Dagens frågor
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÄGOR
Fredsduvor på villovägar
S
amtidigt som UD arbetar för fullt
för att få ut svenskarna ur Irak och
Pierre Schori talar anmärkningsvärt klarspråk om brott mot folkrätten visar andra svenska officiella representanter att de inte förstått vad det hela handlar
om.
Maj-Britt Theorin intervjuades i
Aktuellt och sade, att militär makt inte
löste några problem. Nu var det de diplomatiska och ekonomiska sanktionerna
som skulle ge effekt. Till det sistnämnda,
av ingen bestridda, påståendet hade
intervjuaren den kompletterande frågan
om inte den militära styrkan som USA
visade var nödvändig som gard medan
sanktionerna verkade. Detta ville fru
Theorin alls inte svara på utan upprepade
att militära åtgärder inte löste några
problem, kompletterat med klyschan om
amerikanskt återfall i supermaktsbeteende.
Det var naturligtvis helt förutsägbart
att Maj-Britt Theorin inte skulle vilja vidgå att militär styrka kunde avhålla från
angrepp. Det skulle ju innebära ett grundskott i hennes inställning till den svenska
försvarspolitiken. Mer överraskande var
nästa fredsduvas uttalande dagen därpå.
FN-ambassadören Jan Eliasson tillfrågades då av media hur han såg på
Saddam Husseins utspel där denne erbjöd Iran fred på mycket förmånliga villkor. Den svenske FN-medlaren välkomnade detta och utgick från ”att det är positivt för stabiliteten i området.”
Jan Eliasson verkade helt omedveten
om att det pågår ett krig i området i andra
kanten av Irak och att Saddam Husseins
utspel naturligtvis görs för att öka landets
förmåga att stå emot FN:s krav att avbryta
aggressionen.
Men inte heller Eliassons högste chef
verkar vara medveten om att det pågår ett
krig. Samma dag sade han till Dagens eko:
”Det är oerhört angeläget att till varje pris
undvika att en militär konflikt bryter ut.”
Man kan undra vad Kuwaits invånare
skulle säga om de hörde att en militär
konflikt ännu inte brutit ut. Och vad
Saudi-Arabien skulle tycka om det där
”till varje pris”. Förhoppningsvis noteras
svenska uttalanden i mindre grad internationellt än vad regeringen hoppas och
tror.
Man får också hoppas att det internationella ·samfundet inte tolkar svenska
uttalanden så att vi om vår frihet hotas vill
att freden skall bevaras till varje pris och
avvisar hjälpinsatser som gammalt supermaktsbeteende.
Lunch i mitten
H
errar Bengt Westerberg och Olof
Johansson har ätit lunch tillsammans. Den uppmärksamhet bemälda måltid fått i massmedia för tanken
till Grönköpings Veckoblad.
Visst är det bra om trätobröderna i
mitten söker komma överens. I all synnerhet som Bengt Westerbergs påhopp på
Olof Johansson i förra valrörelsens slutskede verksamt bidrog till borgerlighetens svaga valresultat. Mindre br& är att
herrar Johansson och Westerberg inte
kan träffas utan att rikta kritik mot
borgerlighetens största parti: moderaterna.
70-talets mittensamverkan nöttes ner
av de inblandade parterna själva. Den innehöll alltför litet av konstruktiva riktlinjer för en framåtsyftande politik och
alltför mycket av negativism. Än riktade
den sin udd mot socialdemokraterna och
än mot moderaterna. Skall mitten som begrepp kunna återuppstå måste det ges ett
för väljarna intressantare innehåll än
principen två slår den tredje inom borgerligheten.
Begränsad jämförelse
D
et sunda förnuft som inte finns
hos socialdemokraterna i Stockholms stadshus finns uppenbarligen högre upp i hierarkin, där man nu beslutat sig för att säga nej till biltullar i huvudstaden. Om nejet beror på insikten att
miljön inte förbättras med en ny skatt eller om det är ett försök att rädda nästa
kommunalvallåter vi vara osagt.
Fram till avgörandet har det dock varit
tillåtet att framföra vilka synpunkter som
helst i debatten. Som till exempel följande
från Stockholms socialdemokratiske gatuborgarråd i den likaledes s-märkta publikationen Aktuellt i politiken:
– Miljön i Stockholms innerstad är så-
dan att traflken måste minskas, och vi vet
att biltullar har den effekten.
Sedan refereras till biltullarnas föregångsland Singapore, flitigt besökt av ivriga stockholmspolitiker. Fungerar det där,
så skall det väl gå här, tycks man mena.
Men vad man glömt är att i Singapore
infördes inte extraskatten hux flux, som
en första och enda åtgärd för att komma
tillrätta med problemen. Nej, där gjorde
311
man annat också, som till exempel förbättrade vägnätet och trafikplaneringen,
byggde ut kollektivtrafiken samt gav
singaporeborna ett helt nytt tunnelbanesystem. Och man gjorde även något som
Stockholms biltullivrare talar mycket tyst
om – nämligen byggde en ringled runt
stadskärnan för att avlasta den.
Vilket bevisar att det inte bara är en ny
skatt utan ett batteri av praktiska åtgärder
som behövs för att nå en lycklig lösning på
storstädernas miljöproblem.
Så jämförelsen med Singapore borde
stanna vid att gälla sättet att dra in nya
pengar till den offentliga kassan.
Kyrkan och korvetterna
D
et har sagts, och med rätta, att det
är prästerna i Svenska Kyrkan
som inte bara inåt utan också
utåt ger denna dess värde och anseende.
Nu påverkas bilden tyvärr av prästbristen.
Just därför bör de krafter, som kyrkan
har, koncentreras på församlingarna. De
som begärt och fått prästvigning har därmed påtagit sig ett ansvar. Några kan ha
fysiska eller andra goda skäl tör att inte gå
ut som församlingspräster. Men andra
ikänner sig förmodligen för stora. Värl- . den, inte fattiga norrlandsförsamlingar,
i skall vara deras arbetsfält. För dem och
iför andra har det gällt att finna en plattl form, från vilken man kunnat göra nytta.
! Hittills har t ex Lutherhjälpen krävt duk- : tigt folk.
Nu, när det börjar bli känt att Lutherhjälpen politiserar, är läget ett annat.
, Kollekterna kan och bör bli mindre och
. möjligheterna att avsätta medel för att
312
försörja kyrkliga byråkrater bli fårre.
Lutherhjälpen har ju trätt fram emot Sydafrikas regering och dess försök att kompromissa och förhandla för att få slut på
våldet i landet.
Åtskilliga kyrkliga dignitäter av högre
eller lägre rang kan i varje fall inte företräda Sverige i världen. De måste nöja sig
med att ta ställning mot sitt eget land. I
Kyrkans Tidning den 19juli i år har under
stora rubriker vad som kallar sig Kristna
Fredsrörelsen framträtt med ett angrepp
mot den sittande försvarskommitten. Den
”missar unik chans till nedrustning”, står
det. Angreppet är undertecknat av ordförandena eller motsvarande i för många
okända kyrkligt betalda organ, nämligen
Kristna fredsrörelsen, Svenska ekumeniska nämndens fredskommitte, Sveriges
ekumeniska kvinnoråd, Svenska ekumeniska nämnden, Diakonia samt Liv &
fred-institutet. En ytterligare undertecknare av dokumentet är emeritus
biskopen Lars Carlzon. Han har väl kommit med på köpet.
Vad dessa arbetar med är att Sverige
skall lägga sig öppet för en eventuell
invasion, en möjlighet som kan tänkas
eftersom vi inte vet något som helst om
vad som kommer att hända under många
år framöver. De ovan nämnda undertecknarna vet bättre. De skriver att ”den enda
uppgift ett svenskt försvar kan ha är att,
som sista försvarslinje, skydda mot eller
försvåra en militär invasion. Mot alla
andra säkerhetshot är det militära försvaret verkningslöst.” Läs också de frågor
som de ställ~r; här är en: ”Hur många
nedrustningsförhandlare i Geneve får vi
för en kustkorvett?”
Kustkorvetterna, av vilka vi har för få,
deltar som bekant i försvaret mot främmande ubåtar. Tillhör det verkligen
Svenska Kyrkans uppgifter att särskilt ta
sig an dem som begår gränskränkningar
mot oss? Ty bara så kan man ju tolka de
kristligt fredligas uttalande.
Warszawapakten och NATO
M
ed freden i Brest-Litovsk 1918
mellan Tyskland och den nya
revolutionsregimen i Ryssland
tvingades ryssarna att ge bl a de nybildade baltiska staterna deras självständighet.
Trotskij var en av de ryska ledare som
satte sig emot detta. Stalin var en annan.
Men Lenin lär ha sagt: ”Nu är vi svaga och
får avstå från dessa länder. När vi blir
starka tar vi dem tillbaka.”
Man kan undra om president Gorbatjov påmint sig detta, då han i mitten av
juli i år tvingats ge upp alla villkor för att
ett fritt DDR skulle få ansluta sig till Västtyskland. Warszawapakten existerar inte
längre i praktiken. Därmed förlorar Sovjetunionen kontrollen av den ofantliga
militära organisationen, som skulle vara
dess skydd mot väster. Värre än så: organisationen själv håller på att upplösas.
Ryssarna har haft 370 000 man stationerade i DDR. Tyskarna har godhetsfullt
medgivit att dessa styrkor får avvecklas
under 3-4 år; att omedelbart skicka tillbaka dem är uppenbarligen omöjligt, ty
vart skall de ta vägen. Därtill kommer, att
de måste ge upp goda garnisoner för långt
mer primitiva i hemlandet. Att de blir
kvar några år i de östra delarna av det nya
Tyskland anses dock vara ofarligt. NA1D
finns ju.
Ja, men hur länge? Tyskland, redan
förut starkt, blir den dominerande militärmakten i Europa. Visserligen har man
lovat att minska sina styrkor till 370 000
man – en siffra som inte skall vägas mot
den motsvarande ryska, som skall bryta
upp och dra sig tillbaka medan tyskarna
blir kvar med all materiel på plats. Sovjet
kommer säkerligen att hålla sitt löfte, men
deras militära organisation blir sådan att
styrkorna ”vid behov” förhållandevis
snabbt kan ökas. Behovet härtill kan t ex
inställa sig om en annan regering i Sovjetunionen, mer byggd på militärmakten,
skulle ersätta Gorbatjovs. Ingen bör vara
blind för den möjligheten.
Såta vänner
S
ten Andersson skördar inga lagrar i
utrikespolitiken. Snarare är det malörerna som kantar hans väg. Nu se- 313
nast är det hans intensiva engagemang för
och omfamnande av Arafat och PLO som
kommit i tvivelaktig dager sedan Arafat
ställt upp på den brutale förtryckaren
Saddam Husseios sida.
Förvisso är Mellersta Östern-politik en
svår och komplicerad historia, och det vet
naturligtvis en svensk utrikesminister.
Men hur söker socialdemokratin sina
vänner och utväljer sina engagemang?
Castro, Ortega, Arafat? Till denna namnlista kan läggas de många biståndsländer
där Sverige hjälper till att hålla enpartidespoter under armarna.
Socialdemokratisk utrikespolitik ter
sig allt mera förlegad. Den ägnar sig alltför litet åt vårt närområde, Europa, där
utvecklingen är av vitalt nationellt intresse
för Sverige. Den tredje världens politik
blir allt mera komprometterad av oförmågan att stå på de demokratiska krafternas sida. Det är dags för ett regimskifte i
Arvfurstens palats!
Fredsduvor på villovägar
S
amtidigt som UD arbetar för fullt
för att få ut svenskarna ur Irak och
Pierre Schori talar anmärkningsvärt klarspråk om brott mot folkrätten visar andra svenska officiella representanter att de inte förstått vad det hela handlar
om.
Maj-Britt Theorin intervjuades i
Aktuellt och sade, att militär makt inte
löste några problem. Nu var det de diplomatiska och ekonomiska sanktionerna
som skulle ge effekt. Till det sistnämnda,
av ingen bestridda, påståendet hade
intervjuaren den kompletterande frågan
om inte den militära styrkan som USA
visade var nödvändig som gard medan
sanktionerna verkade. Detta ville fru
Theorin alls inte svara på utan upprepade
att militära åtgärder inte löste några
problem, kompletterat med klyschan om
amerikanskt återfall i supermaktsbeteende.
Det var naturligtvis helt förutsägbart
att Maj-Britt Theorin inte skulle vilja vidgå att militär styrka kunde avhålla från
angrepp. Det skulle ju innebära ett grundskott i hennes inställning till den svenska
försvarspolitiken. Mer överraskande var
nästa fredsduvas uttalande dagen därpå.
FN-ambassadören Jan Eliasson tillfrågades då av media hur han såg på
Saddam Husseins utspel där denne erbjöd Iran fred på mycket förmånliga villkor. Den svenske FN-medlaren välkomnade detta och utgick från ”att det är positivt för stabiliteten i området.”
Jan Eliasson verkade helt omedveten
om att det pågår ett krig i området i andra
kanten av Irak och att Saddam Husseins
utspel naturligtvis görs för att öka landets
förmåga att stå emot FN:s krav att avbryta
aggressionen.
Men inte heller Eliassons högste chef
verkar vara medveten om att det pågår ett
krig. Samma dag sade han till Dagens eko:
”Det är oerhört angeläget att till varje pris
undvika att en militär konflikt bryter ut.”
Man kan undra vad Kuwaits invånare
skulle säga om de hörde att en militär
konflikt ännu inte brutit ut. Och vad
Saudi-Arabien skulle tycka om det där
”till varje pris”. Förhoppningsvis noteras
svenska uttalanden i mindre grad internationellt än vad regeringen hoppas och
tror.
Man får också hoppas att det internationella ·samfundet inte tolkar svenska
uttalanden så att vi om vår frihet hotas vill
att freden skall bevaras till varje pris och
avvisar hjälpinsatser som gammalt supermaktsbeteende.
Lunch i mitten
H
errar Bengt Westerberg och Olof
Johansson har ätit lunch tillsammans. Den uppmärksamhet bemälda måltid fått i massmedia för tanken
till Grönköpings Veckoblad.
Visst är det bra om trätobröderna i
mitten söker komma överens. I all synnerhet som Bengt Westerbergs påhopp på
Olof Johansson i förra valrörelsens slutskede verksamt bidrog till borgerlighetens svaga valresultat. Mindre br& är att
herrar Johansson och Westerberg inte
kan träffas utan att rikta kritik mot
borgerlighetens största parti: moderaterna.
70-talets mittensamverkan nöttes ner
av de inblandade parterna själva. Den innehöll alltför litet av konstruktiva riktlinjer för en framåtsyftande politik och
alltför mycket av negativism. Än riktade
den sin udd mot socialdemokraterna och
än mot moderaterna. Skall mitten som begrepp kunna återuppstå måste det ges ett
för väljarna intressantare innehåll än
principen två slår den tredje inom borgerligheten.
Begränsad jämförelse
D
et sunda förnuft som inte finns
hos socialdemokraterna i Stockholms stadshus finns uppenbarligen högre upp i hierarkin, där man nu beslutat sig för att säga nej till biltullar i huvudstaden. Om nejet beror på insikten att
miljön inte förbättras med en ny skatt eller om det är ett försök att rädda nästa
kommunalvallåter vi vara osagt.
Fram till avgörandet har det dock varit
tillåtet att framföra vilka synpunkter som
helst i debatten. Som till exempel följande
från Stockholms socialdemokratiske gatuborgarråd i den likaledes s-märkta publikationen Aktuellt i politiken:
– Miljön i Stockholms innerstad är så-
dan att traflken måste minskas, och vi vet
att biltullar har den effekten.
Sedan refereras till biltullarnas föregångsland Singapore, flitigt besökt av ivriga stockholmspolitiker. Fungerar det där,
så skall det väl gå här, tycks man mena.
Men vad man glömt är att i Singapore
infördes inte extraskatten hux flux, som
en första och enda åtgärd för att komma
tillrätta med problemen. Nej, där gjorde
311
man annat också, som till exempel förbättrade vägnätet och trafikplaneringen,
byggde ut kollektivtrafiken samt gav
singaporeborna ett helt nytt tunnelbanesystem. Och man gjorde även något som
Stockholms biltullivrare talar mycket tyst
om – nämligen byggde en ringled runt
stadskärnan för att avlasta den.
Vilket bevisar att det inte bara är en ny
skatt utan ett batteri av praktiska åtgärder
som behövs för att nå en lycklig lösning på
storstädernas miljöproblem.
Så jämförelsen med Singapore borde
stanna vid att gälla sättet att dra in nya
pengar till den offentliga kassan.
Kyrkan och korvetterna
D
et har sagts, och med rätta, att det
är prästerna i Svenska Kyrkan
som inte bara inåt utan också
utåt ger denna dess värde och anseende.
Nu påverkas bilden tyvärr av prästbristen.
Just därför bör de krafter, som kyrkan
har, koncentreras på församlingarna. De
som begärt och fått prästvigning har därmed påtagit sig ett ansvar. Några kan ha
fysiska eller andra goda skäl tör att inte gå
ut som församlingspräster. Men andra
ikänner sig förmodligen för stora. Värl- . den, inte fattiga norrlandsförsamlingar,
i skall vara deras arbetsfält. För dem och
iför andra har det gällt att finna en plattl form, från vilken man kunnat göra nytta.
! Hittills har t ex Lutherhjälpen krävt duk- : tigt folk.
Nu, när det börjar bli känt att Lutherhjälpen politiserar, är läget ett annat.
, Kollekterna kan och bör bli mindre och
. möjligheterna att avsätta medel för att
312
försörja kyrkliga byråkrater bli fårre.
Lutherhjälpen har ju trätt fram emot Sydafrikas regering och dess försök att kompromissa och förhandla för att få slut på
våldet i landet.
Åtskilliga kyrkliga dignitäter av högre
eller lägre rang kan i varje fall inte företräda Sverige i världen. De måste nöja sig
med att ta ställning mot sitt eget land. I
Kyrkans Tidning den 19juli i år har under
stora rubriker vad som kallar sig Kristna
Fredsrörelsen framträtt med ett angrepp
mot den sittande försvarskommitten. Den
”missar unik chans till nedrustning”, står
det. Angreppet är undertecknat av ordförandena eller motsvarande i för många
okända kyrkligt betalda organ, nämligen
Kristna fredsrörelsen, Svenska ekumeniska nämndens fredskommitte, Sveriges
ekumeniska kvinnoråd, Svenska ekumeniska nämnden, Diakonia samt Liv &
fred-institutet. En ytterligare undertecknare av dokumentet är emeritus
biskopen Lars Carlzon. Han har väl kommit med på köpet.
Vad dessa arbetar med är att Sverige
skall lägga sig öppet för en eventuell
invasion, en möjlighet som kan tänkas
eftersom vi inte vet något som helst om
vad som kommer att hända under många
år framöver. De ovan nämnda undertecknarna vet bättre. De skriver att ”den enda
uppgift ett svenskt försvar kan ha är att,
som sista försvarslinje, skydda mot eller
försvåra en militär invasion. Mot alla
andra säkerhetshot är det militära försvaret verkningslöst.” Läs också de frågor
som de ställ~r; här är en: ”Hur många
nedrustningsförhandlare i Geneve får vi
för en kustkorvett?”
Kustkorvetterna, av vilka vi har för få,
deltar som bekant i försvaret mot främmande ubåtar. Tillhör det verkligen
Svenska Kyrkans uppgifter att särskilt ta
sig an dem som begår gränskränkningar
mot oss? Ty bara så kan man ju tolka de
kristligt fredligas uttalande.
Warszawapakten och NATO
M
ed freden i Brest-Litovsk 1918
mellan Tyskland och den nya
revolutionsregimen i Ryssland
tvingades ryssarna att ge bl a de nybildade baltiska staterna deras självständighet.
Trotskij var en av de ryska ledare som
satte sig emot detta. Stalin var en annan.
Men Lenin lär ha sagt: ”Nu är vi svaga och
får avstå från dessa länder. När vi blir
starka tar vi dem tillbaka.”
Man kan undra om president Gorbatjov påmint sig detta, då han i mitten av
juli i år tvingats ge upp alla villkor för att
ett fritt DDR skulle få ansluta sig till Västtyskland. Warszawapakten existerar inte
längre i praktiken. Därmed förlorar Sovjetunionen kontrollen av den ofantliga
militära organisationen, som skulle vara
dess skydd mot väster. Värre än så: organisationen själv håller på att upplösas.
Ryssarna har haft 370 000 man stationerade i DDR. Tyskarna har godhetsfullt
medgivit att dessa styrkor får avvecklas
under 3-4 år; att omedelbart skicka tillbaka dem är uppenbarligen omöjligt, ty
vart skall de ta vägen. Därtill kommer, att
de måste ge upp goda garnisoner för långt
mer primitiva i hemlandet. Att de blir
kvar några år i de östra delarna av det nya
Tyskland anses dock vara ofarligt. NA1D
finns ju.
Ja, men hur länge? Tyskland, redan
förut starkt, blir den dominerande militärmakten i Europa. Visserligen har man
lovat att minska sina styrkor till 370 000
man – en siffra som inte skall vägas mot
den motsvarande ryska, som skall bryta
upp och dra sig tillbaka medan tyskarna
blir kvar med all materiel på plats. Sovjet
kommer säkerligen att hålla sitt löfte, men
deras militära organisation blir sådan att
styrkorna ”vid behov” förhållandevis
snabbt kan ökas. Behovet härtill kan t ex
inställa sig om en annan regering i Sovjetunionen, mer byggd på militärmakten,
skulle ersätta Gorbatjovs. Ingen bör vara
blind för den möjligheten.
Såta vänner
S
ten Andersson skördar inga lagrar i
utrikespolitiken. Snarare är det malörerna som kantar hans väg. Nu se- 313
nast är det hans intensiva engagemang för
och omfamnande av Arafat och PLO som
kommit i tvivelaktig dager sedan Arafat
ställt upp på den brutale förtryckaren
Saddam Husseios sida.
Förvisso är Mellersta Östern-politik en
svår och komplicerad historia, och det vet
naturligtvis en svensk utrikesminister.
Men hur söker socialdemokratin sina
vänner och utväljer sina engagemang?
Castro, Ortega, Arafat? Till denna namnlista kan läggas de många biståndsländer
där Sverige hjälper till att hålla enpartidespoter under armarna.
Socialdemokratisk utrikespolitik ter
sig allt mera förlegad. Den ägnar sig alltför litet åt vårt närområde, Europa, där
utvecklingen är av vitalt nationellt intresse
för Sverige. Den tredje världens politik
blir allt mera komprometterad av oförmågan att stå på de demokratiska krafternas sida. Det är dags för ett regimskifte i
Arvfurstens palats!