Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRAGOR
CASTRO STANNAR
Att rättvist bedöma Castros insatser tar
1 000 år, har den blygsamme Cubadiktatom sagt. Den nicaraguanske ekonomen Arturo Cruz, Jr bedömer (i The
New Republic for september) att Castro
forblir i sadeln till sin död. Varfor? Jo,
ingen (ej heller armen) vill eller kan
störta honom, folk önskar bara fly.
Exilkubanerna ser i sin tur till att
embargot behålls, vilket ger Castro skäl
att fortsätta avskärma sin ö. Samtidigt
som pengar, mediciner och mat från
exilfolket strömmar till Kuba. I viljan att
fly finns ett suveränt vapen mot det
flyktingtrötta USA. Castro vet, att när
han sist vred på emigrationskranen kostade det president Carter Vita huset och
Clinton guvernörskapet i Arkansas. Så
varfor inte prova metoden igen?
HÄLFTEN KVAR
Ingen vågade lova någonting i den nyss
genomlidna valrörelsen. Vanligen ganska
rundhänta politiker höll igen, landet var
ju i kris. Den dåvarande oppositionen talade ständigt om det hårda arbete som
väntade, den svåra och omfattande uppgiften att talandet på fotter efter den borgerliga bärsärkagången. Problem, problem, problem.
Vi medborgare lyssnade och forstod
att uppgiften att 6. ordning på tillvaron
igen var av den arten att det skulle krävas
osedvanliga krafttag for att klara den. En
socialdemokratisk regering skulle därfor,
forsäkrade Carlsson, bli ytterst kapabel.
Sen vann han v:il.et och utsåg regeringen.
Där finns bland andra en mammamiljöminister med bampassningsbekymmer, en ammande skolminister med tvillingar hemma och bröstpump på departementet, en småbarnsmamma som skall
sköta kulturen på distans från Värmland
och en pappa som av barnskäl vill göra
uppgiften som näringsminister till en
deltidssyssla. Det är roligt med unga
ansikten i regeringen och det är rätt och
riktigt att duktiga kvinnor kommer fram.
Men lite hädiskt kan man ändå undra om
inte svårighetsgraden på Sveriges problem överdrevs lite i valrörelsen eftersom
de nu alldeles uppenbart kan lösas på
halvtid?
296 SvEN sK TiosKRI FT
MANGA ÄRO KALLADE
Positioneringen inför valet av nya folkpartiledare pågår som bäst. Maria
Leissner, Karin Pilsäter, Antonia Ax:son
Johnson, Lotta Edholm, Agneta Dreber,
Maria Amholm, Lars Leijonborg, Anne
Wibble, … Listan på tänkbara och otänkbara kandidater kan göras mycket längre.
Att växa in i partiledarrollen tar tid,
och det kan inte vara lätt att bedöma vem
av dessa många kandidater som har kapaciteten att växa med uppgiften. Ändå är
det svårt att se hur någon av de kandidater som nämnts ska kunna axla Bengt
Westerbergs mantel, åtminstone när det
gäller hans obestridliga kunskaper, analytiska formåga och verbala talanger.
Att de flesta – for att inte säga alla –
besitter större insikter än Westerberg om
värdet av en genomtänkt politisk strategi
är självklart. Mindre går knappast att fö-
reställa sig. Men det räcker sannerligen
inte, om den nya folkpartiledaren ska
kunna 6 partiet att överleva och attrahera
väljare.
För borgerligheten och moderaterna
är valet också knepigt. Sttiden med socialdemokratin kommer aldrig att vinnas så
länge den ska utkämpas på fyra fronter.
Långsiktig framgång kräver därfor ett
mer organiserat samarbete mellan partierna som så småningom kan leda fram till
fårre men bredare politiska styrkor än dagens borgerliga partier.
Maximal styrka i utfallet forutsätter
dock att folkpartiet inte forintas av en
partiledare som väljer att samarbeta med
socialdemokratin. Samtidigt som en karismatisk partiledare for ett dynamiskt
och växande folkparti skulle kunna
tvinga fram en icke önskvärd politisk
tyngdpunkt i ett eventuellt framtida borgerligt parti.
I det perspektivet blir valet av folkpartiledare for resten av 90-talet strategiskt for hela borgerlighetens framtid.
POLITISKA TRENDSÅnARE
En av dem som tydligen känner sig kallad
till att leda folkpartiet är Anders Wijkman, tidigare moderat riksdagsman och
numera generaldirektör for biståndsorganet Sarec. För detta ändarnål har han
klädsamt nog bytt parti och nyligen inträtt i folkpartiet. För den som följt hans
karriär kommer det nog inte som någon
överaskning att Anders Wijkman övergett moderaterna. Mer intressant är att
hans partibyte illustrerar en ny trend
bland våra mer offentliga makthavare.
Att ämbetsmän i statens tjänst förr i
världen skaffade sig socialdemokratisk
partibok, mer for att underlätta den framtida karriären än av ideologisk övettygelse, har varit väl känt.
Men detta är en trend i nedåtgående.
Tåtare och oförutsägbara regeringsskiften
har gjort socialdemokratisk partitillhörighet till en alltmer osäker karriärtillgång
for opartiska tjänstemän. Den senaste borgerliga regeringen mötte ju till exempel
vid regeringsskiftet 1991 inte alls den
kompakta mur av röda kavajnålar som tidigare borgerliga regeringar hade stött på
SvENsK TmsKRIFT 297
bland kanslihusters tjänstemän.
I stället har vi fatt denna nya trend av
partibytande politruker där själva poängen är att bytet är offentligt, att det
sker under visst buller och att det därmed
möjliggör uppdrag i nya kläder.
Carl Tham skriver exempelvis politisk
historia när han nu uppträder som statsråd for andra gången, men for ett annat
parti. Och Ylva Johanssons hopp från
kommunistisk riksdagsledamot till socialdemokratiskt statsråd är ytterligare ett
exempel på den nya trenden.
Om man ska tro dem själva så har de
inte alls bytt uppfattning, det är partierna
som ändrat sig. Det är ju möjligt, även
om det är svårt att frigöra sig från misstankar om att ett visst mått av opportunism också spelat roll. Men den viktigaste
slutsatsen är att detta överhuvudtaget inte
skulle varit möjligt, om det inte vore for
att de politiska partiemas betydelse och
prestige reducerats kraftigt med tiden.
Kanske ser vi därfor i Thams, Johanssons och Wijkmans strömhopp över
partiskrankoma i forsta hand ett av
många tecken på det svenska partiväsendets långsamrna men oundvikliga
fårfall.
ETT SYENSKT KUBA?
Ett par socialdemokratiska riksdagsmän
har motionerat om att Gotland av
svenska staten ska tilldelas tio procent av
den svenska sockerkvoten(!) på 370.000
ton per år som Sverige fatt i BU-forhandlingarna.
Riksdagsmännens avsikter är säkert
goda och de vill nog bara alla gotlänningars bästa. Men de borde nog ändå
fundera ett varv till på varfor invånarna
på en annan ö upptäckt hur svårt det är
att skapa välstånd genom att forsöka forena planhushållning och sockerproduktion. Det har dock tagit kubanerna
några decennier att bli varse de bistra
konsekvenserna. Så det dröjer nog innan
östgötar och smålänningar far ta emot
båtlaster av flyktande gotlänningar, även
om den socialdemokratiska motionen till
äventyrs skulle gå igenom.
TIDIG EUROPA-DEBATT
Idedebatten om Europa-frågan har drivits i åtskilliga år i Svensk Tidskrift. Redan 1950 skrev Karl Wistrand om Europa-frågorna i Strasbourg.
1951 – det år då Kol- och Stålunionen
bildades och två år efter Europarådets
tillkomst- skrev Dag Hammarskjöld och
Harold Macmillan i Svensk Tidskrift.
”Europa existerar, fastän utmärglat,
uttröttat och ibland tvekande. Europas
enhet är högsta intresse for vatje europeisk nation. Den organisation som vi upprättat härfor har olika former. Ibland knakar den och sviktar under spänningen.
Det är lätt att se cyniskt och defaitistiskt
på detta. Det är lätt att bara se svårigheterna och sluta ögonen for möjligheterna”, skriver Harold Macmillan i artikeln ”Europas kris”.
”Att välja Europa. Vad är nu resultatet
av den långa diskussionen av vad namnet
298 SvENsK TiosKRIFT
Europa står för i denna paroll, om den
skall äga tyngd och mening?
Svaret far ges i två plan. Dels måste
namnet komma att stå för ideologi och
en ekonomisk och politisk livsform, i vilken denna ideologi kommer till uttryck.
Dels emellertid också för en eftersträvad
ekonomisk och politisk organisationsform för samverkan mellan Europas länder såsom bärare av denna ideologi och
förenade i denna livsform”, konstaterar
Dag Hammarskjöld i sin artikel ”Att välja
Europa” i Svensk Tidskrift 1951.
Och debatten går vidare i tidskriften
genom årtiondena. Inte minst Gunnar
Heckscher höll Europa-frågan levande.
I ledaren ”Sverige inför Europa” 1963
skriver Gunnar Heckscher:
”Vi anser inte detta Europa stå i motsats mot universiella enhetssträvanden,
utan finner tvärtom där en väg att
komma längre. Det gäller på det kulturella området, därför att vi tror att svensk
kultur kan göra en insats i Europa och att
europeisk kultur kan göra en insats i världen. Det gäller på det ekonomiska områ-
det: det Europa, till vilket vi strävar efter
att a ansluta oss, är inte ett avskilt,
protektionistiskt ekonomiskt system utan
ett Europa med öppen ekonomi och
växande handelsutbyte med hela världen.
Det gäller politiskt: genom vårt bidrag till
stabilisering av läget i vårt hörn söker vi
medverka till fred och frihet i Europa
och därmed också till att minska krigshotet i världen.”
SVENSK T!DSKRIFT 299

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner