddets förbättring. Under en nyligen hållen överläggning mellan representanter för
bl. a. Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Brandskyddsföreningen och Industriförbundet uttalades sålunda från de två förstnämnda organisationernas sida, att statsmakten borde utrustas med
befogenhet att utfärda förelägganden om erforderliga förebyggande
brandskyddsåtgärder.
Det bör efter detta vara en hederssak för svensk industri att överlag ordna sitt brandskydd på ett tillfredsställande sätt. Målet bör för
alla företag vara att skapa mönstergilla anordningar. Kostnaderna
torde ej bli alltför betungande. Åven med förhållandevis små medel
kunna ofta väsentliga förbättringar åstadkommas. Det skulle ej vara
tilltalande, om statsmakten här skulle nödgas ingripa. De företag,
som icke tillgodosett sitt brandskydd, bör vara angelägna att ofördröjligen efterkomma den förnyade maning, som nu riktats till dem.
Ett särskilt ansvar för vår försvarsberedskap åvilar dem här. Landet
väntar att de skola motsvara detta ansvar.
160
·i'”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner