Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÄGOR
Fermenta-skandalen
M
ånga lärdomar kommer med tiden att kunna dras av Fermenta-skandalen. Ett antal direktö-
rer i näringslivet har fått och kommer att
få sitt anseende skadat. Men Permenta är
faktiskt, tvärtom vad man vid första anblicken kan tro, ett bevis på marknadsekonomins överlägsenhet. Om det nämligen vore så att företagsledare och politiker vore allvisa och altruistiska, då skulle
man med fördel kunna ha en centralplanerad ekonomi av socialistisk modell.
Men eftersom företagsledare och politiker är människor som alla andra behövs
det ett system som kan fungera väl trots
att människorna i systemet är som de är.
Det är därför en marknadsekonomi
med konkurrens och prisbildning som informations- och incitamentsgivare är
överlägsen alla former av central planering. I en marknadsekonomi skall ägarna
ha ett egenintresse av och en förmåga att
kontrollera de företagsledningar – som,
sina många konvertibler till trots, till sist
ändå är av löntagare satta att anpassa fö-
retagens produktion till konsumenternas
krav och önskemål.
Fermenta-skandalen kommer att avkasta ett antal böcker där olika förklaringar kommer att ges till det inträffade.
Redan nu föreligger ”Refaat – myter och
miljarder” av docent Karl Lennart Mettinger, forskningschef vid KabiVitrum.
Man får där en klar och redig redogörelse för händelseförloppet. Boken är en bra
utgångspunkt för stäliandet av många av
de frågor som måste ställas och måste besvaras.
Hur kunde Refaat lyckas dupera bl a
banker, Volvoledningen med Pehr G
Gyllenhammar i spetsen, Rapportredaktionen, finansanalytiker och många andra
direktörer och journalister?
Många journalister har all anledning
att skämmas och begrunda sina misstag.
Men journalister skall främst vara kompetenta på att rapportera vad som händer. De inblandade företagsledarna har
ändå större anledning att idka självkritik.
De har sina löner just därför att de skall
vara skickligare än andra på att bedöma
affärsideer och andra företagsledares
kompetens. Ett särskilt ansvar åvilar
Handelsbanken, som var den bank som
introducerade Permenta på börsen.
Löntagarfondernas roll i dramat Permenta är ännu inte helt klarlagd. Nordfondens VD tvingades avgå trots att
Nordfonden tjänat över 40 miljoner kronor på sina aktier i Fermenta. Mellanfondens vinst på Permenta blev ändå större.
Och även Östfonden har haft betydande
Fermentainnehav.
– Som situationen i Permenta utvecklades är vi nöjda med att ha kunnat sälja
huvuddelen av vårt stora innehav under
årets gång och det med en god vinst. Det
skrev Mellanfonden i sin årsredovisning
för år 1986. Det är inte alla aktieägare i
Permenta som kan säga detsamma.
Det är många som har anledning att
ångra vad de sagt och gjort i samband
med Fermenta. Ett av prisen för ”bästa”
uttalande bör nog ändå tillfalla Lennart
Nyström, utredare på Fabriks, som i LOTidningen i december 1986 sade att
”visst är Refaat en vildhjärna, men han
har många bra ideer. Det han har gjort är
i grunden industriellt riktigt, men·han har
aldrig intresserat sig för det finansiella
spelet”.
Den som misstror marknadsekonomin
bör betänka att det är personer som
Lennart Nyström som skulle leda företagen i Fond-Sverige om LO får som man
vill. Det är väl värt att minnas inför den 4
oktober.
Finansvalparnas strategi
D
et är de snabba klippens män och
finanskometerna som dominerat
den ekonomiska scenen och som
framställer sig som den nya tidens hjältar.
Det är de 28-åriga finansvalparna med
blanka, skräddarsydda kostymer och vit
Porsche som är börsgolvens nya matadorer, sade Stig Malm nyligen.
Bakgrunden till en del av dessa vinster
är att de unga knapptryckarna tjänat in
hundratals miljoner åt sina arbetsgivare
på ett generande enkelt sätt. De lånar 100
miljoner i utlandet för sex procent. Det
kostar 6 miljoner på ett år. Sedan köper
de säkra statspapper som ger nio procent.
Det ger 9 miljoner kr. Mellanskillnaden
på tre miljoner går till deras arbetsgivare.
Detta gör de i stor skala. Bara Asea,
Volvo och Elextrolux hade det senaste
årsskiftet tillsammans lånat 14 miljarder i
utlandet för detta ändamål. Att det går
till på det här viset beror inte alls, som
Malm och andra försöker antyda, på att
”sådan är kapitalismen”. Tvärtom skulle
sådana här, i det närmaste arbets- och
riskfria, vinster vara omöjliga om ”de
ohämmade marknadskrafterna” gavs fritt
spelrum.
I ett land med marknadsekonomi på
detta område, Reagans USA eller Thatchers England, skulle den som lånar i utlandet för att få lägre ränta behöva ta på
215
sig en betydande valutarisk. Den som där
lånar i utlandet riskerar nämligen att göra
en förlust om den utländska valuta, som
lånet tas i, skulle stiga i pris. Men i Ingvar
Carlssons Sverige har regering och riksdag givit riksbankschefen Bengt Dennis i
uppdrag att se till att den svenska kronan
har ett fast värde i förhållande till de viktigaste utländska valutorna i valutakorgen. De unga finanslejonen behöver därför inte ta särdeles stora valutarisker när
de lånar i utlandet. De lånar nämligen
valutor i en mängd som ungefär motsvarar valutakorgens sammansättning. Då
står riksbanken, och därmed skattebetalarna, för finanslejonens valutarisker.
”De 28-åriga finansvalparna med
blanka, skräddarsydda kostymer” har
därför all anledning att tacka statens ingrepp i den fria marknadsekonomin för
sina höga löner, när de är på väg till vattenskidåkningen tillsammans med sin dalmatinerhund. Kanske de säger som han
på den berömda affischen från förra valet: Jag röstar på socialdemokraterna.
JO-Nilsson, fondvalen
och sekretessen
D
en ännu inte slutförda debatten
om det skall bli val till löntagarfondernas styrelser återspeglar
mycket av det centrala i hela fonddebatten. Frågan om val till fondstyrelserna rör
nämligen inte främst teknikaliteter utan
behandlar i grund och botten frågan om
fonderna är tänkta att med tiden överta
ägandet och kontrollen över de dominerande företagen i svenskt näringsliv; och
om den makten i så fall skall läggas ”i
216
hela folkets händer” eller utövas av de
fackliga organisationerna.
Det ihärdiga motståndet från löntagarfondernas ledningar att tillmötesgå journalisternas, och därmed allmänhetens,
önskemål om att få ta del av löntagarfondernas protokoll och övriga handlingar
kan endast förstås om man sätter in den
till synes oskyldiga frågan om utbekommande av offentlig handling i ett större
sammanhang. Det var inte bara kitslighet
som låg bakom det som uppfattades som
hemlighetsmakeri.
Löntagarfonderna hade stöd i sin
kamp för att inte vara myndigheter under
riksdagens direkta kontroll av den även i
andra sammanhang aktuelle JO, Per-Erik
Nilsson. Han hävdade i november 1984
att ”löntagarfonderna står inte under min
tillsyn” med motiveringen att fonderna
inte var myndigheter. Han lämnade därför anmälningar till JO utan åtgärd.
Efter det att regeringsrätten senare
fastställt att löntagarfonderna var myndigheter gjorde JO-Nilsson i april 1985
ett nytt ställningstagande vari han förklarade att han visserligen inte kände sig
övertygad av de skäl som regeringsrätten
hade anfört, men att han var beredd att
acceptera regeringsrättens slutsats.
Det tackar vi för.
Rött eller svart?
S
tockholmsbiskopen Krister Stendahl har ibland lett tankarna till en
känd fransk roman, som skildrar
konflikten mellan kristen tro och politiskt, socialistiskt engagemang, stendals
Rött och svart.
Aven då den stridbare biskopen framträdde som debuterande första maj-talare
i Medelpads Bergsjö skedde det i tecknet
av denna konflikt. Barndomens förstamaj-tåg har varit en inspiration, bekände
Stendahl, som känner sig stå närmare
vänsterns än borgerlighetens ideal. Samtidigt tog han tillfället i akt att framhäva
kyrkan som ledstjärna för arbetarrörelsen.
För de borgerliga som irriterar sig på
Stendahls uttalanden kanske det uppmuntrar att påminna om den kritik som
den socialdemokratiske ”Båstadsprästen”
Ingemar Simonsson nyligen riktade mot
Stendahl i Arbetet. Alltför halvhjärtat,
menade Simonsson om majtalet och frå-
gade upprört: ”Måste man ta till en
biskop som inte hör till partiet?”
Krister Stendahl må hysa många vänsterståndpunkter. Men han vill inte vistas i
någon trång fålla. Han söker sanningen i
paradoxen och inte på det gängse åsiktstorget. Därmed blir han lätt oönskad
också inom arbetarrörelsen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner