Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 29 juli 1940.
Demokratin och kriget – Många ha under de sista prövande må-
några satser. naderna – senast Alf Ahlberg i Dagens
Nyheter – sökt sammanfatta det väsentliga i den gemenskap, utan
vilken vi svenskar i dessa stormtider inte kunna stå som ett starkt
och sammansvetsat folk. Den yttre friheten är det första och axioma·
tiska. Vårt månghundraåriga rättsarv och vårt fast murade lagsamhälle är det andra. Omistliga ting äro vårt språk, våra kulturinstitutioner, vår traditionsbundna humanism, vårt i stora drag samfällda
sociala tänkande. Dit hör även folkstyret och folkfriheten. Men de
äro mest omstridda.
Det är väl bekant, att världskriget enligt Wilson skulle göra världen »safe for democracy». Målet nåddes och vid världskrigets slut
fanns det i Europa blott en diktatur, den ryska, ehuru den gjorde
monopolanspråk på att företräda den äkta socialismen. Vägen tillbaka – eller mot nya former, om man så vill – började i Ungern
1920 med Harthys restauration efter Bela Kuhns kommunistrevolution, och därefter följde i början av 1920-talet slag i slag diktaturbildningar i Turkiet, Italien och Spanien. I dag finns det bland de
fria staterna i Europa blott fem demokratier kvar: utom Sverige
Finland, Schweiz, England och Eire; räknas även Island in i de fria
staterna blir antalet sex. Eftersom många stater övergivit sin
demokratiska statsform och en del demokratier ej kunnat motstå
axelmakternas aggressioner, är man raskt färdig med domen över
demokratien.
Dessa konklusioner synas alltför schematiska. Ej blott demokratier utan även autoritära stater ha fallit till föga för aggressionerna.
Bortsett från England har endast det demokratiska Finland kunnat
motstå ett angrepp. Under världskriget segrade de demokratiska
. staterna, medan de mer eller mindre autoritärt styrda Tyskland,
österrike-Ungern och Ryssland brakade samman; därmed är givetvis icke sagt, att det var skillnaden i statsskick som avgjorde kriget
men väl att demokratierna då bestodo det ohyggliga provet. Det
kejserliga Frankrikes nederlag 1870 var ungefär lika stort som det
demokratiska Frankrikes 1940. Ingen har ännu sett resultatet av
Englands ensamma kamp i detta krig. O. s. v.
Dessa exemplifieringar vilja blott vara ett belägg för satsen, att
statsskickets form icke är detsamma som dess innehåll. Likaväl som
man kan tänka sig dåligt organiserade och föga hållfasta diktaturer,
likaväl finns det svaga och slappa demokratier. Det är ställt utom
allt tvivel, att 1914 års Frankrike trot~ Dreyfusstriden och trots
combismens sprängstoff var utomordentligt mycket starkare än det
av folkfronten deprimerade och depraverade 1930-talets Frankrike.
Det är lika obestridligt, att Norge och Danmark tagit vida sorglösare
415
Dagens frågor
på försvarsförpliktelserna än Finland. överhuvud ha demokratierna
– i förlitande på allianser, N. F. eller det kollektiva försvaret – inriktat sin uppgift mera på det fredliga skapandet än diktaturerna.
Enligt Baldwin måste de rent av ligga två år efter diktaturerna i
upprustning. Sannolikt ha dessa två år varit ödesdigra för dem men
de ha dock varit uttryck för en livsinstinkt, som ur realistisk politisk
synpunkt väl kan fördömas men ideellt sett ej kan förhånas.
Det är icke säkert att Frankrikes nederlag blott är dess demokratis
fel. Det är lika troligt att dess milWira bräcklighet berott på den
slentrianmässiga militära ledningens oförmåga att följa med utvecklingen och tänka i nya banor. Säkerligen ha icke minst Petain och
W eygand – de män, som nu genom omstörtningen skyndat att övervältra all skuld på demokratien – sin dryga del i ansvaret för att
Frankrike militärt mötte den tyska blixtoffensiven utan kraft och
försvarsmedel. I Frankrike har försvaret efter världskriget omhuldats mer än i England även av arbetarpartierna, och det är i vart
fall icke känt i Sverige, att de franska parlamentarikerna skulle ha
haft andra uppfattningar om försvarets organisation än de ansvariga
militärerna. Det vore otroligt, att de senare icke genom militärattacheernas rapporter skulle ha haft god kiinnedom om den nya inriktningen av Tysklands försvarsviisende. Men de synas ha fallit
offer för ett Maginotkomplex. Frankrikes kris har icke blott gällt
ministrarna utan även generalerna.
Krigshändelserna hittills förefalla i främsta rummet vara ett nytt
bevis för tyskarnas överlägsna organisatoriska och tekniska begåvning och för de demokratiska staternas militära försummelser. Den
tyska begåvningen kan måhända ha kommit till större riitt under
den nya statsordningen men är säkerligen ett faktum oavsett statsformen. De militära försummelserna i demokratierna behöva blott
vara en engångsföreteelse, och säkerligen är detta krigs utbrott i
fjol i hög grad att tillskriva just denna omständighet, d. v. s.
känslan hos axelmakterna att ett eventuellt ofrånkomligt krig borde
utkämpas innan demokratierna hunnit rusta ifatt dem. Det beror
icke på demokratien utan på de ansvariga demokratiska statsmännen,
om de folkstyrda staterna äro siimre ställda i försvarsblinseende än·
autoritärt styrda stater. Sverige, sedan århundraden med få avbrott
folkstyrt, stod 1914 viil rustat och kunde 1939 även ha gjort det.
Brustna Sällan har ett krig varit så rikt på militära och politiska
band. överraskningar, som det nu pågående visat sig under de
senaste månaderna. Men fråga är, om ej den hittills största är den
plötsliga brytningen mellan de båda västmakterna, dramatiskt beseglad av kanondundret utanför Oran från krigets första stora sjödrabbning. Utvecklingen under de sista åren hade gått i rakt motsatt riktning, till en allt innerligare samverkan mellan England och Frankrike, och den hade fått sitt följdriktiga uttryck i Londonkabinettets
förslag om en formlig union, överlämnat omedelbart innan marskalk
Petain torpederade västmakternas entente cordiale.
416
Dagens frågor
Emellertid ha alltid på djupet funnits faktorer, som göra det nu
inträffade något mer förklarligt. Det har alltför mycket glömts, hur
sen den engelsk-franska ententen i själva verket är. Den kom till1904,
alltså för blott en generation sedan. Tidigare företedde de båda makternas inbördes förhållande under sekler bilden av en utpräglad rivalitet, då och då avbruten av kortare perioder av samverkan, t. ex.
under »regenten», under Louis-Philippe och tidvis under Napoleon III.
En dylik historia måste på många håll skapa mer eller mindre medvetna känslor av arvfiendskap eller åtminstone a v inrotad misstro.
Den, som något följt fransk historisk och politisk publicistik, har ej
kunnat undgå att flersti:ides spåra denna underström, i viss mån liknande den, som på sina håll alltid, all yttre vänskap till trots, utmärkt förhållandet mellan två andra gamla historiska rivaler, nämligen Sverige och Danmark. Och det är att märka, att den öppna
engelsk-franska motsättningen går vida längre fram i tiden. Den
nuvarande officiella franska regeringens båda mest kända namn,
Petain och Weygand, ha i sin ungdom upplevt den tid, då Jules
Ferry kolonialpolitiskt samverkade med Bismarck mot England, och
de flesta andra böra minnas Fashoda, då Frankrike endast genom en
förödmjukelse undgick öppet krig med Salisburys och Joe Chamberlains England, liksom boerkrigets hatstämningar mot la perfide
Albion.
Aven senare ha dylika känslolägen otvivelaktigt förnummits bakom
entente cordiale’s fasad. Under det förra världskriget hade det invaderade och halvt förblödda Frankrike ofta känslan av att bära en
vida tyngre börda än England, vars största insats, den för krigets
utgång viktigaste, blockaden, ej syntes på samma sätt som hekatomberna vid Verdun, vid Somme och i Champagne. Londonregeringens
undandragande av den i utsikt ställda garantin för den nya freden
var sedan ett mycket hårt slag för Frankrike, och under 1920-talet
hade man i Paris ofta känslan, att England gynnade den slagne fienden på sin mrra bundsförvants bekostnad.
Sådana stämningar måste med mångdubblad kraft flamma upp i
maj 1940, då Frankrike åter blev föremål för en invasion och dess
arme ännu en gång måste taga stöten nästan ensam. Men hur mänskligt begripliga dylika k~inslor än äro, ha de föga med saklig kritik
att göra. Ty då Frankrike den 3 september 1939 utfärdade sin krigsförklaring, visste det mer än väl, att Englands första 250,000 värnpliktiga rekryter börjat sin utbildning i juli samma år och att det
måste dröja mycket länge, innan ett avsevärt antal brittiska divisioner kunde kämpa i Frankrike. Och när Petain offentligen jämför
Englands numeriska insatsnu-efter nio månaders krig- med den
av 1918 – efter fyra år – kan den åldrige marskalken knappast vara
i god tro. Att sedan Englands uraktlåtenhet att i tid införa allmän
värnplikt var ett ohyggligt missgrepp, är en annan sak. När beslutet
omsider fattades, var det som bekant under skarpa gensagor från
arbetarpartiet.
Frankrikes snabba militära och moraliska sammanbrott – som ej
417
.>
–.: ”
Dagens frågor
blott genom sin plötslighet och fullständighet utan även psykologiskt
och tekniskt påminner om Preussens av 1806 – måste rent oreflekterat öka benägenheten att skjuta skulden från sig själv och på en
bundsförvant, vars insatser ej voro alltför påtagliga. Mycket tyder
även på att den engelska ledningens psykologiska handlag i umgänget med Frankrike ej varit särskilt gott. Jordmånen var således
god för bitterhet och ömsesidiga beskyllningar.
Men det är ej blott dessa känslostämningar, som ligga bakom det,
som nu trätt i öppen dag. Mer och mer blir det tydligt, att det så
kallade franska miraklet denna gång varit blott skenbart och att
trots kampen för livet mot den yttre fienden en förbittrad inrepolitisk strid hela tiden pågått bakom kulisserna. Här torde man ha att
se ett arv från de olycksaliga folkfrontsåren, vilkas yttre och inre
missgrepp och katastrofer drivit upp partimotsättningarna till en
grad, där fäderneslandet trädde i bakgrunden. Reynaud – av allt
att döma den ende betydande statsman, som fransk parlamentarism
kunnat skapa efter Clemenceau och Poincare – hade därför aldrig
en säker ställning. Inom vida kretsar gällde hatet mot folkfronten
och ängslan för hotade sociala förmåner mer än Frankrikes framtid.
I dessa läger har tydligen Pierre Laval, mannen med den vita halsduken, de svarta tänderna och de på obekant sätt samlade millionerna, drivit sitt spel. Ett avfall från England och ett närmande till
de latinska systernationerna Italien och Spanien har framstått som
bästa sättet att nå en hygglig fred och att rädda den sociala hierarkin.
Laval har här kunnat bygga ej blott på öppet fascistiskt orienterade kretsar av eldkorstyp utan även på en del vanliga konservativa element samt på det neosocialistiska partiet – dit nuvarande
inrikesministern Marquet hör -som redan tidigare haft vissa nationalsocialistiska sympatier och varifrån förliden sommar kampanjen
mot »att dö för Danzig» utgick. Denna konstellation har så vunnit
stöd i tongivande militära skikt inom både armen och flottan. Desperationen över det förintande nederlaget, harmen över folkfrontens
militära försummelser och bitterheten över den ringa engelska hjälpen ha betytt mycket, men vissa generaler, framför allt Weygand
själv, hade redan tidigare ansetts hylla fascistiska sympatier.
Händelserna kring Reynauds fall ha i viss mån karaktär av en
formellt inom författningens ram utförd statskupp. Kamrarna synas
ha ställts helt utanför regeringsskiftet och sammankallades ej, förrän
de stodo inför ett i allra högsta grad fullbordat faktum. Den parlamentariska seans, som sedan uppförts i Vichy, torde i Frankrikes
historiska äga en ganska adekvat förebild i de parlamentariker, som
sammantrummades på kvällen den 19 brumaire för att bekräfta de
nya makthavarna, några timmar efter det att Murats grenadjärer
gjort rent hus med den första republiken.
Hos Petain och hans inspiratörer äro vissa tendenser uppenbara.
Inrikespolitiskt hyllar man något slag av fascism. Visserligen har
regeringen förklarat, att den nya konstitutionen skall hålla sig inom
ramen för de republikanska ideerna och den gällande författningen.
418
Dagens frågor
men om man betänker, att utrikesministern några dagar före stilleståndet högtidligt förklarade, att Frankrike aldrig skulle acceptera
villkor, som kränkte dess heder, torde dylika utfästelser ej böra tolkas
alltför småaktigt. Utrikespolitiskt åter blir det alltmer tydligt, att
man redan från början ej blott åsyftade moderlandets militärt oundvikliga kapitulation utan ville söka förbättra fredsutsikterna genom
att i realiteten om ock ej i form ställa Frankrikes resurser till förfogande för segrarnas vidare kamp mot England. Förhandlingarna
med England rörande flottans öde, både före stilleståndet och före
slaget vid Oran, synas klart visa detta, påtryckningarna på befälhavarna i Nordafrika och Syrien likaså. De kommentarer, som axelmakternas press har bestått den franska republikens Vichykur, giva
för övrigt snarast vid handen, att regimen Petain-Laval ur utrikespolitisk synpunkt blivit en felspekulation.
I denna situation hade England, om det över huvud taget ville söka
bevara sin frihet, intet val. Herraväldet till sjöss är dess enda återstående trumfkort, en kombination av Frankrikes, Tysklands och
Italiens flottor vore jämnstark med den brittiska. Visserligen ha
Hitler och Mussolini lovat att ej nyttja den under deras kontroll
ställda franska marinen mot England, men varje iakttagare av Europas historia efter 1933 torde kunna förstå, att kabinettet Churchill ej
vågade satsa sitt lands framtid på de löftena. När franska regeringen, väl under tyskt tryck, vägrade antaga anbudet att låta sina
eskadrar avgå till Franska Västindien för resten av kriget, var tärningen kastad. För England återstod blott att i större skala upprepa
1807 års händelser. Mången engelsman torde dock ej kunna undgå
att fråga sig, varför ej den handlingskraft, som nu sent omsider utvecklades, ej förliden höst eller i april och maj detta år togs i bruk
mot Storbritanniens ursprungliga fiender i Nordsjön och Medelhavet.
England står nu till synes isolerat mot kontinenten. På tyskt håll
har man skyndat att jämföra läget med det före slaget vid Hastings.
Naturligare vore kanske en parallell med 1810, året för konungens av
Rom födelse och fem år före Waterloo. Men alla jämförelser halta,
.ty under Napoleonskrigen fanns å ena sidan intet flyg och inga
undervattensbåtar, å den andra inga brittiska dominions och ingen
amerikansk världsmakt. Ej heller vet man 1940 ännu, om England
denna gång rymmer en Castlereagh och en W ellington.
Ersättningsskyldigheten I april godkände riksdagen regeringens förför utrymningshjälp. slag till förordning om utrymningshjälp.
Denna reglerar de villkor och de former, enligt vilka evakuerade
kunna erhålla ekonomiskt bistånd av staten. Riksdagens och andra
lagutskottets granskning skedde med den exceptionella brådska, som
tyskarnas plötsliga ockuperande av Danmark och Norge krävde –
eljest hade sociala försvarsberedskapskommittens betänkande, som
legat till grund för regeringsförslaget, framlagts redan i slutet av
förra året. Tiden tillät icke någon ingående granskning av propositionen. Många hoppades kanske, att det läge aldrig skulle uppstå, då
419
‘•c ‘ ‘ ,…•.
Dagens frågor
förordningen behövde tillämpas; skulle evakueringen verkligen trots
allt bli verklighet, vore det väl i det kaos, som då blir ofrånkomligt,
tämligen likgiltigt hur bestämmelserna utformats. Delvis ha utrymningshjälpsförordningens normer dock redan trätt i tillämpning,
nämligen vid den nyligen avslutade skolbarnsevakueringen. .Även om
möjligheterna nu att åstadkomma ändringar få anses vara nästan
inga, vilja vi ändock fästa uppmärksamheten på ett avsnitt av lagstiftningen, nämligen om ersättningsskyldigheten för erhållen utrymningshjälp (rese-, kontant-, hyres- och sjukbidrag eller naturahjälp).
Enligt sociala försvarsberedskapskommittens betänkande skulle
hjälp på inkvarteringsorten samt under färden dit eller därifrån
lämnas alla som helt eller tillfälligtvis saknade medel, oavsett om de
voro fattiga och rika. Inkvarteringsmyndigheternas prövning skulle
m. a. o. avse blott behovet av hjälp för stunden. För alla, som mottagit hjälp eller enligt lag äro underhållsskyldiga mot hjälpta, föreslogs samtidigt en principiell återbetalningsplikt att gälla delvis under och eljest efter utrymningen. Prövningen av förmågan att återbetala skulle, med vissa undantag, fullgöras av ett särskilt organ
·på utrymningsorten, d. v. s. på de evakuerades hemort (utrymningshjälpsnämnder; omhändertagandet av de evakuerade på inkvarteringsorten skall däremot ske genom särskilda inkvarteringsnämnder
eller andra kommunala organ, som få att fullgöra särskild inkvarteringsnämnds åligganden). Aterbetalningsskyldigheten skulle dock
enligt kommitten icke sträcka sig längre än att vederbörande ersättningsskyldiga vid prövningen kunde antas ha rimliga möjligheter
att fullgöra denna. I den nya nu antagna förordningen har däremot
uppställts som huvudregel, att de, som efter behovsprövning på inkvarteringsorten tilldelats hjälp, samtidigt därmed befrias från plikten att till statsverket utgiva ersättning härför. Ersättningsskyldighet skall nämligen begränsas till vissa närmare angivna grupper,
nämligen l) de, som under en viss fastställd övergångstid, i regel
14 dagar, fått hjälp men efter denna tid fått denna indragen; 2) skolklasser; 3) de, som ej fullgjort underhållsskyldighet gentemot evakuerade; 4) de, som erhållit hjälp genom brottsligt förfarande vid
uppgiftslämningen. I konsekvens därmed ändrade statsmakterna för-·
farandet vid prövningen av ersättningsfrågor i så måtto, att den av
kommitten föreslagna, efter utrymningens upphörande tänkta stora
»avräkningen» mellan staten och de evakuerade slopats; förordningen
stadgar i stället, att prövningen av ersättning·sfrågor alltid skall
verkställas efter hand.
Till grund för både kommittens och regeringens förslag har legat
den uppfattningen, att vanliga socialhjälpsregler ej gärna kunna
vara tillämpliga i ett sådant allvarligt läge, då civilbefolkningen
måste evakueras och landets finanser kunna antas vara till det yttersta ansträngda. När det gäller att rädda livet kan det inte vara något
orimligt krav att människorna hjälpa till med alla sina resurser.
Denna principiella utgångspunkt har väl icke från något håll motsagts. Invändningarna ha i stället riktats mot de praktiska konse- 420
Dagens frågor
kvenser som skulle uppstå, ifall regeln om principiell återbetalningsskyldighet upprätthålles. Särskilt har det befarats, att ett stort antal
ärenden skulle kvarstå till utrymningens slut utan att någon utsikt
funnes att den evakuerade efteråt någonsin skulle kunna gälda den
utbekomna hjälpen. Kommitten hade emellertid själv förutsett, att
i ett visst läge skäl kunde komma att tala för ett summariskt förfarande; den föreslog nämligen, att Kungl. Maj:t eller myndigheter
helt eller delvis skulle kunna befria från ersättningspliktens fullgö-
rande. Socialministern fruktade dock, att hjälpen skulle för de evakuerade te sig som en växande skuldbörda, och han försökte därför
gå en medelväg, när återbetalningsskyldigheten begränsades till vissa
bestämda kategorier. I den mån man därigenom verkligen kan utsöndra en del hjälpta människor, vilka näppeligen kunna antas bli
i stånd att återbetala något, måste det betraktas blott som en praktisk fördel att systemet på så vis förenklas och lättas. Frågan är
likväl, huruvida regeringsförslaget lämnar betryggande garantier för
att förfaringssättet blir rationellt både i så måtto att alla hjälpbehö-
vande erhålla hjälp och i så måtto att rättvisa någotsånär skipas
mellan de hjälpta ifråga om de egna skyldigheterna.
I förra hänseendet anmäler sig spörsmålet, hur man efter den första
fristen, under vilken alla anmälda hjälpsökande ju utan vidare skola
hjälpas, bör förfara med en person, som för tillfället i avsaknad av
disponibla tillgångar är otvetydigt hjälpbehövande men eljest kan
vara i bemedlad ställning. Alla skäl tala för att även denna person
måste hjälpas men också för att han eller hon ålägges återbetalningsskyldighet. Hur departementschefen velat lösa detta säkerligen icke
sällsynta fall framgår ej klart av författningsförslaget; man kan
tänka sig att personen hjälpes utan återbetalningsplikt eller av inkvarteringsnämnden får låna medel eller får hänvända sig till fattigvården. Den förstnämnda utvägen kan dock icke vara rättvis mot
andra utrymmande, som väl ha kontanta tillgångar men äro sämre
situerade; de biigge andra utvägarna leda till ett förfarande, som
ingalunda iir enklare än kommitteförslaget om återbetalningsskyfdighet och dessutom splittrar denna hjälpverksamhet.
När det i övrigt gäller att skipa rättvisa mellan olika hjälpmottagare, måste man ställa sig frågande till möjligheten härav på basis
av en på inkvarteringsorten företag·en behovsprövning. All hjälp,
som lämnats på grundval av oantastliga deklarationer, skall ju gå
fri från ersättningsskyldighet, såvitt det icke är fråga om tidigare
nämnda undantagsgrupper. Men kunna kommunalmyndigheter låt
oss säga i Hiirjedalen verkligen vara i stånd att förete en sorgfällig
behovsprövning ifråga om evakuerade stockholmare, ens om de under ett krig skulle ha tid därtim Om ej så kan vara fallet, är det
under ett krig möjligt eller med hänsyn till krafternas då behövliga
anspänning för större uppgifter ens ändamålsenligt att i form av
ett pappersregemente införskaffa kompletterande uppgifter från den
utrymda ortens myndigheter? Och vad garanterar att den ena kommunala inkvarteringsnämnden tillämpar samma principer som den
421
Dagens frågor
andra~ Man kan mycket väl tänka sig att av två personer från
samma utrymda ort, vilka hamna i skilda kommuner, den ena erhåller hjälp, medan den andra, som kanske är i sämre ekonomisk
ställning, förvägras sådan. Och riskerar man icke genom regeringsförslagets utformning, att de förtänksamma, d. v. s. de som ha tillgångar disponibla, vid behovsprövningen förvägras en hjälp, som de
oförtänksamma ej kunna förvägras~
Man måste kort sagt allvarligt befara, att behovsprövningen icke
enligt förordningen kan företas på ett nödtorftigt rättvisande sätt
och att följaktligen hela systemet blir bristfälligt, ja, rent av kan
brista till följd av ett utbrett missnöje med dess verkningar. För att
avhjälpa den största svagheten läte det sig tänkas, att inkvarteringsmyndigheterna vid behovsprövningen finge en diskretionär rätt att
bestämma, att hjälp i tveksamma fall utlämnas med skyldighet för
den hjälpmottagande att på hemorten underkasta sig en senare prövning genom utrymningshjälpsnämnden av frågan om ersättningsskyldighet. Inkvarteringsmyndigheterna skulle därigenom genast
från ersättningsskyldighet kunna befria uppenbart medellösa, särskilt då en del åldringar, änkor, invalider och andra, men träffade
själva intet definitivt avgörande i ersättningsfrågan rörande de personer, som kunna tänkas äga en möjlighet till återbetalning. Visserligen skulle man härigenom fortfarande icke kunna undgå ojämnheter i praxis vid olika inkvarteringsnämnders handläggning av understödsärendena, men man skulle – utan att brista i hjälpsamhet
mot de evakuerade – vinna den fördelen att just hemortens myndigheter, med sin större kännedom om de evakuerades förhållanden,
finge avgöra de tveksamma fallen och att detta avgörande kunde
uppskjutas till dess utrymningen upphört.
Man får ej förglömma en omständighet: evakueringar kunna verkställas ej blott under förhärjande krig utan även vid krigsfara eller
såsom försiktighetsmått. Om en utrymning företas i samband med
krig eller blir av långvarigare beskaffenhet, kunna andra principer
läggas på behovsprövningen och ersättningsplikten än om en nervkrisutrymning verkställes, vilken kanske varit av mycket kort varaktighet och icke åstadkommit någon rubbning i de evakuerades
ekonomiska förhållanden. Icke förrän utrymningen upphört kan man
vara fullt i stånd att bedöma evakueringskostnadernas slutliga omfattning och eventuella förändringar i vederbörandes ekonomiska
status. Efter en evakuering kan ersättningsspörsmålet dessutom prö-
vas noggrannare och efter enhetligare linjer, till äventyrs mycket
summariskt, ifall omständigheterna tala härför. Dessutom skulle en
generell ersättningsplikt troligen avhålla en del människor, som ej
äro i behov av hjälp, från att ansöka om dylik, eventuellt söka tillskansa sig dylik. Även vid en jämförelse med fattigvårdslagens
generellt uppställda ersättningsplikt kunna utrymningsförordningens
begränsade ersättningsföreskrifter inbjuda till kritik.
Ett direkt samband med ersättningsfrågan ha formerna för utrymningshjälpsnämndernas arbete. Dessa nämnder, som skola pröva er- 422
Dagens frågor
sättningsfrågan, skola bestå av en statligt förordnad ordförande och
två kommunalvalda ledamöter. Enligt sociala försvarsberedskapskommittens förslag skulle i nämnden därjämte sitta ett kronoombud,
men Kungl. Maj:t har – utan närmare motivering – ansett denna
anordning icke erforderlig. Besvär över nämndens beslut, som skola
föras till kammarrätten, kunna enligt förordningen blott anföras av
enskild sakägare. Ytterligare bör anmärkas, att Kungl. Maj:t gjort
inkvarteringsnämnderna kommunala, medan kommitten förutsatte
att de evakuerade skulle på inkvarteringsorten omhändertas av decentraliserade statliga organ. Resultatet har blivit, att utlämnandet
av utrymningshjälp, som helt och hållet bekostas med statsmedel, i
första instans, d. v. s. vid den första behovsprövningen, handhas av
kommunala organ, och även i andra instans, d. v. s. vid prövningen
av ersättningsfrågor, kan avgöras av de kommunvalda medlemmarna,
som ju äga majoritet i utrymningshjälpsnämnderna; dessutom finnes
ingen möjlighet ens för den statligt valde ordföranden i en utrymningshjälpsnämnd att överklaga ett nämndbeslut, hur oegentligt
detta än skulle kunna te sig från statens synpunkt. Ett system, som
möjliggör att kommunalmän få disponera kanske stora statsmedel
utan någon möjlighet till statligt inskridande i fall av missbruk, kan
icke betecknas såsom rationellt.
Detta spörsmål är viktigt även ur synpunkten av att skapa rättvisa mellan hjälpta inbördes. Man måste nämligen räkna med att en
utrymningshjälpsnämnd kan komma att tillämpa mycket generösare
principer än en annan, måhända grannförsamlingens, varigenom
missnöje kan uppstå. Risken härför måste bli så mycket större, om
nämndens ledamöter veta att ingen annan appell ges till högre rätt
än den, som har sin grund i missnöje över att för höga ersättningsbelopp fastställts eller att ersättningsplikt över huvud ådömts. Med
kronoombudsinstitutionen skulle man kunna vinna både en garanti
mot missbruk av statsmedel och en större möjlighet att få ersättningsfrågorna enhetligt avdömda. Blotta förekomsten av ett kronoombud borde vara ägnad att verka i denna riktning. Man behöver
icke uttala något misstroende mot kommunvalda ledamöters vilja
att förfara ansvarskännande, därför att man här liksom på alla andra
samhällsområden vill skapa nödiga garantier för att statsmedlen omhänderhas på ett så långt som möjligt likartat och ändamålsenligt vis.
Historien och dagsläget – Det var vid själva upptakten till de
några löpande anteckningar. sista månadernas omstörtningar, som
€n tidigare historisk situation kom att allmänt dryftas. Ribbentrop
och Molotov enade sig i Moskwa augusti 1939 om viss uppdelning av
Europa i tyska och ryska intressesfärer. Man såg i detta möte en
ny upplaga av kejsarna Napoleon och Alexanders avtal om liknande
ting i Tilsit juni 1807. Den franske världshärskaren hade då redan
nått mästerskapet i konsten att inbördes isolera offer och motstån- .dare. Han firade längre fram ytterligare triumfer i samma taktik.
423
30- 40480. Svensk Tidskrift 1940.
.\: ~
,;·.~——
Dagens frågor
Sorel, revolutionshistorikern, sammanfattar sin lysande undersökning av den fransk-ryska uppgörelsen 1807 i antitesen: »Tilsit qui
parait tout fixer, au fond, n’arrete rien.»
Parallellen är påtaglig, icke minst ur denna sista synpunkt. Den
tysk-ryska expansionen går, sedan augusti 1939, som en lavin över
Europa eller syftar därhän, och ett huvudvillkor för dess framgång
har varit de båda Moskwakontrahenternas upprepade, politiska och
strategiska isoleringsaktioner sinsemellan och. mot tredje man. Överfallna eller hotade, stora och små stater ha icke förmått tidigt och
enigt hejda angriparna. Man tröstar sig kanske med det Napoleonska
imperiets katastrof på Rysslands slätter 1812 och hoppas att icke heller nu ett sådant pactum som 1939 års skall kunna varaktigt bestå.
Det är oss fördolt vad redan förstummade folk tänkt och tänka härutinnan. Om en tysk-rysk brytning vore något att räkna med under
överskådlig tid, skulle väl kapitulationsvillkoren på skilda håll färgats av vad man därvidlag fruktar eller hoppas.
Det må här vara nog framhålla, att det förflutna kan aktiviseras
både för klarsyn och politisk effekt och att Hitler i sin imperialism
marscherar nästan lika hastigt bak- som framlänges. Uppsamlande
spänningsmoment från sekler tillbaka, accumulerar han, enligt uppgift, nationell och europeisk kraft för ett årtusen. Det rådde i de
parlamentariskt styrda, Versaillespolitiskt »tillfredsställda» staterna,
ett slags historisk mättnad, som knappast medgav spekulativa utblickar i vare sig ena eller andra riktningen. Åskådarmentaliteten
flyttade ut i själva löpgravarna. Och som man rustat sig på knapp
sikt, så krävde icke heller kamp och kapitulation någon nämnvärd
tidsutdräkt.
Harald Hjärne ägnade, i en tidig föreläsningsserie över revolutionen och Napoleon, mycken eftertanke åt vad samtiden kallade Bonapartes uppkomlingsstrategi. »Han känner icke de enklaste regler»,
var den österrikiske ärkehertig Karls och hans ancien-regime-generalers dom över den banbrytande segraren vid Marengo, Ulm och
Austerlitz. Man järnföre med denna tillrättavisning den förfäran
Herman Rauschning kände, då Hitler redan före sitt makttillträde
(hösten 1932) i en krets av trogna på alpsluttningen skizzerade de
blixtoffensiver, som den sistnämnde Fiihrern i sinom tid tillämnade
mot olika länder, bland dem Sverige. Det kan vara möjligt, att en
fackveteran som ärkehertig Karl, om han varit tillstädes, skulle tagit
dessa vittutseende projekt, i deras första grodd, nyktrare än den blivande politiske avfällningen. Skulle här föreligga en antedatering,
så stämma i varje fall vissa punkter i avslöjandet med numer fullbordade, segerrika handlingar efter den tid, då Rauschnings bok utkom. Det är därför tänkbart, att ryktbara försvinnanden som generalerna von Schleichers och von Fritzsch’s 1934 och 39, liksom Gamelins 1940, ha visst samband med Hitlers nya krigföring utanför
reglerna.
Napoleon höll stånd efter Leipzig omkring fyra månader kring
Seine och Marne 1814. Paris uth~irdade efter Sedan en ungefär lika
424
Dagens frågor
lång belägring 1870. Men Hitler och Keitel, den nuvarande tyske
generalstabschefen, voro färdiga med Frankrike och dess förposter
på sex veckor. Man påminner sig den åldrade Wilhelm I:s glada häpnad, efter sitt sammanträffande med den slagne och fångne Napoleon III, i telegrammet till gemålen: »vilken vändning genom Guds
skickelse!». I trots av all invand både övertro och underdånighet voro
nog i midsommardagens Berlintidningar 1940 både glädjen och överraskningen lika uppriktiga, när vapenvilan i Compiegne noterades
för världen.
Men det ljungeldslika ligger denna gång icke blott i krigsoperationerna utan också i växlingen av de reaktioner, som avlöst varandra hos de till sist besegrade: tillförsikten, anspänningen och självprövningen. Tänker man sig dessa tre stämningsfaser för sjuttio år
sedan, sådana de t. ex. i Hanotoux’s skälvande skildring markerats
av namnen Ollivier, Gamhetta och Thiers, så ligger då mellan vart
stadium hela månaders avsnitt i händelseförioppet och hela tidsskedens i deras utformning. Den, som nu söker följa telegramavdelningarna i Europas sista fria press, den engelska och schweizisksvenska, känner bokstavligen andtrutenheten och anar räckvidden av
den process, som ännu blott är under uppsegling mellan den slagna
sidans huvudaktörer: Frankrike och England.
»Archipret», fullfärdig! betygade före den tyska invasionen 1870
Olliviers krigsminister Leboeuf om den dåtida franska armen. Man
hade programenligt sökt, men av parlamentariska skäl blott nödtorftigt kunnat rekonstruera den efter preussisk förebild. Tillförsiktsparollen ljöd: »Det fattas ej en damaskknapp.» Daladier, stats- och
krigsminister 1939-40, var, som det ojämförliga flertalet av sina
landsmän, beredd utfärda samma oinskränkta förtroendebevis för det
fasta franska försvaret i Maginotlinjen, byggd på utnötningstanken.
Blott en desperat, utsvulten fiende, som tvingats »utspela sitt sista
kort», kunde våga ett angrepp på eller förbi denna spärr. Tyskarnas
(för dem själva) »farligt framskjutna avdelningar» skulle »inom kort
sakna bensin och ammunition. Hitlers möjlighet till seger var ett
»halmstrå», som han >>ej hittills förmått gripa» och därför >>aldrig
skulle återfinna>>. Detta är telegramrubrik, Havas-meddelande och
»en högre fransk officers» uttalande 14-26 maj.
Men Reynaud, nytillträdd regeringschef och bestraffare av fransk
militärisk slentrian, anar tidigt oråd. Han bebådar >>nya män, nya
metoder>>, avskedar – i samband med tyskarnas Maasövergång, som
är krigets kanske avgörande händelse – fjorton generaler och når –
med den gripande formeln: >>Klamren Eder fast vid Frankrikes
jord» – Gambettas patos mot sin tids defaitister: »ej en fotsbredd till
arvfienden av Frankrikes jord, ej en sten av dess fästningar!». Den
allt påtagligare tyska överlägsenheten erkännes allt öppnare på båda
sidor Kanalen. Länge motsträviga engelska fackföreningsledare offra
på en kongress i London ”% veckohelgen och lova Churchills nya
regering: »vi skola ge Eder de vapen och den ammunition, Ni behöva>>. MorrisOil, socialistchef och kandidat till regeringschefens post,
425
.- .·.·-~—~~~~–
Dagens frågor
numer förrådsminister, deklarerar förbehållsamt de luckor i Englands egen rustning, som man förut tillvitade Tysklands. Nyrekryterade årsklasser måste t. v. exercera med trägevär och i civila klä-
der. En serie engelska ransoneringspåbud accompagneras av tyska
notiser om spärrade engelska marknader, 72% av baconimporten,
33% av fisken, 50% av smöret o. s. v. Det skymtar samma oro i sista
stund för en fientlig landstigning på den skyddade ön, som historikerna konstaterat 1588, 1665 och 1757, då spanjorer, holländare och
fransmän hotade.
Självprövningen smyger i avspänningens spår, och jakten efter
syndabockar fördjupas till nationell rannsakan. Den fladdrar i England kring det närmast liggande, som seden där iir. New statesman,
av gammalt ett borgerlighetens samvete, skriver bitter 25/5: »kriget
kan omöjligt vinnas på vanlig kontorstid». Tidningen säger sig ur
stånd upptäcka någon statlig förvaltningsgren, civil eller militär, som
ej lider av kronisk långsamhet. Sunday Express, ett pennyblad, vänder sig 16/s till massorna: »vi sökte njutningar i stiillet för att fostra
män; Vi köpte nöjen i stället för kanoner.» I Frankrike klarnar med
motgångarna överblicken. Petain, från det ännu orörda hörnet av
ett skövlat brinnande rike med heroiska men glesnande fronter och
flyktande familjer, finner (18/s) oförglömliga ord, som icke blott ha
Gambettas och Reynauds retoriska glans utan tillika söka sig djupare än deras till folkinstinktens innersta: »vi voro icke så starka
som för 22 år sedan. Vi hade icke heller så många vänner, alltför få
barn, alltför få vapen och alltför få allierade. Detta var orsaken
till nederlaget.»
Och vi själva? Ur en mera rytmisk historia iin de flesta andra länders kan Sverige hämta lärdomar, som numer också grannars och
stormakters öden dagligen förstärka. Hurudana iiro på skilda håll
hos oss och andra de kvantiteter och kvaliteter, som kunna tänkas
sammanstöta på vår mark! Åro vi beredda? Radiomajoren tvekar för
sin del icke. (2/s): »krigshotet förskräcker oss icke, vi se riskerna
i ögonen och räkna med dem …, varje dag, som går tär på de krigförande, och det kraftöverskott som finns för ett angrepp mot oss,
minskas för var dag». Men den svenska teknologföreningens ordförande har vid sina fackbröders årsmöte tidigare på året ännu en
gång som föregående år höjt en varning: »verkningsgraden i vårt
samhälle torde ännu efter världskrigets och det finsk-ryska krigets
utbrott kunna betecknas som relativt låg». Major Arvid Erikssons
utsago erinrar om den engelsk-franska opinionsutvecklingens första
stadium under blixtkriget, ingenjör Sten W esterbergs om det andra.
Det är möjligt att våra »kraftreserver», som senast doktor Karl
Hildebrand på försvarslåneorganisationernas viignar lovordade dagen efter midsommar, av olika fackmän prövas högre kultiverade än
de polska, rörligare än de franska, bättre utnyttjade än de engelska
och något mera svåråtkomliga än de närmast jämförliga igelkottarnas, Hollands och Belgiens. Vad vi under alla förhållanden behövde
426
Dagens frågor
vore en periodisk fostran per radio, film och press – så objektiv och
så exakt, som olika hänsyn tillåta – om skilda segrande och besegrade, statens resurser och svagheter, ställda i relation till våra egna.
Industri och export konfronteras, under verklig kamp för tillvaron,
med de svåraste både omläggnings- och avsättningsproblem. Förvaltningen är, efter vissa trevanden, på väg att med teknisk expertis
centralisera de fordom mindre välkända krisnämnderna, och rikets
budget kräver obönhörligt samma koncentration för krisändamål,
både på utgifts- och inkomstsidan. Vårt försvar, och sist men ej
minst, vår andliga, i yttersta mening nationella beredskap laborera
likt norrmiinnens med en hundratjugofemårig fredstradition. Dess
risker torde i detta nu stå klarare för flertalet skandinaver än för
hrr Tranmrel och Nordahl, vår landsorganisations norska gäster nå-
gon vecka före fransmHns och engelsmäns sista utrymning av Narvik.
»Vi skola slåss, tills vi segra», sade de.
Det vore i vårt historiskt givna läge blott naturligt, om »verkningsgraden» på nu nämnda fyra arbetsområden visade en fallande
skala i den ordning mellan den, vari de här ovan anförts. Rationaliseringsbehovet framträder då i motsatt, växande kurva. Den medborgaranda i offrande riktning, som ej minst radion under neutralitetsvakten avsett att väcka, skall mer och mer övertyga oss alla om
dess nödvändighet. Spridda, ojämna facknotiser av skilda nyhetsförmedlare leverera i detta nu de militära, andliga, politiska, tekniska
och ekonomiska materialet för veckan eller dagen, i den mån det
direkt eller indirekt rör Sverige. Endast en fortlöpande, proportionerlig, pedagogiskt fängslande totalbild av dessa ingredienser fyller
i längden folkmedvetandet med den klarhet och den kraft, som kan
önskas. Lyriken Hr utan ansträngning vår arvedel.
Ingen historisk betraktare tänker på defaitism. Men det kan vara
tillåtet att – med exemplen utifrån för ögonen – av alla krafter
uppfordra till dess förebyggande.
Wilhelm Carlgren.
Per En,:!dahl och Fil. lic. Per Engdahl har nyligen i Svenska Dagideologierna. bladet i en uppmärksammad artikel tagit avstånd
från doktor Rosenbergs trevande försök att indraga Norden i den
tyska livsrumsideologien. Kan man rätt uttolka de många orden, vill
Per Engdahl tillerkänna Tyskland rätt till expansion i Mellaneuropa
och företrädet tillledningen av det nya Europas öden. Men Sveriges
och övriga nordiska staters frihet får ej antastas; Sverige måste,
efter en nödvändig inre förnyelse, förunnas att efter sin egenart och
historiska traditioner fritt och fredligen medverka vid världens uppbyggande. Något annat program kunde icke rimligen väntas av en
person, som aldrig dolt sin beundran för nationalsocialismens Tyskland men samtidigt framträtt som predikaren av den svenska nationalismens renässans. Ingen vill heller betvivla välmeningen hos denna
427
Dagens frågor
eldsjäl, när nu han vill söka häva motsättningen mellan sitt tyska och
sitt svenska program. Men kunna dessa motsättningar överbryggas~
I aprilhäftet av den i Hamburg utgivna tidskriften »Die Aktion»
skrev Per Engdahl en uppsats, rubricerad »Aktion-GerechtigkeitGeist». De, som följt hans skriftställarskap – och även Svensk Tidskrift har gärna berett plats för hans orienteringar om ny tysk ideologi- stöta i denna uppsats icke på några egentligt nya synpunkter.
Men inlägget har sitt intresse såsom resultatet av »den trängande nödvändigheten för de neutrala att skaffa sig en riktig bild av det verkliga
skeendet». Termen »neutral» är kanske icke det fullt adekvata uttrycket
för Engdahls »riktiga bild»; Tysklands framtid är Europas framtid;
– – – om denna framtid skulle i detta krig förintas i enlighet med
plutokratiens vilja, då skulle ingen kunna rädda en tusenårig historias oersättliga värden». Han vill klarlägga det nuvarande krigets
tre motivsidor: den ekonomiska, den statspolitiska och den andliga.
Vi lämna därhän, att han inför den tyska tidskriftens auditorium
fallit in i kända agitationstonfall, exempelvis när han skriver om
»der jiidische Kriegstreiber» Hore Belisha eller efter Mommsen (och
Goebbels) talar om judarna som den vita rasens »Perment der Dekomposition».
I fråga om den ekonomiska »linjen» framför lic. Engdahl en serie
obestridliga, i Sverige länge förfäktade satser om Versaillesfredens
obillighet och segrarmakternas ovillighet att i tid göra upp med Tyskland. Den nuvarande politikens problem äro emellertid, fortsätter
Per Engdahl, icke territoriella i den meningen, att staterna efter
nativitetens fallande behöva »Siedlungsraum»; vad de tarva är rå-
varor. Versaillesfredens uppdelade Europa i segrande och besegrade
stater; de förra, utom Italien, blevo de rika och de senare de fattiga.
Men de rika staterna och särskilt då England ha icke velat dela med
sig; »vorläufig» ha »plutokraterna segrat i England; därför kom
kriget».
Denna historieskrivning, som är en förskönande omskrivning av
livsrumsideologien, synes något lättgjord. Vi bortse då alldeles ifrån,
att Tyskland enligt egna officiella meddelanden begagnat en del av
Polen som »Siedlungsraum» för bland annat sydtyskar. När Tyskland
ockuperade Österrike och krävde Sudetområdet, åberopades aldrig
ekonomiska intressen utan blott ideellt nationalistiska bevekelsegrunder, vilka för övrigt ännu så länge väckte stark genklang mångenstädes utanför Tyskland. När Tjeckoslovakiets resterande del togs i
beslag, kastades myten om det romerska kejsardömet fram. När kriget med Polen igångsattes, gällde tvisten från början suveräniteten
över Danzig och en korridor genom korridoren; även då anfördes
från tyskt håll blott rättmätighets- och nationalitetsargument. Hade
kraven på Polen blott denna begränsade räckvidd, innefattade de
omöjligen några ekonomiska problem av betydelse; avsåg återigen
framstöten andra, näringspolitiskt betydelsefullare delar av Polen,
måste den enda objektiva slutsatsen bli, att kraven på Danzig och
korridoren endast voro en täckmantel för vida större mål. Skulle det
428
Dagens frågor
senare antagandet vara det riktiga, konstaterar man i sin tur att
Polen var ännu fattigare än Tyskland. Ett ekonomiskt sönderstyckande av Polen och särskilt dess planerade industridistrikt hade därför icke kunnat innebära någon av lic. Engdahl eftersträvad rättmätig lösning av problemet om det fattiga och det rika Europa.
Det synes dessutom i högsta grad tvivelaktigt, om det var den
engelska plutokraticn och »ihrer jiidischen Hintcrmänner», som drcvo
England och Frankrike att efter det tyska angreppet på Polen söka
infria sina garantiförbindelser. Det sannolikaste synes vara ·_ icke
minst att döma av de engelska parlamentsdebatterna – att de radikala grupperna och företrädesvis arbetarpartierna, ledda av sina
antinazistiska åskådningar samt av ideella uppfattningar om· principerna för den mellanfolkliga samlevnaden, drevo regeringarna med
eller mot sin vilja att förklara krigstillstånd. Ar det inte naivt
att hävda, att t. ex. Labourpartiet lakejartat gick ärenden åt de
»Kaufloute>>, som enligt Per Engdahl skulle ha förtjänat sitt guld på
bekostnad av deras blod, >>die mit Einsatz ihres Lebcns im Kampf
sich um den Eau des \Veltreiches verdient gemacht haben>>. Och sedan kriget kommit i gång på allvar, tycks det i England inte vara
plutokraterna utan främst arbetarpartiet jämte de mindre manstarka
kretsarna kring Churchill, som med den största ivern påyrkat både
krigets fortsättande och krigets intensifiering. En historiker borde
icke vara så sliipphänt, att han alldeles tappar bort obekväma fakta.
Han måste vara medveten om att andra intressen än materialistiska
kunna leda motståndet mot Tyskland – det må sedan bli historikerns
uppgift att värdesätta dessa intressen.
För övrigt synas få fraser ihåligare än det även i svenska pacifistiska kretsar hörda talet att plutokratien vore krigshetsande.
Tänkte plutokraten blott plutokratiskt, måste han räkna kallt med ett
krigs vinst- och förlustrisker; därvid skulle sannolikt icke ens vapenfabrikörn tro på ett slutligt personligt saldo. Det måste säga något,
att intet århundrade varit så fredligt som »kapitalismens» århundrade, 1800-talet. Det säger även något, att kapitalismens förlovade
världsdel, Amerika, varit den på krig fattigaste av de stora världsdelarna. I jiimförelse med nationalitets- och prestigekrigen torde
»kapitalistkrigen» vara ganska tunnsådda. Först när statskapitalismen blivit förhän;kande, d. v. s. staten själv blivit plutokrat, tycks
krigsfaran bli latent. Och det antikapitalistiska Sovjets krig mot
Finland var omöjligen ett plutokratiens verk – Per Engdahl har
dock sorgfälligt förbigått denna konflikt i »Die Aktion» men den hade
kunnat infällas i bilden av den pågående >>fascinerande» kampen mellan viirldsåskådningarna. Allt detta vare sagt oberoende av subjektiva tycken om kapitalismens väsen. Doktor Engdahl har hittat fel
sjuka hos plutokratien.
Inte heller kan det rimligen påstås, att det nuvarande kriget hade
sitt yttersta upphov i kravet på kolonier för lösande av frågan om
»Rohstof’f». Hikskansler Hitler har ju själv velat skjuta kolonialproblemet på framtiden, och iiven italienarna ha önskat frågan aktua- 429
Dagens frågor
liserad först senare, när landet vore färdigrustat och finansiellt
hämtat sig efter det abessinska kolonialkriget – detta blev som bekant en dålig affär, ekonomiskt sett.
För att summera: ingen betvivlar Tysklands starka drift till ekonomisk expansion som ett av de bakomliggande motiven till inträngandet i grannstaterna. Ingen förvägrar heller tysk teknik och tysk
organisationsförmåga ett oreserverat erkännande; bägge äro säkerligen vida överlägsna västmakternas och bägge böra få fritt utlopp
samt ställas i det europeiska samlivets tjänst. Vad Svensk Tidskrift
skrev vid krigsutbrottet i höstas kan upprepas: »västmakternas försummelse att i tid uti ett större sammanhang justera Versaillesfredens resterande orättvisor på olika håll i Europa borde gottgöras»;
frågan om »ekonomiska intressesfärer borde kunna lösas, i en anda
höjd över Versaillesfredens hämndkänslor, utan annekteringsmetoder, men med beaktande av varje stats behov och förmåga, allt med
målet att främja hela Europas välstånd». Men den Engdahlska historieskrivningen, med dess framskjutande av kampen om råvarorna och
den engelska plutokratiens allenaskuld till detta krig, övertygar icke
en objektiv neutral publik. Händelseutvecklingen täcker nämligen
icke skildringen. »Tyskland kan icke vara ett kulturfolk, om det icke
kan lösa sina råvaru- och marknadsproblem; – – – utan en högre
levnadsstandard för de tyska arbetarna kan samtidens och fram–
tidens Tyskland ej bygga upp någon kultur; dessa oemotsägliga fakta
skapa den rätt, för vilken Tyskland nu kämpar.» Än en gång frågar
man författaren i »Die Aktion»: gällde striden om Danzig och korridoren – eller om det stympade, fattiga Tjeckoslovakiet eller det
pauvra Memel – endast höjandet av de tyska arbetarnas levnadsstandard~ Har det ens någonsin uppfattats så från någondera sidan
i detta krig~ Kan kriget för övrigt inom överskådlig tid höja levnadsstandarden gent emot tiden före~
Vi skola hastigare gå förbi Engdahls »statspolitiska» linje. Han
uppställer två teser. Enligt den första är demokratien ett slags lyx,
»som man måhända kan hänge sig åt, om man inte har några stora
problem att lösa; – – – de fattiga folken måste ledas hårt (straff
gefiihrt sein) för att segra». Enligt den andra var folkförbundet de
rika staternas kampmedel mot de fattigare.
Eftersom det är varje stats ensak att ordna sitt styrelsesätt efter
gottfinnande, föranleder tesen nr l blott en stilla undran, om det
fattiga Rysslands röda diktatur uppfyller lic. Engdahls anspråk på
den »Autorität, Disziplin und Fiihrung», »utan vilken ingen frihet
kan leva vidare» eller om Fiihrersystemet passar bäst för folken i
axelområdet och möjligen dess förlängning~ Omdömena i tesen nr 2
om N. F. torde i begreppsklarhetens namn lämpligen sönderdelas allt
eftersom perspektivet är tyskt eller svenskt. För Tysklands del är
det lätt att fatta, att N. F. betraktades som segrarmakternas assuransbolag; det neutrala Sverige har också ständigt tagit avstånd från
sammanblandningen av Versaillesfreden och N. F.-pakten, ända tills
den senare – givetvis för sent – utbröts. Ser man åter N. F. ur
430
Dagens frågor
svensk synpunkt, som ett skydd för de små alliansfria staternas oberoende, vore det obilligt att frånkänna förbundet all historisk betydelse, i vart fall i jämförelse med livsrumsideologiens nu lätt åskådliga konsekvenser för de tretton ockuperade staterna. Vore man riktigt petnoga – vilket kanske är förmätet, när det giiller ett så suveränt tillrättaläggande av de större världshistoriska utvecklingslinjerna som Engdahls – kunde man ytterligare erinra om två saker.
För det första hade N. F. i mycket liten utsträckning att skaffa med
relationerna mellan segrarmakterna och Tyskland, ty dessa ämnen
drogos från N. F. till ambassadörkonferensen eller allehanda extrakongresser och specialorgan; sannolikt skulle en noggrann undersökning dock visa, att N. :b-,:s befattning med dessa ting, om den nu
över huvud haft någon betydelse, gått i utjämnande riktning. För
det andra voro N. l”:s svåraste kriser Korfu- och Abessinienfrågorna;
i bägge fallen var det den enligt hr Engdahls terminologi fattiga
staten Italien, som levererade konflikt icke med de rika västmakterna
utan med ännu fattigare grannar. Ingen kan vilja galvanisera ett
N. F. från födelsen så ofullgånget som den Wilsonska skapelsen. Men
en svensk historiker borde i den historiska sanningens och det svenska livsintressets namn tveka att alldeles utan vidare ge sitt principiella förord för dynamiken som ersättare av N. F:s till sin konsistens
av Per Engdahl så förhånade rätt. Det kan finnas en medelväg.
Den tredje eller andliga linjen slutligen karakteriserar lic. Engdahl
något motsiigelsefullt. Först skriver han att de demokratiska staterna varken äro »materialistisch oder passiv philantropisch», och kort
därpå heter det, att »kampen i våra dagars Europa är äntligen en
kamp mellan två världsåskådningar, mellan gloende (stnrem) materialism och den västerländska andans nyuppväckta krafter». Nå,
denna oklarhet stör icke. Mot demokratiernas världsåskådning står
alltnog »den heroiska inställningen hos fascisterna, nationalsocialisterna, falangisterna, nysvenskarna o. s. v.». »Att leva är att våga, och
den som icke består vågspelet, är dömd till andlig död.» »Blott människor, som ha erfarit livets dynamiska rytm, kunna fatta hjälte- . modets hemlighet.>>
Icke utan intresse konstaterar man – antingen man tänker på
rörelsernas syftemål eller rörelsernas politiska betydelse – att Per
Engdahl satt sin egen veterligen avregistrerade nysvenska rörelse på
pränt på samma rad som Mussolinis och Hitlers världshistoriska
skapelser. Heroismen är eljest ett mångtydigt begrepp, vari man kan
inlägga precis vad som för ögonblicket passar. Däri kan intolkas en
i och för sig önsklig uppryckning av demokratien men också själva
djungelns lag. Under heroismens begrepp faller tydligen numera även
sveket. Mot heroismen stridande är uppenbarligen icke heller att gå
hårdare fram mot dem, som heroiskt försvara sin frihet, iin mot dem,
som oheroiskt ge upp. Hemligheten med heroismens rätta väsen är
sannerligen svår att fatta. Den kan dock begripas även av andra
än av dem, som aktivt erfarit den dynamiska rytmiken. Den kan
även upplevas av heroismens objekt, t. ex. av Finlands och Balticums
431
Dagens frågor
folk, som blivit föremål för Stalins heroiska verksamhetslust. J a,
eftersom heroismen icke känner någon laglig begränsning av sin
räckvidd, måste det bero på en sinkadus, om den heroiske själv blir
subjekt eller objekt. Är lic. Engdahl konsekvent i sin Nietzscheanska
kärlek till det farliga, måste han tjusas av utsikterna till bäggedera.
De mindre staterna kunna dock aldrig känna ett maximum av tänkbar trygghet, om invid deras mark livsrumsideologiens borrhål laddas med heroismens dynamit. Själv har Engdahl tydligen – både i
»Die Aktion» och Svenska Dagbladet – satt sin lit till att kristendomens läror skola åstadkomma en heroismens sedelag, som utstakar
de nya gränserna för rätt och orätt. Dessvärre ger kristendomen
ingen entydig anvisning om t. ex. zink- och malm- och bensinproblemens lösning. När kristendomen hos Per Engdahl är så vid, att dess
människokärlek tillstädjer honom att delta i judehetsen, kunna
okänsligare andar än han ännu längre tänja dess innebörd.
Men det finns en annan sorts heroism för dem, som visserligen
i omvälvningarna på kontinenten se gryningen av en ny tids morgon
men som med tanke på sitt eget land ej reservationslöst åskåda händelseutvecklingen. Det är att öppet deklarera, till äventyrs även i
»Die Aktion», var de anse gränsen för det dynamiska vågspelet gå.
Anse de att mindre stater, som kanske representera en säregen och
livsstark nationell kultur, ha sämre rätt att leva sitt fria liv än de
stora staterna att hämningslöst tillämpa livsrumsprincipenY Tycka
de att autonomi är likvärdig med integritet~ Se de någon garanti
för att nationalitetsprincipen, vilken enligt Engdahls inlägg i Svenska Dagbladet »ej kan överges om Europa skall bli en organisk kulturgemenskap», kommer att respekteras i de fall, då den råkar i
kollision med andra elanprinciper? Vilken är lic. Engdahls innersta
uppfattning om händelserna i Tjeckoslovakiet, Polen, Balticum, Finland och Norden? Vilka ha rätt att tillämpa livsrumsläran? Är det
logiskt att fria i fallet Tjeckoslovakiet men fälla i fallet Baltieum
och Finland7 Kan icke hans ärliga svar härpå bli ett indirekt erkännande att hans egen nya samhällsmoral ytterst utmynnar i en värdenihilism uti den mellanfolkliga sammanlevnaden?
Vi, som känna Per Engdahl, tro icke att hans uppfattning i dessa
stycken nämnvärt avviker från vad de flesta neutrala tycka och
tänka. Därför förstå vi icke hans aktion i »Die Aktion». Livsrumsideologien och heroismen äro farliga läror för mindre stater, som
näppeligen bli saliga på Engdahls fason. Dessa läror garantera ingen
upphöjd »Gerechtigkeit» men väl den starkares makt. Tysklands rätt,
de neutralas samarbete med ett segrande Tyskland och Europas
framtid överhuvud måste sökas efter andra v~irderingar. Lic. Engdahls tillit till Tysklands sji:ilvbesinning kan vara välgrundad, varom
framtiden må vittna. Vill han som medborgare i ett neutralt land
nödvändigtvis bekänna färg i storkriget och från parketten heja på
sitt favoritlag, hade det varit rejälare att utan all mytologi förklara,
att krigets lag gör tilWilliga avsteg från vedertagna rättsförhållanden oundvikliga men att han det oaktat finner ‘l’yskland representera
432
Dagens frågor
det livsstarkaste i tiden. Det kan finnas många föreningspunkter för
svenska och tyska realintressen. Men hans ideologi är ur svensk synpunkt en tvetydighet, ty den för honom in i oöverkomliga motsägelser
eller förirrar honom i frasernas töcken. Han borde i sin nationella
verksamhet slänga det mesta av bråten upplånade utländska myter,
helst också avstå från aktiv medverkan i ett krigförande lands direkta
propaganda. Att vara helsvensk är i dessa allvarstider viktigare
än nysvensk.
Elis Håstad.
Schweiz i stormakts- »Alltid, vilka förhållanden än må inträffa, skola
krigets skugga. vi respektera Schweiz neutralitet», lär Hitler i
början av år 1937 ha yttrat till en framstående schweizare med ditt
för denne att offentliggöra yttrandet.
Löftet mottogs med tacksamhet, men värdet av detsamma överskattades icke. Man ansåg sig icke äga rätt att bygga sin politik på dylika uttalamlen som, måhända fullt uppriktigt menade i det ögonblick
de framfördes, en dag kunde komma att strida mot en stormakts
högre syften.
De omfattande försvarsåtgärder, som redan 1933 på fullt allvar på-
börjades, ha diirför oavbrutet fortsatts. Med en befolkning på 4 milj.
torde Schweiz vara i stånd att ställa upp 4 a 500,000 man. Armen
organiseras från och med januari 1940 på fyra armekårer, några fristående bergsbrigader samt motoriserade trupper etc. Sedan den
första september 1939 är huvuddelen av försvarskrafterna mobiliserad.
Vid besök i Schweiz nyligen fick man ett mycket starkt intryck av
de omfattande inkallelserna. De schweiziska soldaterna göra ett genomgående gott intryck. Deras klädsel är homogen. De äro väl vårdade och iakttaga utan undantag en god militär hållning. Med tillfredsstiillelse konstaterar man, att de militära transporterna präglas
av ordning och disciplin. Otvivelaktigt är den schweiziska armen i
dessa avseenden ett föredöme.
Helt naturligt hade under våren inför det väntade utbrottet av stormaktskriget en viss oro gripit allmänheten i Schweiz. Strax efter
anfallet mot Norge utfärdades en kungörelse med bestämmelser för
icke i tjänst varande värnpliktiga i händelse av ett fientligt överfall.
Kungörelsen – »Krigsmobilmachung bei Uberfall» – var införd i
alla tidningar och innehöll bl. a. att underrättelse om inträffat angrepp skulle komma att meddelas genom radio, bud, klämtning, flygblad etc. Efter att ha uppställt regler för permitterade eller hemförlovade värnpliktigas inställelse i tjänst i dylikt fall innehöll kungö-
relsen en befallning till varje officer att vid behov samla värnpliktiga
samt med hänsynslös skärpa ingripa mot fallskärmstrupper, andra
landsatta trupper och sabotörer. I frånvaro av befäl skulle varje
soldat på eget initiativ ingripa på detta sätt. Kungörelsen innehöll
dessutom en kategorisk förklaring, att därest genom radio, flygblad
eller annorledes meddelanden skulle spridas av innebörd att sätta
433
.·~· ”–~—-··–
Dagens frågor
förbundsrådet eller armeledningens försvarsvilja i tvivelsmål, sådana
meddelanden vore att betrakta som ett påfund av den fientliga propagandan.
Utfärdandet av kungörelsen torde framför allt ha motiverats av
önskan att lugna den allmänna opinionen genom att visa att försvarsledningen förutsett alla eventualiteter.
Anfallet på Holland och Belgien ökade i hög grad oron i officiella
kretsar och hos allmänheten. En rad ytterligare färsvarsförberedelser
genomfördes. Vid sidan av linjetrupperna organiserades delar av
landstormen och beväpnade delar av hjälptjänsten till skydd för den
inre fronten. Även vissa delar av de passiva luftskyddsorganisationerna beväpnades. Utlänning fick icke inneha vapen. Frivillig evakuering ägde rum från de nordöstra delarna av landet.
överbefälhavaren för schweiziska armen, general Guisan, utfärdade
den 3 juni en dagorder till trupperna, vari han på det skarpaste varnade för att den oro, som gripit många civila medborgare med anledning av det tragiska öde, som drabbat flera mindre stater, skulle
sprida sig även till armen. Han framhöll att under lång tid med
största energi allt gjorts, som göras kan för att stärka beredskapen.
Landets terrängförhållanden gynnade i hög grad försvaret. Armen
stode ej oförberedd inför de nya stridsmetoderna.
Den moraliska beredskapen däremot var, enligt generalens mening,
icke tillfredsställande. Det stora antalet bestraffningar talade i detta
avseende ett sorgligt språk. Han riktade uppmärksamheten på den
andliga beredskapen och manade till bön, hjälpsamhet och offervilja.
Ordern slutade med orden: Vår paroll är: »hålla ut».
Som ett led i strävan att ytterligare öka Edsförbundets värnkraft
framlade schweiziska förbundsrådet under sistlidna december förslag
till införandet av obligatorisk militärutbildning för ynglingar i åldern från 16 till 20 år.
Skolungdomens militärutbildning har gamla anor i Schweiz. Redan under 15- och 16-århundradena deltog ungdomen i tävlingar med
armborst och musköt. I 1874 års försvarsorganisation förpliktades
kantonerna att införa obligatorisk förberedande militärutbildning i
skolorna. Bestämmelserna blevo emellertid endast ofullständigt genomförda. 1907 års försvarsorganisation stadgade militär utbildning
i skolorna, men gjorde deltagandet frivilligt. Den som ej fullgjort en
tillfredsställande förberedande militärutbildning skulle dock före rekrytskolans början genomgå en obligatorisk kurs på 15 dagar. Obligatoriskt deltagande i gymnastikundervisning föreskrevs samtidigt
för gossar i 7-15 åren. Under de närmast följande decennierna var
intresset för ungdomens militärutbildning mycket växlande. År 1934
kvarstod endast gymnastikundervisning och skjutning. Det världspolitiska läget och exemplet från ett flertal europeiska stater har
emellertid övertygat de schweiziska myndigheterna om det berättigade i kravet på införandet av obligatorisk militärutbildning för den
manliga ungdomen.
434
Dagens frågor
I motiveringen till det framlagda förslaget framhölls, hurusom de
ständigt vtixande fordringarna, vilka de moderna vapnen ställa, nödviindiggöra, att rekryterna redan vid inryckningen äga en viss militärutbildning. Detta ville man vinna genom införande av militär- och
annan fysisk utbildning under åren mellan skoltiden och värnpliktstjänstens början. För flertalet ynglingar förekomme för närvarande
under dessa år ingen fysisk träning eller annan förberedelse för
militiirtjänstcn. Denna lucka måste fyllas.
Förslaget upptager nedanstående IHOgram för utbildningen.
A) En obligatorisk prövning i gymnastik under vart och ett av 15-
17 åren. Den ,;om godkiinnes i detta prov befrias från honom eljest
åliggande obligatorisk gymnastikundervisning under alla tre åren.
B) En obligatorisk kurs i skjutning för 17- och 18-åringar, omfattande minst 6 övningar under resp. 4 timmar.
C) En obligatorisk allmän militärkurs på 80 timmar för till militärtjänst dugliga ynglingar under 19:e levnadsåret.
l\H\Jet för denna förberedande militärutbildning är att giva ynglingen den erforderliga kroppsliga träningen, göra honom förtrogen
med handeldvapen och den grundläggande skjututbildningen samt
skärpa hans vaksamhet och beslutsamhet. Ynglingen skallmed andra
ord träda in i rekrytskolan med genom övning härdad kropp och
vilja, med ett vaket sinne och med känsla för de fordringar staten
har riitt att ställa på sina söner.
Efter grundlig förberedande granskning inom parlamentet godkände såväl sbinderrådet som nationalrådet den 13 juni i all huvudsak förslaget.
Plikten att till skydd för landets neutralitet vidtaga omfattande
försvarsåtgiirdcr har ställt utomordentliga krav på schwei:äska statens finanser. ‘l’ill utgifterna för den ökade rustning, som sedan 1933
ansetts nödig, har från och med september 1939 kommit högst betydande mobiliseringskostnader. Allt som allt beräknas samtliga extra
utgifter för försvaret intill mitten av 1940 uppgå till 2 1 /2 miljard
francs. I syfte att skaffa täckning för de extra militära utgifterna ha
följande statsfinansiella åtgiirdcr vidtagits.
A) Införandet av krigvinstbeskattning. Enligt denna skall beskattas dels nettovinst, som överstiger genomsnittliga nettovinsten under
närmast föregående år, dels nettovinst av s. k. tillfällighetsaffärcr,
i den mån dc överstiga 5,000 francs.
B) Från nationalbankens valutaregleringsfond ha uttagits 250 milj.
francs, varav dock 100 milj. ställts till kantonernas förfogande för
bestridande av deras ökade militära utgifter.
C) Uttagandet av ett engångs värnoffer. För detta ändamål skall
förmögenhet beskattas progressivt med 1 112-3 % eller om skatten fördelas på tre år med årligen 1 /2-1 %. För juridisk person är skatten
1 1 /2 %. :B~örmögenhet under 5,000 francs är fri. Skatten beräknas giva
450 milj. francs.
Ovanniimnda trenne finansåtgärder beriiknas inbringa knappt en
435
..
Dagens frågor
miljard francs. För förräntning och amortering av återstoden- lån
å omkring 1,5 miljard francs – skall tillsvidare årligen uttagas en
värnskatt.
Värnskatten utgår dels såsom progressiv skatt (0,4-6,5 %) på inkomst av minst 2,000 francs per år dels såsom progressiv skatt
(0,5-3,5 %) på förmögenhet, uppgående till minst 5,000 francs.
Slutligen tillkommer en omsättningsskatt (»Defizitsteuer»). Samtliga varor skola nämligen under försäljningsprocessen belastas med
2% av sitt detaljhandelsvärde. Med denna skatt avser man att i sista
hand kunna reglera förräntning och amortering av de stora lånen
och sålunda skapa erforderlig jämvikt i statens finanser.
Främlingen, som nu kommer till Schweiz, förvånas över det ringa
ingripande som synes erfordras från statens sida för att reglera livsmedelsfrågan. I väsentlig grad torde detta gynnsamma förhållande
ha sin grund i ett lovvärt förutseende från myndigheternas sida.
Sålunda utfärdade Volkwirtschaftsdepartement redan i april 1939
bestämmelser angående uppläggandet inom samtliga hushåll av förråd för två månader av vissa livsmedel. Samtidigt lämnades direktiv
för förvaring och omsättning av förråden. För obemedlade ordnades motsvarande förråd genom kommunala myndigheternas försorg.
Ransonering med kort förekommer endast i ringa utsträckning.
Bensinfrågan har man även lyckats lösa utan alltför vittgående
restriktioner och slutligen kan framhållas att ännu så länge tillåtes
varmvatten någon dag i veckan.
Man befarade emellertid att Italiens inträde i kriget skulle komma
att ofördelaktigt inverka på underhållsproblemet.
En fråga på dagordningen är socialdemokraternas fordran att med
hänsyn till det allvarliga politiska läget plats beredes dem i förbundsrådet. I tio år ha de begärt säte i regeringen, men alltid avvisats, även sedan de lämnat sitt antimilitaristiska program. Vid
senaste valet, efter Motta, valdes en katolsk-konservativ italiensktalande.
Schweiz förbundsförsamling har borgerlig majoritet. Förbundsrådet, som består av 7 medlemmar, väljes av förbundsförsamlingen.
Någon representant för socialdemokraterna finnes icke i rådet. Socialdemokraterna ha nu föreslagit att antingen antalet medlemmar i
förbundsrådet utökas t. ex. till 9 samt att två platser reserveras för
socialdemokraterna eller att någon inom förbundsrådet träder tillbaka, varigenom en plats skulle kunna beredas dem. Det förra innebär en grundlagsändring, som fordrar folkomröstning och möter därför motstånd. A andra sidan torde rätt allmänt inses att en ändring
bör på ett eller annat sätt ske. Den frisinnade »Neue Ztircher Zeitung»
skriver bl. a. att det socialdemokratiska partiets förslag förtjänar icke
blott en snabb och grundlig prövning utan även ett kraftigt stöd av
regeringspartierna. P. Reuterswärd.
436

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner