Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Tre starka män
Ett av socialdemokraternas käraste argument
mot oppositionen brukar vara att den saknar
»starka män». Detta är särskilt i år att kasta
sten i glashus – veterligen har regeringen i sin
personuppsättning bara en stark man, nämligen hr Sträng. (Hr Palme, med ·sin begåvning, visar fortfarande genom sin småaktiga
och föraktfulla ton i debatten med meningsmotståndare att han har långt kvar till mera
imponerande mått.)
Under de senaste åren har det dessbättre
blivit uppenbart – utom naturligtvis för socialdemokratiska partifanatiker – att de tre
oppositionsledarna var på sitt sätt representerar såväl politisk förmåga på hög nivå som
den beslutsamhet och uthållighet ,j föresatserna, som präglar politikens sta11ka män.
Hr Hedlund är därvidlag givetvis huvudet
högre än de andra; han har den livslånga erfarenhet av det politis~a ledarskapets svårigheter och ett, man frestas säga, medfött handlag med den politiska taktiken so.m gör honom till ett unicum i efterkrigstidens svenska
inrikespolitik. Att på ett decennium ha förvandlat det sammansmältande bondeförbundet
med dess svaga tidningspress och svåra brist
på kvalificerade experter (annat än på skogsoch jordbrukspolitikens områden) till ett om
icke i skärpa så i väljartyngd med de andra
likvärdigt oppositionsparti är en fenomenal
prestation i den svenska partipolitikens histona.
Med sin kombination av vetenskaplig utbildning och sina erfarenheter som politiker, som
statlig administratör och som företagsledare
borde han bli statsminister, innan hans ålder
gör det för sent att tillvarataga hans auktoritet och förmåga.
Gunnar Helen har liknande kvalifikationer
(minus erfarenheterna från näringslivet). Han
bedömdes på 1960-talet som väl kvalificerad
för partiledarskap, och hans insats som landshövding har allmänt ansetts berömvärd. Som
partiledare har han redan visat pregnans i
den politiska profilen och förmåga att inspi·
rera sina egna, samt sist men inte minst vik·
tigt, både koncilians och fasthet.
Den yngste av dessa tre herrar, Yngve
Holmberg, har sakta men säkert kommit till
sin rätt och börjat vinna den uppskattning bå-
de inom och utom sitt parti, som han så väl
förtjänar. När perspektivet på hans politiska
insats som partiledare klarnar, torde det även
för andra än den närmaste kretsen kring honom bli tydligt, att den omvandling av det
gamla högerpartiet till ett utpräglat fram·
stegsparti på liberal-konservativ och humanistisk grund, som skett under och genom haru
ledarskap, är ett politiskt mästerstycke.
Så mycket mer tillfredsställande är det att
dessa tre politiska ledare faktiskt är både samarbets- och förhandlingsmänniskor. Alla tre
vet att partipolitik är en fråga om ömsesidiga
eftergifter i praktiska uppgörelser om konkreta problem. Det gäller för dem att i valrörel·
sen handla därefter. Om vi efter valet får en
regering bildad av de tre demokratiska oppositionspartierna kan man räkna med ett gott
inbördes samarbete – lett av tre starka män.
Valet i England
Valet i England medförde en seger för de kon·
servativa, och alla har uttalat sin stora förvå-
ning över att så blev fallet. Varför denna förundran? År det så märkvärdigt att en duglig
opposition segrar och att ett parti, som misslyckats med sina uppgifter, lider nederlag i ett
val? Nej, svarar kännarna, det är inte detta
som är egendomligt. Det chockerande är att
alla undersökningar genom Gallupinstitut och
liknande förutspått en annan utgång. Och mr
Wilson satte sin lit till dem när han utlyste val
i juni.
Läget i England var att den ekonomiska politiken visserligen lett till temporära förbätt·
ringar i betalningsbalansen men att denna och
den ekonomiska jämvikten hotades av en löneutveckling som sprängt alla gränser. Storbritannien stod inför en ny inflation, vilken inte
förbättrades av att fackföreningsledningen trots
löften totalt misslyckats med att avvärja alla
vilda strejker, om den ens försökt. Inför detta
gick mr Wilson till val under parollen att väljama aldrig haft det bättre. Det var naturligtvis en djärv satsning på vinst innan läget blev
sämre. Man kan också säga att det var en
bluff som blev genomskådad.
De konservativa hade under senare år vunnit ett antal fyllnadsval. Länge ansågs de självklart kunna räkna med att ha övertag vid det
allmänna val som skulle komma. Så konstaterades för ungefär ett halvår sedan ett omslag
inom opinionen, utan att orsaken fullt kunnat
klargöras. Ett moment betonades emellertid
alltid. Oppositionsledaren mr Heath betraktades som skygg och svårtillgänglig. Han var inte tillräckligt folklig. Premiärminister Wilson
överträffade honom i slagfärdighet i parlamentet. Heath ansågs allmänt vara en god administratör som skulle bli en utmärkt premiärminister, men det ansågs också att han aldrig
skulle få sin chans.
När detta upprepades i TV och radio och i
tidningar, inte minst konservativa sådana, kunde resultatet bara bli ett. Folk måste tro att
det förhöll sig så som massmedia påstod. Så
ansåg man i varje fall.
Det är utomordentligt intressant att konstatera, att väljarna i Storbritannien inte reagerade på det sättet. För dem räckte det inte att
mr Wilson försökte utstråla trygghet. De litade
inte på hans förmåga att försvara den brittiska
ekonomin.
Det är tydligt att den sunda tradition, som
säger att man inte skall låta de politiska trä-
den växa upp i himlen utan att man skall byta makthavande med lämpliga mellanrum, spelat en avsevärd roU för valets utgång. Vi saknar denna tradition hos oss, tyvärr. Men alldeles opåverkade av det brittiska valet kan knappast de svenska väljarna bli. Det har demonstrerats för dem att än så ofta upprepade sorgliga profetior om oppositionens vanmakt och
om oppositionsledarnas oduglighet och olämplighet för TV och annat kan vara överdrifter
279
eller rent av manipulationer. Och de har lärt
att en socialdemokratisk premiärminister går
att störta: en lärdom att taga vara på.
Då jämlikheten sätts främst
Vid LO-ekonomernas vårträff på Runöskolan
i slutet av maj gjorde chefen för Byggfackens
utredningsavdelning Tord Ekström ett inlägg
som nu publicerats i LO:s tidskrift Fackföreningsrörelsen. Hans tes är att ökad jämlikhet
kräver ökad valutakontroll.
Om jämlikhetspolitiken i företagarkretsar
uppfattas som alltför radikal kommer ett valutautflöde till stånd, anför han. Den förda
näringspolitiken blir därmed i praktiken ineffektiv. Risken för kapitalflykt sätter en snäv
gräns för jämlikhetspolitiken. De valutamässiga förutsättningarna måste därför skapas för
en mera markant jämlikhetspolitik
Eftersom det är bättre att stämma i bäcken
än i ån, så bör man ingripa när tecken till kapitalflykt börjar visa sig, fortsätter Tord Ekström. En förutsättning för detta är att man
i god tid informeras om vad som händer i nä-
ringslivet. Ett viktigt steg i rätt riktning är
därvid den föreslagna representationen inte
bara i affärsbankernas styrelser utan också i deras direktioner. Ännu viktigare är dock, anser
han, att staten tillsätter en revisor inte bara i
bankerna utan också i de större bolagen. Statliga revisorer skulle kunna ge berörda myndigheter upplysningar om vad som försiggår inom
företagen i form av kapitalflyktstransaktioner.
Men Tord Ekström anser inte ens dessa
»statliga spioner» – det är vad de statliga representanterna uttryckligen ska vara enligt
hans förmenande – tillräckliga för att hindra
den befarade kapitalflykten. Valutakontrollen
måste skärpas, säger han. Nu får t ex enskilda
personer ta med sig resevaluta upp till 6 000
kr pr år, men hur mycket valuta var och en
utför pr år kontrolleras inte i praktiken. Han
föreslår därför samma kontroll som då aktieutdelning lyftes. Bankernas väntade övergång
till data skulle också kunna ge underlag för
280
information till kontrollmyndighet beträffande utlandstransaktioner. Vill vi inte skärpa valutakontrollen, skall vi inte heller föra jämlikhetskampanjer för då lurar vi opinionen.
Så långt Tord Ekström. Klarare besked om
vad banker, företag och enskilda har att vänta
vid fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav
har sällan givits från socialdemokratiskt håll.
Tvärtom söker man oftast mildra t ex den oro
som yppats över vad de statliga ombuden i
bankerna skall medföra. Men nu är det klart
utsagt. statsombuden skall vara rapportörer
till sin uppdragsgivare.
Om det nu finns grundad anledning befara
kapitalflykt till följd av den förda ekonomiska
politiken, borde ju den naturliga reaktionen
vara att undersöka varför och undanröja orsakerna. Men inte så för en rättrogen socialist.
Nej, då ska kontroll till för att hindra misstron och vantrivseln med den förda politiken
att manifestera sig i handling av något slag.
Den yttersta konsekvensen av det synsättet kan
vi skåda i Berlin, där en mur stoppar dem
som vill lämna ett jämlikhetens paradis.
Hr Geijers fataliteter
Det har sina sidor att vara bärare av ett lysande namn. Det förpliktar. Därtill får vederbörande räkna med att bli föremål för skärpt
uppmärksamhet – allra helst om han träder in
i en hög och ansvarsfylld ställning.
När hr Geijer blev justitieminister uppfattades detta även inom oppositionen som en glädjande tilldragelse. Han hade som ledande LOjurist och kunnig riksdagsman väckt aktning
och förtroende. Hans företrädare, hr Kling,
hade så länge varit uppenbart otillräcklig i
ämbetet att hr Geijers förtjänster fick en särskild relief. Att hr Geijer pliktskyldigt exekverade företrädarens vettlösa krav på en drastisk
inskränkning av lagrådets för rättssäkerheten
ytterst viktiga uppgift antogs mera bero på
partilojalitet än dåligt omdöme. Han kunde
till någon tid leva på »the bendit of the
doubt».
Men sedan blev glädjen kort. Hr Geijer började tala och agera själv. Juristkåren fick veta
att den inte var tillräckligt samhällstillvänd
och saknade den nödiga sociala känslan. I hr
Geijers porträtt av sina juristkolleger framstod
dessa nära nog som en samling av ur överklassen rekryterade reaktionärer, förstockade i sina
högborgerliga värderingar och därför partiska
gentemot de samhällets olycksbarn över vilka
de hade att svinga Justitias svärd; som en underton i hans betygssättning skymtade tanken
att dessa jurister icke kunde vara något pålitligt verktyg för realiserande! av tidens reformideer. Ett första intressant vittnesbörd om hans
avsikter i den praktiska justiliepolitiken har så
kommit genom en av regeringen numera gär·
na anlitad form för beslutförberedande, nämli·
gen en s k departementspromemoria, som i sak
innebär ett vittgående förstatligande av advokatväsendeL
Hr Geijer kunde med fördel ha tänkt
över juristkårens respekt inför lagens anda,
innan han nedvärderade dess samhällsuppgift
Svenska jurister får lära sig att i tillämpning
och tolkning av rättsreglerna lojalt följa lagstiftarens intentioner, oavsett vilken riksdagsmajoritet som står bakom lagen. Hade de inte
gjort det skulle de senaste decenniernas socialdemokratiska regeringsmakt icke kunnat fun·
gera. Om hr Geijer inte finner detta tillräckligt utan kräver partitrogna domare, åklagare
och administrativa jurister för att få pålitliga·
re verktyg för samhällets omdaning i socialistisk riktning, så får han tala rent ut och lägga
fram förslag om ett partipolitiskt domarvä-
sen.
Att den fria rättshjälpen måste utbyggas
har länge stått klart – och hr Kling borde för
länge sedan åtgärdat detta. Det är för dyrt
att processa för andra än förmögna. Med nuvarande marginalskatter drager sig även personer med höga inkomster för en rättegång,
om de är inte alldeles säkra på att vinna.
Följden blir att tvister, som borde avgjorts av
domstol för att klara regler skulle skapas, avgörs genom förlikningar – med eller utan ad·
vokathjälp. Om denna fria rättstillämpning vet
vi litet eller intet, men att människor gör rättsförluster är troligt.
Att rätta till dessa brister är viktigt i ett
rättssamhälle. Men hr Geijers lydiga departementskommitte har utformat ett förslag till en
rättshjälpsbyråkrati i kromosonformat, beväpnad med så stora befogenheter att det fria advokatväsendets tillvaro hotas. Därmed hotas
också rättssäkerheten; en stark och självständig
advokatkår har länge ansetts vara en omistlig
institution i en rättsstat. Hr Geijer har i ord
och gärning visat att han redan setat för länge
för den korta tid han varit rättsordningens
högste vårdare.
Kulturell isolering
Av de besynnerliga påhitt som regeringen vill
genomföra under det missvisande namnet reformer – med reform avses i det allmänna
språkbruket annars en förändring till det bättre – är de som berör den högre utbildningen
svårast att förstå. Alla vet, att om Sverige
skall kunna hävda sig tekniskt, ekonomiskt och
kulturellt i utländsk konkurrens, måste vi satsa
på kvalitet. Regeringen satsar envetet på kvantitet. Alla vet också, att om vi i Sverige skall
kunna göra något inte bara för oss själva utan
också för andra i en alltmera integrerad värld,
måste vi anpassa oss internationellt. Regeringen satsar på isolering.
Utredningen U 68, som sysselsätter sig med
högre utbildning, består av statssekreterare
Lennart Sandgren i utbildningsdepartementet
samt av tre socialdemokratiska generaldirektö-
rer, av vilka en t v kallas universitetskansler.
Endast tills vidare. I en i somras utgiven skrift
benämner U 68 alla eftergymnasiala utbildningsanstalter högskolor, vilket tyder på att
den leker med tanken att avskaffa universiteten. Därmed blir Sverige det enda västerländska landet utan universitet, en ganska egenartad utveckling.
Här skall ej närmare beröras utredningens
märkvärdiga förslag om förhållandet mellan
281
forskare och lärare. En och samma person bör
ej förena dessa båda uppgifter. Hur under så-
dana omständigheter en tillväxt skall ske inom forskningsområdet är obegripligt. Åtskilligt tyder på att en sådan tillväxt ej anses
önskvärd: antalet forskare skall ej växa i takt
med antalet högskolestuderande. Emot denna
målsättning, sannolikt också den enastående,
kommer väl åtminstone universiteten att rikta
skarpa invändningar – om de, i denna socialdemokratiska diktaturtid, alls blir tillfrågade.
För de studerande medför förslaget sådana
konsekvenser att man börjar förstå en del unga
människors motvilja mot ett system som de
tycker sig bli tvingade in i för att sedan på
snävast möjliga bas överleva. All utbildning
skall från början inriktas på yrken. All svensk
ungdom skall från början styras dit generaldirektörerna vill ha den. Man bör också bara
studera precis så mycket som yrkena fordrar.
För närvarande läser studenten mera än han
behöver för sitt yrke, menar U 68. Begreppet
allmänbildning är för utredningsmännen okänt,
och det tas ej upp till diskussion. Det torde ej
förekomma i fortsättningen. Tydligen därför
avskaffas examen, och studenterna kan bara
räkna på att få intyg om genomgångna kurser.
Hur otillfredsställande ett sådant system skall
bli för studenter med studiebegåvning – ty så-
dana finns, trots jämlikhetsläran – inser var
och en. Endast utredningsmännen förstår inte
detta, eller vill inte förstå det. En aspekt på
nyheten bör dock ej undanhållas dem. Svenska betyg har redan nu börjat sjunka i värde i
utlandet. Vissa danska professorer godtar t ex
inte svenska förkunskaper i deras ämnen: betyg innebär ej vad de gjorde förr. Från andra
länder får man höra detsamma. Till en del
kanske detta ännu är orättvist, men otvivelaktigt är kunskapsnivån inte minst i språk lägre
än vad den varit. Om studenter i fortsättningen ej får lov att avlägga examina, vilka redan
genom sin bredd och sina betygskrav dock
alltid utgör bevis på en fullgjord prestation,
282
var står de i utländsk konkurrens? »Intyg om
genomgångna kurseD torde, för att taga ett
enda exempel, i England ej motsvara låt oss
säga den examen som kallas BA.
Sedan Nordek gått i stöpet lär man nu fundera på något som skall förkortas Nordkult.
Man kan förmoda, att de nordiska utbildningsministrarna finläser U 68:s förslag innan
de skriver på något avtal som likställer deras
..
universitetsutbildade ungdomars examina med
ograderade intyg, ej betyg, från svenska kurser, intyg givna av lärare som ej får lov att
vara forskare.
Det enda överord som man kan anmärka
på, om någon kallar U 68:s förslag ett steg
mot svensk kulturell isolering, är att ordet
kultur användes i sammanhanget.
283
~l
Trollkarlens lärling

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner