Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 12 okt. 1940.
Baghdad-banan En kväll i juli månad 1940 rullade ett tåg in på
färdig. bangården i Haydarpascha, ändpunkten för den
anatoliska järnvägen och Istanbuls järnvägsstation på den asiatiska
sidan. Det väckte som alla andra tåg inget större uppseende, men
var icke förty ett ganska märkligt tåg. Det hade nämligen vagnar,
som bar skyltep Baghdad-Haydarpascha, och detta betydde, att järnvägsförbindelsen mellan Baghdad och Europa var klar. Den tyska
drömmen om Baghdad-banan var förverkligad. Det skedde vid en
tidpunkt, då förhållandet mellan Tyskland och Turkiet och det land,
som nu räknar Baghdad som sin huvudstad, var så spänt som man
gärna kan tänka sig utan att öppet krig förklarats. Den allmänna
politiska situationen i världen inbjöd sannerligen icke heller till
några festligheter vid den nya förbindelsens öppnande, och därför
kunde de två resande, som var de första på hela den nya direkta
sträckan, stiga ur sin vagn utan att bliva uppvaktade av tidningsmän från olika länder eller av någon mottagningskommitte.
Baghdad-banan är alltså färdig, och därmed har icke blott Iraq
förts åtskilliga dagsresor närmare Europa utan även Iran, som tillhör ett av de mest framåtsträvande länderna i Främre Orienten.
Iran står genom ett gott landsvägssystem i förbindelse med icke
endast huvudstaden i Iraq, Baghdad, utan även med de norra delarna
av landet, framför allt Mosul-området, där möjligheterna att nå fram
till banan till och med äro bättre än längre söderut. Räknar man
med att det från Baghdad finnes en smalspårig järnväg ner till
Basra vid sammanflödet av Eufrat och Tigris, kan man säga, att
förbindelsen är färdig mellan Persiska viken och Europa. Den egentliga Baghdad-banan är emellertid endast sträckan från Aleppo till
. Baghdad. Sträckan Aleppo till Korrya och vidare över Eskischehir
till Raydarpascha har mera oegentligt fått namnet Baghdad-banan.
Det är närmast den stora anatoliska järnvägen, om man skall uttrycka sig strikt.
Sedan Baghdad-banan projekterats ha dock nya bandelar kommit till i Turkiet, och därför är sträckningen något annorlunda än
vad som från början var tänkt. De genomgående tågen passera icke
längre Konya, en av Väst-Anatoliens största och mest betydande
städer. De gå i stället via Kayseri och Ankara, det nya Turkiets
huvudstad, vilket självfallet hänger samman med att det nya Turkiets intressen förflyttats till det inre av Anatolien från det numera periferiska Istanbul. Banan går nu i sin slutgiltiga sträckning från Baghdad över Baiji till Mosul, därifrån vidare in
över en kort sträcka av syriskt område till Nusaybin på turkiskt
territorium, följer så parallellt den turkisk-syriska gränsen till
Cobaneyli, där den åter kommer in på syriskt område och går ner
559
~–·

Dagens frågor
till Aleppo, norra Syriens viktiga handelsstad. Härifrån går den
åter mot norr upp till turkiska gränsen och fortsätter så via Adana
och Kayseri till Ankara och Istanbul. Förbindelsen för passagerare
mellan Istanbul och Baghdad skall i framtiden upprätthållas genom
två direkta förbindelser per vecka. Om man frånser den korta färjeförbindelsen över Bosporen vid Istanbul, kunna vi alltså räkna med
en direkt järnvägsförbindelse mellan alla stora europeiska centra
och Främre Orientens mera avlägsna delar. Genom bibanor åt olika
håll förbättras detta system ännu mera. En särskilt viktig förbindelse går från Aleppo till Palestina och Egypten. Här finnes dock
icke någon direkt förbindelse, trots att kartorna uppvisa sammanhängande järnvägar genom Syrien och Palestina iinda fram till Suezkanalen och därifrån till Cairo och Alexandria. De syriska och
palestinensiska banorna äro nämligen till stor del smalspåriga och
icke lämpade för genomgående trafik. Förbindelsen går nu med normalspårig bana från Aleppo till Tripoli, slutpunkten för den norra
oljeledningen från Mosulområdets oljefält till Medelhavet. Därifrån
transporteras de resande till Egypten i buss till Haifa i Palestina,
varifrån en normalspårig järnväg, byggd under viirldskriget, går
vidare till Suezkanalen.
Den sträcka som fattades i länken mellan Baghdad och Berlin, för
att nämna de båda ursprungliga ändpunkterna, låg längst bort i
öster på iraqiskt område mellan Baiji och Tel Kotchek, strax norr
om Mosul. Det är denna, som nu färdigställts och diirmed fullbordat
förbindelsen.
Många stridigheter och intriger ha stått om Baghdad-banan, som
egentligen under tysk egid påbörjades på 1880-talet, även om det vid
denna tidpunkt icke var tal om någon direktförbindelse ända ned till
Baghdad. Turkiet var vid denna tid en lekboll i de europeiska makternas händer, och tyskarna förstodo att på ett klokt sätt skaffa sig
järnvägskoncessioner i landet. 1888 fick direktören för Deutsche
Bank, J. G. von Siemens, till stånd ett konsortium, som fick koncession av turkarna på en bana till Ankara. Då denna 1892 var färdig
tillkännagavs den tyska avsikten på allvar – man tänkte bygga en
bana över Diarbekir och Mosul till Baghdad. Samtidigt började de
två stormakterna Ryssland och Storbritannien att på allvar se sin
ställning i Främre Orienten hotad. Detta gi:illde icke endast Turkiet
med dess vidsträckta arabiska landsdelar utan i lika stor utsträckning Persien, där ryssar och engelsmän intrigerade efter bästa förmåga mot varandra. Från ryskt och engelskt håll fruktade man
framför allt den tyska handelsexpansionen. Den tyska industrien,
som vid denna tid i stor utsträckning arbetade efter principen
schlecht und billig, skulle i Främre Orienten finna ett stort avsättningsfält för sina billiga produkter, medan den mera tungrodda
engelska och ryska industrien skulle trängas tillbaka. Inför denna
fara enades engelsmän och ryssar, med början under åren 1904 och
1905, då liberalerna kommo till makten i England. Själva höjdpunkten av det rysk-engelska samgåendet i fråga om att bygga en barriär
560
Dagens frågor
O 100 200 300 loOO !;DO km.
för det tyska inflytandet i Främre Orienten bildar det rysk-engelska
fördraget av 1907 angående Persien. Enligt detta uppdelas Persien
i en nordlig rysk intressesfär och en sydlig engelsk, medan den mellanliggande neutrala zonen är gemensam intressesfär för båda mak- (erna. I de två intressesfärerna i norr och i söder skulle icke en tredje
makt tillåtas att skaffa sig politiska eller ekonomiska fördelar. Om
den neutrala zonen sades härvidlag ingenting, men detta ansågs knappast vara behövligt, då den till allra största delen bestod av öde öknar
och berg. Trots detta visade sig det tyska inflytandet i Persien öka
med oerhörd fart, och 1912 hade Tyskland i fråga om handelsutbyte
nått upp till fjärde platsen. Det var endast Ryssland, Storbritannien
och Turkiet, som gingo före. Detta hade skett trots de hinder den
rysk-engelska överenskommelsen skapat och var ett mycket gott bevis
på den tyska industriens och företagsamhetens livskraft.
Strax före världskriget hade man i London insett att det icke i
längden gick att stäcka den tyska handelsexpansionen i Främre
Orienten genom en negativ politik och ej heller i längden förhindra
Baghdad-banans fördigställande. Man började nu i stället att förhandla med Tyskland, och det kom till stånd en överenskommelse
– endast några månader före världskrigets utbrott – om att även
engelskt kapital skulle få ingå i banföretaget, och att den del av
banan, som skulle gå mellan Baghdad och Basra i söder, skulle helt
ställas under engelsk kontroll. Förhandlingarna fördes under den
självklara förutsättningen, att det korrumperade sultan-Turkiet icke
skulle ha något att invända mot överenskommelsen. Den sidan av
saken var icke svår att ordna.
Så kom emellertid världskriget, och det dröjde icke länge, förrän
den tyska handeln på :B~rämre Orienten på grund av kriget avtog och
så småningom helt upphörde. Det låg emellertid icke i engelskt
intresse, att järnvägsförbindelsen fullbordades, och i den 1916 ingångna s. k. Sykes-Picot-överenskommelsen mellan Storbritannien
och Frankrike angående Turkiets uppdelning stadgades uttryckligt,
att den sista ofullbordade delen av banan icke finge färdigställas.
Fruktan för att banan senare ändå skulle komma att utnyttjas av
tyskarna var icke helt över.
561

Dagens frågor
Den icke färdigställda delen av banan låg till största delen på den
efter världskriget nyskapade staten Iraqs område. Denna var till en
början ett engelskt mandat, men sedan det 1932 erhållit sin, åtminstone huvudsakliga, självständighet, började man i ledande kretsar
i Baghdad diskutera, om icke fullbordandet av järnvägen skulle innebära stora ekonomiska fördelar i första hand för norra Iraq, och för
övrigt för hela landet. 1936 började Iraq byggandet av banan i norr
– som för övrigt till en del upprivits av engelsmännen på grund av
bristande räntabilitet. 1940 föreligger den färdig.
Frågan är, om Baghdad-banan även under nuvarande förhållanden
skall kunna sägas ha den storpolitiska betydelse, som den en gång
ansågs ha. Härpå kan svaras både ja och nej. Den tyska ekonomiska
expansionen är fortfarande mycket kraftig åt sydost, särskilt efter
det att den nationalsocialistiska regimen kommit till makten. För
Tyskland betyder också Baghdad-banans fullbordande mycket, även
om den tyska exporten tills vidare icke är inriktad på Iraq, då detta
land vid det pågående stormaktskrigets början avbröt de diplomatiska förbindelserna med Tyskland. De på senaste tid ingångna
turkisk-tyska handelsavtalen förbättra emellertid Tysklands position
i Turkiet oerhört, även om de icke bidragit till att lätta den politiska
spänningen. Vid en för Tyskland lycklig utgång av det nuvarande
kriget kommer den tyska handelsexpansionen säkerligen att fortsätta med nya avtal med Iraq och eventuellt Syrien, och då har
banan sin stora betydelse för varutransporter direkt från Europa till
Asien.
Sin största betydelse torde dock Baghdad-banan ha för ett mera
intimt sammanknytande av Turkiets och Iraqs näringsliv och handel.
En europeisk stormakt har icke i våra dagar samma förutsättningar
för export på Främre Orienten som under årtiondena före världskriget. På den tiden var Främre Orienten en marknad, som huvudsakligen köpte, knappast producerade något av betydenhet. Nu äro
förhållandena helt annorlunda. I de nya främre orientaliska staterna
har en egen industri växt upp, som efterhand kommer att erövra
hela marknaden. Detta gäller framför allt om Turkiet, som säkerligen dessutom så småningom kommer att bli ett exportland. Dess
export kommer troligen att hållas inom Främre Orienten. Både de
turkiska varornas kvalitet och prissättningen är mest lämpad efter
förhållandena i Främre Orienten. Turkiet behöver emellertid olja,
vilket Iraq har i överflöd. Transporten är nu oerhört underlättad
genom att banan byggts färdig, och långa tåg med oljevagnar äro
säkerligen redan på väg från Mosul till Turkiet. Frågan är, om icke
Alexandrette (Iskenderun) vid Medelhavet, som turkarna 1939 erhöllo
tillbaka av Frankrike, kommer att spela en stor roll som utförselhamn för olja efter det att hamnstaden förbundits med Baghdadbanan. Den sträcka som skulle behöva nybyggas är endast några få
svenska mil.
Med det nuvarande världsläget har Baghdad-banan genast en uppgift att fylla för Turkiet och Balkan. Det blir en transitobana för
562
Dagens frågor
den amerikanska exporten, som nu utan risk kan söka sig till Basra
vid Persiska viken. Medelhavet är förbjuden zon för den amerikanska sjöfarten. En kommission av turkiska handelsexperter begåvo
sig genast efter banans färdigbyggande till Iraq för att just studera
möjligheterna för import av amerikanska varor via Iraq och för att
överhuvud taget förbättra handelsförbindelserna med sin sydliga
granne.
Ett slutomdöme om Baghelad-banans internationella betydelse kan
icke fällas, förrän linjerna klarnat i den nuvarande världskrisen.
Att den kommer att vara av stort värde för det fredliga samarbetet
och handelsförbindelserna mellan Europa och Asien är ställt utom
allt tvivel.
Storrumäniens upplösning – Ett av de första intrycken främlingen
en nutidshistorisk revy. fick vid besök i Rumänien för endast
kort tid sedan var konungens dominerande inflytande på alla områ-
den. Han intog en ställning ungefär mitt emellan en diktator och en
konstitutionell monark. Regeringens ledamöter voro ansvariga endast
inför konungen.
Det var i en för landet kritisk tid, som konung Carol av folket
självt kallades tillbaka från landsflykten. Partikivet och korruptionen hade under åren efter konung Fordinands död (1927) tagit sådana
groteska former, att landets framtid äventyrades. Understött av
drottning Marie, som utövade regentskapet för Carols minderårige
son, Mikael, lyckades bondepartiet under Maniu att genomdriva
återkallandet av den landsflyktige monarken. Han återvände till sitt
land utan att lämna några löften om den kurs han ämnade hålla. Han
hade ej lust att endast bliva en dekoration och en lekboll för partierna, så mycket fick man dock veta.
Konungen återfann ett desorganiserat land. Tyngande ekonomiska
svårigheter och i hög grad ogynnsamma sociala förhållanden rådde
inom landet. Bönderna, som utgöra omkring 3/4 av befolkningen, befunno sig i utarmat tillstånd. Landets försvar befann sig under tillbakagång och krävde en kraftig uppryckning. De sanitära förhållandena på landsbygden och särskilt i de stora byarna voro under all
kritik.
Konung Carol II insatte från början hela sin arbetsförmåga och grep
med intresse in på alla områden. En nationell pånyttfödelse var hans
främsta mål. Detta ville han vinna genom partistridernas avskaffande och nationens enande, genom folkets väckande till kamp mot
korruptionen, höjmulet av den låga moraliska standarden samt skapandet av större arbetsduglighet inom alla samhällsklasser.
Sedan regeringen Tatarescu lidit nederlag vid valen 1938, uppdrog
konungen åt Goga att bilda regering. Goga representerade åsikterna
längst till höger, tillhörde det kristligt nationella partiet samt var en
utpräglad antisemit. Han upplöste parlamentet och utfärdade en rad
antisemitiska dekret, som ledde till att landets finanser råkade i fullständigt kaos. När i detta brydsamma läge Goga närmade sig järn- 563
Dagens frågor
g·ardet beslöt konungen att ingripa. Ministären Goga avskedades och
en halvauktoritär konstitution proklamerades. Med 99 Ofo jaröster godkände rumänska folket vid en dirigerad »omröstning» den nya konstitutionen, vars ideal uttrycktes i slagordet: »hederlig förvaltning
och mindre politik».
Turen var nu kommen till det ryktbara järngardet. Det blev alltmer uppenbart, att en uppgörelse med detta måste ske. Samtidigt som
järngardet var ett uttryck för nationens reaktion mot korruptionen
och den låga moraliska standarden, framträdde det såsom ett nazistvänligt och antisemitiskt parti. Ehuru konungen i vissa avseenden
gillade järngardets strävanden, ville han dock ej låta en protysk grupp
rycka till sig makten. Codreanu – ledaren för järngardet – och hans
närmaste medhjälpare gjordes bl. a. medansvariga i ett antal terrordåd samt häktade’s. Under transport från ett fängelse till ett annat
nedskötas samtliga på grund av flyktförsök.
Endast ett politiskt parti fick enligt en kunglig förordning av december 1938 finnas i Rumänien, »det nationella enhetspartiet». Såväl
till deputeradekammaren som senaten skedde val icke efter politiska
partigrunder utan efter yrken. För rösträtt krävdes en ålder av 30 år.
De kritiska förhållandena i Rumänien under försommaren föranledde
konungen att utfärda vissa nya bestämmelser för nationella partiet.
Sålunda skulle judar ej längre få vara medlemmar.
Ett mycket viktigt led i konungens strävan till nationell pånyttfö-
delse var skapandet av den stora ungdomsrörelsen »Straja Tarii»,
på svenska »Landets vakt», vilken all ungdom (gossar från 7 till 18
och flickor från 7 till 21 år) måste tillhöra. Målet för denna ungdomsrörelse, som räknar i sina led 3,500,000 gossar och flickor, är att fostra
goda medborgare genom att ingjuta hos ungdomen god moral, fosterlandskärlek och en sund social inställning samt att medelst fysisk
fostran skapa ett friskt och starkt släkte. Konung Carol var beskyddare och intresserad gynnare av »Straja ‘l’arii».
Den 8 juni i år hade tio år förflutit sedan konung Carol återvände
till sitt land och övertog dess ledning. De hyllningar, som rumänska
folket ägnade konungen, vittnade om ett ganska allmänt uppskattande
av hans strävanden att föra landet genom de svåra yttre och inre
politiska förhållandena. Ehuruväl de sistnämnda ställt mycket stora
krav på Carol och hans rådgivare, så torde dock utrikespolitiken berett honom de största bekymren. Landets rikedomar lockade både
Tyskland och England. Och den krasst egoistiska erövringspolitiken
före och under världskriget skapade svåra minoritetsproblem och
revanschlystnad hos grannarna.
Av minoriteterna ha ungrarna varit de mest missnöjda och missnöjet underblåstes utifrån. Ungrarna äro stolta, de se ned på rumä-
nerna. De f. d. ungerska områdena höja sig väsentligt över de rumänska i fråga om allmän standard. Man har emellertid i Rumänien
under de senare åren på allvar gripit sig an att söka så rättvist som
möjligt ordna minoritetsproblemet.
I tjugo år har Rysslands hot mot Bessarabien hängt över Rumänien.
564
———–·—-.—-~~-~——
Dagens frågor
Alla försök att få Bessarabiens införlivande med Rumänien erkänt
ha varit förgäves. Alltsedan ryssarnas anfall mot Finland har man allmänt fruktat, att det endast vore en tidsfråga när turen skulle bliva
Rumäniens. Finlands tappra hållning följdes av rumänerna med beundran och stort intresse. Konung· Carol proklamerade vid upprepade tillfällen sitt fasta beslut att i likhet med ]1–,inland försvara rikets gränser. Omfattande befästningsarbeten utfördes vid samtliga
gränser. I Bessarabien byggdes en, som det ansetts, synnerligen
stark »Maginotlinje». Man började även söka avhjälpa de stora brister som visade sig vid den partiella mobilisering, vilken ägde rum
våren 1939 i samband med Tysklands ockupation av Tjeckoslovakiet.
Ryssarnas besättande av Bessarabien och Bukovina skedde under
hänsynslösa former. Flyktingarna jagades mot gränsen och plundrades. I den rumänska armen rådde vid den snabba utrymningen rätt
stor villervalla. Det grova artilleriet, som drogs av oxar, hann till
en del ej undan utan stannade i ryssarnas händer liksom en myckenhet andra vapen och utrustningsföremåL
Genom ett den 26 juni överlämnat kortfristigt ultimatum återkrävde
Sovjetunionen »med historisk och nationell rätt» icke blott Bessarabien, som före 1920 i mer än hundra år tillhört Ryssland, utan även
delar av Bukovina, som aldrig förut lytt under Ryssland. Trots alla
militära förberedelS€r kapitulerade konung Carol inför de ryska kraven. Vid det kronråd, som konungen sammankallade med anledning
av den ryska demarchen, lära 16 medlemmar ha röstat för underkastelse och 11 för krig. Rumänien stod i nödens stund lika ensamt som
dess grannar Tjeckoslovakiet och Polen hade gjort.
I såväl strategiskt som ekonomiskt hänseende är det betydelsefulla
områden, som Sovjetunionen lade under sig.
Bessarabien har en ytvidd av 44,422 kvkm samt över 3,110,000 invå-
nare. Landet är ett fruktbart jordbruksområde, vars jord delvis är
av samma slag som Ukrainas berömda »svarta jord» och särskilt ger
majs och vete, vin och frukt. I nordöstra delen ligger vid Dnjestr den
lilla staden Bender, nu Tighina, där Carl XII vistades åren 1709-1713.
Det var här konungen gjorde en sista ansträngning att – främst med
Turkiets hjälp – skapa en antirysk koalition, i vars spets Sverige än
en gång skulle få spela en världshistorisk roll. Om den s. k. kalabaliken minner en mycket enkel minnessten, rest i början av 1920-
talet på initiativ av rumänske militärbefälhavaren i Bessarabien.
Det ryska kravet på Bukovina innebar en klar imperialistisk expansion. Bukovina avstods av ‘l’urkiet till Österrike år 1773 och anslöt sig
till Rumänien efter sammanbrottet i november 1918. I den ryska noten framhålles såsom motiv för Bukovinas ockuperande »kompensation för den oerhörda förlusten av Bessarabien under 25 år». Bukovina ligger nordväst om Bessarabien på Karpaternas sluttningar. Det
omfattar 10,442 kvkm med knappast en million invånare, mest ukrainare (rutener), är ett skogsland, som iiven rymmer manganmalm och
järn i icke ringa mängd.
Det kritiska läget framtvang iiven en radikal omläggning av ko- 565
40-40647. Svensk Tidskrift 1940.
—~
Dagens frågor
nungens yttre politik, som alltid varit utpräglat konjunkturbetonad.
Konung Carol hade försökt att laborera med de rika råvarutillgångarna på skilda sätt och ibland sökt stöd hos västmakterna, ibland
hos axelmakterna.
Men även i den inre politiken nödgades konungen ändra kurs.
På grund av den tyska offensivens överväldigande framgångar ersatte konungen den l juni den mot västmakterna orienterade regeringen med en ny under Gigartas ledning. I den nya ministären, som
var utpräglat tyskvänlig, ingingo hl. a. järngardets ledare, professor
Horia Sima samt icke mindre än fem generaler. Rumänien avstod
dessutom från de garantier, England och Frankrike utlovade i april
1939 samt anmälde sitt utträde ur Folkförbunclet. Rumänien var så-
lunda villigt »att bryta med det förgångna».
Den nya regeringen var ett extremt högerkabinett, i huvudsak sammansatt av vänner till den antisemitiske politikern Goga. En försonligare inställning till järngardets ledande män inträdde, ehuruväl
Horia Sima snart lämnade regeringen. Konungen triidde i förbindelse
med en del framstående politiker, som under de senal’e åren varit utan
inflytande. Bland dessa bondeledaren professor Manin och den liberale ledaren professor Bratianu.
Sedan ryssarna givit signalen började snart Bulgarien och Ungern
att göra sina anspråk gällande. Man önskade en snabb revision av
respektive Neuilly- och Trianonfreden.
Bulgarien återfordrade den del av sydligaste Dobrudscha, som det
fick avträda till Rumänien efter andra Balkankriget 1913. Utan större
svårighet lyckades delegerade från de båda länderna vid förhandlingar i Crajova träffa överenskommelse. Rumiinien skulle avträda
södra Dohrudscha med stiiderna Dobritsch, Silistra, Tutrakan, Baltschik och Kavarna, omfattande 7,726 kvkm med sammanlagt 378,000 invånare. Det förvärvade landområdets betydelse för Bulgarien ligger
främst på det befolkningspolitiska och jordbruksekonomiska området.
Rumänien förlorar ett mycket viktigt spannmålsområde – »Europas
spannmålsbod». I avtalet ingick även en obligatorisk folkförflyttning
inom norra och södra Dobrudscha, vilken skulle vara avslutad inom
tre månader efter avtalets ratificering. Bulgarien förpliktigade sig·
att betala ett skadestånd på 450 miljoner leva (20 milj. kr.) inom två år.
Svårare blev det att komma överens med Ungern. Rumäniens förslag till Ungern gick i huvudsak ut på en befolkningsöverflyttning
med en mindre gränsrevision. Ungern åter satte återupprättandet av
de gamla historiska gränserna utan hänsyn till de etnografiska förhållandena i förgrunden. Enligt Ungerns anspråk, som voro i hög
grad överdrivna, skulle det blivit betydligt flera rumäner i Ungern
än det nu finnes magyarer i Rumänien. Sedan en reglering genom
direkta förhandlingar staterna emellan visat sig utsiktslös, vände sig
de båda ländernas regeringar till Tyskland och Italien med begäran,
att frågan om det område, som skulle avtriidas till Ungern, måtte av
dessa båda stater genom skiljedom regleras. Vid ett storpolitiskt möte
566
Dagens frågor
i Wien, där bl. a. utrikesministrarna v. Ribbentrop och Ciano samt
den rumänska och ungerska utrikesministern deltogo och där förhandlingarna ägde rum i Belvedere-paJatses gyllene sal, avkunnades
av axelmakterna den 31 augusti skiljedom. Genom denna erhöll
Ungern en territorieökning på omkring 45,000 kvkm, omfattande i huvudsak norra Siebenburgen med de tre av szeklerna bebodda komitaten. Befolkningen inom området uppgår i runt tal till 2,5 miljoner.
Av dessa äro omkring 40 procent ungrare, omkring 45 procent rumä-
ner och 10 procent tyskar.
Det är alltså betydande rumänska och tyska minoriteter, som nu
bliva bosatta inom de till Ungern avträdda områdena. Större delen
av judarna i Sicbenburgen övergår även med landavträdelsen till
Ungern. Nya minoritetsproblem ha sålunda skapats. Av städer
förlorar Rumänien bl. a. Klausenburg (Cluj), Sicbenburgens huvudstad, med mer än 100,000 invånare samt Grosswardein och Szathmar
med resp. 83,000 och 50,000 invånare. Av dessa äro Klausenburg och
Grosswardein ur historisk synpunkt av särskilt värde för Ungern.
Skiljedomen i Wien, enligt vilken axelmakterna garantera det nya
Rumäniens integritet, utlöste bestörtning i Bukarest och helt naturligt hänförelse i Budapest. Siebenburgen var försatt i belägringstillstånd. Förutom en permanent befästningslinje vid gränsen voro
längs huvudvägarna barrikader och skyttegravar i legio uppförda.
Bland de mobiliserade trupperna var förstämningen över att ej få
göra motstånd mycket stor. Flera truppförband lära hava vägrat att
utrymma det avträdda området.
Den ungersk-rumänska tvisten var onekligen mycket svår att lösa.
I etnografiskt hänseende äro nämligen förhållandena mycket komplicerade. Mitt i hjärtat av Rumänien ligger sålunda Szeklerområdet
med en ungersktalande befolkning på omkring 800,000 personer. Genom skiljedomen kom detta område till Ungern. Som en kil tränger
det nya ungerska området in i Rumänien med spetsen ända fram till
trakten av staden Kronstadt, belägen i hjärtat av landet. Genom den
nya gränsdragningen blir härigenom Rumäniens försvarslinje i
väster väsentligt ogynnsammare än förut. Ur industriell och etnografisk synpunkt är landavträdelsen i Sicbenburgen en mycket stor förlust för Rumänien. Det är ett gammalt och rikt kulturland, som förloras. Rumänien mister sina bästa nationella krafter. Det är nämligen från Siebenburgen den rumänska nationalrörelsen gått ut, det
är också här, som bonderörelsen har sina starkaste rötter.
Någon bestämmelse om obligatorisk folköverflyttning i likhet med
i överenskommelsen mellan Rumänien och Bulgarien förekom icke i
axelmakternas skiljedom. Däremot gavs individuell rätt för dem, som
inom en viss tid så önska, att optera till den ena eller andra staten,
och samtidigt överflytta sin egendom.
Den rumänska reaktionen mot skiljedomen utlöste en inrepolitisk
kris. Demonstrationer mot landavträdelse ägde allmänt rum i Siebenburgen men även i Bukarest och andra delar av landet. Järngardet
fick åter vind i seglen. En vidsträckt amnesti för politiska förbrytare
567
,.,_ :-….. .. ‘
Dagens frågor
– flertalet tillhörande järngardet – genomfördes. Antisemitiska förordningar utfärdades.
Rysslands inställning till det rumänsk-ungerska problemet har varit gåtfull. Har Moskva stått i komplott med axelmakterna och till
deras välbehag anordnat gränskränkningar mot Rumänien eller voro
måhända gränsintermezzona satta i scen av konung Carols omgivning, för att avleda uppmärksamheten från den med oro avvaktade
skiljedomen i Wien såsom från ryskt håll påst:ltts1
Händelserna utvecklade sig nu snabbt och dramatiskt. Järngardet
sökte den 3 sept. att i Bukarest och på åtskilliga andra platser i landet göra revolt. Flygblad spredos, där konungens abdikation krävdes.
Konung Carol såg sig nödsakad att den 4 sept. kalla den i klostret
Bistrita arresterade generalen Antonescu. Regeringen avgick och konungen uppdrog den 5 sept. kl. 4 på morgonen åt Antonescu att bilda
regering. Därmed hade de nationalistiska krafterna, med Antonescu och
järngardet i spetsen, snabbt lyckats rycka till sig makten. På deras
program står främst: Rumäniens befriande från frimureri, kommunism, judar och korruption. Antonescu svor konungen trohetsed. Genom en kunglig förordning upphävdes författningen av februari 1938
och de lagstiftande församlingarna upplöstes. Antonescu blev praktiskt taget Rumäniens diktator.
Under den 5 sept. inträffade järngardets ledare, Horia Sima, för
rådplägning om den nya regeringens sammansättning. Sima krävde
därvid Carols abdikation men var villig stödja monarkien med kronprins Mikael som konung. Under natten till den 6 sept. beslöt med anledning härav Antonescu att först muntligen sedan skriftligen uppmana konungen att abdikera. Brevet hade ultimativ karaktär med
fordran om svar före kl. 6. Tio minuter före 6 förklarade sig konungen redo att abdikera. Redan kl. 8 avlade den nya konungen trohetseden till nationen.
Konung Carol sopades bort av nationalismens våg. Han offrades såsom symbolen för det Rumänien, som varit. Man beskyllde konungen icke blott för att vara ansvarig för landets olyckor – »hans
tioåriga regering hade varit helt och hållet förfelad» – utan även för
att ha »utplundrat landet» samt mottagit stora summor från den internationella rustningsindustrien. Det iir hårda ord. Redan i samband med Bessarabiens överlämnande till Ryssland lär konungen uttalat önskan att abdikera. Han framträdde sedan dess väsentligt
mindre än förut.
Folkopinionen växlar snabbt. För några månader sedan var konungen i många kretsar en populär person. I all synnerhet var han
uppburen inom armen och har uträttat mycket för stärkandet och moderniserandet av försvaret. Kapitulationen inför de ryska kraven –
trots de många stolta uttalandena av konungen att icke avträda ens
en tumsbredd jord – medförde helt naturligtvis ett kraftigt omslag
i den allmänna opinionen och särskilt i armens inställning till
konungen.
568
Dagens frågor
En synnerligen svår uppgift möter den 19-åriga konung Mikael.
Hans land har varit utsatt för oerhörda prövningar. Omkring sig har
han en samling rådgivare, vilka representera det politiska ytterlighetsparti, som hans fader med hårdhet bekämpat. Det säges dock att
den nya konungen redan sedan ett par år hyser stora sympatier för
järngardet och har personliga vänner bland dess medlemmar. Han
lär vara en hurtig och begåvad yngling med starka sportintressen.
Den nya statsledaren general Antonescu åtnjuter stort anseende och
gäller för att vara en synnerligen duglig, vital och energisk man
samt en rakryggad karaktär. Redan som ung officer hade Antonescu
en stark ställning inom armen. När år 1916 tyska, österrikiska, turkiska och bulgariska trupper stodo segrande några mil från Bukarest,
sökte den rumänska härledningen att genom en motoffensiv kasta
fienden tillbaka och rädda huvudstaden. I den tillfälligt skapade motoffensivgruppen blev kapten Antonescu stabschef. Såsom krigsminister sökte han på allt sätt motarbeta korruption och åstadkomma effektivitet i försvaret.
Antonescu är icke politiker och kan icke stödja sig på något av de
gamla politiska partierna. Armen torde han dock ha bakom sig, sedan ett antal generaler i dessa dagar avlägsnats. I den nya regeringen tillhöra sju av de tolv ministrarna järngardet. I ett manifest
proklamerar Antonescu den nya »legionära staten», vilket innebär att
legionärrörelsen-järngardets arvtagare -är den enda politiska rö-
relse, som tillåtes i det nya Rumänien. Armen skall undergå en genomgående modernisering. Den skall hädanefter »kämpa med morgondagens och icke med gårdagens vapen», som Antonescu säger i en
förordning till armen. Regeringen äger rätt att utöva kontroll på all
industriell verksamhet.
Av avgörande betydelse torde bliva om Antonescu förmår hålla
legionärrörelsens hetssporrar inom lämpliga gränser, så att icke dess
medlemmar inblanda sig i statens befogenheter och försvåra det återuppbyggnadsarbete, som Antonescu strävar att genomföra. Den liberale partichefen Bratianu liksom bondeledaren Maniu synas tillsvidare hålla sig i bakgrunden och avvakta den händelseutveckling, som
kommer att visa, om det lyckas Antonescu att upprätthålla ordning
och hålla landet samman, tills bättre dagar stunda för det nya Rumä-
nien, som visserligen blivit ett mindre men samtidig·t fastare och på
en solidare grund stående land, där fruktbarheten och naturrikedomarna allt fortfarande giva stora utvecklingsmöjligheter. Det bör i
detta samband nämnas att av de områden, Rumänien fått sig tilldelade efter världskriget, har landet likväl – trots de stora förlusterna
under den senaste tiden – lyckats behålla omkring 35 procent eller
55,000 kvkm med en befolkning på 4 miljoner.
Den situation, som uppstått i Rumänien, är emellertid ett skolexempel på faran för ett litet land att rikta sig på sina grannars bekostnad, när dessa tillfälligtvis befinna sig i trångmål, samt därpå att
man i nödens stund endast kan lita till den egna kraften.
569
…~ ·.’ …. .. ‘
Dagens frågor
P. S. Sedan detta skrivits hava ingått meddelanden om tyska truppers inmarsch i Rumänien. I första hand komma med all sannolikhet
dessa trupper att dirigeras till de stora oljefälten i trakten av Ploesti,
för vilka Tyskland torde hysa stor oro.
Ovisst är emellertid om truppsändningarna i övrigt ~iro ett led i en
omfattande aktionsplan riktad mot Turkiet och Grekland samt naturligen i andra hand mot England eller de äro avsedda att utöva en
avskricickande verkan på vem det vara må. Det låter sig även tänkas
att desamma företagits på begäran av Antonescu, som på detta sätt
önskar säkra sin ställning samt upprätthålla ordning och lugn
landet.
Pantus Reuterswärd.
Docenterna och univer- Det kan synas fåvitskt att söka fästa uppsitetens rekrytering. märksamheten på universitetens löne- och
rekryteringsproblem i en tid, då v~irnandet av vårt statliga oberoende, våra livsintressen och vår rättsordning kräver belopp, som
tidigare skulle hava ansetts ouppnåeliga. Men det kan dock finnas
skäl att göra det. Att hävda vår kulturella standard är även det ett
led – och intet oväsentligt sådant – i vår andlig·a beredskap.
Våra akademiska lärare rekryteras som bekant företrädesvis bland
docenterna. Dessa intaga en egendomlig och oförmånlig särställning i den svenska ämbetsmannakåren. Överallt annars är regeln,
att den, som vunnit inträde i ett statligt verk, under normala ekonomiska förhållanden kan påräkna att där finna sin utkomst och även
vinna befordran, om han nitiskt fullgör sina tjänsteåligganden. Vidare vet han, att hans tjänstgöring räknas honom tillgodo såsom
merit för befordran och lönetur efter mer eller mindre preciserade
normer.
Helt annorlunda äro förhållandena vid universiteten. Den, som i
allmänhet efter vida längre utbildning än sina jämnåriga och ofta
med mycket betungande skuldsättning, vid trettio- till trettiofemårsåldern vinner ett docentförordnande, övertager diirmed vissa förpliktelser mot universitetet men uppbär ingen som helst avlöning.
Om konjunkturerna äro goda, kan han emellertid hoppas, att han
efter en längre eller kortare väntetid skall få ett av de i förhållande
till docenternas antal mycket fåtaliga docentstipendierna. Därmed har han vunnit sitt levebröd för sex, i bä;;ta fall sju, år framåt.
Kakan är mycket knapp i jämförelse med vad som gives åt många
bland hans studiekamrater, som nöjt sig med en lägre kompetens för
att fortare vinna en tjänst eller vilkas specimina icke räckt till i tävlan om docenturerna. Grundbeloppet för ett docentstipendium är
6,000 kronor, medan t. ex. en lektor i Upp;;ala har en begynnelselön
av 9,885 kronor, en hovrättsassessor i Jönköping 10,110 kronor. Dicirtill kommer, att medan docentstipendiet aldrig ökas över 6,000 kronor,
andra statstjänstemän under loppet av sju år två gånger uppflyttas
i högre löneklass. Beloppens inbörde;; storleksordning synes vara så
570
Dagens frågor
mycket mer orimlig, som lektorn har fullmakt på sin tjänst och rätt
till pension, medan docentstipendiaten efter sex eller sju år icke har
rätt till ett öre av statsverket.
Det skulle kunna väntas, att en så osäker och så illa avlönad verksamhet som docentstipendiatens åtminstone i gengäld skulle tillmätas stort meritvärde, om han vid stipendietidens utgång måste
söka en annan syssla i statens tjänst. Detta vore så mycket mer av
nöden, som de akademiska befordringsutsikterna i allmänhet äro
dåliga. De tjänster, som kunna komma i fråga, äro utom de fåtaliga
sysslorna som laborator e. d. blott professurerna. Om flertalet av
dessa är konkurrensen mycket skarp, och ledigheterna vid universiteten inträffa sällan. Ett stort antal docentstipendiater får överhuvud taget aldrig möjlighet att tävla om en ordinarie universitetstjänst. Under sådana förhållanden blir det för många docenter en
bjudande nödvändighet att förr eller senare, i allmänhet senast efter
sju år, se sig om efter en ny levnadsbana. Det visar sig då, att för
juris docenter överhuvud taget ingen rätt existerar att få räkna
docentåren som merit. För docentkårens eg·entliga huvudmassa,
de filosofie docenterna, finnas sådana bestämmelser på ett område,
nämligen det högre skolväsendet. Men det är därvid att märka, att
åtskilliga universitetsämnen sakna varje anknytning till skolämnena,
och vidare, att en av de hittills viktigaste tillgodoräkningsbestämmelserna, den i fråga om lönetur, numera bortfallit, ehuru riksdagen
i avvaktan på den utredning, som nyss avslutats, förordat, att särskild hänsyn t. v. bör tagas till docenterna.
Det kan sålunda utan varje tvekan fastslås, att universitetsdocenterna i fråga om avlöning äro mycket missgynnade i jämförelse med
andra grupper med motsvarande eller något lägre utbildning, att
deras utsikter att vinna befordran vid universiteten i allmänhet äro
både små och osäkra, och att många av de docenter, som på grund
av konjunkturerna ej vinna sådan befordran, icke få räkna en långvarig universitetstjänstgöring som någon säker merit i sin fortsatta
verksamhet. Det torde utan överdrift kunna sägas, att liknande förhållanden skulle anses som upprörande, om det gällde snart sagt
vilken annan grupp av statstjänare som helst.
Klart är, att de förhållanden, för vilka här ovan redogjorts, måste
inverka menligt på universitetsbanans rekrytering. Mest kännbart
blir detta i sådana vetenskaper, där konkurrensen med de »praktiska»
levnadsbanornas utsikter är mest ojämn, främst de juridiska disciplinerna och vissa medicinska. Det visar sig där ideligen stora
– stundom oöverkomliga – svårigheter att skaffa kompetenta vikarier eller eftertr·iidare på professorskatedrarna. Men även sådana
ämnen inom de filosofiska fakulteterna, där övergång till gymnasietjånster ej är möjlig, kiimpa ofta med stora rekryteringssvårigheter.
För att våga sig på högre vetenskapliga studier i sådana ämnen
fordras ett eller flere av fyra ting: obegränsat självförtroende,
en viss brist på ekonomisk ansvarskänsla för egen och anhörigas
räkning, starkt utpräglad idealitet eller personlig förmögenhet.
571
., ‘”.
Dagens frågor
Ingen av dessa egenskaper är en tillfredsställande grund för urvalet
av blivande akademiska lärare.
På sommaren 1938 tillsattes en statlig femmannakommitte med
parlamentarisk förankring för att granska docentproblemet. Dess
förslag var i huvudsak färdigt vid världskrigets utbrott. Bortsett
från en hel del organisatoriska reformer, som i detta sammanhang
måste förbigås, och från undanröjandet av vissa uppenbara missförhållanden vid vikariatsförordnanden, förordade kommitten enhälligt
två slag av åtgärder för att förbättra docenternas ekonomiska ställning och därmed universitetens rekryteringsmöjligheter. Dels föreslogs stipendiebeloppets höjning till 8,000 kronor – alltså fortfarande
vida under jämförliga statsfunktioniirers löner – och en betydande
ökning av antalet docent- och forskarstipendier, dels genomgripande
åtgärder för att åt docenter av skilda kategorier bereda rätt till fast
beräkning av tjänsteår för befordran och lönetur inom sådana dö-
mande, förvaltande eller vetenskapliga verk, diir deras utbildning
och kompetens kunde anses vara till nytta.
Krigsutbrottet och de ständigt stegrade anspråken på statskassan
för den livsviktiga militära beredskapen innehuro naturligtvis, att
den förra delen av detta program, vilkens förverkligande skulle
kräva åtskilliga hundratusen kronor, råkade i ett mycket ogynnsamt
läge. Ingenting torde därför kunna inviindas, om dessa åtgärder
t. v. ställas på framtiden, även om det ej förefaller sjiUvklart, att
detta behöver ske med varenda en av dem. Det iir dock fråga om en
ovanligt missgynnad grupp av statstjänstemän och om åtgiirder av
ekonomiskt sett mycket blygsam omfattning.
Men vad som borde väcka stark förstämning på. kulturellt ansvarsmedvetet håll är, att statskontoret ej nöjt sig med att avstyrka dessa
förslag på grund av budgetiiiget utan dessutom åberopat två andra
ganska egendomliga skäl mot en höjning av stipendiebeloppen. Det
ena är, att dessa 1925 sattes i en viss relation till professorslönerna
(6: 12), och att denna skulle ändras, om stipendierna höjdes men
professorslönerna lämnades orubbade. Argumentet synes i och för
sig vara med förlov sagt meningslöst, men det förtjänar dock framhållas, att man just 1925 – veterligen utan protester från statskontoret — ändrade den tidigare relationen (av 1919) mellan nämnda
belopp mycket avsevärt till docenternas nackdel. Förut var nämligen förhållandet 5 : 8,5.
Vida betänkligare är dock statskontorets andra argument. Ämbetsverket sammankopplar nämligen stipendiebeloppem; utmätning med
frågan om omfattningen av den undervisningsskyldighet, som vid
sidan av forskningsarbetet åligger en docentstipendiat. statskontoret är sålunda likgiltigt för om stipendierna nu kunna anseR rimliga med tillbörlig hänsyn till innehavarnas normala utbildning,
levnadsålder och ekonomiska situation, särskilt i proportion till de
förmåner, som staten bjuder åt andra funktionärer med en ungefär jämförlig kompetens. Det bortser från om de nuvarande stipendiebeloppen äro ägnade att möjliggöra en himplig rekrytering av uni- 572
Dagens frågor
versitetsbanan i konkurrens med närliggande yrken. Det beaktar
föga, att den vetenskapliga forskningen, ej undervisningen, är docenternas viktigaste tjänsteåliggande. Det förbiser, att det slag av
undervisning, på vilket universiteten verkligen f. n. lida brist, ej
alltid lämpligen kan anförtros åt docenter utan ofta hellre åt andra
lärarkrafter med lägre vetenskaplig kompetens men större pedagogisk rutin.
Det måste vara uppenbart att arbetsförhållanden och arbetsuppgifter vid universiteten äro av ett annat slag än i förvaltande eller
affärsdrivande verk. Skulle statskontorets resonemang bliva avgö-
rande för statsmakternas beslut, komme denna viktiga kulturfråga
i ett mycket olyckligt läge.
Mot vad som här anförts, kan med visst berättigande invändas, att
docenterna, även om de äro illa betalda, dock äga förmånen av en
tjänstgöring, som är angenämare, självständigare och mindre kontrollerad än de flesta andra statstjänstemäns. Men det torde knappast råda något tvivel om att man på docenthåll gärna skulle se en
strängare övervakning av det vetenskapliga arbetets effektivitet, t. ex.
i samband med frågan om stipendieinnehavets förlängning efter den
första treårsperiodens utgång, om blott stipendiebeloppet fastställdes
på ett plan, där biinkomster ej vore nödvändiga för en familjeförsörjare eller för en stipendiat med stora studieskulder.
Men om det statsfinansiella läget och andra skäl hindra en höjning
av docentstipendiernas antal och belopp, skulle det kunna väntas, att
man med så mycket större kraft nyttjade det andra av de sakkunniga anvisade medlet att lösa detta viktiga universitets- (och därför
kultur-) problem, nämligen att underlätta och i möjlig mån säkerställa obefordrade docenters övergång till andra levnadsbanor medelst
preciserade bestämmelser om tjänsteårsberäkning för befordran och
lönetur. Denna lösning skulle vålla statsverket mycket ringa kostnader. Men det visar sig då, att man här stöter på en stigande benä-
genhet inom många ämbetsverk att betrakta sina tjänstemannakårer
som slutna skrån eller kaster och att resa verkens kinesiska murar
oöverstigliga för alla bönhasar, hur hög dessas kompetens än må
vara och hur stora insikter de än förvärvat på verkets arbetsfält.
Å ven statskontoret avstyrker »införandet av några mekaniskt verkande regler», som kunde hindra ämbetsverken att mera fritt bedöma
sökandens kvalifikationer.
Det borde dock vara uppenbart för envar, att det i en ekonomiskt
hård tid är ganska mycket begärt av en ung man, att han skall offra
sex, sju eller någon gång fler av sina bästa år på ett illa avlönat
och mycket krävande arbete utan att äga någon som helst säkerhet
för att en enda timme av denna verksamhet i den svenska kulturens
tjänst räknas honom tillgodo på hans senare bana. Och det bör ihågkommas, att det för uppehållandet av universitetens verksamhet är
oundgängligt att hava en kontinuerlig tillgång på docenter även i
sådana ämnen, där de ordinarie tjänsterna äro så få, att endast var
573
.. ‘
Dagens frågor
tredje eller fjärde stipendiat har ens teoretisk chans till befordran
vid universiteten.
Om icke effektiva åtgärder med ledning av de sakkunnigas förslag
vidtagas till förbättrande av docentstipendiaternas ekonomiska situation eller av deras framtidsutsikter, kunna allvarliga vådor uppstå
för universiteten och den högre bildningen i Sverige.
T-r.
Professor Kuang-Fu Hsu, Köpenhamn, ger här nedan, ur nationalistisk kinesisk
synpunkt, en skildring av Japans nya regering i Kina och dess ledare, \Vang
Ching-wei. Uppsatsen, som av redaktionen översatts, är skriven före Japans intåg
i Indokina och tillkomsten av tremaktspakten i Berlin.
Japans vasallregering i Kina .Ar 1931 grundlade japanerna staoch Wang Ching-wei. ten Manschukuo, och som statsöverhuvud insattes Manchudynastiens siste kejsare, Pu-Ji. Efter det nu
pågående krigets utbrott ha japanerna i Kina tidigare sökt införa
två likartade vasallregeringar, den s. k. provisoriska regeringen i
Peking och den s. k. reformregeringen i Nanking, bägge oavhängiga
av varandra. Ingendera av dem lyckades dock utveckla sig till den
av J apan önskade »centralregeringen»; deras ledande personer saknade Pu-Jis äregirighet, och de lyckades aldrig skaffa sig någon
popularitet hos folket. J apan letade länge efter någon himplig man
med större dragningskraft på den kinesiska befolkningen. Nu har
Wang Ching-wei blivit Japans ideal. Under stora högtidligheter i
Nanking proklamerade han den 30 mars i år uppräHandet av den
nya »centralregeringen».
Även om W ang Ching-wei på intet sätt är någon ättling till någon
kejserlig dynasti, har han dock åtnjutit en motsvarande hög rang i
det republikanska Kina. Han var en av d:r Sun Yat-sens mest bekanta
medarbetare. Ännu för ett och halvt år sedan beklädde han posten
som Kuomintangs vicepresident och ordförande för det centrala politiska rådet i Chungking. Tillsammans med andra partivänner befann
han sig 1925 vid Sun Yat-sens dödsläger i Peking och skrev hans
berömda testamente, som fastställde revolutionsverkets fortsättande.
Tre huvudfigurer nämndes som Suns efterträdare i Kuomintangpartiet: Chiang Kai-sjek, realpolitikern, Hu Han-min, en högerorienterad politiker som dog redan 1935, och Wang Ching-wei, vilkens inställning alltid varit vacklande och svängt mellan höger och vänster.
Sun Yat-sen yttrade: »Wang är alltid böjd för kompromiss och iir
därför farlig för den nationella revolutionen.» På grund av hans
vacklande hållning vid olika tillfällen har det kinesiska folket fattat
misstro till honom. En tid efter Suns död övertog han ledarskapet i
partiet, då med vänsterorienterad tendens. När Chiang Kai-sjek år
1927 bildade en nationalregering i Nanking, ledde vVang i Hankow
den kommunistvänliga regeringen. Sedermera deltog han i motregeringarna både i Peking och Kanton, tills han 1932 inträdde i centralregeringen och till 1935 fungerade som ministerpresident i denna.
Till följd av sin eftergivenhet mot J apan utsattes han 1935 för ett
574
Dagens frågor
attentat och sårades allvarligt. Han uppehöll sig en längre tid som
rekonvalescent i Tyskland och återvände till Kina först, när kriget
med J apan började 1937. Han höll då i Nanking ett radiotal; officiellt
var det krigspropaganda men talet var ägnat att försvaga Kinas
motståndskraft; han yttrade nämligen, att ett svagare lands kamp
mot en militärt överlägsen makt intet annat betydde än att offra hela
befolkningen och översvämma landet med lik och blod.
Vid utgången av år 1938 Wmnade Wang i hemlighet den nuvarande
huvudstaden Chungking och utskickade från Hongkong ett telegram,
vari han förklarade sig införstådd med den av .Tapans ministerpresident Konoye proklamerade ostasiatiska nyordningen. Till yttermera
visso krävde han, att Kuomintang och Chiang Kai-sjek skulle komma
till förhandlingar. Som följd därav blev han utesluten ur Kuomintang. Därefter bodde han i Hanoi. Sedan kinesiska patrioter mördat
hans sekreterare, aktiviserade han sitt fredsförsök och reste till
Shanghai, Tientsin och till sist Tokio. I juli i fjol utfärdade Chungkingregeringen order om hans arresterande.
I maj i fjol förhandlade \Vang med japanerna om programmet vid
upprättandet av »centralregeringen». Enligt den ursprungliga planen
skulle denna proklameras den 10 oktober i fjol, d. v. s. på Kinas
nationaldag. Men proklamerandet uppsköts flera gånger. Orsaken
härtill torde vara att tillskriva både Japans hållning och Wangs
villkor..Japan måste ta hänsyn till de utrikespolitiska verkningar,
som etablerandet av en dylik regering skulle få. Det ville först
ha träffat ett nytt handelsavtal med U. S. A., liksom få bättre relationer med Sovjetryssland till stånd. Ingendera av dessa förhoppningar ha dock ännu kunnat infrias. A andra sidan har \Vang för
att icke helt förlora sina möjligheter uppställt många fordringar,
däribland vidmakthållandet av Sun Yat-sens principer, bevarandet
av Kinas nationalflagga, Nordkinas och det inre Mongoliets underkastelse samt dc japanska truppernas omedelbara tillbakadragande
från Mitt- och Sydkina. Genom alla dessa svårigheter har man till
sist nått fram till en kompromiss. På grund av opposition från
japanska krigare, som återvänt från Kina, måste dock Kuomintangs
partiflagga göras till statssymbol i stället för nationalflaggan.
Japanerna iiro utmärkt skickliga i att iscensätta politiska skådespel. Wang var Kuomintangs vice ordförande; därför kallade japanerna honom Kuomintangs ledare nr 2. I Chungking finnes ett centralt politiskt råd, som i makt är överordnat kabinettet; den nya
Nankingregimen har också fått ett råd med samma namn, vilket
brukar kallas det centrala politiska rådet nr 2. Då den kinesiska
regeringen i Chungking velat införa ett konstitutionellt regeringssystem samt inkalla folkrepresentationen, talar man också i Nanking
om en konstitutionell författning. Ännu intressantare är meddelandet att den nuvarande legitime statspresidenten i Chungking Liu Sen
fått ställningen som statspresident för den nya Nankingregimen,
ehuru Wang under hans »frånvaro» i egenskap av ministerpresident
skall uppehålla statspresidentämbetet.
575
•_.,;~
Dagens frågor
»Centralregeringen» är nu installerad i Nanking. Ett sensationellt
mellanspel har förekommit, i det att två av Wangs närmaste medarbetare, av vilka den ene var med i Tokio i fjol, skilt sig från honom
och lämnat Nanking. De förklarade, att den hemliga överenskommelsen mellan Wang och Japan innefattade ett fullständigt »landförsäljnings»-kontrakt, vars villkor skulle vara ännu hårdare än
J apans bekanta 21 punkter från år 1915. De bägge männen ha i en
tidning offentliggjort dokumenten, som äro skrivna på japanska.
Med översättning och fotografier av akterna fyllde dessa en serie
sidor i tidningen. Den hemliga överenskommelsens överskrift löd:
»Den nya regleringen av förhållandet mellan Japan och Kina.» Den
innehåller tre grundprinciper: l) Vänskapligt grannskap mellan
Japan, Kina och Manschukuo; 2) gemensamt nationalförsvar; 3) ekonomiskt samarbete mellan de tre länderna. Den första grundprincipen innefattar, att Japan skall överta Kinas utrikespolitik och
kulturutveckling samt tillsätta olika slags rådgivare i Kina. Den
andra punkten innebär: stationering av en japansk här i Nordkina
och inre Mongoliet, en militär antikominternallians, japanska militära rådgivare och instruktörer i Kina, japansk krigsmateriel till
upprättande av en kinesisk här och polisstyrka, placering av japanska
marina trupper i vissa städer längs Yangtsefloden och på vissa sydkinesiska öar samt slutligen tillbakadragande av den japanska militären från Mitt- och Sydkina, så snart säkerhet vunnits. Den tredje
grundprincipen betyder i sak ett ekonomiskt block med uteslutande
av utanförstående stater. Blocket skall avse finanser, tullar, handel,
naturrikedomar, jordbruk och slutligen uppbyggandet av ett nytt
Shanghai. Utöver dessa tre grundprinciper finnes vidare en viktig
klausul om vittgående självstyrelse för N ordkina och inre Mongoliet.
Offentliggörandet av dessa dokument har framkallat stor harm icke
blott hos det kinesiska folket mot Wang utan också i den utländska
pressen. De ha blivit ett streck i räkningen för den japanska politiken. Den mest förbittrade kritiken har härrört från den amerikanska och ryska pressen. En av Wangs sekreterare har förklarat,
att de angivna villkoren blott utgöra ett japanskt förslag men skulle
ändras betydligt, sedan Wang framlagt sitt motförslag. Ett bevis.
härför skulle vara, att överenskommelsen, som undertecknades den
31 december 1931, varken i Tokio eller i Shanghai officiellt publicerats
av någon av parterna.
Då Wang skilt sig från den legitima regeringen i Kina’och på egna
vägnar satt sig i förbindelse med fienden, betraktas han givetvis i
Kina som en fosterlandsförrädare. Hans popularitet vid den nationella revolutionen framkallades främst av hans attentat i mars 1910
mot prinsregenten Tschun av Manchudynastien. Han fängslades då
i Peking. Trettio år ha sedan dess förflutit. Men tiden rider fort.
Nu har man i Chungking rest en skammens staty åt Wang, som står
där i järn i knäböjande ställning. Knäböjandet symboliserar enligt
kinesisk tradition en landsförrädare.
Kttang-Ftt Hstt.
576

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism