Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 20 jan. 1938.
Kring riksdags- Den som erinrar sig tidigare valår minnes att ett
ouverturen. obligatoriskt inslag i valmusikprogrammet varit
några tändande fanfarer från socialdemokraterna, vare sig partiet
suttit i regeringsställning eller ej och antingen fanfarerna genljudit
i propositioner eller motioner. Den smidighet, som utmärkt det socialdemokratiska aktionerandet vid sidan av all offensiv målmedvetenhet, har i år medgivit partiet att presentera en alldeles ny attityd:
eftersinnandets och återhållsamhetens. Socialministern har myntat
uttrycket »reformpaus», och finansministern har i statsverkspropositionen klart utsagt, att det behöves en andhämtning för att utröna
vad vi ha råd till och för att mot varandra väga olika ‘på dagordningen stående reformer. Konungens trontal erbjöd i sin tunnhet
inga oväntade nyheter – åtskilligt av vad statsministern i sitt tal i
Kronobergsparken i höstas ställde i utsikt ställes sålunda nu på
framtiden. Den framlagda budgeten bär konsolideringens och den
politiska neutralitetens prägel och kan därigenom endast till en
ringa del bli omstridd; ,sitt intresse fångade den ej genom några
större nya belastningar utan genom de stora belastningar, som nu
blivit en frukt av tidigare reformbeslut, och genom de mörka perspektiv, den kastar över framtidens statsfinanser.
Uppenbarligen framkallade det icke större samvetsbekymmer hos
socialdemokraterna nu att med stor emfas försvara den spritt nya
safety-first-politiken än det gjorde för dem att förhåna och utdöma
samma krav på »säkerheten först», när detta förut restes av oppositionen. Ingen förundrar sig längre över socialdemokraternas skrupelfria anpassningsbarhet och rotationsförmåga. I år är förundran
desto mindre, som det är lätt att räkna ut att socialdemokraterna
inför höstens förstakammarval och den hägrande överhusmajoriteten
genom att iakttaga moderation anse sig ha intet att frukta av den
pulvriserade oppositionen till vbinster men allt att vinna bland av all
välfärdspropaganda vimmelkantiga väljare till höger. Ganska sannolikt är dessutom, att socialdemokraterna kunna börja känna ett
behov av att utdryga sitt program: skulle alla bättre programpunkter i flygande fläng realiseras, löper partiet risk ej blott att senare
få bära hundhuvudet för de finansiella efterverkningarna utan även
att ställas utan ett matnyttigt program. Det kan icke gärna vara
någon hemlighet för socialdemokraterna att deras bästa assurans
för den överskådliga framtiden består i att undgå att göra sin politik socialistisk. Om det politiska stridsfältet därför sammanträngts,
ha socialdemokraterna mer än de borgerliga sörjt härför. Och om de
borgerliga partierna i remissdebatten ej levererade någon större
batalj (men mycken saklig kritik), kan detta icke överraska, eftersom de i regeringsprogrammet lätt och glatt igenkände många av
sina tidigare postulat.
63
5- 37838. Svensk Tidskrift 1938.
Dagens frågor
Det nuvarande läget erbjuder i viss mån stora likheter med Erik
Gustaf Boströms nittiotal innan rösträttsfrågan ännu blivit brännande: efter tullstridens stormar inträdde då en typisk politisk vindstilla och utsuddning av partigränserna, till dess meningarna åter
utkristalliserade sig och partierna marscherade upp i nya slagordningar. Det utmärkande för dagsläget är ju att statsverkspropositionen och regeringsuttalandena närmast förvirrat linjerna i den svenska inrikespolitiken. Typiskt är, att debatten mindre rör nuet än
framtiden.
Ingen vet, vad som skall komma efter andhHmtningen. Skall det
bli en det förtätade samarbetets era eller skola socialdemokraterna
slå in på en radikalare kurs~ Ett par uttalanden från remissdebatten ge i viss mån klarhet. statsministern viigrade fortfarande, på
därom direkt stiilld fråga, att uprJge tanken på en fortgående omdaning av produktionsordningen. Och han var synnerligen angelägen att i uttrycket reformpaus icke inlägga någon sorts ny bekännelse. Hörde man samtidigt hr Österström ä en del folkvartisters
vägnar utveckla sitt vittfamnande sociala program och vet man att
ett· otal utredningskommitteer snart komma att mata fram lika
många nya frestande reformförslag, torde det trots allt vara svårt
att tänka sig, att »pausen» kommer att räcka ens ett ]Jar år. Det
enda man icke vet är, om socialdemokraterna då komma att söka
följa parollen »safety first» eller om de Ullder vressning av nu icke
kända faktorer drivas in i experiment a Ja Blum.
Den styrka, som den nuvarande regeringen utstn1lar, har uppenbarligen sin begränsning. I remissdebatten framfördes måuga »besvär» från jordbrukarhåll – givetvis dock icke frän regm·ingspartiernas bonderepresentanter – över hur olika »välfiirdspolitikens>>
lotter falla. Regeringens kompensationspolitik i jordbruksfrågan har
slagit slint, diirför att den råkat kollidera med den samtidiga prisstegringen på andra förnödenheter; den ha1· icke heller gjort~-; populärare bland jordbrukarna genom de svårigheter, som lantarbetstidslagens skärpning på många håll framkallat; det siiges t. o. m., att
man ute i bygderna höjt ropet efter en ny I~ngelbrekt. Medelkla~-;sen
i städerna har stark känning av prisstegringarna vå allehamla varor
och riskerar en ny sänkning av reallönen – ]Jrofessor Andren tillspetsade saken i första kammardebatten ungefär sil, att regeringen
ej kunnat förhindra att den allmänna hög-konjunkturen för medelklassen förbytts i en lågkonjunktur. o(~h ej alltid kan regeringen få
bukt med de grupper, som bilda underlaget för dess politiska maktställning; varken vid mjölkstriden i Göteborg eller niir L. O:s representant sökte beveka restaurangpersonalen till en uppgörelse uppriitthölls den demokratiska disciplinen. Även »välfiirdspolitikem har
sin stora felmarginal, t. o. m. när vi befinna oss på högkonjunkturens
vågkam.
Remissdebattens stora händelse var exc. Sandlers lysande vältalighetsprov i andra kammaren. Dess största värde låg i det realistiska
utdömandet av all ideologisk orientering i den svenska utrikespoli- 64
Dagens frågor
tiken samt i dess öppna förord för ett utbyggande och fördjupande
av det nordiska samarbetet. I den centrala frågan: Sveriges förhållande till folkförbundet, sv~ivade han mera på målet. Endast så
mycket är tydligt, att han f. n. icke hyser ens en tanke på att Sverige
skulle nödgas diskutera ett uttriide. Även om han förlorat tron på
det kollektivistiska systemet har han ej förlorat tron på Geneve.
Han måste dock veta, att folkförbundet ej behöver så många törnar
till för att nationen skall stå splittrad i denna livsfråga.
Regeringens beredvillighet i år att lystra till kraven på en förstärkning av luftv~irnet har utlöst mycken tillfredsställelse. Man
kan endast beklaga att denna självövervinnelse ej inträffade ett år
tidigare, varigenom luftvärnskanonernas slutlevererande ej skulle ha
behövt dröja ända till 1941. Och med utgångspunkt från detta talande exem1wl har man svårt att förstå statsministerns logik, när
han för i år avvisade tanken på ett regeringsförslag angående flottans ersättningsbyggnad med argumentet, att ett år förr eller senare
ej skulle betyda så mycket, eftersom byggandet ändock toge flera år
i anspråk. Kan det vara statsmannamässigt att i denna tid så lättvindigt avfiirda detta försvarskrav’?
Konstantin Författningsutvecklingen i Estland är särskilt i ett hänPäls. seende a11märkningsviird för att vara i vår tid. Efter
fyra års diktatorialt tillstånd har Estland sökt återgå till folkstyrelse, visserligen icke i de gamla ultrademokratisl;:a formerna men
undock med folkval([ president, folkrepresentation, maktfördelning
och – i särskilda fall – referendum. Den 18 augusti 1937 promulgerades den nya konstitutionen, varvid riksföreståndaren Konstantin Päts på Kadriorg högtidligen förHinade konstituantens medlemmar den till åminnelse av dagen präglade författningsmedaljen.
Nyårsnatten trädde förfatbtingeu i kraft, hälsad av illumination,
kanonsalut, högtidstal och fosterlandshymnen. Päts själv, gripen
av ögonbliekets histm·i•dm betydelse, talade om att Estland för fyra
år sedan var liksom ett sjukt barn, som man med våld måste föra
till sängs, tills feberanfallen gått över och det åter kunde gå självt.
Hans diktatur har otvivelaktigt uppburits av en överviigamle folkmening, odt vid det i höst förestående presidentvalet – de nya kamrarna, av vilka presidentkandidater skola nomineraF~, väljas snart
– är det knappast att vänta, att någon annan estnisk politiker lmn
fördunkla Päts’ stjärna. Det skulle ej ens förvåna, om »Vana Päts»
(gamle Päts) blir Estlands förste president utan folkval; enligt författningen behöver niimligen val ej anordnas, om de tre nomineringskorporationerna, d. v. H. bi.igge kamrarna och en för ändamålet vald
kommunal representation, vardera med 3 / 5 majoritet uppställa en
och samma kandidat. Den man, som under dessa fyra år med imponerande kraft oeh samtidigt stor saktmodighet fört Estland över
det virrvarr, som »frihetskämparnas» ingripande i politiken för
några år sedan framkallade, och som härunder vid sidan av sin
65
Dagens frågor
konstitutionella nydaningsinsats även på många andra områden
utfört ett utomordentligt initiativrikt arbete, förtjänar en närmare
presentation.
Det ligger något symboliskt i att Päts, vilkens eget liv på det
intimaste är förknippat med de viktigaste händelserna i Estlands
frihetshistoria, är född den 24 februari 1874 – samma dag år 1918
proklamerades Estlands frihet, och den 24 februari firas såsom esternas nationaldag (och dag för förestnande av tyska, ryska och andra
främmande släktnamn). Han är bördig från Sydestland, vilket anses som de estniska begåvningarnas vagina gentium. Han studerade
vid Dorpats juridiska fakultet, där hans begåvning tilldrog sig uppmärksamhet; efter ett skriftligt arbete r)å den romerska rättens område uppmanades han att gå den vetenskapliga banan och speciminera för professur vid universitetet. Hans intressen drogo honom
dock åt annat håll. Från sin fader hade han iirvt hågen för offentlig
verksamhet – fadern var jordbrukare och hade gjort sig känd som
folkledare, bl. a. när han i spetsen för en bondedelegation framfört
folkets klagan i Petersburg över godsägares iivergrer)p,
Redan i skolåldern visade Päts stort intresse för esternas nationalitetsrörelse. Ar 1901 beslöt en grupp estniska publicister, däribland
blivande statsäldsten J. Teemant och nuvarande kultusministern N.
Kanu, att i Reval (Tallinn) grunda en ny estnisk tidning, »Teataja».
Päts, som lämnat universitetet, blev företagets både sjiil och chefredaktör. Med utgivandet av »Teatajas» första nummer inledde han
sin kamp för en ljusare framtid åt det estniska folket. Vid denna tid
voro esterna undertryckta särskilt i städerna, där tyskarna spelade
den utslagsgivande rollen och det tyska språket förhärskade.
»Teataja» inriktade sin strid mot den tyska övermakten. Pilts organiserade ej blott dc bildade esterna utan även det breda folkets massa.
Ar 1904 ledde han i Reval valslaget, som slutade med esternas seger
över tyskarna. Denna esternas första stora nationella framgång utlöste jubel i hela landet och efterföljdes snart av liknande segrar i
andra städer. Till Revals förste borgmästare efter segern måste dock
av taktiska skäl en ryss väljas, ty eljest befarade man att de ryska
myndigheterna skulle viigTa sin sanktion. Som den ryske borgmästarens biträde installerades emellertid Päts. Inom några månader förvandlades det utpräglat tyska Heval till en estnisk stad.
Redan år 1905, när den ryska statsmakten var nödstadd och den
revolutionära andan flammade över hela Hyssland, uppstiillde Päts
kravet på autonomi åt Estland och var outtröttligt verksam härför.
Men revolutionen undertrycktes i blod och Estlands frihetsledare
sågo sig tvungna att fly. Päts lyckades passera griinscn och begav
sig till Schweiz; av den till Estland utsända ryska straffexpeditionen
dömdes han in contumaciam till döden. Fem år måste han tillbringa
i utlandet som flykting, först i Schweiz och senare, under falskt pass,
i Finland. Trots att Päts måste utstå en politisk emigrants alla lidanden lät han icke sitt mod nedslås. Från Finland organiserade han de
i Petersburg boende estniska litteratörerna och kunde med deras
66
Dagens frågor
hjälp t. o. m. i den ryska huvudstaden utge en estnisk tidning, som
han själv redigerade från Finland.
Först år 1910 och sedan förföljandet av politiska flyktingar börjat
lätta återvände Päts hem till sitt land och sin familj. Han blev emellertid genast förd inför rätta och dömdes av ryska domstolar till ett
års fängelse, som han också avtjänade. Medan han satt fängslad,
fördrivande tiden med ivriga studier, dog hans hustru, efterlämnande
två söner. De ryska myndigheterna fruktade, att Päts efter återfåendet av friheten skulle fortsätta sin strid för Estlands sak, och
Estlands dåvarande guvernör Korostowez ville ålägga honom att slå
sig ned i Sibirien. Det var med yttersta svårighet, som det lyckades
Päts’ vänner att få detta deportationsbeslut upphävt. Päts kunde
återvända till Reval och grundade genast en ny tidning, »Tallinna
Teataja», i vilken han fortsatte sin strid.
I världskriget gjorde Päts krigstjänst. Den ryska revolutionen
1917 uppfattade han genast som det stora tillfället för esterna att tillkämpa sig frihet. Under Päts’ ledning sammanträdde några.månader
efter revolutionens utbrott den estniska nationalkongressen, på vilken Estlands framtid diskuterades. Kort därpå sammanträdde de
estniska krigsdeltagarnas allryska kongress. Denna valde en kommitte, som arbetade för återsändandet av de estniska krigarna i
Ryssland till hemlandet: de kunde behövas där, om hemlandets frihetssträvan kallade dem. Även i denna kommitte var Päts ordfö-
rande, gående som alltid upp i arbetet med liv och själ. Estland lyckades emellertid av Kerenskiregeringen utan strid betinga sig en
vidsträckt självförvaltning, baserad på ett provinsråd och en provinsregering. Vid valet av regeringens ordförande enade man sig
om Päts, som alltså ställdes i spetsen för detta esternas första nationella regeringsorgan.
Denna regerings livslängd blev emellertid kort. Bolsjevikerna tillskansade sig makten ej blott i Ryssland utan även i Estland, och i
november 1917 fördrevo Anwelt och Kingisepp med ryska soldaters
och matrosers hjälp den estniska provinsregeringen. Päts fick möta
sitt gamla öde: han häktades och inburades av bolsjevikerna. Det
var inledningen till det estniska frihetskriget. Den provisoriska provinsregeringen proklamerade sig som bärare och utövare av den
högsta makten i landet. På ett hemligt sammanträde beslöt den tillsätta ett av tre medlemmar bestående befrielseutskott, och i dess
händer lades hela estniska folkets öde. Ordförande även i detta utskott blev Päts, vilken i hemlighet och utan att bolsjevikerna kände
hans gömställe triciffade alla förberedelser för proklamerande av Estlands självständighet. Som lämpligt ögonblick härför valdes den 24
februari 1918, då befrielsekommitten genom en snabb kupp frånryckte bolsjevikerna i Reval makten och samtidigt utropade Estlands
oavhängighet. Samma dag utsågs Päts till det fria Estlands första
regeringschef.
Denna regering kunde dock hålla sig vid makten blott några få
dagar. Tyska ockupationstrupper ryckte söderifrån in i Estland och
67
Dagens frågor
besatte hela landet, och delvis i samverkan med inhemska tyska godsägare sökte de genomföra Estlands anslutning till Tyskland. Päts
tog ledningen i den hemliga organisationen för motståndet mot
tyskarna. Hans program var: överallt motstånd, inga eftergifter,
intet samförstånd. När estniska »kommunalordförande» inbjödos till
Riga för att rösta för Estlands förening med ‘l’yskland, medförde de
en protestskrivelse, som Päts författat och som en kommunalman
från Vöru modigt uppläste. ‘l’yskarna svarade med att den 11 juni
1918 häkta regeringschefen Päts och deportera honom först till Kurland och därifrån till ett polAkt fångläger. Där befann han Rig fortfarande, när det tyska sammanbrottet i november 1918 inträffade.
Säkerligen var denna fångenskap den svåraste prövningen för honom. Under månader måste han i Polen utstå hunger och elände i
en jordhydda, samtidigt som han måste passivt uthärda sitt hemlands prövningar under den tyska ockupationen. Knappt återkommen från fångenskapen till Reval, tog han på nytt ledningen i den
provisoriska regeringen vid dess arbete för den estniska statens
uppbyggande.
Vid denna tidpunkt befunna sig esterna i ett nästan förtvivlat läge.
När de tyska ockupationstrupperna drogo sig tillbaka ur landet,
bröto bolsjevikerna in vid Narva. Den provisoriska regeringen förfog·ade varken över vapen eller soldater, varken över pengar eller
andra medel. Situationen kriivde övermiinskliga austriingningar. I
denna tunga tid övertog Päts tiven krigsministerns post, och som
sådan hade han att ur intet skapa och organiRm·a ett fosterlandsvärn.
Han måste även utse en högste befälhavare, och hans val föll på den
unge Laidoner, kort dessförinnan återkommen från krigstjiinst i
Ryssland- med denne har Päts sedan dess delat ljuvt och lett i olika
skiften, icke minst under de senaste åren. Som reg·eringschef skapade Päts en fast ordning åt statens inre förvaltning, företog en
tvångsmobilisering, hiinväude sig med framgång om hjiilp till Finland och ententen, och till slut förde alla dessa ansträngningar till
att bolsjevikerna utrensats ur Estland. Den 23 april 1919 kunde Päts
meddela konstituanten på dess första dag, att <len estniska staten var
skapad, att fienden var driven ur landet och att konstituauten lugnt
kunde ägna sig åt sina uppgifter. Det var betecknande att esterna
föredroga att stanna en mil bortom Narva framför att följa general
Judenitj i hans framryckning med <le vita trupr1erna mot Leningrad:
de realpolitiska esterna fruktade att ett restaurerat Ryssland ej blott
skulle vägra att erkänna Estlands frihet utan iiven kunde få ententens stöd för att återst~illa Rysslands gamla griimH•r.
Sedan dess har Päts icke mindre än åtta gånger varit regeringschef eller statsäldste. Siffran är bely~;;ande icke blott för den estniska
regeringsmaktens hinge stora instabilitet utan iiven för det anseende
och den auktoritet, som Konstantin Piits som republikens »pater
patrim» åtnjutit. Ingen har i så hög gTad som han haft del i befrielseverket, och när den estniska parlamentarismen gick i baklås blev
det oftast den auktoritative Päts’ uppgift att söka vrida den riitt
68
~~ ~—-~~———-
Dagens frågm·
igen. Under partistatens tid – numera äro de gamla partierna förbjudna – tillhörde han det estniska bondepartiet, landets största
parti och till sitt kynne folkligt konservativt. När folket vid folkomröstning år 1934 demonstrativt anslöt sig till och godkände frihetskämparnas mot parlamentsväldet riktade författningsförslag, avlöste Päts – som var gynnsamt stämd för detta – ‘fönison som
regeringschef. Omständigheterna ledde till, att just han sedan kom
att kviiva frihetskiimparnas revoltförsök och därefter utplåna denna
organisation. Han blev pacifikatören, som frigjorde sig från det
gamla partiviisendet och med folkets stöd i referendum genomdrev
den nu ikraftträdda författningen och därigenom länkade Estlands
utveckling in i – som man får antaga – normala lagenliga former,
om än med något stramare tyglar på folkrepresentationen och folkmakten än tidigare. Hans diktatur har fyllt den mission, som var
en romersk diktators: att vara en exceptionell åtgärd i ett exceptionellt läge till ordningens återställande. När han nyårsnatten talade
till det jublande folket, kan man icke förundra sig över att han, trots
att han härdats under alla en frihetskämpes lidanden, för ovanlighetens skull darrade på rösten – ty för andra gången i sitt liv stod
han vid målet.
Om några kunna utpekas som befriare 1918-1920 i de tre baltiska
småstaterna, Estland, Lettland och Litauen, så är det Konstantin
Päts, Karlis Ulmanis oeh Antanas Smetona. Under de tre ländernas
första, ultrademolu·atiska period fingo dessa tre prominenta personligheter helt eller tidvis triida tillbaka. Men när svårigheterna började växa dessa stater över huvudet, ha de var och en i sitt land
åter trilit fram som de starka och samlande männen: Smetona som
Litauens diktator från 1928, Ulmanis som Lettlands diktator från
1934 och Piits som sitt lands riksföreståndare från 1934 och kanske i
år som dess fiirste JH’esident. SammansUillningen är av intresse, inte
bara med hänsyn till parallelliteten utan iiven Rom belysning av ])ersonligheteJlR roll liven i vår »materialiRerade)> tid.
Brittiska Imperiets Omkring en fjärdedel av vår planets landyta tillförsvarsproblem. hör den sEregna statsbildning, som g·år under beniimningcn Bl’ittiRka Imperiet eller the British Commonwealth of
Nations. De anslutna områdena i Amerika, Afrika, Asien och
Australien med över 430 milj. människor, grupperade i kejsar-,
kunga- eller fui’Rtendömen, dominions eller kolonier, protektorat
eller mandat, verka överviildigande gentemot det ur’sprungliga moderlandet i Europa med dess omkr. 49 milj. De förenade staterna
i Brittiska Imperiet hava en långt driven självstyrelse – dl:irest
de icke äro helt suveräna, ehuru under brittisk ledning – och de
iiro inbördes i väsentliga avseenden från varandra fristående statsbildningar. Den ytlige iakttagaren, som väl förstår möjligheterna
för fortvaron av en sådan statssammanslutning som Nordamerikas
förenade stater, ja möjligen även av Sovjetstaternas federation, kan
69
f
Dagens frågor
med fog fråga sig, vilka band hålla de geografiskt så separerade
riksdelarna i Brittiska Imperiet knutna till Storbritannien och förhindra sådan separation mellan moderland och kolonier, som inleddes av det forntida Kartago från moderlandet Fenicien.
Här skall inget försök göras att reda upp alla de trådar, som på
skilda områden av människors och staters liv knyta »the Dominions»
samman med Storbritannien. Man torde komma sanningen nära
med ett konstaterande av att fogarna i den brittiska statsbyggnaden i första hand äro konstruerade för och bäst hållas i funktionsdugligt stånd under ett sådant tillstånd på jorden, som närmast
kan betecknas med fred, samförstånd och handel.
Utan tvekan måste den nuvarande oron med oväderscentrum och
aktiv landhunger samtidigt på tre håll i världen skapa en situation,
som på det högsta oroar den starka, men aldrig tillräckligt starka
centralkroppen i det brittiska världsväldet. Även om de skilda delarna av imperiet ha en långt driven självstyrelse, så äro de i försvarshänseende – främst ifråga om imperiets praktiskt taget helt
centraliserade sjö- och luftstyrkor – i huvudsak beroende av Storbritannien. De hålla en kedja av baser utsträckt över världen för
de angivna stridskrafterna men ha eget försvar endast för att i
bästa fall kunna försvara sig tills hjälp hinner anlända. Detta är
ur viss synpunkt en styrka för Storbritannien, men kan bliva en
svaghet, som genom utomstående makters våldspolitik kan leda till
imperiets beskärning. Ett dylikt hot står just nu så nära förverkligandet som tänkbart.
Vilket oroscentrum är farligast för det Brittiska Imperiet: det i
Centraleuropa, i Medelhavet eller i Fjärran östern. Man är frestad
att svara, att intet enskilt av de tre behöver allvarligt rubba världsväldets lugn, men väl att kombinationen av de tre kan innebära en
katastrof. Febrilt arbetas nu på engelska varv och i industrier för
att bringa upp imperiets centralförsvar till sådan styrka, att östern- (inbegripet Australien) och Medelhavsintressena samtidigt skola
kunna skyddas. Detta innebär, att en hel slagflotta och motsvarande
flygstridskrafter skola kunna baseras i östern och en annan slagflotta i Medelhavet. Om ungefär 3 år kan detta vara möjligt – men
då återstår icke mycket för att skydda imperiets centralkropp, Storbritannien. Det förefaller naturligt, att imperiets intressen i östern
och Medelhavet väga tyngre än dess intressen i Centraleuropa, och
att politiken rättas härefter.
Världens oro hotar i första hand det brittiska världsväldet, och
dess bestånd är för Storbritannien viktigare iin många europeiska
staters. När kraften ännu icke räcker till för imperiets försvar inom
tvenne starkt hotade och viktiga områden nödvändiggör detta, dels
att genom allianser, främst med U. S. A., stärka periferien, dels att
genom eftergifter eller passivitet på den centraleuropeiska fronten
undanröja hotet mot centralkroppen, om denna för koncentrationerna i östern och Medelhavet blottas på kraft. Detta är nuläget,
och det är värt begrundan ur olika synpunkter även i vårt land.
70
Dagens frä_qor
En bondetradition, I flera år har socialvårdens rationalisering stått
som förgätits. på dagordningen. Redan 1929 hade under det
snabba sociala reformarbetet floran av nämnder och organ börjat bli
för riklig, och det var då som rationaliseringstanken för första gången
utformades av kanslirådet G. II. von Koch. Under landshövding
Liibecks socialministertid tillsattes de s. k. organisaiionssakkunniga,
vilkas arbete skulle pågå samtidigt med pensionsförsäkringskommittens utredning och koordineras med denna. I anslutning till en
högermotion beslöt 1933 års riksdag att avlåta en utredningsskrivelse,
särskilt med hänsyn till förhållandet mellan arbetslöshet och fattigvård samt sammanblandningen av dessa hjälpformer. Då den Hanssonska regeringen nöjde sig med att av organisationssakkunnigas
förslag endast ta upp införandet av s. k. socialregister, gav 1936 års
riksdag socialministern en ny påminnelse om 1933 års riksdagsskrivelse. Vid 1937 års riksdag ökades den sociala nämndinstitutionen
på ett nästan uppseendeviiekande sätt genom de nya organ, som tillskapades, och de nya socialuppgifter, som åvälvdes det allm~inna i
samband med en serie beslut rörande befolkningsfrågan och om
änkebarnspension m. m. Både högern och folkpartiet krävde, att
regeringen äntligen toge upp rationaliseringstanken; innan en fortsättning följde på det sociala fältet, måste hela den sociala on{anisationen – i Sverige likaväl som i Danmark och Finland – eftersynas och förenklas; erfarenheter från t. ex. Borås’ stad visade att
åtskilligt härvidlag vore både att göra och att vinna. Samtidigt beskar riksdagen något yppigheten i regeringens samtidigt framlag(la
sociala organisationsförslag; och regeringen hade i sin tur ändock
opererat bort de värsta utväxterna i befolkningskommissionens projekt. Socialminister Möller bekvämade sig äntligen att utlova en utredning; tidigare hade han fått för sig, att man först skulle se, hur
allt det nya verkade allt under det att man byggde på och byggde
på. ‘l’ill avvikelse från den skyndsamhet, som eljest priiglat socialdepartementets verksamhet under hr Möllers långa förvaltning, tillsattes utredningskommitten först vid jultiden, alltRå sedan ett halvår
gått tillspillo.
Kommittens sammansättning har icke alstrat någon större tillfredsstiillelse, att döma av pressens antingen Merhållsamma eller
också ganska syrliga kommentarer. Man har Rålunda frågat, Yarfiir
hr von Koch, som nu avgått som statens fattigvårdsinspektör, ej
ansetts önskvärd i kommitten; även om hr von Kock ej längre slmlle
vara i sin kraft,; dagar, tycker man att det borde ha varit angeläget
att hans stora erfarenhet kunnat nyttiggöras i utredningsarbetet.
Valet av landshövding Bernhard Eriksson till ordförande kan i(~ke
klandras från saklig synpunkt, eftersom denne under många år spelat en framträdande roll inom socialpolitiken både i riksdagen och
som mångbetrodd utredningsman; men han är dock bunden av tidigare ställningstaganden och han har ett län a tt styra. Nog frågar
man sig, om det icke varit lämpligare och klokare att för uppgiften
engagel’a en av sin tjänst mindre distraherad man – låt oss siiga
71
Dagens frågor
lanelshövding Eden, som nu snart avgår, som sy1ws vara vid obruten
vigör, som just på detta område har en utomordentlig rik fond av
erfarenhet och som dessutom äger en auktoritet och framför allt arbetsförmåga som få.
Men den största förundran framkallar dock jordbrukarnas representation i kommitten. l århundraden har elen svenska bondeklassen
i de11 ena eller andra formm1 deltagit i statliga och kommunala värv.
V<1ra bönder ha varit härare först av sockensjälvstyrelsen och diirefter av den kommunala styrelsen, sitdan denna uppbyggts oc·h :-;edermera våbyggis alltsedan 1862. Niir man populiirt talat om vårt kommunala liv och om dess omiitbara betydelse som plantskola för
hundraden och åter hundraden av oliirda folkrepresentanter i riksdagen, har man friimst för ögonen haft lantmännen i våra över
två tusen socknar. Man kan se dem utanför kommunalhuset en deeemberstämma, där de myll(liga och trygg·a möta upp i länga led, år
efter år oeh årtionde efter årtionde i sarruna vä.rdiga tåg värt att
förevigas av en konstnär. Även sedan krovpsarbctare oeh andra
kla:-;ser konkurrerat med dem om inilytande och uppdrag, torde de
ännu mer iin nägon annan samhällsklass utgöra ryggraden i den
Yerkliga oeh äkta folkstyrelse, ,;om lever i eu landskommun. Och
ännu så liiuge bor den överv~igande dele11 av vart folk Ilå landsbygden. .l\lan haele icke kunnat tro, att elen manstarka sociala rationalisPringskommitten, vars uppgift i11gripe1· på don kommunala s.inlvförvaltningem; allra viktigaste områden, skulle kunna sammansättas
nta11 att 11ågon representant för rlen iikta bo11dPldassen konune med
– en repres:~ntant för den samhiillsgTU]Jp, som utan speciell utbildlling, uhw lagkunskap, ofta utan ero;iittning men mod stöd av sitt
snnda för:-;iaml oeh sin allmiimmda under generationer lllll’it UIJIJ det
kommunala lin~L J\fa11 kunde tro det desto mindn~, som i regering-en
f. 11. sitta re1n·esentanter för dt honrle]Jarti. 1\lPn som howleklassens
ende talesman insattes – kowwl \Vallen. Vi avsh1 från varje omdömr· om dennes kntlifikatimwr för U]Jpdraget, meu att utestiinga
hån ntredningen en verklig bonde, e11 kommunahnall av elen iikta
t~’lH’ll mPd arY fn’\n en av de stoliaste av folkliga intrlilimwr, iir nH~r
iin olH’J!.TiiJ]igt: det iir pietdslöst.
Valen i Söndagen den 12 rlecember 1937 gick Sovjetunionen
Sovjetunionen. för första g-ången till val enligt dc norrner som :->tatuerats i elen 1936 iuförda fiirfattningen. Deuna skiinkte alla Sovjetunionens medborg-are oinskränkt oeh herrdig rösträtt. Alla medborgare som fyllt 18 år hade valrätt oeh voro valbara utan hänsyn till ras, nationalitet, trosbekännelse, social hii.rkomst, förmögenhetsställning oeh tidigare verksamhet. Men endast ett politiskt parti
får existera i Sovjetunionen, det kommunistiska. Alla iivriga väljare
äro partilösa.
Valen i Sovjet föregingos av en hektisk valkarn]Jan.i. Man tyeker
att detta skulle vara obehövligt i ett land, diir alla miinniskor a priori
72
Dagens frågor
veta, vad de hava att rösta på, men valapparaten sattes lika fullt i
gång. I alla sovjetrepublikerna höllos flammande valtal, och tidningspressen togs helt i valpropagandans tjänst. Under valkampanjen voro
alla utrikespolitiska nyheter nerskurna till ett minimum för att ge
plats åt vidlyftiga mötesreferat från den politiska fronten. Arbetarorganisationet· och kommunistiska sammanslutningar ha nominerat
kandidater till det nyinrättade Högsta rådet, och alla ha tävlat om
.att främst få nominera »den store ledaren», Stalin. Ibland synes
man icke ha tagit nomineringen alltför allvarligt. Sovjetunionens
»hjältar» ha föreslagits på ett stort antal platser, och om folket hade
fått nominera i fred, skulle kanske Högsta rådet till stor del kommit att bestå av hjältar från Ishavet, stratosfiirflygare, fallskärmshoppare och framstående författare och skådespelare. En mild, osynlig hand, som iir alleshitles närvarande i Ryssland, har emellertid
ordnat det Hå, att dessa yrkeskategorier kommit med i lämpliga
proportioner i det nya rådet, som har icke mindre än 1,143 medlemmar (varav 855 iiro kommunister och 288 äro partilösa). Antalet
kvinnliga medlemmar uppgår till 184 mot 959 män, vilket är ett
ganska anmiirkningsvärt förhållande för den demokratiska idealstaten Sovjet; likviii var kvinnornas antal i den np. avskaffade allryska
kongressen absolut och relativt än större.
Valpropagandan har m· icke-sovjetrysk synpunkt ibland tagit
ganska groteska former. stalinkulten har nått ännu längre än tillförne, om man Hkall <liima efter den Hovjetryska press-ens referat
från valmötena. Avslutningsorden i Molotovs valtal den 8 december kunna m1fiims som typiska för den segervissa sttimningen i det
hiirskande ]mrtiet: »Vi måste genomföra valet till det Högsta rådet
så, att det rii1la ljuset från Kremls stjiirnor lyser ännu klarare för
Sovjetunionens arbetare, och sä att vårt parti och kamrat Stalin
med en mun kunna siiga om dessa val – Bra gjort!» Så följer
pressens lwmmentarer- till Molotovs tal: ”Stormande applåder som
icke vilja tag·a Hlut, oeh som övergå till ovationer. Alla resa sig
upp. Det hörs rop: Leve den leninistiska-stalinistiska centra]kommitten! Huna! :B’olkens store leuare, kamrat Stalin, leve! Hurra!
Leve kandillaten till det Högsta rådet, kamrat Molotov! Hurra! Leve
blocket kommunister-partilösa i valen! – Kamrater! Alla till valurnorna! Hurra!» Att stiimningeu varit hög iir det inget tvivel om,
och de segrar som vunnos den 12 december ha säkerligen ytterligare
bättrat p[t den. Valllagen blev, fiir att tala med Stalin själv, en
verklig festdag för folket.
Valsamverkan tigue rum mellan kommunister (ett ringa fåtal)
och de partilösa (folkets stora flertal) genom en blockbildning, som
kallades kommunisternas och Je partilösas block (blok kommunistov
i bezpartijnych).
Delvis på grund av att rösträttsåldern är så låg som 18 år var
antalet riistheriittigade i hela Sovjetunionen mycket högt, icke
mindre iin 94,138,159, varav 91,113,153 röstade. Deltagandet i valet var
alltså 96,s %, vilket får anses vara ett glänsande resultat. Högst
73
Dagens frågor
valdeltagande hade den Ukrainska sovjetrepubliken med 97 %. Här
röstade 99% på blockets kandidater. Lägst valdeltagande hade Uzbekistan med 93,5% men även här hade blocket samlat sina 99%
av rösterna. Det lägsta procenttalet röster blocket fick inregistre~
rades i Kirgisernas republik med 97,1 %, medan kazakerna nådde
högst med 99,4 %.
Bland dem som invalts i Högsta rådet befinner sig ett stort antal
av de högsta sovjetdignitärerna. Sålunda invaldes som deputerade
för staden Moskva bl. a. Stalin och Molotov, för Moskvaområdet
Lenins änka Krupskaja, för Leningrad Zjdanov och Litvinov och
för Vitryssland Vorosjilov. Det är väl knappast någon fråga om
vilket utseende Högsta rådets presidium får, då det skall väljas
av Högsta rådet själv. Om man går igenom listorna på namnen över
dem som valts, finner man namn som garantera för att Sovjetunionen även i framtiden kommer att styras efter obrottsliga stalinistiska linjer.
Några dagar efter valet firade NKVD (alias GPU) sitt tjugoårsjubileum. I samband med jubileet utdelades 10 Leninordnar, 5 Röda
fanans orden, 238 Röda stjärnans orden och 154 tjänstemän tilldelades orden »Hedersteclmet». Som synes var stjärnregnet kraftigt och
tål mycket väl jämförelse med de kapitalistiska staternas. Ur sovjetrysk synpunkt voro utmärkelserna säkerligen välförtjänta. Ty
NKVD har på sistone haft ett arbete, som ställt stora krav på sina
utövare. Det goda valdeltagandet måste till stor del tillskrivas
GPU’s förmåga att vara allestädes närvarande. Ingen valskolkare
fick förekomma. Den kraftigaste utrensningen av icke önskvärda
element, som förekommit i Sovjetunionens historia, har företagits
under året 1937 efter det den nya författningen trätt i kraft och
innan de första valen ägt rum. Vad som ligger bakom denna jättelika utrensning är svårt att bedöma, i synnerhet som den träffat
synnerligen framstående och väl betrodda medlemmar av partiet,
men anklagelser för sabotage mot den nya författningen ha icke
saknats.
Under tiden fortsätter Sovjetryssland att isolera sig. De ständiga
avrättningarna i »världens mest demokratiska stat» komma t. o. m.
våra varmaste sovjetbeundrare att se beHinksamma ut. De skickligaste diplomaterna, som landet äger, hemkallas, dömas till döden
eller långvariga fängelsestraff, och till nya sändebud utses rättrogna
medlemmar av partiet, vars främsta meriter bestå däri att de aldrig
satt sin fot utanför Sovjetrysslands gränser. Påfallande är Sovjets numera jämförelsevis ointresserade hållning i Spanienfrågan
och även i den östasiatiska konflikten. Samlar man sig för att i
lugn och ro ordna upp en del inre förhållanden i det »demokratiska»
Sovjetryssland~
Brasilien under Den 3 januari i år skulle Brasilien i laga ordning
Vargas’ diktatur. välja president. Eftersom den avgående statschefen, Getulio Vargas, enligt konstitutionen icke var återvalbar, hade
74
Dagens frågor
som främste kandidater nominerats Dr. Armando Salles de Oliveira,
från Sao Paulo och chef för ett av de stora partierna, konstitutionalisterna (P. C.), samt Dr. J ose Americo från Nordstaterna. (I Brasilien gäller regeln, att en delstatspresident ej under sin ämbetstid
omedelbart får väljas till förbundspresident; då Oliveira som Sao
Paulos president ej skulle ha varit valbar till förbundets statsöverhuvud, avgick han från sin post i Sao Paulo ett år i förväg för
att därigenom kunna uppställas som unionell presidentkandidat.)
Dessutom uppställde den fascistiska organisationen, integralisterna
eller grönskjortorna, sin chef Plinio Salgado som kandidat. Vargas
troddes till en början vilja arbeta för ~rasiliens ambassadör i
Washington, Oswaldo Aranha, men då denne misstänktes bli Vargas
redskap mötte han så stark opposition att han avstod från att kandidera. Vargas sjiilv höll sig i bakgrunden och tycktes ointresserad
av valets utgång, allt under det att presidentkampanjen pågick för
fullt och kandidaterna på nordamerikanskt maner genomkorsade
landet. Men händelsernas normala gång bröts plötsligt av Vargas.
En mindre kaffekris utbröt i början av november och oroade starkt
det oppositionella Sao Paulo. Vissa kommunistiska komplotter, vilkas omfattning och styrka det dock är svårt att ‘fastställa, gav Vargas anledning att av federalparlamentet begära fullmakt att proklamera krigstillstånd. Parlamentet gav Vargas den önskade fullmakten, och med denna i sin hand gjorde han den 10 november med•
mycken snabbhet en statskupp, oktrojerade en ny författning och
proklamerade sig själv som president för ytterligare sex år framåt.
Såväl federal- som delstaternas parlament upplöstes och krigstillståndet kvarstår. Något egentligt motstånd uppväckte icke hans
kupp, och lugnet återvände snabbt. Vargas visade sig än en gång
vara Brasiliens starke man.
Getulio Vargas, som måhända liksom europeiska diktatorer ämnar
etablera sig på livstid och därmed bryta det panamerikanska systemet med korttidsämbeten, har knappast någon konkurrent under
detta sekel om att vara sitt lands störste eller åtminstone mest betydelsefulle politiker. Han är från södern, från staten Rio Grande
do Sul strax norr om Uruguay, och liksom de flesta brasilianska politilwr till professionen jurist. Han har indianblod i ådrorna, något
som numera endast betraktas som en extra kvalifikation. Han gjorde
en snabb karriiir och blev snart känd för radikalism särskilt på det
socialpolitiska området. Vid presidentvalet 1930 var han liberalernas
huvudkandidat men blev ganska eftertryckligt slagen av de sedan
länge maktägande konservativas kandidat Julio Prestes. Vargas representerade diirvid motståndet mot Brasiliens förmenta ekonomiska
beroende av U. S. A. och Wall Street. Han representerade också
mycket av det jiisande missnöjet under den svåra kris, som vid denna
tid hemsökte iiven Brasilien. Han tog emellertid nederlaget med ett
optimistiskt lugn. Bekanta iiro hans ord till de över valutgången
besvikna viinnerna: de uppmanarles ha tålamod sex månader! Och
mycket riktigt satt Vargas suart som förbundsrn·esident, medan den
75
Dagens frågor
i valet segrande Prestes aldrig hann installeras i iimbetet. En resning utbröt nämligen i Rio Grande do Sul, den spred sig hastigt
iiver landet, och trots att regeringen genomförde mobilisering kunde
resningen icke nedslås. Förvirringen ökades, niir en annan revolutionär rörelse samtidigt utbröt i norra Brasilien och en militärjunta
ryckte till sig makten i huvudstaden Rio dc .raneiro. Vargas stod
länge utanför upproret men tillskansade sig ledn ingen i sista ögonblicket, och inför hans ultimatum gav den provisoriska regeringen
upp striden. Vargas gjorde sig till provisorisk president men betonade sitt demokratiska sinnelag och sin obeniigenltet för diktatur.
Han regerade emellertid länge genom undantag;;til!f;tånd. Och 1932
hade han att bekämpa en resning i Sao Paulo, som varade i tre mä-
nader och kostade myeket blod men till slut nedslogs. 1934 återinträdde ett författningsenligt tillstånd. En ny konstitution infördes,
och i enlighet med denna valeles Vargas av folket till vresident för
fyra nya år. Ä ven under denna andra, konstitutionella Jleriod uppdagades då och då komplotter, särskilt frun kommunisthåll, och de
i författningen garanterade frilietsriittighcterna hlcvo fiiremål för
inskränkningar, men på det hela taget kiirmeteclmades denna tid av
en inre kousolicleriiig och ordningens stabilh;cring. S<ilunda utfiirdades allmiin amnesti, och UlliJrorsledarna friln Sao Paulo 1932, vilka
måst gå i landsflykt, kunde återvända till Brasilien. Den ganska a1l- ‘männa belåtenheten med parifie!~ringen av landet förklarar, att Vargas’ novemberkupp i fjol kunde förlöpa utan att ens Sao Paulo grep
till vapnen. Man visste vad man hatlc mm1 P.i vad man skulle få.
Vargas’ regim har kanske blivit internationellt mest bekant genom
(le beryktade kaffehrasorna, genom vilket drastiska medel viirldsmarknatlens pristryekande överskott undanröjdes och den värsta
oron bland kaffeocllarna stillades. Under V argas’ tid och i anslutning
till hanclelsiiverenskommelsrr med ‘rysklaml har bomullsodlingen i
Brasilien kraftigt stegrats oeh blivit ett starkt hot mot lT. S. A:s
hegemoni på detta område. Denna förskjutniiig av produktiOiwn –
markerad bl. a. genom förbud mot nyodling av kafTdmsken – har
varit av den allra största betydelse och skulle nog l(~ke i ett så
splittrat land som Brasilien ha kunnat ge1wmföras med samma kraft
uneler normala Jmrlamentariska förhållanden. T samhand med r-;in
novemberkupp frigav Vargas kaffet oeh upphiivde kafferegleringen;
visserligen åstadkoms därigenom en prissiinkning, men för staten betJ’dde det en oerhörd lättnad att slippa inlösa och hriilma massor av
kaffe; även befolkningen exempelvis i Santos d1·og siikerligen en
lättnadens suck, ty kaffebrasorna ha för1)estat luften och enligt läkares utsago även givit upphov till halssjukdomar. Vargas’ tid kan
även karakteriseras som Brasiliens begynnande emancipation från
U. S. A:s tidigare starka inflytande, vilket dock ieke lagt hinder i
viigen för hjärtliga relationer mellan Vargas och Roosevelt – två
personer, som i sin ekonomiska politik och som avlösare av långvariga konservativa regimer ha många gemensamrna drag och beröringspunkter. Brasilien – till omfånget i det ntirmaste lika stort
76
Dagens frågor
som hela Europa och med en folkmängd på cirka 42 miljoner – har
intagit en alltmera markerad och självstiimlig förgrundsställning
bland Syrlamerikas många stater.
Sina socialpolitiska paroller från 1930 har Vargas fullföljt genom
praktiskt reformarbete. Eftersom Brasiliens arbetare icke ha några
starka fackliga organisationer eller iiro nämnvärt politiskt orgmiiserade, har Vargas härvid varit ett dc radikalas samlande 11amn.
Under hans tid har bl. a. 48-timmarsvcckan och obligatorisk skiljedom införts, och 1935 lagfästes obligatorisk pensionering av affiirsanställda, baserad på principen om delning av avgifterna mellan
företagen och dn anstiillda.•Just nu är en liknande pensionering av
kroppsarbetare under organisation. Däremot saknas allmän obligatorisk folkpem;ionering efter europeiskt möm;ter; försäkring mot
olycksfall i arlwtd infördes redan 1921. Kagon uämnviird arbetslöshet finnes icke i landet för niirvarande.
Vargas’ tid har utmiirkt sig särskilt för stora framsteg pil det
hygieniska området. Gula febern förekommer ej längre epidemiskt,
och kraftåtgiirder ha vidtagits för att isolera de spetälska, som förut
ofta höllo till utanför stadsportarna och voro hiinvisadc till bettleri;
det kan i detta sammallhang närrmas, att professor Rcenstiernas vetenskapliga kamp mot spetiilskan gjort hans namn vida bint och
l1iigt skattat iiven i Brasilien. Som ett exempel på den resoluta rå-
dighet, varme(] man munera ingriper mot epidemier, kan nämnas,
att en srnittkomJsepidemi på ett sjukhus i eu större stad föranledde
myndighctema att med oerhörd snabbhet utsiinda vaccinatörer oeh
låta dem i husen i kvarteren kring sjukhuset företa tvångsskyddsympning, varigenom epidemien på mycket kort tid nedslogs.
Folkundervisningen iir icke unionssak utan ligger under clelstaternas kompetens. Upplysningen är i starkt stigande — en pl’oeess
som dock började långt före Vargas’ tid – och i allmänhet omfattar
den obligatoriska folkskaleundervisningen fyra år. Den mest aumärkningsvärcla åtgiirdmt under Vargas’ regnmn iir tviinget att Etta
all folkundervisning ske på portugisiska – förr kunde t. ex. an;kilt
organiserade tyska oeh italienska emignwtkolonier låta umlervisningen ske Jlil vederbörandes modersmål utan att koloniernas medlermuar nägonsin liirde sig landets språk.
l övrigt erbjuda rasproblemen icke samma svårigheter för Brasilien som för U. S. A. ~egrerna eller de fiirgadc bli icke föremål för
~;amma ringaktning oeh konventionella un(lantagsbestämmelser som
i den llOl'(lamerikanska republiken. Landet går uppe11 hariigen allt
snabbare mot en sammangjutning av de heterogena delarna oeh mot
en mera enhetlig nationell kultur. ‘l’rots upprorsrörelser, som dock
ofta snabbt avvecklats, kan det knappast siigas, att de politiska motsatserna varit siirskilt svåra, i varje fall icke större iin de regionala.
Partiorganisatiommm ha aldrig haft någon fastare karaktiir; därernot ha ämbetsmännen nog sedan gammalt kunnat ])åverka valen,
ty eljest är det ej Hitt att förklara att ett parti vid makten sällan
förlorat vid val utan haft iner att frukta av uppror eller kupper.
77
d
Dagens frågor
Gränserna mellan partierna voro till för kort tid sedan också ganska
flytande samt svåra att upptäcka. Undantag måste dock göras för
integralisternas rörelse, starkt centralistiskt organiserad i militariserade förband och tvivelsutan med mycken stor anslutning ej blott
från italienska och tyska emigranter utan även från folket i övrigt
oberoende av klasser, åldrar och regioner. Vargas’ hållning till integralisterna är oklar, men det synes dock som om han själv tagit starkare intryck av moderlandet Portugals måttfulle diktator, Oliveiro
Salazar, än av Mussolini och Hitler. I vart fall äro integralisterna
en mycket viktig faktor att räkna med, vilket dock icke behöver betyda att Vargas i en kamp med dem skulle dra det kortaste strået.
Tilläggas må att åtskilliga monarkister finnas – nästa år kan den
brasilianska republiken fira sitt 50-årsjubileum – och att kommunismen har en viss om än begränsad utbredning, bl. a. hos en del rika
som vilja snobba med ett slags ultraradikal idealism.
Mycket av vad Brasiliens kraftfulle och märklige president Getulio
Vargas utfört har legat i tiden eller utgjort en fortsättning på föregående regimers uppbyggnadsarbete. Men hans diktatur, så belysande för vår egen tids inrikespolitiska spänningar och deras utlösning, betecknar en viktig milsten i den brasilianska förbundsstatens
historia, och den skulle kunna till motto förtjäna den gamla inskriptionen på den blå globen i det brasilianska stjärnbaneret: »ordern e
progresso», ordning och framsteg.
”Danmark och det litterära Min uppsats i fjol med ovanstående
Nobelpriset före 1917.” titel (Svensk Tidskrift, 1937, häfte 3)
framhöll, hur den köpenhamnske teaterledaren professor Riis-Knudsen ivrigt var verksam för att hans vän skalden Ernst von der Recke
skulle erhålla detta pris.
De källor jag anlitat – brevväxlingen mellan Riis-Knudsen, litteraturprofessorn Julius Paludan i Köpenhamn och Svenska akademiens sekreterare – upplyste dock ej, huruvida Recke faktiskt blev
föreslagen till priset, vilket visserligen i högsta grad var att förmoda.
Från professor Paludans son, bibliotekarien vid Köpenhamns
kungliga bibliotek d:r Hans Aage Paludan, har jag emellertid nu
erhållit ett vänligt brev, som med stöd ur hans faders korrespondens
upplyser, att så verkligen varit förhållandet. Tre år efter varandra,
1911, 1912 och 1913, föreslogs Recke. Bibliotekarien Paludan meddelar en betydande lista på framstående danska lärde – även från
radikal sida – som alla under dessa år voro ibland förslagsställarna.
För svenska läsare torde likväl denna lista numera sakna större
intresse, varför jag ej upptager den här. Men till komplettering av
min uppsats bör det nämnas, att Reckes kandidatur sålunda bevisligen blivit framförd.
Fredrik Vetterlund.
78

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner