Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRiGOR
Glöm ej Molotov
V
jatjeslav Michajlovitj Molotov
är död. Född 1890 bytte han
som ung revolutionär och nybliven partimedlem namnet Skljabin mot
Molotov. Namnet Molotov väcker obehagliga minnen. Dagens historielöshet,
en systematisk sovjetisk historieförfalskning tillsammans med en omfattande desinformation gör det angeläget
att erinra om några data kring personen
och begreppet Molotov.
Hans namn förbinds med den expansiva sovjetiska utrikespolitiken från Rapallo-fördraget 1922 över RibbentropMolotov-pakten 1939, Jalta och Potsdam
samt den oförsonliga och kompromisslösa utrikespolitiken under det kalla kriget fram till Ungern-revolten 1956.
Som ung politbyråmedlem upplevde
Molotov det första fördraget mellan Sovjet och Tyskland som innefattade en
uppdelning av Europa i en tysk och en
sovjetisk intressesfär. Den delen av fördraget var hemlig liksom överenskommelsen om utbildning av tyska officerare
på sovjetiskt område, leverans av vapen
och ammunition vid sidan av Versaiiiefredens villkor.
Under 1920-talet vann Molotov ytterligare prestige och positioner i den sovjetiska partihierarkin som en av de främsta
drivkrafterna bakom kulakdeportationerna.
Som ordförande i folkkommissariernas råd från 1930 styrde han också de
stora utrensningsaktionerna.
Det var emellertid som utrikesminister
Molotov blev ett begrepp i den sovjetiska utrikespolitiken. Den skenbart oheliga alliansen mellan Stalin och Hitler
formaliserad i Ribbentrop-Molotov-pakten med dess hemliga klausuler om en
uppdelning av Europa bröts i och med
Hitlers angrepp. Sovjet drev emellertid
under och direkt efter andra världskriget
sin målmedvetna expansionspolitik vilken i hög grad präglades av Molotovs
fullständiga brist på kompromissvilja.
Denna attityd fick sitt mest rabiata uttryck under fredsförhandlingarna med
Finland 1944. Förhandlingarna blev
mera utdragna och mera pressande än
för något annat land. Molotovs föraktfulla yttrande ett par år senare: ”Prat,
Finland är en bagatell”, gällde i valje fall
inte under fredsförhandlingarna 1944.
Molotov delar tillsammans med Stalin
och det övriga ledarskiktet under fyra
decennier ansvaret för att miljontals sovjetmedborgare, polacker, judar och
balter – många andra oräknade – gått
under i massavrättningar och deportationer till Gulagarkipelagen.
Det finns namn som inte får glömmas.
Fredslotteriet
F
redslotteriet har under en tid annonserat med parollen ”Ge Freden en Chans”. Annonskampanjen illustrerar på ett otrevligt tydligt sätt
den intellektuella dimma som alltför
många politiska makthavare accepterar
kring de frågor som berör vår säkerhetspolitik.
Om någon inbillas att tro att man genom att köpa en lott i ”fredslotteriet”
ger freden en chans har man inte tillfört
fredsarbetet något annat än farliga illusioner. Det är nämligen farligt att tro att
statliga bidrag till organisationer som fö-
respråkar nedrustning – en nedrustning
som i realiteten dessutom endast skulle
komma att äga rum utanför östblocket –
ökar våra möjligheter att leva i fred och
frihet.
Den ideologiska klyftan mellan öst och
väst, de komplicerade nedrustningsförhandlingarna, de faktiskt existerande militära styrkeförhållandena i vår omvärld
och stormakternas politiska vilja har
”fredslotteristerna” lyckats dölja.
Staten borde upphöra med sitt stöd tiU
det s k Fredslotteriet. Lotteriet skänker
legitimitet åt den s k fredsrörelsen. Men
med vilken rätt har egentligen de organisationer som förespråkar nedrustning
lagt beslag på ordet fred?
Man utnyttjar skickligt massmedias
flathet och bekvämlighet. Massmedia
sväljer okritiskt beteckningen ”freds-”
framför deras namn. Media återger t ex
ofta att ett antal ” fredsdemonstranter”
gjort det ena eller det andra. Man bör
säga ” demonstranter som säger sig arbeta för fred” . Då ger man läsaren eller
tittaren själv möjlighet att värdera informationen på ett bättre sätt.
Hemvärnsrörelsen skulle med större
rätt kunna sägas tillhöra ”fredsrörelsen”. Men hur skall man begära av
massmedia att de skall kalla ”fredsrörelsen” vid dess rätta namn så länge staten
självt medverkar i förledande jippon av
typen ”Fredslotteriet”.
Maktbalans ger större ”gemensam sä-
kerhet” än ensidig nedrustning.
431
Carl Tham {s)
C
arl Tham, mångårig partisekreterare och chefsideolog i folkpartiet, har nu också formellt blivit
medlem i det socialdemokratiska partiet.
Man frestas påminna om det gamla
skämtet att hans partibyte innebär en
förstärkning av båda partierna. Men det
inträffade är allvarligare än så. Även om
gamla Högerns partisekreterare Gunnar
Svärd med tiden blev om inte socialdemokrat så i alla fall chef för de statliga
företagen står Carl Thams agerande i en
klass för sig i svenskt politiskt liv. Och
det allvarliga är inte att han nu har blivit
socialdemokratisk partimedlem. Det allvarliga ligger i att han tidigare i så många
år inom folkpartiet har kunnat verka för
sina socialdemokratiska ideer.
Carl Thams djupa tanke har bestått i
att han hela tiden har verkat för att folkpartiet skulle samverka med socialdemokraterna och inte med centern och allraminst med moderaterna. Denna tanke
måste ha blivit en fix ide hos Carl Tham;
en abnormt utvecklad version av ” borgerlighetens diskreta skam”. För man
måste komma ihåg att Carl Tham inte
väjde för att söka samarbete med Olof
Palmes socialdemokrati ens när detta
parti var i färd med att genomföra löntagarfonderna.
Som framgår av Erik Åsards bok
”Kampen om löntagarfonderna” skrevs
direktiven till löntagarfondsutredningen
av hrr Carl Lidbom och Carl Tham under
Haga I-överläggningarna 1974 på basis
av en folkpartimotion som krävde ”lagstadgad rätt för löntagarna till andel i
företagens kapitaltillväxt”, en motion
432
skriven av Carl Tham.
Inför folkpartiets landsmöte 1978 blev
Carl Tham ordförande i en arbetsgrupp
som utarbetade ett förslag i fondfrågan
där man förespråkade fonder med ”individuell anknytning”, t ex genom AP-fonderna, i stället för ”individuella andelar”. Efter det att bl a Nya WermlandsTidningen slagit larm tvingade landsmö-
tet Carl Tham att något mildra förslagets
långtgående fondsocialistiska ambitioner.
Som framgår av den läsvärda boken
”Folkpartiet- Ideparti eller vindflöjel”,
Tidens Förlag, där folkpartiets lindrigt
uttryckt vacklande hållning i fondfrågan
dokumenterats på ett värdefullt sätt,
”skiljer sig de olika fondförslag som LO
och socialdemokraterna lagt fram betydligt mer än folkpartiförslaget från de fonder som nu har genomförts. Det är alltså
folkpartiet som har lagt det fondförslag
som mest liknar de fonder som slutligen
genomfördes.”
Mot denna bakgrund är det inte så
konstigt att Olof Palme medverkade till
bildandet av folkpartiets enpartiregering
under ledning av Ola Ullsten och med
Carl Tham som energiminister när Fälldin I sprack 1978, samma år som Carl
Thams arbetsgrupp förespråkat ett långtgående löntagarfondsförslag.
Carl Thams roll vid regeringsupplösningen 1978 kan man läsa om i en nyligen
utkommen doktorsavhandling ”Regera i
koalition” av den förre chefredaktören
för Dagens Nyheter Sven-Erik Larsson.
Där heter det att ”dagen innan den väntade regeringsupplösningen hade alltså
folkpartiets och moderaternas företrädare (Carl Tham och Carl Bildt) filat på ett
gemensamt uttalande i samband med
denna och gått igenom problematiken
vid en koalition mellan de två partierna.
Även om inget avtal träffades samarbetade de två partiernas företrädare som
om en koalition var underförstådd.”
Om Ola Ullstens agerande sade Gösta
Bohman, enligt den Larssonska avhandlingen: ”Detta är den allvarligaste ohederlighet som jag mött i mitt politiska
liv…”
Sedermera kom väljarnas dom att
medverka till att de självläkande krafterna inom folkpartiet fick styrka nog att
avsätta både Ola Ullsten och Carl Tham.
Men det är anmärkningsvärt att den
processen kom så sent.
I Tiden-boken skriver Sven Ove Hansson: ”Folkpartiet arbetade för löntagarfonder under tre partiledare – Helen,
Ahlmark och Ullsten – som sammantaget ledde partiet under 14 år.”
Det finns skäl att erinra om att det var
under dessa 14 år som Carl Tham arbetade centralt i partiet. Risken förefaller
därför liten för att Carl Tham skall bli
utesluten ur det socialdemokratiska partiet med motivet att han motarbetat partiets syften.
stockman och skuldfällan
D
avid Stockman, tidigare Reagans budgetchef, har skrivit en
hart när oläsligt tjock bok på
422 sidor, The Triumph of Politics. Den
är dessutom detaljrik och med snävt perspektiv. Det är synd eftersom många politiker skulle ha stor nytta av att läsa den.
stockmans mångordiga budskap är att
han har försökt att spara i budgeten men
att det har varit väldigt svårt därför att
politikerna inte vill skära ner utgifter
som väljarna uppskattar. Detta är en aktuell tanke. Årets Nobelpristagare i ekonomi, James Buchanan, fick sitt pris för
att han kommit på bl a just detta.
För den som vill fuskläsa Stockmans
bok kan man rekommendera de två sista
kapitlen. För den som vill ha en kortkort version kan det räcka med följande
meningar ur boken: ”Vi kan således vara
den fria världens vapensmedja och ha
vår blygsamma välfärd dessutom. Det
enda vi inte har råd med är att fortsätta
att låtsas att vi inte måste finansiera det
med löpande skatter.”
I en utmärkt intervju av Mats Svegfors
i Svenska Dagbladet (9/10 1986) säger
stockman att de ftlosofiska argumenten
för nedskärningar är hållbara ”men om
det inte finns en chans på tusen att det
uppstår en majoritet som genomför förslagen anser jag det oansvarigt att framställa detta som ett möjligt alternativ och
hävda att det utgör argument för att hålla
skatterna nere”.
Om argumenten för nedskärningar är
ftlosofiskt hållbara, som stockman anser, är det en viktig uppgift för krafter
som står lite längre ifrån väljarnas kortsiktiga domar att skapa ett opinionsklimat i vilket väljarna kan inse detta och
ändra sitt beteende så att de i framtiden
väljer politiker som tillgodoser väljarnas
egenintresse på längre sikt.
För att så skall ske är det viktigt att vi
ser till att det i vårt samhälle finns krafter
som kan upplysa väljarna om saker som
politikerna inte förmår.
Det sägs att Kjell-Olof Feldt har varit
framgångsrik i att reducera det svenska
budgetunderskottet. Hur det verkligen
är med den saken kommer vi att bli varse
433
när konjunkturen vänder neråt. Risken
är hög för att budgetunderskottet då
återkommer och ställer politikerna inför
en svår uppgift. Som en förberedelse inför den tiden anbefalles varmt en artikel
ur novembernumret av Encounter där
professor Walter Eltis pekar på faran
med stora budgetunderskott. Vi kan
snart vara tillbaka i den skuldfälla som
SNS-ekonomerna varnade för för några
år sedan. Budgetunderskott är farliga när
realräntan är högre än tillväxten, är hans
budskap.
Det låter enkelt, men är icke desto
mindre värt att begrunda.
Under galgen
De positiva kommentarerna till den av
regeringen föreslagna engångsskatten på
pensions- och kapitalförsäkringar har varit få. De negativa desto flera och genomgående mycket starka.
Försäkringsbolagen har tillsammans
med bl a SPP gått ut med en omfattande
information om den planerade skattens
konsekvenser för de enskilda pensionstagarna. Det väckte därför uppmärksamhet när Folksam ställde sig positiv till
regeringens engångsskatt.
Efter några veckor sällade emellertid
Folksam sig till de övriga försäkringsbolagen. Folksam gick också ut med helsidesannonser i vilka bolaget förklarade
att det avvisade regeringens engångsskatt på pensions- och kapitalförsäkringar. Det finns anledning förutsätta att
marknadskrafterna kommit Folksam att
tänka om.
Folksams säljare har på fältet mött
434
starka reaktioner. Varför skulle just
Folksams kunder reagera annorlunda.
Folksam bevakar sina marknadsandelar
lika omsorgsfullt som något kapitalistiskt
försäkringsbolag.
Folksams helomvändning kan dock
inte ha skett utan vånda. Bolagets ordfö-
rande – LO:s Stig Malm – måste ha
känt det som en obehaglig plikt att informera sina båda vänner Ingvar Carlsson
och Kjell-Olof Feldt om att Folksam tyvärr måste gå ut med detta för regeringen
obehagliga budskap för att inte förlora
kunder.
Samtidigt har emellertid Stig Malm undertecknat LO:s godkännande av ·engångsskatten.
Tolkskolan på nya äventyr
De senaste skriverierna om försvarets
tolkskola i Uppsala har varit en beklämmande läsning. Sovjetambassadören i
Stockholm har kunnat utse universitetslärare som deltagit i språkutbildningen
av tolkskolans elever, och både i år och
tidigare har sovjetiska KGB-officerare
sänts från Stockholm för att prata med
eleverna. Dessa officerare tiUhör utan
undantag KGBs kontraspionage som bl a
har till uppgift att minimera möjligheterna för Sverige att skaffa sig hemlig information om Sovjetunionen.
Och så skickar Tolkskolan sina elever
till Sovjet och Moskva för att insupa miljön och språket. I stället har eleverna
insupit annat, sovit över hos ryska flickor och ägnat sig åt att växla pengar
svart. När eleverna kommer tillbaks till
Sverige erhåller de den säkerhetsutbildning de borde fått före Moskva-resan!
Det öppna samhället bjuder ut sig på
det mest häpnadsväckande sätt. Dessa
tolkar blir efter avslutad utbildning ofta
anställda i högintressanta befattningar
inom statsförvaltningen, UD, försvaret,
höteknologiska företag, massmedia etc.
Samtliga finns nu registrerade hos KGB i
Moskva. Inte bara med nummer och
namn. Nu har vi också hjälpt de sovjetiska underrättelseorganen att lägga upp
filer · innehållande tolkskoleelevernas
bakgrund, personlighet, politiska åsikter, språkbegåvning m m. Dessutom är
det inte omöjligt att man hjälpt KGB att
skaffa material som i framtiden kan komma att kompromettera enstaka elever
och eventuellt göra dem till offer för utpressning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner