Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Riksdagsvalet i Finland
Utgången av riksdagsvalet i Finland den 15-
16 mars får främst tolkas som en påtaglig
missnöjesyttring från väljarnas sida riktad mot
den breda regeringskoalitionen. Denna dominerades av socialdemokrater, centerpartister
och kommunister men innefattade också den
närmast vänstersocialistiska gruppen av utbrytare från socialdemokratien, de s k simoniterna, samt svenska folkpartiet. Samtliga dessa partier fick inregistrera minskningar av sina andelar i valmanskåren; svenska folkpartiet med några tiondelars procent, simoniterna med en dryg procent, kommunisterna med
så mycket som knappt sex procent och socialdemokraterna och centern med vardera omkring fyra procent. Såsom valets segrare framstår två av de tre utanför regeringen stående
partierna, landsbygdspartiet och det konservativa samlingspartiet, vilka ökade sina andelar
med resp knappt tio procent och drygt fyra
procent. För det jämförelsevis lilla liberala
folkpartiet innebar valet en mindre tillbakagång.
Den första reaktionen från de tre förlorande
partiernas sida var nästan identiskt densamma: surmulen besvikelse, en retorisk uppmaning till vinnarna »att göra det bättre själva» och ett framhållande av att den ekono~
miska stabiliseringspolitiken naturligen givit
upphov till ett ganska utbrett missnöje, som
oppositionen – läs tullrådet Vennarnos landsbygdsparti – utan hämningar exploaterat. Devalveringen och saneringen av den finländska
ekonomin har visserligen i och för sig lyckats
väl, men priset har fått betalas av stora arbetstagargrupper, som sett sina reallöner förbättras påfallande långsamt, ofta inte alls.
Samlingspartiets framgångar får bl a ses som
en reaktion från betydande gruppers sida mot
vänstervridningen i radio och TV, studentockupationer och liknande upptåg samt som
ett uttryck för misstro mot regeringens förmåga och vilja att stå emot skilda socialiseringspropåer.
Landsbygdspartiets frammarsch har allmänt
betraktats som en stor överraskning, något som
ter sig aningen anmärkningsvärt med tanke
på att tullrådet Vennamo – före valet partiets ende riksdagsman – redan vid presidentvalet för två år sedan visade sig vara en faktor att räkna med. Han förmådde då attrahera knappt tio procent av väljarna, i konkurrens med sådana motståndare som president Kekkonen och samlingspartiets kandidat
Matti Virkkunen. I och för sig är det naturligtvis befogat att stämpla Vennamo som en
skicklig och skrupelfri demagog, men han är
inte utan konkurrens på området: kommunister och centerpartister vet ganska väl hur en
sådan slipsten skall dras. Man skall dessutom
inte glömma, att Vennamo för många tiotusentals från Karelen på sin tid förflyttade små-
brukare framstår som en av de få ledande po·
litiker, som verkligen tagit sig an just deras intressen.
Den från rikssvensk och allmänt nordisk
synpunkt speciellt intressanta Norrlekfrågan
spelade uppenbarligen en undanskymd roll i
valrörelsen. Det parti, som direkt motsatte sig
Nordekprojektet, d v s kommunisterna, blev
största förlorare (om än inte mandatmässigt),
samtidigt som samlingspartiet, vilket tillsammans med svenska folkpartiet mest helhjärtat
stött Nordektanken, blev en av segerherrarna.
Andra förklaringar än valutslaget får därför
sökas till det beklagliga finländska ställningstagandet i Nordekfrågan.
Mandatfördelningen i den nyvalda riksdagen blev följande: socialdemokraterna 52
(- 3), samlingspartiet 37 (+ 11), centerpartiet 36 (- 14), kommunisterna, för övrigt med
ett förstärkt inslag av stalinister, 36 (- 6),
landsbygdspartiet 18 (+ 17), svenska folkpartiet 12 (oförändrat), liberala folkpartiet 8
(oförändrat) och slutligen övriga (+ l). Simoniterna förlorade samtliga sina 6 platser.
Förhandlingarna om den kommande nya regeringens sammansättning blir säkerligen komplicerade. Den gamla regeringen var som bekant my€ket starkt parlamentariskt förankrad; de fem ingående partierna besatte tillsammans 165 av riksdagens 200 platser. Oppositionen bestod av 26 samlingspartister och
8 företrädare för det liberala folkpartiet. Samt
den då ensamme landsbygdspartisten Vennamo.
Många kombinationer är givetvis tänkbara.
En omständighet kan vara värd att notera: de
partier, som ingick i den gamla koalitionsregeringen, disponerar också i den nya riksdagen
en komfortabel, om än reducerad majoritet,
136 mandat mot 64. President Kekkonen kommer inte att försumma att påpeka detta.
Börsen och aktiesparandet
Aktiespararna i vårt land har fått genomgå en
uppskakande tid under de senaste två åren.
Konjunkturuppgången medförde under 1968
en på bred front fortskridande stegring av aktievärdena, som i januari 1969 övergick till en
markerad hausse. Den snabba värdestegringen
fortsatte – med tillfälliga smärre nedgångar –
fram till sommaren 1969. Under intryck av
den för svenska förhållanden extrema räntehöjningen och de drastiska kreditrestriktionerna bröts uppgången – ett nästan allmänt kursfall inleddes, som trots tendenser till återhämtning i början av hösten och vid årsskiftet hittills i stort sett fortsatt även under 1970. Kursstegringarna under 1969 har eliminerats eller
drastiskt reducerats; det är i huvudsak bara
ett mindre antal särskilt »starka papper», speciellt gynnade av högkonjunkturen, som nå-
gorlunda hävdat sin ställning.
Börskommentatorernas förklaringar till denna utveckling är många, ty de är legio. Utöver ränteläget och kreditrestriktionerna anförs kapitalflykt, ovilja att göra investeringar
inom landet, ovissheten om högkonjunkturens
varaktighet som tänkbara orsaker; som i grunden destruktivt verkande kraft anförs den förtroendekris, som den socialdemokratiska politiken föranlett.
Ur borgerlig synpunkt är börsreaktioner- 163
na oroande. I ett läge där den svenska industrien går för högsta varv dansar aktievärdena
upp och ner på ett sätt, som högeligen måste
oroa småspararna. Under de senaste två decennierna har vi fått ett utbrett aktiesparande,
bl a byggt på en mångfald aktiesparklubbar.
Denna inriktning av småsparandet har särskilt
för moderata samlingspartiet och folkpartiet
utgjort en anvisning om hur man skall kunna
skapa en demokratiserad spridning av ägandet
till produktionsmedlen. Ett utbrett aktieägande framstår i princip som ett vida överlägset
alternativ beträffande ekonomiskt medinflytande och delägande för det stora flertalet
medborgare än det fiktiva medinflytandet i ett
socialistiskt system genom representation via
byråkratiska toppskikt. Men skall parollerna
om ett direkt ägande i aktieägandets form vinna gehör, måste börsen fungera på ett bättre
sätt än nu. Eljest blir ägandedemokratin icke
politiskt trovärdig som alternativ till socialism.
De borgerliga partierna, likaväl som det enskilda näringslivet, har alltså starka skäl att
verka för reformer, som kan bidraga till att
göra aktieägandet mera attraktivt för det stora
flertalet sparare. Dessbättre har många börsintroducerade företag uppfattat sitt ansvar och
medverkat härtill genom att ge tätare återkommande och mera upplysande redogörelser
för företagens ekonomiska utveckling. På den
punkten återstår emellertid ännu åtskilligt att
göra. Företagen kan här göra en insats, som
både ligger i deras eget intresse och på längre
sikt sett har icke oväsentlig politisk betydelse.
Den nordiska familjen
Det har hänt åtskilligt på den nordiska fronten under den senaste tiden. ·För de många
människor, som alltid upplevt den nordiska
enheten som något naturligt, har trögheten
i utvecklingen av det nordiska samarbetet
ofta känts ~dslående. Det nordiska försvarsförbundet kunde inte realiseras och ej heller 50-talets planer på en nordisk tullunion.
164
Men Nordiska Rådet har funnits och trots
kritiken mot detta organ för att vara alltför
lösligt i sina former har genom dess försorg
utförts ett betydande praktiskt samarbete.
Därtill kommer andra glädjande ting: Island
är på väg in i EFTA och – vilket kanske
orättmätigt kommit en aning i skymundan –
Åland och Färöarna har upptagits i Nordiska
Rådet.
Både Åland och Färöarna är självstyrande
enheter. Frågan om Päröarnas representation i Nordiska Rådet väcktes 1967 genom
ett danskt regeringsförslag, och nästan omedelbart kom även Åland in i bilden. En kombinerad ämbets- och parlamentarikerkommitte tillsattes. Dess förslag om ordnaodet
av representationsfrågan trädde i kraft den
l januari i år. Därigenom får ländernas valda representation i rådet det utseendet, att
de fyra »stora» ländernas parlament väljer
18 ledamöter vardera och det isländska alltinget 6. Av den danska representationen
utses två ledamöter av Päröarnas lagting
och av den finländska en ledamot av Ålands
landsting. Landsstyret på Färöarna och landskapsstyrelsen på Åland utser därtill var sin
företrädare att ingå i representationen för
de exekutiva myndigheterna.
Det förtjänar att i korthet erinra något
om hur Päröarnas och Ålands autonomi fungerar. Att Ålands ca 22 000 invånare bygger
sitt självstyre på en ordning, som ytterst går
tillbaka till tiden strax efter första världskrigets slut, torde vara känt. Däremot är
kanske inte alla underkunniga om de faktiskt stora befogenheter som det åländska
landstinget har. Detta, som består av 30 ledamöter och som sammanträder drygt 60
dagar årligen, kan på intet sätt jämföras med
ett svenskt landsting. Inom ramen för självstyrelselagen har det exklusiv lagstiftningsmakt på en rad områden: undervisningsvä-
sendet, kommunalförvaltningen, vattenrätt,
hälso- och sjukvård, jordbruk, skogsbruk och
fiske, allmän ordning och säkerhet etc.
Landskapslagarna behöver inte stadfästas av
den finländske presidenten. Denne har vetorätt endast om en landskapslag går utanför
självstyrelselagens behörighet eller har med
»rikets inre och yttre säkerhet» att göra.
Päröarnas nuvarande självstyre går tillbaka
på »hjemmestyreloven» från 1948. Upprinnelsen till denna var en allvarlig kris mellan Färöarna och Danmark, sedan en majoritet 1946 i en folkomröstning på Färöarna
uttalat sig för skilsmässa från moderlandet.
De 38 000 invånarna har inte ett lika långt
gående självstyre som Åland. I egna angelägenheter lagstiftar lagtinget, men en lång
rad folketingslagar har giltighet också på
Färöarna. Ett uttryck för Päröarnas särprä-
gel är den partipolitiska bilden. Inte mindre
än sex partier delar på lagtingets 26 medlemmar. Ungefär jämnstora är socialdemokratiet (7), sambandspartiet (6), folkepartiet (6) och det republikanske parti (5).
Selvstyrepartiet och fremskridtspartiet har
vardera en representant. Socialdemokraterna och republikanerna betecknas vanligtvis
som arbetarpartiet och står varandra närmast i ekonomiska frågor men har aldrig
haft majoritet. I den viktiga nationella frå-
gan åter är socialdemokraterna och sambandspartiet de främsta anhängarna av samhörigheten med Danmark.
För både Färöarna och Åland har det varit angeläget att upptas i Nordiska Rådet.
Färöingarna hade hoppats på en självständig
och med de andra länderna likställd representation. De fick emellertid nöja sig med
den enda nu framkomliga praktiska lösningen. Detta erkännande från de övriga nordiska länderna av Ålands och Päröarnas särart går i linje med den lösning av minoritetsgruppers särställning, som så paradoxalt
kommit att prägla den ökade internationella
eller kanske snarare regionala samverkan.
I de stora sammanslutningarnas tid är det
lättare att få sådana krav beaktade än tidigare, då nationalstatens prestige ofta anbefallde restriktivitet. Detta bör också mana
till ökad eftertanke i invandrarlandet Sverige, där en del gjorts för att lösa de nationella minoriteternas anpassning till våra
förhållanden men föga eller intet har skett
för att stimulera bevarandet av dessa gruppers kulturella särart.
Splittring i politbyrån?
För inte länge sedan cirkulerade över hela
världen ett rykte om allvarlig splittring inom
Sovjetunionens politbyrå. Ryktena härstammade från partikretsar i satellitländerna, men de
dementerades i Moskva. Utan att gå in på
detaljer kan man dock säga att bakom Kremls
fasad råder vissa, kanske allvarliga, meningsskiljaktigheter vad beträffar val av väg ur ett
krisbetonat läge. De viktigaste indicierna är
att den XXIV partikongressen tydligen skjutits upp på obestämd tid. Man sammankallar
inte en sådan kongress, så länge enighet på
partitoppen inte råder.
Det ekonomiska resultatet för år 1969 var
otillfredsställande i Sovjetunionen, och produktionsplanerna uppfylldes inte på många
områden. Värst var läget för Sovjets sorgebarn- jordbruket. Visserligen varväderleksförhållandena i en del provinser ogynnsamma,
men det räcker inte för att förklara motgångarna. Avkastningen per har sjunker, och stora
arealer av sibiriska nyodlingar har inte infriat
förhoppningarna. Skälen är flera: bristfällig
mekanisering av jordbruket, otillräcklig tillgång på gödningsmedel och kanske också okvalificerad arbetskraft. Den senare sammanhänger med kolchossystemet Sovjet måste otvivelaktigt både göra stora investeringar i jordbruket och samtidigt reformera kolchoserna.
Även inom industrin har många branscher
svikit. Mycket tyder på att den sedan fyra år
pågående industrireformen oväntat nog har
spelat en negativ roll. Reformen byggde på
professor Liebermans teorier, vilka rekommenderade övergång till marknadsekonomins
165
principer med vinst, förräntning av kapital och
upplösning av centralplaneringssystemet. Detta kunde realiseras genom att industriernas
direktioner skulle få en betydande grad av
självständighet, d v s ekonomisk makt. På den
punkten sprack reformen och stoppades på
halva vägen. Partiapparaten vägrade att avstå
från sin del av den ekonomiska makten, utgående från principen att partimakten är total,
odelbar och utgör ett monopol. Det uppstod
alltså starka slitningar mellan partiapparaten
och teknokraterna. Stridens centrum var Gosplan, centralplaneringsnämnden, som utgör en
av de viktigaste organisationerna i kommunistsystemet. Se>m resultat gav inte heller industriproduktionen den väntade ökningen.
Nu pågår en debatt i Sovjet, som delvis
skymtar i tidningarna, där också alla dessa ekonomiska problem dryftas. Därav förefaller det
framgå, att regimen endast kan finna på en
patentmedicin, nämligen ökad arbetseffektivitet. Men det är svårt att öka arbetseffektiviteten då industrierna endast kan otillräckligt
moderniseras.
Bilden kompletteras med en annalkande
kris på råvaruområdet. Sovjetryska råvarukällor, vilka under efterkrigstiden försörjt hela
sovjetblocket, börjar sina. Det finns stora nya
fyndigheter av olja, malm och kol i landets
avlägsna delar i öster. Men för att kunna exploatera dem behövs investeringar, som för
närvarande överstiger sovjetblockets finansiella
kapacitet. Ett nytt problem uppstår om man
försöker att i detta sammanhang engagera kapitalet från industrialiserade västmakter. En
sådan lösning innebär nämligen i längre perspektiv ändringar i Sovjets utrikespolitik.
Nordek för sista gången?
President Kekkonen valde att dödförklara
Nordek inför den församlade nyvalda riksdagen i Finland. Tillfället var ett solennt sådant,
värdigt det avlidna projektet. Inom alla de
nordiska länderna hade grupper av tjänstemän
166
lagt ned ett enormt arbete på att penetrera
problemen, som var många. De politiskt ansvariga inom regeringarna hade sammanträffat och förhandlat. Svårigheter hade undanröjts, misstro hade övervunnits, kompromisser
hade givetvis ingåtts, verkligt stora och åtminstone för den svenska partnern kostsamma
överenskommelser hade nåtts. Allt detta hade
blivit gjort för att stärka Norden som helhet
och som en ekonomisk enhet inför en oviss europeisk marknad. Slutligen hade regeringarna
blivit överens och förklarat sig villiga att underteckna. Den finländska regeringen hade
fattat samma beslut: den hade fått särskilda
medgivanden och skaffat Finland ovanliga
förmåner. Finlands president hade säkerligen
följt förhandlingarna i detalj. När allt var färdigt, strök han ett streck över alltsammans.
Varför passade inte Nordek? Ingen har
ifrågasatt Finlands vilja till neutralitet lika litet som Sveriges vilja att stå utanför militära
blockbildningar. Men båda länderna har kunnat gå med i Efta, tillsammans med Natoländer utanför Norden. I fallet Nordek var det
blott fråga om nordiska länder, alltså, förefaller det, en mindre riskabel konstellation. Konsekvensen av hr Kekkonens handlande vore
egentligen att Finland borde ge upp sitt deltagande i Efta.
Det enda konkreta, som förekom i hr Kekkonens tal, var hänvisningen till »den nya situationen i EEC-frågan». Vad som var nytt
och vad som ej varit välkänt under Nordekförhandlingarna blev ej omtalat, kanske beroende på att något sådant inte fanns. Hur Nordek påverkade inrikespolitiken och särskilt centerpartiet nämnde den finländske statsmannen
ej heller.
Man bör, sade presidenten, fästa uppmärksamhet på »i vilket sken saker framstår». Man
bör, förefaller det, ej heller kasta sten när man
sitter i glashus. Ty det enda sken som framstår efter hr Kekkonens tal är skenet av att
Sovjetunionen, direkt eller indirekt, inlagt ett
veto och därmed blandat sig i Finlands ekonomiska politik. Men så lär ej vara fallet. Att
man i Moskva noga följt Nordekförhandlingarna för att se till att handeln med Sovjetunionen ej skulle bli diskriminerad är en annan och helt naturlig sak.
Efter det finländska beslutet utgavs i Helsingfors en kommunike, där det förklarades att
presidentens uttalande ej åsyftade hr PaJmes
resa till Bonn och ej heller hr Langes resa till
Bryssel. Nej, det vill man gärna tro. Sveriges
statsminister behöver ej fråga hr Kekkonen om
lov vart han reser. Han gör t o m klokt i att
ej följa hr Kekkonens råd. Ty om ryktet talar
sant, fick hr Palme vid sitt besök i Helsingfors
för någon tid sedan av Finlands president upprepade och enträgna uppmaningar att snarast
resa till Moskva.
SoM ~~ cli:.R BARt-l , ~R ~W\
$0Cie1Ll ~~~Tf\TER \liTA •••
Samhällstillvänd geografi
167
. .,

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner