Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Det norska valet
Valet i Norge kom från början till slut att
präglas av stor dramatik. In i det sista var
det ovisst, om det skulle bli regeringsväxling eller inte. Nu lyckades det ändå för
den borgerliga regeringen att med knappast
möjliga majoritet, 76-74, tillförsäkra sig
regeringsinnehavet för en ny fyraårsperiod.
Aven om dramatiken utåt således var
stor, kan det emellertid sägas, att de norska stortingsvalen framför allt karakteriseras av en anmärkningsvärd stabilitet. Hur
små de marginella förskjutningarna varit
under de fyra senaste stortingsvalen framgår av nedanstående tabell, varvid det bör
observeras att siffrorna för årets val är preliminära och att rösterna på de borgerliga
samlingslistorna fördelats schablonmässigt
på respektive partier.
Procentuell röstfördelning Mandat
1957 1961 1965 1969 1957 1961 1965 1969
Borgerliga partier
Hoyre 18,9 20,0 20,9 19,0 29 29 31 29
Senterpartiet 9,3 9,4 9,9 10,8 15 16 18 20
Venstre 9,7 8,9 10,4 9,4 15 14 18 13
Kristdig folkep. 10,2 9,6 7,9 9,4 12 15 13 14
Summa 48,1 47,9 49,1 48,6 71 74 80 76
Soc. partier
Arbeiderpartiet 48,3 46,8 43,4 47,0 78 74 68 74
Sos. folkeparti 2,4 6,0 3,5
Kommunistene 3,4 2,9 1,5 1,0
2 2 o
1 o o o
Skilln. mellan borgerliga
part. och arbeiderp.
från borg. synp. -0,2 +1,2 +5,7 +1,6 -7 ±O +12 +2
Av tabellen framgår, att den borgerliga
valmanskåren varit i stort sett konstant
under hela tolvårsperioden. Blott 1,2 procent skiljer mellan det bästa valet (1965)
och det sämsta (1961). För arbeiderpartiets
vidkommande är skillnaden större, 4,9 procent, mellan det bästa (1957) och det sämsta (1965) valet. Arbeiderpartiets utdelning
såväl röst- som mandatmässigt har helt
berott på i vilken utsträckning man lyckats
neutralisera de extrema småpartierna på
vänsterflygeln. Den alldeles överskuggande
anledningen till framgången för den norska
socialdemokratin vid årets stortingsvalligger uppenbarligen i att partiet lyckats dra
till sig väljare från sosialistisk folkeparti
och kommunisterna. Dessa båda partier har
förlorat över hälften av sin valmanskår sedan 1965 och förlusten motsvarar i det närmaste arbeiderpartiets tillskott. Tydligen
har dessa väljare övertygats av argumentet,
att en regering med Trygve Bratteli i spetsen vore att föredra framför en fortsatt
borgerlig. Den sovjetryska invasionen i
Tjeckoslovakien torde även ha satt sina
spår.
De borgerliga samarbetspartierna hade
med litet tur kunnat få ytterligare ett eller
ett par mandats övervikt gentemot arbeiderpartiet. Det var dock knappast väntat,
att situationen från 1965 skulle upprepa
sig, då de borgerliga partierna i mandathänseende fick en maximal utdelning. Den borgerliga taktikröstningen lyckades då fullständigt men mindre bra denna gång. Den
halvprocentiga nedgången i valmanskåren
är emellertid av så ringa betydelse, att regeringspartierna med fog kan tala om fortsatt
stöd för sin politik.
Förskjutningarna inom det borgerliga
blocket har sedan 1957 varit betydligt större än mellan de borgerliga partierna och
arbeiderpartiet. Helt klart är inte förhållandet mellan regeringspartierna inbördes.
Fördelningen av rösterna på de borgerliga
samlingslistorna, som vid årets val uppgick till 3,8 procent, sker schablonmässigt
och påverkar helt naturligt mest resultatet
för de tre mindre partierna. Den största
stabiliteten uppvisar h0yre med samma antal mandat vid tre av de fyra valen sedan
1957. Den alltsedan 1953 fortgående ökningen av partiets andel i valmanskåren
bröts vid årets val, något som knappast var
väntat. Som en tänkbar förklaring har angivits, att en del högerväljare föredragit
att stanna hemma på valdagen för att demonstrera sitt missnöje med en alltför
vänsterbetonad politik från samarbetsregeringens sida under de gångna fyra åren. Att
i en del högerkretsar rått missnöje har
ganska tydligt kommit till uttryck i debatten. Valdeltagandet var också lägre denna
gång – 80,4 procent mot 83,4 vid förra
valet.
Av de tre mindre partierna i regeringskoalitionen är det endast senterpartiet, som
kan peka på oavbrutna framgångar alltsedan andra världskriget. Partiet har helt sä-
kert gynnats av statsminister Bortens person. KristeEg folkeparti är det borgerliga
parti, som uppvisar de största fluktuationerna vad gäller andelen av valmanskåren.
Mandatmässigt har det dock varit fråga om
343
mindre svängningar. Vid årets val erövrades ett nytt mandat. Därmed kompenserades en del av förlusterna 1965 och styrkeförhållandet återställdes till venstre, det
parti ur vilket kristdig folkeparti 1933
bröt sig ur på grund av missnöje med venstres kulturpolitik. Venstre drabbades hårdast av regeringspartierna med en förlust
av fem mandat. Partiet var dock samtidigt
det som hade de största framgångarna 1965,
varför det kan hävdas att det blott var den
tidigare ordningen som återställdes. Orsaken till bakslaget anges till stor del bero
på slitningar mellan partiets höger- och
vänsterfraktioner. Särskilt dess ungdomsförbund ligger liksom sin FPU-motsvarighet i Sverige långt ute på vänsterkanten.
Den omständigheten, att det längst till
vänster stående av samarbetspartierna drabbades av de största förlusterna, har tagits
till intäkt för förväntningar på en mera utpräglat borgerlig politik under de kommande åren. Det är inte omöjligt, att dessa
kan komma att infrias. De gångna fyra regeringsåren kännetecknades delvis av en
viss vacklan, av en ovana att regera. Det
har emellertid visat sig, att arbeiderpartiets
domedagsprofetior lika litet som herr Erlanders beryktade uttalande hade något
verklighetsunderlag. Norge har haft en regeringsperiod, som utmärks av uppsving
på en rad områden. På utrikespolitikens
område kommer inga förändringar att ske.
Uppslutningen kring NATO-politiken är
nu faktiskt större än vid inträdet en gång
i Atlantpakten. Därmed uppstår också en
från skandinavisk synpunkt hälsosam balansering av den svenska vridningen österut. I inrikespolitiskt hänseende kan ett fortsatt reformarbete väntas. För de borgerliga
partierna i Sverige måste de lyckosamma
resultaten i Norge hittills – inte minst
skattefrågans positiva lösning – verka inspirerande. Det norska exemplet manar till
efterföljd.
344
Invandrarverket och verkligheten
Det finns som bekant två nationaliteter i
Finland, finnar och svenskar, liksom det
på finländsk botten finns bygder som är
genuint svenska (i Nyland och Åbolands
skärgård, i Österbotten och på Åland). sedan trettiotalets aggressiva finsknationella
attacker efter krigsåren ebbat ut, har förhållandet mellan de bägge nationaliteterna stadigt förbättrats. För de yngsta generationerna förefaller både nationalitets- och
språkfrågan vara ett minne blott. Under så-
dana förhållanden är väl allt gott och väl?
Javisst – i Finland, men inte i Sverige!
Normalt svenskt språkbruk känner en
enkel och entydig terminologi för finländska förhållanden: alla invånare i Finland är
finländare, och allt som hör Finland till
är finländskt. Endast om man särskilt önskar betona nationaliteten/språket, t ex i
litterära sammanhang, talar man om finne/
finskt respektive (finlands)svensk!svenskt.
Denna klara och språkligt logiska terminologi har emellertid ännu i dag inte trängt
genom de murar, som skyddar våra myndigheter från den ack så svårbegripliga
verkligheten omkring dem. I folkbokfö-
ringen skärs sålunda finnar och finlandssvenskar resolut över en kam och betecknas
icke som finländare utan som – finnar!
Om man följde dessa byråkraters tvetydiga
terminologi, skulle man snabbt hamna i
rena orimligheter: den svenska tidningen
Hufvudstadsbladet (utgivningsort Helsingfors) skulle exempelvis kallas en ”finsk”
tidning, men hur skulle man då beteckna
den de facto finska tidningen Helsingin Sanomat (utgivningsort Helsinki)? På sistone
har den av svenska myndigheter tillämpade
föråldrade och verklighetsfrämmande terminologin emellertid lett till ännu mera
barocka resultat än så.
I mitten och slutet av 1967 drev dåvarande Arbetsgruppen för invandrarfrågor
sina första stort upplagda kampanjer för
att till invandrarna här i landet sprida information om svenska förhållanden. Med
hjälp av folkbokföringens adressregister
över utländska medborgare (uppgifter inmatade i en dator och grupperade efter
medborgarskap) sändes informationsmaterial på olika språk till de här bosatta utlänningarna. Till alla finländska medborgare,
som genom inrikesdepartementets försorg
förvandlats till finnar, sände man ut detta
officiella material (icke på svenska och
finska så som hade varit rimligt och så som
statliga myndigheter i Finland gör det
utan) enbart på finska. Uppskattar man finländarna i Sverige till grovt räknat 100 000
personer och den finlandssvenska delen
därav till 15-20 °/o, betyder det att inemot
20 000 finlandssvenskar här i riket (alltså
personer av svensk nationalitet) fick motta personligt adresserad information endast
på finska. I ännu grällare belysning framstår resultatet av denna verksamhet i de
många fall då Invandrarverket gång på gång
sänder sitt enspråkigt finska material till
finlandssvenskar, som är bosatta här i nket sedan tio-tjugo år tillbaka.
Protester mot denna nonchalans på
svensk botten mot personer av svensk nationalitet, låt vara att de av olika orsaker
behållit sitt finländska medborgarskap, har
riktats inte bara till redaktionen för Invandrartidningen utan också till Invandrarverket, som under 1969 växt fram ur
Arbetsgruppen för invandrarfrågor, och
till inrikesdepartementet. Dessa instanser
har emellertid i byråkratisk maktfullkomlighet visat sig oemottagliga för konstruktiv, saklig kritik. Ett enkelt sätt att lösa
problemet vore annars att med hjälp av
folkbokföringens adressregister över finländska medborgare här i riket tillställa
samtliga adressater en förfrågan om deras
modersmål är svenska eller finska och att
med ledning av svaren fördela registret på
en finsk och en svensk nationalitetsgrupp.
En biprodukt av en s~dan ~tgärd skulle
vara inte bara en vidare inblick i finländska förh~llanden hos berörda instanser utan
ocks~ en säkrare kännedom om n~gra vanliga svenska ord. Förfaringssättet torde krä-
va ett avsevärt mindre belopp av allmänna
medel än vad som behövs för nuvarande
verklighetsfrämmande system att i ~ter?-
kommande kampanjer sända ut personligt
adresserat informationsmaterial p~ ett för
mottagarna främmande spdk. Med detta
är givetvis intet ont sagt om Invandrarverkets verksamhet i stort till invandrarnas
fromma. Men d~ den bedrivs p~ ett uppenbart felaktigt sätt, borde verket självt vara
den mest intresserade parten för att f~ till
st~nd en effektiv ändring.
I dagens läge tycks emellertid myndigheterna i finländska fr~gor handla enligt
tron att om man tillräckligt länge blundar
för verkligheten s~ upphör den att finnas
till. En s~dan politik raderar emellertid
inte ut grannlandet Finland lika litet som
den kan trolla bort landets svenska och
finska nationaliteter. Vi mottar alltjämt
en mängd finländska invandrare, b~de finnar och svenskar. Orsaken till finlandssvenskarnas överflyttning kan vara sv~rig?-
heten att H jord i svenskbygderna eller en
önskan att verka i en rent svensk miljö.
D~ de har att välja mellan att söka sitt
uppehälle i de finska delarna av landet eller
att emigrera till Sverige, väljer de ofta det
senare alternativet för att inte riskera att
förfinskas. Men d~ dessa svenskar i dag
kommer till Skeppsbron, sdr där – bildligt talat – tjänstemän fr~n Invandrarverket, som hälsar dem välkomna p~ finska
och ger dem statligt informationsmaterial
p~ finska. Detta är allts~ rationell statlig
invandrarinformation, bekostad med allmänna medel. Den är alldeles verklighetsfrämmande.
345
Religion och etik i skolan
Nedskärningen av timantalet för religionskunskap i grundskola och gymnasium har
för m~nga framst~tt som olycklig. I en tid
d~ behovet av försdelse mellan olika folk
och kulturer ökar, inte minst i samband
med kravet p~ insatser för u-länderna, vore
det snarare behövligt att f~ en utökad undervisning i främmande religioner. Man
kan ocks~ peka p~ invandringen till v~rt
land av människor med en annan trosbekännelse än v~r, där en lycklig integration
i samhället förutsätter en först~else fr~n
v~r sida. Det har slutligen visat sig, att kunskapen om de centrala kristna tankeg~ng?-
arna och om bibelns värld kraftigt minskat, vilket medfört att mycket i g~ngna
tiders och i dagens samhälle, i den västerländska kulturen över huvud taget, blir
obegripligt för en yngre generation.
Att skolan bör eftersträva en objektiv
presentation av olika existerande religioner och livs~sk~dningar och deras historiska
bakgrund är nu för de flesta självklart.
Fr~gan är om den religionsundervisning
som skolan i dag ger h~ller mhtet. Den
för en tid sedan i pressen refererade undersökningen om Ton~ringen och livsfr~gorna,
som skolöverstyrelsen l~tit utföra, tyder p~
att eleverna inte anser sig f~ svar p~ de fr~?-
gor om tros- och livs~sHdning de ivrigt
ställer.
I och med att religionsundervisningen i
skolan övergick fr~n att vara en undervisning b~de om och i religion till att enbart
bli en beskrivning av olika tros- och livsuppfattningar, gick ett element förlorat,
som är väsentligt för först~elsen av religionens väsen, nämligen en insiktsfull inlevelse
i tros~sHdning och andaktsliv. Utan en s~?-
dan har eleverna i själva verket inte den
valfrihet man eftersträvar. Det kan självfallet diskuteras om detta är en uppgift för
de olika trossamfunden eller ocks~ en skolans uppgift. Väsentligast är att alla unga
346
nås av en sådan information, så att de själva kan ta ställning. Man bör lägga märke
till att den ökande sekulariseringen endast
i ringa omfattning innebär ett ställningstagande; den är snarare frukten av bristande kontakt och kunskap. En komplettering av religionsundervisningen med t ex
studiebesök hos olika trossamfund borde
övervägas på högstadienivå och i gymnasium.
Den förändring av religionsundervisningens omfattning och utformning som skett
har också försvagat den etiska fostran, som
den refererade undersökningen klart visar
behovet av. Alla ställda frågor -om solidaritet, hjälp till nödlidande m m – tyder
på att tonåringen i gemen ivrigt söker en
förankring i en etik. Detta, därtill i den
förändrade familjesituationens och urbaniseringens tid, tyder på att det etiska elementet i skolan borde förstärkas. De etiska värderingarna är inte längre självklart de kristna och samhället – och därmed skolan –
måste inse, att ett stort och allvarligt ansvar tillkommit. Om man inte tar konsekvenserna av detta, om man lämnar ungdomarna utan svar på deras frågor, uppstår en vilsenhet hos dem, en vilsenhet som
redan föreligger och som får antas utgöra
en del av bakgrunden till ökad kriminalitet,
till sprit- och narkotikamissbruk.
Det är inget lätt ansvar. Vi har fått en
ungdom, som inte nöjer sig med auktoritativa besked utan som anser sig ha rätt att
ställa frågan ”varför?”. Det ställer stora
krav på dem som ska meddela etisk fostran,
att kunna besvara den frågan.
Registeräktenskap
Hr Klings meritlista som jusuuemtmster
är inte påfallande solid. Det förefaller som
om han på ändone av sin bana velat bättra
minnet av sina insatser genom samma me- ——–
tod, som en gång mycket riktigt gav en
herre vid namn Herostratos bestående
ryktbarhet. På annat sätt är det svårt att
tolka summan av de direktiv, som hr Kling
riktat till den i mycken hast tillkomna utredningen om äktenskapets avskaffande
som ”privilegierad samlevnadsform”. Ty
som gammal jurist måste hr Kling inse
följderna av direktiven: att vigseln skall
ersättas av anteckning i folkbokföringen,
familjearvsrätten beskäras, egendomsgemenskapen mellan makar upphöra eller
drastiskt minskas, hemskillnadsåret avskaffas, när makarna är ense o s v. Nämligen
att äktenskapet som samhällsinstitution och
därmed familjen som samhällets primära
gemenskapsform på något längre sikt inte
kommer att kunna fullgöra sina sociala
funktioner, att skapa stabilitet och därmed trygghet vuxna människor emellan
och att anpassa nya släktled till samhällsgemenskapens mönster.
Konstruerar man i princip äktenskapet
som ett mer eller mindre tillfälligt samlevnadskontrakt och utformar äktenskapsrätt och arvsrätt i enlighet härmed, så går
man sannerligen till roten av samhällsinstitutionerna. Då förändrar man förutsättningar och instrument för vad som är
grunden för allt samhällsliv, nämligen människornas sociala anpassning. Man behöver
inte gå så långt som de antropologer, som
tror att människans medmänsklighet, själva
hennes humanitära attityd, väsentligen är
en projektion på omvärlden av barnets
upplevelse av moderskärlek och familjegemenskap. Det räcker fullkomligt att se på
brottsstatistikens vittnesbörd om de förödande följderna av ett dåligt hem eller en
splittrad familjemiljö. Att skilsmässobarn
ofta tager skada är välbekant även utanför
kriminologien. Men deras öde blir ju inte
bättre av att dc blir flera – vilket rimligen måste bli resultatet om hr Klings direktiv får slå igenom i lagstiftningen.
Vilka motiv skulle kunna ~beropas för
en s~ !1ngtg~ende rasering av en för hela
v~rt samhälle s~ fundamental institution
som äktenskapet? Att sexuell samlevnad
före och vid sidan av äktenskapet blivit
alldagliga företeelser, som bör accepteras
av samhället? Att äktenskapets nuvarande
juridiska utformning försv~rar kvinnornas
frigörelse till en med mannen likvärdig
ställning? Att en minoritet av oviss storlek
ogillar varje form av symbolik, som p~
n~got sätt anknyter till kristen tradition?
Att det är dags att samhället själv tager
över mera av den sociala anpassningsuppgiften – till större jämlikhet i barnens
uppfostran?
När de sakkunniga arbetat sig in 1 sm
uppgift kommer de förmodligen att finna
att dylika argument, vare sig de tas var för
sig eller tillsammans, inte kan utgöra tillräckliga skäl för s~ v~ldsamma experiment
med samhällets fundamentala sociala
struktur och funktioner, som ~tgärder i
direktivens anda skulle innebära.
M~hända kunde de anse sig f~ bättre
vägledning hos en av v~r tids ledande kulturantropologer, Margaret Mead. När hon
diskuterar äktenskapet och familjens framtid i v~r teknologiska civilisation gör hon
det p~ ett l~ngt mer djupg~ende sätt än
vad som sker i hr Klings direktiv. Hon diskuterar just fr~geställningar av den typ,
som skisserats ovan, men drar helt andra
slutsatser. Hon tror nämligen att det är
nödvändigt att förstärka äktenskaps- och
familjeinstitutionerna, om vi vill bevara
en humanistisk kultur, som kan rädda oss
347
fr~n det slaveri under maskinerna, som i
dag är största hotet mot mänskligheten.
Hon rekommenderar därför tv~ typer
av äktenskap – ett kontraktsäktenskap,
som i princip är lätt att ing~ och lätt att
upplösa. Makar i ett s~dant äktenskap m~ste
emellertid förbinda sig att icke skaffa sig
barn. Denna äktenskapsforms socialpsykologiska funktion skulle vara att sanktionera
och stabilisera sexuella förbindelser. Den
andra och fastare formen för äktenskap
skulle först f~ ing~s efter viss tids kontraktsäktenskap och d~ under högtidligt förpliktande ceremonier. I ett s~dant äktenskap
skulle det bli sv~rt att skiljas, därför att
äktenskapets uppgift vore att skapa en
stabil familjemiljö för barnen. Om makar
i ett kontraktsäktenskap trots sina löften
och v~r tids effektiva antikonceptionella
metoder ändock finge barn skulle det automatiskt överg~ till ett äktenskap av den
fastare typen.
Det enda land, där principen bakom hr
Klings direktiv prövats är som bekant Sovjetunionen, där man i den första revolutionsyran införde ett formlöst registeräktenskap. Experimentet tog en ända med
förskräckelse och man gick direkt över till
en äktenskapsform, som ganska mycket
p~minner om Margaret Meads ide om det
strikta och stabila äktenskapsinstitutet.
Lh oss hoppas att familjerättskommitten
tar sig en funderare över var den äkta radikalismen och framsyntheten är att finna,
hos vetenskapligt utbildade forskare som
Margaret Mead eller hos hr Kling.
348
‘Den röda rose11…J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner