Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÄGOR
Samförståndsanda?
E
tt stort antal kommentatorer i
etermedia och tidningar prisade
den anda av samförstånd som
skulle ha präglat riksdagsdebatten vid
Riksdagens öppnande. Det var mindre en
debatt än partiöverläggningar, sades
bland annat.
Debatten inleddes med att Ingvar
Carlsson – efter att ha prisat världens
bästa socialdemokrater för deras vilja att
ta ansvar – gav en beskrivning av de misstag av regeringen (den nuvarande) som
lett fram till krisen. Den hade arrogant avvisat socialdemokraternas ekonomiska
paket (det med höjda skatter och ökade
offentliga utgifter, ni vet), den hade låtit de
ondsinta marknadskrafterna fritt härja
och hade in i det sista negligerat kristecknen. Herr Carlsson talade hånfullt om
”den enda vägens” slut och om behovet av
att ge politikerna en ökad roll i att reglera
ekonomin.
Tonfallet i oppositionsledarens anfö-
rande var mycket aggressivt, i stark kontrast till regeringspartiernas. Innehållet
tydde på att socialdemokraterna inget lärt
och inget glömt. Eller var det rökridåer
för att maskera reträtten?
Man kan emellertid undra över de positiva kommentarerna. Hörde man inte på
vad Ingvar Carlsson sade? Eller är man
avtrubbad av år av ohederlig retorik?
Den värsta förklaringen till att borgerliga tidningar tyckt sig höra samförståndsanda är att de tycker som Ingvar Carlsson,
att det nu är på tiden att gå tillbaka till mer
av regleringsekonomi, nier av social ingenjörskonst. Många ledarkommentarer
om ett pånyttfött ”mittsamarbete” tyder
på att partipolitiska ryggmärgsreflexer
betyder mer än ekonomiska imperativ att
återstarta tillväxten och ideologiska visioner om valfrihetens samhälle och individens frihet.
Men förklaringen kan också vara att
man inte vill genera socialdemokraterna i
deras sorgearbete, utan hålla dem vid gott
mod till nästa gång det behövs ett krispaket. Det är nog en felspekulation. Socialdemokraterna lyckas nu med konststycket att med sin agitation knipa röster från
det mindre missnöjespartiet Ny Demokrati, samtidigt som man prisas för ansvarstagande och framstår som nationens
räddare.
Icke-socialister borde lyssna på vad socialdemokraterna säger och behandla
dem därefter. Ord betyder något i politiken, och hut bör gå hem även där.
Svensk Tidskrift om Volvo
Uddevalla
Ur SvT 1986/2:
Bilar bättre än båtar?
N
är regeringen skulle lägga ner
Uddevallavarvet fick Volvo
genom ett märkligt beslut inte bara lokaliseringsstöd utan också
rätt att använda 12 miljarder ur sina
investeringsfonder för att investera
mindre än två miljarder i Uddavalla.
Volvo fick till och med rätt att använda medel som ännu inte var eller
är avsatta till fonden.
Genom att Volvo sade sig haför avsikt att bygga en bilfabrik i Uddevalla
ansåg sig Saab i Trollhättan, på pendlingsavstånd från Uddevalla, inte
längre kunna bygga ut i Trollhättan,
därför att de inte kunde få tillräckligt
med arbetskraft.
Dessutom kan man anta att man på
Saab ansåg att det vore bra om också
Saab skulle få loss 12 miljarder kronor ur sina investeringsfonder.
Så har också skett. När Kockums i
Malmö skulle läggas ner kom turen
till Saab.
Akutmottagningen i industridepartementet sägs vara stängd. Men
pengama flödar ändå.
Är det då klokt eller inte att bygga
bilar i stället för båtar? Om detta äger
inte SvT någon särskild kompetens.
Det vet bara marknaden.
Det hade därför varit principiellt
bättre att fördela dessa 12-14 miljarder till företagsamheten i dess helhet
och att sedan låta marknadens informationssystem och dess osynliga
hand styra investeringarna.
Man kan inte vara säker på att
marknadens osynliga hand hade varit
lika givmild mot P G Gyllenhammar
och Volvo somThage G Petersons för
väljama klart synliga hand har varit.
Skilj på finansiella och reala förluster
V
ar är pengarna? Frågade någon i
ett radioprogram nyligen. Alla
pengar som bankerna förlorat
måste ju finnas någonstans, menade den
intervjuade.
Så funderar nog många som inte är så
insatta i nationalekonomi. Andra, och
367
förmodligen många fler, tror att förluster i
pengar också är förlorade verkliga tillgångar.
Tack och lov är det inte så. Det är värdet, exempelvis på en fastighet, som gått
ned med ett antal miljoner, men själva fastigheten står där fortfarande med samma
antal bostäder eller kontor. Den reala tillgången finns kvar, men värdet har förändrats. Anledningen är att ingen längre är
beredd att betala det tidigare högre priset.
Farligt blir det för vår ekonomi först
när reala tillgångar skrotas. Om vi börjar
riva hus, fabriker och skrota maskiner.
Detta farliga håller på att hända nu när
industrin minskar sin produktion med 20
procent i volym, och på några få år sagt
upp 200 000 människor.
Vi får alltså inte gråta för mycket över
de finansiella smällarna. Däremot måste
vi se upp så att inte stora delar av industrin läggs ned.
Vad som behövs nu, förutom vettiga
marknadsekonomiska spelregler, är
entreprenören. Optimism och ”jäklar
anamma” måste fram över allt. Den dyster-stämning som nu råder förvärrar bara.
Och här borde bankerna ta ledningen. En
uppgift för Björn Svedberg och Arne
Mårtensson.
Partistödet
I
regeringens och socialdemokraternas
krispaket berörs bland mycket annat
det statliga partistödet. Det skall sänkas med 10 procent fr o m nästa mandatperiod, således efter 1994.
Åtgärden är bra, men ändå dålig.
Partierna, även de socialistiska, har
tydligen äntligen börjat inse att politik
368
också handlar om psykologi och pedagogik. Betydelsefullt är inte enbart att i en
besvärlig samhällsekonomisk situation
genomdriva rationella besparingar på den
offentliga sektorn. Lika viktigt är att åtgärderna vidtas på ett sådant sätt att det
skapas förståelse för dem. Det är svårt
men inte omöjligt. Mycket tyder på att
flertalet medborgare trots allt är beredda
att göra uppoffringar för det gemensammas bästa, förutsatt att de framstår som
rimliga och motiverade.
Besparingarna i krispaketet går bl a ut
över transfereringarna inom bostadssektorn, sjukvården och barnomsorgen. De
drabbar dessutom kännbart ett så angelä-
get område som försvaret. Då är det utmärkt att inte heller de politiska partierna
slipper undan utan får dra sitt strå till
stacken, även om de summor det rör sig
om är symboliska. Ty varför skulle partierna vara något sorts sparfrälse? Föregår de inte med gott exempel, hur kan de
då begära att allmänheten skall acceptera
deras beslut?
Men varför vänta med besparingen på
partistödet till nästa mandatperiod? Varför inte klippa till med en gång? Gör partierna det, kan de kanske rentav räkna
med att få lite mer av det stöd, som nu ges
till vissa organisationer, vilkas många
gånger omfattande verksamhet huvudsakligen baseras på enskild offervilja och
idealism!
Inför vårdnadsbidrag!
I
regeringsförklaringen från 1991 anges att vårdnadsbidrag till småbarnsföräldrar skall införas under mandatperioden. Avsikten var att propositionen
skulle föreläggas riksdagen i år. Till följd
av krisuppgörelsen mellan regeringen och
den socialdemokratiska oppositionen
uppsköts det dock tills ekonomiska förutsättningar föreligger.
Det är angeläget att det verkligen blir
ett vårdnadsbidrag.
För det första behöver det inte belasta
budgeten alls. Reformen kan genomföras
inom ramen för det kraftiga statliga och
kommunala stöd som i dag utgår till
barnomsorgen. En plats på ett kommunalt daghem kostar ungefär 75 000 kr per
barn och år. (Beaktar man att många platser inte besätts på grund av sjukdom och
annat kan siffran enligt vissa beräkningar
sägas vara upp till 50 procent högre.)
Därav svarar barnfamiljerna för endast
10-20 procent i avgifter. Självfallet kan
det då inte vara omöjligt att omfördela
dessa mångmiljardresurser, så att de även
räcker till ett vårdnadsbidrag – rimligtvis
då kompletterat med motsvarande avgiftshöjningar på kommunala daghem.
För det andra handlar det om rättvisa.
Det omfattande samhällsstöd som de
barnfamiljer får som har sina barn på daghem har ingen motsvarighet för de föräldrar som inte kan eller vill utnyt~a den
omsorgsformen. Ett vårdnadsbidrag
skulle inte eliminera men i någon mån
minska orättvisan.
För det tredje skall familjerna ha valfrihet. Ju mer ekonomiskt likvärdiga olika
barnomsorgsalternativ blir – inklusive att
någon av föräldrarna stannar hemma medan barnen är små – desto större möjligheter får familjerna att välja det som är
bäst för barnen, vilkas intressen förbluffande ofta kommer i skymundan i det här
sammanhanget.
Det har sagts att den svenska familjepolitiken är en av de mest genomsocialiserade sektorerna i samhället. Det måste
vara ett förstahandsintresse för en borgerlig regering att avsocialisera detta betydelsefulla område.
Valen i Estland
V
alen i Estland den 20 september
var de första riktigt postsovjetiska
riksdagsvalen i någon del av det
före detta Sovjetunionen.
Till skillnad från många etablerade demokratier har Estland nu en majoritetsregering. Premiärminister blev Mart Laar.
Största valallians blev Pro Patria, en sammanslutning av fem partier, däribland
kristdemokrater och liberaler. Största enskilda parti blev Självständighetspartiet,
det parti som bildades bokstavligen underjordiskt 1988. Dessa två grupperingar,
tillsammans med valalliansen ”Moderaterna”, som i Estland innehåller centerpartiet och socialdemokraterna, båda
ganska små, kontrollerar 53 mandat av
den estniska riksdagens 101. Dessa har
tillsammans bildat regering.
Den estniska grundlagen är mycket
parlamentarisk, och presidentämbetet i
Estland är också utformat som en icke
exekutiv president med begränsad makt,
ungefår som i Tyskland. Enligt grundlagen är det riksdagen som utser president.
Som en kompromiss för att nå fram till
antagande av grundlagen antogs som en
övergångsbestämmelse att det första presidentvalets första omgång skulle utföras
som allmänt val.Om en kandidat fick över
369
50 % av avgivna röster så skulle vederbö-
rande bli vald. I annat fall skulle valet gå
till ~dagen.
Och så blev det. Den bresjnevtida karriärkommunisten Arnold Riiiitel fick visserligen flest röster, men inte över 50 %.
Den enda gruppering i riksdagsvalet som
stödde Riiiitel, valalliansen Tryggt Hem
(en sammanslutning av främst sovjettida
direktörer och kolchosledningar), fick
bara 17 mandat. Riksdagen valde också
Lennart Meri, en person som inte varit
med i kommunistpartiet om än heller
aldrig riktigt underjordiskt oppositionell,
till president med röstsiffrorna 59 mot 31.
I några svenska tidningar har man kunnat läsa att ”ryssarna inte fick rösta”.
Verkligheten är dock mer komplicerad.
Av Estlands upp emot 500 000 icke-ester
är ungefår 100 000 automatiskt medborgare och fick således rösta. Av Estlands
ungefår en miljon ester är ca 50 000 inte
medborgare och fick således inte rösta.
Att medborgarskapet inte automatiskt
omfattar alla i Estland boende beror på
att Estland inte ser sig som en nyskapad
statsbildning utan som samma republik
som 1940 blev ockuperad och som därför
vad gäller såväl grundlag som medborgarskap och gränser inte bara är arvtagare
till utan faktiskt samma republik som den
förkrigstida. Detta har stöd inte bara i en
total estnisk folkopinion utan också i att
praktiskt taget hela västvärlden under
ockupationstiden erkänt Republiken Estland de jure.
Icke-medborgarna erbjuds att ansöka
om medborgarskap under förutsättning
att de har bott minst två år i landet, kan
klara ett språktest på l 500 estniska ord
samt avstår från eventuellt annat medborgarskap. Dessa krav är i varje internatio- 370
nell jämförelse mycket liberala. Möjligen
kan några främst äldre ryssar tycka att
språktestet är svårt, men å andra sidan
kan det inte vara svårare för dem att lära
sig estniska än vad det var för estländarna
som tvingades lära sig ryska. Huvudskälet
till att blott en mindre del av icke-medborgarna söker estniskt medborgarskap
torde i stället vara att de flesta inte vill ge
upp det ryska medborgarskapet. Många
av Estlands ryssar har inte bott i Estland
särskilt länge, och de har kvar starka band
till anhöriga och till hemorter i Ryssland.
Det stora antal internationella observatörer som hade sökt sig till Estland på
valdagen, trots kollisionen med Maastrichtomröstningen i Frankrike, kom dit i
tron att oroligheter och protester skulle
finnas i de estniska ryskbygdema, men
fann inte ett spår av sådant. En i Estland
rätt vanlig uppfattning är, att de ryska
aktivister som inför utländska gäster brukar uttrycka missnöje med att inte automatiskt få estniskt medborgarskap i själva
verket inte är ett dugg intresserade av estniskt medborgarskap. Deras intresse är
att återupprätta Sovjetunionen eller möjligen ett ryskt imperium. Så tolkar man
t ex det faktum att Leninstatyn står kvar
på hedersplats i Narva, trots att Leninstatyer numera knappast går att hitta vare sig
i Moskva eller S:t Petersburg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner