Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÄGOR
Riskfylld fredspolitik
‘ ‘sweden’s anti-submarine bumblers.
An unsuccessful five-week
hunt for a suspected submarine in the estuary of the Tore river in the far north of
Sweden has exposed, not for the first
time, the coastal defence forces to public
ridicule. The main anti-submarine squadron was not operational because its crew
was on holiday. It was not recalled on the
ground that the estuary’s shallow, muddy
waters were ill-suited to antisubmarine
operations and priority had to be given to
operations farther south.
This inaction came after the defence
staff said there were 180 separate ‘indications’ that at !east one foreign submarine
was operating in the area. The indications
included ‘lots of photos, but none of them
clear’ and underwater soundings. The
coastal defence forces set off several
depth charges and tried to catch the submarine in special nets. The Soviet magazine Soviet Culture commented that, while holiday-makers might have thought
they ‘saw something in the water’, there
were ‘no facts’.”
Det ovan citerade är från tidningen
Economist’s särskilda utgåva ”Foreign
Report”. Citatet ger en bild av hur det
svenska försvarets trovärdighet sakta undermineras bland seriösa bedömare i utlandet. Ett svagt förtroende för den
svenska neutralitetspolitiken vad gäller
vilja och förmåga är ett allvarligt hot mot
Sveriges frihet och fred. Den brist det
svenska försvaret uppvisar inför omvärlden i dessa hänseenden kan inte kompenseras av aldrig så många nedrustningsutspel eller envisa påståenden om att förtroendet för den svenska neutraliteten är
orubbat i vår omvärld.
De partier i dag som mer än andra
medverkar till att sätta den fred vi lever
under på spel är de partier som inte vill
medverka till att stärka omvärldens förtroende i sådana konkreta avseenden
som vår förmåga att hävda våra gränser i
fredstid. Socialdemokrater och folkpartister för inte bara en dålig försvarspolitik
utan också en riskfylld fredspolitik.
Harry Schein och socialismens död
D
et finns, enligt Harry Schein i Dagens Nyheter nyligen, bara två
ideologier värda namnet,
liberalismen och socialismen.
Konservatismen är i dag, menar han, mera en hållning än en ideologi.
Bland likheterna dem emellan hör att
de t o m har slagorden gemensamt. Det
var, som Harry Schein så riktigt påpekar,
den borgerliga franska revolutionen som
krävde frihet, jämlikhet och broderskap,
fast begreppen numera mest tillhör vänsterns retoriska arsenal.
Harry Schein förklarar först pliktskyldigast att liberalismen är död, som modell
och ideologi.
Därefter går han över till sitt egentliga,
underligt nog föga uppmärksammade,
budskap. Han erinrar om socialismens
grundläggande ideer; att kapitalismen
skulle avskaffas genom socialisering av
produktionsmedlen. Den fria marknaden
skulle avskaffas av planekonomi. Socialismens första vägval gällde hur man snab- 376
bast kunde bygga upp ett socialistiskt
samhälle; genom reformism eller genom
revolution.
Den revolutionära grenen vann kapplöpningen. Sovjetunionen bildades. Proletariatet, ”varmed menas Lenin och hans
efterträdare”, upprättade sin diktatur.
– Tyngdpunkten i splittringen mellan
arbetarrörelsens två grenar (denna term
betecknar här socialdemokratin respektive kommunismen; inte som brukligt är
det socialdemokratiska partiet respektive
LO – vi förstår piken fast den var fin) försköts från tillvägagångssätt till motsättningen mellan demokrati och diktatur,
mellan frihet och ofrihet, skriver Schein.
Som Harry Schein så riktigt påpekar
dominerade inom socialdemokratin ”i det
längsta uppfattningen att den odemokratiska socialismen visserligen måste avvisas men att den från ekonomisk synpunkt
ändå var överlägsen kapitalismen”.
Som Harry Schein så riktigt också på-
pekar skylldes Sovjetunionens ekonomiska efterblivenhet på ödeläggelsen under
det andra världskriget – trots att den ekonomiska utvecklingen i minst lika ödelagda länder, som Japan och Västtyskland,
borde fått folk att veta bättre. .
Han påpekar också, med rätta, att Per
Albin Hansson i mitten av fyrtiotalet
trodde så mycket på planhushållning att
han etiketterade den samlade borgerliga
oppositionen som PHM, planhushållningsmotståndare och att Alva Myrdal,
en ”eljest så sansad person”, så sent som i
slutet av 60-talet menade att vi i Sverige
inte på allvar kunde tackla våra
ekonomiska problem utan planhushållning.
Jag inbillar mig, skriver Harry Schein,
att det var krisen i Polen i slutet av 70-taJet som definitivt krossade illusionen om
de socialistiska metoderna – även hos socialister.
Det är väl inte något som Harry Schein
behöver ”inbilla sig”. Han var ju nära bekant med flera ledande svenska socialister.
– Det var inte förtrycket i Polen, eller
korruptionen, utan den för hela världen
uppenbart bankrutterade ekonomin,
landets oförmåga att betala sina skulder,
att föda sitt eget folk, som krossade illusionen om socialismen som fungerande
sarnhällsmodell, skriver Harry Schein
uppriktigt.
Det föranleder två reflexioner. För det
första; att det inte var förtrycket som fick
socialisterna att ge upp sin tro på socialismen. Förtryck är något som socialister
tydligen kan acceptera; om det utövas av
socialister. Det är ett riktigt påpekande av
Harry Schein.
För det andra; och det är ett påpekande som Harry Schein inte gör, att det faktiskt är ett uppseendeväckande sent uppvaknande – i slutet av 70-talet. Socialisterna har av sin ideologiskt betingade
blindhet dessförinnan varit ur stånd att
inse denna sanning.
Socialismen är därmed, skriver Harry
Schein, lika död som liberalismen. Men
man måste ha respekt för dem som är pietetsfulla.
– Man kan gärna sjunga Arbetets sö-
ner även om man är generaldirektör. Men
man bör hellre tala om socialdemokratin
än om demokratisk socialism om man avvisar socialismens grundläggande teser.
Detta för att bli av med ”en förljugen och
därmed intellektuellt generande retorik”,
anser Harry Schein.
Vi kan i detta sammanhang inte avstå
från att referera till en Dagens fråga i Sv T
nr 6/87 där vi kommenterade Ingvar
Carlssons förhållande till socialismen,
och hans föregångares.
-Olof stod ju verkligen för den demokratiska socialismen, sade Ingvar Carlsson.
Detta kan inte ha varit obekant för
Harry Schein.
En besvärlig ambassadör
mbassadören Anders Ferm har
äntligen gått med på att låta sig
örflyttas från sin post vid FN i
New York. Regeringen har pressat på,
men han har behagat stanna kvar. I andra
fall – mycket sällsynta sådana – då en
diplomat misslyckats på sin post, har han
självklart accepterat en annan. Om fallet
varit allvarligt, har han också kunnat
hemkallas.
Ferm har utgjort ett undantag. Att han
saknat kompetens för sitt uppdrag är allmänt känt inom FN, inte minst inom dess
högsta kretsar. Där har man järnfört honom med framstående ambassadörer,
som Sverige sänt dit- namn som Gunnar
Jarring, Sverker Åström, Anders Thunborg har nämnts. De representerade Sve- 377
rige med heder och var FN till nytta. Hur
kunde man utse Ferm? Svaret är enkelt:
Ferm skickades inte dit för Sveriges skull,
ännu mindre för FN:s, utan för att Olof
Palme ville ha en egen utkik inom FN.
Den s k Ferm-affären klargjorde, att
Ferm rapporterade direkt till Palme, förbi
UD.
När Ferm insett att hans ställning var
ohållbar, begärde han att få kornrna till
FN:s verksamheter i Geneve och där lägga beslag på den plats, som undergeneralsekreteraren i FN Jan Mårtenson just tillträtt. Detta beviljades av utrikesminister
Sten Andersson, vars partisekreterarefasoner ännu inte hunnit slipas bort i ett internationellt umgänge. Resultatet var att
han av generalsekreteraren själv fick en
näsknäpp. Posten i Geneve tillsätts av FN
och Mårtenson hade fått den på grund av
sin kompetens. Den stod inte till Sveriges
regerings förfogande. Var och en förstod
vad detta innebar. Samtidigt som utrikesminister Andersson sattes på plats inkompetensförklarades Anders Ferm.
Om, som det ryktas, Ferm skall få den
prestigefyllda befattningen i Köpenhamn,
går han därmed förbi ett antal äldre UDtjänstemän. Detta bekymrar väl inte utrikesministern. För honom är huvudsaken
att Ferm får fortsätta där han beräknas inte göra någon skada. Någon nytta väntar
ingen av honom.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner