Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 28 maj 1938.
Europa efter Adolf Hitler har i Rom mottagits på ett sätt, som i
Rommötet. fråga om yttre prakt torde stå hors concours i samtiden och som utåt bildat en ståtlig manifestation av de båda diktatorernas vänskap. Vad som förekommit av verkliga politiska överläggningar bakom galaföreställningarnas praktfasader, är emellertid
höljt i dunkel. På sina håll har man uppgivit, att rätt stormiga samtal förts mellan de bägge kraftkarlarna om den sista akten i Österrikes tragedi. Om så varit fallet, vilket ingen utomstående vet, har
det ej lett till någon avgörande brytning. Mussolinis stora Genuatal med sin beRtämda udd mot Frankrike tyder i stället på att axeln
Berlin-Rom alltjHmt fungerar. De praktiska resultaten av mötet
återstå ännu att se. För Hitler bör det i första hand ha gällt att få
ett italienskt löfte om stöd i de komplikationer, som kunde väntas
uppstå, då det sudettyRka problemet på allvar upprullades. För Mussolini kan väl en fortsatt tysk expansion i sydost knappast te sig
särskilt lockande. Men Italien bindes alltjämt av det spanska företaget, där dess prestige allt djupare engagerats. Visserligen har
general Franco hemfört framgångar, som synas vara av avgörande
karaktär, och visserligen torde den engelska regeringen i stort sett
ha funnit sig i att kriget avgöres till hans förmån. Men alltjämt
fortsätter dock motståndet energiskt i de bägge skilda delarna av det
republikanska och röda Spanien. Francos framryckning går för närvarande ytterst långsamt och under svåra förluster, och det är tydligt, att tillförseln av krigsmaterial till Barcelonaregeringen över
den franska gränsen på sista tiden åter varit mycket livlig och möjliggjort motståndets hårdnande. Så länge läget är detta, kan väl
någon italiensk utrymning av Spanien ej ifrågakomma och träder
därför ej den engelsk-italienska överenskommelsen i kraft. Den
starka misstämning mot Frankrike, som vapentransporterna vållat
i Rom, kom till orda i Genuatalet, och underhandlingarna om en
fransk-italiensk uppgörelse i stil med den engelsk-italienska synas
åtminstone för ögonblicket ha låRt sig. I den situationen är Mussolini alltjämt starkt beroende av Tyskland, både militärt för det
spanska krigets fullföljande till en slutgiltig seger och politiskt gentemot västmakterna. Att skilja England från Frankrike torde för
närvarande ej vara möjligt för honom.
Det återstår diirför att se, om Hitler vunnit sådana garantier i
Rom, att han vågar företaga åtgärder mot Prag, som kunna locka
Frankrike och i andra hand Storbritannien till aktivt uppträdande.
De intryck av Englands hållning, som Henlein kunnat hemföra från
sitt plötsliga Londonbesök, bli väl därvid av betydelse. Ytterst hänger
väl allt på om Hitler och hans rådgivare tro, att England skall stödja
Frankrike i ett krig, som vållats av ett franskt väpnat ingripande
369
Dagens frågor
till Tjeckoslovakiets stöd. Men för besvarandet av den frågan är
naturligtvis Italiens hållning i en dylik kris av största betydelse.
I skrivande stund har ingen klarhet nåtts i dessa spörsmål. Ännu
finnes också chansen, ehuru ringa, att en kompromiss skall kunna nås
mellan Benesj och Henlein. För detta fordras, att den nya tjeckiska
minoritetsstatuten visar sig innehålla betydligt längre gående eftergifter för tyskars, polackers och ungrares krav, än man hittills förmodat. Den rysk-tjeckiska alliansen är också en svår stötesten. Ur
europeisk synpunkt vore det otvivelaktigt en avsevärd vinst att avskära denna ryska förbindelsetråd till Centraleuropa, men Pragregeringens prestige tillåter den knappast att växla utrikespolitik på
främmande kommando. Och med hänsyn till Frankrikes oroliga inre
förhållanden kunde brytandet av alliansen med Ryssland lätt innebära, att Tjeckoslovakiet finge stå helt isolerat i en farlig situation.
Emellertid tyder åtskilligt på att diktatorerna nu rikta en generaloffensiv mot Moskvas medinflytande i europeisk storpolitik. Vissa
ställen i Mussolinis Genuatal kunna förebåda, att den rysk-franska
alliansens uppsägning kräves som förutsiittning för återställandet
av vänskapen med Italien.
Den uteblivna fransk-italienska avspänningen innebär en motgång
för Chamberlains europeiska fredspolitik. Och denna drabbas av ett
iinnu hårdare slag, om läget i Spanien skulle tvinga Mussolini till
nya hjälpsändningar, vilka skulle förvandla den engelska överenskommelsen med Italien till »a scrap of paper». Ett snart slut på det
spanska kriget är därför ur engelsk synpunkt högst önskvärt, men
det förefaller ej, som om Chamberlain och Halifax kunde förmå
Daladier och Bonnet, hur villigt än dessa herrar annars segla i Englands kölvatten, att effektivt spärra sin sydgräns. Den ryska politiken arbetar också med oförtruten målmedvetenhet på att hindra
allt samförstånd mellan de övriga stormakterna. Det tjeckoslovakiska spörsmålets allt ödesdigrare karaktär försvårar likaså en allmän avspänning och hotar England med att ställas inför högst allvarliga beslut. Tydligt är, att det ett slag dämpade missnöjet med
Chamberlains utrikespolitik nu åter är i stigande på många håll.
Fyllnadsvalen gå regeringen mestadels emot, och inom det konservativa partiet utveckla de fronderande elementen en intensiv verksamhet. Inför den växande oron för de engelska luftrustningarnas underlägsenhet vis-a-vis Tyskland har Chamberlain sent omsider nödgats
låta den segt försvarade flygministern, lord Swinton, lämna plats
för den som framstående organisatör kände sir Kingsley Wood. Hur
nödvändig avvecklingen av den abessinska konflikten än numera
var i fredens eget intresse, har den otvivelaktigt ytterligare minskat
den engelska regeringens prestige. Hela sanktionsepisoden utgör ett
vältaligt exempel på sanningen av den gamla satsen, att den sämsta
möjliga politik är att nyttja hotelser, som man själv ej ämnar verkställa. Fråga är, om Chamberlains partiella eftergift längre räcker
och om ej en allmän regeringsombildning snart kan bli nödvändig.
Skulle den medföra Churchills sena återkomst till maktens köttgry- 370
Dagens frågor
tor – vilket dock knappast förefaller troligt – skulle detta innebära
en ny skärpning av de europeiska motsatserna.
Sammanfattningsvis kan sägas, att den utjämning av konflikterna
i Europa, som man hoppats skola följa på Chamberlains uppgörelse
med Mussolini, hittills uteblivit, att något lossande av vänskapsbanden mellan Tyskland och Italien ej kunnat iakttagas, och att läget
i Centraleuropa är allvarsammare än någonsin. Under sådana förhållanden är det ägnat att väcka förvåning och livlig oro, att Sveriges
utrikesminister ej funnit lämpligt att i Geneve klart och tydligt
reservera sig mot Bonnets, Litvinovs och andra ledande folkförbundsmäns emfatiska försäkringar, att erkännandet av Schweiz’
neutralitet på intet sätt utgjorde ett prejudikat utan att övriga förbundsmedlemmar alltjämt vore bundna av sanktionsparagraferna.
Intet borde få försummas, som för oss kunde minska risken att i ett
europeiskt krig ställas inför en hård moralisk och juridisk press att
vidtaga åtgärder, vilka måste inveckla oss i konflikt med den utanför folkförbundet stående parten.
Kan någon europeisk stat Mussolini anförtrodde en gång i tiden
ensam spränga N• F•’l postgeneralen Juhlin – enligt dennes
egen stolta berättelse – att han skulle kunna spränga Nationernas
förbund. Vad som sedan dess inträffat har visat, att Mussolini visserligen ägt den goda viljan men saknat förmågan. Trots att Japan
och Tyskland genom att tidigare ha anmält sitt utträde i högsta grad
underlättat Mussolinis sprängningsarbete, har denne ej lyckats i sitt
uppsåt. Italiens sorti har naturligtvis ytterligare försvagat förbundet och förvärrat dess på sistone kroniska svaghet; men större blev
ej effekten än så, och många anse t. o. m., att Italiens avfall betydde
en amputering, som snarast verkade sanerande och smärtstillande.
Men själva den Mussoliniska problemställningen- möjligheten för
ett enda land att sätta torpeden under Genevearken – kan ge en
tankeställare. Utgångspunkten är härvid givetvis den föreliggande
situationen, och förutsättningen är att England och Frankrike med
sitt enorma intresse av förbundets bestånd fortsätta sin vakttjänst
som de två enda överlevande bland 1920 års fem signatärmakter.
Förbundets allvarliga sjukdomstillstånd kunde visserligen göra det
antagligt, att varje ny förlust av en europeisk stat bleve den lilla
droppen, som komme bägaren att rinna över. Men så många liv, som
N. F. visat sig besitta, är det långt ifrån givet att ens Nordens utträde skulle verka demolerande. Ännu mindre skulle nog Sovjets
utträde behöva skaka N. F. i dess nuvarande mindre format; om
Litvinoffs stat gäller nog ungefär detsamma som om Italien, att
många skulle dra en lättnadens suck vid dess återbud till Geneve.
Ett Francostyrt Spanien utanför förbundet skulle säkerligen icke
heller gärna kunna vålla förbundet större förtret än medlems-Spanien under inbördeskrig och med ständigt hot för världsfreden.
Schweiz, som alltid begärt största möjliga skydd mot minsta möjliga
plikt och där en folkomröstning om utträde diskuterats i diverse
371
Dagens frågor
kretsar, innan landet nu fick sin permanenta neutralitet fastslagen,
skulle genom att utträda väl kunna flytta förbundets centrum
men knappast mer. Lilla Ententens stater ha en viss nyckelposition, men det tillhör näppeligen aktuell politik att föreställa sig att
samtliga dessa tre stater och särskilt då Benesj’s land skulle våga
bryta med Paris och London. Uppräkningen skulle kunna fortsättas
från stat till stat utan att man påträffar någon, om vilken man med
säkerhet skulle kunna säga att den ensam förfogade över sprängbomben. Ånda tills man kommer till Polen.
Genom den försiktiga och skickliga balanseringspolitik, som utrikesminister Beck fört, har Polen ställt sig utanför de aktuella
allianssystemen. Polen har sålunda emanciperat sig från sitt tidigare beroende av Frankrike. Det går sina egna vägar ett stycke från
de tre stormakterna i N. F., och det har genom uppgörelsen merl
Hitler-Tyskland också saknat anledning att liera sig med västmakterna eller Ryssland. Det har lyckats vinna stiillningen som ett slags
vågmästare i Geneve. Redan nu berättigar Poleus folkmängd till en
stormaktsställning; landets höga nativitetssiffror påvisa en inre
livskraft, som en del andra makter med skäl kunna avundas, och
inom överskådlig tid torde dess invånarantal ha passerat ej blott
Frankrikes och Italiens utan även Englands. Polens liige J)å kartan
mellan Tyskland och Ryssland öppnar alla perspektiv till effektivt
tryck mot bägge maktgruppering·arna – såvida inte Tyskland och
Ryssland en vacker dag skulle finna varandra och knyta an, där
vissa generalstabskretsar i de bägge länderna med en för de ryska
generalernas huvuden ödesdiger tjuvstart börjat. Polens fria ställning gör dess närvaro i Geneve f. n. nästan oersättlig, så framt förbundet vill bibehålla ett minimum av universalitet. Och om Polen
skulle ta farväl av Geneve, måste detta i allra högsta grad påverka
opinionen i N orden och Baltikum. Då skulle den ena stenen efter
den andra säkerligen börja lossna ur det redan starkt söndervittrade huset.
Polen vet säkerligen att utnyttja den ökning i makt landet erhållit, varje gång· en stormakt anmält sitt utträde. Det har f. ö.
aldrig hört till de om sin betydelse omedvetna medlemsstaterna.
Sveriges mellanhavande för snart tolv år sedan med Polen om rådsplatsen var dess kanske första större kraftyttring efter Zeligowskikuppen. När budgetfrågorna voro som mest brännande i Geneve 1936,
gjorde Polen ingen hemlighet av sin nyckelställning och drev sin
vilja igenom. När rådet i år diskuterade att ge ett kraftord ifrån sig
gentemot Japan, reste Beck misslynt hem och Polen blev ett av de
främsta hindren för en resolution – alltsedan Pilsudskis besök i
Japan under rysk-japanska kriget, då polackerna tänkte exploatera
J apans seger till förmån för sin egen frihetsrörelse, har Polen i sin
strävan att »inringa» Ryssland upprätthållit goda relationer med
Tokio. Polen gick i teten, när det gällde att erkiinna det nya romerska
imperiet; långt före sitt besök i vintras i Rom meddelade Beck, att
han då skulle proponera en skål för det romerska imperiets kejsare.
372
Dagens frågor
I paktdebatten i Geneve i vintras tillhörde Polen ingalunda de stater,
som voro angeliigna att ikläda sig några förpliktelser. A andra sidan
iir Polen icke så konsoliderat och starkt, att det kan spänna bågen
för högt. Den hiirskande regimens inrikespolitiska bekymmer göra
en viss försiktighet i den yttre politiken nödvändig; dess minoritetsproblem i de i de av övervägande andra nationaliteter bebodda guvernementen vid ryska gränsen måste också tas med i kalkylen, och
skulle förhållandet till Tyskland bli spänt, måste landet vara starkare
med N. F. och dess makter än utan dessas åtminstone moraliska stöd.
Otvivelaktigt kommer Polen även i fortsättningen att låta sacro
egoismo vara mottot. Dess läge kan aldrig bli gynnsammare än nu.
Dess nära förbindelser rried »axelns» stora och små planeter göra det
inte uteslutet, att det av akut missnöje en gång bryter upp ur dc
s. k. västmakternas krets. Det finns all anledning för Sverige att
noga följa Polens intentioner. Detta bör vara desto lättare, som den
nuvarande kabinettssekreteraren, envoyen Boheman, är direkt hämtad från ministerposten i vVarszava. Detta är en händelse som skulle
kunna vara en tanke. Och just därför var utrikesminister Becks
besök i Sverige av desto större värde.
Kring riksdagens Den nu snart avslutade riksdagen har – såsom
kontrollmakt. tidigare framhållits i våra spalter – icke gjort
sig beryktad genom någon större självhävdelse gentemot regeringsmakten. Visserligen har riksdagen en och annan gång accepterat
motionsuppslag, även när dessa icke kommit från socialdemokrater
eller från folkrepresentationens nuvarande kelgrisar, bondeförbundarna, och visserligen har någon enstaka gång en regeringsproposition justerats (miirk väl ej avslagits). Men självständighet har regeringspartiernas riksdagsmän egentligen blott ådagalagt, när motioner
behandlats, och de tillfiilliga utskotten ha därvid fått sitta emellan
och malträterats. Riksmötets främsta signatur har varit riksdagens
fortsatta dckapitering. Det har ibland velat mycket till för att få ett
kommatecken i en proposition ändrat. Icke minst har lydnaden mot
regeringen kommit till synes genom utställande av vidsträckta fullmakter för regeringen, ej så mycket vid förlängningen av bercdskapslagarna rörande valutan som främst vid godtagandet av beredskapsstaten inom arbetslöshetspolitiken samt i fråga om bemyndigandet angående oljehandcln. Vidstdiekta avsnitt av riksdagsfrågorna
föras härigenom över till den klass av frågor, beträffande vilka riksdagen åtnöjer sig med att godkänna vissa allmänna principer, under
det att regeringen får träffa sakavgörandena. En ganska betydande
konstitutionell omvandling försiggår på detta sätt, i vissa fall på
ett praktiskt mycket lindamålsenligt sätt men andra gånger såsom
ett uttryck för felande maktinstinkt hos den nuvarande riksdagen.
Vilken mening som än må hysas härom, står det fast att vissa tendenser peka på att även folkrepresentationen i vår heprisade demokrati iir ett litet stycke på väg att nedsjunka till ett ratifikationsorgan.
373
26- 3836;:;. Svrnsk Tidskrift 1.938.
Dagens frågor
Om riksdagen av praktiska eller andra skäl ej anser sig böra in i
minsta detalj utnyttja sin makt utan delvis avstår från denna till
förmån för regeringen, skulle man kunna vänta sig att riksdagen
toge skadan igen genom att effektivisera sin kontrollmakt. Det kan
genast sägas, att riksdagsmajoriteten för tillfället ej förefaller hysa
någon benägenhet härför. Tvärtom hör det till systemet ej blott att
a priori godkänna regeringens förslag utan även att så litet som
möjligt granska regeringens fögderi.
Man kan sålunda konstatera, att remissdebatten – som ju är ett
slags kontrollinstitut – varken av regeringen eller dess underlag för
tillfället tillerkännes större betydelse. De timtals tornrna statsrådsbänkarna under första kamrnarens remissdebatt i år erbjödo ett belysande exempel härpå. Lika litet synes det finnas någon tendens
att vid remissen av andra propositioner än statsverkspropositionen
anställa remissdebatter eller en första läsning; oppositionspartierna
ta för sin del skadan igen genom att ofta väcka följdrnotioner, men
regeringspartiernas medlemmar väcka sällan dylika motioner eller
framställa några muntliga önskemål före utskottsbehandlingen, trots
att de måste veta, att utskottsbehandlingen numera ofta är mindre
grundlig än förr och att en ändring av utskottsförslaget knappast är
tänkbar vid kammarens slutbehandling av frågan. Bleve en ingående
jämförande undersökning företagen, skulle det sannolikt visa sig att
ej ens medlemrnarna av ett väldisciplinerat engelskt regeringsparti
i samma grad som intressenterna i ett modernt svenskt regeringsparti känna sig förhindrade att framställa önskemål beträffande
regeringsförslag.
statsrevisionen utgör ett av de viktigaste kontrollorganen i Sverige. Otvivelaktigt har dess arbete under senare år intensifierats
och stigit i värde. Men revisorernas nit förklaras delvis därav, att
objektet för kontrollen ej är regeringen utan olika verk, heist då de
verk, som ej äro parlamentariskt återförsäkrade. Så fort en fråga
tangerar något politiskt mera brännbart ämne kan man förmärka
en tendens hos revisionen att avstå från att undersöka den. Revisorernas allt tydligare ådagalagda önskan att avge eniga berättelser
– i och för sig ett tecken på obenägenhet mot osaklig sensationslystnad – har lett till en viss fridlysning av politiskt omtvistliga
åtgärder. Därigenom har detta kontrollinstitut mistat något av sin
udd och skärpa.
Med tillfredsställelse kan registreras, att riksdagen med en nästan
förvånande enstämmighet accepterat hrr Bagges och Ivar Andersons
motion om interpellationsinstitutets kompletterande med en rätt att
framställa s. k. enkla frågor. Enstämmigheten har väl sin förklaring
däri, att det hittillsvarande interpellationsinstitutet råkat i ett välförtjänt vanrykte, bl. a. på grund av interpellationssvarens ofta alltför
stora likhet med torra ämbetsverksutredningar, dröjsmålen med svarens avgivande och svarens avgivande vid fåtaligt besökta bordläggningsplena; någon värdestegring har institutet ej heller kunnat få
genom ovissheten om huruvida interpellationerna överhuvud skola
374
Dagens frågor
besvaras, och att döma av den hopbragta svarsstatistiken ha de senaste regeringarna snarast varit mindre måna än tidigare regeringar
att avge svar. Om införandet av formen med enkla frågor är ett rätt
steg i syfte att i lämpliga fall kunna underlätta frågeproceduren och
befria statsråden från tidsödande utredningar, bör det samtidigt
framhållas, att de enkla frågornas uppgift mindre är kontrollens än
den snabba och bekväma informationens; de enkla frågorna böra väl
åstadkomma en livligare rapport mellan regering och representation
men torde n~ippeligen skärpa kontrollen över regeringen. Såsom medel härför passa interpellationerna bättre, men det skall härvid erinras om att interpellationsinstitutet alla profetior till trots fortfarande endast i mycket begränsad skala tagits i bruk såsom ett oppositionens tillhygge mot regeringen.
Återstår så konstitutionsutskottets dechargegranskning. Som bekant har denna efter världskriget blivit mera intensiv än tidigare,
om utskottsanmärkningar och reservationsanmärkningar hopräknas.
Men samtidigt ha regeringspartierna visat en allt tydligare markerad
ovilja mot att föra talan mot regeringen. Så länge minoritetsregeringssystemet florerade – och typiskt nog än mer när 1921 års opolitiska ämbetsmannaministär satt vid rodret – erbjöd det inga större
svårigheter att hopbringa en utskottsmajoritet för anmärkningar.
Sedan ett majoritetsunderlag nu skapats ha majoritetsanmärkningar
blivit undantag och minoritetsanmärkningar regel. Icke alla reservationsanmärkningar men vissa av dem ha härigenom faktiskt blivit
dechargegranskningens viktigaste inslag. Regeringspartiernas notoriska redobogenhet att bevilja regeringen indemnitet diskuterades
icke minst på den tid, då socialdemokraterna togo igen sig utanför
regeringen och då hr Engberg bl. a. förklarade att han riktigt längtade
efter den stund, då en ny socialdemokratisk regering komme till makten och socialdemokraterna i konstitutionsutskottet finge visa, att de
satte sak före parti.
Det var då det. Hr Engberg blev illa åtgången i årets dechargememorial, dels på grund av hans mystiska adjunktsutnämning och
dels på grund av hans stora representationsutgifter; den sistnämnda
reservationsanmärkningen fick en extra skärpa därigenom att det
upplystes under dechargedebatten att man inom konstitutionsutskottet redan i fjol ville anmärka på representationsutgifternas storlek
men avstod härifrån för att i stället under hand tillställa hr Engberg
en varning. Hur reagerade man i regeringskretsar mot den lilla
kraftyttring från riksdagens sida, som dessa bägge reservationsanmärkningar och särskilt då den senare inneburo~
Hr Engberg demonsterade sin sidavördnad mot riksdagen genom
att först efter debatten infinna sig i kammaren. De socialdemokratiska ledamöterna av utskottet ville i kammaren icke försvara de höga
representationskostnaderna men hade å andra sidan i utskottet ej
ens velat ansluta sig till den adresslösa platoniskt avfattade Björk- . manska reservationen, trots att de förvisso funno de påtalade förhållandena anmärkningsviirda. Endast bondeförbundaren hr An- 375
*-38365
Dagens frågor
dersson i Ovanmyra sökte ta hr Engbergs statssubventionerade frikostighet i försvar; när man hörde hans försök att med skämt slå
bort saken, tänkte man doek genast på det gamla lantmannapartiet,
vars ledare säkerligen skulle ha varit de första att brännmärka allt,
som tydde på bristande sparsamhet med statsmedel. Känt är, att
regeringsmedlemmar antingen direkt eller genom utskickade på ett
hittills aldrig praktiserat siitt sökte pressa anmii.rkarna att avstå
från sin reservation; bl. a. anfördes det härvid att ett offentligt på-
talande av ifrågavarmide utgifter skulle viieka pinsam Ul)(Hniirksamhet i utlandet, precis som om exempelvis sve11ska statsråds dagtraktamenten i Paris skulle intressera det franska folket. Känt iir även att
många regeringstrogna tidningar underläto att i sina referat omnämna ifrågavarande amnärkningar – ett nytt helägg på pressens
understundom visade motvilja mot att även i tryckfrihetens förlovade
land himna s. k. objektiv upplysning till de fullmyndiga medborgarnas eget bedömande. En hiindelse som ser ut som en tanke var att
radions riksdagskrönikör i sin skildring av dechargedebatten fann
sig föranlåten att moltiga om representationsamnärkningen, trots att
han omöjligen kunde undgä att rniirka att behandlingen av denna
samlade det ojämförligt största intresset både i oeh utanför andra
kammaren. Han lyekades f. ö. att helt förbigå hr Lindskog, trots att
exempelvis en liberal riksdagskorrespondent i sitt riksdagsbrev konstaterade att sällan >>har Andra kammaren lyssnat med Htörre uppmärksamhet» iin när hr Lindskog inledde debatten angående amniirkningarna om representationskostnaderna oeh adjunktsutniimningcn.
:Metoden först att söka undertryeka en anmärkning i utskottet och
sodan att söka tysta ned densamma i of’fentl igheten iir en mycket
tidstypisk bild av regeringsmajoritetens värdesättning av ett av riksdag-ens kontrollinstitut
Kyrkornas Få ting kunna tyekas vara s<i fruktlösa som ett ekuord till tiden. meniskt samarbete just nu. Oviljan mellan stater, folk
oeh klasser stiger, rustningarna öka, oeh de ekonomiska systemen
brottas med varandra. Borde det inte då vara både klokare oeh rent
av iirligare, om kyrkorna inställde sina konferenser och lydde en
stockholmsk tidningsmans råd: vänta med sådant, tills tiderna bli
bättre.
.Men de kristna kyrkorna vilja sjiilva göra tiderna biittre. De viigra
att betrakta ekumeniken som en säsong- eller konjunkturföreteelse.
Sedan den kristna enhetstanken en gång fötts – eller riittare återuppväckts ur sin dröm sedan urkristendomen- iir den svår att kviiva.
Det är tvärtom utmärkande för dess art, att den mitt under Europas
kanske oroligaste sommar sedan världskriget samlar nära 800 ledande
kyrkomän kring just de politiska fråg-orna. .I<:;kumeniken är ieke i
första hand en kyrkornas defensiv- eller desperationsåtg-tinl utan en
anfallskoalition.
De ekumeniska mötena i Oxford 12-26 juli och i Edinburgh 3-18
aug. 1937 ha tidigare av lektor vVilh. Carlgren omntimnts på denna
376
Dagens frågor
plats. Deras konkreta budskap ha emellertid nu fått förnyad aktualitet genom att båda konferensernas aktstycken utkommit på svenska
i en volym med titeln Oxford och Edinburgh, med inledning av
Yngve Brilioth, redigerad av Nils Karlström.
Det största intresset torde Oxfordkonferensen tilldraga sig. Där
möttes Life and \Vork-rörelscn och avhandlade Church, Community
and Statc (på tyska och svenska användes den trängre och delvis
missvisande titeln Kyrka, folk och stat). Men slagkraften i dessa
mera externa problem kan icke bli tillräcklig, om inte största möjliga samförstånd sökes i kyrkans och kristendomens grundfrågor.
Därför måste Faith and Order-rörelsens arbete på enhet i lära och
kyrkostyrelse bedrivas med samma energi, och därför var det välmotiverat att förliigga båda mötena så nära samman i tid och rum.
Edinburgh-konferensens rapport börjar med en översikt över de
framsteg, som enhetsverket gjort under de gångna tio åren. I några
fall har fullständig återförening ägt rum, t. ex. mellan olika fraktioner inom den engelska metodismen, mellan två kyrkor i Skottland
och tre i Kanada samt ett stort antal i Kina. I andra fall har nattvardsgemenskap upprättats, t. ex. mellan den anglikanska kyrkan å
ena sidan och de gammalkatolska samt Finlands å den andra.
Annu viktigare för enhetstanken i stort är kanske det rent teologiska arbetet, som söker fastslå det gemensamma i de olika kyrkornas liiror eller åtminstone bringa skiljaktigheterna på klara formler.
Fem olika vroblomkomplex voro före under Edinburghmötet
Bland dessa har en fråga särskilt intresse för oss lutheraner och
svenskar: innehörden och betydelsen av Guds nåd. Ty på denna punkt
skedde något av verklig kyrkohistorisk betydelse. Den sektion, som
hade att förbereda denna fråga och som huvudsakligen räknade nordiska teologer såsom sina ledare, lyckades nämligen, främst tack vare
svensken prof. Nygrens insats, framliigga de för lutherdomen grundläggande tankarna om innebörden av Guds nåd och dess allenahärskande betydelse för människans frälsning på ett sådant sätt, att
dc av konferensen igenkändes såsom allmiinkristna. Vinsten av denna
rapport får icke överskattas. De kyrkor, där tankarna om Guds nåd
och miinniskans rättfärdiggörelse icke spelat samma roll som i lutherdomen, komma naturligtvis inte genom detta dokument att göra dem
till tyngdpunkter i sin lära. Det visar sig också redan, att t. ex. den
engelska kyrkliga pressen i sina kommentarer iignar denna fråga
flyktig uppmiirksamhet för att utförligare uppehålla sig vid frågorna
om ämbetet. Men trots detta måste det sägas vara utomordentligt
värdefullt, att den samlade icke-romerska kristenheten kunnat i frå-
gor, som för vissa delar av densamma ha avgörande betydelse,
komma fram till ett enhiilligt och klart uttalande.
Samma konsensus uppnåddes väl icke i de andra sektionerna. I
fråga om »Kristi kyrka och Guds ord» gick det ganska väl, ehuru
man, som biskop Brilioth påpekar i inledningen, här kände tyskarnas
frånvaro särskilt svår. Enhiilligt fastslogs, att den Heliga Skrift har
»mänsklig begränsning>>, och att »vetenskaplig bibelforskning kan
377
Dagens frågor
göra kyrkan betydande tjänster i arbetet på att nå fram till en rätt
tolkning av Skriften, under förutsättning att den icke förvägras den
frihet, som den behöver för att genomföra sitt verk». Motsättningarna
inom denna sektion gällde tydligen främst uppfattningen om den
kyrkliga traditionens auktoritet.
Beträffande »De heligas samfund», där särskilt den grekisk-ortodoxa Maria- och helgonvördnaden vållade svårigheter, och »Ämbete
och sakrament» gingo meningarna i sär. I den sistnämnda sektionen
yppade sig ständigt oanade svårigheter. Bl. a. måste man från svensk
sida anmäla, att dopet icke här som på andra håll är nödvändigt för
tillhörighet till kyrkan. Aven beträffande nattvarden, sakramentens
giltighet och ämbetets karaktär rådde så skilda meningar, att de bestämda ekumeniska deklarationerna äro ganska få.
Det viktigaste beslutet i Edinburgh torde emellertid vara av organisatorisk natur. Här liksom i Oxford beslöt man nämligen uttala
sig för att de båda ekumeniska huvudrörelserna i fortsättningen böra.
sammanknytas genom ett gemensamt organ, kallat Kyrkornas Världsråd, som skall bli ett officiellt organ för kyrkornas enhetsarbete och
kunna samarbeta med andra kristna internationaler, t. ex. Missionsrådet, Studentvärldsförbundet, K. F. U. M. m. fl. Båda konferenserna
valde representanter i en kommitte, som nu har saken omhand och
som säkerligen kommer att låta den efterlängtade planen bli verklighet. Genom ett sådant Världsråd skulle utan tvivel den ekumeniska kyrkans röst till tiden höras starkare, och möjligheterna till ett
vägledande ord i de timliga frågorna ökas.
Med den sidan av den ekumeniska gärningen sysslade kyrkomötet
i Oxford. Och de budskap, som utgingo därifrån, äro sannerligen
värda att läsas och övervägas, inte bara av alla kristna utan också
av dem, som överhuvud intressera sig fiir tidens lyten och vilja medverka till deras avhjälpande.
»Termen ‘internationell’», heter det i Femte sektionens rapport om
»Den allmänneliga kyrkan och staternas värld», »innebär nödvändigt
ett accepterande av mänsklighetens uppdelning i skilda nationer så-
som ett naturligt, om än icke slutgiltigt, tillstånd. Uttrycket ‘ekumenisk’ hänför sig till det sätt, på vilket kyrkans faktiska enhet kommer till uttryck i historien. Den ena beteckningen utgår från söndringens faktum, den andra från den faktiska enheten i Kristus.» Därmed är skillnaden angiven mellan kyrklig ekumenik och allt annat
internationellt samarbete. Det senares utövare ha nu måst lämna
pretentionen att representera »m~inskligheten», och de samlas – vilket
ändamål deras samvaro iin har – i allmänhet just såsom engelsmän,
kineser, svenskar. Kyrkornas delegater överlägga icke om en enhet
eller ett samgående, som de sjiilva finna lämpligt eller nödvändigt,
utan de söka finna den enhet, som var till före dem själva. Politikerna, juristerna, konstnärerna, Yetenskapsmännen söka jämka samman det särpräglade till en syntetisk enhet, de kristna leta sig genom
det individuella tillbaka till den organiska enheten.
Därför har kyrkan ett ord att säga till tiden. Därför blir hennes
378
Dagens frågor
budskap något annat än medelvärden och kompromisser. Men bör
hon då överhuvud befatta sig med världsliga ting~ Bör inte kyrkan,
i synnerhet i dessa vargatider, koncentrera sig på sin uppgift att
frälsa själar och predika Guds orM Härtill ges ett tvåfaldigt svar.
För det första slår kyrkomötet enhälligt fast, att »kyrkan icke har
tillkommit för sin egen skull utan för världens. Endast genom att
bryta sin isolering och gå ut i Kristi tjänst kan hon vinna sin egen
inre enhet.» Och för det andra framhålles ständigt, att Guds ord också
talar om världen och dess företeelser och att Guds ord skall tillämpas i de timliga förhållanden, där vi nu stå.
De särskilda områden av mänskligt gemenskapsliv, som genom
Oxfordmötet ställdes i evangeliets ljus, voro folket, staten, den ekonomiska ordningen, uppfostran och det mellanstatliga samlivet. Ur
många synpunkter mest givande torde den tredje sektionens rapport
om den ekonomiska ordningen vara. I den inledande bestämningen
av »Grundvalen för det kristna intresset för de ekonomiska frågorna»
kunde en luthersk teolog möjligen önskat ett distinktare åtskiljande
mellan kärlekens lag och evangeliet om Guds kärlek, men till gengäld
präglas det följande kapitlet om »Den aktuella ekonomiska situationen>> av den ekonomiska sakkunskap, som medverkat i denna rapport.
•Tag kan här bara nämna huvudlinjerna i den ingående rapporten,
som bör läsas i sin helhet för att göra tillbörligt intryck. De punkter, där den kristna livsuppfattningen utmanas i nutidens ekonomiska
liv, äro vinstbegärets stegring, kapitalets ojämna fördelning, ekonomisk makt utan ansvar och upplösningen av kallelsemedvetandet.
På dessa och andra punkter bör kyrkan sätta in, dels med studium
och undervisning, dels med omedelbar aktion. Man måste beundra
den förening av måttfullhet och radikalism, allmängiltighet och
konkretion, som man förmått ge detta svårskrivna aktstycke. Vi ha
emellertid här ett sannskyldigt kyrkornas ord till tiden, som borde
begrundas och tillämpas utan alltför mycken småskuren och självtillräcklig kritik.
I fråga om staten och folket gjorde ju tyskarnas frånvaro, att
rapporterna fingo en enhällig antitotalitär prägel, som emellertid,
åtminstone så långt vår möjlighet till objektivt bedömande sträcker
sig, förefaller att vara ett sant uttryck för en äktkristen syn. De s. k.
ordningarna (familjen, samhället, folket, nationen) sägas vara »av
Gud själv instiftade grunder och former för mänskligt liv, utan
vilka individen icke skulle kunna existera». Men samtidigt förklarar
man, att. särskilt staten »just genom sin makt och sitt monopol på
tvångsmedel ofta blir ett instrument för det onda». Också här framlägger konferensen en rad konkreta grundsatser om kyrkans och
statens skilda funktioner, kyrkans plikter mot staten, kyrkans frihet
och kyrkans aktuella uppgifter.
I fråga om uppfostran slutligen söker rapporten efter en analys av
läget och karakteristik av de intresserade parterna dra upp skiljelinjerna mellan kyrkans och det världsliga samhällets uppfostran
och precisera den förra.
379
Dagens frågor
Under en ej alltför avlägsen epok i kyrkans historia ville man motivera kyrkans intresse för de världsliga frågorna genom hänvisning
till att det gällde att göra världen till Guds rike. Guds vilja skulle
genomtränga alla samfundsformer och ordningar. En senare tid,
som lärt sig se det eskatologiska draget i kristendomen, hävdade, att
Guds rike och Hans vilja först bryta in vid tidens ände, och därav
frestades man ofta att lämna världen åt sitt öde. Det förefaller, som
om vi nu skulle kunna se det berättigade och felaktiga hos båda
åskådningarna. I Femte sektionens rapport heter det: »Ingen internationell ordning, som människor kunna uttänka, får likställas med
Guds rike … A andra sidan är det ett misstag att mena, att vårt
hopp om Guds rike skulle sakna betydelse för de praktiska avgöranden, som människor måste träffa inom den nuvarande ordningens
ram.»
A. V. S.
Svensk socken- Svensk sockensjälvstyrelse 1686-1862, Studier särsjälvstyrelse. skilt med hänsyn till Linköpings stift, så lyder den
fullständiga titeln på en värdefull avhandling inom den praktiska
teologiens ämnessfär, vilken i slutet av fjolåret ventilerades i Lund.
Författaren, kyrkoherde teol. d:r Herbert Johansson i Lommaryd,
har i detta arbete framlagt ett mycket omfattande källmaterial, belysande en historisk utveckling, som till dato varit föga känd. Då
arbetet har ett avsevärt allmänt intresse och i all synnerhet för på
det politiska livets område sysselsatta personer har mycken nyttig
kunskap att bibringa, synes det vara befogat att i denna tidskrift
lämna en kortfattad relation av detsamma.
Huvudparten av avhandlingen sysslar med sockenstämman och
dess utveckling genom tiderna. Sockenstämman, kyrkotinget eller
kyrkostämman- alla olika namn på samma företeelse- h~u medeltida ursprung. Den är i själva verket en skapelse av kristendomen.
Den etymologiska betydelsen av ordet socken iir oviss, men starka
skiil tala för, att det sammanhänger med ordet söka. Alla som »sökte»
samma kyrka hörde till socknen. Och socknens stämma giillde i allra
första hand kyrkan och dess underhåll. I vårt land iigde detta allmogeting alltifrån kristendomens införande en myndighet med avseende på den kyrkliga egendomsförvaltningen, som gick vida längre
än den kanoniska rätten medgav. Reformationstiden med dess konfiskering av kyrkoegendom – mer än 6,000 sockenkyrko- och prästhemman indrogos till kronan – vållade emellertid ett svårt avbräck
i sockenstämmans verksamhet, av det naturliga skälet, att den
mångenstädes ej längre hade så mycket att förvalta.
Först mot 1500-talets slut ge bevarade dokument besked om en ny
aktivitet på sockensjälvstyrelsens område, medan under de föregående årtiondena av detta sekel den s. k. sexmannanämnden, varom
mera nedan, i viss mån fått ersätta stämman. Under 1600-talet befästes stämmans position alltmer och dess arbetsprogram kom efter
hand att omfatta ej blott sockenkyrkans vård och underhåll utan
380
Dagens frågor
fattigförsörjning, ungdomens fostran, tukt och sedlighet inom församlingen m. m. En stänuna i Risinge 1646 hade exempelvis att behandla frågorna om organistlön, orgelns placering, stolrum för
kyrkogångshustrur, för herrgårdsfolket m. fl. och kostnader för lä-
gerstad.
Egendomligt nog kom emellertid denna betydelsefulla institution,
som redan hade århundradens hävd, att befästas i lag först genom
prästerskapets privilegier av år 1650. Det torde få anses såsom synnerligen anmärkningsvärt, att just 1600-talets förra hälft, den epok,
varunder det svenska adelsväldet nådde den största maktutvecklingen, icke desto mindre tillika kan uppvisa en den folkliga lokala
självstyrelsens expansion. I städerna gick utvecklingen delvis i annan riktning. Ehuru i dem sockenstämmor årligen höllos, kommo
oftast kyrkoherden, borgmiistaren, rådmännen och kyrkans sexmän
att bilda ett slags fullmäktigekorporation med stö.rre befogenheter
gentemot shimman iin dem som tillkommo pastor loci, kyrkviirdarna
och sexmiinnen Jlå landsbygden. Bevillning av skatter har dock alltid tillkommit stiimman.
1686 års kyrkolag nämner endast i förbigående sockenstämman –
institutionen förutsättes såsom självklar men torde å andra sidan ha
utvecklats under så rika variationer, att lagstiftaren haft svårt sätta
mångfalden i text. Ehuru kungliga resolutioner 1697 och 1719 stadga
plikt för alla sockenmäns närvaro vid stämman och böter för tredskande, är det först g·enom § 23 i prästerskapets privilegier år 1723
stiimman får en fastare organisation. Denna paragraf utgör den
dåtida kommunallagen och blev för landsbygden normgivande ett århundrade framåt, medan förhållandena i städerna utvecklats under
mer varierande former. I detta embryo till kommunallag, som förutsiitter tvenne årliga stiimmor och stadgar om sättet för deras kungörande, kunna församlingens ledamöter väcka förslag och kräva en
stämmas sammankallande, dock först efter sockenadelns hörande angående den lUmpliga tidpunkten. Inom parentes må här nämnas, att
detta synes vara den enda koncession, som i detta hänseende medgivits åt sockenherrskapen. Med talrika exempel uppvisar författaren, att stämman gentemot dem alltid bevarat en oförkränkt självständighet och att samarbetet å stämman mellan adel och allmoge alltid varit det bästa. Så har ock intresset för stämmans uppgifter
varit stort å ömse håll.
Medan den svenska lagstiftningen under 1700-talets lopp skjuter
skott i olika riktningar, Himnas sockenstämman i fred, men dess
ställning befiistes diirigenom, att de förda protokollen få juridiskt
bindande karaktiir och länsstyrelserna åläggas tillse beslutens fullföljande. Mycket betydelsefullt för stämman är ett kungligt brev
1759, vari majoritetsprincipen vid besluts fattande erkännes. Förut
hade besluten varit grundade på allas överenskommelse, ett förhållande, som mångenstiides lagt svåra hinder i viigen för stämmans arbete. En eller ett par personer, som ej varit närvarande vid en stämma
eller bestredo flertalets önskan, kunde utan vidare omintetgöra vik- 381
Dagens frågor
tiga förslag. Stämmoprotokollen vittna ock ständigt om pastors omsorg att få fattade beslut protokollfästa såsom enhälliga. I själva
verket är det högst remarkabelt och vittnar mäktigt om den svenska
allmogens förmåga av självstyrelse, att så mycket under århundradenas lopp verkligen åstadkommits, då beslutmässighetcn varit så
vansklig. Det vittnar om ansvarskännande för det allmänna hos
sockenfolket men ock om takt, klokhet och skicklighet hos stämmornas
ledare.
»Men som i Lagen ingenstädes finnes utsatt, niir dessa Sockenstämmo-Beslut vunnit laga kraft, således ingen fatalietid, då de ej
kunna ändras, icke heller det forum, där den missnöjde kan och bör
andraga sina beswär deremot», så hände ofta nog, att vad församlingen ena gången beslutat en annan gång ändrades, vilket påtalas
i prästeståndets riksdagsprotokoll 1809, varur här citerats. Väckt
motion föranledde tillsättandet av en kommitte, vilkens arbete resulterade i 1817 års förordning om sockenstämmor och kyrkoråd. Denna
förordning ger onekligen stämman en större stadga men också mindre
frihet i förhållande till högre myndigheter, i synnerhet länsstyrelserna. Mest betydelsefull blev den följden av den nya förordningen,
att hemmanstalet skulle utgöra grunden för talan och rösträtt vid
stämman. Tidigare hade både torpare och arrendatorer liksom ock
kvinnor haft lika bestämmanderätt med andra. Detta var säkerligen
en olycklig utveckling i sockenstämmans historia, ehuru ekonomiska
förhållanden kunde motivera densamma.
En betydande brist i 1817 års stämmaförordning var emellertid, att
städerna däri ej inbegripits. Nya reformförslag och i synnerhet en
oproportionerlig ökning av sockenstämmans uppgifter ledde så omsider till 1862 års lagstiftning, varigenom kyrkostämman och kommunalstämman blevo den gamla sockenstämmans arvtagare.
Den föreliggande avhandlingen belyser med talrika exempel den
folkliga lokala självstyrelsens betydelse såväl för det religiösa livet
som för det kulturella överhuvud. Stämman har haft eller tagit sig
en vittgående befogenhet att ställa och ordna i hem och samhälle.
Patriarkaliska former av varning och övertalning gentemot äktenskaplig söndring, fylleri och varjehanda vanart ha omväxlat med
mera exekutiva åtgärder i form av ådömda straff och böter. De framdragna stämmaprotokollen giva ej sällan synnerligen drastiska interiörer från församlingslivet i flydda tider. Det brast stundom
i fråga om disciplinen vid gudstjänsterna. Det kunde hända, att
en del ungdomar under gudstjänsttid bedrev ofog, kortspel och annat,
i sockenstugan. Sådant beivras vid stämmorna. En annan gång måste
pastor beklaga »en diefla sed at af vidskepelse» springa hals över
huvud ur kyrkan på juldagen. Den som kom först hem, skulle ju
först få årsgrödan under tak. En annan gång fastslår protokollet,
att »ibland the goda och lydiga fåren finnas hiir en hop arga bestar,
hvilka man af Kongl. kyrkiolagen måste legga … betzel uti Munnen
och således tvinga them till theras egen salighets befrämjande».
För de fattigas underhåll har kyrkoherden fått nedlägga mycket ar- 382
Dagens frågor
bete, men, säger författaren, »sällan erhållit så hjärtligt bifall som
när prosten i Allhelgona församling den 10/7 1787 grep tillfället i
flykten och ‘proponerade’ en kappe extra fattigsäd pr viss enhet
detta år ‘til glädje betygelse af den i dag första gången kundgjorda
och i nåder förunta brännvinsfriheten, som allmänt bewilljades’».
Sockenstämman, synnerligast på landsbygden, har i största utsträckning varit både en beslutande och förvaltande myndighet. Den
har dock utsett förtroendemän för vissa uppgifters fullgörande.
Kyrkavärdarna hade förvaltningen av kyrkans kassa och vinsädsmedel om hand och sexmännen uppsikten vid gudstjänsterna och
kontrollen över deltagandet i katekesförhören. Det ålåg jämväl sexmännen att indriva böter för skolkning från dess förhör och att med
hjälp av fjärdingsmännen, om så behövdes, befordra förvillade och vanartiga till stocken. I iildre tider hade sexmännen haft en betydelsefull
och hedrad sWllning inom församlingen, men från mitten av sjuttonhundratalet förlorar sysslan i anseende, och det blir allt besvärligare
att få den besatt. Detta förhållande torde dels sammanhänga med
tjänstens polisuppgifter, som varken voro angenäma eller ansågos
särskilt hedrande, dels med den omständigheten, att stämman under
sjuttonhundratalet ju längre dess mer förelades rent ekonomiska
uppgifter, som stiillde större krav på kunskaper än sexmännen i allmänhet kunde uppvisa. Säkerligen har ock med den stigande upplysningen den rigorösa kyrkotukten alltmer råkat i misskredit, möjligen ock blivit mindre av behovet påkallad. Kungl. förordningen den
26 febr. 1817 om sockenstämmor m. m. stadgade inrättandet av kyrkoråd såväl i stads- som landsförsamlingar. Dessa kyrkoråd skulle
tydligen ersätta sexmannaniimnderna vad angår biträde åt pastor vid
religionens och sedernas vård. Men ej heller kyrkorådens betydelse
blev stor och stämmans befogenheter ha de ej inkräktat. Någon
fullmäktigekorporation vid sidan av denna ha de ingenstädes bildat.
Vid tolkningen av den svenska sockensjälvstyrelsens utveckling
har författaren gjort vissa paralleller med förhållandena i England,
Norge och Danmark. De största likheterna med läget i vårt land
framträda i England. Detta är särskilt fallet under 1600- och 1700-
talen, medan det senaste århundradet företer stora olikheter. Den
engelska fattigvårdslagstiftningen 1834 blev grundskottet mot den lokala sockensjälvstyrelsen i detta land. »Tack vare den i stort sett
enhetliga form den svenska sockensjälvstyrelsen ägde och den arbetsduglighet sockenstämman sedan uråldriga tider trots allt besatt,
behövde detta organ ej bliva överväldigat av den tilltagande arbetsbördan utan kunde på ett verksamt sätt intill 1862 fortfara att behandla alla socknens angeUigenheter. Denna sockenstämmas bevarade livsduglighet och arbetskapacitet har möjliggjort ett fortsatt
byggande efter 1862 på den gamla grunden för sockensjälvstyrelse,
så att vi i Sverige ännu ej nödgas peka på en tid, från vilken en ny
lokalsjälvstyrelse muras upp utan historiskt och organiskt sammanhang med föregående tiders.»
Med detta citat från författaren vill jag sluta denna framställning,
383
Dagens frågor
som huvudsakligen haft till syfte att giva en orientering i det rikhaltiga historiska materialet. Frågan är, om ej kyrko- och kommunalstämmorna, den gamla sockenstämmans arvtagare, i våra dagar
i sin tur äro mogna för en ny tingens ordning. Utvecklingen tenderar mot deras ersättande med fullmäktigeinstitutioner. Själv är
jag böjd för en skärpt lagstiftning i denna riktning, alldenstund
stämmorna lätt kunna göras till skådeplatser för maktpolitik. Men
denna fråga torde böra belysas i ett annat sammanhang.
Erik Petziill.
384

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner