Dagens frågor


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÄGOR
Misslyckad export
F
ondemas fader, Rudolf Meidner,
har suckat sig igenom en Tf-intervju.
Oavsett EG-medlemskap eller inte
kommer Sverige genom den ökande internationaliseringen att tvingas till en anpassning till omvärlden, och Meidner sä-
ger:
-Jag ser betydande risker om Sverige förlorar sin autonomi och inte
kan bedriva en egen ekonomisk politik.
Meidner är med andra ord orolig för att
det skall bli svårare att driva en socialistisk expansionspolitik som avskräcker utländska investerare och gör oss fattigare
än andra folk. Det är hans huvudvärk.
Vissa skulle nog betrakta Meidners farhå-
gor som rätt så lysande utsikter.
Vad gör då en socialist som blivit besegrad av verkligheten på hemmaplan? Jo
han åker på turne med sitt budskap. För
ett år sedan var Meidner i Bratislava i
Tjeckoslovakien och föreläste för en stor
samling ekonomer och andra akademiker
från Östeuropa. Ämnet var Ekonomisk
demokrati – Sveriges tredje väg, en
rubrik som gav Meidner goda möjligheter
att tala sig varm för socialism av svensk
sort. Alltid lurade han väl någon, åtminstone för en stund. Dock bör Meidner minnas ett par saker innan han går helt upp i
sin ide-export. Det första är att sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien skedde
mot socialismen, inte för, det andra att
verkligheten är en lika obeveklig fiende
på andra sidan den svenska gränsen.
TV och kriget
K
riget i Persiska viken hade bara
pågått någon vecka då man kunde konstatera, att det skulle komma att behandlas på ett nytt sätt i media, i
radio och i tidningarna och särskilt i 1V
Det ifrågasattes om inte detta skulle bli ett
lV-krig, dvs ett krig som skulle kunna följas i 1V Så blev det inte. De krigförande
släppte inte fram journalisterna. De ville
inte tala om för varandra hur stora förlusterna blivit eller vad man tänkte göra dagen därpå. Detta var alldeles naturligt
men upprörde flera kommentatorer.
I motsats till Vietnamkriget kunde man
inte omedelbart kasta sig över USA. Det
kunde inte hjälpas: Saddam Hussein hade
angripit och erövrat ett litet grannland,
FN tog otvetydig ställning för den angripne. Befolkningen i Kuwait behandlades
på det grymmaste sätt. I bakgrunden
fanns också !raks långa krig mot Iran och
man påmindes om morden på kurder, invånare i Irak sedan sekler men nu dömda
att dö för !raks kemiska vapen, som provkördes på dem. Det var svårt att ta ställning mot USA, särskilt som Irak började
angripa också Israel och andra länder behövde skydd mot att bli erövrade av
Saddam Hussein.
Vad gjorde i detta läge 1V i Sverige. Jo,
man skickade ut reportrar på gatorna och
in i skolorna och ställde ständiga, likadana frågor:”Är du orolig? Är ni nervösa inför kriget? Är ni rädda för ett världskrig
som kan börja snart?” Lägg till efter ordet
krig vad frågeställarna inte vågade komma med, orden ”som USA börjat”. Men
de orden hängde i luften.
I ärlighetens namn bör tilläggas, att frå-
gan om rädsla för terrorister också kunde
förekomma, men att det var Saddam
Hussein som uppmanat till terrorism
nämndes sällan.
Att de flesta människor hoppades på
ett snabbt slut på kriget och en snar fred
är nog ett faktum. Kyrkorna underströk
förhoppningarna. Mer eller mindre högljutt talade de om att vi borde vända oss
direkt till Vår Herre och be om fred. I ett
stift, kanske i flera, skulle kyrkklockorna
ringa en hel timme en bestämd dag och
tid. Det låg något egendomligt i detta.
Förr ringde man i kyrkklockorna för att
en fiende hotade och värnpliktiga skulle
inställa sig vid sina förband för att gå i
krig. Nu ringde kyrkklockorna, alla på en
gång, för att Vår Herre skulle höra det
och handla därefter.
Ett annat drag har varit att få barn att
uttala sin oro. Att ungdomar har sina meningar är begripligt. Men hur är det med
små barn i förskolor eller i den yngsta
skolåldern? Det har förekommit att de
skulle författa böner om fred, böner som
lästes i kyrkan. Det var rörande att höra
dem. Men varifrån kom deras oro? Vad
barnen fått veta var väl att någon- vem?
– börjat kriga och döda andra. Om lärarna inte ville påverka dem, fanns ju både
kyrkan och 1V
Är inte detta något för våra energiska
fredsforskare att tänka på? Om sådant
sker nu, då faran för vårt land måste anses
vara ganska obetydlig, hur blir det i en
verkligt kritisk situation? Fred är inte nå-
got självklart. Vi bör ha lärt oss att krig
7
kan komma, åtminstone ivår närhet. Skall
1V också då gå ut på gatorna för att sprida oro, eller skall den dag komma då
också reportrarna vänder sig till Vår Herre? De kan komma att behöva det.
Nöjd, nöjdare, nöjdast
A
Ila inblandade förklarade sig nöjda när storstadsförhandlaren
Bengt Dennis avslutade sitt uppdrag och stockholmspolitikerna kommit
överens om att bygga ut leder och kollektivtrafik för 28 miljarder kronor.
Regeringen var också nöjd, framkom
det. Det har den sannerligen all anledning
att vara.
För med borgerlig hjälp har det statsbärande partiet klarat sig ur en mycket
besvärlig sits. Under intensivt rökskjutande har socialdemokraterna i Dennis-förhandlingarna – i kompromissviljans
namn och med Stockholms bästa för ögonen – lyckats avlägsna sig från en omöjlig
position både vad gäller biltullar i innerstaden och Österleden.
Sanningen är ju att Stockholms socialdemokrater före storstadsförhanlingen
fått bakläxa av opinion och regering i
dessa frågor. Inför valet hade man en utsökt dålig position i Stockholm.
Nu är den förmodligen betydligt bättre
när man ”övertalats” att skjuta på biltullarna och i praktiken acceptera hela
Ringen.