Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Permanent massarbetslöshet?
Vi har det senaste halvåret fått uppleva en
arbetslöshet, vartill maken inte setts på decennier. Än värre lär det bli i vinter. Nyligen
ställde Industriförbundets direktör, Axel Iveroth, en prognos som sannerligen är alarmerande. Han bedömde att under de närmaste tre
åren skulle inte mindre än ca 100 000 människor ytterligare komma att mista sina arbeten
om regeringen inte mycket snabbt sätter in en
politik, som kraftigt stimulerar produktionen.
Orsaken till den befarade våldsamma skärpningen och förlängningen av sysselsättningskrisen ansåg han ligga i de stegrade lönekostnaderna och i den externa, för oss ogynnsamma
konkurrensutvecklingen.
Hr Iveroth brukar inte taga till överord.
Hade regeringen lyssnat till hans tidigare varningar i år hade kanske många människor
sluppit den oro och tröstlöshet, som det medför att gå att »stämpla» eller att omskola sig
för nya uppgifter, ovisst när och var.
Det finns anledning att särskilt stanna inför
den outhärdligt tunga belastning, som de ständigt ökande lönekostnaderna och sociala avgifterna utgör för företagen. LO har drivit en
politik som har straffat sig själv. Trots alla
kalla siffror och alla varningar, som från arbetsgivarsidan presenterades i årets avtalsrörelse, fasthöll LO vid krav, som måste leda till
drastiska strukturrationaliseringar inom företagen i syfte att ersätta människor med maskiner
eller att helt enkelt lägga ner verksamheter
som går med förlust. När sedan regeringen
gav de kommunalanställda de löneförhöjningar, ~om nu så hårt pressar kommunernas ekonomi, gjorde man den offentliga sektorn till
riktningsgivare i lönepolitiken i stället för produktionsresultat och lönsamhet. LO kunde
driva igenom det mesta av sina krav.
Såriiivida har LO lyckats i sin politik, att
industriarbetarna under de senaste åren mycket riktigt fått en standardhöjning över inflation och skatt medan tjänstemännen stått stilla eller tryckts ned. Men till vilket pris? Hr
Geijer, som nu drager sig tillbaka till den
behagliga ledningen för AB Statsföretag, brukade motivera LO:s överbudspolitik med att
den tvingade låglöneföretag och olönsamma
branscher att slå igen. Arbetsmarknadsstyrelsen sysslar som bäst med den ur humanitär
synpunkt nästan olösliga uppgiften att läka
de sår, som hr Geijer har öppnat. Ty han
fick som han ville, och 10 000-tals människor,
som långt hellre hade stannat i det vanda
jobbet – låt vara med lägre lön än höglönegrupperna i LO – har fått gripa till vandringsstaven.
Hur det blir med regeringens självbesinning
och självprövning inför resultaten av dess politik får vi väl se. Men också LO har anledning stanna upp och tänka efter: var detta
egentligen meningen? Och om det nu har gått
så illa, och troligen blir än värre för de människor, vars intressen LO-ledningen åtagit sig
att förvalta, vilka har egentligen ansvaret för
det?
Paragraf giljotin
Mycket händer och har hänt inom svensk
lagstiftning under de senaste åren. Stora lagverk som fastighetsbildningslagen, jordabalken
och förvaltningslagen för att bara nämna några stycken – alla ytterst betydelsefulla för
den enskilde – har antagits av riksdagen och
motiven fyller ofta flera band. Ingen människa utanför fackmännens krets har underrättats härom av våra eljest så påpassliga
massmedia, och i riksdagen har inte ett knyst
försports när de passerade där.
På ett annat område framlade regeringen
i somras ett nytt betydelsefullt förslag, nämligen proposition angående ändringar i expropriationslagen. Expropriation är också ett för
medborgama viktigt institut: genom tvångsförvärv kan inte bara fastighetsägare utan också
hyresgäster och arrendatorer förlora sin rätt
till egendom. Då ett av vår nuvarande regerings huvudsträvanden är att befria medborgarna från deras rättigheter kunde man ha
väntat att åtminstone den här gången observansen hos den borgerliga oppositionen skulle
kvickna till. Det gjorde den också, och anmärkningar har riktats mot att förslaget ger kommunerna ökade möjligheter att förvärva mark
för tätbebyggelse och att därför en ökad marksocialisering kan väntas. Anmärkningen är i
och för sig riktig men har inte väckt något
särskilt genljud. Alldeles bortsett från att
många tycker att det kan vara lika så gott att
stat och kommun tar för sig exploateringsmarken och därigenom hindrar markjobberiet, så
har man nog i allmänhet fullt klart för sig att
redan de nu gällande expropriationsbestämmelserna ger regeringsmakten ett så vidsträckt
svängrum när det gäller att bestämma vad
som skall få exproprieras att en utvidgning
inte betyder så mycket. Visst finns det f n ett
stort antal lagrum som anger i vilka fall expropriationstillstånd får ges av K M:t. Men
tolkningen ankommer endast på regeringen
och juridiken har inte mycket att säga till
om. ~Kungl Maj :t gör i alla fall vad Kungl
Maj :t vill», konstaterade belåtet en gammal
föredragande i expropriationsmål, när en ung
jurist försökte övertyga honom om att ett tilltänkt expropriationsbeslut var alldeles åt skogen.
Men det här förslaget innehåller en annan
märklig lagändring av betydligt större vikt än
den förut nämnda. Det gäller expropriationsersättningen. Nu skall den fastställas av domstol
i regel enligt det ortspris eller avkastningsvärde fastigheten ägde samma dag som domen
faller. I syfte att indraga s k oförtjänt markvärdestegring skall enligt propositionen värdet
av exploateringsmark sättas till det värde, som
rådde 10 år före det ansökan gjorts om expropriation. Endast om den stackars ägaren
kan visa att det förmodligen betydligt högre
dagsvärdet uppkommit av annat skäl än förväntningar på exploatering skall 10-årsvärdet
höjas. Man kan tycka att denna originella metod att bestämma fastighetsvärden skulle givit
oppositionen mål i munnen- men nej.
407
I propositionen talas inte om var man fått
uppslaget till iden att ersätta exproprierade
fastigheter efter ett historiskt värde. Här kan
nämnas att uppfinningen icke härrör från justitiedepartementets laboratorier. Den gjordes
av de Gaulle i ett av hans mindre inspirerade ögonblick och förebilden återfinns i den
franska expropriationslagen av år 1958 under
artikel 21. Bestämmelsen har väckt mycken
munterhet bland franska jurister och givits
öknamnet »paragraphe Guillotine». Värderingsregeln gick nämligen inte att tillämpa och
modifikationer infördes också kort tid efter
antagandet.
Det misslyckade franska receptet erbjudes nu
den svenska riksdagen, som förmodligen tackar ja därtill. Men när den svenska motsvarigheten till paragraphe guillotine skall tilllämpas lär det gå som i Frankrike – ingen
förnuftig domare kan döma efter den paragrafen redan av det enkla förhållandet att
möjlighet saknas att utröna vad en fastighet
var värd för ett decennium sedan.
Men regeringen vet nog råd. Redan ryktas
att i våra domstolar inte längre jurister skall
skipa rätt utan att enligt någon sorts företagsdemokratisk princip folkdomstolar efter östtysk förebild skall inrättas i vårt land. Med
en sådan ny organisation bör helt säkert paragraphe guillotine kunna bringas i funktion –
inte bara på expropriationsrättens område.
Saneringsutredningen
Saneringsutredningen har överlämnat sitt betänkande till inrikesminister Eric Holmqvist.
Utredningens förslag skall nu remissbehandlas.
Utredningen säger bl a att ett mål måste vara
att alla lägenheter som har väsentliga brister
skall moderniseras eller ersättas under 70-talet.
Kommunerna får ett stort ansvar. De skall
upprätta bostadssaneringsprogram och leda arbetet administrativt. Kommunerna bör också
genom en effektiv bostadsinspektion påverka
fastighetsägare som ej själv tar initiativ till
sanering. För att hålla kostnaderna nere vid
408
totalsanering föreslås särskilda lånevillkor.
Ombyggnadsverksamheten skall också stimuleras genom ändringar i lånebestämmelsema.
Kommunerna föreslås också få lån för att förvärva fastigheter. Utredningen föreslår beträffande förköpslagen att inga begränsningar skall
gälla i kommunernas rätt att förvärva fastigheter i saneringsområdet.
Allt detta och övriga beskrivningar som
återfinns i utredningens pressmeddelande lå-
ter ju gott och väl, men om man lyfter något
på förlåten så finner man att saneringsutredningens förslag syftar till en hård kommunal
styrning och en väsentligt utökad kommunalisering av bostäder.
I landets tätorter fanns 1965 sammanlagt
omkring 112 miljon otillräckligt utrustade bostäder, varav 280 000 var omoderna och saknade något av vatten, avlopp, centralvärme
eller eget wc. Omkring 1/3 av dessa 280 000
omoderna bostäder fanns 1965 i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Huvudparten 80-90 %
av detta fastighetsbestånd ägs av enskilda
fastighetsägare.
Det konstaterade saneringsbehovet kan närmast sägas vara ett resultat av brister i statsmakternas och kommunernas tidigare handlande. Genom hyresreglering, eftersatt planarbete, byggnadsförbud, byggnadsreglering,
kreditkvotering m m har upprustning och förnyelse av bostadsbeståndet hållits nere till förmån för bebyggelse på råmark.
Det naturliga borde ha varit att utredningen sökt lösa dessa problem och finna former
för den i saneringssammanhang nödvändiga
samverkan mellan kommun och marknadsparter. Så har inte skett utan utredningen har
valt att söka lösa saneringsproblemen genom
olika slag av tvångsåtgärder. De mest påtagliga tvångsmedlen finns i förslaget om bostadsinspektion och saneringsslag. Kommunen
kommer med hjälp av bostadsinspektion och
saneringslag vid vite kunna förelägga att fastighetsägaren upprustar berörd fastighet. I
detta föreläggande kommer också tidpunkten
när åtgärderna skall vara utförda att preciseras. storleksordningen av vitet kommer att
vara upp till 200 000 kronor. Föreläggandet
avses att knytas till fastigheten och belasta
den oberoende av ägare. Möjlighet att överklaga kommer att kunna ske enbart vid utdö-
mande av vite. Vidare skall den prövning
som nu förekommer vid judificiell domstol
överföras till administrativa domstolar.
För att möjliggöra kommunalisering av fastigheterna föreslår utredningen att den statliga marklånefonden tillförs 100, 150 respektive
200 miljoner kronor per år från och med
budgetåret 1972/73. Utredningen utgår från
att 60 % av innerstädernas fastighetsbestånd
skall förvärvas av kommunerna.
Utredningen föreslår även att kommunernas förköpsmöjligheter skall utvidgas så att
förköpslagen skall kunna tillämpas även för
såväl tomträttsfastigheter som för fastigheter
mindre än 3 000 m2 och med ett taxeringsvärde understigande 200 000 kronor.
Utgångspunkten för alla förslag har varit
att kommunen skall behärska och styra saneringsprocessen i detalj. Utredningen förutsätter därför att ett helkommunalt eller halvkommunalt bolag bildas med uppgift att förvärva saneringsfastigheter. Av utredningens
beskrivning av de olika företagsformerna
framgår emellertid att den tycks föredra det
helkommunala bolaget.
De bestående resultat som utredningens förslag skulle kunna medföra är att inget alls
händer i saneringssammanhang, eftersom utredningen baserar sin filosofi på betydande
ekonomiska och administrativa insatser från
stat och kommun. Mot bakgrund av rådande
skattetryck och andra samhällsåtaganden med
sannolikt högre prioritet finns stor risk att saneringsverksamheten inte alls blir föremål för
åtgärder.
En reservation till utredningen framförs av
herrar Breitholtz och Källenius. Deras förslag
innebär i sammanfattning att marknadsmässiga bruksvärdehyror måste läggas till grund för
saneringsverksamheten, att kommunal saneringsplanering skall genomföras med huvudsyfte att främja samverkan med och mellan
saneringsintressenter, att hindrande byggnadsoch rivningsförbud skall avvecklas, att bygglagstiftningen skall ändras så att samverkan
vid totalsanering underlättas samt att statliga
ombyggnadslån införes samtidigt som långivningen i betydligt större omfattning inriktas
på saneringsverksamheten. Vad här sägs är inte bara förnuftigt utan också på sikt möjligt
att genomföra.
Den med rätta vördnadsvärde
Att folk är olika erkänns som en nykter sanning i hela världen utom i Sverige. För en
svensk känns det alltså överraskande att en
person kan benämnas som rubriken lyder
här ovan. Än mer märklig förefaller saken då
den så tilltalade visar sig vara statsminister
Olof Palme. Vördnadsvärd är inte det epitet
som man brukar tillägga honom. Med en viss
lättnad konstaterar man, att det land där han
omtalas på ett sådant odemokratiskt sätt inte
är Sverige utan Zambia.
Hr Palme har nämligen, som tidningarna
berättat, av sin pliktkänsla tvungits att besöka
Zambia för att där utdela svenska skattemedel under benämningen u-landshjälp. Där
uppfattades denna sannolikt som hans egen
gåva ur en välfylld skattkammare. Han mottogs med stor glädje, och framför honom
och president Kaunda dansades redan på
flygplatsen en dans, som svenska folket sett
både i tidningar och i TV. Om detta var en
nationaldans, och inte ett för tillfället inför
hr Palme uppfunnet uttryck för vördnad,
finns intet att invända. Nationaldanser kan
vara olika, och fastän gamla inte helt förkastliga. Salig Chrustjov fördes på sin tid av
hr Erlander upp på Skansen där han dansade
slängpolska och höll hr Torsten Nilsson i handen, veterligen den ende som gjort detta i
ett utrikespolitiskt sammanhang. Varför hade
Sveriges statsminister inte samma sinnesnär- 409
varo som hr Chrustjov och deltog i leken?
I stället höll han tal. »Sverige och Zambia
har mycket gemensamt, inrikespolitiskt och
internationellt», sade han. Riktigt korrekt
var väl ej detta, men stundens högtidlighet
grep talaren. Det förhöll sig så, att Zambias
president omedelbart före det svenska besöket låtit häkta ett 80-tal personer, de sista
resterna av en hårt undertryckt opposition,
för att de ej skulle störa den höge gästen,
sannolikt i hans visioner. Så långt kan hr
Palmes inrikespolitik ännu ej gå i Sverige.
Vad beträffar det internationella befinner
vi oss måhända närmare Zambia. Hr Palme
ställde sig nämligen och såg ut över gränsen
mot Rhodesia och förklarade att han nu befann sig vid yttersta gränsen för det anständiga. På andra sidan Zambesifloden började
alltså något annat. Den med rätta Vördnadsvärde förklarade också i ett tal, att Sverige
ytterligare skall stödja afrikanska befrielserörelser. Han sade att detta skulle ske »i av
Portugal ockuperade områden» – en märklig
historieskrivning. Man får vara tacksam att
han ej förklarade Portugal krig.
Den engelska tidningen Daily Telegraph
kommenterade hans uppträdande så att av
hr Palme kan man numera vänta vilka dumheter som helst. Det är hårt att behöva höra
sådant om en svensk statsminister. Tidningen
hade inte beaktat, att hans yttrande fälldes
långt borta från Sverige, alltså riskfritt. Hr
Palme skulle aldrig ställa sig på tysk mark
och se ut mot Tjeckoslovakien, besatt av
ryska divisioner och nedtryckt av en kommunistisk diktatur, och säga detsamma. Denna
fina och kloka nyans i statsministerns uppträdande bör de svenska beskickningarna
utomlands få i uppdrag att klarlägga. Värst
blir det för vår minister i Pretoria.
Men det finns en annan sida av hr PaJmes resa som inte saknar sin betydelse. Den
berör något i förstone så ointressant som det
svenska folkets reaktioner. U-landshjälpen,
som Sverige ger, är nödvändig och riktig.
410
Därom borde det inte få råda något tvivel.
Den har hittills inte varit, men den kan bli
betungande. Den är förvisso inte populär
bland svenskar i gemen, och inte lär den
bli det mera under dyrtid och arbetslöshet.
Men om den dirigeras till i verklig mening
humanitära ändamål och särskilt till utbildning som kan leda till självhjälp, då kommer
den alltid att bäras, kanske med glädje. Om
hjälpen däremot utnyttjas för att motivera
rekreationsresor för politiker, i eegringsställning eller inte, och till att skaffa dem
plattformar för uttalanden som de hoppas
skall stärka deras inrikespolitiskt svaga ställning, och om den dessutom plottras bort på
föremål för vilka den aldrig varit avsedd, då
kan reaktionen mot u-landshjälpen bli allvarlig. Att använda hjälpen för egna politiska syften är inte bara att nå fram till det
anständigas gräns. Det är att överskrida
den.
Ljuset i universum
Den arkitekt, som konstruerade Stockholms
Universitets stora nybyggnad i Frescati, lär
likt så många andra moderna arkitekter ha
behärskats av en vision. Hans kollega som ritade Skärholmen hade tjusats av tanken att
ge södra infarten till Stockholm en skimrande
kedja av torn, som skulle lysa upp horisonten. Att dessa torn för de boende blev ett
slags människostall tycks ha bekymrat honom
mindre.
Frescatis upphovsman var också fångad av
ljusets spel mot himlavalvet. Han ville symbolisera hur vetenskapens ljus strålar ut mot
universum. Till den ändan beklädde han fasaderna med ett dyrbart och till hållbarheten
oprövat glasmateriaL Effekten är inte riktigt
den avsedda; universum speglar sig inte med
märkbart välbehag i de grådaskiga väggarna.
Sådant är emellertid svårt att veta vid ritbordet.
När det gällde den interna konstruktionen
måtte emellertid byggnadsstyrelsens experter
på rationell och effektiv förvaltningsbyggnad
ha fått sista ordet. Universitetskomplexet är
konstruerat som en undervisningsfabrik, där
lärare och studenter försvinner i ett hav av
korridorer, som genom de nedanför innertaken liggande rörledningarna mest liknar ubåtspassager eller kanske snarare fängelser.
Summan av verket är att lärarna fått det
hyggligt och därtill den fördelen att de högt
uppe i sina avskilda elfenbenstorn – segregationen lärare- studenter är strikt genomförd –
kan hålla bättre kontakt mellan olika vetenskaper än förr. Och det är åtminstone en vinning av ett i övrigt så till den grad på själlös
effektivitet inriktat bygge. Med studentkontakten lär det bli sämre.
Men de stackars studenterna – de som står
på verkstadsgolvet – de har i de lägre vå-
ningarna försatts i ett nutida inferno av kärlekslös miljö. Det finns inte tillräckliga utrymmen för dem under raster och håltimmar.
Så länge vädret är hyggligt kan de ju vara
ute eller besöka den till utrymmet helt otillräckliga restaurant Lantis – mest liknande matsalen i en trängkår på 1930-talet – där den
enda timliga näringen står att få. Men när vinterkylan kommer väntar dem en mardröm ur
Kafkas värld: hängande, hukande, lutande
mot väggar och dörrar i oändliga korridorer,
inhöljda i tobaksrök och vadande i cigarettstumpar skall de i 10 000 tal – hjälpa till att
lysa upp universum. Den samlade ljusstyrkan
lär inte bli stark.
Det är en grov försummelse från de ansvariga myndigheternas sida att inte samtidigt ha
byggt de fritidslokaler av många slag, som ett
så stort byggnadskomplex oundgängligen måste ha för att vara människovärdigt som arbetsplats. Nu kommer minst en studentgeneration (räknad till 5 studieår) att få kämpa
med de stora svårigheter i studierna, som följer med vantrivsel och främlingskänsla i arbetsmiljön. Hade det inte varit bättre att vänta med den i och för sig generösa och välmenande satsningen till dess att man planerat
färdigt en human miljö för studenterna?
411
Stjärntydaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner