Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 28 oktober.
Demokratisk Det kan synas något efterblivet att tala om så efemära
kulturpolitik. ting som en valbroschyr, sedan de val, för vilka den
skrivits, redan ägt rum. statsrådet Engbergs valbroschyr »Demokratisk kulturpolitik» utmynnade, såsom naturligt är, i en uppmaning
till medborgarna i detta land att »rösta med Arbetarpartiet – Socialdemokraterna», och den appellen vann ju efterföljd i en utsträckning,
som kanske inte ens broschyrförfattaren i skrivande stund anade. Om
vi nu underkasta herr Engbergs skrift en liten efterbehandling, så
sker det inte precis därför att den i och för sig är så siirdeles märklig.
Herr Engberg har som bekant aldrig satt sitt ljus under skiippan, och
sin valpropaganda har han lagt upp på samma sätt som regeringspartierna genomgående gjort under årets valrörelse: han har vitt och
brett ordat om vad han uträttat och vad han ämnar göra, oeh han
har omsorgsfullt dolt, att det kan ha funnits »tappra mHn före Agamemnon». Nu skola vi naturligtvis villigt erkänna, att mycket av vad
herr Engberg gjort och i sin skrift omtalat Hr mycket bra; det har
ju också rönt allmänt bifall och såvitt vi veta inte mött nämnviirt
motstånd från något håll. Dit hör exempelvis hans kraftiga tag till
extralärareländets avskaffande, hans planer om lärarutbildningens
och läkarutbildningens förbättrande, hans uppseendeväckande nit för
kyrkan och förståelse för dess uppgifter, och åtskilligt annat. Det är
ju också högst naturligt, att ecklesiastikministern sökt försvara så-
dant som väckt kritik. Till de mest omstridda åtgiirderna hör utan
tvivel 1933 års läroverksstadga med dess plötsliga rubbning av vissa
läroämnens ställning på skolschemat Herr Engberg är emellertid
odelat nöjd med sitt verk. Att han genom vissa av sina åtgöranden
motverkat sina egna intentioner, har han tydligen icke förstått eller
velat förstå. Icke desto mindre står det fast, att hans strävan att
gynna franskan bidragit till latingymnasiets avfolkning och att försöket att undanskjuta matematiken på realgymnasiet faktiskt gjort
denna bildningslinje ännu mer matematikbetonad än förut. Herr
Engbergs avsikt att »radikalt omgestalta» (d. v. s. avskaffa) studentexamen har tydligen inte det minsta rubbats av den nedgörande kritik, som i våras mötte den av honom föranstaltade utredningen om
studentexamens avskaffande. statsrådets resonemang iir på denna
punkt onekligen ganska kuriöst. En effektiv kontroll över den högre
skolundervisningen är nödvändig, det medger han. Nu innebär studentexamen en sådan kontroll, visserligen liksom allt mänskligt ofullkomlig, men ändå en kontroll. Men just denna kontroll Akall nu
tas bort!
Den demokratiska kulturpolitiken har enligt herr Engberg till ett
av sina viktigaste mål att hjälpa fram begåvningarna, så att de
komma till sin rätt oberoende av den enskildes ekonomiska resurser.
588
——· ——————
Dagens frågor
Ingen lär vilja bestrida, att detta är en stor uppgift för all kulturpolitik, vare sig man kallar den »demokratisk» eller något annat. Men
då herr Engberg i detta sammanhang talar om att »bildningsmonopolet måste brytas», då tycker man sig höra demagogen snarare än
demokraten. Herr Engberg vet likav~il som varje annan, att en kulturpolitik av det nämnda slaget drivits i vårt land långt före det epokgörande året 1932, då herr Engberg blev ecklesiastikminister. Då
Gustav II Adolf gav sin storslagna donation till Uppsala universitet,
avsåg han just att boreda väg för uppfostran och kunskap i lika måtto
åt begåvade ynglingar ur alla samhällsklasser. Hela den svenska
bildningens historia ger ju de mest påtagliga exempel på hur allmogens barn, eventuellt via pr~isten, kunnat stiga upp till höga poster i
statens tjänst eller till äroställen på vetenskapens och litteraturens
områden. Bondpojken Arthur Engberg ~ir själv ett exempel bland
många. Varför då tala om »bildningsmonopol»~ Att nya och betydelsefulla steg i nämnda hänseende tagits i senare tid, det vota och
erkänna alla. Men då herr Engberg talar om do kommunala mellanskolornas förstatligande som en demokratiens merit, kunde han ha
nämnt, att projektet om kommunala mellanskolor först i praktiken
framfördes av ecklesiastikministern i den Lindmanska högerministä-
ren. Men ett sådant erkännande hade .in inte passat för hans syfte,
lika litet som det föll någon av de självheprisande socialdemokraterna in att berätta, att initiativet till småstugurörelsen i Stockholm
utgick från en stadsfullmäktig av högerpartiet.
I fråga om begåvningsurvalet skulle vi även vilja göra on annan
reflexion, som visserligen inte alls är ny. Det finns i våra dagar
många vä.gar fram och upp i samhiillet vid sidan av den ordinarie
skolvägen, och det iir inte så säkert, att alla begåvningar skulle blivit
eller bli biist hjälpta genom att lockas in på de teoretiska studiebanorna. Siigor det t. ex. inte något, att våra fem senaste statsministrar kornmit till sin höga värdighot utan att ha tagit studentexamen! Herr Engberg behöver endast se sig om bland sina kolleger
i regeringen för att få förhållandet bekräftat. Begåvat folk behövs
på alla yrkesområden. Det vore inte bra, om alla skarpare huvud
undandrages t. ex. jordbruket eller affiirslivet eller fackföreningsrörelsen för att föras in pä studiebanan. Ingen var på sin tid ivrigare
iin Olof Olsson i Kullenbergstorp att varna för en intellektuell utarmning av bondeklassen genom att alltför mänga ginge studieviigen.
Man får heller inte förbise, att svårigheterna och det avlägset hägrande målet utgöra en väldig sporre för energien och en hävstång för
den enskildes liksom för samhällets höjande. Det ligger något allmängiltigt i ordet om don smala viigen. Med dessa reservationer ha
vi naturligtvis inte alls velat säga, att vi inte till fullo behjärta herr
Engbergs önskemål om ytterligare åtgärder till begåvningarnas framdragande, inte minst sådant som kan göra den högre bildningen lättare tillgänglig för landsbygdens barn.
Förf. har många riktiga och sanna ord att säga om sambandet mellan demokrati och kultur. »’rill sin ide är det folkliga självstyret en
589
Dagens frågor
fri samverkan mellan självständiga personligheter, som ha att en för
alla och alla för en bära ansvaret för gemensamt viii», heter det i ingressen till broschyren. Om sin egen kulturpolitik säger statsrådet,
att den varit »en politik i de goda makters tjänst, som hotas av tyranniet och barbariet». Detta och åtskilligt annat i samma stil låter ju
mycket vackert och riktigt, men allt beror hiir på andan och tilllämpningen. Att med »tyranni och barbari» menas åskådningar och
samhällsförhållanden i vårt södra grannland, diirom kan man inte ett
ögonblick tvivla, om man känner herr Engberg, det parti han tillhör
och den partipress, till vars främsta män han riiknats. På ett ställe
i sin skrift proklamerar förf. »ofördragsamhet mot ofördragsamheten» som den svenska demokratiens lösen. Diir är adressen om möjligt ännu mer tydlig. Skada blott att ofördragsamheten i detta fall
alltför ofta grundar sig på bristande kunskap och – vad viirre är –
bristande vilja till kunskap. Det finns andra sätt. iin herr Engbergs
att reagera mot ofördragsamheten. En gång levde i ett protestantiskt
rike en konung, som tog emot jesuiter i sitt land, sedan de fördrivits
från de katolska staterna. Men han var ju furste i ett av herr Engberg så föraktat land som Preussen och hette Fredrik den store. Det
fanns en gång en svensk skald som skrev: »Döm ej strax den vilseförde, stolte broder, med förakt – Icke viigde du den börda ödet på
hans skuldra lagt.» Det fanns en gång en svensk historiker – icke
okänd för herr Engbergs generation – som tog SJJaniens priister och
munkar i försvar mot de sekelgamla beskyllningarna för fanatism
och barbari. Men då Harald Hjärne bröt en lans för ett misskänt och
förtalat folk, så gjorde han det diirför att han visste mer om detta
folk än de många belackarna. Den verkligt upplysta människan kan
vara tolerant till och med mot intoleransen. Att en så vidsynt ståndpunkt skulle vara förenlig med herr Engbergs psyke, det tror dock
ingen, som något följt hans bana. Om man till kulturens yppersta
skapelser räknar sådana andliga kvaliteter som högsinthet och ridderlighet, mod och självständighet, fosterlandskärlek och humanitet,
rättrådighet och pålitlighet, så har man nog mycket svårt att i herr
Engberg se den rätte vägvisaren till kulturens höjder. Om han än
talar med människors och änglars tungor, Hr det dock något viisentligt som brister. Han är för hårt belastad, icke i främsta rummet av
tidigare uttalanden, ty en människa kan ju sig omvända och bättra,
utan av det godtycke och den partiskhet, som han lagt och liigger i
dagen i sin ämbetsutövning. För sådant kan varken ett partibundet
konstitutionsutskott eller en jovialisk statsminister ge absolution.
Ur Sovjetarbe- Åtskilliga skildringar av arbetslivet inom Sovjetfarnas liv. unionen ha på senare år sett dagen i Viisterlandet.
I den ryska socialistiska emigranttidningen »Socialistitcheski Vestnib i Paris har nyligen en italiensk f. d. kommunistfunktionär lämnat en redogörelse för sina erfarenheter från Ryssland från åren
1933-1938, då han uppehöll sig där som gruvarbetare, stenhuggare,
590
Dagens frågor
stenslipare och byggnadsarbetare. Skildringen gör alla intryck av
att utan överdrifter i någondera riktningen vara sanningsenlig. Just
därför att den – utan att innehålla några egentliga nyheter – verkar fri från sensationalism finna vi det av intresse att göra några
sammandrag diirur till belysning av de sociala förhållandena i våra
dagars Stalin-Ryssland.
Inledningsvis vilja vi nämna att ifrågavarande italienare i sitt
land hade dömts för illegal politisk verksamhet till 18 års fängelse
men lyckats undfly straffet och på »Röda hjälpens» förord fått inresetillstånd till Ryssland. Han inrangerades där bland dc s. k. aktivisterna och förlänades som sådan och såsom utlänning en vida
biittre stiillning }in dc inhemska arbetarna. Offentligt gav han emellertid uttryck i Ryssland för sin indignation över arbetarnas fruktansvärda levnadsförhållanden. Kritik iir emellertid illegal; han kastades i fängelRe och lyckades först efter flera månader komma ut
ur landet.
Alla utHindRka arbetare i Bobrik-Domsk, kolgruvan 10 ab, bodde
gruppvis i ccmentbaracker. DcsRa voro indelade i rum om cirka
40 kvm., och i vart och ett av dom bodde två a tre })ersoncr. Allt var
renligt, i gott stånd och väl Ul)IJViirmt. .För den vanlige ryske arbetaren tedde sig detta slags bostäder som höjden av lyx. Oss hade
man anvisat dem, blott emedan vi voro kommunister eller delvis
kommunistiskt sinnade utlänningar, stående i rapport med offentligheten i våra hemland. Dessutom voro vi alla högt kvalificerade arbetare. ‘rack vare alla dessa omständigheter hade vi försatts i s. k.
privilegierade förhållanden, som f. ö. efter europeisk måttstock voro
ganska måttliga och knappast motsvarade de förmåner, som okvalificerade arbetare i kapitaliststater åtnjuta.
Helt annorlunda levde de ryska arbetarna. De voro sammanförda
i stora gemcnsamhetsbaracker, iinda till 150-300 människor i en barack. Män, kvinnor och barn – alla måste leva ihop. Enstaka familjer försökte så långt som möjligt isolera sig genom att omrama
ett bestämt hörn med skynken. Lakan oeh täeken förekomma ieke
på de triibänkar med halmsäekar, som tjiinstgjorde som sovhiger.
Gruvarbetarna sovo i sina khider oeh täekte nödtorftigt över sig
med jackor eller kappor. I barackerna härskade en obeskrivlig smuts:
från ohyra kunde man iugenshidcs freda sig, och luften var genomträngd av tobaksångor.
Stor var skillnaden också i den föda, som bestods utlänningarna
och de inhemska arbetarna. Vi hade särskilda kontoblieker för sådana
produkter som bröd, smör, iigg och mjölk, låt vara att allt var ransonerat och kunde erhållas blott i små kvantiteter och till för oss
mycket kännhart höga priser. Våra ryska kamrater däremot, som
hade att utföra schaktares hårda arbete, måste åtnöja sig huvudsakligen med sill, gröt, te och svarthröd. Den kvalificerade gruvarhetaren-»stötbrigadiären» (aktivisterna) förtjänade under min tid
ungefär 200-300 rubel i månaden för 150 timmars arbete, alltså i ge- 591
Dagens frågor
nomsnitt 1,50 rubel per timme. Vid samma tid kostade brödet, av vilket man dagligen tilldelades 800 gram, 40 kopek per kilo (l Rubel=
100 Kopek); fläsket kostade 3-4 rubel, en kostym 90-150 rubel, arbetskläder 10-15 rubel, o. s. v. Härvid måste man beakta, att det
rörde sig om varor av mycket låg kvalitet, vilka ransonerades. Det
som inte räckte till måste uppdrivas på den fria marknaden till nästan oåtkomliga, ibland nästan astronomiska priser.
Våren 1937 arbetade jag som byggnadsarbetare i Moskva. En genomsnittsarbetare förtjänade där 300-350 rubel i månaden, en kvalificerad »stötbrigadiär» 500-600 rubel. Man måste arbeta 175 timmar,
vilket i genomsnitt gjorde 3,1;:; rubel i timmen. För att fastställa lö-
nens realvärde vill jag anföra några priser på livsmedel, kläder och
andra behovsartiklar: vitt bröd l,so rubel per kilo, svartbröd O,s;:; rubel, kalvkött 5-7 rubel, nötkött 7,;;o-10 rubel, fläsk 10-12 rubel, ister
och smör 16-18 rubel, margarin 10 rubel, korv 8-17 rubel, socker
4 rubel, potatis 0,35 rubel, mjölk l,Go rubel, te 4-6 rubel för 50 gram,
tobak 5-10 rubel per paket, toffelskor 120 rubel, skor 200 rubel, filtstövlar 45 rubel, kappa 550 rubel, kostym 950 rubel, skjorta 35 rubel,
kalsonger 15 rubel, ylletröja 6 rubel, klocka 150 rubel, cykel 1,000
rubel o. s. v.
De kolgruvearbetare, som arbeta i schakten, ha en arbetstid av sex
timmar. Det ~ir härvid frågan om sex timmars verkligt och oavbrutet arbete i gruvan. På det bygge där jag senare arbetade, riickte
arbetsdagen sju timmar men även där liksom i stenkolsgruvan hade
man mycket ofta övertidsarbete. Det kunde förekomma ej så sällan
i gruvan, att samma arbetare oavbrutet måste arbeta i två skift.
Officiellt angavs övertidsarbetet som frivilligt, men i verkligheten
betingades det av den låga arbetslönen och arbetarnas behov av
extraförtjänst.
Arbetet var mycket tröttande. Icke därför att fordringarna i och för
sig skulle vara mycket höga, ty allt vad man i utlandet utspritt om de
stora »Stachanoff-normen» är ren bluff. Arbetet uttröttade de ryska
arbetarna till följd av deras undernäring och dåliga· arbetsredskap.
I Europa gällde jag som en medelmåttig arbetare men i Ryssland
var jag en av de bästa »stötbrigadiärerna». Aldrig i Europa, ej ens
i de för sitt helvetiska arbetstempo beryktade belgiska stenkolsgruvorna, var jag någonsin så utmattad som efter arbetet i de ryska
gruvorna.
Förvaltningen lämnade blott oss varje månad en tvålbit. Det är onö-
digt att nämna, att det under sådana omständigheter blott var vi,
d. v. s. de utländska specialisterna, som från tid till annan kunde
tillåta oss att tvätta arbetskläderna. De ryska arbetarna buro sina
kläder på kroppen ett halvår, tills dessa föllo sönder av sig själva på
grund av smuts och svett. Det fanns badinrättningar vid kolgruvorna men de fungerade inte ofta; den ena gången fattades det varmt
vatten, den andra gången kallt o. s. v. Man var därför tvungen att
anlita stadsbadet.
De ryska arbetarna avbröto i motsats till oss aldrig sitt arbete för
592
Dagens frågor
att äta något. De behövde icke göra något avbrott, ty de hade ju
ingenting att äta!
I den gruva där jag arbetade fanns ingen gasbelysning. Vi arbetade därför med acetylenlampor. Ventilationen var mycket försummad. Brädbeklädnaden och stöttorna voro mycket sorgfälligt
gjorda men likväl var antalet olycksfall enormt; detta berodde på
gruvans särart, de unga ingenjörernas bristande tekniska insikter
och den uppdrivna arbetstakten. I gruvan räknade man under loppet av tio månader 40 dödsfall bland en personal på 1,000 människor.
Särskilt förvånade det oss att arbetarna på de vattnigaste ställena varken erhöllo stövlar, vattentäta kläder eller vaxduk; icke ens
utbetalades någon lönekompensation för det arbete, som utfördes när
vattnet stod ända till knäna på arbetarna.
På det medicinska området märkte man en strävan efter att genomföra en storartad organisation. Sålunda såg jag i Ryssland för
första gången vandrande sanitetsstationer i gruvan. Sjukhusen hade
god utrustning och deras personal var samvetsgrann. Tyvärr rådde
dock brist på goda näringsmedel och på medikamenter. »Stötbrigadiärer» erhöllo under sjukdom hela arbetslönen i sjukkasseunderstöd;
enkla arbetare, som tillhörde fackförening, hade rätt att få 75% av
lönen, medan arbetare, som icke tillhörde fackförening, blott erhölle
50%. På grund av efterblivenheten och ibland även förvaltningens
onda vilja är antalet arbetare utan medlemsskap i fackförening fortfarande mycket stort i Ryssland. Så höga som priserna äro kan man
lätt föreställa sig, hur insjuknade eller förolyckade arbetare få
existera.
Den sorgligaste sidan av ryskt arbetarliv är det läge, vari den
ryska arbeterskan och särskilt då gruvarbeterskall befinner sig. När
skördetiden är inne, löpa många manliga bergarbetare ifrån. Och
därmed begynner lidandets väg för de kvinnor, som arbeta i gruvorna. Då få de hugga in. Lagenligt kunna de blott användas för
lättare arbeten. Många av dem övervaka också pumpnings- och hissningsmotorerna, men de flesta lasta och rulla kärrorna i de skeva
tunnlarna eller skovla kol. De, som sköta motorer, förtjäna 75-100
rubel, lasterskorna 100-110 rubel i månaden. Jag har aldrig någonsin sett ett hårdare arbete än det, som dessa kvinnor måste utföra.
I en smutsig klänning, som skyler den nakna kroppen, utan underkläder – ty dessa äro för dyra -, med upplöst och slängande hår,
med sotiga och svettiga ansikten, framstå de i ordets bokstavliga
mening som arbetskreatur. De äro helt och hållet utlämnade åt tillsyningsmannens godtycke eller t. o. m. åt arbetarnas, vilka icke alltid äga tillräcklig ansvarskänsla. Det är en lögn att påstå att man
ger kvinnorna fritt för att de skola amma sina barn; inte en enda
gång såg jag att man tillät en arbeterska att för detta ändamål avbryta sitt arbete. Vid byggnadsarbetet i Moskva släpade kvinnor
tegel, kalk, cementsäckar, klädda på samma sätt som jag nyss beskrivit. Jag kände tre arbeterskor, som blott hade ett gemensamt
linne, vilket de buro i tur och ordning, om de ville gå ut och dansa.
593
Dagens frågor
Jag minnes än, hur en av dem- den som sedermera blev min hustru
– med blicken hos en slagen hund iakttog det stycke vita bröd, som
jag i egenskap av utlänning åt.
Ni frågar mig: är det möjligt att arbetarna icke kämpa mot allt
detta~ Visserligen förekomma aldrig strejker, ty icke blott en strejk
utan även det minsta knorrande följes av en anklagelse för sabotage,
och en sådan beskyllning slutar vanligtvis mycket illa för den anklagade. Men en latent otillfredsställelse råder. Vi utländska specialister tilläto oss 1936 vid byggandet av komplexen »Bibliotek» att på
grund av en lönefråga för några timmar avbryta arbetet. De ryska arbetarna på bygget voro lyckliga över förevändningen att kunna sätta
ned arbetstempot Men ingen av dem anslöt sig till oss. Vår aktion
slutade med att vi genomdrevo våra fordringar – vi voro ju utlänningar och därjämte medlemmar av det kommunistiska partiet. I
allmänhet kommer arbetarnas otillfredsställelse och motstånd i så-
dana »fördolda» former till uttryck som att någon arbetsledare plötsligt dödas i någon arbetarförort av en »huligan» e. dyl. Sådana företeelser äro att betrakta som primitiva hämndeakter, icke som organiserade sabotage.

Detta är kontentan av den italienske kommunistens på fakta grundade berättelse. Som redan många andra före honom har han, vis
av sina erfarenheter på ort och ställe, fullstiindigt emanciperat sig
från bolsjevismens ideer.
Den nya tyska Den 8 juli undertecknades i Tyskland en äktenäktenskapsrätten. skapslag, som från och med den l augusti trätt
i kraft över hela riket. Denna lag är intressant inte bara på grund
av den praktiska utformning, som den givit en rad problem, vilka
sysselsätta den breda allmänheten överallt i världen, utan också på
grund av den ideologiska frontstiillning, som i lagens motivering
klart kommer till synes.
Aktenskap är i Tyskland tillåtet fr. o. m. 18 års ålder. Mellan 18 och
21 år måste dock emellertid enligt de nya bestämmelserna ett särskilt
intyg om »äktenskapsmyndighet» kunna företes. Vidare måste båda
föräldrarna lämna sitt samtycke till äktenskapet. Skulle föräldrarna
vara oense, går saken till en förmyndardomstol, som har det slutliga
avgörandet. Dessa bestämmelser avse dels att förhindra för tidiga äktenskap, som på grund av makarnas bristande fysiska eller moraliska
mognad icke kunna anses önskvärda, och dels – till följd av bestämmelsen om förmyndardomstolen som yttersta instans – att hindra
en frånskild fader att som hämndeakt mot modern söka uppskjuta
barnens äktenskap.
Beträffande ingående av äktenskap stipulerar lagen, att detta endast kan ske genom personlig inställelse inför vederbörande myndighet. Tidigare kunde införande i äktenskapsregister vara tillräcklig
594
Dagens frägor
rättsgrund för äktenskap. Detta ledde särskilt i Österrike till olyckliga konsekvenser, då särskilt mindre önskvärda utländska kvinnor
genom dylika pappersäktenskap lyckades förvärva arbetsrätt i Wien.
I samband med frågan om äktenskaps ingående kan det måhända förtjäna omnämnas, att redan genom blodskyddslagen av 1935 äktenskap
mellan personer av tysk och judisk börd förbjudits.
Tysk rätt skiljer mellan upplösta och ogiltigförklarade äktenskap.
Sålunda kunna iiktenskap, vilka ingåtts under falska förutsättningar,
förklaras ogiltiga. Enligt äldre rätt hade barn, födda i dylika äktenskap, samma rättsliga ställning som de utomäktenskapliga barnen.
Denna bestämmelse upphäves i den nya lagen, dock med undantag för
barn, födda i blandäktenskap mellan tyskar och judar. Om nämligen
en jude under förevisande av falska papper lyckas erhålla äktenskap
med en tysk och detta senare upptäckes, blir äktenskapet ogiltigförklarat. De inom ett sådant äktenskap födda barnen, förklaras alltså
för utomäktenskapliga.
Den mest intressanta delen av den nya lagen är emellertid avsnittet
om skilsmässoriitten. Som grunder för skilsmässa gäller otrohet i äktenskapet, vilket anses direkt strida mot den trohetsprincip, som bär
upp hela den nationalsocialistiska världsåskådningen och därför
framför allt måste karakterisera äktenskapet i den folkbundna staten. Skilsmässa kan vidare erhållas på grund av »ärelöst eller osedligt uppträdande» från en av makarnas sida, ägnat att för all framtid omöjliggöra ett återstiillande av den livsgemenskap, som äktenskapet skall utgöra. Krav på absolut barnbegränsning från en av makarnas sida liksom intagande av fosterfördrivande medel är också
skilsmässaanledning.
Förutom dessa orsaker, där endera av makarna kan anses bära
skuld till skilsmässa, ger den nya lagen möjlighet till upplösning av
äktenskap, ifall någon av makarna vid tidig ålder blivit ofruktsam
eller konunit att lida av en sjukdom, som i likhet med exempelvis
hysteri kan omöjliggöra en lycklig samlevnad mellan makarna. Undantag från denna bestämmelse utgöres av det fall, då en man genom
sårskada i krig blivit ofruktsam eller en av makarna vid hög ålder
kommit att lida av en obotlig sjukdom. I dessa fall anses en högre
moralisk plikt fordra fortsatt trohet från den andre av makarnas sida.
Därest makar under tre år varit skilda till säng och säte, kan endera av makarna begiira skilsmässa. Detta kan dock förvägras av
den andre, försåvitt icke skäl kunna förebringas, att äktenskapet genom en av makarnas förvåB.ande är sedligt brutet och därmed oåterkalleligen förfelat.
Vid skilsmiissa skall underhållsplikten bestämmas efter makarnas
arbetsförmåga. Den frånskilda hustruns rätt till underhåll är därmed
i hög grad inskränkt. Frågan om vem av makarna, som skall handha
barnens uppfostran, bör icke i första hand avgöras i anslutning till
frågan om skulden till skilsmässan. Den bör bestämmas med hänsyn
595
Dagens frågor
enbart till barnens bästa. Det gäller att avgöra, vem av de båda makarna, som bäst passar till uppfostrare, vem, som i sitt eget liv kan
anses som mest föredömlig. I lagens motivering tillfogas, att frågan
om skulden givetvis kan kasta ljus över hithörande ting. Den bör
dock som sagt icke enbart fälla utslaget.
Den nya iiktenskapslagen har utarbetats i en kommitte inom akademien för tysk rätt, med advokat Mössmer i Miinchen som ordförande.
På uppdrag av akademiens president, riksminister Frank, skall denna
kommitte numera följa lagens tillämpning, studera dess verkningar
för att sedan kunna ta shillning till lösningen av ännu olösta frågor i
hithörande problemkomplex.
Orsaken till att denna fråga just nu bragts till sin lösning är förhållandena i Österrike. Äktenskapsrätten har där helt behiirskats av
den katolska kyrkan och dess dogmatik. Den nationalsocialistiska
staten ansåg emellertid även den gammaltyska rätten på detta område i behov av reformering och ville därför inte ersätta den katolska
rätten i Österrike med en gammaltysk rätt, som snart åter skulle
ändras. Den tyska regimen har härmed gjort front mot två håll, vilket tydligt understrykes i lagens motivering. Dels viigrar man att
acceptera den individualistiska uppfattning, enligt vilken äktenskapet
blott är ett privat fördrag mellan två personer, vilket egentligen inte
angår tredje person, och dels vänder man sig mot den kyrkliga inställning, som i äktenskapet ser en institution helgad genom förankring
i en gudomlig rättsordning. Äktenskapet är folkgemenskapens urkärna. Det bör tillmätas den betydelse, som tillkommer det i det tyska
folkets liv. Äktenskapsskillnad bör möjliggöras endast i de fall, då
äktenskapen moraliskt undergrävts och deras fortsättning saknar
varje värde för folket som helhet. Den kristna livssyn, som i vida
svenska kretsar präglar inställningen till äktenskapet, lyser i det nationalsocialistiska Tyskland helt med sin frånvaro.
Folkskolinspektörsutnäm- På Svensk Tidskrifts begäran har <len nyvalde
niugen i Tornedalen. ledamoten :F första kammaren, stiftssekreteraren
Torsten Caap givit nedanstående bild av stämningen i vår nordligaste gränsbygd med utgångspunkt från <liskussioncn om utnämningen av folkskoJinspektör i Tornedalen:
Till folkskalinspektör i ‘fornedalens inspektionsområde har den 6
oktober 1938 utnämnts överläraren i Pajala skoldistrikt William Snell.
Såväl domkapitlet i Luleå som skolöverstyrelsen hade i avgivna
yttranden enhälligt förordat annan sökande till befattningen. Utnämningen har både som »utnämningsärende» och med hänsyn till den
inom den finskspråkiga delen av Norrbottens län alltid mer eller
mindre aktuella »språkstriden» väckt en uppmiirksamhet, som torde
motivera ett försök att klarliigga de olika stämningarna bland befolkningen inom nämnda område.
Den utnämnde torde otvivelaktigt, om hänsyn tagits enbart till den
formella i ansökningshandlingarna styrkta kompetensen, hava ägt
596
Dagens frågor
visst företräde framför sina medsökande. Varför ansåg sig domkapitlet vid sådant förhållande icke böra giva honom sitt förord~
Svaret torde närmast sökas i följande passus i domkapitlets yttrande:
»Dessutom anser domkapitlet angeläget, att den som betros med uppdraget att vara folkskalinspektör i gränsbygden ej tagit markerad del
i språkdiskussionen åt ena eller andra hållet, eftersom detta kan hinkas komma att vålla honom svårigheter i hans arbete för skolan.»
Här torde böra framhållas, att överläraren Snell intagit en mycket
dociderad Rttillning i den av domkapitlet åsyftade språkdiskussionen
och därvid företrätt den del av befolkningen, som påyrkat, att finska
språket skall införas som undervisningsämne på skolstadiet
Har domkapitlet genom sitt nyssberörda yttrande velat taga ställning emot den form av undervisning i finska, som nu lagligen får
och kan meddelas i de finskspråkiga skoldistrikten? Förvisso icke.
Inom niimnda skoldistrikt finnes enligt domkapitlets förrnenande för
närvarande en myeket betydande majoritet av befolkningen, som på
ett ytterst bestämt sätt motsätter sig undervisning på skolstadiet i
finska Rpråkct, det må vara i folkskolan eller i fortsättningsskolan,
den må vara frivillig eller obligatorisk. Var och en, som rest i de
bygder, det hiir är fråga om, torde knappast hava undgått att taga
intryck av det intresse, med vilket frågan om språkundervisningen
och då särskilt varje förslag till ändring av densamma följes av befolkningen. Ingen synes oberörd av denna fråga, och en främling
torde icke undgå att känna sig förvånad över den hetsighet och lidelse, med vilken diskussionen föres.
l belysning härav måste domkapitlets yttrande ses. Det kan tillika
framhållas, att domkapitlet med bestämdhet hävdat, att inspektören
regelmässigt bör vara kunnig i finska och vid sitt bedömande av dc
sökande tagit hänsyn härtill.
Som i det förbigående berörts finnes för närvarande möjlighet att
erhålla viss undervisning i finska språket på skolstadiet, nämligen i
fortsättningsskolan. Genom kungl. kungörelsen den 10 maj 1935 bereddes niimligen möjlighet för fortsättningsskolpliktiga barn, vilkas
föräldrar så önskade, att erhålla undervisning i finsk läsning och
skrivning under vissa i kungörelsen närmare angivna villkor. Denna
kungörelse, som gäller elva finskspråkiga skoldistrikt, aktualiserade
den tidigare sedan åtskilliga år mer eller mindre latenta språkstriden.
Andra omstiindighcter hava även under senaste år givit niiring åt
denna strid.
Den möjlighet, som genom nyssnämnda kungörelse bereddes de fortsättningsskolpliktiga barnen i de elva skoldistrikten, att erhålla frivillig undervisning i finska, har utnyttjats endast i ett skoldistrikt,
nämligen Pajala. Vad är anledningen härtill~ Man torde icke med
rätta kunna säga, att skolstyrelserna brustit i lojalitet vid efterlevnad
av de detaljbestämmelser, som meddelats i kungörelsen, och att de
sålunda genom sina åtgöranden bidragit till att de möjligheter till
597
41-38708. Svensk Tidskrift 1938.
Dagens frågor
undervisning i finska, som kungörelsen giver, i så ringa grad utnyttjats. Befolkningen torde, i allt fall numera, mycket viil känna
till dessa möjligheter. Säkerligen måste man därför söka anledningen
till nämnda förhållanden i befolkningens egen inställning till språkfrågan. Här ovan har framhållits, hurusom enligt domkapitlets förmenande en mycket betydande majoritet av befolkningen motsätter
sig varje undervisning på skolstadiet i finska språket. Man torde
emellertid kunna fråga sig, om icke i samtliga skoldistrikt finnes en
minoritet av befolkningen, som önskar bereda sina barn sådan undervisning, och om så är fallet, varför undervisning meddelas endast i
ett skoldistrikt. Kanske vågar man utan närmare undersökning utgå
ifrån att en sådan minoritet finnes, åtminstone i flera skoldistrikt.
En icke omöjlig förklaring till att undervisning i allt fall icke förekommer är den från minoritetshåll framförda uppfattningen, att här
föreligger ett faktiskt förtryck från majoritetens sida. Man vågar av
ekonomiska eller andra skäl icke anmäla sina barn till dylik särskild
undervisning. Det tvång, som här kan tänkas föreligga, utgår så-
ledes icke från skolmyndigheternas sida utan från befolkningens majoritet. I detta sammanhang torde kanske den upplysningen böra
lämnas, att generellt sett varken majoritetens eller minoritetens uppfattning i språkfrågan hänför sig till finsk eller svensk hiirstamning,
ej heller till partipolitisk inställning. Som allmänt omdöme synes
man även kunna göra det uttalandet, att dessa gränsbor äro utpräglade »nationalister» och detta oavsett om de i språkfrågan äro
»svensksinnade» eller »finsksinnade».
Vilka motiv kunna då anses föreligga för de olika grUVJlernas ställningstagande~
Majoritetens förespråkare framhålla, att man vill bryta den isolering, i vilken Tornedalens befolkning levat, och växa in i den svenska
kulturgemenskapen (jfr Raparandabladet den 10/.o 1938). Härför
fordras, att all den tid, som möjligen kan ägnas åt undervisningen
i svenska, såväl i folkskolan som i fortsättningsskolan bör förbehållas detta ämne. Varje inknappning av denna tid anses av ondo, och
skulle tillfälle givas till ytterligare undervisning i svenska, skulle
även detta hälsas med glädje. Därest den möjlighet till frivillig undervisning i finsk läsning och skrivning utnyttjas, som gives genom
1935 års kungörelse, skall åt dessa ämnen anslås lägst 1/o och högst 1/•
av undervisningstiden. Denna tid bör emellertid enligt den nu ifrågakomna meningsriktningen användas för förkovran av de i folkskolan
icke allt för fast grundade kunskaperna i det före skolgångens början
merendels helt främmande svenska språket. Endast på detta sätt kan
den uppväxande ungdomen erhålla en så grundlig undervisning i
svenska språket, att den som annan svensk ungdom kan bliva delaktig av svensk andlig och materiell kultur.
En annan synpunkt torde, ehuru icke alltid så klart uttalad eller
tänkt, spela en icke obetydlig roll: Man vill icke bli behandlad som
»minoritet». Därför önskar man icke utan motsätter sig den särskilda
lagstiftning, varom här är fråga (jämför ett i annat sammanhang av
598
—— ——————————-
Dagens frågor
en finsktalande kirunabo gjort intervjuuttalande, intaget i N. D. A.,
uppl. B, 101!1 1938: »Vi äro inga sudettyskar, som vilja ‘hem’»).
Säkerligen finnes Hven andra icke helt betydelselösa motiv för majoritetens ståndpunkttagande. Utan att närmare ingå på dessa vill
jag i förbigående framhålla, att i allt fall stora delar av denna befolkningsgrupp icke blott icke motsätter sig utan önskar och arbetar
för finska språkets inlärande efter folkskolestadiet. Man tänker därvid bland annat på helt frivilliga kurser eller kurser vid folkhögskolor, eventuellt andra kulturinstitutioner.
Vad anföra åter minoritetens talesmän? I korthet följande.
Det måste anses ovärdigt en demokratisk kulturstat sådan som Sverige att icke bereda de finskspråkiga barnen i Norrbotten tillfälle till
undervisning i deras modersmål. Denna undervisning bör och kan
meddelas åtminstone på fortsättningsskolstadiet. Härigenom skulle
en önskvärd tvåspråkighet kunna bibringas gränsbefolkningen, som
då skulle kunna tillgodogöra sig, förutom den svenska, jämväl den
finska andliga kulturens skatter. Bibringas icke barnen dylik undervisning, kommer den finska tornedalsdialekten att allt mera uppblandas med svenska ord och språket (dialekten), som redan nu är synnerligen ordfattigt, att hotas av en allt hastigare fortgående uppluckring.
Jag har här försökt att lämna en kortfattad redogörelse för språkundervisningen i de finsktalande delarna av Norrbotten, sådan densamma uppfattas av den därav berörda befolkningen. Det har varit
mig angeläget att betrakta frågan endast som en »skolfråga», ehuru
jag är väl medveten om, att den icke behandlats och kanske icke kan
behandlas som en enbart lokal sådan fråga.
Torsten Caap.
Ett bibliogra- I Nordisk tidskrift för år 1884 påtalade Elof Tegfiskt önskemål. ner i en recension av Kungl. bibliotekets årsberättelse frånvaron av uppgifter om bibliotekets nyförvärv och fortsatte:
»En framtidstanke, som i sammanhang härmed torde förtjäna framhållas till behjärtande af vårt lands litteraturvänner och forskare,
är utgifvandet af en gemensam årlig accessionskatalog för Sveriges
offentliga statsbiblioteker, i främsta rummet för Kongl. biblioteket
och universitetsbiblioteken.» Tegners uttalande blev det första uppslaget till den sedan 1887 årligen utkommande katalogen över nyförvärvad utländsk litteratur, välkänd och oumbärlig för varje forskare och ett av biblioteksmannens yppersta hjälpmedel.
Bibliotekens interurbana lånerörelse låg vid den tidpunkt, då Tegner nedskrev ovanstående reflexion, ännu i sin linda. Numera utgöra däremot de interurbana lånen en högst betydande procent av
bibliotekens lånerörelse (räkenskapsåret 1936/37 utgjorde för Uppsala
universitetsbiblioteks vidkommande lånen från och till andra bibliotek omkring 7,500 band, motsvarande siffra var för Lunds universi- 599
41*- 3RiOR.
h<i
Dagens frågor
tetsbibliotek omkring 6,400 och för Kungl. biblioteket 1937 omkring
4,700). För denna ständigt växande interurbana lånerörelse är accessionskatalogen den nödvändiga förutsättningen, i det man med hjälp
av denna utan tidsspillan kan fastställa, var en bok finnes till låns.
Men denna katalog har också i många fall möjliggjort besparingar,
enär inköp av dyrbarare och mindre efterfrågade, men för forskningen likväl nödvändiga arbeten, kunnat inskränkas till ett eller
högst ett par exemplar.
För den utländska, efter 1886 utkomna litteraturen är det alltså
biblioteksmässigt väl sörjt. Vad den före detta år utkommande utländska litteraturen beträffar äro vi däremot åtskilligt efter utlandet.
Med undantag för under en följd av år utgivna separata accessionskataloger för Uppsala och Lunds universitetsbibliotek, Aurivillius’
katalog över Uppsala universitetsbibliotek och en modern katalog
över naturvetenskapliga acta och tidskrifter ha vi inga bibliografiska
hjälpmedel för att snabbt avgöra, var en iildre uthindsk bok eventuellt finns att låna i Sverige. Utlandet är i detta fall lyckligare
lottat. Frankrike har sin »Catalogue general des livres imprimes
de la Bibliotheque nationale» (hittills 146 band, omfattande A-R)
och England sin av British museum utgivna »General catalogue of
printed books» (hittills av en fullständigt ny upplaga 22 band
A-Bost.). Till anläggningen åtskilligt olika äga de det gemensamt,
att de båda medtaga även den nationella litteraturen. Längst har
emellertid Tyskland gått i sin strävan att göra sina biblioteks skatter lättast möjligt tillgängliga. I den stora >>Gesamtkatalog der
preussischen Bibliotheken» (hittills 12 band A-Bauer) förtecknas
bokbeståndet i Tysklands viktigare bibliotek, Österrikes inberäknade
(första bandet upptog 18 deltagande bibliotek, medan antalet i det
senaste vuxit till över 100). Uteslutna är av det befintliga bokbeståndet vissa naturliga grupper såsom orientalia, akademiska avhandlingar m. m.; däremot upptar den tyska »Gesamtkatalog» liksom den
nämnda franska och engelska katalogen även den nationella litteraturen.
Det förefaller sålunda vara på tiden, att man även i Sverige till diskussion upptar frågan, hur här påtalade brist bäst skall avhjälpas.
Naturligtvis kunna vi icke tänka på att förverkliga en eventuell
plan på det storstilade sätt, som skett i utlandet. Men detta är icke
heller nödvändigt, utan vi kunna för oss uppstiilla blygsammare mål.
Utan vidare kan den nationella litteraturen lämnas åsido -bl. a. och
närmast av det skälet, att Kungl. biblioteket äger en exceptionellt
fullständigt samling av svenskt tryck, så att det i regel icke behö-
ver bli föremål för tvekan, var en svensk bok, som eventuellt saknas i andra större bibliotek, utan tidsförlust kan sökas. Vidare kan
all utländsk litteratur, utkommen efter 1886 förbigås, eftersom den
redan finns redovisad i den årliga accessionskatalogen. I vilken utsträckning andra grupper litteratur, som de nämnda utländska katalogerna behandla något olika, böra vara med eller ej, torde vara
bäst att göra till föremål för närmare prövning. Hur iin planen i
600
·—–.~—————————————-….
Dagens frågor
detalj förverkligas, ligger en sådan katalogs gagn för forskning och
studier i öppen dag. 1<-,orskare och bibliotek kunna utan tidsödande
korrespondens rekvirera önskade arbeten, och biblioteken kunna vid
antikvariska förviirv undvika att köpa större arbeten, som redan
existera i ett eller flera bibliotek, men om vars existens man ieke
hinner att göra sig underriittad. Förbises bör icke heller att svenska
folk- och stadsbibliotek, som numera livligt deltaga i den interurbana lånerörclsen men som icke ha råd att hålla dyrbara utländska
bibliografier, därmed finge en himligen uttömmande bibliografi över
elen viktigaste utltindska litteraturen av äldre datum. Det skulle
nämligen säkert visa sig, att vi äro mycket bättre försedda med äldre
litteratur än vi av rådande isolerade förhållanden ha anledning förmoda. Alldeles utan betydelse för den internationella forskningen
skulle sannolikt ej heller en sådan katalog bli. Framför allt skulle
säkerligen därmed mer än en unik, hittills ej känd bok, bli bekant
för utlandet.
Självfallet kommer ett sådant arbete att bli både maktpåliggande
och kostsamt. Det kommer att väsentligt öka arbetsbördan för de
bibliotek, som skola liimna uppgifter om förekomsten av litteratur.
Men om katalogens förnämsta uppgift sattes till att vara ett inventarium över i svenska bibliotek förekommande äldre utländsk litteratur och man sålunda avstode från kravet på bibliografisk fullständighet, skulle denna arbetsbörda kunna hållas inom rimliga gränser, i all synnerhet som arbetet i många fall som ren avskrivning
kunde utföras av mindre kvalifieerade krafter. Ä ven till storleken
och kostnaden torde en katalog av här skisserade slag icke bli oöverkomlig. I de senaste årgångarna av den årliga accessionskatalogen
äro upptagna omkring 20,000 titlar. Antar man, att de svenska bibliotekens bestånd av utländsk litteratur, tryckt före 1886, uppgår till
mellan 100,000 oeh 200,000 arbeten, vilket torde komma sanningen nära,
skulle alltså detta bestånd kräva 5 a 10 band av accessionskatalogens
nuvarande omfång.
En katalog av här ytterst summariskt skisserade slag vore egentligen ingenting annat än den svenska aecessionskatalogens fortsättning bakåt. Man kan också utan inskränkning och som en samrnanfattning av det sagda på den tillämpa vad Tegner yttrade i den redan citerade recensionen: »Genom en dylik samverkan kunde säkerligen hvarjehanda besparingar göras, på samrna gång som samlingarna gjordes tillgängligare; de uppoffringar, som den svenska staten gör för våra offentliga bibliotek, skulle därigenom bära rikare
frukter.»
B. O.
Hitler och Medan ekot av Österrikes återförening med det tyska
Spengler. riket och Tysklands seger utan svärdsslag över Tjeckoslovakiet ännu rullar över världen, finns det en tysk idernotsättning, som får sin säregna belysning. Det är motsättningen mellan
601
Dagens frågor
den egenartade åskådning, som i Oswald Spengler har sin främste
representant, och den nationalsocialistiska ideologi, som nu behärskar
den tyska utvecklingen. Det har inte saknats röster i Sverige, som
i Spengler sett en av nationalsocialismens ideologiska föregångare.
Hans år 1920 utkomna lilla skrift om Preussentum und Sozialismus
innehåller också tvivelsutan tankegångar, som äro befryndade med
nationalsocialismen. Men i grund och botten är det ett svalg befäst
mellan Hitler och Spengler.
Spengler är den store skeptikern. Hela hans livsstil är konservativ. Kyligt och resignerat betraktar han världen och människorna.
Hans inställning blir alltmera en bornerad överklassyn på tillvaron.
Det framträder inte minst i hans karakteristik av den stora ekonomiska krisen i början av 1930-talet, publicerad i den även till svenska
översatta boken, »Avgörande år». Det är de s. k. lyxlönerna, som äro
orsaken. Spengler anser, att den höjda levnadsstandarden för det arbetande folket är en lyx, som kulturen inte har råd med. Sparande
är alltid ett sparande av andras arbete, heter det på ett ställe. Kulturen kan endast leva hos de få. Kulturen blommar ut i det kulturbärande överskiktets förfinade liv. Den måste betalas av massornas
arbete. Spenglers ideal är inte kapitalistiskt. Den spekulerande finanshajen är honom en styggelse. Hans samhälle iir aristokratiskt.
Förfinade adelsmän skola regera över lydiga och välartade undersåtar. Spengler älskar modet och kraften, men dessa egenskaper
bli till självändamål. Djärva, kalla och avmätta skola denna jordens herrar gestalta historien. Under deras ledning skola massorna
vara med vid bygget av ett samhälle, en stat, en kultur. Liksom
Fredrik den stores soldater skola de blint följa sina fältherrar, liksom posten i Pompeji skola de stå strama, medan askregnet faller,
om ingen har avlöst dem.
Beröringspunkterna mellan denna livssyn och den nationalsocialistiska äro ganska ytliga. Hitler är sangvinisk. Han representerar
det, som Spengler spefullt kallar »de eviga ynglingarna». Han älskar
människorna. Han tror på deras goda anlag. Hela hans förkunnelse
är en vädjan till de bättre instinkterna. Hitler kriiver rättvisa, ett
krav, som Spengler väl närmast torde avfiirda med en ironisk hänvisning till läsarpredikanter. Därför har Hitler ett socialt patos,
som Spengler saknar. Därför kan Hitler aldrig acceptera tron på de
få som kulturens utvalda. Därför kan Hitler aldrig i skillnaden mellan människor se en skillnad mellan herrar och deras tjänare. För
Hitler finns det också en rangordning mellan folk och individer.
Men det är en rangordning mellan ledare och följen. Mituniskorna
äro olika skapade. De ha skiftande anlag och skiftande begåvning.
Men de ha alltid något gemensamt, om de tillhöra samma folk, samma
ras. Detta gemensamma skapar enheten mellan ledare och ledda. Ledaren är vuxen ur en rasbunden gemenskap. Han förkroppsligar dess
egen innersta önskan, han ger uttryck åt dess väsen, dess vilja och
dess längtan. Därför skola folkens ledare vara folkens tjänare och
icke deras herrar.
602
Dagens trdgor
Spengler har vid ett tillfälle begabbat de män, som år 1813 buro
upp den tyska enhetstanken, Arndt, Jahn och von Stein. Det är om
dem, som uttrycket eviga ynglingar för första gången fällts. De
tänkte för mycket på romantiska ideer och för litet på praktiska realiteter, skriver Spengler. Och här möta vi Spenglers konservativa motvilja mot alla ideologier. Ideologier äro fraser, som skymma verkligheten. Spcngler fordrar handling, praktiskt förnuft. Spengler citerar med förtjusning Bismareks ord om politiken som det möjligas
konst.
Nationalsocialismen älskar inte någon griinslinje mellan det möjliga och det omöjliga. Jag hatar ordet omöjlig, sade Hitler för en tid
sedan, när han lade grundstenen till arbetsfrontens nya stora bilfabrik, ty det ordet iir alltid de fegas vapen, när de vilja komma
undan. Nationalsocialismen är själv en ideologi. Och den hävdar
lidelsefullt ideologiens betydelse. Ideologi är inte verklighetsfrämmande teorier. Ideologi iir det för alla tider och alla rörelser nödvändiga försöket att tolka verkligheten och ur dess sammanhang
ställa upp eggande mål och tändande ideal. Utan ideologier skulle
all historia vara omöjlig. Det är i ideologierna, som människorna
dra upp sina stora planritningar, efter vilka sedan stater och kulturer byggas.
Just nu triumferar Hitler över Spengler. Han pekar på Österrike.
Vi äro de eviga ynglingarna, javäl. Men vi ha inte bara gjort den
eviga drömmen till verklighet. Vi ha också visat, att de största
drömmarna iiro dc största praktikerna. Diir våra drömmar gått före,
där bygga nu våra händer de nya vägarna, kraftverken och metallindustrierna. Diir vår bespottade tro skapade hänförelse och livsvilja, där ställas nu de många praktiska industriella uppfinningarna
in i ett stort sammanhang. Dc bli till delar i en gigantisk strävan att
materiellt höja de breda lagrens levnadsstandard, att göra kulturen
till det, som den enligt Spenglcr aldrig skulle kunna bli, en folkets
egendom.
Detta typiskt nationalsocialistiska resonemang är ett uttryck för
rörelsens obotliga optimism. Hiir ligger kanske den djupaste motsättningen till Spcnglers frusna pessimism. Det tredje rikets byggherrar tro inte på västerlandets undergång. De tro inte på något
förutbestämt i historien. De ha själva erkänt, att Europa stod vid
vägskälet. Så långt ha dc givit Spengler riitt. Men de hävda, att vi
själva få välja viigen. Vär vilja och våra gärningar skola Hilla utslaget. Maskinerna ha gett oss möjligheter, som ingen annan kultur
före oss har haft. Med deras hjälp vill man bygga den nya kulturen
över ruinerna av den, som världskriget slog i spillror. I den tyska
radions hörspel förekommer det ofta ett motiv, som i detta sammanhang kan förtjäna ett omnämnande. Man söker återge den trista
stämningen i en fabrik, di.ir arbetarnas olust och maskinernas trista
entonighet ger grundackordet. Mot den bilden kontrasterar sedan
den scen, där arbetare och företagare ha funnit varandra, funnit meningen i ett gemensamt arbete. Då sjunga arbetarna sin hymn till
603
Dagens frågor
den stora gärningen, till den meningsmättade livsuppgiften, och maskinernas dunkande blir till en melodi, som ackompanjerar. Den melodien – verklighetstrogen eller icke – är det tredje rikets replik
till Oswald Spengler, till myten om västerlandets undergång.
Det behöver icke tilläggas, att nationalsocialismen som teoretisk
och praktisk samhällslära härovan setts blott från synpunkten av
motsättningen till Spengler.
P. E.
604

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner