Dagens frågor


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

t•
DAGENS FRÄGOR
Vet regeringen vad den gör
– exemplet AP-fonderna
N
u har förslaget till Nya AP-fonderna presenterats. I samband
därmed sa biträdande finansminister Erik Åsbrink att placeringarna
på börsen ökar avkastningen på pensionskapitalet, och säkrar pensionerna.
Så här säger Affårsvärlden om detta:
”Det är ren lögn när regeringen säger att
AP-fondernas aktieköp kan förbättra
ekonomin för varje löntagare med tusentals kronor. Påståendet är stolligt”.
Det här är nog första gången som
Affårsvärlden, mycket trovärdigt och
opolitiskt, påstår att en svensk regering
ljuger. Det är otroligt starka ord, som borde få varje regeringsledamot att fråga sig:
Vad håller vi på med?
De nybildade AP-fonderna tar över
löntagarfondernas uppgifter med råge.
Hela 60 % av AP-fondernas medel skall
kunna placeras i aktier. Det blir drygt 260
miljarder – räknat på dagens AP-fonder.
Detta kan järnföras med löntagarfondernas 20 miljarder, en dryg tiodubbling.
Därtill kommer att AP-fonderna växer i
storlek med ytterligare några 100-tals
miljarder kronor under 90-talet utan
några nya politiska beslut.
Men fonderna skall inte ha några
näringspolitiska uppgifter, säger ErikAsbrink. Avkastningen skall vara allenarådande. I samma veva säger dock regeringen att AP-fondskapitalet skall vara en
form av ”nationellt kapital”, som skall bevara Sverige svenskt.
Vad gör fonderna om man får ett fett
bud från en seriös utländsk investerare?
Slår man vakt om det nationella kapitalet
och säger nej, eller bortser man ifrån den
nationella aspekten och säger ja?
Om fonder säger nej drabbar detta resten av ägarna negativt. Skall dessa då lö-
sas ut av AP-fonderna? Enligt den föreslagna begränsningsregeln på 25 % för
fonderna i ett enskilt företag går inte
detta.Men det är lätt att höja ribban.
Inte undra på att Tom Wachtmeister –
i SvD- slår tillbaka, och det utomordentligt hårt. Han vill inte alls veta av politiskt
kapital, men väl att AP-fondspengarna
privatiseras.
Är det inte snart dags att det socialdemokratiska partiet tar sig en närmare
titt på socialismens och kollektivismens
oförmåga? Åskådningsexempel finns ju
inte långt härifrån. Men kanske är det så
att socialister vill socialisera, hur dumt det
än visar sig vara? Då får svenska folket
göra rent hus med de socialistiska partierna i stället.
Göran Persson rustar ner
M
ånga har blivit imponerade av
Göran Persson. Det händer
mycket omkring honom och
även heta potatisar plockas upp ur
kastrullen. Frågan är dock om det inte går
väl fort ibland. Handlingskraft i all ära
men den skall helst inte vara missriktad.
Det är dessvärre det minsta man kan säga
om det nya förslaget till gymnasieskola.
Förslaget är kanske det bästa beviset
hittills på att Göran Persson som skolminister står för de gamla dåliga ideer
som alltför länge styrt socialdemokratisk
sk9lpolitik. Likriktningen har varit den
viktigaste principen. Kombinerad med en
nedlåtande attityd till praktisk utbildning
har den fått mycket allvarliga konsekvenser. Ingen grupp har kunnat känna sig riktigt hemma i den socialdemokratiska skolan.
Verklig valfrihet och högre kvalitet har
stoppats av kravet på likriktning. En lärlingsutbildning enligt kontinental modell
har inte kunnat utvecklas p g av den
olyckliga fixeringen vid byggnader snarare än innehåll. Målet att alla elever även i
gymnasiet skall samlas under samma tak
har gett oss en dyr yrkesutbildning som
trots det ändå inte kan hålla önskvärd
kvalitet.
Det nya förslaget går vidare i samma
spår. Alla elever i gymnasieskolan skall,
oavsett om de själva vill det eller inte, få
högskolekompetens. De teoretiska linjerna skall likriktas, det första året blir i huvudsak gemensamt för alla. Yrkeslinjerna
blir färre och samtliga tre år långa. Någon
hänsyn till hur lång tids studier en viss
yrkesutbildning kräver tas inte i förslaget.
För skolministern är huvudmålet tre års
studier för alla – inte högre kvalitet, större valfrihet eller ett effektivare utbildningssystem.
För att betala det tredje året på yrkeslinjerna skärs resurserna för de teoretiska
utbildningarna ned. För vissa ämnen
innebär detta stora minskningar av antalet lektioner. Upp till30 % av tiden kan gå
förlorad för ämnen som svenska, språk,
historia och matematik.
Så möter socialdemokratin framtidens
Europa – en radikal nedskärning av den
teoretiska utbildningen kombineras med
ytterligare likriktning av gymnasieskolan.
På socialdemokratins hemmaplan, i Nicaragua och Tanzania, går det kanske att
konkurrera med ett sådant utbildnings- 87
system men knappast när motståndarna
är Frankrike, Tyskland och Storbritannien.
Det underliga med debatten om den
nya gymnasieskolan är vilka som blivit
Göran Perssons allierade. Både SAF och
centern tycks ställa upp på ideerna, om än
med vissa anmärkningar i marginalen.
Vad t ex småföretagare med centersympatier kommer att dra för slutsatser av
detta skall bli intressant att se. Borde det
inte vara dags för socialdemokraterna att
få driva sin skolpolitik själva nu – utan
stöd från näringslivet och borgerliga partier?
100 år i takt och otakt med tiden
D
en svenska politikens institutioner är inne i en omvandlingsperiod.Nya partier når in i riksdagen, traditionen av ingenjörskonst och
kompromissande från trettiotalet står inför sitt slut.De nya tankemönster som
skall ersätta socialismen som motpol till
liberalism och liberalkonservatism kan
ännu ej urskiljas.
Den konservativa studentföreningen
Heimdal bildades 1891 och är således
äldre än det partipolitiska mönstret. Kanske är det så att den också kommer att
överleva det, förmodar Stig-Björn Ljunggren i en av artiklarna i föreningens jubileumsskrift, ty föreningen visar knappast
allvarligare tecken på hädanfård när den i
vår firar jubileet bl a genom att bjuda in
den tysk-österrikiske politikern Otto von
Habsburg för att tala om ett Europa med
öppna gränser.
En viktig orsak till överlevnadsförmå-
88
gan är platsen: föreningen finns vid Uppsala universitet, vilket genom åren säkrat
en vitaliserande otakt med rikspolitiska
strömningar. Så bröt föreningen tidigt
med det SNU som skulle bli högerradikalt, under ett trettiotal då den totalitära
staten, brun eller röd, ofta ansågs vara det
moderna samhällets framtida form. Så
blev föreningen en av motståndspunkterna när MBS-vågen drog över borgerlig
politik. En tidigare ordförande, Mats Ödman, karaktäriserade en gång föreningens
.roll som det politiska släpankarets, men
konstaterade också att utan ett sådant blir
ballongen helt ostyrbar och rov för politikens kastvindar.
En annan viktig konsekvens av att vara
studentförening är den, att de flesta aktiva
tänker sig andra banor än just politikens
– diskussionen har därmed blivit friare
och närts av begåvningar som ägnat sig åt
många skilda discipliner. I styrelselistan
kan man räkna in namn som de blivande
biskoparna Einar Billing, John Cullberg
och Bo Giertz, akademiker som Elias
Wessen, H S Nyberg, Eli Heckscher, tidningsmän och redaktörer som Axel JOhansson (Koftan) och Leif Carlsson och
ämbetsmän som Olof Rydbeck. Det innebär nu inte att de ordförande som verkligen ägnat sig åt politik, som Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher eller Håkan
Winberg, haft mindre betydelse.
Roligt är att se funktionen som drivbädd åt Svensk Tidskrift: Eli Heckscher
var visserligen inte aktiv särskilt länge,
men Gösta Bagge var det desto mer, och
Erik Anners satt i föreningens styrelse
under 11 år. Redaktionsmedlemmen Bo
Hugemark blev hedersledamot i år.
Det jubileum som teologistudenten
och föreningsordföranden Henrik Toremark nu ansvarar för går i Europas
tecken. Lördagen den 23 februari kom
Otto von Habsburg, bl a för att utfrågas
av Europarådspresidenten Anders
Björck, universitetets rektor Stig Strömholm och bibelöversättaren Harald Riesenfeld (preses i Heimdals seniorskollegium). Bland gästerna märktes studenter
från Ungern, Grekland och Estland.
Atmosfåren i den politiska studentklubben på S:t Larsgatan i Uppsala må då och
då vara tjock av cigarrök, men synranden
ligger ändå åtskilligt längre bort än i de
flesta andra politiska sällskap.
Fredspriset till Saddam Hussein?
M
ånga satte säkert kaffet i
vrångstrupen när de läste i tidningarna att Erik Åsbrink blivit
utsedd till ”Arets aktiefrämjare”. Hur kan
denne socialist, som bara några dagar
tidigare lagt fram förslaget att omvandla
AP-fonderna tilllöntagarfonder bli aktiefrämjare?
Tre dagar innan priset offentliggjordes
skrev Sven-Ivan Sundqvist i DN att Erik
Åsbrinks förslag till omvandling av APfonderna, med rätt att köpa aktier för
100-tals miljarder, riskerar att utplåna det
personliga aktieägandet Kan denne man
bli aktiefrämjare? I vart fall inte de enskilda människornas aktiefrämjare, men väl
socialisternas. Följdriktigt gav också Erik
Åsbrink priset på 25 000 kronor till
socialdemokraternas kampfond, för att
kunna vinna valet i höst och därigenom
införa de redan så beryktadejätte-fonderna.
Juryn, som utsett Erik Åsbrink, söker
skydda sig genom att understryka att utmärkelsen ”inte utgör ett gillande av Åsbrinks övriga insatser i den ekonomiska
politiken”. Men det betyder att en person
som Saddam Hussein skulle ha kunnat
fått en utmärkelse, kanske Nobels Fredspris?
Den gode Saddam Hussein har ju
accepterat fred mellan Irak och Iran, och
dessutom på fiendens villkor. Vilken
fredsinsats! Sedan skulle man kunna skri- -·———- . ~ – ..~-
89
va i motiveringen att ”Givetvis har övriga
militära insatser undantagits”.
De ansvariga i juryn för årets aktiefrämjare, Aktiespararnas Lars-Erik Forsgårdh, Aktiefrämjandets Björn Karlin
och Veckans Affärers Christer Petersson,
borde ta sig en ordentlig funderare över
vad de gjort. Inte baraförsöka försvara ett
oförsvarbart beslut.
Att Åsbrink blivit rädd och nu inte tar
emot priset förändrar inget.