Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Krigsutbrottet
När kriget mellan Indien och Pakistan var
ett faktum, skyndade sig TV-kommentatorn
Einar von .Bredow att lägga skulden på Pakistan och att fritaga Indien. Kanske är det en
självklarhet för svensk TV, att när en guerilla är inblandad i ett händelseförlopp skall
den stödjas. Man kunde annars tycka att en
erfaren utlandskommentator, som har ansvar
för vad han säger, åtminstone skulle antyda
att frågan är komplicerad.
Den började i sitt nuvarande skede för ett
år sedan, i december 1970, då de fria valen i
hela Pakistan gav majoritet i Ostpakistan lit
ett parti som krävde vidgad autonomi för denna del av staten. I mars 1971 förklarade chefen för Pakistans militärregering, Yahya Khan,
partiet olagligt och lät ställa dess ledare inför rätta. Detta ledde till väpnat uppror – då
hörde man för första gången talas om Bangla
Desh. Vapen hade guerillan fått från Indien.
Det är ingen som helst hemlighet att Indien
med tillfredsställelse såg en utveckling, som
inom kort kunde leda till att Östpakistan
separerade från den andra delen av den pakistanska staten. Därmed skulle landet komma
under indiskt inflytande. En formell frihet
någon tid är tänkbar, men den tiden blir kort.
Yahya Khan och den västpakistanska armen
i Ostpakistan svarade med en hänsynslös förföljelse inte bara av guerillan utan också av
den del av befolkningen som kunde tänkas
.sympatisera med denna, dvs av hinduerna.
·Hur många som dödats vet man inte, men det
har talats om upp emot en miljon människor,
alltså ett fruktansvärt blodbad. Följden blev
:den stora flyktingströmmen över gränsen till
Indien. Ca 10 miljoner påstås ha flytt, och inte
oväntat har det visat sig att Indien inte förmått taga hand om dem. Indien kunde räk- :na på och har också fått hjälp, men under
alla omständigheter måste dessa flyktingar
‘bidraga till att förvärra Indiens redan kaotiska befolkningsförhållanden. Indien har helt
enkelt inte haft råd att låta flyktingarna stanna kvar.
Detta är en del av bakgrunden till kriget.
För att bli av med flyktingarna, som till ca
80 % är hinduer som inte frivilligt går tillbaka under muhammedanskt välde i Östpakistan, måste Indien driva ut västpakistanerna
ur Bengalen. Pakistan, denna från början endast på religiösa motsättningar grundade men
redan geografiskt nästan omöjliga statsbildning, skulle reduceras till sin västra deL Man
behöver bara ha hört fru Indira Gandhis utfall mot Pakistans regeringschef för att inse
att kriget inte kom oönskat på indisk sida.
Det skulle kunna lösa både ett politiskt problem, Östpakistans existens, och ett ekonomiskt, flyktingfrågan.
Indiska trupper ryckte alltså in i Pakistan, »i självförsvar». Just så har krig ofta
börjat, och det bedrar ingen. Men att börja
ett krig är en sak, att sluta det är en annan.
Även om Bangla Desh blir »fritt», blir det
Indien som övertar makten där, och redan
detta leder till komplikationer. Och även om
nu, som repressalier, ett lika stort antal muhammedaner mördas som förut hinduer, blir
det dock några kvar. Ytterligare någonting blir
kvar: hatet.
solidaritetstanken
Man skulle trott att Tage Erlander efter
sin långa gärning som statsminister hade valt
att avvakta historiens dom i det behagliga tillstånd av privatlivets lugna värdighet, som Cicero givit den klassiska beteckningen otium
cum dignitate.
Men han har gjort även motståndare besvikna genom att i tid och otid träda in i debatten
med tal, artiklar och intervjuer, som verkligen
inte lägger något till hans anseende. Möjligen
sker detta i den helt riktiga känslan av att han
tagit på sig ett särskilt tungt ansvar inför historien genom att driva igenom Olof Palme
som sin efterträdare. Men större möjligheter
att hjälpa sin discipel har han ju inte – denne
lär fortsätta att göra sina misstag på egen
hand. Förmodligen träffas inte heller de båda
herrarna synnerligen ofta nu för tiden.
Dessa reflexioner blir naturliga inför hr
l’:rlanders senaste inlägg i debatten. Den här
~ängen gällde det SACO-konflikten förra vå-
:en. Hr Erlander hade den dåliga smaken att
)eteckna SACO-konflikten som »ett allvarligt
mgg mot solidaritetstanken».
Och det skall just han säga! Det är en for- 11idabel oförsiktighet att påminna allmänhe- :en om att den som bröt med den allmänna
tälfärdspolitik, socialdemokratien efter kriget
i huvudsak fört, och inledde den konfrontationspolitik, som hr Palme nu fullföljer, det
var just Tage Erlander. Att detta torde ha
;kett mer av undfallenhet inför LO än på
~nd av hänförelse för de socialistiska ideerla är en sak för sig. Faktum kvarstår. Med
1etta djupa hugg mot just solidaritetstanken
– iden om en solidariskt upprätthållen demo- (ratisk värdegemenskap – på meritlistan bör
ilr Erlander inte förfasa sig över att fackorga- ~sationen SACO med lagliga fackliga medel
försökte värja sig mot en politik, som syftade
till fortsatt standardsänkning för dess medlemmar. Ordspråket om stenkastning i glashus
ligger alltför nära till hands.
Eller har hr Erlander till äventyrs aldrig
~jort klart för sig hur allvarlig den politiska
1tveckling blivit, som han har huvudansvaret
för? I början av 1960-talet fanns fortfarande
. Sverige en av alla demokratiska partier omfattad grundläggande värdegemenskap liksom
~tt icke ringa mått av förtroende från det en- ;kilda näringslivets sida för den socialdemokra- :iska regimens förnuft och goda vilja. Sedan
1r PaJmes regering under sitt fullföljande av
1r Erlanders politik kränkt denna värdegemen- ;kap på centrala punkter och spolierat nästan
allt förtroende hos näringslivet, har vi hamnat
i en allvarlig inrikespolitisk och ekono~sk
lais. Inom oppositionen är man inte alltid sä-
ker på att man kan tro regeringen på dess ord
r~är den bekänner sig till demokratin, och man
har onda aningar om hur långt regimen egentligen avser att driva sin socialiseringspolitik.
Eftersom ett socialistiskt samhälle icke kan
skapas annat än av ett statsbärande parti, frå-

7
gar man sig hur långt socialdemokraterna är
beredda att gå för att bevara sin maktställning.
Som de gamla sjunga, så kvittrar de unga,
heter det. Med hr PaJmes tonfall och agerande mot oppositionen är det inte underligt att
de socialdemokratiska småpåvarna ute i orterna härmar efter.
I Söderhamn har t ex den socialdemokratiska kretsstyrelsen nyligen förbjudit byggnadsnämndens ordförande, tillika den ene av stadens båda socialdemokratiska kommunalråd,
att deltaga i en paneldiskussion om Söderhamns centrum. Kretsstyrelsen har nämligen i
princip beslutat att socialdemokratiska förtroendemän inte får uppträda för att lämna informationer vid andra partiers offentliga möten.
Så tolkas begreppet demokrati alltså i dagens
Sverige – av socialdemokrater.
Hr Erlander klagar över andras allvarliga
hugg mot solidaritetstanken. Själv har han sått
vind och skördat storm.
Straff på äktenskap
Exemplen på att det straffar sig att vara gift
blir med varje år allt talrikare. För några år
sedan var det egentligen bara svårigheten för
gifta föräldrar att få daghemsplats för sina
barn som utgjorde den diskriminerande faktorn. Idag håller äktenskap i traditionella former på att bli en lyx som bara verkligt välbeställda personer bör unna sig. I synnerhet
unga akademiker bör noga tänka sig för innan
de lättsinnigt ger sig in i fasta, legaliserade förbindelser.
Först och främst måste konsekvenserna av
ett äktenskap noga övertänkas om båda parter
har studieskulder enligt studiemedelssystemet.
Skyldigheten att amortera studielån är nämligen knuten även till makens inkomst och eventuella förmögenhet. Ett gift akademikerpar,
där båda har studieskulder men bara den ena
lyckats få arbete, belastas därför med årliga
amorteringar för båda, om inte inkomsten är
synnerligen låg. Detta förhållande, som visserligen påtalats tidigare men då mest som en
·~
8
teoretisk frågeställning, är nu bister verklighet
för många unga akademikerfamiljer.
I det allt kärvare arbetsmarknadsläget för
akademiker är det vanligt att bara den ena
parten lyckas få arbete. På grund av överutbudet av akademiker får många nöja sig med arbetsuppgifter och löner på en lägre nivå än
som tidigare varit vanligt. Ur denna knappa
lön skall alltså dubbla amorteringar erläggas,
samtidigt som den samlade studieskulden växer
på grund av systemets indexreglering och samtidigt som utgifterna för bosättning och barn
är som mest betungande. Några utsikter till
nämnvärda förbättringar framöver är inte att
räkna med för dessa familjer. Den lön som en
nyexaminerad akademiker idag får nöja sig
med – om han alls får något arbete – ligger
som regel i det skikt där varje inkomstförbättring äts upp av marginalskatter och bortfallande bostadstillägg.
För sammanboende, icke-gifta akademiker
gäller inte detta. Där svarar var och en för
sina studieskulder. Den som inte har arbete
och inte har inkomster, behöver heller inte
amortera på studielånet.
Barntillsynsfrågan är ett annat kapitel som
ger upphov till likartade effekter. Dels tilllämpas ett förturssystem för ensamstående
föräldrar vid de kommunala daghemmen, dels
är avgifterna starkt differentierade. I höstas
har flera fall redovisats, där skilsmässa tillgripits av desperata makar, som försökt få rätsida på olösliga ekonomiska problem och barnpassningsbekymmer. Det är lätt att visa att de
ekonomiska effekterna av en skilsmässa mellan
makar med barn, där båda förvärvsarbetar, är
gynnsam. Mannens skatt minskar genom avdragsgilla underhållsutgifter. Hustruns inkomst
beskattas enligt en förmånligare skala. Daghemmen öppnas plötsligt för barnen, och daghemsavgifterna sjunker. Vinsten kan som regel
räknas i flera tusen kronor netto. En mamma,
som just gjort dessa erfarenheter, konstaterade
i en tidningsartikel kort och gott: »Penningbekymren upphörde och vi kunde börja umgås
med varandra igen.» En förutsättning för familjelyekan i detta fall var tydligen att äktenskapet upplöstes och att familjelivet fortsatte
i hemlighet.
Det skattesystem som regeringen Palme
manövrerat in svenska folket i är på samma
sätt klart diskriminerande för gifta. Två makar som har tre barn och som har en inkomst
på 20 000 kronor (en av dem eller båda tillsammans) får med utfyllnad från sociallönen
en disponibel inkomst på 28 320 kronor. En
ensamstående förälder med samma bruttoinkomst får 31 690 kronor, eller 3 370 kronor
mer än det gifta paret. I inkomstläget kring
40 000 kronor är skillnaden ännu större. En
ensamstående förälder som har ett barn, tjänar
20 000 kronor brutto och gifter sig med en
person med samma inkomst, gör en mycket
dålig affär. Före giftermålet har de båda tillsammans en disponibel inkomst på 35 420
kronor. Efter vigseln är deras gemensamma
disponibla inkomst – 27 380 kronor! Det ingångna äktenskapet straffas alltså omedelbart
med en skatteavbränning på över 8 000 kronor. Med de marginalskatter, som enligt gällande skattelagar drabbar personer i detta inkomstskikt, är det mycket osannolikt att dessa
makar någonsin skall komma upp i samma
disponibla inkomst som de hade före giftermå-
let. Dessa siffror har nyligen räknats fram inom SACO.
Det blir nu allt vanligare att unga människor flyttar ihop och bildar familj utan att
gifta sig. Från början betraktades sådana arrangemang, särskilt när de förekom bland unga
akademiker, som ett utslag av radikalism och
moralisk frigjordhet, och var det förmodligen
också. Nu håller denna typ av familjebildning på att ändra karaktär. Det är inte svårt
att förstå. Varför skall två unga människor
med berått mod gå in i ett äktenskap som
medför svårlösta ekonomiska problem, när nu
samhället både juridiskt och moraliskt godtar
samlevnad under »fria» former och dessutom
ekonomiskt premierar det?
Veterligt finns det inget annat land i världen, inte heller bland kommunistländerna, där
taten med fiskala medel uttryckligen diskri- . erar den samlevnadsform som i alla tider
framstått som den för majoriteten mest naturliga, nämligen äktenskapet. Sverige intar här
en fullständig unik position. De politiskt anvariga i Sverige, med sin omättliga skattehunger och extrema jämlikhetsfilosofi, håller
på att skapa en situation där traditionell familjebildning bland unga människor straffas
så hårt att det måste verka direkt avhållande.
Hjälp till sabotage
På vissa militära förband lär man ha funnit
en liten skrift, som helt oskyldigt kallats
»Hjälpreda». Den är långt ifrån oskyldig. Den
är uttryck för en organiserad giftspridning.
Den utges uppenbarligen av Kommunistiska
förbundet marxist-leninisterna och av Clarte
och innehåller en handledning i sabotage mot
det svenska försvaret. Den säger så själv.
KFML kämpar, heter det, för att »ytterst, i en
revolutionär situation, vända vapnen mot monopolkapitalet och dess förbundna», dvs mot
den svenska staten och dess ledning.
Det vore fel att tro att KFML och Clarte
gillar vapenvägran. »Pacifismen är en borgerlig ideologi och bottnar i oförmåga att skilja
det revolutionära våldet från det kontrarevolutionära». Så har kommunister alltid resonerat. De anser sig ha rätt att använda våld för
att nå sina syften. Deras motståndare får däremot inte ens sätta sig till motvärn, eftersom
detta vore en kontrarevolutionär handling vilken är otillåtlig. Logiskt sett har alltså en
kommunistisk revolutionär alltid rätten på sin
sida, vilket är en av de vänstervridnas grundläggande trossatser. Detta axiom förklarar
mycket av vad vi fått uppleva i Sverige och
på andra håll under senare år.
»Den pacifistiska iden om vapenvägran är
felaktig», heter det alltså. I stället bör kommunister gå in i försvaret och undergräva detta inifrån. Hjälpredan lämnar anvisningar.
Redan vid inryckningen skall de samlas till
»kärnmöten». Sedan skall de söka upp kamraterna, umgås med dem även under fritiden,
9
lyssna på vad de säger, »plocka upp varenda
liten fråga som det råder missnöje omkring».
De skall företräda kamraterna gentemot befä-
let men de skall samtidigt sköta sin egen utbildning, ty »det är ingen motsättning mellan
att vara god soldat och en bra kommunist».
Kommunisterna skall framstå som ledare och
se till att de blir valda till förbandsnämnderna. Samtidigt skall de starta studiecirklar, t ex
i maoism. Dessa cirklar bör resultera i soldatföreningar.
»Ett stort hinder för den intensifierade kampen» är höstmanövrarna. Men de ger dock
vissa möjligheter. Det går bra med sabotage.
»En liten grupp som sjukanmäler sig kan sabotera en hel övning». Hjälpredan har alldeles
rätt: metoden har använts under förra året
vid några tillfällen på vissa förband.
En av de sista anvisningarna i denna handbok lyder: »Skulle vi bli ertappade får frågan
»gagnas kampen», om vi erkänner eller förnekar, fälla utslaget». Lögn eller sanning är av
ingen betydelse för den sanne kommunisten.
Det är alltså en mycket upplysande bok,
denna Hjälpreda. Officerskårerna och underbefälet på förbanden bör ha stort intresse av
den: det är deras arbete som skall undergrävas,
det är mot dem som vapnen vid givet tillfälle
i första hand skall riktas. Kanske underbefälet
har lättast att studera de duktiga kommunisterna-soldaterna och finna ut vilka de är. sedan sabotörerna väl blivit kända, kan deras
verksamhet kontrolleras. En fara blir de alltid
i egenskap av presumtiva landsförrädare, men
en uppenbarad fara är lättare att handskas
med än en dold.
Hr Lidbom och Svea Hovrätt
I samband med debatten kring den nya klart
socialistiska expropriationslagen uppstod ett replikskifte av dessbättre säregen art. Statsrådet
Lidbom höjde sin knutna näve mot Svea Hovrätt. Denna Kungl Maj:ts och Rikets ärevördiga institution hade nämligen i sitt remissyttrande uttalat starka juridiska betänkligheter
inför åtskilliga centrala punkter i den föreslag- 10
na lagstiftningen. Hr Lidbom talade vredgat
om de dumheter, som Svea Hovrätt häver ur
sig. Tillfrågad om sin reaktion inför denna
apostrofering uttalade sig presidenten i Svea
Hovrätt Sten Rudholm med den milda fasthet,
som karakteriserar både honom personligen
och traditionen vid hovrätten. Han replikerade
okonstlat att han inte precis hade intrycket att
hovrätten »häver» ur sig ett remissvar. I övrigt
hade han ingen kommentar. Givetvis – framhöll han – stod det vem som helst fritt att ha
åsikter om sakinnehållet och även formulera
dem i en debatt.
Incidenten för osökt tanken till en klassisk
anekdot. När Napoleon vid ett tillfälle tog
emot en delegation från Korsika, flammade
hans eget korsikanska temperament upp inför
delegationens klagomål. Förutvarande generalen Bonaparte hade alltjämt egenheten att när
han kom i affekt återgå till hemöns språk, och
han skrek i falsett: »Ah! Ah! Tutti corsicani
sono banditi!» »No, Sire, no», svarade delegationens ledare med en djup bugning, :mon
tutti, ma buona parte».
Hr Lidbom slickar väl nu sina sår, kan man
förmoda. Förhoppningsvis ägnar han också nå-
gon tanke åt hur illa vald en gödselgrepe är
som vapen gentemot en god värja.
btl \JA.R F~L ATr STÄLL#\
UPP MoT ‘FALLDl~ •••
HA~ AR ~ M~tl{t:T 7~tiGR~!
11-1
Mellan ronderna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner