Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÄGOR
Tystom LO
”För evigt borta är anspråken på
makten över svenskt näringsliv”
skrev Anders Isaksson i anledning av LO:s kongress i mitten av juni. Jo,
jo. Förslaget att tredubbla AP-fonderna
och låta dem köpa aktier för hela summan, l 300 miljarder, har givetvis inget att
göra med maktambitioner. Istället skall
det trygga pensionerna, trots att LO liksom vi andra mycket väl vet att AP-fonderna inte innehåller några pensionsmedeL
Sju nya kollektiva fonder föreslogs
också, med kapital på hundratals miljarder. Men de har ingenting med makt att
göra, förstås. Rådrumslagsittning skall se
till att facket får förhandlingsrätt före köp
och försäljning av större företag. Det kan
väl inte ha något med makt att göra? Och
till sist; LO kräver en förhandlingsskyldighet när det gäller ett företags affärside.
Utan maktambitioner givetvis, skall facket på allvar förhandla om Volvo skall tillverka bilar, IKEA möbler eller Findus
producera frusna sommargrönsaker. Det
kan ju faktiskt ligga i fackets intresse att
Findus istället producerar raggsockor …
Om alla dessa förslag blev det oroväckande tyst. Ingen debatt väcktes och ingen
diskuterade frågorna. Det kan bero på att
förslagen uppfattades som så osannolika
att ingen egentligen tog dem på allvar.Det
var synd det, för ett efter ett har LO-kongressens förslag under våren och sommaren omsatts i verklighet. ”De beslut som
tas på LO:s kongress brukar förr eller senare omvandlas till socialdemokratisk
politik”, som Anne Wibble uttryckte det i
SvD i mitten av augusti.
Först framåt hösten vaknade planhushållningens motståndare. Plötsligen insåg
man att det som verkat så osannolikt höll
på att bli verklighet. Regeringen aviserade
sina planer på att låta 250 miljarder av
AP-fondpengarna gå till aktieköp och ett
förslag till rådrumslagstiftning presenterades under sommaren.
Efter att ha följt besluten på LO-kongressen kan man som Rune Barneus konstatera att ”än har inte alla insett vidden
av planekonomins fiasko”.
Kravmaskinen (s) vill ha nytt mandat
O
m ett annat lands regering visade
sig ha starka band och lönsamt
byta tjänster med ett knippe jättelika intressegrupper, skulle en svensk
sannolikt haja till. Kanske tala om beklaglig underutveckling eller skadlig korruption.
När något liknande sker i Sverige höjs
dock inte ett ögonbryn. Fackets massiva
påtryckningar på regeringen under 1980-
talet har noterats bara av få insatta. Ändå
har effekterna varit enorma och nedbrytande – för landets ekonomi. Att (s) och
anknutna organisationer ett valår lägger
ned c:a en halv miljard räknade man fram
i en farsk Timbro-bok – Till bröders
hjälp.
Kärnan i detta samarbete är att lagen
tillåter det, eller blundar för vad som i sak
är oerhört kränkande för individens frihet. Det gäller fackets ”rätt” att företräda
arbetstagaren. Liksom hyresgästernas
”rätt” att förhandla ”åt” de boende. Samt
en rad organisationers statsbidrag till lokaler, politiska cirklar, medlemstidningar
etc.
Att rörelsen har starka band skäms vi
inte för, sade (s) informationschef Krogvik i 1V Nej, men att detta sker med ovetande medborgares/löntagares stöd (vilka
inte alls behöver dela socialdemokraternas åsikter) är en skandal som äntligen
bör föras i ljuset.
Socialdemokratins intresseallians beskrivs ibland som dess privatsak. Det är
det emellertid ingalunda. Dessa band,
med vidhängande förväntningar om att en
s-regering skall uppfylla olika krav, och ge
vissa personer jobb som tack för hjälpen,
skänker det socialdemokratiska partiet
ett beroende långt utöver andra svenska
partiers. Det blir ofta en gisslan-situation.
Utåt låtsas Ingvar Carlsson et consartes
som om rörelsen går i takt. I själva verket
bågnar den av särintressen, som söker sko
sig på ett regeringsinnehav. Och som gör
denna regeringsmakt vinglig och svår att
utöva till helhetens fromma.
När väljaren lägger sin röst den 15 september bör man känna till, att en röst på
(s) också är en röst på en bullrig samling
kravmaskiner med LO i täten, vilket gör
att det som står på valaffischema får tas
med en rejäl nypa salt. Valbudskapet är
vad Ingvar Carlsson önskar göra, ifall
ingen av hans många kravställare hindrar
honom från det!
Nej, den maktapparat som (s) byggt
upp är inte mer en källa till stolthet. Den
kan stjälpa månget försök ännu att få Sverige på rätt väg, och den kan komma att
bryta sönder det av socialdemokratins
partipolitiska självständighet som ännu
återstår.
407
Svartmålning, vad är det?
D
et var antagligen under våren
1990 som svartmålningsdebatten tog fart. Företagarförbundet
publicerade en mycket kritisk rapport om
förhållandena i Sverige som fick bägaren
att rinna över i Rosenbad. Ingvar Carlsson blev så arg att han under den allmänpolitiska debatten i riksdagen i början på
juni det året från talarstolen anklagade
Företagarförbundet för svartmålning av
nästan ”landsförrädisk” karaktär.
Sedan 1930-talet, kanske ännu tidigare, har konsensus eftersträvats, och uppnåtts, i den politiska debatten. Välfärdsfrågorna diskuteras ur socialdemokratisk
synvinkel och arbetarrörelsen fick tidigt
ett problemformuleringsmonopol, som
Lars Gustafsson uttryckt det. Opposition
gick under långa tider ut på att föreslå en
annan administration av den förda politiken.
Sedan fondstriden har borgerligheten
och näringslivet bättre vågat uttrycka sina
synpunkter. I takt med att socialiseringsförslagen spetsats till har borgerligheten
lärt sig att det inte går att sitta tyst och titta
på. Men när dessa åsikter presenteras kallas det allmänt för svartmålning.
Men varför begränsa svartmålningsbegreppet? Nog är det svartmålning av qen
grövre, oförlåtliga sorten när Bo Södersten säger att det var kapitalismen och
inte socialdemokratin som byggde landet.
Visst är det svartmålning när Feldt skriver
sina memoarer och berättar om felaktiga
beslut med dystra följder?
SCB måste snart, främst av alla, kallas
för landsförrädarnas och svartmålarnas
högborg. hur kan de bara! Månad efter
·–~- – –
408
månad har SCB, säkert som ett led i nä-
ringslivets svartmålningskampanj, presenterat siffror som visar Sveriges sviktande ekonomi. Att gång efter gång berätta att arbetslösheten växer, tillväxten är
negativ, inflationen fortfarande hög och
budgetbalansen i olag – det om något är
svartmålning som borde motarbetas.
Fram för ljusare siffor, som bättre stämmer överens med SAP:s intentioner!
Verkligheten är i sanning SAP:s främsta
fiende.
skattefinansierade löntagarfonder
S
edan l januari 1984 har alla arbetsgivare – även kommuner och
landsting – betalt 0,2% på lönesumman till löntagarfonderna. De statliga
och kommunala bolagen har också drabbats av vinstdelningsskatten.
Stockholms stad hade t o m årsskiftet
betalt 79 miljoner kronor i egenskap av
arbetsgivare, 73 miljoner i vinstdelningsskatt och 9 miljoner i särskild ATP-avgift.
Staden har alltså betalat in 161 miljoner kronor till löntagarfonderna under
1984-1990.
Enbart de 50 miljoner som Stockholms stad betalade under 1990 motsvarar kostnaderna för l 700 daghemsplatser eller 650 heltidsanställda hemtjänstassistenter till gamla och handikappade eller driften av alla Stockholms bibliotek under ett år.
skattebetalarna tycker säkert att dessa
pengar kunde ha använts på ett bättre sätt.
Sverigefientlig verksamhet
T
age Erlander förebrådde en gång i
en valrörelse oppositionen för att
den var ute efter makten. Sverige
är verkligen unikt.
I andra länder anses det som den naturliga strävan för en opposition att erövra makten, kanske rentav något lovvärt,
eftersom maktväxling kan vara nyttig för
demokratin.
Så icke i Sverige där många socialdemokrater som kommit att betrakta maktinnehavet som ett prerogativ, enpartiväldet som garantin för stabilitet.
Det var därför chocken blev så stor efter valet 1976. Från socialdemokratiskt
och fackligt håll talades om en ”parentes”
och utlovades skoningslös kamp till dess
ordningen var ·återställd. Det blev det
också. Olof Palme förde en helt ansvarslös oppositionspolitik som verksamt bidrog till att hindra regeringen att vidta de
saneringsåtgärder som senare socialdemokratiska regeringar genomfört. Vi fick
den första politiska storstrejken i modern
tid som underminerade den ekonomiska
politiken.
Mönstret går igen. Nu används begreppet ”svartmålning” om kritik av regeringens politik. Sådan kritik är i praktiken detsamma som kritik av Sverige och svenskarna, ett slags landsförräderi faktiskt.
I själva verket är detta en mycket förklarlig reaktion. De borgerliga håller
nämligen på att beröva socialdemokraterna deras enda argumentation, nämligen
att opponera mot den egna politiken. Att
kritisera moderatema för förslag som socialdemokraterna gjort eller tänker göra
till sin politik går inte i längden. Bättre då
att angripa sådana delar av den egna politiken som man måste göra något åt, det
gamla perversa skattesystemet med höga
marginalskatter, den alltför stora offentliga sektorn, vårdköerna och vårdmonopolen, arbetslösheten.
”Konstruktiv självkritik” kallas sådant i
socialistiska stater. Det är naturligtvis finare än ofruktbar opposition.
Export till Östeuropa
A
tt exportera saker och ting har
alltid betytt mycket för ett litet
land som Sverige. Det är en fin
tradition som den socialdemokratiska regeringen velat hålla uppe. Men det är inte
bara den svenska skogen och vårt stål och
våra bilar som skall exporteras utan även
våra politiska lösningar. På köpet får man
också våra problem och kriser; men det
talas det tystare om.
För att inte underlätta övergången till
marknadsekonomi alltför mycket i Östeuropa spenderar vi bara l miljard på bistånd dit, över en treårsperiod. Det motsvarar ca 2 procent av vårt totala bistånd.
Nästan hälften av pengarna till Östeuropa
skall gå till miljöinsatser och de svenska
folkrörelserna skall få åtminstone 90 miljoner för att de skall kunna driva sin fina
korporativa verksamhet även i Centraloch Östeuropa.
Det mest naturliga vore givetvis att
angripa själva problemet, planekonomins
inbyggda slöseri med naturresurser, och
skynda på utvecklingen till demokrati och
marknadsekonomi. Men hu så hemskt,
det går ju inte. Istället angrips symptomen
samtidigt som pengar slussas till svenska
409
folkrörelser för att de, liksom andra, skall
sprida välfärdsstaten Sveriges välsignelser även över Östeuropa.
Det verkar som att det som inte går att
sälja här hemma tydligen skall exporteras.
Jodå- Rudolf Meidner och andra socialister åker runt i Östeuropa och manar på
fullt allvar till uppslutning kring den svenska socialismen. Som om de stackarna
inte hade nog med problem som de har
det.
Att sälja svensk socialism i Östeuropa
går dock inget vidare. Östeuropeerna har,
liksom många här hemma, svårt att förstå
Sten Anderssons uttalanden och den
tredje vägen leder bestämt till tredje världen, som den tjeckiske finansministern
Vaclav Klaus uttryckte det. Socialdemokratin lyckades heller inte i de första fria
valen i Östeuropa.
Det nya projektet, har vi fått veta av
Stig Malm, skall bli att exportera socialdemokratisk välfärdsetatism till EG. Det
erkännandet måste man i alla fall ge socialdemokratin, att finna på nya projekt,
nya marknader, det är de alldeles för bra
på.
slagordens makt
”Jag har aldrig trott på slagord om att
var och en får klara sig själv.” Med
dessa visdomsord ur boken om
Carlsson ovanför en bild av ett fotbollslag
med den 12-årige Ingvars huvud inringat
undfägnas resenärer i kollektivtrafiken.
Över detta citat faller man i djupa tankar.Vem polemiserar Carlsson egentligen
emot? Veterligen har inget parti en så ra- 410
dika! ”nyliberalism” på programmet. Att
ge medborgarna större möjlighet att klara
sig själv är inte samma sak som att de
måste klara sig själv. Ingvar Carlsson har
troligen så elementära kunskaper i logik
att han förstår skillnaden. Och att han
medvetet skulle vilja lura väljarna genom
att beskriva motståndarnas politik med
enkla slagord vill man ju inte tro.
Det finns en annan tänkbar och mera
hedervärd förklaring. Ingvar Carlsson
syftar naturligtvis på alliansfriheten. Socialdemokraterna har i så många år sagt
att EG-anslutning inte är förenlig med
neutralitetspolitiken. Nu har de av partipolitiska och statsfinansiella skäl tvingats
göra helt om och genomföra den moderata linjen. Då återstår bara att så skonsamt
som möjligt förbereda folket på att man
måste offra alliansfriheten.
Men litet underligt är det. Har Ingvar
Carlsson aldrigtyckt att vi borde klara oss
själva? Varför säger han det först nu?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner