Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Riksolyckan
Denna tidskrifts ledande artikel om faran av
isolering skrevs innan regeringens beslut offentliggjordes, att Sverige skulle anmäla till
EEC, att vi numera inte syftade till medlemskap. Ändock finns det int·e anledning att ändra ett ord i det vi skrivit. Vad som hänt innebär i grunden just att faran av en isolering
från det övriga Europa, politiskt, ekonomiskt
och kulturellt, blivit överhängande.
Vid Poltava lär kanslipresidenten Piper ha
utbrustit: Hur i Jesu namn har detta tillkommit? Samma fråga kan sannerligen ställas nu.
Två herrar skulle kunna ge besked, om de ville, nämligen statsminister Palme och president Kekkonen. Men ingen av dem kommer
att tala om sanningen. Hr Palme kornmer förmodligen, som opportunistiska politiker i alla
tider har gjort, att trösta sig med att han gjort
sitt bästa i en svår situation. Hr Kekkonen behöver ingen tröst alls. Han har bara gjort vad
han brukar göra. Han spräckte senast Norrlek
till Moskvas nöje. Nu dök han upp i Sverige
på inofficiellt fiskebesök – och för att ha ett
flera timmar långt samtal med hr Palme tisdagen den 16 mars – efter en ny jaktresa till
Moskva. Historikerna kommer så småningom
att tala om vad som sades till och av honom
i de båda huvudstäderna. Men det är inte svårt
att redan nu föreställa sig hur slipstenen drogs.
Moskva, som bevakar de svenska EEC-förhandlingarna liksom den svenska opinionen
och den svenska regeringens reaktioner med
Argusögon fann tydligen tillfället lämpligt att
sätta in stöten mot en regel’ing så skröplig till
personligheterna och så politiskt inkompetent
som den svenska. En regering, som är beredd
att lockouta sina egna officerare, måste i
Moskvas ögon te sig som en behagligt mogen
frukt.
Hur starka påtryckningarna än kan ha varit
från rysk sida och hur nedslående resultaten
av handelsministerns orienteringsresa till EECregeringarna än kan ha förefallit – vilka skäl
faMs att redan i mitten av mars tvärt bryta
vår tidigare av allmän enighet omfattade förhandlingslinje: att förhandla med alla möjligheter, även medlemskap, öppna? EEC-länderna bringas därigenom att uppfatt·a den
svenska deklarationen att hänsynen till neutraliteten uteslöt medlemskap som en demonstration mot EEC :s ideella politiska målsättning.
Ingen initierad i dessa länder – ingen sådan i
Sverige heller, för den delen – lär tro ett ord
i deklarationen om att Werner- och Davignonrapporterna för EEC:s utveckling skulle vara
den nytillkomna faktor, som förmått oss ändra
ståndpunkt. Resultat·en av dessa rapporter är
ännu så vaga och ovissa – och förhandlingsproceduren inom EEC bereder så stort utrymme för särskilda hänsyn till olika medlemsländers olika önskemål – att vi mycket väl kunnat hålla frågan om medlemskap öppen till
förhandlingarnas slutskede.
Nu skall vi fortsätta från en ·förhandlingspsykologiskt starkt belastad position; till på
köpet under förkunnelser att vi fortfarande
önskar ett så nära samarbete som möjligt. Motparten kommer att fråga sig vad som mest
karakteriserar deua svenska uppträdande: enfald eller hyckleri. De villkor vi får torde bli
därefter. Man kommer att rycka på axlarna
åt våra krav på särskilt skydd för våra intres:
sen och våra önskemål om medinflytande.
Sverige kommer för lång tid framåt att ha
mindre än någon annan att säga till om i
europeisk ekonomisk politik.
Dithän har hr PaJmes visionära ledarskap
fört ett land, som ännu på 1960-talet kunde
räknas bland Europas industriella stormakter.
Lockouthotet mot officerarna
I hela avtalskonflikten lär det vara svårt att
finna någonting mera absurt än lockouthot’et
mot 3 000 officerare. Den svenska utrikespolitiken är som bekant byggd på det faktum att
vi har ett eget, starkt försvar, som inger förtroende för vår vilja att hålla oss utanför
militära konflikter och för vårt beslut att försvara oss i alla lägen. Vi upprätthåller där- 116
för en visserligen ej stark, men dock ständig
beredskap, som snabbt kan utvidgas. På längre sikt vilar denna beredskap på att alla värnplikriga är tillfredsställande utbildade.
Allt detta var regeringen beredd att åsidosätta – landets säkerhet, de värnpliktigas utbildning, utlandets tilltro till oss – för att vinna en taktisk fördel i en lönestrid, som i detta fall huvudsakligen rörde järnvägarna. I
fjorton dagar debatterade man inom regeringen om man skulle bygga sig detta äreminne
över sin egen dåliga ekonomiska planläggning. Efter allt man fått veta var det fyra
statsråd, däribland utrikes- och försvarsministrarna, som höll emot. Till sist vann den
militante statsministern, i detta fall enligt
uppgift den drivande kraften, och fick som
han ville.
Med all aktning för försvarsministerns förtjänster för försvaret, men hans handlande då
han meddelade beslutet är obegripligt. Han
stod fram i TV och sade att utlandet »nog
skall förstå oss». Han sade vidare att beredskapen ej skulle eftersättas. Det senare på-
ståendet var orimligt. Inte bara detta att de
värnpliktiga skulle skickas hem, utan avslutad
utbildning och för övrigt inför utländska TVkameror som sänts hit för att fotografera evenemanget. Men allt för litet har framhävts,
att om 3 000 officerare lockoutas, har de rättighet att under konflikttiden taga andra arbeten. De är ej ens skyldiga att uppge sin
vistelseort. De är helt enkelt inte beredda att
snabbt rycka in om någonting skulle hända.
Hela mobiliseringsorganisationen kommer i
olag. Och detta kallar försvarsministern en
uppehållen beredskap.
Att utlandet skulle förstå regeringens handlande kan ej ha varit försvarsministerns uppriktiga mening. I varje fall blev han snart
tagen ur sina illusioner. Man förstod endast
allt för väl. Ingenting uppmärksammades i utlandet mera än att Sveriges regering vägrade
landets officerare rätten att deltaga i uppehållandet av landets försvar. Så ooh endast så
blev åtgärden uppfattad. Att Officersförbun·
det genom att vara med i SR stödde vissa
järnvägstjänstemän var verkligen ingenting
som man skrev om i utländsk press. Man
skrev i stället som det var: regeringen ville
ställa officerarna utanför försvaret. Och man
undrade hur det kunde vara sant.
Hur regeringen försökte låta sina, ännu ej
lockoutade, tjänstemän i UD och på beskick·
ningarna förklara sitt handlingssätt må vara
osagt. När lockouten uppsköts, visste emeller·
tid en tidning, som alltid brukar bli trodd,
besked. Neue Ziiricher Zeitung skrev att re·
geringen ville undvika att sätta lockouten i
verket »av rädsla för att man stod i begrepp
att blamera sig i utlandets ögon». Detta är
alldeles riktigt vad gäller regeringen. Det
var därför som tvångslagstiftningen måste in·
föras, för att man som man trodde utan pres·
rigeförlust skulle kunna komma ifrån sitt eget
ogenomtänkta påhitt. Men för landets del var
skadan redan skedd.
Regleringarnas Särimner
Det ser ut som om hyresregleringen, den sis·
ta av våra bislagar, skulle komma att få
uppleva sin trettioårsdag. Den kom till mitt
under brinnande världskrig 1942. I någon form
torde den finnas kvar även år 1972, detta
trots att dess slopande varit aktuellt många
gånger. Den har också tagits bort på en rad
mindre orter Iiksom för hela det bostadsbe·
stånd som förvaltas av de s k allmännyttiga
företagen och för alla Uerfamiljshus som blivit färdigställda efter l jan 1969. Alltjämt är
dock ca 500 000 äldre lägenheter i privatäg·
da fastigheter på 160 större tätorter hyres·
reglerade.
Det är nu ett par år sen- 1967 närmare be·
stämt- regeringen föreslog regleringens avskaf·
fande som en del i det stora bostadspaketet
med bl a ändrad bostadsfinansiering. Men så
hände det sig att mittenpartierna motionerade
om en längre övergångstid än den av regeringen föreslagna. Det gav regeringen så kalla föt·
ter att den drog tillbaka sin egen proposition.
Det var dessbättre en ovanlig situation som
uppstod och mycken var den spott och spe regeringen fick uppbära för sitt vankelmod. Då-
varande inrikesministern Rune Johansson kämpade i det längsta för propositionen. Hans avgång ur regeringen något år senare kopplades
också till detta nederlag. Nog kan man kaBa
det ödets ironi när han, då han i år gör politisk comeback i riksdagen som socialdemokratisk gruppledare, som en av de första svåra
frågorna får hantera samrna reglering.
Regeringen måste i år endera lägga fram ett
förslag om regleringens förlängning efter l jan
1972 eller också ännu en gång föreslå att den
slopas. Det senare är det ingen som längre
tror att den vågar i dag. Visserligen såg det
i slutet av förra året ut som om regleringens
sista år äntligen skulle gå in. Parterna på bostadsmarknaden – fastighetsägarnas och hyresgästernas riksorganisationer – kom nämligen
överens om att rekommendera dess avskaffande och om att tillsammans garantera att hyreshöjningarna inte skulle bli oskäliga. Hyresrådet föreslog därför regeringen att avveckla
regleringen.
Brända av resultatet av deras agerande förra gången tycktes mittenpartierna vilja ligga
lågt i frågan denna gång. Till en början var
det endast kommunisterna som protesterade.
Men kommunisterna utgör en mycket stark
falang inom byggnadsarbetareförbundet och
byggnadsbasen Knut Johansson är mån om
sin maktställning. Han gick därför i slutet av
januari till öppen attack mot hyresrådets förslag.
I och med Knut Johanssons utspel tycktes
fältet vara fritt för avstyrkanden i remissyttrande efter remissyttrande från LO-förbunden
och till slut även från LO självt. I det läget
hjälper det inte mycket att hyresgäströrelsens
ordförande, den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Svensson, hårdnackat kämpar
för avveckling och söker lugna sin riksdagsgrupps främste för den oro för kraftiga hy- 117
reshöjningar, som trots parternas garantier
spritt sig.
I detta läge av ny strid och taktiskt spel –
denna gång inom socialdemokratin – kring de
500 000 lägenheterna förefaller det som om
SABO, de aHmännyttiga bostadsföretagens
riksorganisation, med Mehr-svågern Albert
Aronson och den socialdemokratiske riksdagsmannen Per Bergman i spetsen sökte kasta ut
en frälsarkrans. SABO uttalar sin anslutning
till en utveckling mot en friare hyresmarknad men vill inte nu helt slopa regleringen.
Olika sätt att minska dess räckvidd föreslås
i stället. Man bör, heter det, bl a lokalt eller
över hela landet kunna ta bort den för lägenheter som blivit färdiga efter en viss tidpunkt,
t ex fr o m 1960.
I de fall hyresregleringen är kvar föreslår
SABO att den skall modifieras. Hyressättningen kan ·formas efter förhandlingsuppgörelser
mellan partsorganisationerna. Det skulle främja en friare hyresbildning och anpassning till
bruksvärdeshyrorna i de nybyggda flerfamiljshusen. SABO menar att det nuvarande systemet med generella hyresjusteringar och höjningar på grund av förbättringsarbeten kan ge
felaktiga resultat. För att bli garderad mot att
hyresnivån ändå successivt skruvas upp vill
SABO också att hyresgäströrelsen skall kunna begära att sådana hyror prövas som enskilda hyresgäster träffat avtal om.
Det skulle inte förvåna om regeringen tar
emot denna utväg till räddning och vi efter
l jan 1972 har kvar en modifierad form av
hyresregleringen. Och Erik Svensson får sitt
genom att utses till överförmyndare för alla
hyresgäster.
Trollkarlens lärling
Ett av den franska revolutionens tre berömda
slagord var kravet på jämlikhet. Det innebar
främst ett krav på avskaffande av de privilegier som adeln hade i olika samhällsgrupper
inom det gamla feodala samhället. Senare
kom jämlikhetsbegreppet att under liberal
118
påverkan sammanfattas i ett krav på lika
startmöjligheter för enskilda individer. Även
på socialistiskt håll tog man upp kravet på
jämlikhet. Den svenska socialdemokratin
framförde efter 1968 års val ett sådant krav
som sin huvudsakliga utgångspunkt för samhällets omvandling under 70-talet. Men tanken var inte ny hos socialdemokraterna. Den
fanns redan i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944, där man talade om en omdaning av samhället som skulle sträcka sig
».. . från det omedelbara kravet på högre reallöner ända till en väsentlig allmän utjämning».
Resultatet av detta blev kvarlåtenskapsskatten
och Wigforss’ skattereform.
I det partiprogram, som antogs 1960 och
som fortfarande gäller, förklarade man sig
sträva efter »… större jämlikhet i fördelningen av egendom, inkomster och makt och i tillgången till utbildningen och kulturella värden». Under efterkrigstiden kom man dock under lång tid att anslå andra tongångar än
krav på ökad jämiikhet – om man tar hänsyn till samspelet mellan retorik och praktisk
politik. Införandet av ATP och breddningen
av utbildningsmöjligheterna till allt större ungdomskullar var kanske åtgärder i jämlikhetsskapande riktning, men de marknadsfördes
knappast som sådana utan reformernas egna
förtjänster betonades.
Under. de senaste åren har socialdemokraterna som bekant ändrat taktik. Jämlikhet har
blivit det stora slagordet, hävstången med vars
hjälp Sverige skall omvandlas i riktning mot
det klasslösa samhälle som man säger sig
drömma om. Nu har plötsligt alla möjliga
(och även en del omöjliga) förslag kunnat
motiveras med att de leder till ökad jämlikhet. Det har gått troll i ord.
Det är bara så att det inte är ett riskfritt
politiskt spel som SAP ägnar sig åt. En konsekvent genomförd jämlikhet i ekonomiskt avseende leder om inte till krav på lika inkomster så dock till lika konsumtionsmöjligheter. Och det är svårt att förstå hur man
skall kunna förena lika konsumtionsmöjligheter med en marknadsekonomi, och detta
oavsett om produktionsmedlen huvudsakligen
befinner sig i privat ägo eller är ägda av staten. Kravet på ökad jämlikhet riskerar dessutom att komma i konflikt med ett annat av
honnörsbegreppen från franska revolutionen,
nämligen friheten. Socialdemokraterna vill lö-
sa konflikten genom att betona att det blott är
genom kollektivet som individen kan få en
reell frihet. På den punkten finns en principiell motsättning mellan SAP och oppositionspartierna, även om denna tenderat att suddas bort genom att det blev populärt att vara välvillig mot jämlikhetsbegreppet utan att
egentligen mena någonting konkret med det.
Kravet på ökad jämlikhet i ekonomiskt avseende ledde till att avtalsrörelsen 1969 fick
en klar »låglöneprofil». Både avtalsresultatet
och inflationen har medfört reallönesänkningar för grupper med bundet lönsystem, till vilka SACO hör. När regeringen 1971 på nytt
velat ge en »låglöneprofil:» åt avtalsrörelsen
stötte man på patrull. Den konflikt som blev
följden stod i direkt samband med de onyanserade och illa genomtänkta krav på ökad
ekonomisk jämlikhet som framkommit inom
det socialdemokratiska partiet i dess jämlikhetsrapport. Det är tveksamt om de ansvariga
varit medvetna om konsekvenserna av sina
ståndpunktstaganden. Partiets medlemmar har
tagit retoriken på allvar, och där krävs nu alltmer högljutt att det skall bli allvar av med
parollerna om ökad ekonomisk jämlikhet. Och
det skall ske nu, omedelbart. Man väntar otå-
ligt, konstaterar Gunnar Västberg i en kolumn
i Aftonbladet i januari. Att vad som nu behövs snarare är ekonomisk tillväxt än ekonomisk omfördelning och att det inte finns några grupper i det här landet som vill acceptera
en standardförsämring, det vill man inte eller
kan man inte förstå inom SAP:s breda led.
Socialdemokraternas ledare har fångats i ett
skruvstäd av sin egen retorik. Det var väl ändå inte meningen att medlemmarna skulle ta
den så bokstavligt och så snabbt? Liksom trollkarlens lärling har de ovetande om konsekvenserna satt väldiga svåvkontrollerade krafter i
rörelse. De har sått vind och vi kommer alla
att få skörda storm.
En brittisk kraftkarl
Det tillhör besynnerligheterna, eller måhända den ofta medvetna snedvridningen, i nyhetsprogrammen i Sveriges Radio-TV att vi i
regel får veta så litet om de europeiska personligheter i ledande ställning, som är engagerade i EEC (Willy Brandt är givetvis undantagen). U-ländernas ledare är snart sagt varje
barn förtroget med, liksom naturligtvis tidens
vänstergudar alltifrån Castro t11! Mao. Men
vad får vi egentligen veta om de människor
i EEC:s regeringar och kommissioner, vilkas
personligheter och politiska åsikter spelar så
stor roll i de avgörande förhandlingar om
EEC:s utvidgning, där också vi svenskar är
med. Vad har vidare Sveriges Radio-TV gjort
för att för svensk opinion presentera en av
dagens intressantaste engelska politiker: den
man, som leder den engelska förhandlingsdelegationen i Bryssel, »europaministerm> Geoffrey Rippon. Även om Edward Heath själv torde följa förhandlingarna in i minsta detalj
– han var ju sjä,lv förra gången Englands
chefsförhandlare – kommer mycket att hänga
på Rippons förmåga att lägga fram Englands
argumentation på ett övertygande sätt. I de
lutgiltiga ögonblicken kan mycket också komma att bero på om han har förmågan att
119
snabbt finna den rätta detaljkompromissen
och att säga det förlösande ordet.
Det kan vara av intresse för oss här i Sverige att han blivit utsedd till sin svåra uppgift
bl a därför att han i eminent grad har förmå-
gan att säga det rätta ordet i det rätta ögonblicket. Så har han också likt så många andra
framstående engelska politiker ursprungligen
rekryterats ur leden av »barristers», den kategori av advokater, som har ensamrätt på att
plädera inför domstol. Så som den engelska
processen är beskaffad måste en barrister behärska hela registret av klassisk talekonst: från
det lågmälda vädjandet till det sunda förnuftet och över till den drastiska och dräpande
satiren. Geoffrey Rippon behärskar registret
med det otvungna mästerskap, som beror både
på personlig fallenhet och den traditiondia
skolningen inför engelska domstolar och i det
engelska parlamentet.
Han är emellertid något mer än ett välavstämt språkrör för sin regering – han representerar i sin personliga åskådning en fast grundad linje, nämligen viljan att föra in England
i det europeiska enhetsverk, som i vår tid
framstår som de europeiska folkens räddning
undan fortsatt nationalistisk splittring. Att han
samtidigt med all kraft kommer att värja
Englands intressen av en rimlig övergångstid
och av ett hänsynstagande till dess speciella
problem är självklart. Ty när Heath valde honom visste han att Rippon kom ur kretsen av
det konservativa partiets framtidsmän, de som
på en gång är lidelsefulla engelska patrioter
och starkt engagerade europeer.
Lille Gunnar och hans leksaksuggla

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner