Dagens frågor
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÄGOR
Moment22
D
en 9 mars lade Assar Lindbeck
fram ekonomikommissionens
analys. Dess huvudtes är att den
ekonomiska krisen är ett resultat av en
långvarig politisk systemkris. Dagen därpå röstade Ny demokrati emot sin egen
politik i delpensionsfrågan för att ge regeringen en näsbränna och påminna om sin
existens. Och en vredgad statsminister
hotade med nyval om det inte blev ordning i riksdagen. En mycket tydlig, om än
inte så vacker, bekräftelse på de lindbeckska teserna. Möjligheterna för en
minoritetsregering – vars mandat vilar i
händerna på några tivolipopulister i riksdagen – att åstadkomma nödvändiga förändringar är milt uttryckt begränsade.
Kommissionens betänkande är ett bra
dokument. Med få nyheter är det ändå en
hygglig sammanställning av ekonomisk
konsensus för dagen. Det visar inte minst
vilka landvinningar i den ekonomisk-politiska debatten som gjorts de senaste
15-20 åren. Det som då- på 1970-talet
– var kufiska åsikter inom marginaliserade högerkretsar, är idag så gott som konventionell visdom. Kanske inte hos Stig
Malm och Gudrun Schyman, men bland
påtagligt många partipolitiska företrädare
för vilka slutsatserna ändå skulle kunna
vara litet svårsmälta. Till och med i socialdemokratins ledande skikt var reaktionerna inledningsvis påfallande hovsamma. Det resulterade dock i snubbor från
den aggressiva fackliga falangen, och en
ängslig Ingvar Carlsson försökte senare
reparera skadan.
En av kommissionens nyckelmeningar
lyder: ”Flera decenniers misstag och lättsinne inom politik och lönebildning kan
inte rättas till på några få år.” (sid 195) Så
är det. Att vända strömmen ut ur landet
av investeringar och jobb kommer att ta
tid. Och det kommer framförallt att kräva
stor målmedvetenhet och beslutspotens
hos den politiska ledningen. Sannolikt i
en utsträckning som saknas idag.
Häri ligger kommissionens (liksom
regeringens och landets) Moment 22.
Kraft att genomföra nödvändiga förändringar kan bara fås om de politiska institutionerna reformeras i grunden. Men det
kräver författningsändringar som rimligen kommer att ta flera år. Samtidigt är
det bråttom. Arbetet med att minska utgiftsandelen, stabilisera statsskulden, åstadkomma robusta socialförsäkringssystem och konkurrensutsätta stora delar av
den offentliga sektorn liksom dagens
skyddade privata branscher- formidabla
uppgifter var och en för sig – måste inledas nu. Annars kommer det att vara för
sent om några år.
Det är ett mörkt perspektiv. Kanske är
det politiska systemet som det ser ut idag,
oförmöget att av egen kraft leverera de
systemförändringar som en hygglig framtidsutveckling kräver. Yttre omvandlingstryck kan visserligen snabbt förändra situationen. Det visade inte minst händelserna under hösten. Men det är inte lätt
att idag se vari ett sådant tryck skulle bestå, som inte samtidigt orsakar systemkollaps.
Fri radio
E
fter nära 70 år med statlig kontroll över radio beslutade riksdagen den 24 februari, att fr o m l
april iår tillåta kommersiella lokala radiosändningar i Sverige. Äntligen tycks den
anakronistiska svenska mediapolitiken
vara vid vägs ände.
Att vidga yttrandefriheten även till radiomediet är vi sist med i Västeuropa.
Desto mer glädjande att den lagstiftning
som nu träder i kraft förmodligen är den
mest liberala i världen. Den ställer inga
som helst skönhetskrav på dem som önskar söka koncession, och den ger inga
som helst möjligheter för klåfingriga politiker, eller av dem utsedda koryfeer, att
begränsa det fria ordet.
Dock har politikerna begränsat äganderätten i den nya radiolagstiftningen.
Tidningar får icke äga lokala radiostationer, de får om än vara delägare om de inte
har det dominerande inflytandet.
Den nya radiolagstiftningen måste därför ses som ett steg, om än viktigt, på
vägen mot en helt fri radio. Äganderätten
måste i framtiden bli helt fri och inte vara
försedd med begränsningar.
Lika viktigt är att även statens uppdrag
till Sveriges Radio ses över. Det finns inget
skäl till att Sveriges Radio ska driva fyra
radiokanaler och två lV-kanaler.Sveriges
Radio bör omedelbart avlövas, en lVkanal bör säljas och två radiokanaler bör
antingen läggas ned eller säljas.
Fortfarande återstår en hel del innan
Sverige har en helt fri radio och TV
63
Skott i foten
N
yligen rapporterade media om en
utredning från IUI med titeln
”Sveriges systemskifte i fara?”
Ekonomen Stefan Fölster har granskat ett
antal privatiseringar och avregleringar.
”Var fjärde kommunal privatisering ett
fiasko” rubricerade Aktuellt sitt inslag.
En hårdragen rubrik skulle man kunna
tro. Men icke. ”Fiasko” är häpnadsväckande nog Fölsters eget ordval.
Stefan Fölster är säkert en seriös ekonom med de bästa av avsikter, och JUl ett
välrenommerat institut. Ändå måste man
ställa sig frågan varför borgerlighetens
och näringslivets företrädare och institutioner har en sådan förkärlek för att
ständigt skjuta sig själva i foten? IUI-rajJporten finns i skrivande stund inte tillgänglig, enbart massmedia har hittills
undfått nåden att läsa aktstycket. Därför
får en bedömning av sakinnehållet anstå,
liksom en värdering av uttrycket ”fiasko”.
Men det är svårt att se att sådana subjektiva kraftuttryck överhuvudtaget platsar i
en analys som gör anspråk på att vara vetenskaplig. Och framförallt får man vara
mer än lovligt politiskt naiv för att inte
inse vilka möjligheter som svenska mediamonopolister i Aktuellt och Dagens
eko kan se i sådana formuleringar.
Privatiseringar och avregleringar kommer att ta tid att genomföra, och vi har hittills bara fått en föraning om vilka krafter
som mobiliseras för att bromsa, stoppa
och motarbeta processen. Därför vore det
bättre om IUI ägnade sig åt att försöka
underlätta förändringarna, istället för att
förse reaktionens förlängda arm med ammunition.
64
Staden eller kammarrätten?
H
ur mycket skall staten styra och
stäilla över kommunerna? Hur
mycket skall dessa vara låsta av
generellt verkande lagar? I vilken utsträckning skall man eftersträva likriktning av landets kommuner?
Dessa frågor är inte nya men aktualiseras ständigt.
Ett exempel handlar om fritidshemmen för mellanstadieelever i Stockholms
stad. Där beslöt kommunfullmäktige förra året att lägga ner fritidshemmen för
mellanstadiebarnen i sin dåvarande form
från och med den l januari 1993 och ersätta dem med en enkel, öppen verksamhet i skolans lokaler. Följden blev att
några föräldrar anmälde staden för brott
mot socialtjänstlagen. Och kammarrätten
bestämde att fritidshemmen måste hållas
öppna i avvaktan på domstolens utslag.
Det är begripligt att de ansvariga i staden upprörts. De har sökt mildra de ekonomiska effekterna genom att reducera
fritidshemmens öppethållande och personalstyrkan. Säkert har det inte skett på
grund av någon sorts trots utan för att
man funnit det sakligt motiverat i ett läge
då det ursprungliga beslutet inte gick att
verkställa.
Stockholm har dessutom varit så gott
som ensamt i landet om att ha fritidshem
för mellanstadiebarn.
När detta skrivs har kammarrätten ännu inte avgjort ärendet. Skulle emellertid
utslaget gå Stockholms stad emot, finns
det anledning att reagera med skärpa. Då
måste socialtjänstlagen ändras. För så här
skall det inte vara. Varje kommun skall
betros rätten att själv avgöra en sådan frå-
ga som om det behövs fritidshem för mellanstadieelever eller inte. Det skall inte
vara någon domstolssak
Och de socialdemokrater och centerpartister som protesterar mot fortsatt
kommunalt skattestopp med hänvisning
till det kommunala självstyret har, om
kammarrättens utslag går Stockholms
stad emot, möjlighet att agera för en omarbetning av lagen. Vi utgår givetvis ifrån
att de gör det.
Gyllne morgon
E
n helt vanlig morgon i radions
P l: Rapporter om nöd och död i
Bosnien. Några minuter senare
reportage om konsekvenserna av besparingarna på ”barnomsorgen” (dvs den
dagliga kommunala förvaringen).
Personalen på daghemmen har skurits
ned (bildligt) från sex till fem. Det blir förfärligt jobbigt, och barnen kommer i kläm
(bildligt) förklarar en förskollärare. Om
ett barn säger ”titta en nyckelpiga” kan
man inte längre stanna och titta. Egentligen har man väl tid förstås, men man vet
ju att det inte finns någon på daghemmet
som lagar choklad tills man kommer hem
och då blir det så stressigt .. .
Någon halvtimme senare har man
chansen att höra den statsanställde kändisprästen tillika privatkonsult med halvdagsarvoden som en förskollärares må-
nadslön tala upprört om Mammon-dyrkan och i Guds namn fördöma Lindbeckkommissionens förakt för de svaga och
för demokratin.
Men vädret blir visst bra. Det kanske
beror på att SMHI nu bekämpar arbetslösheten genom att använda två man för
att presentera rapporten.
Olycksplats Sverige
V
i känner igen fenomenet. Människor som är med om olyckor och
katastrofer reagerar ibland till synes mycket ologiskt. Deras beteende är
uttryck för olika slags försvarsmekanismer. Dels finns det de som blir helt
blockerade o~h försöker låtsas som om
ingenting hänt. Svårt skadade och
chockade människor får t ex för sig att de
måste hem och laga middag eller gå ut
med hunden. Dels finns det de som drabbas av panik och som bara springer runt
på olycksplatsen, vrålande ”gör något, gör
något”.
65
Beteenden av det här slaget kan vara
mycket problematiska för dem som samtidigt ska försöka hjälpa till, ta hand om
dem som råkat illa ut och bringa ordning i
det kaos som en olyck~ alltid är.
Den svenska ekonomin påminner i dag
i hög grad om platsen för en svår trafikolycka. Förarna – socialdemokraterna –
har kolliderat med verkligheten och orsakat stora skador. Sverige håller bokstavligen på att förblöda. Men paniken över
vad som hänt har blockerat socialdemokraterna och nu springer de omkring och
ropar ”gör något, gör något!”. Media däremot försöker låtsas som ingenting och
ägnar sig i stället åt ”Lokets” kärleksaffä-
rer och Bert Karlssons cirkuskonster.
I detta kaos försöker nu räddningspatrullen med brandkapten Bildt i spetsen
bringa någon ordning. Inte är det lätt. Och
kanske hade det varit klokt att före utryckningen något bättre orientera sig om
olycksförlopp och skadeornfattning. Men
likväl är det en insats väl värd respekt, givet omgivningens bristande insikt om
katastrofens allvar.
Moment22
D
en 9 mars lade Assar Lindbeck
fram ekonomikommissionens
analys. Dess huvudtes är att den
ekonomiska krisen är ett resultat av en
långvarig politisk systemkris. Dagen därpå röstade Ny demokrati emot sin egen
politik i delpensionsfrågan för att ge regeringen en näsbränna och påminna om sin
existens. Och en vredgad statsminister
hotade med nyval om det inte blev ordning i riksdagen. En mycket tydlig, om än
inte så vacker, bekräftelse på de lindbeckska teserna. Möjligheterna för en
minoritetsregering – vars mandat vilar i
händerna på några tivolipopulister i riksdagen – att åstadkomma nödvändiga förändringar är milt uttryckt begränsade.
Kommissionens betänkande är ett bra
dokument. Med få nyheter är det ändå en
hygglig sammanställning av ekonomisk
konsensus för dagen. Det visar inte minst
vilka landvinningar i den ekonomisk-politiska debatten som gjorts de senaste
15-20 åren. Det som då- på 1970-talet
– var kufiska åsikter inom marginaliserade högerkretsar, är idag så gott som konventionell visdom. Kanske inte hos Stig
Malm och Gudrun Schyman, men bland
påtagligt många partipolitiska företrädare
för vilka slutsatserna ändå skulle kunna
vara litet svårsmälta. Till och med i socialdemokratins ledande skikt var reaktionerna inledningsvis påfallande hovsamma. Det resulterade dock i snubbor från
den aggressiva fackliga falangen, och en
ängslig Ingvar Carlsson försökte senare
reparera skadan.
En av kommissionens nyckelmeningar
lyder: ”Flera decenniers misstag och lättsinne inom politik och lönebildning kan
inte rättas till på några få år.” (sid 195) Så
är det. Att vända strömmen ut ur landet
av investeringar och jobb kommer att ta
tid. Och det kommer framförallt att kräva
stor målmedvetenhet och beslutspotens
hos den politiska ledningen. Sannolikt i
en utsträckning som saknas idag.
Häri ligger kommissionens (liksom
regeringens och landets) Moment 22.
Kraft att genomföra nödvändiga förändringar kan bara fås om de politiska institutionerna reformeras i grunden. Men det
kräver författningsändringar som rimligen kommer att ta flera år. Samtidigt är
det bråttom. Arbetet med att minska utgiftsandelen, stabilisera statsskulden, åstadkomma robusta socialförsäkringssystem och konkurrensutsätta stora delar av
den offentliga sektorn liksom dagens
skyddade privata branscher- formidabla
uppgifter var och en för sig – måste inledas nu. Annars kommer det att vara för
sent om några år.
Det är ett mörkt perspektiv. Kanske är
det politiska systemet som det ser ut idag,
oförmöget att av egen kraft leverera de
systemförändringar som en hygglig framtidsutveckling kräver. Yttre omvandlingstryck kan visserligen snabbt förändra situationen. Det visade inte minst händelserna under hösten. Men det är inte lätt
att idag se vari ett sådant tryck skulle bestå, som inte samtidigt orsakar systemkollaps.
Fri radio
E
fter nära 70 år med statlig kontroll över radio beslutade riksdagen den 24 februari, att fr o m l
april iår tillåta kommersiella lokala radiosändningar i Sverige. Äntligen tycks den
anakronistiska svenska mediapolitiken
vara vid vägs ände.
Att vidga yttrandefriheten även till radiomediet är vi sist med i Västeuropa.
Desto mer glädjande att den lagstiftning
som nu träder i kraft förmodligen är den
mest liberala i världen. Den ställer inga
som helst skönhetskrav på dem som önskar söka koncession, och den ger inga
som helst möjligheter för klåfingriga politiker, eller av dem utsedda koryfeer, att
begränsa det fria ordet.
Dock har politikerna begränsat äganderätten i den nya radiolagstiftningen.
Tidningar får icke äga lokala radiostationer, de får om än vara delägare om de inte
har det dominerande inflytandet.
Den nya radiolagstiftningen måste därför ses som ett steg, om än viktigt, på
vägen mot en helt fri radio. Äganderätten
måste i framtiden bli helt fri och inte vara
försedd med begränsningar.
Lika viktigt är att även statens uppdrag
till Sveriges Radio ses över. Det finns inget
skäl till att Sveriges Radio ska driva fyra
radiokanaler och två lV-kanaler.Sveriges
Radio bör omedelbart avlövas, en lVkanal bör säljas och två radiokanaler bör
antingen läggas ned eller säljas.
Fortfarande återstår en hel del innan
Sverige har en helt fri radio och TV
63
Skott i foten
N
yligen rapporterade media om en
utredning från IUI med titeln
”Sveriges systemskifte i fara?”
Ekonomen Stefan Fölster har granskat ett
antal privatiseringar och avregleringar.
”Var fjärde kommunal privatisering ett
fiasko” rubricerade Aktuellt sitt inslag.
En hårdragen rubrik skulle man kunna
tro. Men icke. ”Fiasko” är häpnadsväckande nog Fölsters eget ordval.
Stefan Fölster är säkert en seriös ekonom med de bästa av avsikter, och JUl ett
välrenommerat institut. Ändå måste man
ställa sig frågan varför borgerlighetens
och näringslivets företrädare och institutioner har en sådan förkärlek för att
ständigt skjuta sig själva i foten? IUI-rajJporten finns i skrivande stund inte tillgänglig, enbart massmedia har hittills
undfått nåden att läsa aktstycket. Därför
får en bedömning av sakinnehållet anstå,
liksom en värdering av uttrycket ”fiasko”.
Men det är svårt att se att sådana subjektiva kraftuttryck överhuvudtaget platsar i
en analys som gör anspråk på att vara vetenskaplig. Och framförallt får man vara
mer än lovligt politiskt naiv för att inte
inse vilka möjligheter som svenska mediamonopolister i Aktuellt och Dagens
eko kan se i sådana formuleringar.
Privatiseringar och avregleringar kommer att ta tid att genomföra, och vi har hittills bara fått en föraning om vilka krafter
som mobiliseras för att bromsa, stoppa
och motarbeta processen. Därför vore det
bättre om IUI ägnade sig åt att försöka
underlätta förändringarna, istället för att
förse reaktionens förlängda arm med ammunition.
64
Staden eller kammarrätten?
H
ur mycket skall staten styra och
stäilla över kommunerna? Hur
mycket skall dessa vara låsta av
generellt verkande lagar? I vilken utsträckning skall man eftersträva likriktning av landets kommuner?
Dessa frågor är inte nya men aktualiseras ständigt.
Ett exempel handlar om fritidshemmen för mellanstadieelever i Stockholms
stad. Där beslöt kommunfullmäktige förra året att lägga ner fritidshemmen för
mellanstadiebarnen i sin dåvarande form
från och med den l januari 1993 och ersätta dem med en enkel, öppen verksamhet i skolans lokaler. Följden blev att
några föräldrar anmälde staden för brott
mot socialtjänstlagen. Och kammarrätten
bestämde att fritidshemmen måste hållas
öppna i avvaktan på domstolens utslag.
Det är begripligt att de ansvariga i staden upprörts. De har sökt mildra de ekonomiska effekterna genom att reducera
fritidshemmens öppethållande och personalstyrkan. Säkert har det inte skett på
grund av någon sorts trots utan för att
man funnit det sakligt motiverat i ett läge
då det ursprungliga beslutet inte gick att
verkställa.
Stockholm har dessutom varit så gott
som ensamt i landet om att ha fritidshem
för mellanstadiebarn.
När detta skrivs har kammarrätten ännu inte avgjort ärendet. Skulle emellertid
utslaget gå Stockholms stad emot, finns
det anledning att reagera med skärpa. Då
måste socialtjänstlagen ändras. För så här
skall det inte vara. Varje kommun skall
betros rätten att själv avgöra en sådan frå-
ga som om det behövs fritidshem för mellanstadieelever eller inte. Det skall inte
vara någon domstolssak
Och de socialdemokrater och centerpartister som protesterar mot fortsatt
kommunalt skattestopp med hänvisning
till det kommunala självstyret har, om
kammarrättens utslag går Stockholms
stad emot, möjlighet att agera för en omarbetning av lagen. Vi utgår givetvis ifrån
att de gör det.
Gyllne morgon
E
n helt vanlig morgon i radions
P l: Rapporter om nöd och död i
Bosnien. Några minuter senare
reportage om konsekvenserna av besparingarna på ”barnomsorgen” (dvs den
dagliga kommunala förvaringen).
Personalen på daghemmen har skurits
ned (bildligt) från sex till fem. Det blir förfärligt jobbigt, och barnen kommer i kläm
(bildligt) förklarar en förskollärare. Om
ett barn säger ”titta en nyckelpiga” kan
man inte längre stanna och titta. Egentligen har man väl tid förstås, men man vet
ju att det inte finns någon på daghemmet
som lagar choklad tills man kommer hem
och då blir det så stressigt .. .
Någon halvtimme senare har man
chansen att höra den statsanställde kändisprästen tillika privatkonsult med halvdagsarvoden som en förskollärares må-
nadslön tala upprört om Mammon-dyrkan och i Guds namn fördöma Lindbeckkommissionens förakt för de svaga och
för demokratin.
Men vädret blir visst bra. Det kanske
beror på att SMHI nu bekämpar arbetslösheten genom att använda två man för
att presentera rapporten.
Olycksplats Sverige
V
i känner igen fenomenet. Människor som är med om olyckor och
katastrofer reagerar ibland till synes mycket ologiskt. Deras beteende är
uttryck för olika slags försvarsmekanismer. Dels finns det de som blir helt
blockerade o~h försöker låtsas som om
ingenting hänt. Svårt skadade och
chockade människor får t ex för sig att de
måste hem och laga middag eller gå ut
med hunden. Dels finns det de som drabbas av panik och som bara springer runt
på olycksplatsen, vrålande ”gör något, gör
något”.
65
Beteenden av det här slaget kan vara
mycket problematiska för dem som samtidigt ska försöka hjälpa till, ta hand om
dem som råkat illa ut och bringa ordning i
det kaos som en olyck~ alltid är.
Den svenska ekonomin påminner i dag
i hög grad om platsen för en svår trafikolycka. Förarna – socialdemokraterna –
har kolliderat med verkligheten och orsakat stora skador. Sverige håller bokstavligen på att förblöda. Men paniken över
vad som hänt har blockerat socialdemokraterna och nu springer de omkring och
ropar ”gör något, gör något!”. Media däremot försöker låtsas som ingenting och
ägnar sig i stället åt ”Lokets” kärleksaffä-
rer och Bert Karlssons cirkuskonster.
I detta kaos försöker nu räddningspatrullen med brandkapten Bildt i spetsen
bringa någon ordning. Inte är det lätt. Och
kanske hade det varit klokt att före utryckningen något bättre orientera sig om
olycksförlopp och skadeornfattning. Men
likväl är det en insats väl värd respekt, givet omgivningens bristande insikt om
katastrofens allvar.