Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
En studie i deinagogi
En demagog är enligt Elof Hellquists definition »en person, som för politiska eller egna
syften bearbetar eller upphetsar massan genom
att vädja till dess lidelser eller sämre instinkter». I Dagens Nyheter betecknades riksdagsman Yngve Persson (s) som en »demagog av
format», sedan han hållit ett uppmärksammat
anförande i riksdagen till stöd för regeringens
proposition om tvångslagstiftning på arbetsmarknaden. Hr ·Persson blev upprörd och beskyllde i stället DN i ett inlägg den 23 mars
för att demagoga (ett, så vitt vi vet, nyskapat
verb).
Vad var · det hr Persson sagt? Han hade
förklarat, att »om en liten grupp med en politik utan förankring i den samhällsmoral vi
har för en hänsynslös politik som inte knäcker samhället allvarligt men skadar stora intressen, då är det skäl nog för mig att ingripa». Han hade vidare sagt att »SACO skall
ta:s i örat ordentligt». Han kom med åtskilligt
annat i samma stil, men det var dessa två uttalanden som man fäste sig vid.
Hur skall man kunna tolka det första på
annat sätt än att enligt hr Persson de organiserade tjänstemännen i SACO och SR – :.en
liten grupp» – har en annan och sämre samhällsmoral än han själv och hans LO-förbund?
Denna lägre moral låg, enligt hr Persson, bakom det förhållandet att de ville undvika fortsatta reallönesänkningar, större än dem de redan tvingats till; implicerat alltså att ett LOförbund med dess högre moral skulle acceptera sådana. Den »hänsynslösa politiken» innebar att de utnyttjade sina lagliga rättigheter i
en facklig strid. Hr Persson är i sin fulla rätt
att kritisera att tjänstemännens organisationer
tillgrep stridsåtgärder, om han t ex menar att
de gjorde det för tidigt, eller utan tillräcklig
g~und, eller om han har något annat sakligt
argument, även om man tycker att en riksdagsman med facklig erfarenhet kunde ha
nämnt ett ord om Avtalsverkets sätt att agera. Men den som hänför åtgärderna till en
sämre samhällsmoral, alltså deklasserar en stor
grupp av svenska medborgare i jämförelse
med sig själv och sina egna, han bör inte bli
förvånad om hans uppträdande anses vara
täckt av definitionen här ovan.
Uttrycket att »SACO skall tas i örat or·
dentligt» förklarade hr Persson med att han
t-alat i bildspråk. Det må vara, men det ut·
trycker väl ganska bra hr Perssons mening
att tvångslagstiftningen var riktad enbart mot
SACO och ev SR, medan hr Palme efter di·
verse krumelurer måste erkänna att den var
tillämpbar på hela avtalsområdet. Det är ju
bra att det blev visat var hr Persson och hans
meningsfränder står – att han samtidigt rätt
tolkade regeringens innersta avsikter lär väl
ingen ifrågasätta. Att lagen ej var avsedd för
LO är nämligen självklart, men den blev det
formellt, och detta öppnar framtidsperspektiv
som borde göra även hr Persson betänksam.
Slutligen bör man vara hr Persson tacksam
för.att han i samma inlägg meddelat att hans
anförande av någon ansågs »lysande». Om han
inte själv talat om det, hade detta faktum
förmodligen undgått historien. Däremot är det
taget till riksdagens protokoll att hr Persson
fick instämmanden av 65 socialdemokrater.
Om hr Persson kallar SACO-tjänstemännen
en liten grupp kan man väl kalla 65 personer
en massa, och därmed finns anledning att åter
hänvisa denne riksdagsman, vald representant
för Sveriges folk, till den ovan anförda definitionen, för eftertänksam läsning.
Kollektivanslutningen igen
Det socialdemokratiska partiet innehåller numera drygt 900 000 medlemmar. Av dem är
675 000, d v s omkring 75 procent, kollektivanslutna, många utan att ha en aning om den
ära som vederfarits dem. Samtidigt tyder vissa
utredningar på att ungefär 20 procent av de
LO-anslutna, på senare tid förmodligen betydligt fler, sympatiserar med något av de
borgerliga partierna och 5 a 7 procent med
kommunisterna.
I riksdagen har återigen från oppositionens
sida fastslagits hur djupt odemokratiskt det är
att människor genom majoritetsbeslut i fackföreningar – ofta vid möten där de själva saknar möjlighet att närvara – kan anslutas till
ett politiskt parti och därmed ekonomiskt
stödja detta. Utvecklingen mot storavdelningar inom fackföreningsrörelsen accentuerar ytterligare denna absurditet. Ett fåtal medlemmar har vid upprepade tillfällen anslutit fackföreningar med mycket stora medlemskadrer
till regeringspartiet. Den reservationsrätt, som
de socialdemokratiska apologeterna av systemet brukar hänvisa till, är naturligtvis helt
otillfredsställande, bl a därför att en sådan
reservation strider mot principen om den enskildes rösthemlighet.
Partisekreterare Sten Andersson hävdade att
debatten var ett i riksdagen årligen återkommande evenemang. Det är riktigt, och så kommer det att förbli tills socialdemokraterna förpassat detta antidemokratiska relikt från Rö-
relsens begynnelseår till dess skräckkabinett.
Vidare väger de sakliga argumenten mot systemet inte mindre tungt för att regeringen
genom sitt envetna motstånd tvingar oppositionen att upprepa dem. Om hr Andersson nå-
gon gång bekvämade sig att lyssna på den
nyssnämnda Rörelsen skall han också finna att
de för honom själv så besvärande och förhatliga synpunkterna uppenbarligen växer sig
allt starkare även inom de olika fackföreningarna. Att Aftonbladet, som är motståndare
till kollektivanslutning, legat lågt får antagligen helt skrivas på opportunismens konto.
Det kommunistiska partiet tycker illa om
systemet av lätt begripliga skäl. Ändå vägrade det att stödja den gemensamma borgerliga
linjen att riksdagen skulle uttala en förkastelsedom över kollektivanslutningen.
Det finns tyvärr anledning att instämma
i kommunisten hr Werners i Tyresö förmodan
att socialdemokraterna skulle lämna ett uttalande från en riksdagsmajoritet av nyssnämnd
innebörd helt utan åtgärder. Flera av motionerna från borgerligt håll gick därför ut på
171
att man lagstiftningsvägen skulle angripa kollektivanslutningen. Det är dessvärre troligt att
enda chansen att inom rimlig tid på allvar
komma åt systemet ligger i att lagstifta mot
det. Helst bör därför detta bli oppositionens
gemensamma ståndpunkt nästa år. Den enskildes integritet måste ovillkorligen skyddas, och
förhållandena inom de fackliga organisatio··
nerna kan inte få förbli dessas ensak när de
kränker den enskilde medborgarens rätt au
själv få avgöra vilket politiskt parti han vill
gå med i – om han nu önskar tillhöra något –
och vilket parti han under bevarande av röst·
hemligheten vill stödja i valen.
Den polska revoltens följder
Händelserna i de polska hamnstäderna vid
årsskiftet kan få långtgående följder inte bara
för Polen utan även för hela sovjetblocket,
på grund av deras bakgrund och deras dimensioner. Polska arbetarklassen, med vars
vilja kommunistpartiet legitimerar sin makt
(kommunistpartiet kallar sig självt för arbetarklassens avantgarde), uppträdde aktivt mot
denna partimakt, mot dess ekonomiskt-politiska system och mot dess styrelsemetoder.
Arbetardemonstrationens första mål i Szczecin
och Gdansk var partikommitteernas byggnader, vilka sattes i brand. Först i andra hand
angrep arbetarna· säkerhetspolisens lokaler
samt fängelserna.
Om revoltens dimensioner talar bäst de officiella siffrorna angående antalet döda och
sårade: 45 döda och 1165 sårade. Trovärdigheten av dessa siffror ifrågasättes av opartiska utländska ögonvittnen, som i allmänhet
uppskattar dem till att vara högre. Mest intressanta är emellertid siffrorna på fördelningen av antalet offer: av 1165 sårade var
564 civila och 601 polis och säkerhetstrupper.
Dessa siffror betyder, att obeväpnade eller
med järnstänger och bensinflaskor utrustade
arbetarmassor utgjorde en jämförbar styrka
med de beväpnade kravallpoliserna och med
milisen. Det var en överraskande utgång för
arbetarrevolten. Det har visat sig, att i fall
172
av en beslutsam strejkrörelse i opposition mot
systemet skulle gatustrider kunna resultera i
en rejäl skakning av hela maktapparaten. Och
kommunisterna minns väl att deras makt har
erövrats på gatorna.
Det är uppenbart, att ett skrämmande perspektiv plötsligt uppstått för diktaturerna inom hela sovjetblocket. De begriper hur makten kan gå dem ur händerna.
Det finns en principiell skillnad mellan arbetarnas och intelligentsians revolt i kommunistvärlden. Intelligentsians revolt är lätt att
diskriminera genom att beteckna den som
kontrarevolution, riktad mot arbetarnas och
böndernas intressen. Det är annorlunda med
en arbetarrevolt, riktad mot »sitt eget avantgarde», dvs det rådande systemet och partiet.
Då förlorar partiet på en gång alla grunder
för sin maktställning. För att få behålla makten återstår bara terror.
Men redan tidigare har det visat sig i Sovjet, ·att även den hårdaste terror förlorar sin
verkan, när en viss lokal uppfattning om existensminimum kränks av den statlige ägaren
av produktionsmedlen. 1960 strejkade Sovjets
arbetare i Temir Tau, 1962 i Novo Tjerkask,
Rostov och flera andra städer av liknande
motiv som de polska arbetarna 1970 och med
likna11de blodutgjutelser, men utan den politiska seger som har uppnåtts av de senare.
Den polska revolten skakade hela den polska kommunistregimen. Dess följd var en palatsrevolution på partitoppen. Gomulka har
fallit, regeringen ommöblerades. Och vad som
är · ännu viktigare: Giereks nya regim var i
sitt nödläge tvungen att göra flera politiska
eftergifter såsom återupprättande av arbetarrådet, fria val till fackföreningarna, censurlättn’ader, förbättring av arbetsvillkoren osv. Det
mest förnedrande var att regimen var tvungen ·att erkänna strejkkommitteerna som förhandlingspartner. Principen om partiets maktmonopol, det heligaste av allt heligt, naggades kraftigt i kanten. Dogmen om partiets
ofelbarhet ifrågasattes. Gierek erkände spaltvis i tidningarna partiets politiska fel, visade
ånger och en oändlig frikostighet med löften
att allt skulle bli bra igen.
Händelserna i Polen hade omedelbaraf öljder i så gott som alla satellitstater och i
Sovjet. I Moskva avstod man från att kungöra ett nytt dekret om höjning av livsmedelspriserna. I Östberlin, Bukarest, Sofia och
Prag höjdes arbetarnas löner och livsmedelstillgångarna förbättrades. Tydligen var det
bara i Ungern som Kadar redan förstått vart
vinden blåste och för länge sedan skapat drägliga villkor för arbetarna.
Polen var hermetiskt isolerat vad beträffar
informationsflöde om händelserna vid Östersjökusten. Radion och pressen i Sovjet och
övriga satellitländer förteg eller förvrängde
allt som hänt i Polen. De gjorde vad de kunde för att andra arbetare i blocket inte skulle
få veta om den polska regimens kris och arbetarnas revolt. Man befarade tydligen att
exemplet kunde vara smittsamt. Men det kunde inte hjälpa mycket i transistoråldern.
Massmedia och arbetskonflikterna
Helt nyligen framlade professor Jörgen Westerståhl en undersökning av massmedias agerande under LKAB-konflikten för ett drygt år
sedan. Till skillnad mot tidigare förelåg denna gång ett direkt uppdrag att utreda såväl
pressens som Sveriges Radios uppträdande.
Några direkt sensationella resultat redovisas
knappast, men det var ej heller att vänta. Det
torde inte vara särskilt svårt för envar, som
uppmärksamt försöker att följa med sin tid,
att också göra en kanske grov men ändå på
det hela taget riktig bedömning av massmedias ställningstaganden. Det är emellertid en
sak att kunna ana sig fram till hur det förhåller sig och en annan att med hjälp av vetenskaplig metodik och teknik fastställa vissa sakförhållanden.
LKAB-undersökningen sönderfaller i tre delar: ledarmaterialet, omfattningen och sammansättningen av nyhetsmaterialet samt perspektiven i nyhetsmaterialet. Ser man på mställningen till de strejkande finner man, att
den kommunistiska Norrskensflamman helt
väntat intar en helt positiv attityd, medan de
övriga pressgrupperna har en majoritet av negativa värden. Folkpartipressens ledare har
den största andelen positiva värden, 40 %,
medan de tre övriga pressgrupperna redovisar
i stort sett samma värden, s-pressen 24 % positiva värden samt C- och M-pressen 27 %
respektive 22 %. Till de fackliga organisationerna åter är det endast s-pressen som är positiv (84 %) och samma är förhållandet vad
det gäller inställningen till den tredje huvudparten, LKAB och staten. I synnerhet beträffande staten är den borgerliga pressen liksom Norrskensflamman nästan helt negativ.
Jämför man ledarnas syn med den som
framträdde i nyhetsmaterialet visar det sig,
att en fullständig överensstämmelse endast fö-
religger för Norrskensflammans vidkommande.
Nyhetsmaterialets positiva perspektiv på de
strejkande har annars ingen motsvarighet på
ledarsidorna. Särskilt markant är den i det
närmaste totala bristen på överensstämmelse i
S-pressen mellan ledarnas positiva uppskattning av den fackliga organisationen och
LKAB/staten samt den bild som visas upp på
nyhetsavdelningen.
Ifråga om nyhetsmaterialets omfattning och
sammansättning konstateras en på det hela
taget god överensstämmelse mellan pressgrupperna och Sveriges Radios jämförbara redaktioner. Vad inställningen till parterna i konflikten beträffar är spridningen ganska stor
med de socialdemokratiska och kommunistiska ledarna som två motsatta yttersta poler.
För pressens vidkommande är attityderna i
nyhetsmaterialet ganska likartade, medan radion och televisionen ger prov på större spridning. Den bild av nästan total vänsterinriktning hos TV2, som man minns från konflikttiden, besannas i huvudsak av undersökningen.
Utvecklingstendensen hos massmedia är dock
ganska enhetlig. En under de två första kon- 173
fliktveckorna övervägande postttv attityd till
de strejkande förskjuts under konfliktens senare del åt andra hållet.
Det är intressant att ta del av LKAB-undersökningen med SACO/SR-konflikten i
friskt minne, särskilt med tanke på den socialdemokratiska pressens agerande. I bägge
fallen skyndade den till och slog vakt om staten/arbetsgivarens intressen, ehuru intrycket är,
att det skedde med än större emfas nu än under LKAB-konflikten. Någon motsvarighet till
den veritabla hetsjakt mot akademikerna, som
förekommit under den senaste konflikten, fö-
relåg inte då det gällde de vilt strejkande arbetarna vid LKAB. Det är också uppenbart,
att de fackliga organisationerna mäts med olika mått i s-pressen. Den positiva attityd till
fackliga organisationer i allmänhet och LO i
synnerhet, som lades i dagen under LKABkonflikten förbyttes fullständigt ifråga om
SACO och SR. Mera bevänt än så var det
ihte med principerna hos de socialdemokratiska ledarskribenterna. De är regeringens lydiga ja-sägare. Belöningen för välartat uppträdande lär inte dröja länge. Tidningsstödet
till den socialdemokratiska pressen på de borgerliga tidningarnas bekostnad genom annonsskatten är inget dåligt tack för hjälpen.
Hälsan tiger still
När vanliga medborgare en kväll slår på sin
radio eller sin TV vet de, att ett vänstervridet
programinslag kommer att följa. Därom råder
ingen tvekan, och man kan bara gissa på
när. Om Sydvietnam tvingas dra tillbaka sina
trupper ur Laos, befinner sig USA-trupper på
panikartad flykt. Det är vad man kunde vänta. Om någon för ändamålet bildad aktionsgrupp samlas för att kasta ägg på en ambassadör, vet TV om saken i förväg – vilken förmåga till förutseende har inte dessa kanalchefer! – och en skara TV-anställda, långt fler
än man skulle tro behövdes, samlas för att indignerat återge protesten. Om någon dagstidning meddelar att Östtyskland skaffat ett nytt
174
vapen i form av stålsplitter för att hindra sina
medborgare att lämna sitt kommunistiska paradis, då kommer däremot detta ej att nämnas i TV. Omtänksamma redaktörer ser till att
lyssnarna ej skall bli upprörda, och den tidningskorrespondent som sänt in uppgiften får
ett kors vid sitt namn. Han skall aldrig räkna
på anställning i Sveriges Radio.
I radioprogrammet Obs!, som numera gör
allvarliga och lovvärda försök att låta även
icke-extremister komma till tals, fick Christopher Jolin den 26 februari berätta om hur
vänsterorganisationerna kan fungera. Några
exempel: Skattemedel för ungdomsledare och
ungdomsaktivister utnyttjas maximalt. Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation får sina lokaler betalda. Organisationen Alternativ Stad
får sin hyra till 90 % betald av Stockholms
kommun, medan VPK betalar kontorsutrustningen. Bidragen går över barnavårdsnämndens fritidsavdelning i Stockholm genom konsulent Kjell E Johansson i VPK:s styrelse.
Denne är numera befordrad, till byrådirektör
i Socialstyrelsen.
Att den stora Anti-EEC-veckan i februari
understöddes med offentliga medel är mindre
att förvåna sig över. De som hjälpte till handlade ju, om inte efter regeringens anvisningar,
dock i regeringens anda. Alltså öppnades bå-
de Stadsmuseet och Moderna museet och
ABF-huset (ABF betyder Arbetarnas bildningsförbund!) för något 10-tal kommunistorganisationer i samverkan.
Man skulle tycka att dessa skulle vara nöjda. Så är inte fallet. I samma radioprogram
uppträdde David Philipsson »Som doktorerar
i Lund på kinesisk och svensk planering». Låt
oss inskjuta, att utan att föregripa resultaten
av denna vetenskapliga undersökning kan man
gissa att den kinesiska planeringen visar sig
vara den bättre. Hr Philipsson påstod att om
ledningen för Obs! numera vill vara neutral
och låta båda sidor komma till tals i programmen är detta »ett led i åtstramningen av yttranderätten i Sverige». På 60-talet däremot
kunde, sade han, av olika skäl »den borgerliga diktaturen över proletariatet i Sverige tilllåta utsvävningar i radikalism».
Här intresserar mindre från vilken maoistisk bergstopp denne vetenskapsidkare blickar
ner på det svenska proletariatet, som trälar
under den borgerliga diktaturens piska, på 60-
talet svängd av hr Erlander, nu av hr Palme.
Allvar har sin tid, studier i tokerier sin. Men
det vore inte onaturligt, om ungdomar som
hör detta nonsens till sist grips av en viss leda
och konfronterar pratet med verkligheten. I en
artikel i detta nummer av Svensk Tidskrift
anser också Anders Björck att den värsta vänsterextremismen inom de politiska ungdomsrö-
relserna är på tillbakagång. En annan talare i
nyssnämnda radioprogram, Janerik Larsson i
Sydsvenska Dagbladet, anser också att nyvänstern tagit slut. När den inte hade mer
att ge, dog den.
Fullt så lyckligt är det inte. Om det är den
själv eller dess efterdyningar, men man stöter
på den överallt. Kulturlivet blev infekterat och
är det fortfarande. Men om nu sjukdomen
verkligen är på tillbakagång, skulle man inte
kunna tänka sig att åtminstone borgerliga politiker ville vara med om att påskynda tillfrisknandet? Läkemedlet vore som så ofta an·
nars ordnat arbete. Om vänsterextremisterna
i mindre utsträckning finge statsmedel till sitt
förfogande, skulle de förmodligen tvingas att
försöka försörja sig själva. Man skulle höra
mindre av dem. Hälsan tiger still.
Förberedande omskolning

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism