Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 28 febr. 1940.
Hem- Starka och talrika äro de utslag av svenska folkets försvarsvärn. vilja, som i dessa dagar kunna inregistreras. Man kan med full
rätt tala om en folkrörelse, som i fråga om utbredning och intensitet
säkerligen aldrig haft sin motsvarighet i vår moderna historia. På
senaste tid har intresset i alldeles särskild grad inriktat sig på det
direkta hemortsförsvaret. Detta är säkerligen en omedelbar följd av
det ryska flygvapnets hänsynslösa krigföring mot det finska folket
bakom fronterna.
Det nutida kriget kan taga formen av direkt förödelse mot hembygden främst genom flygarnas bombfällning och kulspruteeld eller genom luftledes transporterade mindre eller större avdelningar. Hur
den i sin fredliga gärning sysselsatta civilbefolkningen utsättes för
stora faror, visar den rysk-finska konflikten i all sin ohygglighet. Det
är emellertid icke endast från luften, som vår hemort kan råka i fara.
Möjligheten för smärre från sjön landsatta styrkor att ta sig in i
landet i skadegörande syfte måste också beaktas.
Nya och svårlösta militära organisationsproblem ha härigenom
uppträtt. Där militära förband eller militärt organiserat luftvärn
finnas till hands, tillkommer det givetvis dessa formationer att i första hand ingripa, men vårt lands stora ytvidd och uppgifternas mångfald kräva förvisso ytterligare beredskapsåtgärder. Därtill kommer
att en betydande del av de försvarsåtgärder, som erfordras, icke äro
av direkt militär natur, såsom reparationer av förstörda vägar, eldsläckning, röjningstjänst, viss bevakningstjänst m. m.
För att komplettera det redan befintliga militärt organiserade försvaret behövas dels formationer för bekämpandet av flygledes landsatta fiender eller fientliga avdelningar, dels organ för neutraliserandet av den materiella skadegörelsen från luften. Den förra uppgiften
·har en rent militär karaktär, den senare är av övervägande civil
natur.
I den under socialdepartementet lydande luftskyddsinspektionen
samt i civila luftskyddsföreningar äga vi redan organ för handhavandet av det som hör till det passiva luftskyddet. Anorduandet av
luftskyddsrum, planläggning av mörkläggning, evakuering m. m., äro
ärenden, som falla under luftskyddsinspektörens gebit. Den direkta
utbildningen i luftskyddstjänst, omfattande brandsläckning, röjning,
vakttjänst m. m., har däremot handhafts av de frivilliga luftskyddsföreningarna.
Den lucka i hemortsförsvaret, som det närmast gäller att fylla,
avser alltså främst bekämpandet av fallskärmshopparna eller annorledes i landet inkomna skadegörare bakom fronterna. Det är också
närmast denna uppgift, som den i vardande befintliga hemvärnsorganisationen torde komma att få sig anförtrodd.
137
,-·
,; \ ,.
Dagens frågor
På åtskilliga platser i landet har redan stort intresse för skapandet
av hemvärnsorganisationer försports, men samtidigt har en viss osä-
kerhet gjort sig gällande beträffande såväl uppgifternas ställande
som organisationsfrågans lösande. Då för någon tid sedan överbefälhavaren för rikets stridskrafter begärde Kungl. Maj:ts bemyndigande
att få upprätta en hemvärnsorganisation, kom emellertid frågan i ett
nytt läge. I de direktiv, som försvarsministern utfärdade för en
skyndsam utredning i frågan, återfinnas de riktlinjer, efter vilka den
nya organisationen kommer att uppbyggas.
Sålunda fastslås det från början, att den tilltänkta hemvärnsorganisationen skall infogas som ett led i landets militära försvarsorganisation. Därmed förebygges, att organisationen kommer i konflikt med
lagen om förbud mot. väpnade sammanslutningar. Vidare bör organisationens geografiska kompetensområden principiellt fastslås. Därvid torde en anknytning till den kommunala indelningen närmast
åsyftas. De enskilda hemvärnsmännen, vilka skola utväljas bland
dem, som vid krig ej kallas under fanorna, skola anställas med kontrakt samt indelas efter militära grunder. De i kommunerna på detta
sätt organiserade hemvärnen skola underställas de redan befintliga
territoriella befälhavarna. Hemvärnsorganisationen skall nära anslutas till redan befintliga skytte- och landstormsorganisationer, vilket framför allt kommer att underlätta utbildningens bedrivande.
Slutligen förutses en central hemvärnsledning, direkt lydande under
chefen för armen.
Enligt de givna direktiven skall alltså hemvärnsorganisationen få
en klart militär karaktär. Således måste såväl utrustning som beväpning vara sådan, att medlemmarnas enligt gällande internationella
bestämmelser räknas som soldater. Uppgiften torde till en början åtminstone komma att begränsas till sådana som kräva stridsverksamhet.
Då hemvärnsmännen i största möjliga utsträckning böra utföra sitt
civila arbete under ett krig, är det av synnerlig vikt att de ej åläggas
annan tjänstgöring än sådan av tillfällig natur. Bevakningstjänst i
vanlig bemärkelse torde därför knappast kunna komma i fråga.
En stor personlig beredskap och snabbt verkande alarmeringsanord-·
ningar synas vara huvudvillkor för hemvärnets effektiva användning.
Då organisationen helt bygger på frivillig anslutning, torde stort utrymme vid dess rekrytering och ledning beredas dess egna medlemmar. Under nu rådande förhållanden är det av stor vikt att hemvärnet snabbt kan bringas i funktion. Därför måste uppgifterna klart
avgränsas och organisationen göras enkel och rationell.
Hemvärnet är en samhällsföreteelse, med djupa rötter i svensk historia. Man-ur-huseplikten har i vårt land alltid erkänts, fast den
under seklernas lopp tagit si,g mångahanda former. Då våra äldsta
förfäder ville skydda sig från fiendernas anfall, vilket i fråga om
skoningslöshet och grymhet måhända icke stod det moderna terror- 138
Dagens frågor
kriget efter, funno även de sig nödsakade att noggrant organisera
hemortens försvar.
Landslagarna anbefalla tre slag av vakthållning, bötesvård, strandvård och byvård. Härigenom säkerställdes ett signalsystem, som
snabbt kunde föra budskapet om hotande fara till bygdens befolkning.
Vårdkase och budkavle voro signalmedlen. Socken- och häradsvis
samlade sig det uppbådade manskapet, medförande vapen och kost,
till förut noggrant planlagda samlingsplatser. Efter väl förrättat
värv återgick man sedan till de dagliga sysslorna.
Då nu ett svenskt militärt organiserat hemvärn snart synes bliva
en verklighet, är det icke ur vägen att påminna om hur stark dess
förankring är i svensk tradition.
Bouppteckning efter den tyska Den första fasen av den tyska minominoriteten i Lettland. ritetens utbrytande ur den lettiska
staten är nu avslutad, i det att den sista kontingenten tyskar lämnat
Lettland. Av de 62,000, som registrerades vid den senaste folkräkningen, ha emellertid cirka 10,000 valt att stanna i det land, där de
– och i en del fall jämväl deras fäder i flera släktled – haft sin utkomst. Man kan anta, att den tyska minoritetens ledare i Lettland
räknat med högre utflyttningssiffror, varför resultatet i viss mån
blivit en besvikelse. Helst hade man nog velat komma upp till de
magiska 96 procenten eller mer att döma av den energiska bearbetning organisatörerna under november utsatte sina landsmän för. De
tveksamma fingo dagligen mottaga besök i hemmen av »Volksgenossen», som gjorde sitt bästa att övertala dem till att resa. Och de,
som redan tillkännagivit sitt beslut att stanna, avfordrades en skriftlig förklaring med angivande av skälen till ett sådant beslut. Inför
påtryckningar av detta slag var det mer än en, som i sista stund
ändrade sina planer och anslöt sig till emigranterna.
Repatriceringen har givetvis i många fall ingripit djupt i lettlandstyskarnas personliga förhållanden. Åtskilliga tragedier ha utspelats
i sådana hem, där den ena av makarna velat utflytta, medan den
andra föredragit att stanna, eller där olika meningar rått mellan barnen å ena sidan och föräldrarna å den andra. skilsmässofrekvensen
under föregående års sista månader var rekordartat hög, så att särskilda anstalter måste vidtagas för att påskynda skilsmässoförfarandet, då det var fråga om utflyttande tyskar. Särskilt av de blandade
äktenskapen upplöstes många. Å andra sidan vidtogos åtgärder för
att göra det möjligt för dem som så önskade att vigas utan lysning
i vederbörlig ordning. Åkta makar ha nämligen givetvis fått följas
åt och befordrats till samma plats i det nya hemlandet, medan de,
som endast voro förlovade, löpt risk att hamna på vitt skilda platser efter ankomsten till Tyskland.
De lettiska myndigheterna visade i många fall de utflyttande tyskarna större tillmötesgående än man väntat. På järnvägarna lämnades upp till 50% rabatt både i fråga om gods- och persontrafik. Allt
lösöre fick medföras, och inga hinder lades i vägen för utförsel av
139
,-·
‘.; ..
Dagens frågor
värdeföremål, som kunde bevisas vara familjeklenoder. Likaså gavs
tillstånd att ur landet medföra exempelvis kyrksilver från de
tyska församlingarna, vilket representerade ett mycket betydande
värde. .Även prissamlingar tillhörande skytteförbund, idrottsföreningar o. dyl. frigåvos. Vad letterna ville hindra, var i första hand
utförandet av historiskt eller etnologiskt värdefullt material.
Utförselförbudet iakttogs emellertid icke alltid av tyskarna, såsom
framgår av att åtskilliga beslag gjordes av de speciellt för detta
ändamål tillsatta kontrollkommissionerna. Bl. a. lades embargo på
en del värdefulla handlingar belysande revolutionsrörelsen 1905. Det
mest sensationella beslaget gjordes emellertid, då man fann de tyska
minoritetsledarnas arkiv. Detta innehöll ett i hög grad komprometterande material, som visade, att tyskarna i Lettland på sistone bedrivit ett energiskt mullvadsarbete. Bl. a. framgick av en del handlingar,
att de redan vid tiden för sudettyskarnas införlivande med Stortyskland lagt upp en omfattande plan för sin verksamhet. Denna
gick ut på att med stöd från Berlin åt lettlandstyskarna utverka en
fullständig icke blott kulturell utan också politisk och ekonomisk
autonomi, som sedermera skulle leda till tysk hegemoni i Lettland.
Tyska guvernörer för de olika lettiska provinserna och andra högre
ledare voro redan nominerade på papperet. De aktiva inom tyskminoriteten hade uppenbarligen tänkt sig en annan händelseutveckling, än den de nu fått bevittna.
Den andra fasen av den tyska folkgruppens omplantering- låt oss
kalla den boutredningen – torde bli avsevärt långvarigare än den
första och medföra mycket stora svårigheter. Arbetet med de olika
f. d. tyska företagens likvidering eller övertagande av letter är emellertid i full gång. Framför allt måste det ligga i de lettiska statsmyndigheternas intresse, att för folkförsörjningen viktiga industrier
kunna hållas igång utan avbrott, samt att den tidigare av tyskar
brukade jorden icke kommer att ligga i träda. Inom industrien var
ju tyskarnas inflytande stort, trots att många av deras företag redan
tidigare övergått i letternas händer. Vad jordbruket beträffar, bodde
visserligen inte mer än cirka en sjättedel av de nu utflyttade på
landsbygden, men icke förty ligga för närvarande närmare två tusen
lantgårdar öde, omfattande drygt 50,000 hektar, och vad ett fortsatt
sådant förhållande skulle innebära för en stat i så hög grad beroende
av sitt jordbruk som Lettland är ej svårt att förstå. Spekulanter
på den herrelösa jorden saknas emellertid icke, och förvaltningsmyndigheterna göra allt för att snabbast möjligt ordna med fördelningen.
Här uppställa sig dock åtskilliga svåra problem, liknande dem som
den stora agrarreformen på tjugotalet förde i släptåg. En del större
gårdar skola styckas, och jordköparen blir alltså i vissa fall tvungen
att uppföra bostadshus och ekonomibyggnader. Man beräknar att
av de två tusen f. d. tyska gårdarna kunna skapa tre tusen lettiska
småbruk. Till dessa ha redan inte mindre än trettio tusen spekulanter anmält sig, av dem ungefär en sjättedel från Lettgallen, den närmast Ryssland belägna delen av landet. Denna provins är ett ut- 140
Dagens frågor
präglat jordbruksområde, men genom den kraftiga befolkningstillväxten skapas svårigheter för försörjningen, i det en stor del av befolkningen blir utan jord (i Lettgallen bo 53 inv. per kvkm. mot 30
i det övriga Lettland). Regeringen har nu ett gott tillfälle att numerärt nedbringa detta efterhand framväxande lantarbetarproletariat.
Lettgallerna äro särskilt lämpade att överta den nya jorden, därför
att familjerna, såsom ovan nämnts, ofta äro stora och där barnen
äro vuxna alltså äro i stånd att själva sköta lantbruktet, utan hjälp
av lejd arbetskraft. Ett tiotal barn eller mer är nämligen ingenting
ovanligt i dessa familjer.
De gårdar, som lämnats av tyskarna, äro i regel i gott skick, men
graverande undantag förekomma. På en del håll ha sålunda bostadsoch ekonomibyggnader rivits ned av sina förra ägare före dessas
avflyttning, fruktträdgårdarna ha plundrats på träd och buskar o. s. v.
Den mängd ekonomiska transaktioner, som den tyska repatriccringen dragit med sig både i staden och på landet, handhas av ett blandat lettiskt-tyskt förvaltningsorgan, benämnt UTAG. Detta får sä-
kert bereda sig på åtskilliga års arbete, innan alla poster i det tyska
boet utretts, oaktat det förfogar över en kolossal tjänstemannastab.
Den nervositet bland befolkningen i Lettland, vilken framkallades
av Hitlers oväntade beslut att hemkalla tyskarna i Baltikum, synes
nu fullständigt ha försvunnit. Man ser inte längre några oöverstigliga svårigheter förknippade med den nu uppkomna situationen.
Visserligen innebär den tyska utflyttningen en kraftig åderlåtning
både i kulturellt och ekonomiskt hänseende. Men å andra sidan har
landet plötsligt befriats från en av sina många minoriteter, och därmed har den lettiska staten som sådan vunnit i homogenitet och inre
styrka. Ett utslag av den stegring av nationalismen – mer eller
mindre ~ikta- som blivit en följd av tyskarnas bortdragande, är den
iver, som visas av alla bärare av tyska tillnamn, att lettisera dessa.
Endast för några veckor sedan utfärdades parollen »lettiska namn
åt lettiska medborgare», och redan nu ha över 5,000 personer med inrikesminister Veitmanis i spetsen anmält sin önskan att få byta namn.
Efter ett halv- Alltjämt råder samma egendomligt stelfrusna stämårs världskrig. ning över världskrigets fronter. På västfronten synes endast den allra oundgängligaste artilleriverksamheten hållas vid
liv mellan de två oändliga befästningslinjerna. Till sjöss fortsätta
den engelska blockaden och dess tyska motsvarighet, av vilka den
sistn~imnda m~i.rkes vida mer till följd av de täta piratdåden mot
neutrala handelsfartyg och deras besättningar. På sista tiden har
dock Altmark-affären visat, att engelsmännen ingalunda äro sinnade
att låta sig sättas i efterhand genom småskuret hänsynstagande till
folkrättsliga former. I luften hava även de raider mot de fientliga
kusterna, som ofta förekomma under hösten, blivit allt sparsammare.
Som helhet företer kampen i Västeuropa en egendomlig och rofylld
kontrast mot striden på liv och död bland Finlands snöfält.
Med periodiska mellanrum sättes världen i rörelse av rykten om
141
d
Dagens frågor
förestående åtgärder från endera partens sida för att sätta fart på
spelet. I januari syntes spänningen vara på väg att söka sig utlopp
vid Belgiens och Hollands gränser, men oron lade sig lika snabbt som
den kommit. Vad som låg bakom – ett nytt drag i nervkriget eller
en tysk angreppsplan, som åter övergavs inför motpartens beslutsamma hållning – har icke blivit klarlagt. Ån mindre hava de nå-
gon gång uppdykande ryktena om tyska planer på att öppna operationer mot Rumänien, Danmark eller Sverige hittills blivit sannspådda.
På sista tiden har det framför allt varit västmakterna, som enligt
pressens ryktesspridare skulle hava för avsikt att gripa initiativet
medelst en flankoperation – i norr över Skandinavien och Finland
eller i sydöst över Turkiet och Iran. I skrivande stund synes en del
tyda på att något verkligen är i görningen på den sistnämnda skådeplatsen. Detta utesluter naturligtvis icke, att operationer samtidigt
eller förut kunna igångsättas även på den norra flanken. Altmarkepisoden och den engelska eskaderns uppträdande utanför Petsamo
och Murmankusten peka onekligen på ett tilltagande intresse för farvattnen kring Skandinavien, den förstnämnda tilldragelsen även på
minskat hänsynstagande till de nordiska staternas önskningar och
rättigheter.
Onekligen synes man i ledande engelska kretsar icke längre hysa
samma tillit till blockadvapnets förmåga att inom överskådlig tid
bringa Tyskland på knä som vid krigsutbrottet och ej heller vara
lika övertygad om att tiden uteslutande arbetar västmakterna i händerna. Från olika håll har det på sistone påpekats, att det rymmer
stora faror, om man låter fienden ostört exploatera Öst- och Sydösteuropa och medelst skrämselmetoder tilltvinga sig nödvändiga varor
av sina svaga grannar. Dessutom bör det ej förbises, att ett krig av
nuvarande typ – obehag och strapatser av skilda slag för både frontsoldater och hemmabefolkning men inga dramatiska tilldragelser,
som skänka kampen färg och spänning – måste vara ganska på-
frestande för stridsmoralen, och detta till en början förmodligen mer
i stater med det relativt fria samhällsskick, som England och Frankrike trots allt åtnjuta. Flere symtom på dylika påfrestningar hava
också redan visat sig, även om man bör akta sig för att överdriva deras betydelse. Daladiers förmaningar till hemmafronten äro ett tydligt bevis härpå, de engelska evakueringsplanernas ganska uppenbara
misslyckande ett annat. I vad mån den plötsliga och uppseendeväckande men snabbt bilagda Hore-Belishakriscn sammanhängde med
dylika känslor av missnöje med ett alltför händelselöst krig, undandrager sig hittills åskådarens bedömande. Rent personliga misshälligheter av skilda slag kunna mycket väl hava varit avgörande vid den
reklamskicklige krigsministerns fall.
I alla händelser synes man i England känna ett behov av mer fläkt
över krigföringen. Triumfen över Graf Speevar även ur denna psykologiska synpunkt högeligen välkommen, och den stora, ur neutral synpunkt rätt egendomliga publiciteten kring Altmark avsåg nog att till- 142
Dagens frågor
godose samma behov. I bägge fallen har det varit Winston Churchill,
som stått för sensationerna, och det är tydligt, att hans prestige och
inflytande alltjämt äro i tilltagande och tendera att överskugga premiärministerns. Med Hore-Belishas fall syne·s han hava blivit av med
en farlig medtävlare om positionen som krigets kraftkarl. Churchills
benägenhet för grandiosa omfattningsmanövrer över Medelhavet och
Norden är väl känd sedan det förra kriget. Därför har hans inflytande
spårats bakom de allt tätare ryktena om företag i Finland eller i
Kaukasus. Mot den senare fronten kan den goda turkiska armen och
generalerna ”\Veygands och Wavells av allt att döma betydande syrisk-egyptiska hiirsmakt sättas in. Ovissare är, om västmakterna
ännu förfoga över tillräckliga resurser för ett företag, i form av undsättning åt Finland, mot Rysslands nordfront. För Sverige och Norge
kunna dessa spörsmål bliva av avgörande natur när som helst. Det
är ganska tydligt, att i Frankrike en mycket stark opinion numera
betraktar Ryssland som fiendens uppenbara bundsförvant och önskar
drabba ‘fysklands prestige och råvaruresurser genom att besvara
Stalins finska rövartåg med ett förkrossande slag mot det röda väldet.
Även i England existerar otvivelaktigt en dylik meningsriktning,
men den har hittills rönt motstånd både från imperialistisk-isolationistiska kretsar och från en del akademiska radikaler, som trots allt
lida av en viss klockarkärlek till Ryssland. En sådan tidskrift som
New statesman and Nation uttrycker, ofta på ett ganska muntrande
sätt, sistniimnda bom·bonska sinnesart. Divergenserna på ytan behöva
dock ej utesluta, att Englands val möjligen redan kan vara träffat.
Skulle de sista alarmmeddelandena från ‘l’urkiet vara sanna, vilket
dock synes tvivelaktigt, skulle de snarast peka i riktning mot en stundande stor aktion.
Hur stämningarna och planerna te sig i Tyskland efter det gångna
halvåret, är av naturliga skäl ännu svårare att urskilja än i fråga
om västmakterna. Att den inre fronten även där bereder vissa svårigheter, synes troligt, allra helst om man tager i betraktande en sådan
omständighet som mystiken kring Hitlers efter en ovanligt lång
tystnad hållna januaritaL Om den initiativlösa krigföringen tilllands
beror på viilberi:iknad planmässighet eller på att de uppgjorda planerna slagit fel, kan endast framtiden utvisa.
Uppenbart är, att den nuvarande ovissa situationen rymmer mycket
stora faror för en stat med Sveriges geografiska läge. Till viss del
skulle dessa risker – men ingalunda faran från öster – försvinna,
om kriget på allvar blossade upp på västfronten eller i Orienten.
Men så länge en dylik höggradig militär aktivitet ej inträtt i väster
eller sydöst, är det också tydligt – ehuru det svenska utrikesutskottets ordförande i sitt senaste tal ej ansåg behövligt att ens nämna
dessa faror – att regeringens masterly inactivity i Finland kan utsätta oss för att snabbare, än allmänheten nu tror, nödgas taga parti
i ett krig mellan England, Frankrike och Finland på den ena sidan
samt Ryssland och ‘l’yskland på den andra. Därmed skulle vad herr
Sandler kallade neutralitetsidiotin hava löpt linan ut.
143
,· mf
Dagens frågor
Med det sagda avses naturligtvis ej att bestrida, att en svensk intervention i Finland kan vara förbunden med mycket betydande
risker. Men man synes i regerings- och ledande riksdagskretsar vara
benägen att för aktivitetens faror helt glömma de kanske ingalunda
mindre vådor för rikets säkerhet, som kunna vållas av passiviteten.
T. H.
Bakom fronten Från riksdagsmannen, agronom Stig Janson i Frändesta,
i Finland. vilken såsom en av ledamöterna av Sveriges Lantbruksförbunds tremannadelegation för ett par veckor sedan besökte
Finland bl. a. för att studera livsmedelsproduktionen under kriget och Sveriges
möjligheter att bistå Finland med livsmedel, har Svensk Tidskrift mottagit nedanstående intryck:
I snart tre månader har Finland förmått hålla Ryssland stången.
Icke ens för Finlands tappra folk hade detta varit möjligt utan ett
heroiskt arbete även bakom fronten.
Som bekant har man i t. ex. Tyskland och England infört en delvis
ganska långt gående ransonering. I Finland har man däremot ej
behövt tillgripa sådana åtgärder annat än för socker och kaffe. Ransoneringen är för övrigt ej särdeles hård. Tills vidare får man per
person 114 kg. socker per vecka och 1 /• kilo kaffe per 4 veckor.
Ur livsmedelssynpunkt började kriget vid en för Finland förmånlig
tidpunkt. Man hade största delen av 1939 års skörd oförbrukad och
ägde således möjligheter att under hand fylla på lagren av sådana
varor, beträffande vilka man så småningom kunde emotse brist. Av
naturliga skäl kan jag här inte ingå på vilka varor och kvantiteter,
som Finland kan behöva, utan vill endast konstatera att bristen bör
kunna utfyllas från det övriga Norden.
Man har dock nu vissa reserver att falla tillbaka på. Under de
sista åren har t. ex. kreatursstocken ganska starkt ökats. Man hade
från de evakuerade områdena bortfört ej mindre än 120,000 st. nötkreatur, vilka ju utgöra en värdefull köttreserv. Som ett bevis för
med vilken grundlighet man tömt de utrymda områdena visades i
Helsingfors’ slakthus en stor avdelning med levande fjäderfä.
Det är naturligtvis utom resonemang att soldater, som utföra så-
dana prestationer som de finska, så länge någon möjlighet finnes
måste ha obegränsade och allsidigt sammansatta portioner. Det är
också viktigt att de evakuerade ha så ställt i sin trista tillvaro, att
ej matknappheten behöver komma som ytterligare en börda.
Med finsk sammanbitenhet har man planerat för årets sådd och
skörd. När man fick en uppfattning om antalet män, som det finska
jordbruket fått lämna från sig till armen, trodde man först, att myndigheterna voro inställda på att delvis låta jordbruket ligga nere
över sommaren. Men ingalunda! Arbetstillgången vid jordbruket
skall säkras. Det finns kvinnor i Finland och det finns män och
pojkar, som äro för gamla eller för unga att bli soldater. Man
hjälps åt. Det skall gå – och jag tror det går! Odlingsplaner äro
klara för en riktig anpassning av driften efter förhanden varande
omständigheter. Odlingschefer utses för att ta hand om vad som
144
Dagens frågor
närmast motsvarar uppgifterna för våra arbetsblock. Arbetsnämnder
äro tillsatta för att anskaffa och fördela den behövliga arbetskraften.
Som bekant har, bland annat på grund av landets långa gränser,
en oproportionerligt stor del av befolkningen kallats under vapen. Att
man trots detta, trots transportsvårigheter, trots luftbombardemang
lyckats hålla livsmedelsproduktion och livsmedelsindustri i gång för
full maskin är även det ett bevis för, vad det okuvliga folket på
andra sidan Bottenhavet mäktar. Härvid har det gällt, dels att
åstadkomma en efter förhållandena anpassad organisation av driften,
dels att utnyttja tillgänglig reservarbetskraft och utnyttja den hårt.
Endast sådan driftspersonal, som är oundgängligen nödvändig, har
frikallats. Redan normalt sysselsättas i Finland ett jämförelsevis
stort antal kvinnor med egentligt kroppsarbete. Detta har varit en
faktor av allra största betydelse för lösningen av arbetsmarknadsproblemet. Härigenom har man nu ganska lätt kunnat utöka användningen av kvinnlig arbetskraft. De finländska kvinnorna äro
vana vid tungt arbete och dra sig ingalunda för att utföra t. ex. arbete i slakterierna.
Många av de sociala åtgärder, som vidtagits under fredliga förhållanden, ha givetvis under kriget icke kunnat fullföljas. Sålunda
har man nu i utsträckt omfattning börjat arbeta på övertid. Såsom
exempel kan nämnas att man i det stora mejeriet i Åbo under vissa
tider nu arbetat i två skift med tolv timmar i varje. Man har tills
vidare suspenderat bestämmelsen om övertidsbegränsning till 200
timmar per år. Däremot hade man i övrigt ej upphävt gällande arbetstidslagstiftning. övertidsarbetet betalades efter en viss progressiv
skala. Från skilda håll framhölls med skärpa, att det vore olämpligt
att nu företaga ens sådana provisoriska lagändringar, att arbetarna
skulle kunna få den uppfattningen, att situationen utnyttjades mot
dem; tvärtom måste känslan av samhörighet stärkas.
Den ständiga bombfaran bidrog naturligtvis till att försvåra arbetets regelbundna fortgång. Utöver att man överallt i de större
företagen inrättat bombskyddsrum hade man icke vidtagit några
generella skyddsåtgärder. Förhållandena gestalta sig ju helt olika
alltefter geografiskt läge, driftsförhållandenas art o. s. v. Man hade
sökt sig fram till de lämpligaste formerna för olika arbetsplatser.
På en del håll arbetade man morgnar och kvällar, på andra hade
man övergått till nattarbete. I vissa företag, där man arbetade i
skift, hade sovmöjligheter ordnats för personalen i skyddsrummen.
Man hade dock inte kunnat åstadkomma någon högre grad av komfort. – Äro även vi svenskar beredda på att, om det behövs, sova
på en avlyftad dörr med en halmfylld säck som madrass1
Trots en till synes mycket god organisation för luftlarm hände det
då och då, att givet flyglarm inte följdes av fientliga flygplan. För
att undvika härmed sammanhängande onödiga avbrott i arbetet hade
på vissa häll inrättats privat flygspaning från särskilda utsiktstorn.
Larm till det företaget gavs då först, när man från tornet såg eller
hörde flygplanen. Det berättades på flera håll, att man fick an- 145
Dagens frågor
vända milt våld för att överhuvudtaget förmå arbetarna att lämna
sin sysselsättning och krypa ner i skyddsrummen.
I början av kriget hade man från orter, som räknats som utsatta,
i viss omfattning verkställt evakuering av förvaltningspersonaL Man
hade då inte velat tro, att ens ryssarna skulle använda sig av så-
dana terroriseringsmetoder, att praktiskt taget hela landet skulle
komma att ligga inom farozonen. Nu uppfattade man de större stä-
derna som relativt säkra på grund av de anordningar för luftvärn,
som så småningom kunnat genomföras.
Särskilt transportproblemet framkallade vissa svårigheter. Järnvägstågen ha ju varit omtyckta mål för »herr Molotovs fåglar», som
man uttryckte det. Därför kör man som bekant mest under de mörka
timmarna. Krigsmakten har för sina behov varit tvungen att rekvirera en ganska stor del av lastbilsparken. De bilar, som finnas kvar,
utnyttjas om möjligt under dygnets alla timmar. Inom varje län
finnes en särskild transportnämnd, som övervakar att lastbilarna
utnyttjas på bästa sätt, bland annat så att transportvägarna kunna
förkortas och dubbelkörningar undvikas. Många generatordrivna bilar såg man ej.
I samband med evakueringen av frontområdena berättades en
liten belysande historia. Då områdena tömdes, Himnade man varken
stock eller sten efter sig. På ett håll fanns det dock en gammal
bastu, som var så dålig, att man inte brydde sig om besväret att
bränna den. Vid ett tillfälle lågo några finska soldater i närheten.
Man beslöt att försöka få sig ett efterlängtat bad med risk att få
taket över sig. Nästa morgon var det litet avbränd ved kvar som
fattat eld. Mot röken styrde en rysk bombeskader och spydde ur
sig sin last. Sedan smög sig en finsk pojke varje morgon under en
veckas tid till den allt fortfarande ej träffade bastun och gjorde upp
eld. Ryska flygplan styrde dagligen troget fram mot röken och »odlade» skogsmarken runt omkring på sitt speciella skitt.
Första dagen under Finlandsbesöket sammanträffade jag med en
gammal man, som sade: »Ni skall i Finland finna att kriget i all
sin fasansfullhet givit oss stora gåvor. Det har givit oss enigheten.
Det har på nytt gjort oss till ett kristet folk.» J ag fann att han i
båda fallen hade rätt. Bortseendet från det egna jaget, hjälpsamheten, enigheten i stort och smått, gjorde ett överväldigande intryck.
Den absoluta förtröstan på att högre makter stödde det finska folket i dess kamp, mötte man bland männen i ministerierna likaväl som
hos hustrurna i de små bondgårdarna och hos människor i de bombhärjade städerna.
Ett par små brev, som upplästes av en affkirsman vid en lunch,
ger mer än ordrika skildringar en glimt av det finska folkets tysta
okuvliga kraft. Breven härröra från en kvinna i en ödemarksgård
och hennes son vid fronten; hon har lärt sig skriva av sina föräldrar
och i sin tur lärt sin son det – skolvägarna äro långa i ödebygden.
Breven, som i original voro skrivna med blyerts, bifogas hiir i översättning med uteiiimuande av namn.
146

Dagens frågor
»N. N. kolonisationshem 25.12. 1939.
Min kära goda vän Fru S. J ag hälsar Er härifrån ödebygden
och tillönskar Er och Eder familj en fridfull jul. J ag önskar och ber
om Guds nådefulla beskydd åt Er, Eder man, Edra söner, Er svärson
och dotter och åt hela Finlands folk och vårt älskade fosterland.
Tusen tack för Edra gåvor, vilka voro särdeles värdefulla och välkomna åt oss. Föregående dag sade lilla Martti och Toivo ängsligt
att varifrån få vi, mor, vantar, om vi bli evakuerade. Vi äro just på
gränsen, att också vi måste lämna vårt kära hem. Evakueringsgränsen är på ett avstånd av 10-12 km. från oss. Genom L-by ha vandrat
tusenden nöt och människor.
Nog känns det bittert, att vår fiende från andra sidan gränsen
åter har kommit för att ofreda oss och besudla vårt fria, älskade
fosterlands rena jord med sina skändligheter, men det får inte ske
så länge i ett enda hjärta pulserar äkta fosterländskt blod. Vårt uppdrag är dyrbart för oss envar. Må vi stå på vår post som en man.
Jag är lycklig över, att även änkan har en skärv på fosterlandets
altare- två dyrbara käcka söner. Den skärven skall Herren välsigna.
Själv står jag i den söndriga ugnsmuren och ropar och ber till Herren för de tappra finska pojkarna och sköter om och uppfostrar och
tröstar dessa mina småttingar, som äro kvar, att även av dem må
växa för fosterlandet till stöd och värn.
Annars äro vi friska nu för tiden. Och om också något skulle fattas böra vi inte nu tala om det. Endast det, att nu sakna vi fred,
men även den få vi snart med Guds, våra tappra söners och döttrars
hjälp. Och denna prövning skall göra oss till ett ännu enigare och
renare Finlands folk, som skall renas från de sista resterna av kommunismens orenlighet, ty guldet renas i elden.»
»Där borta någonstans 3.12. 1939.
Kära hemfolk.
Min hälsning till er till ödebygden. J ag skriver här några rader,
att jag varit frisk, vilket jag tillönskar även er. Fastän det randats
en svår tid för vårt land, så försök taga prövningen med lugnt sinne,
ty vi äro ju ute och göra vårt bästa i en rättvis sak. Jag ber er på
det varmaste, att ni ej böra taga denna sak för tungt utan försök att,
förtröstande på Honom, som strider för oss alla, emottaga varje dags
medgång och motgång med lugnt mod, och tröstande barnens ömtå-
liga sinnen, deras som ännu ej förstå, huru dyrbar den sak är, för
vilken jag, min bror och mången annan finsk yngling blivit kallad
hit att försvara vår frihet, vårt fosterland. Men om Gud låter dem
växa till män, komma de säkert att förstå saken rätt. J ag förstår
nog, att detta fordrar mycket av Er och har fordrat, då ni varit
tvungen att kämpa för en stor barnskara. Men då livet fordrar här
av oss mycket, så få vi hoppas, att vi få vår lön, där inga jordiska
bekymmer tynga.
147
11- 4 o115. Svensk Tidskrift 1940.
,; ..
Dagens frågor
Låt syster R. vara hemma och hjälpa Er och när det blir slädföre
så gå till V., så hjälper husbonden er säkert med att forsla ved och
hö. J ag sköter nog de sakerna sen när jag återkommer. N u kan jag
ej sköta om hembestyren, ty nu måste vi göra vårt bästa och jag gör
mitt bästa för den sak, som våra förfäder ha kiirnpat för, för vårt
bästa.
J ag vet ej när du, bror 0., blir inkallad i våra led, men vart du
än må komma så gå med huvudet upprätt oeh tiink med glatt mod,
att jag är här för det fria Finland, för vårt fria fosterland och v1
böja oss ej under slaveri, – så är ditt svärd lättare att bära.»
Vi böja oss ej under slaveri – det bir det mäktiga och gripande
intrycket av Finlands folk i striden mot bolsjevism och barbari.
Stig Janson.
Kina, Japan I häfte 10, årgång 1939, gav konsul Gösta Guston i Svensk Tidoch U. S. A. skrift en framställning över ,J apans politik i l<‘järran östern. Från
förutvarande professorn i Peiping, Kuang-Fu Tsu, för tillfället
boenlle i Köpenhamn, har Svensk Tidskrift fått mottaga nedanstående uppsats, i
vilken den kinesiska nationaliströrelsens synpunkter utvecklas.
Under hela ostasiatiska kriget, som redan pågått två och ett halvt
år, har U. S. A:s hållning ej varit fullständigt känd för viirlden, så-
vitt man bortser från meddelandet att U. S. A. uppsagt handelsavtalet
med J apan. Men Amerikas aktivitet har varit intensiv och av utslagsgivande betydelse. J apans diplomatiska ansträngningar komma
i första hand att inriktas på att få ett nytt handelsfördrag till stånd.
Kan J apan nå detta mål~
Sedan krigsutbrottet 1937 har J apans utrikespolitik genomgått
skilda faser. Under den första perioden spelade de tyska medlingsförsöken en huvudroll. Efter Shanghais fall förmedlade tyske ministern i Kina, d:r Trautmann, till den kinesiska regeringen de japanska villkoren, av vilka de viktigaste voro: självständighet för
Inre Mongoliet, utvidgning av de demilitariserade zonerna i Nordkina, rätt för Japan att införa en ny regim i Nordkina samt revision
av tulltariffen. Detta var i december 1937. I januari 1938, alltså efter
Nankings fall, förelade d:r Trautmann marskalk Chiang Japans nya,
ännu mer skärpta villkor, vari bl. a. ingick riitt för Japan att upprätta garnisoner i Kina och skyldighet för Kina att ersätta Japans
krigsskador. Kina uttryckte sin tacksamhet för Tysklands medkänsla
och fredsbemödanden men antog inte de japanska fordringarna.
I februari och mars 1938 inträdde den andra fasen, i det att Japan
ej erkände Chiang-Kai-sheks regering som förhandlingspart. Därefter försökte utrikesminister Ugaki att bilägga konflikten på indirekt väg, genom att förhandla med England i syfte att medelst
internationellt tryck på Kina nedkämpa dess motstånd. Samtidigt
gav den offentliga opinionen i J apan uttryck för bitter fiendskap
mot England, särskilt under Tsientsinblockaden. Även efter Ugakis
avgång fullföljdes taktiken men resultatet uteblev. Misslyckandet
148
Dagens frågor
torde kunna tillskrivas det amerikanska inflytandet. På niomaktskonferensen i Brussel i november 1937 uttalade U. S. A:s delegat,
Mr Davis: »Man bör icke tänka på ett vapenstillestånd, så länge icke
något tecken ger vid handen att den kinesiska regeringen vore på
väg att störtas.» Därmed manifesterades U. S. A:s önskan att icke
genom några fredsförsök försvaga Kinas försvarsvilja. Dessutom
lät U. S. A:s regering förstå, att England icke utan dess medverkan
kunde enas med Japan om ett avgörande i fråga om kriget i Ostasien.
Man kan erinra om att Chamberlain med anledning av Japans fordringar i juli 1939 på Tokiokonferensen upprepade gånger förklarat,
att England med avseende å det allmänna läget i Kina icke befann
sig i det läget att det ensamt kunde förhandla med Japan. Vid det
tillfälle under år 1938, då förhandlingar fördes i Tokio mellan .Japan
och England om öppnande av sjöfarten på Jangtsefloden, förklarade
chefen för U. S. A:s Fjärran-östernflotta, amiral Yarnell, att den
amerikanska marinen med makt skulle genombryta J angtseblockaden. Som en följd därav strandade Englands försök att komma till
enighet med J apan.
Den japanska krigsdiplomatiens tredje fas inträdde i slutet av år
1938, när ministerpresident Konoye proklamerade sina fredsvillkor,
vilka i huvudsak innehöllo följande: upprätthållandet av japanska
garnisoner på bestämda platser i Kina, rätt för japanska medborgare
att fritt bosätta sig i Kina, Kinas erkännande av Manchukuo och Inre
Mongoliets självständighet, Kinas anslutning till antikominternpakten och bildandet av ett ekonomiskt block mellan Japan, Kina och
Manchukuo. Alla dessa fordringar utgöra vad man kallar »Den nya
ordningen». Genom denna förklaring öppnade Konoye åter dörren
till direkta förhandlingar med Kina. Men kinesernas beslutsamma
vilja att befria landet omintetgjorde förverkligandet av hans plan.
Den efterföljande regeringen, med Hiranuma som ministerpresident
och Konoye som minister utan portfölj, fortsatte efter Konoyes linjer.
Hiranuma försökte sönderbryta den nationella enheten i Kina genom att på diplomatisk väg medelst internationell medverkan genomdriva Konoyes fordringar, d. v. s. Den nya ordningen. Trots
oerhört livlig japansk agitation kunde Kinas enighet i stort sett icke
nedbrytas. Och Japans försök att vinna internationellt diplomatiskt
stöd blev trots det engelsk-japanska Tokioavtalet ett fiasko. Hiranumas utrikespolitiska strävan var och är att åstadkomma ett närmande i första hand till England och i andra hand till Frankrike.
Med U. S. A. ville han inte ha mycket att skaffa, och hans plan var
att så långt som möjligt hindra ett samarbete mellan de båda anglosachsiska staterna, eftersom Japan enligt gammal erfarenhet aldrig
varit U. S. A:s gunstling. Sommaren 1939 föranledde planerna på
en militärallians med axelmakterna en strid inom Tokioregeringen.
Tack vare stöd från marinen lyckades Hiranuma och Arita motsätta
sig härens önskningar om en allians. Sannolikt fruktade de följande:
l) Som en följd av en dylik allians måste Japan aktivt delta i ett
europeiskt krig, eventuellt också i ett krig mot Ryssland, såsom man
149
•…
Dagens frågor
vid den tidpunkten kunde anta; 2) i händelse av ett närmare sarnarbete mellan J apan och axelmakterna skulle den amerikanska förstämningen genternot J apan skärpas, och följaktligen skulle en
engelsk-amerikansk flottsamverkan mycket sannolikt komma till
stånd i Ostasien, något som vore för .Japan en nagel i ögat. Genternot Ryssland lät Hiranurna den osäkra hållningen bestå. Hans politik kröntes dock icke med någon framgång, ty Arnerikas reaktion,
uppsägandet av handelsavtalet, kom som en överraskning just vid
den tidpunkt, då J apan genom drastiska handlingar tänkte njuta
frukterna av de diplomatiska och krigiska insatserna.
Japans diplomatiska bemödanden att få ett »Ostmiinchen» till
stånd voro under den andra och den tredje fasen förgäves. Naturligtvis betydde härvid Englands Kinavänliga politik mycket, men
man bör icke bortse från den verkan, som Arnerikas politiska »torpeder» mot Japan utövade. Särskilt intressant är att konstatera att
en dylik torped korn varje gång just vid den tidpunkt, då det lyckats
de japanska politikerna att tvinga engelsmännen att bänka Rig kring
det runda bordet.
Den fjärde fasen i krigRdiplornatien inträdde under den regering,
som general Abe bildat. Hans program var att skapa och underhålla
de bästa förbindelser med alla makter, d~iribland även Amerika och
Ryssland. Hans huvuduppgifter voro uppenbarligen tvenne: att sluta
ett nytt handelsavtal med U. S. A. och att ingå en nonaggresRionspakt
med Sovjet-Ryssland. Av dessa är handelsavtalet det avgjort viktigare. General Abe hade till en början även övertagit utrikesministcrpostcn, men efter knappa tre veckor överlämnades denna till den
avgångne amiralen Kichisaburo Nomura. Därmed hade för första
gången i Japans historia en person från flottan trätt i spetsen för
utrikespolitiken. Hans utnämning sammanhängde i Rin tur med
strävanden att nå en försoning med Amerika. Under den tid, då president Franklin Roosevelt beklädde posten som biträdande sjöminister, var Nomura japansk rnilitärattache i Washington. Han var japansk delegat både vid fredsförhandlingarna i Paris och vid
Washingtonkonferensen. I japanska politiska kretsar är han känd
som en stor vän av Amerika. Åndock strandade Abekabinettets ansträngningar att få ett nytt handelsavtal med U. S. A. till stånd. Abe
måste avgå den 14 januari i år, och därmed är den japanska krigRdiplomatiens fjärde fas tilländalupen, utan att ha bragt annat än
stor besvikelse. Den nye regeringschefen, amiral Yonoi, var sjö-
minister i Hiranurnas kabinett, och förra sommaren var han en motAtåndare till den planerade militäralliansen mellan Japan, Tyskland
och Italien. Hans utnämning till regeringschef torde vara ett nytt
uttryck för strävan att nå en avspänning i förhållandet till Amerika,
ty han betraktas som en vän till dc demokratiska och som en motståndare till de totalitära staterna.
De amerikansk-japanska handelsförbindelsernas betydelRe torde
för Japan vara mycket stor. Japan är fattigt på råvaror; 56% av
erforderliga råvaror, Råsom petroleum, järn och koppar, vilka Japan
150
Dagens frågor
icke själv äger, komma från Amerika. Enligt en amerikansk tidskrift belöpte sig värdet av de varor, som under de två sista åren
exporterades från U. S. A. till Japan, sammanlagt till 528 milj. dollars, varav 326 milj. dollars, d. v. s. 61 %, hänförde sig till krigsmateriel. Bland Japans viktigaste importartiklar under år 1938 representerade de amerikanska leveranserna stora procentsatser, t. ex. 66 %
för bergolja, 90 % för järn och stål, 91 % för bilar och 77 % för flygmaskiner. Utanför Amerika kan Japan knappast erhålla motsvarande varumängder. De japanska fabrikat, som Japan i sin tur i
stora mängder exporterar till Amerika, äro däremot knappast oumbärliga för den amerikanska befolkningen. Upphävarrdet av handelsavtalet måste därför vara ett hårt slag för J apan, i synnerhet med
hänsyn till dess krig i Kina.
Amerikas sändebud i Kina, Mr Johnson, som förra vintern gjorde
en resa hem, berättade nyligen i Chungking sina intryck från hemlandet. Under den vecka, han tillbringade i New York, mottog han
dagligen mellan hundra och hundratrettio besök, varvid alla ställde
frågor om krigsläget och undantagslöst uttryckte sina sympatier för
Kinas kamp. Och Amerikas sändebud i J apan, Mr Grew, höll i oktober förra året efter sin återkomst från Amerika ett tal på det
amerikansk-japanska sällskapet i Tokio, däri han på det öppenhjärtigaste sätt betonade, hurusom Japans proklamerade »New Order»
för Fjärran östern vore till förfång för Amerikas intressen, varför
U. S. A. måste skrida till en energisk motaktion för att hävda »den
öppna dörrens» politik. Som svar på Grews tal anförde Tokiopressen,
att Japan skulle respektera »den öppna dörren» och åter öppna
Jangtse för sjöfart, under förutsättning att Den nya ordningen icke
fick beröras därav. Pressen meddelade samtidigt, att Japan vore
berett att förhandla med U. S. A. om ett nytt handelsavtal, såvitt
Washingtonregeringen vore benägen därtill. I anslutning till sitt
ovannämnda tal har Grew i november vid ett samtal med utrikesminister Nomura uppställt tre punkter: l) respekterande av bestående
fördrag, 2) motstånd mot Den nya ordningen och 3) accepterande av
den offentliga opinionen i Amerika såsom bas för återställande av
normala förhållanden mellan de bägge länderna. Av allt att döma
härskar i Amerika en tydlig förstämning gentemot J apan. Det är
därför tvivelaktigt, om ett nytt handelsavtal kan åvägabringas, i
varje fall inom överskådlig tid.
Även ur historisk synpunkt har Amerika alltid varit Kinas vän
och Japans motståndare. I svåra situationer har Amerika städse
spelat en utslagsgivande roll. i Fjärran östern. Varje gång en rubbning av förhållandena därstädes hotat, har Amerika satt in sin makt
och stabiliserat läget. »Den öppna dörrens politik» föreslogs först av
den amerikanske utrikesministern John Hay, och den vann sitt erkännande av stormakterna år 1899. »Den öppna dörren» betecknar
ett tillstånd, enligt vilket ett land står i lika hög grad öppet för andra
länders. handel. Därigenom förebyggdes faran, att Kina skulle delas
mellan främmande makter. Tack vare U. S. A:s intervention 1915
151
Dagens frågor
sattes J apans beryktade 21 fordringar gentemot Kina ur kraft.
Washingtonkonferensen, som hölls 1921 under president Hardings
ordförandeskap, tvingade Japan att utrymma Shantung och att
återge Tsingtau till Kina. Konferensens viktigaste resultat var niomaktspakten, som blivit grundvalen för de internationella förbindelserna i Fjärran östern. När japanerna skapade den nya staten
Manchukuo, blev Amerikas svar Stimsons icke-erkännandeprincip,
vilket varit av stor moralisk betydelse för de internationella förhållandena. När J apan 1937 skred till sitt nya angrepp mot Kina, stämplade Roosevelt i ett tal i Chicago Japan som angripare. I slutet av år
1938 har Washingtonregeringen tillställt Japan två noter, vari den
inskärpt sin vägran att erkänna Den nya ordningen. I april i fjol
detacherade Amerika sin Atlantflotta till Stilla Oceanen. Genom upphävarrdet av handelsavtalet har spänningen mellan Amerika och Japan nu kulminerat.
Utbrottet av det nu pågående kriget i Europa syntes ge .Japan en
sällsynt chans att få fria händer i Kina. J apan begärde, att England
och Frankrike skulle draga tillbaka sina garnisoner ur Kina, och
denna önskan har förverkligats i så måtto, att garnisonerna i bety·
dande grad reducerats. I motsats därtill har Amerika nyligen förstärkt sina stridskrafter i Fjärran östern. »England och Frankrike
veko undan men Amerika övertog vakttjiinsten i Ostasien», skrev
Tokiopressen. Som en försöksballong deklarerade det japanska utrikesdepartementet: »Den som skulle våga att hindra Den nya ordningen i Fjärran östern, skall bekämpas av Japan med alla till buds
stående medel.» Härpå svarade utrikesminister Hull i september 1939,
att Amerika i enlighet med niomaktspaktens traditionella anda icke
skulle erkänna en ensidig handling av något land, vilken skulle
kunna bringa de internationella intressena i Kina uti fara; och han
tillade att Amerikas uppmärksamhet på liiget i Fjärran östern var
större efter än före krigsutbrottet i Europa. Dessutom inskärpte Hull
motståndet mot en ensidig ändring av status quo i fråga om de främmande koncessionerna i Kina, särskilt då i Shanghai.
Med spänning kommer man att avvakta, om Japan skall lyckas
ernå ett nytt handelsavtal med U. S. A., något som i så fall skulle
vara en diplomatisk akt av världspolitisk räckvidd.
K uanfi-FU Tsu.
Folkomröstning om kom- I form av ett diskussionsinlägg om kommunismen – en replik. murristernas och andra landsförrädiska
gruppers avhysande framkastade undertecknad i förra häftet av
Svensk Tidskrift ett förslag om att anordna en konsultativ folkomröstning i frågan, varvid omröstningen tänktes ersätta den för grundlagsförändringar eljest föreskrivna proceduren med två lagtima riksdagars beslut och mellanliggande andrakammarvaL Utgångspunkten
var, att gällande grundlagar lade hinder i vägen för omedelbara beslut om t. ex. diskvalifikation av kommunistiska riksdags- och kom- 152
Dagens frågor
munalmän, avsättning av kommunistiska befattningshavare i allmän
tjänst, indragning av kommunistisk press o. s. v. Förslaget avsåg
– som det uttryckligen betonades – att finna en ur olika demokratiska synpunkter godtagbar nödlösning av ett spörsmål, där kravet
på ett snabbt beslut ej kunde förenas med tidsutdräkten för grundlagsändringar. Det förutsattes, att regering och riksdag tilläventyrs
hyste tvekan att skrida till drastiska åtgärder utan grundlagshemul,
innan folkmeningen kunnat utrönas i grundlagsenlig ordning.
Folkomröstningsprojektet har på några håll rönt instämmande
men på andra håll avvisats. De, som ställt sig avvisande därför att
de anse att kommunismen trots folkmeningens tryck fortfarande bör
få åtnjuta demokratisk fridlysning, kunna här lämnas åsido. För
dem, som anfört konstitutionella betänkligheter, böra några preciseringar göras.
I den mån de nu i utsikt ställda regeringsförslagen om åtgärder
mot landsförrädisk partiverksamhet liksom det nyss avlämnade kommittMörslaget om en indragningsmakt under krig tillfredsställa en
utbredd folkmenings krav, fogar sig i denna stund opinionen nog
gärna i åtgärderna, även om dessa skulle reellt eller formellt innebära grundlagsöverträdelser. Innan man sett de slutgiltiga förslagen,
kan man dock varken formellt eller reellt sett bilda sig någon uppfattning om dem.
Några tyckas anse, att man bekvämligen kan komma förbi frågan
om grundlagshelgd genom att lämna grundlagarna orubbade men i
stället halta sig fram genom provisoriska lagar, som för viss tid derogera grundlagarna. De provisoriska lagarnas sakliga berättigande
kan stå höjt över alla tvivel, likaså metodens lätthanterlighet, men
detta ändrar ingenting av det faktum, att en faktisk ändring av ett
grundlagsstadgande företagits på ett grundlagsvidrigt sätt, d. v. s.
i annan ordning än som klart föreskrives för grundlagsändringar.
Våra grundlagar äro till sitt innehåll ytterst skiftande. De innehålla fundamentala författningsstadganden sida vid sida med rena
bagatellbestämmelser, exempelvis att en riksdagsmotion skall avlämnas i två exemplar. Om stadganden av den senare typen -t. ex. på
grund av pappersbrist – tillfälligtvis kränkas, torde ej större farhågor yppas. Om återigen fundamentala stadganden, exempelvis om
församlings- och pressfriheten, av tvingande skäl anses böra omedelbart sättas ur kraft, måste det stå i större överensstämmelse med
grundlagens anda att – såvitt möjligt – låta inhämta folkets mening härom än att regering och riksdag på eget bevåg fatta beslut.
I vart fall måste det principiellt stå utom debatt, att grundlagsändringar, företagna av regering och riksdag på egen hand, måste
såsom prejudikat erbjuda vida allvarligare framtidsrisker än ändringar, som först kommit till stånd efter folkets i folkomröstning
givna samtycke. I förra fallet har man helt eliminerat författningens
garantisystem för grundlagsändringar; i senare fallet har man ej
velat lösgöra konstitutionen från sitt underlag i folkets aktuella rättsmedvetande utan skaffat en ekvivalent för folkviljan, och man har
153
.,;
d….::~—ttlllli’—·
Dagens frågor
därigenom kommit grundlagens garantisystem så nära som det med
hänsyn till kravet på skyndsamt beslut är möjligt.
Så långt om följdriktigheten hos dem, som vända sig mot referendumtanken på grund av dess inkonstitutionalitet men gärna äro beredda att medverka till andra omedelbara grundlagsöverträdelser på
omvägar. Gentemot dem, som anse att ingen grundlagsrubbning ens
under det allvarligaste läge för landet kan få göras utan att tidtabellen för grundlagsändringar noga respekteras, kan man göra följande
konstateranden.
Proceduren för grundlagsändringar har såsom konstitutionell garanti oerhört övervärderats. Med densamma har man velat vinna två
syftemål: att låta folket få yttra sig om den vilande grundlagsändringen och att bereda den nya riksdagens män tillfälle att på nytt
pröva frågan. Visserligen är folkets yttranderätt potentiellt obegränsad men reellt är den nästan undantagslöst en ren fiktion. Vid ett
andrakammarval kunna hundratals viktiga frågor öva inflytande på
väljarna. När under valrörelserna ha vilande grundlagsändringar
diskuterats och hur skall man kunna utröna vad väljarna tycka och
tänka om t. ex. opolitiska grundlagsändringsförslag~ Det skulle
exempelvis vara intressant att få konfronteras med den väljare, som
1932 tänkte på eller överhuvud kände till att då förelåg ett vilande
grundlagsförslag om att postavgifterna ej längre skulle hänföras till
bevillningsmedlen; ändock avslog 1933 års riksdag detta förslag. Det
normala är att vilande grundlagsförslag vid andrakammarvalen
drunkna i mångfalden av andra enklare eller människorna mera närliggande frågor. Med riksdagens andra läsning kan det vara mera
bevänt, men det säger mycket att sedan 1912 inte mer än ett vilande
grundlagsförslag avslagits, nämligen vid det ovan berörda fallet 1933,
varvid beslutet ej följde några partilinjer. Det bör observeras, att
konstitutionsutskottet för sin del ej ens prövar vilande grundlagsförslag utan blott anmäler dem för kammaren i ett själlöst memorial.
Icke heller denna garanti bör därför erfarenhetsmässigt överskattas
till sitt värde. Ä ven om man ännu en gång vidgår procedurens potentiella möjligheter, är det ingen överdrift att konstatera att det folkliga mellanspelet vid grundlagsändringar brukar vara lika konturlöst som det parlamentariska slutspelet brukar vara mekaniskt. Ville
man ta starka ord i munnen, skulle man kunna kalla värdesättningen
av grundlagsändringens tidsutdräkt och garantisystem för en faktisk
vidskepelse, vilken likväl anses böra väga tyngre än statens nödvärn
under en svår kris. I jämförelse härmed skulle en folkomröstning,
anordnad isolerad och i ett ämne, rörande vilket människorna ha en
egen uppfattning, ej lämna första och andra statsmakten i något tvivel om folkmeningen.
J ag vill ej diskutera, om under normala tider sättet för grundlagsändringar bör ändras eller om referenduminstitutet då vore att föredra. J ag har blott för det fall, att grundlagens tidsbestämmelser ej
kunna hållas, velat påvisa en väg, på vilken man minst långt avviker
från grundlagens anda, om man nödgas att bryta mot dess bokstav.
E. H.
154
SvENSK TIDSKRIFTS tredje häfte låg färdigt för tryckning
vid den tidpunkt, då västmakterna avgåvo sina noter till Norge
och Sverige, omedelbart följda av Tysklands ockupation av Danmark och överfall på Norge. Häftet skulle ha huvudsakligen
ägnats åt Finlandspolitiken och Nordens försvarsproblem. Mycket av detta har nu förlorat sin aktualitet eller bör dryftas först
under lugnare och lyckligare förhållanden. Och för kulturartiklar kan just nu ej uppbringas intresse. Detta häfte har därför blivit annorlunda än vi tänkt.
I dessa dagar, då varje timme kan förete en ny situation eller
bringa en vändning i händelsernas gång, bli lätt alla kommentarer snabbt föråldrade. Vi måste avstå därifrån tills vidare.
Mörkare än under sekler ter sig den närmaste tiden för Nordens
sedan hedenhös fria stater. statsministerns fasta och viljestarka
hävdande av vår generations ansvar för Sveriges oberoende måste
inge alla det mod samt den beslutsamhet och livsvilja, utan vilken
vår frihet är prisgiven åt våldets och orättens hänmingslösa krafter. Biskop Thomas’ ord må ock bli vår tids oryggliga bekännelse:
En fågel han värjer sin egen bur.
Så göra ock alla villena djur.
Nu märk, vad dig bör göra.
Gud haver givit dig sinn och själ
V ar hellre fri än annans träl
Allt medan du kan dig röra.
Den 12 april 1940.
155
P’

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner