Dagens frågor
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Harpsundsandan och EEC
Det är ingen hemlighet, att hr Erlander
med åren blivit alltmera snarstucken. Efter
den stora framgång, till vilken han ledde
sitt parti vid de sista valen, har han, vilket kanske är naturligt, blivit mera irriterad av kritik än någonsin förr. Han reagerar olika, men alltid personligt. Antingen
tar han fram de:1 djupa brösttonen – den
moraliska reaktionen – eller också kommer en s k studentikos snärt – den satiri~ka reaktionen.
När någon intervjuare i somras inför
det socialdemokratiska, något rumphuggna
mötet på Harpsund frågade hr Erlander, i
vad mån Sveriges önskan att ingå i EEC
nu blivit kbrgjord i Bryssel, svarade han
genast att Sveriges ställning alltid varit
klar, utom för den svenska oppositionspressen. Slängen var alldeles onödig. För
de initierade var den chockerande. De vet
ju, liksom statsministern gör det, att i Bryssel är man långt ifrån säker på vad den
svenska regeringen egentligen menat med
sin s k öppna ansökan.
Ty det står tyvärr klart, att hr Erlanders
och hans regerings EEC-politik i sina stora
drag hittills misslyckats. När regeringen
först begärde association i stället för medkmskap, skedde detta under deklarationer
om att Sverige i alliansfrihetens namn ej
kunde acceptera Romfördraget. Detta är
det politiska dokument, som med sin målsättning av europeiskt samarbete ligger till
grund för EEC. Så småningom inträffade
vad regeringen borde ha väntat. Det ekonomiska samarbetet sköts i förgrunden medan det politiska, som ännu inte är moget för förverkligande, mer eller mindre
gömdes undan. En starkt bidragande orsak härtill var general de Gaulles tolkning
av Romfördraget, vilken tydligen kunde
ha blivit ett stöd för den svenska regeringen. Men detta stöd utnyttjades aldrig.
Regeringen har satsat på Nordek. Initiativet var lovvärt. Men det har ej kunnat
genomföras så snabbt som man hoppades,
och fortsättningen är minst sagt osäker.
Tydligen byggde förslagen på erfarenheten av den gemensamma nordiska förhandlingsdelegation, som fungerat bra i Geneve.
Nu är läget mera komplicerat. Framför allt
har man i Sverige underskattat den misstro
mot vår socialdemokratiska regering, som
inte utan skäl förefinns i Danmark och
särskilt i Norge. Radikaliseringen av den
svenska ekonomiska politiken, liksom den
politiska radikalisering som man väntar av
hr Erlanders efterträdare, bildar en dålig
bakgrund för allt nordiskt samarbete. Och
man har noga registrerat den regeringens
självrådighet, som senast visade sig då den
erkände Nordvietnam utan konsultationer
med de nordiska regeringarna. Man är
misstänksam mot fortsättningen.
Men det för vilket hr Erlander själv måste taga ansvaret är att han i sin lojalitet
socialdemokrater emellan sammankopplat
frågan om Sveriges inträde i EEC med
Storbritanniens. De utbrott av förtjusning,
som noterades i samband med general de
Gaulles avgång, och de uttalanden som
gjordes om att förhandlingsläget därmed
skulle ha lättat, visar felbedömningens
storlek. Ty visserligen kommer frågan om
förutsättningarna för Storbritanniens inträde att tagas upp, kanske inte på allvar
redan nu, men i varje fall 1970. De preliminära undersökningarna kommer att ta
tid. Något avgörande före nästa höst är,
som läget är i dag, inte att vänta. Orsaken
är uppenbar. Regeringen Wilson kan ej
gärna vara en tilldragande, kanske inte ens
en acceptabel, fördragspartner för den
franska regeringen. Därtill är tvivlet på hr
Wilsons tillförlitlighet, och t o m på sina
håll förbittringen mot honom personligen,
på franskt håll alltför stor.
Detta torde ha blivit uppenbarat på
Harpsund. Vad som skulle ha blivit den
stora avslutningen på hr Erlanders epok
som socialdemokratisk ledare blev, vilket
man för hans skull måste beklaga, ett
misslyckande. Två av de inbjudna kom helt
enkelt inte dit. Hr Wilson kom, men ovilligt och på dåligt humör. Han ville inte
ens ro i hr Erlanders eka! Sist kom hr Willy Brandt från Västtyskland, och därmed
demonstrerades vem som egentligen var
den mest betydande gästen. Han kom des~?-
utom från Paris, och han hade inga glada
nyheter att berätta. Storbritannien kan ej
vänta att dess EEC-ansökan skall behandlas på allvar, förrän hr Wilson besegrats i
nästa val, troligen hösten 1970. Och sedan
står Sverige helt isolerat.
Remiss till allmänheten
Folkpartiets samrådsgrupper har i somras
presenterat två buketter radikala blomster
– ett knippe ideer om Demokrati och
medinflytande, ett annat om Konkurrens
och balans. Synd bara att blomstren i så
många fall är – förlåt uttrycket – vissna,
eller blott består av stjälkarna.
Bland de bedagade rosorna finner man
med häpnad (och icke utan rörelse) ett förslag att de statliga utredningarnas material
skall utställas på ”remiss till allmänheten”.
En av upplysningsradikalernas skönaste tankar – prövad i vårt land redan på 1740-
talet liksom av kontinentens upplysta despoter, senare upptagen av de franska revolutionsmännen och 1809 års män i Sverige – har alltså tagits fram ur historiens
museum över dödfödda hugskott. Preussens härskare resp Mirabeau och hans efterföljare hade visserligen högst olika motiv till iden att utställa lagförslag till remiss från upplysta medborgare. Men en
erfarenhet fick despoter och revolutionä-
rer gemensam. Det blev alltför få remissvar
och sällan något av värde. Hade samrådsgruppen tänkt sig för – och sett på för- 295.
slaget litet mera – kunde man ha kommit
underfund med det enkla förhållandet, att
lagförslag av någon större betydelse erbjuder så komplicerade problem att även den
mest upplyste medborgare hesiterar att
träda fram med konstruktiva detaljförslag.
Det är ju det statsmakterna behöver –
inte oartikulerade missnöjesskrin eller bifallsyttringar från professionella tyckare.
Samma lättvindiga tillyxande av ståndpunkter möter i en rad förslag på den ekonomiska politikens och skattepolitikens
områden. Samrådsgruppen föreslår t ex
att de allmännyttiga stiftelserna inte skall
få utöva rösträtt för de aktier de äger.
Syftet skulle vara att minska den makt,
som kapitalägandet ger. Har samrådsgruppen gjort klart för sig att den därmed trampat in i en problematik, som är ungefär
lika central ur principiell synpunkt och
lika svårlöst ur praktisk som t ex frågan
om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Det minsta som kunnat begäras
av gruppen hade varit att den försökt
åstadkomma en klar principiell motivering
och att den påvisat åtminstone några praktiska möjligheter at lösa de ytterst besvärliga juridiska problem, som förslaget aktualiserar. Om det nu är den s k storfinansens fjärrkontroll av företagen via stiftelser man vill komma åt, hur skall man t ex
göra med det otal allmännyttiga stiftelser,
vars aktieinnehav grundas enbart på placeringsbehov och där önskemålet att utöva
rösträtt helt enkelt beror på det legitima
kravet att bevaka placeringen? Har gruppen förresten undersökt, om åtgärden skulle medföra nämnvärda förändringar av de
företagsstyrelser, som man siktar på. Om
icke, är den ett slag i luften – men likvisst
ett slag i ansiktet på de familjer, som en
gång skapade de välgörande eller vetenskapliga stiftelserna. Vad hindrar för den
delen stiftelserna att övergå till annan juridisk arbetsform? Eftersom vi inte har
296
någon generell och tvingande lagstiftning
om stiftelser kan dessa konstitueras och
omkonstrueras från en dag till en annan.
Tänker sig samrådsgruppen en retroaktiv
lagstiftning riktad bara mot vissa bestämda
stiftelser?
De båda samrådsgruppernas promemorior visar återigen hur splittringen inom
oppositionen förlamar förmågan till konstruktivt arbete. Här sitter i alla de tre
småpartierna på borgerlig sida välmenande
programgrupper av frivilligt arbetande
krafter. De skall med hjälp av tillfälliga
sekreterarkrafter lösa samhällsproblemen.
Vad de riskerar att misslyckas med var för
sig borde kunna göras bättre genom samarbete. Då kunde vi också slippa en profilpolitik som är provokativ, därför att den
är onyanserad eller sakligt innehållslös.
Hr Olhedes försvar
Hr Olhede har lämnat försvarsdepartementet, vars politiska matnyttighet för en
framåtsträvande medlem av det enda rätta
partiet han nu ansett vara uttömd. I avvaktan på att han av sin vän hr Wickman
skall befordras in i regeringskretsen har
han satts att samordna de statliga föret::.-
gen. Inom ledningarna för dessa är lyckokänslan begränsad. Men vem har sagt att
lyckan skall vara fullständig i en ond värld,
där det ännu finns kvar privata företagare,
som får sina företag att gå med vinst?
Som en avslutning och redovisning för
sitt fögderi har hr Olhede hållit ett förcdrag i Oslo milita:re samfund, publicerat
i dess tidskrift 1969/5. Det påstås handla
om svensk försvarspolitik 1969-72. I
själva verket handlar det om hur socialdemokraterna vill reducera försvaret under samma tid, om de fortfarande får råda.
Men inte ens de, inte ens hr Olhede med
sina från sin företrädare ärvda säkerhetspolitiska s k tänkare, kan veta hur försvarspolitiken verkligen kommer att utveckla
sig. Andra makter än vår socialdemokra·
tiska regering – och sådana finns – på-
verkar skeendet i världen. Önsketänkande
är en dålig grund att bygga på.
Hr Olhede har rätt i en del av vad han
sagt. Riskerna förefaller små för att Sverige, särskilt i inledningsskedet till ett krig,
skulle anfallas med kärnvapen. De makter
som innehar sådana vapen har visat sig
vara alltmera angelägna att inte begagna
dem. Kärnvapnen får balansera varandra
på båda sidor. De konventionella vapnen
utnyttjas, så som skett i Vietnam, trots att
kärnvapnen kanske på ett tidigt stadium
skulle ha kunnat avgöra kriget. Om de inte
ens där satts in, är derl än mindre sannolikt
att så frivilligt skulle ske i Europa.
Men hr Olhede drar inte ut konsekvenserna av sitt resonemang. Om ett angrepp
riktades mot Sverige t ex österifrån i samband med krav på kontroll av Nordhlotten, och om därvid kärnvapen kom till användning, kunde vi omedelbart räkna med
i varje fall indirekt hjälp västerifrån.
NATO skulle nämligen bli hotat. Om samma angrepp utförs med konventionella vapen, och kanske under betonande av att
det endast blir ett lokalt och begränsat hot,
då kan vi ej räkna med hjälp. Ty, för att
fasthålla vid samma exempel, under senare
år har regeringen och särskilt den tilltänkte regeringschefen demonstrativt avböjt
allt samförstånd västerut. Med i förväg avtalad hjälp kan och vill vi inte räkna. Vi .
står alltså mera ensamma än någonsin. Kon- 1
sekvenserna av regeringens politik borde
vara att vi skulle stärka vårt försvar, inte
försvaga det.
Att en försvagning pågår kan ingen
advokatyr dölja. Hr Olhede måste föreställa sig att hans norska åhörare saknar
reflexionsförmåga. Samtidigt som han vå-
gar påstå att försvaret ej kommer att föt·
svagas under den tid, försvarsbeslutet gäller, dvs fram till 1972, publicerar han siffrorna för varje budgetår. Av dem framgår
bland annat, liksom av hr Olhedes egna
ord, att utvecklingskostnader av samma
storleksordning som hittills för nya vapen
och vapensystem inte finns beräknade för
perioden. Skulle inte redan detta vara en
försvagning? Eller innebär inte nedläggandet av ett par flygflottiljer en försvagning?
Eller försvagas inte försvaret då vi köper
materiel som måste läggas i lager, därför
att pengarna inte räcker för att använda
den? Exemplen kan mångfaldigas.
I utlandet vet man naturligtvis vad som
med accelererad hastighet sker med svenskt
297
försvar, nämligen att vi i huvudsak sliter
på vad vi redan har. Detta kan inte täckas
med fraser, som används för att förvända
blicken på folk här hemma. Regeringen
skulle ha stått starkare även gentemot utlandet, om den öppet förklarat att den nu
låter både försvarets kostnadsnivå och effektivitet gå ned, därför att den av något
skäl finner detta vara politiskt lämpligt.
Dimbildningen kring försvarskostnaderna hjälper oss inte. Lika litet hjälper det
när hr Olhede inför en häpnande omvärld
meddelar, att ett enda anslag i alla fall
tillkommit i år, inte mindre än 30 miljoner
kronor – till inbrottsskydd.
Reagerar Ni på venstervridningen?
I Morgenbladet finner De saklig orientering om begivenhetene i Norden og Verden – fakta som ingen annen
skandinavisk avis gir.
Bli informert De også!
Skriv til Morgenbladet, som i år feirer 150 års jubileum,
og tegn et årsabonnement, pris sv. kr. 215.
Vår adresse er: Postboks 86, Sentrum, Oslo 1.
MORGENBLADET- avisen med mening
298
Vänsterns Frihetsgudinna
Harpsundsandan och EEC
Det är ingen hemlighet, att hr Erlander
med åren blivit alltmera snarstucken. Efter
den stora framgång, till vilken han ledde
sitt parti vid de sista valen, har han, vilket kanske är naturligt, blivit mera irriterad av kritik än någonsin förr. Han reagerar olika, men alltid personligt. Antingen
tar han fram de:1 djupa brösttonen – den
moraliska reaktionen – eller också kommer en s k studentikos snärt – den satiri~ka reaktionen.
När någon intervjuare i somras inför
det socialdemokratiska, något rumphuggna
mötet på Harpsund frågade hr Erlander, i
vad mån Sveriges önskan att ingå i EEC
nu blivit kbrgjord i Bryssel, svarade han
genast att Sveriges ställning alltid varit
klar, utom för den svenska oppositionspressen. Slängen var alldeles onödig. För
de initierade var den chockerande. De vet
ju, liksom statsministern gör det, att i Bryssel är man långt ifrån säker på vad den
svenska regeringen egentligen menat med
sin s k öppna ansökan.
Ty det står tyvärr klart, att hr Erlanders
och hans regerings EEC-politik i sina stora
drag hittills misslyckats. När regeringen
först begärde association i stället för medkmskap, skedde detta under deklarationer
om att Sverige i alliansfrihetens namn ej
kunde acceptera Romfördraget. Detta är
det politiska dokument, som med sin målsättning av europeiskt samarbete ligger till
grund för EEC. Så småningom inträffade
vad regeringen borde ha väntat. Det ekonomiska samarbetet sköts i förgrunden medan det politiska, som ännu inte är moget för förverkligande, mer eller mindre
gömdes undan. En starkt bidragande orsak härtill var general de Gaulles tolkning
av Romfördraget, vilken tydligen kunde
ha blivit ett stöd för den svenska regeringen. Men detta stöd utnyttjades aldrig.
Regeringen har satsat på Nordek. Initiativet var lovvärt. Men det har ej kunnat
genomföras så snabbt som man hoppades,
och fortsättningen är minst sagt osäker.
Tydligen byggde förslagen på erfarenheten av den gemensamma nordiska förhandlingsdelegation, som fungerat bra i Geneve.
Nu är läget mera komplicerat. Framför allt
har man i Sverige underskattat den misstro
mot vår socialdemokratiska regering, som
inte utan skäl förefinns i Danmark och
särskilt i Norge. Radikaliseringen av den
svenska ekonomiska politiken, liksom den
politiska radikalisering som man väntar av
hr Erlanders efterträdare, bildar en dålig
bakgrund för allt nordiskt samarbete. Och
man har noga registrerat den regeringens
självrådighet, som senast visade sig då den
erkände Nordvietnam utan konsultationer
med de nordiska regeringarna. Man är
misstänksam mot fortsättningen.
Men det för vilket hr Erlander själv måste taga ansvaret är att han i sin lojalitet
socialdemokrater emellan sammankopplat
frågan om Sveriges inträde i EEC med
Storbritanniens. De utbrott av förtjusning,
som noterades i samband med general de
Gaulles avgång, och de uttalanden som
gjordes om att förhandlingsläget därmed
skulle ha lättat, visar felbedömningens
storlek. Ty visserligen kommer frågan om
förutsättningarna för Storbritanniens inträde att tagas upp, kanske inte på allvar
redan nu, men i varje fall 1970. De preliminära undersökningarna kommer att ta
tid. Något avgörande före nästa höst är,
som läget är i dag, inte att vänta. Orsaken
är uppenbar. Regeringen Wilson kan ej
gärna vara en tilldragande, kanske inte ens
en acceptabel, fördragspartner för den
franska regeringen. Därtill är tvivlet på hr
Wilsons tillförlitlighet, och t o m på sina
håll förbittringen mot honom personligen,
på franskt håll alltför stor.
Detta torde ha blivit uppenbarat på
Harpsund. Vad som skulle ha blivit den
stora avslutningen på hr Erlanders epok
som socialdemokratisk ledare blev, vilket
man för hans skull måste beklaga, ett
misslyckande. Två av de inbjudna kom helt
enkelt inte dit. Hr Wilson kom, men ovilligt och på dåligt humör. Han ville inte
ens ro i hr Erlanders eka! Sist kom hr Willy Brandt från Västtyskland, och därmed
demonstrerades vem som egentligen var
den mest betydande gästen. Han kom des~?-
utom från Paris, och han hade inga glada
nyheter att berätta. Storbritannien kan ej
vänta att dess EEC-ansökan skall behandlas på allvar, förrän hr Wilson besegrats i
nästa val, troligen hösten 1970. Och sedan
står Sverige helt isolerat.
Remiss till allmänheten
Folkpartiets samrådsgrupper har i somras
presenterat två buketter radikala blomster
– ett knippe ideer om Demokrati och
medinflytande, ett annat om Konkurrens
och balans. Synd bara att blomstren i så
många fall är – förlåt uttrycket – vissna,
eller blott består av stjälkarna.
Bland de bedagade rosorna finner man
med häpnad (och icke utan rörelse) ett förslag att de statliga utredningarnas material
skall utställas på ”remiss till allmänheten”.
En av upplysningsradikalernas skönaste tankar – prövad i vårt land redan på 1740-
talet liksom av kontinentens upplysta despoter, senare upptagen av de franska revolutionsmännen och 1809 års män i Sverige – har alltså tagits fram ur historiens
museum över dödfödda hugskott. Preussens härskare resp Mirabeau och hans efterföljare hade visserligen högst olika motiv till iden att utställa lagförslag till remiss från upplysta medborgare. Men en
erfarenhet fick despoter och revolutionä-
rer gemensam. Det blev alltför få remissvar
och sällan något av värde. Hade samrådsgruppen tänkt sig för – och sett på för- 295.
slaget litet mera – kunde man ha kommit
underfund med det enkla förhållandet, att
lagförslag av någon större betydelse erbjuder så komplicerade problem att även den
mest upplyste medborgare hesiterar att
träda fram med konstruktiva detaljförslag.
Det är ju det statsmakterna behöver –
inte oartikulerade missnöjesskrin eller bifallsyttringar från professionella tyckare.
Samma lättvindiga tillyxande av ståndpunkter möter i en rad förslag på den ekonomiska politikens och skattepolitikens
områden. Samrådsgruppen föreslår t ex
att de allmännyttiga stiftelserna inte skall
få utöva rösträtt för de aktier de äger.
Syftet skulle vara att minska den makt,
som kapitalägandet ger. Har samrådsgruppen gjort klart för sig att den därmed trampat in i en problematik, som är ungefär
lika central ur principiell synpunkt och
lika svårlöst ur praktisk som t ex frågan
om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Det minsta som kunnat begäras
av gruppen hade varit att den försökt
åstadkomma en klar principiell motivering
och att den påvisat åtminstone några praktiska möjligheter at lösa de ytterst besvärliga juridiska problem, som förslaget aktualiserar. Om det nu är den s k storfinansens fjärrkontroll av företagen via stiftelser man vill komma åt, hur skall man t ex
göra med det otal allmännyttiga stiftelser,
vars aktieinnehav grundas enbart på placeringsbehov och där önskemålet att utöva
rösträtt helt enkelt beror på det legitima
kravet att bevaka placeringen? Har gruppen förresten undersökt, om åtgärden skulle medföra nämnvärda förändringar av de
företagsstyrelser, som man siktar på. Om
icke, är den ett slag i luften – men likvisst
ett slag i ansiktet på de familjer, som en
gång skapade de välgörande eller vetenskapliga stiftelserna. Vad hindrar för den
delen stiftelserna att övergå till annan juridisk arbetsform? Eftersom vi inte har
296
någon generell och tvingande lagstiftning
om stiftelser kan dessa konstitueras och
omkonstrueras från en dag till en annan.
Tänker sig samrådsgruppen en retroaktiv
lagstiftning riktad bara mot vissa bestämda
stiftelser?
De båda samrådsgruppernas promemorior visar återigen hur splittringen inom
oppositionen förlamar förmågan till konstruktivt arbete. Här sitter i alla de tre
småpartierna på borgerlig sida välmenande
programgrupper av frivilligt arbetande
krafter. De skall med hjälp av tillfälliga
sekreterarkrafter lösa samhällsproblemen.
Vad de riskerar att misslyckas med var för
sig borde kunna göras bättre genom samarbete. Då kunde vi också slippa en profilpolitik som är provokativ, därför att den
är onyanserad eller sakligt innehållslös.
Hr Olhedes försvar
Hr Olhede har lämnat försvarsdepartementet, vars politiska matnyttighet för en
framåtsträvande medlem av det enda rätta
partiet han nu ansett vara uttömd. I avvaktan på att han av sin vän hr Wickman
skall befordras in i regeringskretsen har
han satts att samordna de statliga föret::.-
gen. Inom ledningarna för dessa är lyckokänslan begränsad. Men vem har sagt att
lyckan skall vara fullständig i en ond värld,
där det ännu finns kvar privata företagare,
som får sina företag att gå med vinst?
Som en avslutning och redovisning för
sitt fögderi har hr Olhede hållit ett förcdrag i Oslo milita:re samfund, publicerat
i dess tidskrift 1969/5. Det påstås handla
om svensk försvarspolitik 1969-72. I
själva verket handlar det om hur socialdemokraterna vill reducera försvaret under samma tid, om de fortfarande får råda.
Men inte ens de, inte ens hr Olhede med
sina från sin företrädare ärvda säkerhetspolitiska s k tänkare, kan veta hur försvarspolitiken verkligen kommer att utveckla
sig. Andra makter än vår socialdemokra·
tiska regering – och sådana finns – på-
verkar skeendet i världen. Önsketänkande
är en dålig grund att bygga på.
Hr Olhede har rätt i en del av vad han
sagt. Riskerna förefaller små för att Sverige, särskilt i inledningsskedet till ett krig,
skulle anfallas med kärnvapen. De makter
som innehar sådana vapen har visat sig
vara alltmera angelägna att inte begagna
dem. Kärnvapnen får balansera varandra
på båda sidor. De konventionella vapnen
utnyttjas, så som skett i Vietnam, trots att
kärnvapnen kanske på ett tidigt stadium
skulle ha kunnat avgöra kriget. Om de inte
ens där satts in, är derl än mindre sannolikt
att så frivilligt skulle ske i Europa.
Men hr Olhede drar inte ut konsekvenserna av sitt resonemang. Om ett angrepp
riktades mot Sverige t ex österifrån i samband med krav på kontroll av Nordhlotten, och om därvid kärnvapen kom till användning, kunde vi omedelbart räkna med
i varje fall indirekt hjälp västerifrån.
NATO skulle nämligen bli hotat. Om samma angrepp utförs med konventionella vapen, och kanske under betonande av att
det endast blir ett lokalt och begränsat hot,
då kan vi ej räkna med hjälp. Ty, för att
fasthålla vid samma exempel, under senare
år har regeringen och särskilt den tilltänkte regeringschefen demonstrativt avböjt
allt samförstånd västerut. Med i förväg avtalad hjälp kan och vill vi inte räkna. Vi .
står alltså mera ensamma än någonsin. Kon- 1
sekvenserna av regeringens politik borde
vara att vi skulle stärka vårt försvar, inte
försvaga det.
Att en försvagning pågår kan ingen
advokatyr dölja. Hr Olhede måste föreställa sig att hans norska åhörare saknar
reflexionsförmåga. Samtidigt som han vå-
gar påstå att försvaret ej kommer att föt·
svagas under den tid, försvarsbeslutet gäller, dvs fram till 1972, publicerar han siffrorna för varje budgetår. Av dem framgår
bland annat, liksom av hr Olhedes egna
ord, att utvecklingskostnader av samma
storleksordning som hittills för nya vapen
och vapensystem inte finns beräknade för
perioden. Skulle inte redan detta vara en
försvagning? Eller innebär inte nedläggandet av ett par flygflottiljer en försvagning?
Eller försvagas inte försvaret då vi köper
materiel som måste läggas i lager, därför
att pengarna inte räcker för att använda
den? Exemplen kan mångfaldigas.
I utlandet vet man naturligtvis vad som
med accelererad hastighet sker med svenskt
297
försvar, nämligen att vi i huvudsak sliter
på vad vi redan har. Detta kan inte täckas
med fraser, som används för att förvända
blicken på folk här hemma. Regeringen
skulle ha stått starkare även gentemot utlandet, om den öppet förklarat att den nu
låter både försvarets kostnadsnivå och effektivitet gå ned, därför att den av något
skäl finner detta vara politiskt lämpligt.
Dimbildningen kring försvarskostnaderna hjälper oss inte. Lika litet hjälper det
när hr Olhede inför en häpnande omvärld
meddelar, att ett enda anslag i alla fall
tillkommit i år, inte mindre än 30 miljoner
kronor – till inbrottsskydd.
Reagerar Ni på venstervridningen?
I Morgenbladet finner De saklig orientering om begivenhetene i Norden og Verden – fakta som ingen annen
skandinavisk avis gir.
Bli informert De også!
Skriv til Morgenbladet, som i år feirer 150 års jubileum,
og tegn et årsabonnement, pris sv. kr. 215.
Vår adresse er: Postboks 86, Sentrum, Oslo 1.
MORGENBLADET- avisen med mening
298
Vänsterns Frihetsgudinna