Print Friendly

Dagens frågor (4)

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Betygsdebatten
Debatten om betyg är ingen ny företeelse. Utvärdering av elevernas prestationer har alltid
förekommit. Det nuvarande relativa betygssystemet genomfördes 1962 i ett försök att få
jämförliga betyg. Dåvarande Högerpartiet
skrev i sin valhandbok 1962: ”Den s k relativa
betygssättningen finner Högerpartiet otillfredsställande . . . Högerpartiet vill därför att betygssättningen skall ske med utgångspunkt
från klara kursfordringar.”
Utvecklingen har visat att partiet fick rätt.
De negativa konsekvenserna av ett enbart
rangordnande betygssystem fick allt fler både
lärare och elever att kräva förändringar. En
bojkott av centrala prov genomfördes 1969.
Efter dessa opinionsyttringar tillsatte skolöverstyrelsen en utredning, allmänt kallad betygsutredningen. Moderata Samlingspartiet
krävde att utredningen skulle vara parlamentarisk och företräda alla grupper i skolan, nå-
got som dock inte genomfördes.
Utredningen arbetade i ca ett och ett halvt
år och presenterade i februari 1971 sitt resultat. Rapporten passerade utan några politiska kommentarer. Eleverna kritiserade det
obegripliga språket i rapporten, men i övrigt
var det tyst. Först hösten 1971 kom debatten
igång inför remisstidens utgång den l november. Elev- och lärargrupper krävde mera. information. De flesta var också eniga om att
eftersom debatten kommit igång så sent, måste Sö ta konsekvenserna av detta och framflytta remisstiden. Den är nu satt till den l
juli 1972. Kritiken mot Sö för bristande information är i stort sett berättigad. Först nu
i vår har en lättfattlig broschyr för eleverna
och lärarna publicerats. Vad vill då utredningen föreslå?
Kritiken mot dagens system kan sammanfattas i två punkter. För det första vet inte
eleverna vad som krävs för att få ett visst betyg. Lika litet vet universitet, föräldrar och
arbetsgivare vad betyget innebär ifråga om
kunskaper och färdigheter. Betygen anger enbart ett förhållande till övriga kamraters prestationer. Detta är för det andra orsaken till att
betygen leder till en ökad konkurrens inom
klassrummet. Samarbete lönar sig inte. Trots
att betygens procentuella fördelning skall gälla hela landet, har detta lett till att gymnasieinspektörerna från Sö ber läraren skriva ner
betygen i en klass om den avviker ifrån genomsnittet. Har läraren satt många höga betyg är det svårt för andra att uppnå dessa betyg om inte någon annan flyttas ned.
Dessa nackdelar tar utredningen upp. Den
föreslår ett mera målrelaterat betygssystem. I
stället för att enbart ange en plats i ranglistan skulle betygen ange elevens kunskaper.
Detta låter bra, men när utredningen skall
föreslå konkreta åtgärder stannar man vid att
detta skall beaktas vid nästa läroplansrevision
och målar istället upp nya procentsatser, som
kommer att leda till att alla gamla nackdelar
finns kvar. Det finns fortfarande inga mål för
olika betyg.
Moderat Skolungdom driver traditionellt
en utbildningspolitisk kampanj första veckan i
februari, som i år handlade om betygsfrågan.
Förutom den impopulära betygsutredningen
hade samtliga politiska ungdomsförbund, utom
moderaterna, tagit ställning för betygens avskaffande, trots att 75 procent av eleverna vill
ha kvar betygen i en eller annan form. Endast
14 procent vill avskaffa dem helt. Det alternativ som utarbetades till betygsutredningen hade målsättningen att eliminera de nuvarande
betygens nackdelar, alltså ett renodlat målrelaterat betygssystem som klart anger vilka
kunskaper som krävs för olika nivåer, så att
eleven och läraren får gemensamma mål.
Viktigt är att kraven – målen – hålls så
gott som oförändrade från år till år. Det sista
gör det möjligt att på ett enkelt sätt granska
undervisningens standard. Dessutom medför
oförändrade betygskrav en ökad trygghet för
den enskilde eleven. Målrelaterade betyg innebär också att dagens betygshets kommer att
minska. Betygen står för vissa kunskapsmåL
Därmed har reella förutsättningar till samarbete mellan eleverna skapats.
För att dessa förutsättningar skall kunna
omsättas i dagens skola föreslås att man delar
upp varje ämne i ett antal etapper. Varje steg
består i sin tur av en grundkurs med därtill
hörande överkurser. För att öka valfriheten
och minska risken för centralstyrning bör överkurserna göras likvärdiga i omfång och svå-
righetsgrad i förhållande till varandra. Varje
elev kan välja överkurser efter intresse och
förutsättningar. Detta system praktiseras idag
inom en del av den högre utbildningen.
Varje delkurs kan bara bedömas efter en
tvågradig skala: godkänt och icke godkänt.
Själva slutbetyget består av det sammanlagda
antalet godkända delkurser. Detta förslag berör närmast gymnasiet men även i grundskolan måste målen för eleverna anges klarare.
Man kan tänka sig ett system med omfattande grundkurser och ett mindre antal överkurser. Sedan kan överkursernas omfattning
öka ju högre upp eleven kommer. Urval till
gymnasieskolan skall liksom hittills ske med
betyg. Intagning till högre utbildning bör ske
med betyg som i vissa fall kan kompletteras
med studielämplighetsprov.
Detta är riktlinjerna för Moderata Ungdomsförbundets alternativ. Betygsfrågan är
komplicerad, och diskussion om betygen kommer att fortsätta. Men detta alternativ har
väckt ett positivt intresse, och de flesta är
eniga om att detta är en vettig viljeinriktning
om man förutsättningslöst vill diskutera ett
b~ittre betygssystem som verkligen sätter eleven
i centrum.
EEC-våren i Danmark
Dansk politik denna vår överskuggas helt av
två stora frågor, den ekonomiska politiken och
anslutningen till EEC. De är nära knutna till
varandra, eftersom anslutning till EEC för
Danmarks vidkommande genast kommer att
betyda en viss ekonomisk lättnad tack vare de
högre priser, som uppnås för dansk lantbruks- 167
export till det utvidgade EEC. Men det blir
inte en så avgörande förbättring, att det numera kroniska underskottet i betalningsbalansen kommer att avhjälpas på kort tid. Tvärtom har den danske riksbankschefen, själv klar
anhängare av danskt medlemskap, varnat mot
att en anslutning innebär en patentlösning för
dansk ekonomi. Andra ledande ekonomer har
uttalat sig i samma riktning.
Den socialdemokratiska regeringens löften
om att föra landet ut »ur det ekonomiska
trångmål dit dess företrädare bragte det»,
tycks inte ha goda utsikter att infrias. Tvärtom
har företrädare för oppositionen under senare
tid påvisat, att de utgiftsstegringar, som den
sittande regeringen föreslagit eller redan genomfört, försvårar möjligheterna att sanera
den danska ekonomin, vilket den förra regeringen höll på med, även om den kom för sent
igång med den saken.
EEC-frågan kan ingalunda anses som avgjord. En Gallupundersökning i början av
mars, publicerad i Berlingske Tidende, visade
framgång för anhängarna av en anslutning och
tillbakagång för motståndarna (siffrorna blev
41 resp 32 procent). Därmed stoppade den
branta uppgående kurvan för antalet motståndare och en nedgående tendens satte in. Vidare blev det majoritet, även om den var liten,
för danskt medlemskap även om Norge stannar utanför.
Men siffrorna kan också läsas så, att det rå-
der en betydande osäkerhet bland ett mycket
stort antal väljare. Opinionsundersökningarna
visar stora svängningar från månad till månad.
Det är för tidigt att spå om resultatet. Man
har ingående diskuterat när omröstningen skall
hållas, särskilt mot bakgrunden av det norska
beslutet att hålla den rådgivande norska folkomröstningen den 24 och 25 september. Oppositionen i Danmark föreslog en folkomröstning senast samtidigt som den norska, medan
många socialdemokrater ville att den skulle
skjutas till en vecka efter den norska. Detta
ville också EEC-motståndarna i hopp om att
ett norskt nej kan smitta av sig på de danska
väljarna. Så blev dagen bestämd till 2 oktober.
Beslutet är inte särskilt snyggt. Iden att man
skall vänta på norrmännen bottnar i en osäkerhetskänsla inför den danska folkomröstningens
utfall. Den styrka, som ett danskt ja – vilket
just nu förefaller mera sannolikt än nej – skulle vara för en senare norsk omröstning, tycks
man önska ignorera. Det har aldrig varit ett
officiellt danskt krav att Norge skulle gå in i
EEC. Däremot har det från början krävts, vilket norrmännen också gjort, att Storbritannien
skulle bli medlem. Bland socialdemokraterna
har man emellertid talat om nödvändigheten
av att känna till Norges ställning, och detta har
EEC-motståndarna sökt pressa fram till ett
partikrav. Om man har varit irriterad av detta
spel i Norge, är det bara att beklaga att det i
praktiken inte varit möjligt att förklara detta
för den danska socialdemokratiska ledningen.
Men ibland kan avståndet vara långt från
Oslo till Köpenhamn – även för partivänner.
Umgänge med diktaturer
Ett celebert bröllop har nyligen stått i Madrid.
Spanske ambassadören i Sverige, prins Alfonso
de Borbon y Dampierre, gifte sig med en dotterdotter till general Franco. Eftersom vårt
kungahus är släkt med brudgummen, hade
prins Bertil och prinsessan Christina accepterat
inbjudan att närvara.
I det sammanhanget hade några politiker
här hemma av tidningen Expressen ombetts
yttra sig. Ett par av uttalandena var så anmärkningsvärda och så till den milda grad belysande för den utrikespolitiska vilsenheten hos
somliga politiska ungdomsgrupperingar att de
bör kommenteras.
Bosse Ringholm, ordförande i socialdemokratiska ungdomsförbundet, står för följande
tänkvärda satser: »Det är naturligtvis lika galet som att kronprinsen åker till Iran för att
delta i schahens fest. Det tyder på bristande
omdöme. I stället skall vi försöka skära ned
umgänget med diktaturer till ett minimum.
Därför borde man tackat nej till inbjudan.»
Umgänget med diktaturer skall alltså skä·
ras ned. Var skall vi då börja? Med det sov·
jetiska östblockets stater, som veterligen alla
är diktaturer? Med de många stater i Nord·
och Centralafrika, som är lika hårda diktatu·
rer som någonsin Spanien och Grekland? Även
hr Ringholm borde dock förstå, att vi inte
kan skicka statsministern till sådana länder
på besök eller upprätthålla ekonomiska och
kulturella förbindelser med dem utan att er·
känna deras existens under officiell respekt för
deras statsskick. Att vägra iakttaga sedvanlig
mellanfolklig hövlighet är dumt – och kan
bli farligt, om inte annat så för svensk utrikeshandel. Den har tillräckligt besvärligt ändå.
Priset ifråga om naivitet erövras av Karl
Erik Olsson, ordförande i Centerns ungdomsförbund. Hans uttalande vittnar vältaligt
om världsfrånvändheten inom centerns ungdomsrörelse. »Vi har ju diplomatiska förbindelser med Spanien och det innebär att vi
inte har slutat upp med att umgås med varandra. Nlen inslaget av svenska gäster vid
bröllopet kan inte stärka omvärldens tilltro
för den strävan vi har att omändra regimen i
Spanien. Jag tycker alltså att prinsen och prinsessan borde stannat hemma.»
Var börjar och slutar en så aktiv utrikespolitik som den att »omändra regimen» i ett annat land? Svenska enskilda opinionsrörelser
får ju tycka vad de vill om alla världens regimer och – inom ramen för folkrätten – arbeta på att ändra dem. Men »vi» – varmed
hr Olsson tydligen menar det svenska folket –
kan inte officiellt göra detta utan att etablera
oss minst i en position av kall krigföring gentemot länder, vilkas regimer vi av principiella
skäl inte gillar. Dessa länder själva kan nämligen ha en egen uppfattning om saker och
ting. Tänk om de skulle proklamera »en strä-
van att omändra regimen» i Sverige! Hr Olsson kan lämpligen reflektera över vilka åtgärder de i så fall skulle vidtaga för att en dylik strävan skulle vinna omvärldens tilltro.
Dramatens affärer
Nummer 16 av Dramatiska teaterns programkrift ”Dramaten” innehåller en del diskussioner om teaterns ekonomiska situation. Denna har stadigt försämrats de senaste sex åren,
trots ökade anslag och trots att dessa konsekvent överskridits. Teaterchefen Erland Josephson betonar att Dramaten sökt infria de
i statsverkspropositionerna återkommande önskemålen, oförändrad personalstyrka, bibehållen kvalitet och lika omfång på verksamheten.
Man har gjort det, säger han stolt, ”under
trycket av allt sämre bokslut och en nu angripen lågprisprofil, för att nu ett tag få låta
som om vi hörde hemma på handelssidan i
stället för teatersidan”.
I skriften diskuteras bl a teaterns prispolitik. Biljettpriserna har legat nominellt oförändrade – vilket reellt innebär en ansenlig
sänkning – sedan hösten 1963. För vissa besökskategorier, ungdom och pensionärer, har
t o m lättnader införts. Detta har, som fyndigt
påpekas i Dramatens anslagsäskande för budgetåret 1970/71 ”medfört att den inspelade
årsrecetten fått allt mindre betydelse i teaterns
budget”.
Ivrigt agiteras nu för en fortsatt lågprislinje
enligt målsättningen att hävda ”en kulturpolitisk syn framför ett företagsekonomiskt tänkande”. Denna syn illustreras bl a av ett uttalande av statsminister Palme: ”Teater som
är förbehållen en penningstark publik blir aldrig samhällskritisk och ju bredare publikunderlag en teater har desto mer samhällsengagerad blir den”. Följdriktigt föreslås i anslagsäskandet att ”en radikal sänkning av entreavgifterna till en ”ordningsavgift” eller ett fullständigt slopande av dem” allvarligt övervägs. Alltjämt uppges nämligen priserna vara
så pass höga, att de för många utgör ”en
negativt styrande faktor” vid val mellan olika
möjligheter till kulturkonsumtion och förströelse.
De anförda motiveringarna låter påskina att
biljettpriserna alltfort befinner sig på höga
169
höjder. I själva verket ligger de billigare biljetterna till Dramaten under exempelvis en
biobiljett eller en entreavgift till en allsvensk
fotbollsmatch. Det förefaller därför knappast
troligt att en breddning av publikunderlaget
och teaterns därmed åtföljande vidgade samhällsengagemang i avgörande grad skulle äventyras av att biljettpriserna ökas. Särskilt inte
om sådana höjningar interfolierades av en
information, som understryker att priserna ändå, jämfört med mycket annat i samhället,
till följd av statsunderstöd kan hållas på en
relativt sett tämligen låg nivå.
Vad skulle f ö hända om alla andra offentliga tjänster utbjöds gratis eller till en ”ordningsavgift”? Kostnadsmedvetandet hos allmänheten skulle givetvis minska. Men därtill
kommer, vilket inte är minst viktigt, att möjligheterna att bygga ut och förbättra den offentliga servicen reducerades. Just detta faktum är ett bärande motiv bakom kraven på en
vidgad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster. Det nuvarande skattetrycket – som också
utgör ”en negativt styrande faktor” på många
potentiella teaterbesökares ekonomi – går
inte att skärpa ytterligare. Då återstår endast
att låta medborgarna mer än nu direkt betala
för de tjänster de efterfrågar av stat och kommun.
Eftersom Dramaten till betydande del finansieras av de enskilda själva, även de icke teaterintresserade, via skatterna, torde teatern få
finna sig i att inte ens denna institutions affä-
rer är så privilegierade att ett företagsekonomiskt tänkande kan negligeras. Dramatens
förhållanden hör inte enbart hemma på teatersidans elfenbenstorn utan även på den kanske mera triviala men förvisso också ‘”samhällsengagerade” handelssidan.
Eländets förklaring
David Hellden, »skaparen» av Stockholms
universitets jätteanläggningar i Frescati, är
känd som en entusiastisk om också originell
estet. Just därför har det varit svårt att förstå hur han kunnat lyckas med att skapa något
alltigenom gråtråkigt och otrivsamt av miljön
i Frescati. Vidare har det varit förvånande att
så liten hänsyn tagits till studenternas behov
och till en modern tids önskemål om nära
kontakt mellan lärare och studenter. Både den
yttre och inre byggnadsmiljön påminner- som
numera bekant – mera om ett »modernt» jättesjukhus eller slakthus än om ett lärdomstempel. studenternas behov av fritidslokaler,
restauranter, affärer etc (26 000 studenter håller till där) är inte åtgärdade och blir det
inte på åratal. Goda kontaktmöjligheter mellan lärare och studenter kommer förmodligen
aldrig att kunna etableras. Byggnadsplaneringen är inte tänkt så.
Förklaringen till eländet har nu kommit
genom en intervju, som hr Hellden givit en
studenttidning (Gaudeamus 2/1972). Han har
helt enkelt lämnats ensam med sin uppgift.
Det har varken funnits rimlig kontroll på att
inte hans egna infall fått bestämma alltför
mycket eller tillräcklig vägledning för honom
om de verkligt väsentliga behoven.
På fråga varför han valt konstnären Baertlings tavlor till utsmyckningen av det första
huset (kostnad 250 000) – de andra fyra har
man inte haft råd med – upplyste han att han
tyckte om Baertling. »Visserligen är det få
som förstår sig på Baertling och som någonsin
kommer att göra det. Men när man väl begriper spänningen i hans tavlor …»
Det demokratiska universitetet har alltså
prytts med tavlor riktade till en elit av estetiska finsmakare. En likartad exklusivitet vid valet av problemlösningar präglar allt annat i
Frescati. Hr Hellden har ett intressant svar
på frågan, om Frescati sett annorlunda ut om
han fått fria händer och sluppit föreskrifter
från byggnadsstyrelsen: »Nej det hade det inte. Det har blivit som jag velat.»
Det är då inte att undra på att studenternas
önskemål inte är tillgodosedda. Hr Hellden
talar rakt på sak om att »när Frescati planerades var det ingen som brydde sig om vad
studenterna ville – eller rättare sagt jag fick
inte reda på det.»
För den som inte redan gapar av häpnad
räcker det säkert att citera arkitektens svar på
studenttidningens bekymrade undran: »Men
om man planerar ett så stort universitet som
Frescati – tar man inte självmant kontakt med
de grupper som ska fungera där». Hr Hellden
bekände: »Det blev bara inte ”så. Jag har rest
runt i hela världen, tittat på universitet och
försökt göra en syntes av det jag sett. Jag gjorde också en privat expedition genom alla institutionerna tillsammans med professorerna
för att få veta vad som behövdes. När det gäller studenternas önskemål så är de ju en målgrupp som förändrar sig hela tiden. Det är
svårt att veta vad de egentligen vill.»
Hr Hellden är värd all respekt för sin öppenhjärtighet. Med den har han i en nästan
patetisk aningslöshet avslöjat vad många numera börjat misstänka: nämligen att det måste
vara något fel någonstans på organisationen
av den statliga byggnadsverksamheten. För den
enkle skattebetalaren börjar onekligen tanken
svindla, när han efter dessa hr Helidens klara
verba begrundar att Frescati-universitetet, när
det till sist blir färdigt, kommer att ha kostat
milliarder – och att det »planerats» så som
arkitekten själv så vältaligt illustrerat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner