Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 27 november.
Lagerhållning, försvarsberedskap I olika sammanhang har under
och konjunkturpolitik. senare år såväl i Sverige som
utomlands i den offentliga debatten om försvarets återuppbyggande
med eftertryck betonats icke blott att detta innefattar ett stärkande
av stridskrafterna till lands, till sjöss och i luften, utan även att
däri såsom en viktig beståndsdel ingår även ett fjärde moment, nämligen tryggande av den »inre fronten>>, Enighet råder allmänt därom,
att den betydelsefullaste uppgiften vid försvaret av »the Home Front>>
är tillgodoseendet av landets behov av de för den direkta konsumtionen liksom för den industriella produktionen oundgängliga importvarorna. Med alldeles s~irskild styrka gör sig denna synpunkt
gällande – såsom ock niirmare utvecklas i fil. kand. Henrik Åkerlunds artikel på annan plats i detta tidskriftshäfte – i ett land som
Sverige med dess siiregna, mångskiftande och av utrikeshandeln
så starkt dominerade ekonomiska struktur.
Samrna problem föreligger emellertid, om måhända också icke lika
utpriiglat, i dc övriga nordiska länderna. Med hänsyn till deras beroende av tillförseln utifrån liksom även avsättning å främmande
marknader av de egna produkterna är man i själva verket berättigad
tala om förefintligheten av en alldeles speciell art av ödesgemenskap
de nordiska staterna emellan. Belysande för problemets karaktär
och omfattning är nedanstående sammanställning, utvisande importen till Danmark, Finland, Norge och Sverige av vissa viktigare.
varuslag. Tablån, vilken grundar sig på beräkningar, som återfinnas i den av nordiska delegationen för ekonomiskt samarbete i fjol
utgivna publikationen »The Kortbern Countries in \Vorld Economy>>,
Importen till dc nordiska liindcrna av vissa viktigare rävaror är 1935.
(Ton.)
Varuslag Danmark : Finland Norge
Spannmål:
Vete ..
Majs ..
Oljekakor ete.
Kaffe . . . .
GödningHämnen
KantHehuk och kautschukvaror . . . . .
Hudar och Hkinn
Spånadsämnen:
:!61,200 .
213,000 .
603,:~00 l
25 200.
474;400!
7,000
8,000
Ull . . . . . 2,000
, Bomull . . . o 7,600
l stenkol och brännoljor . o l 6,861,400
59,200 l 83,300 ;
53,200 122,100
i)1,\JOO 1
52,000
17,300 i 20,100
130,000. 109,200
3,400 2,900
10,100. 5,000
l
2,400 l 1,000
12,600 . 2,900
1,362,600 l 3,229,700
l’ .
Sverige l! Summa
42,600 : (H6,300
43,000 431,300
200,400 907,600
48,500 l 111,100 i
331,200 ‘ l ,044,800′
9,700 23,000
19,100 42,200
8,600 14,000
27,800 60,800
7,780,900 18,224,600
659

Dagens frågor
avser förhållandena år 1935. Såvitt rör Sverige kompletteras dessa
siffror alltså på ett värdefullt sätt av de statistiska uppgifter för
år 1937, vilka återfinnas i Åkerlunds förut åberopade artikel. A andra sidan torde icke kunna bestridas, att det är av intresse att till
jämförelse med de Åkerlundska siffrorna, vilka ju hänföra sig till
ett utpräglat högkonjunkturår, ställa sådana, vilka kunna antagas
representera ett, statistiskt sett, mera normalt år.
De anförda siffrorna giva, liksom Åkerlunds redogörelse, oförtydbart vid handen, att det är ett utomordentligt komplicerat problem
som möter, när det gäller att i händelse av en mot de nordiska staterna riktad avspärrningsaktion tillgodose behovet av importerade
konsumtionsvaror, liksom att hindra att den industriella produktionen lamslås av brist på råmaterial. Uttalandena härom äga giltighet oavsett den modifikation, som måste göras med hänsyn till de
fall, då importen härrör från annat nordiskt land; den internordiska
handeln torde nämligen icke täcka större del än cirka 12 procent
av den totala omslutningssiffran. Att säkerställa det nordiska importbehovet av alla viktigare varuslag genom en med hänsyn till
en långvarig avspärrning anpassad lagerhållning ~ir en praktiskt
och ekonomiskt ogenomförbar tanke. En synnerligen belysande redogörelse för de svårigheter, som för Norges vidkommande skulle
möta en sådan upplagring, återfinnes i en i den norska tidskriften
»Samtidens» majhäfte 1938 publicerad redogörelse (»Norges Selvbergingsevne under en Krig») av J ohan Vogt; Vogts undersökning
utmynnar i slutsatsen, att en för de nödvändigaste norska behovens
tillgodoseende under ett års tid erforderlig lagerhållning skulle
kräva en investering av icke mindre än 450 miljoner norska kronor
och vara förenad med årliga omkostnader å 40-45 miljoner kronor.
Under nu angivna förhållanden måste man stanna vid, att problemet icke låter sig lösa, därest en någotsånär allsidig varuupplagring åsyftas. I detta läge är det med utomordentligt intresse, som
man tager del av ett uppslag, vilket framförts i den engelska debatten på hithörande område. Från delvis helt andra utgångspunkter anvisas där en lösning av uppgiften, som visserligen endast är
partiell men som å andra sidan innebär ekonomiska fördelar med
räckvidd långt utöver den avspärrningssituation, vilken tjänat som
utgångspunkt för diskussionen. Förslagets v~ircle förringas icke
därav, att dess upphovsman är Englands ledande nationalekonom,
J. M. Keynes. Frsprungligen framlade denne sitt förslag i ett förcdrag inför the British Association i Cambridge och har sedermera publicerat detsamma i septemberhäftet av the Economic Journal. Keynes fäster inledningsvis uppmärksamheten ä tvenne i stort
sett parallella utvecklingslinjer, nämligen å ena sidan priskurvan
för de viktigaste råvarugrupperna och å andra sidan förändringarna
i lagerbestånden för samma varukategoriers vidkommande. Keynes
konstaterar därvid de utomordentligt våldsamma fluktuationer, vilka
priserna å dessa varor genomgått men som vanligen förbises av
allmänheten därigenom att dess uppmärksamhet i främsta rummet
660
Dagens frågor
inriktas på indexserierna, vilka – särskilt såvitt angår grupp- och
generalindiccs – dölja kortfristiga variationer i noteringarna av de
individuella varuslagen. Såsom exempel på de förändringar, varom
här är fråga, anför Keynes fyra olika stapelvaror, nämligen
kautschuk, bomull, vete och bly, samt undersöker för var och en
av dessa med huru många procent det högsta noterade priset under varje år i senast förflutna tioårsperiod överstigit det lägsta priset under samma år. Hesultaten äro förbluffande. Skillnadcn mellan
högsta och lägsta priset har i fråga om kautschuk endast en gång
under tioårsperioden understigit 70 procent. I genomsnitt har högsta
årsnoteringen legat 96 procent över den lägsta. Motsvarigheten till
sistnämnda siffra är för bomullens vidkommande 42 procent, för vetets 70 procent och i fråga om bly 61 procent. Keynes understryker
de ödesdigra verkningarna av dylika prisfluktuationer. Svårigheterna att inskränka produktionen vid prisfall leder till uppkomsten
av lager, som betraktas som onormalt stora men som icke desto
mindre, när efterfrågan accelereras och prisvågen åter stiger, förefalla alldeles otillräckliga, med följd att en på lång sikt oekonomisk utvidgning av produktionen kommer till stånd, vilken i sin
tur leder till sammanbrott, nya prisfall och nya lageröverskott
Sedan Keynes dryftat olika botemedel mot det onda – bland vilka
kunna nämnas prisöverenskommelser på privat initiativ eller under statliga auspicier ävensom olika internationella kontrollplaner
av annan karaktär- övergår han till att utveckla en tankegång, som
just mot bakgrunden av diskussionen om den ekonomiska försvarsberedskapen och de eventuella möjligheterna att kompensera en
varuspärr förtjänar särskilt intresse. Keynes stannar nämligen för
att rekommendera uppbyggandet av rävarulager inom Storbritannien, vilka skulle tjäna i första hand såsom instrument för utjämnande av de nuvarande fluktuationerna i utbud och efterfrågan.
Förslaget går i korthet ut på att den brittiska regeringen skall erbjuda råvaruproducenter inom imperiets olika delar lämpliga lagerutrymmen i Storbritannicn, antingen utan särskild kostnad för upphiggarcn eller ock mot en låg, nominell avgift. Staten skulle icke
bliva ägare till lagren, utan dessa skulle tillhöra uppläggaren, och
den sistnämnde skulle därför vara den, som finge bära riskerna av
prisfall likaväl som skörda vinsten av en prishöjning, något som
i sin tur förutsätter en fri förfoganderätt för uppläggaren över de
upplagda varorna. Kcynes tänker sig vidare, att staten skulle ha
möjlighet att belåna de upplagda varorna till 90 procent av marknadspriset vid tidpunkten för varornas uppläggande, varvid antingen
ingen ränta alls eller ock samma låga r~inta som för skattkammarväxlar skulle debiteras. Vidare skulle en minimilagringstid av förslagsvis tre månader gälla, varjämte en månads varsel skulle iakttagas före såväl varornas uppläggande som deras uttagande. Dessa
tidsfrister skulle ha till syfte att hindra, att för den normala omsättningen avsedda lager sökte sig till de nya upplagshusen; skulle
så bli fallet, vore ju föga vunnet med den föreslagna anordningen.
661
Dagens frågor
Ett genomförande av en lagerhållning efter nu skisserade riktlinjer skulle visserligen leda till att såväl kvantiteten som sammansättningen av de upplagda varorna varierade från tid till annan.
Men Keynes ger uttryck för övertygelsen, att genomsnittligt skulle
de i Storbritannien förefintliga lagren av råvaruförnödenheter vä-
sentligt överstiga den tillgång, som utan en dylik anordning kunde
påräknas. Såsom särskilda fördelar med systemet framhåller Keynes
slutligen följande:
staten eller enskilda förbrukare skulle få möjlighet att i en tillspetsad utrikespolitisk situation utan tidsutdräkt förvärva betydande
kvantiteter råvaror, vilka eljest måst skeppas från transoceana länder. Denna förshirkning i den ekonomiska beredskapen skulle uppnås till en årlig kostnad för det allmänna, som skulle belöpa sig
till allenast cirka 4 procent, under det att man vid en lagring i helt
statlig regi med hänsyn till prisfalls- och förstöringsriskerna måste
räkna med årskostnader på minst 10 procent av lagervärdena. En
måhända än större vinning skulle emellertid uppnås på det kommersiella området, i det att tillskapandet av en ökad lagerreserv nära
förbrukningscentra skulle avsevärt minska leveranstiderna vid stigande efterfrågan. Vidare skulle Storbritanniens ställning vid förhandlingar med råvaruproducenterna stärkas, och likaså skulle dess
position såsom centrum för transitohandel väsentligt befästas. Den
allra viktigaste fördelen komme väl dock att bestå i de möjligheter.
som en rationellt ordnad lagerpolitik enligt antydda riktlinjer skulle
öppna till en mildring av de konjunkturella växlingarna i priserna
på här ifrågavarande, konjunkturutvecklingen i eminent grad dominerande varuslag med resultat, i sista hand, att också de nuvarande
meningslösa produktionsvariationerna på detta gebit dämpades.
Keynes erkänner själv att åtskilliga invändningar kunna göras
mot tanken att bygga upp varulager såsom en slags krigsförsäkringsåtgärd och i syfte att mildra konjunkturväxlingarna. I någon mån
bero invändningarna på att de båda antydda motiven delvis måste
råka i konflikt med varandra. Att under en högkonjunktur med då
rådande toppriser lägga upp ansenliga rävarulager är ju motsatsen
till vad som ur konjunkturpolitisk synpunkt måste anses rationellt.
Anmärkningar, som bygga på detta förhållande, förfalla dock givetvis i den mån uppbyggandet av lagren kan uppskjutas till en depressionsperiod. Andra invändningar, vilka Keynes själv tydligen
förbisett, kunna emellertid riktas mot detaljpunkter i hans förslag.
Exempelvis måste tanken på en minimitid för upplagringen liksom
ock på en viss tids varsel före uppläggandct i upplagshusen förringa den kommersiella fördelen av att ha lagren tillgängliga i
omedelbar närhet av förbrukarna. Principen om att uppläggaren
själv skall bära prisfallsrisken, vilken grundsats måste betecknas
som ett väsentligt komplement till principen om att uppläggaren
också skall skörda prisstegringsvinsten, torde endast med svårighet
kunna upprätthållas, därest staten skall medgiva en så hög belå-
ning som till 90 % av varorna.
662
— — —————-~
Dagens frågor
Trots att Keynes’ projekt sålunda i sina detaljer otvivelaktigt vidlådes av brister, synes dess grundtanke bärkraftig och värd den
största uppmärksamhet. Den företer för övrigt icke få beröringspunkter med det experiment, som sedan i fjol pågår i Sverige med
lagerhållning i statens reservförrådsnämnds regi. Detta hindrar naturligtvis inte, att det synes väl värt diskuteras, huruvida icke de
av Keynes angivna riktlinjerna med dessas vidare syftning skulle
kunna bliva vägledande för den fortsatta utformningen av vårt eget
lands, ja, måhända även övriga nordiska länders program för en
krigs- och krisberedskap. Det innebär icke någon som helst kritik
av reservförrådsnämndens verksamhet, om man ger uttryck för den
förmodan, att eu betydande del av den import och lagring av förnödenheter, som nu sker på statens risk, med fördel skulle kunna
handhavas av enskild företagsamhet i lämplig samverkan med staten.
Här skall endast i nära anslutning till Keynes synpunkter dryftas
några tänkbara huvuddrag av en på dylik samverkan byggd beredskapsplan.
Såsom mycket angeläget måste betecknas planens samordnande med
de riktlinjer för den statliga investeringsverksamhetens inpassning
i konjunkturcykeln, varom enighet i princip numera torde råda mellan praktiskt taget alla politiska partier. Under det första skedet
av en lågkonjunktur skulle sålunda såsom beredskapsarbeten för
lindrande av arbetslösheten på lämpliga platser uppföras upplagshus och andra fasta anläggningar för den planerade lagerhållningen.
Arbetet härpå borde bedrivas i så skyndsam takt, att när priserna
å de viktigaste varor, varom här är fråga, kunna förväntas hava
nått bottenläget och således kunna inköpas på särdeles gynnsamma
villkor, utrymmen skulle kunna ställas till förfogande för deras lagrande. Lagerutrymmena skulle visserligen kunna tänkas – i enlighet med den Keyneska planen – erbjudas vederbörande råvaruproducenter, men för Sveriges del synes det ligga närmare till hands
att för ändamålet bilda särskilda importbolag, i spetsen för vilka
skulle ställas personer med beprövad erfarenhet inom hithörande,
onekligen mycket komplicerade område. För finansieringen av dylika kapitalkrävande företag skulle i främsta rummet kunna tänkas
anlitas de mycket betydande reserver av likvida medel, som för närvarande finnas innestående i riksbanken och hos affärsbankerna och
vilkas förhandenvaro nu framkallar åtskilliga bekymmer. Skötes
en sådan lagerhållning med verklig sakkunskap, synas stora förutsättningar finnas för att rörelsen, trots den ovedersägliga risken,
skall giva en avsevärd nettoavkastning. En ovillkorlig betingelse
härför är dock, att den största möjliga handelsfrihet tillförsäkras
företagen. Ett viktigt moment i denna handelsfrihet skulle otvivelaktigt bestå däri, att upplagshusen förlades inom frihamnsområden
i kusttrakterna. Därigenom skulle, i än högre grad än eljest vore
fallet, lagren komma att tjäna som en potentiell reserv icke blott
för Sverige utan även för Norden i övrigt.
En sådan plan innebär naturligtvis å andra sidan icke någon de- 663
Dagens frågor
finitiv eller fullständig lösning av de berörda problemen. Den garanterar icke vårt lands eller Nordens självförsörjning vid ett
blockadkrig. Men förefintligheten av betydande lager av skrymmande råvaror skulle i vart fall hava den fördelen, att det tillgängliga handelstonnaget frigjordes för hitfraktning – under förutsättning att spärren icke vore fullständig – av andra nödvändighetsartiklar, vilka icke lämpligen kunna bliva föremål för lång
tids bevaring. Realiserandet av ett förslag enligt de antydda riktlinjerna kräver vidare lång tids förberedelser; en huvudförutsättning för detsamma är, att uppbyggandet av lagren förlägges till en
depressionsperiod. Frågan är alltså om vi kunna räkna med så långt
andrum, innan vi ställas inför en europeisk konflikt med ty åtföljande blockadhot, att åtminstone någotsånär ansenliga lager hinna
anskaffas. Här kan man endast hänvisa till att mycket talar för,
att det kan dröja ännu ett par år, innan den politiska krisen ånyo
blir akut, under det att en vändning av den ekonomiska konjunkturen till det sämre kanske är mindre avlägsen, och att slutligen erfarenhetsmässigt risken för ett större krig är minst under en lågkonjunktur. Slutligen måste man vara klart medveten om, att tillvaron av reservlager av en storleksordning, varom nu är fråga, icke
utgör enbart en källa till säkerhet för ett land utan att densamma
även kan vara en anledning för en avogt sinnad eller svårt beträngd
makt att söka förstöra eller sätta sig i besittning därav.
Häremot har man att väga de ovedersägliga fördelar av handels- och konjunkturpolitisk natur, vilka varit utslagsgivande för
Keynes’ ställningstagande, och vilka säkerligen skulle visa sina
välgörande verkningar i icke mindre grad om experimentet vågades
även i vårt land. Vad som skulle vinnas vore i korthet främst det,
att vi ernådde många av de obestridliga fördelar, som besittningen
av de viktigaste råvarutillgångarna medför under en högkonjunktur, men undveke de lika påtagliga nackdelar, som i depressionstider
äro förbundna med innehavet därav. Och Sverige skulle i en tid då
de restriktiva tendenserna växa sig allt starkare i handelspolitiken,
ta ett betydelsefullt initiativ till återställandet av ett friare och rikare varuutbyte icke blott med våra transoceana leverantörer utan
också med våra nordiska grannar; kanske öppnar sig här rent av ett
perspektiv mot en i sena tider återuppstående Hansamakt.
Det nya Den första stormande hänförelsen över Chamberlains beEuropa. hjärtade ingripande och världsfredens räddande har nu
lagt sig och på många håll efterträtts av en högst desillusionerad och
pessimistisk stämning. Det är ej längre många, som våga tro, att
man i Miinchen verkligen har bärgat freden för vår generation. I
både England och Frankrike har oppositionen mot de statsmän, som
satte sina namn under fyrmaktsöverenskommelsen, hastigt hårdnat
till och ånyo fått luft under vingarna efter att de första dagarna
hava synts satt ur spelet för åtskillig tid framåt. I Frankrike förefaller kabinettet Daladiers fortsatta tillvaro ganska problematisk.
664
Dagens frågor
On;akerna hiirtill äro i första rummet inrepolitiska. :Främst yttrar
sig besvikelsen över Dalaeliers vacklan och dröjsmål med begagnandet av sina fullmakter, en tvekan, Horn föga motsvarar hans nästan
diktatorsmiissiga allyrer några dagar tidigare. Vidare har den nye
finansministern, Paul Reynaud (»den lilla pestråttan» enligt Action
fran()ai.~es blomstersmyckade vokabuhir), väckt en ursinnig förbittring på viinsterhåll på grund av sina beslutsamma försök att med
åsidosättande av folkfrontens trosartiklar sätta fart på den franska
JJroduktionen. Det intressanta är emellertid, att Dalaeliers förtjänster som fredens riiddare ej tyckas riicka till för att besvärja denna
storm. I denna situation har Bonnet velat spela ut en trumf genom
sitt nya tysk-franska non-aggressionsavtal efter mönster av det tyskengelska i Miinchen. Ef1’ekten återstår att se, och möjligen blir det
Berlin, som skördar vinsten i form av en viss kyla mellan Paris och
London. På sistnämnda ort förefaller n~imligen avtalet föga opportunt på grund av den anglosaxiska reaktionen mot de tyska pogromerna.
‘l’ydligare är bakslaget efter Miinchen i England, där en rad fyllnadsval visat oppositionens tillväxt och diir den folkfrontsbetonade
radikalen och utrikesskribenten Vernon Bartlett lyckats erövra en
valkrets från regeringen just tack vare sitt utrikespolitiska program.
Att stämningen även inom regeringsblocket är högst blandad i fråga
om Chamberlains utrikes- och försvarspolitik, visa tidningarna och
parlamentsdebatterna snart sagt var dag.
Det är höjt över varje tvivel, att den tyska regeringen själv i högsta
grad har bidragit till denna förskjutning i den engelska opinionen.
Hitlers offentliga anföranden efter Miinchen hava samtliga varit
ytterst snäva mot England, förbigått Chamberlains ansträngningar
med tystnad och utpekat vissa framskjutna. engelska politiker
(Churchill, Eden, Duff-Cooper och arbetarpartiets andre man, Greenwood) såsom olämrJliga för regeringsställning på grund av förmenta krigiska böjelser. Detta bryska ingripande på ett område, där
man i England iir ytterst känslig, har naturligtvis varit allt annat
iin ägnat att förbättra relationerna mellan de båda germanska stormakterna. Än olyckligare hava naturligtvis de senaste veckornas
ohyggligheter verkat. Den nationalsocialistiska mobbens av de ansvariga myndigheterna tolererade och av allt att döma även anstiftade pogromer och, kanske i än högre grad, riksregeringens egna juridiska
och ekonomiska åtgärder mot dc tyska judarna – stamping outmetoden tillämpad på en hel folkminoritet -kunde ej annat än göra
ett katastrofalt intryck i England, där man i utrikespolitisk debatt
sedan GladRtones dagar aldrig vädjat förgäves till de humanitära
känslorna. Den häftiga reaktion mot Tyskland, som amerikanerna i
skydd av Atlanten kunnat Rläppa lös, har också haft sin naturliga
återverkan i England. En första realpolitisk följd har varit, att kolonifrågan, som syntes stå inför en lösning i godo, nu har råkat in
i en återvändsgränd. Engelska eftergifter till den nuvarande tyska
regimen äro åtminstone för åtskillig tid framåt uteslutna. Den tyska
665
46- 38777. St·cnsk Tidskrift 1938.
Dagens frågor
pressens våldsamma hetskampanj mot England såsom kolonialmakt
har satt pricken över i. Förbindelserna äro sämre än på länge.
De händelser, som kraftigast bidragit till denna utveckling- Hitlertalen, judepogromerna och Göbbels’ kampanj mot England – utgå
alla från den tyska regeringen. Det förefaller därför ostridigt, att
Berlin helt enkelt har velat hindra en försonligare stämning att växa
fram på bägge sidor av Nordsjön. Orsakerna till en dylik strävan
äro svåra att finna. Det kan hända, att man i Berlin förbereder
någon stor aktion inom en relativt nära framtid och därför vill hava
ångan uppe. Men orsakerna kunna också ligga på det rent psykologiska planet. Otvivelaktigt har den överhängande krigsfaran i september på sina håll i Tyskland väckt tvivel på om man i Wilhelmsstrasse verkligen handlar efter direktiv från högre makter än de
jordiska. Det kan därför vara opportunt att ånyo vädja till alla tyskars nästan extatiska lojalitet mot förmodade hot utifrån och suggerera fram den ännu för några år sedan så välgrundade känslan av att
tillhöra ett förföljt och åsidosatt folk. Som den erforderliga boven
i denna tablå hava väl judarna i och med sitt snara försvinnande ur
Tyskland spelat ut sin roll. Ryssland vållar väl efter allt, som där hänt
på senare år, ej längre de rätta kalla kårarna efter en tysk ryggrad.
John Bull är då kanske närmast till att bli målad på väggen, när
det gäller att stimulera till ytterligare byte av smör mot kanoner.
Påfallande är, att denna hets mot England kombineras med en
högeligen fryntlig min mot Frankrike, särskilt framhävd i samband med det franska ambassadörsskiftet i Berlin. I Rom, axelns
andra, numera något i skymundan fungerande ändpunkt, äro rollerna ombytta. Trots den engelska oppositionens förbittring har det
engelsk-italienska påskavtalet äntligen och under ömsesidiga vänskapsbetygelser satts i kraft, till den verkan det hava kan. Däremot
visar Mussolini Frankrike sin allra bistraste rornarmin och låter antyda, att en försoning mellan de båda latinska systrarna endast kan
vinnas genom stora offer från den äldres sida. Det iir tänkbart, att
till och med territoriella anspråk – det har talats om både Tunis,
Somalilandet och Nizza – komma att resas av Cresars arvtagare.
Viktigare än de nämnda faktorerna äro dock djupare liggande orsaker till bakslaget efter de första oktoberdagarnas glädjeyrseL Mall
har i Paris och London fått klart för sig, hur fullständigt maktbalansen i Europa har skiftat. De under mobiliseringsdagarna avslöjade bristerna i det egna krigsmaskineriet, särskilt Frankrikes
flygvapen och Englands luftskydd, hava ytterligare accentuerat
denna oro. Otvivelaktigt hade man i vidsträckta kretsar i England
och även på inflytelserika håll i Frankrike klart för sig, att Versaillesfredens Tjeckoslovakiet var en onaturlig skapelse, vars gränsermåste rättas, om Europas fred i längden skulle kunna räddas. Somliga anade nog också, att Benesjs prisade och vitmenade idealdemokrati innantill var fylld av de dödas ben och allsköns orenlighet.
Men man hade förbisett, att man under Pragregeringens inflytande
så länge hade slagit dövörat till för sudettyskars och ungrares be- 666
Dagens frågor
rättigade klagomål, att deras slutliga befrielse ej blev, vad den några
år tidigare kunnat bliva, en triumf för rätten och för den fredliga
fördrags- och gränsrevisionen, utan en naken seger för Tysklands
militära makt och brutalt skickliga diplomati, vunnen ej blott på
Prags utan även på Paris’ och Londons bekostnad.
Prestigeförskjutningarna i Europa äro därför oerhörda. Hitler
står i samma läge som Bismark 1871 eller Bonaparte efter Marengo
och Luneville. (Jämförelsen med Austerlitz torde däremot gå för
långt.) Hans vilja är lag i Centraleuropa, som den slutliga gränsdragningen mellan Tjeckoslovakiet, Tyskland och Ungern visar. Den
sistnämnda staten har helt kommit inom Tysklands maktsfär, vilket på ett farligt sätt återspeglas i de sista inrikespolitiska händelserna i Budapest. Aven för Rumänien, Jugoslavien och Bulgarien
blir det tyska inflytandet mycket hotande. Åtminstone kung Carol
synes dock ej hågad att utan vidare uppgiva sin rörelsefrihet utan
söker alltjämt spela ut Englands politiska och finansiella makt mot
den tyska penetrationen. Litauen har tydligen nödgats giva tappt
i Memel. För Polen slutligen ter sig framtiden föga ljus. Danzig har
man väl redan skrivit av, men även korridoren, Oberschlesien och
de rutenska liinderna förefalla hotade. Det kan hända, att den bästa
uppgörelse, som W arschauregeringen kan få, blir att söka ersättning
för alla dessa områden på en tredje parts bekostnad.
Av de övriga stormakterna har Italien nöjt sig med att uppträda
som Tysklands sekundant. Det återstår att se, vad det har betingat
sig för vederlag för sina tjiinster. England är ur leken i CentralEuropa och får svårt att rädda det väsentliga av sitt gamla inflytande
på Balkan och vid Östersjön. Viirst hava händelserna drabbat Frankrike. Dess allianssystem iir krossat, dess både moraliska och politiska
prestige förintad, dess inflytande är begränsat bakom Maginotlinjen.
Betänkligast är, att ej ens denna fruktansvärda yttre katastrof synes kunna göra slut på partiernas hasardspel om Frankrikes framtid. I slutet av Repternber talades i frankofila kretsar om det »Redvanliga franska miraklet». Dess verkningar synas hava dunstat bort
med mirakulös snabbhet. Skall Prankrikes maktställning nu omsider
gå samma väg, som Spaniens gjorde under det senare 1600-taleH
Den begravda fram;ka hegemonien sörjes ej av många utom Frankrikes griim;;er – den har Rtått Europa alltför dyrt. Men det tyska
överviildet, som nu synes stå för dörren, visar redan drag, som kunna
komma att låta Ruhrockupationen, Poincare och Barthon framstå i
nästan idyllisk belysning.
Sanktionsfrågans Som bekant innehär numera den officiella svensenaste öden. ska ståndpunkten i sanktionsfrågan, att artikel 16
i folkförbundspakten de facto trätt ur funktion, såtillvida som den
i praktiken icke tillämpas. Härav följer enligt den svenska ståndpunkten, att sanktionsbestämmelsen icke längre kan vara obligatorisk för någon stat, varför rätten till fritt ställningstagande existerar i varje siirskilt fall. Denna tolkning av det faktiska liigets hety- 667
Dagens frågor
delse för paktbestämmelsernas räckvidd anses emellertid av vissa stater felaktig. Från detta håll gör man i stället gällande, att sanktionsförpliktelsen alltjämt måste tolkas så som den är skriven, d. v. s. att
den är obligatorisk ni:ir det gäller ekonomiska och finansiella åtgärder.
Denna skiljaktighet i tolkningen har framkallat oklarhet beträffande Sveriges förhållande till folkförbundet, en oklarhet som i vå-
ras föranledde en aktion i riksdagen från högerns sida, varvid krävdes att regeringen snabbt skulle verka för en bekräftelse i Geneve
för den svenska ståndpunkten. Uppnåddes icke en sådan bekräftelse
bleve det enligt högerns mening svårt för Sverige att kvarstå som
medlem i förbundet. Även från majoritetshåll uttalades emellertid
önskemål om att i Geneve få någon sorts erkännande åt den svenska
ståndpunkten. Utrikesministern själv ställde sig i riksdagsdebatten
kritisk till tanken.
Men händelsetempot är överrumplande snabbt i dessa dagar, och
några månader efter det att riksdagen behandlat saken samlades representanter för de sju s. k. alliansfria småstaterna, Sverige, Norge,
Danmark, Finland, Holland, Belgien och Luxemburg, till en konferens i Köpenhamn, varvid man – säkerligen efter en aktiv insats
från exc. Sandlers sida – enades om en kommunike beträffande förhållandet till N. F. I detta aktstycke tyckte man sig finna spår av
påverkan från den svenska opinion, vars talan förts i högerns reservation. De sju staterna nöjde sig sålunda icke med att understryka uppfattningen, att sanktionsbestämmelsen numera var fakultativ för alla stater, utan framhöllo därjämte att rätten till handlingsfrihet borde »uttryckligen konstateras»; detta låg, menade man,
i förbundets eget intresse. De sju makterna läto också förstå, att de
skulle återkomma till saken vid höstens Genevemöte.
Så ingick då, under det stigande hotet av ett världskrig, tiden för
den ordinarie folkförbundsförsamlingens möte. Den svenske utrikesministern inledde generaldebatten med ett anförande, hållet i anmärkningsvärt skarp form. Han erinrade om Köpenhamnskommuniken och framhöll, att man av hänsyn till förbundet självt icke
finge upprätthålla föreställningen om att sanktionerna voro obligatoriska. Därest inflytelserika stater ändock satte sig på tvären, så
ville exc. Sandler betona – »utan att vilja tala om risken för nya
utträden ur förbundet» – att det under sådana förhållanden skulle
vara omöjligt att undgå att N. F:s auktoritet i den svenska opinionens ögon ytterligare försvagades. (Här stödde sig exc. Sandler
uppenbarligen återigen på den konservativa opinionen i Sverige.)
Utrikesminister Sandlers anförande utmynnade i ett krav på
att »det faktiska läget» borde konstateras och accepteras. Den följande debatten i assemblen och den politiska kommissionen vittnade
vältaligt om den oklarhet som råder. Exc. Sandler har senare i
sitt tal å K. H. S. förklarat, att sammanlagt 27 stater, varav 19 europeiska, accepterat de sju staternas ståndpunkt, och han hävdar
att Sverige därmed uppnått en relativt tillfredsställande faktisk be- 668
—— —- ——~—
Dagens fnlgor
kräftelse på sin ståndpunkt. :Men tyvärr uttryckte sig flera av dessa
staters representanter mångtydigt och dunkelt. I sin helhet gav denna
frågas behandling en fullgod bekräftelse på det turkiska ordstävet:
»en åhörare behiiver mera förstånd iin en talare».
Någon formell bekriiftelse på handlingsfriheten uprmåddes icke
– därom kan man vara ense. Debatten i den politiska kommissionen
fortgick efter i huvudsak tre linjer. De nämnda sju staterna fingo
understöd från en del stater för sitt klara och otvetydiga hävdande
av rätten till full handlingsfrihet. Mot dem uppträdde som vanligt
de doktriniira paktfiirsvararna med Ryssland, Kina och Del-VayoSpanien i spetsen. Slutligen bildade England tillsammans med ett
stort antal stater en grupp, som intog en mellanställning. Mr Butler föredrog i kommissionen en deklaration från den engelska regeringen, vari medgavs att någon ovillkorlig sanktionsförpliktelse icke
f. n. föreligger; såtillvida gav alltså England de sju staterna rätt.
Men härtill fogades vissa betydelsefulla reservationer. Butler hävdade dels att paktens bestämmelser förbli orubbade, dels att det förelåge en generell förpliktelse att delta i överläggningarna med andra
medlemsstater om vidtagande av sanktioner i eventuella fall. Härvid vore visserligen varje stat berättigad att själv avgöra sitt ställningstagande, men samtidigt stode det fast, att när någon grepe till
krig, så vore detta en sak som auginge hela förbundet och något, som
en enskild stat icke kunde stå likgiltig för. Dessutom framhöll den
engelske representanten, att det var intet fel på pakten »i och för
sig», vilket han också påstod att alla voro eniga om. Det var endast
speciella omständigheter, som f. n. motiverade modifikationer i den
praktiska tillämpningen. Mr Butlers yttrande utmynnade i ett förslag om att kommissionen skulle i en rapport konstatera den faktiska situation, som uppkommit med anledning av de olika staternas
deklarationer betriiffande art. 16.
Engelsmännens hållning kan sålunda karakteriseras som ett vagt
instämmande i de sju staternas ståndpunkt men ett instämmande
med många reservationer. Vad fransmännen beträffar, är det tydligt att de helst skulle ha velat fasthålla vid sin gamla ståndpunkt
att paktens bestiimmelser fortfarande äro i full kraft. I franska regeringens deklaration fanns emellertid ett medgivande, att staterna vid tillämpningen finge ta hänsyn till sitt geografiska läge,
sin ekonomiska ställning och andra länders hållning. Man kan dock
näppeligen tolka detta som någon klarare eftergift åt de sju staterna.
När kommissionen hade att bestämma innebörden av den rapport,
som skulle avlämnas till assernbUm, uppstod en skärmytsling. I det
utkast som diskuterades fanns en sats om att kommissionen »noterar» den faktiska situation, som uppkommit genom de gjorda deklarationerna – detta enligt engelsmännens och svenskarnas önskan.
Denna formulering fann emellertid icke nåd inför de pakttrogna.
Universitetskansler Unden reste ett direkt krav på att formuleringen
skulle få stå kvar, men det hjälpte ej. Ett redaktionsutskott tillsattes, vari Sveriges ombud tog plats, och på grundval av ett förslag
669
Dagens frågor
från detta utskott beslöts en urvattning av den omtvistade meningen. De olika deklarationerna bifogades nämligen rapporten, vari
det emellertid efter ändringen hette, att kommissionen inte uttrycker någon mening om innehållet i deklarationerna eller om den de
facto-situation, »som enligt vissa delegationers uppfattning sålunda
uppkommit». Det svenska kravet på att den faktiska situationen
skulle »konstateras» i rapporten eliminerades sålunda i sista ronden,
och icke heller svarar ju rapportens slutliga lydelse mot Köpenhamnskommunikens ståndpunkt. Däremot upptog rapporten de engelska och franska påminnelserna om att tillgripande av krig mot en
medlemsstat berör hela förbundet och inte är något, som en medlem av förbundet kan stå likgiltig för. Dessutom inskärptes skyldigheten till förberedande gemensam konsultation i dylika fall.
Sammanfattningsvis torde sålunda kunna sägas, att den svenska
framstöten, vars innebörd tolkades av excellensen Sandler i generaldebatten i så fräna ordalag, formellt icke ledde till eftersträvat resultat. Däremot är det riktigt, att en rad staters representanter
under debatternas gång avgåvo deklarationer, som antingen överensstämma med Sveriges ståndpunkt eller ha åtminstone någon släktskap med denna. Många av dessa deklarationer voro emellertid så
vaga, att man måste ställa sig undrande till deras värde. Kvar står
också att den svenska tolkningen direkt motsades av ett par stater,
däribland Ryssland.
Den stora frågan om N. F. och dess ställning är avhängig av många
faktorer, givetvis allra främst den utrikespolitiska utvecklingen eller
söndringen i Europa. Debatten om sanktionsparagrafens tolkning
kan härvid bli blott akademisk Kleinkunst. Helt betydelselös behöver
den emellertid ej vara, och i varje fall måste svensk opinion vara
orienterad om olika förbundsstaters ståndpunkt till sanktionssystemet.
Tjänstemannarörelsens fram- Det är icke ofta, den stora allmäntida utvecklingslinjer. heten erfar något av de problem, som
tjänstemannarörelsen brottas med. Facktidskrifterna nå sällan ut
till en större krets och i den allmänna pressen är det endast mycket
speciella frågor, som bli belysta och då vanligen i största korthet
som ett återgivande av organisationernas yttranden över lagförslag,
korta referat av uppnådda förhandlingsresultat etc.
Genom ett initiativ av Svenska Industritjänstemannaförbundet
(SIF) ha dessa frågor på sistone kommit att nå en större publik.
Rent ytligt kan det se ut, som om de problem, som förbundet tar
upp till debatt i en broschyr betitlad »En kår – Ett förbund», icke
skulle ha något allmänt intresse utan endast beröra en tvist mellan
två tjänstemannaorganisationer, som icke kunna komma överens om
gränsdragningen för sin verksamhet. Broschyren söker nämligen
visa, att en annan existerande organisation, Svenska Brukstjänstemannaföreningen (SBF), icke endast är onödig utan direkt skadlig
för tjänstemannarörelsens framtid. Förhållandet är nämligen det,
670
Dagens frågor
att SH’ mottager anslutning från hela industriens tjänstemannakår,
då däremot SBF begränsat sitt verksamhetsfält till bruken. Men vid
bruken arbeta sålunda två organisationer parallellt och av SIF:s
broschyr framgår det tydligt, att åtminstone SIF betackar sig för
varje slag av samarbete. Anspråket går ut på en upplösning av SBF
och ett uppgående i SIF.
Det svar SBF hittills lämnat på broschyren ser ut att kunna sammanfattas på följande sätt: SBF beklagar splittringen inom tjänstemannakåren men konstaterar, att det icke är möjligt att ena tjänstemannakåren inom ett förbund, om detta skall vara SIF. Man kan
därför bereda sig på, att sista ordet ännu icke blivit sagt i industritjänstemännens organisationsfråga.
Det kan förefalla, som om SBl<‘ vore utslag endast av en separatistisk rörelse betingad av att en relativt liten grupp tjänstemän av
individuella och egoistiska skäl icke vilja underordna sig den större
rörelsen. Det är emellertid icke svårt att konstatera, att så knap- ]Jast är fallet. Motsättningarna äro mycket större än så och bottna
i skillnaden i uppfattningen om de vägar, tjänstemannarörelsen skall
gå, dels för att nå de bästa resultaten, dels för att åt tjänstemannakåren bevara dess särart i förhållande till andra arbetstagaregrupper.
Genom den från l januari 1937 gällande lagen om förenings- och
förhandlingsrätt har – på högerns initiativ och i ordagrann anslutning till dess motion – intagits bestämmelser om, att en förening
av arbetstagare har möjlighet att få ett i tredje kapitlet i lagen föreskrivet statligt skiljedomsförfarande tillämpligt, om föreningen hos
socialstyrelsen gör anmälan om s. k. fredsförpliktelse. Denna fredsförpliktelse innebär, att organisationens medlemmar åtaga sig att
icke tillgripa fackliga stridsåtgärder, och binder på motsvarande sätt
arbetsgivarna.
Riksdagsmajoriteten vid 1936 års riksdag räknade vid tillkomsten
av lagen med att tjänstemiinnen i landet kände en sådan samhörighetskänsla med sina företag, att de icke skulle genom fackliga stridsmetoder vilja utöva påtryckning mot sina arbetsgivare. A andra
sidan ville man göra ett effektivt fackligt framträdande möjligt
för tjänstemännen. Det måste fördenskull skapas andra vägar för
tjänstemannarörelsen än dem som arbetarnas fackliga organisationer
gått, om det skulle bli möjligt att göra tjänstemannaorganisationerna
effektiva. Denna utväg var att åt tjänstemännen införa ett statligt
skiljedomsförfarande. Det i lagen föreskrivna förfarandet innebär
emellertid icke att skiljedomsutslaget blir bindande. Vissa påtryckningsmedel finnas dock, bl. a. publicering av skiljcdomsutslaget, men
det överläts slutligen åt de registrerade organisationerna att kollektivavtalsvägen söka uppnå bindande skiljedom.
Som modern fackorganisation framträdde SBF först våren 1937.
Av vad då och d~irefter publicerats synes det framgå, att omorganisationen skedde som en direkt kritik av SIF och dess framträdande.
Omedelbart efter omorganisationen begärde SBF registrering av
fredsförpliktelse hos socialstyrelsen – liksom åtskilliga andra tjänste- 671
Dagens frägor
mannaorganisationer då eller senare, av vilka dc största äro Handelstjänstemannaförbundet samt arbetsledarnas, försäkringstjänstemännens och handelsresandenas organisationer. SIF däremot har icke
företagit sådan registrering och det synes uppenbart att SH’ icke har
för avsikt att låta registrera sig. Detta innehär sålunda, att SIF förbehållit sig rätten att som påtryckningf-lmedel bruka vanliga fackliga
kampåtgärder som strejk, blockad etc. Det krig, som SIF genom sin
broschyr förklarat SBF, gäller sålunda knappast pre;;tigcfrågan, om
den ena eller andra organisationen skall kunna vinna övertaget,
utan i stället om tjtinstemannarörelsen skall komma att gå den
»klassiska» vägen som fackliga kamporganisationer eller om skiljedomsvägen skall bli tjiinstemännens linje i framtiden.
Man torde därför ha all anledning att med största intresse taga del
av den utveckling fejden mellan SBF oeh SIF kan komma att få.
Om det är riktigt, som SBF påpekat — vilket det förefaller att Yara
– nämligen att de tjänstemannaorganisationer, som icke gå skiljedomsvägen, aldrig kunna bli så starka, att de ensamma kunna taga
en strid, så måste detta innebära, att tjänstemiinnen måste söka hjälp
hos Landsorganisationen. Men hur man än ser på problemet och om
man också bortser från vad det från det helas synpunkt skulle kunna
innebära, att tjänstemännen anslöto sig till L. 0., är det ganska givet,
att tjänstemännen själva skulle ha ganska litet att vinna därpå. De
måste kanske tigga om hjälp från L. O. och L. O. kan diktera villkoren för den lämnade hjälpen. Detta betyder ingenting annat, än
att tjänstemännen komma i en sådan beroendesttillning till L. 0., att
de riskera att förlora initiativet i sina egna och säregna frågor.
Att SBF icke tagit ställning till frågorna av några slags politiska
skäl eller att den skulle kunna kallas en förtäckt »höger-förening»,
därför att den går de av högern föreslagna, av dåvarande riksdagsmajoriteten godkända vägarna, måste vara tydligt. Därför
talar hl. a. det förhållandet, att SBF:s nuvarande, stridbare ordfö-
rande, korrespondenten .Joel Larsson, Sandviken, liir vara socialdemokrat. Det har bra litet med politik att göra, att en tjänstemannaorganisation genom ett logiskt resonemang konstaterar, att den
måste taga hänsyn till vad tjänstemännen själva vilja, om den vill
bibehålla sitt oberoende och ändå vara effektiv i sitt fackliga arbete.
Vilja tjänstemännen icke gå till strid, finns ingen annan lösning iin
skiljedom.
Existensen av SB:B’ och andra organisationer, som accepterat fredsförpliktelse, visar, att det finnes betydande grupper tjänstemän, som
uppenbarligen under inga förhållanden vilja låta fackliga stridsåtgärder vara ultima ratio i intressetvister. Ingen tjänsteman torde
vilja strida bara för stridens egen skull. Under sådana förhållanden torde det icke vara tänkbart att ena tjänstemännen i en organisation, som arbetar efter mönster av arbetarnas fackföreningar. I
vad mån det kan vara möjligt att ena dem i en organisation, som
arbetar efter skiljedomslinjen, beror väl niirmast på, om denna linje
ger tillfredsställande resultat.
672
Dagens frågor
Det förefaller närmast att vara en tillfällighet, att just SBF är
den enda organisation, som inom industritjänstemannakåren arbetar
efter skiljedomslinjen. Skälet är nog att söka i att SBF var den
enda existerande organisationen, som kunde genom en omorganisation framträda som en verklig facklig sammanslutning. Inom den
övriga industrin finns icke någon liknande organisation, och säkerligen har det ställt sig svårt att från grunden bygga upp en efter
fredslinjen arbetande förening just på de områden, där SIF arbetar.
Många tjänstemän tro sig dessutom bäst visa sin lojalitet mot sina
företag genom att stå utanför organisationerna, att vara »neutrala»,
även om de därigenom faktiskt gynna en organisationsform, vars
metoder de själva i högsta grad tilläventyrs ogilla.
Av de siffror, som SIF’ lämnat, framgår att förbundet räknar ungefär 13,000 medlemmar. Enligt pressuppgifter räknar SBF ungefär
3,000. Detta i sin tur innebär, att det nu finns ungefär 20,000 oorganiserade tjänstemän inom industrien. Förmodligen komma de båda
rivaliserande organisationerna att så påverka anställnings- och andra förhållanden, att den större gruppen oorganiserade i denna organisationsväsendets tid så småningom följer med, något som lagstiftningen kan si:igas ha förutsatt.
Att döma av uppgifter, som SBF under den senaste tiden publicerat, vill det synas, som om närmanden skett till föreningen från
tjänstemän vid sådana industrier, som ej falla under SBF:s verksamhetsområde. Är detta riktigt, skulle det kunna tydas som ett
tecken på, att även inom andra industrier än bruken finns det intresse bland tjänstemännen att organisera sig för fackligt arbete
efter skiljedomslinjen. Den nyss uppblossade striden mellan SIF
och SBF är sålunda icke blott den lilla organisationens kamp
mot en större utan även en strid om olika principer och ideer angående tjänstemannarörelsen och dess framtid. Detta synes vara
stridens kärna och just därför avvaktas stridens utgång med mer
än vanligt intresse.
Rättning mittåt Fyrtiosju av den nordamerikanska unionens fyrtioi U. S. A. åtta delstater förrättade den 6 november val av ledamöter i representanthuset. Utom den vanliga partiella förnyelsen
av senaten ägde dessutom guvernörsval rum i trettiotvå av dessa
stater. Den fyrtioåttonde, Maine, hade redan den 12 september valt
både guvernör och kongressmän. Härtill knöt sig dock intet större
intresse, eftersom valutgången kunde anses given: Maine var en av
de två stater som bevarat sin republikanska majoritet t. o. m. i 1936
års jordskred, och det fanns icke den minsta anledning att förmoda
annat än att valutgången även i år skulle bli densamma.
Valen voro i övrigt betydelsefulla ur två synpunkter. Dels avgjordes regeringens möjligheter att i fortsättningen leda lagstiftnings- och finanspolitiken efter sitt sinne, dels och kanske framför
allt gåvo valen en fingervisning om möjligheterna för 1940 års presidentval. Allmänt torde man ha väntat sig att den demokratiska
673
Dagens frågor
majoriteten skulle bevaras, men å andra sidan även någon republikansk återhämtning. Om dennas omfattning var det däremot svårt
att yttra sig med någon bestämdhet. Den demokratiske valledaren,
postministern Farley, som 1936 förutsagt resultatet med nästan kuslig precision, yttrade i en förklaring dagen före valet, att de republikanska vinsterna skulle bli mycket små; en förmodan från hans
motståndares sida att de skulle komma att uppgå till åttio mandat
betecknade han som »absurd».
I verkligheten var denna förutsägelse lika exakt som hans egna
spådomar för två år sedan. Republikanerna vunno åttioen platser,
varigenom deras mandatsiffra höjdes från 89 till 170. Demokraterna
förlorade sjuttiotvå platser och ha således i det nya huset 262 i stället för 334; de radikala småpartierna, vilka förut haft sammanlagt
12, ha praktiskt taget utplånats: endast 3 representanter av denna
typ återstå efter l januari. Av 35 nu valda senatorer äro 24 demokrater och 11 republikaner. Senatens nya sammansättning blir (de
hittillsvarande siffrorna inom parentes): demokrater 69 (77), republikaner 23 (15), oberoende progressiva 4 (4). Av de trettiotre nyvalda
delstatsguvernörerna äro 18 republikaner och 15 demokrater. Därvid är att märka, att de 15 som icke stodo under omval samtliga äro
demokrater, och att deras stater med två undantag (Delaware och
New Jersey) i år visa en mer eller mindre avgjord demokratisk
majoritet.
Som synes av denna översikt har det demokratiska partiet trots
förlusterna alltjämt klar majoritet i båda husen, och ehuru fullständiga röstsiffror ej föreligga är det även obestridligt att partiet bevarat sin övervikt inom valmanskåren. Emellertid är det ett välkänt förhållande att splittringen inom partiet är synnerligen stark,
och en närmare analys av resultatet är därför nödvändig. Det visar
sig då, att ej mindre än 120 av dess 262 representanter komma från
sydstaterna, där partiets konservativa flygel har överhanden. Ehuru
det naturligtvis skulle vara förhastat att utan vidare draga gränsen mellan partiets stridande grupper efter medlemmarnas geografiska fördelning, synes det föga troligt att Roosevelt för en fortsättning av sin hittillsvarande politik kan räkna på stöd från mera
än 175-200 av representanthusets ledamöter. Hans säkra anhängare
komma alltså att i fortsättningen befinna sig i parlamentets minoritet. Detta intryck bestyrkes även av de primärval som ägde
rum tidigare i höst, när kandidatnomineringarna ägde rum. I
Georgia, där presidenten på detta stadium ingrep personligen på ett
sätt som var nästan exempellöst, lyckades han sålunda ej hindra
sin svurne motståndare senator George från att erhålla den demokratiska nomineringen, och denne valdes nu också- tämligen självfallet – med stor majoritet. Åven på andra håll hävdade oppositionen inom partiet sin ställning med oväntad lätthet.
Utanför Södern ha republikanerna gått fram i skilda delar av landet. Först och främst återerövrade partiet sin gamla ledareställning
i de nordöstra staterna. Enbart i detta område valdes 74 republi- 674
Dagens frågor
kanska kongressmän och 7 republikanska guvernörer. Vidare ha de
nordvästra jordbruksstaterna, vilka på de senaste åren icke i samma
htsträckning som förut gynnats av regeringen, till stor del röstat
republikanskt. Inom detta område har partiet i år lyckats välja 38
kongressmän och 8 guvernörer. Därtill kommo även betydelsefulla
framgångar i industriområdena i Middle W est. I Michigan och Ohio
iiro de nya guvernörerna och flertalet nyvalda kongressmän republikaner, i Indiana flertalet av kongressmännen (däremot ingen av senatorerna, av vilka en valdes i år), och i Illinois, som dock alls ej
är någon renodlad industristat, 10 av 27 representanter i huset. Aven
i ett par sydstater, såsom Kentucky och Tennessee, valdes enstaka
republikanska kongressmän. I de västligaste staterna höllo demokraterna däremot ställningen betydligt bättre, ehuru en stor minoritet av de kaliforniska kongressmännen tillhöra det republikanska
partiet, varjämte detta i Colorado segrade vid guvernörsvalet men
led ett fullständigt nederlag vid valen till senaten och representanthuset.
Några stater äro värda ett särskilt omnämnande. I Minnesota och
Wisconsin, där de oberoende progressiva partierna hittills dominerat, vunno republikanerna denna gång slaget. Sålunda blev guvernör Philip La Follette i Wisconsin nu utslagen, och denna stat, vilken varit ett slags fideikommiss i hans släkt, synes därmed alldeles
ha föriindrat sitt politiska ansikte. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som bröderna La Follette (och kanske än mer deras
för flera år sedan avlidne fader) till stor del ha inspirerat New Deal
och Roosevelts politik över huvud. I New York återvaldes visserligen den hittillsvarande guvernören Lehman, som innehaft sin post
sedan han 1933 efterträdde Roosevelt, men hans majoritet över den
unge republikanske kandidaten Dewey var mycket knapp. Vissa antisemitiska strömningar (som likväl ej uppmuntrades av Dewey)
spelade därvid en roll, men betydelsefullare var helt säkert den popularitet den sistniimnde vunnit genom sin framgångsrika kamp
mot brottsligheten i staden New York. Åtskilliga väljare torde även
ha erinrat sig, att Lehman vid 1937 års kommunalval icke gav mayor
La Guardia och reformvännerna det stöd man skulle ha kunnat vänta,
sannolikt därför att han var ovillig att helt bryta med Tammany
Hall. Att Dewey i fortsättningen blir en faktor att räkna med, står
i varje fall utom allt tvivel, också om hans nederlag denna gång
måhända försämrat hans chanser inför 1940 års presidentval.
På åtskilliga håll i östern sammanhängde utgången med den allmänt utbredda oviljan mot korruptionstendenser inom det demokratiska partiet. Den avgående guvernören i Massachusetts, Curley, synes diirvidlag ha haft mycket på sitt samvete, och hans likaledes
slagne kollega Earle i Pennsylvania, känd från Nya-Sverige-jubileets
dagar, hade redan före valet tillsammans med tretton andra demokratiska ämbetsmän ställts under åtal för diverse missbruk. Allt
talar för att denna process i fortsättningen kommer att bedrivas med
väsentligt större kraft än hittills. Intressant var också utgången av
675
!~!”””””””‘ ‘\
··–
Dagens frågor
senatsvalet i New Jersey. Det demokratiska partiet står där under
autokratisk ledning av mayor Hague i Jersey City. Bl a. har det
med bestämdhet gjorts gällande, att arbetslöshetshjälpen utnyttjats
för direkta röstköp, detta med ett slags tyst gillande även från de
högsta unionsmyndigheterna, ja kanske rentav från presidenten
·Roosevelts sida. Den demokratiske kandidaten var i år just chefen
för denna gren av statens socialförvaltning, vilket synes ha irriterat
opinionen. I varje fall valdes hans republikanska motkandidat, om
också med knapp majoritet, och på själva valdagen fälldes även ett
domstolsutslag, som riktade sig mot Hagues metod att förbjuda misshagliga politiska möten och fackföreningsagitation. A andra sidan
synes åtminstone den radikala grenen av arbetarrörelsen i allmänhet ha förlorat en del av sin styrka. Dess bundsförvant i staten
Michigan, guvernör Murphy, blev utslagen av en republikan, och ett
par dagar efter valen tillkännagavs det, att ett av de största fackförbunden, International Ladies’ Garment Workers Union, anmiilt sitt
utträde ur C. J. O. Staten New Yorks arbetarparti, som vid årets
val stödde Lehmans kandidatur, lyckades för sina egna kandidaters
vidkommande ej heller mera än nätt och jämnt hålla ställningen.
Det mest påfallande draget i valresultatet är, att en stark tendens till rättning mittåt kommit till synes. De valda demokraterna.
tillhöra. av allt att döma. till stor del den moderata eller rentav klart
konservativa delen av partiet, och de som äro beredda att följa.
Roosevelt i vått och torrt få finna. sig i att stanna i minoritet i
kongressens båda hus, icke som hittills blott i senaten. A andra sidan ha. republikanerna nästan utan undantag uttalat sitt gillande av
New Deals ursprungliga. grundprinciper, ej minst den aktiva. socialpolitiken. Skillna.den mellan de båda stora partierna, alltid en smula
obestämd, är därmed än svårare att konstatera. Sårlana republikaner som senator Vandenberg och Dewey stå i en mängd frågor långt
till vänster om flertalet sydstatsdemokrater; och såvida presidenten
följer valets fingervisningar och avstår från demonstrationspolitik
finnas därför alltjämt stora förutsättningar för ett framgångsrikt
samarbete mellan honom och kongressen. I avseende på 1940 års
presidentval har ställningen klarnat i vissa avseenden, men ej i alla.
En tredje period för Roosevelt synes vara utesluten, såvida icke helt
oförutsedda omständigheter komma emellan. Likaså är det föga
sannolikt att någon av hans radikala medhjälpare kan ha någon
chans att vinna den demokratiska nomineringen; ännu mindre troligt är det naturligtvis att vederbörande i så fall skulle kunna. bli
vald. Om däremot en framstegsvänlig republikan och en moderat
demokrat ställas upp mot varandra, blir utgången såvitt man nu
kan döma mycket oviss och antagligen beroende på vederbörandes
personliga ställning eller lokala förhållanden i de olika staterna.
676

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner