Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Värnpliktsriksdag
Med en fryntlig överbefälhavare, general
Rapp, som staffagefigur krävde den nyss
avslutade värnpliktsriksdagen bl a femdagarsvecka och rätt för värnpliktiga att vägra utföra i tjänsten givna order. Detta är det
senaste tillskottet till angreppen mot vårt
försvars trovärdighet som fredsbevarande
faktor. Beträffande det första kravet – som
bekant måste man nu kräva; att föreslå nå-
gonting är hövligare och tyder på en reaktionär livsuppfattning – kan det vara nog
att erima om att de nazistiska och fascistiska staterna plägade inleda sina överfall söndagsmorgnar, långfredag inte att förglömma.
Är det något som tyder på att de skulle ändrat taktik nu?
Låt oss i stället mot bakgrund av angreppen på de hårda och meningslösa fordringar
på disciplin, som våra värnpliktiga dagligen
utsätts för, se på hur den militära disciplinen i Sovjetunionen utövas. Ingenting finns
ju att lära hos demokratierna i väst, medan
det socialistiska systemet inom detta frihetens bålverk är målet för de flesta av våra
bild-, förlåt samhällsstormare. Exempel kunde lika gärna ha valts från Kuba eller Kina,
där enligt ordförande Mao »makten utgår
ur gevärsmynningen». Märkligt nog går i Sovjetunionen kraven i motsatt riktning mot
här hemma.
Vad säger då det sovjetiska tjänstgöringsreglementet? Jo, att varje order av en överordnad är den underlydandes lag. I strafflagen för krigsmakten straffas i fredstid orderbrott med fängelse i ett till tio år. Vad
straffet är i krig behöver inte sägas. Värnpliktiga och stamanställda upp till sergeants
grad, som för disciplinbrott i fred dömts till
fängelse i mellan tre månader och två år,
kan dessutom dömas att lika lång tid tjänstgöra vid straffbataljon. Sedan denna tjänstgöring fullgjorts, har den dömde att vicj
sitt förband slutföra återstående del av sin
ordinarie tjänstgöringsskyldighet.
I nu gällande strafflag för krigsmakten,
fastställd i december 1958, har straffen
skärpts i jämförelse med förhållandena under Stalins tid. Det kan också noteras, att
straff nu utmätes betydligt hårdare mot alla
brott mot lydnadsplikt, disciplin och ordning
samt för vägran att fullgöra vapentjänst. Vapenvägrare anses vara sinnessjuka och införpassas på sjukhus tills de kommit på bättre tankar, utan tvivel med hjälp av milt
<Övertygande psykiatriska åtgä;rder. Vapenvägraren uppmuntras av kommunisterna endast i andra länder, där människor av motiv,
som ibland förefaller egendomliga, hur etiskt
högtstående de än kan vara, gärna följer
signalerna.
Enligt tjänstgöringsreglementet för Sovjetunionens väpnade styrkor har varje chef
rätt att begagna tvångsmedel, även bruk av
vapen, för att upprätthålla ordning och disciplin. Detta gäller både i krig och i fred.
Reglementet understryker särskilt, att detta
inte bara är chefens rätt utan också hans
plikt.
Lenin har skrivit, att hård disciplin är nödvändig för Sovjetunionens väpnade styrkor
och att denna disciplin måste vara hårdare
och konsekventare än i kapitalistiska stater.
Kanske har våra vänsterradikaler läst detta och gripits av medlidande med den ryske
soldatens hårda lott. Om vi, så resonerar de,
försämrar vår disciplin ytterligare, kan Sovjetledningen t ex minska det högsta straffet
för lydnadsbrott i fredstid till nio i stället
för tio års fängelse och ändå bibehålla önskad socialistisk överlägsenhet. statsminister
Palme reser nu till Sovjetunionen, två år
efter inmarschen i Tjeckoslovakien, där lä-
get normaliserats, d v s allt är tyst. Kanske
han kunde ta upp disciplinfrågan med sina
värdar och med hänvisning till det lyckade
experimentet här föreslå dem att organisera en värnpliktsriksdag i Moskva. Säkert
är att han därmeJ skulle få sina värdar
på gott humör.
Partibok i polisen
Det har varit en inom alla de demokratiska
partierna vedertagen grundsats att polis (och
militär) som korporationer skall stå vid sidan
av partipolitiken. Man har uppfattat detta som
en konsekvens av principen att rättsväsendet
såsom sådant icke får indragas i de partipolitiska maktapparaterna. Hos oss i Sverige återgår denna princip ytterst på kungamaktens tidigare uppgift att stå såsom opartisk medlare
mellan kämpande intressegrupper den
kungliga jurisdiktionens män fick då icke
misstänkas för partiskhet.
Som alla upphöjda principer trampades
även denna under fötterna från tid till annan.
Men grundtanken övertogs i vår nutida demokrati och har varit vägledande för partiarbetet. Hittills har intet parti offentligen bildat
egna organisationer inom polisen. Detta har naturligtvis inte inneburit att poliserna ej skulle
få vara engagerade i partipolitiskt arbete.
Många har varit det – men i sin egenskap av
privatpersoner och därvid tillhörande sedvanliga territoriella partipolitiska församlingar.
Mot denna för demokratiens trygghet vä-
sentliga princip har nu socialdemokraterna
förbrutit sig. I dagarna har det på initiativ av
en ombudsman i Stockholms arbetarkommun
bildats en socialdemokratisk polisförening i
Stockholm. Sammanställer man detta med förslaget om begränsaodet av lagrådets funktioner – i praktiken dess avskaffande – ·och justitieministerns partibelöningar vid tillsättande
av avdelningsordförande i Stockholms rådhusrätt blir det dags för onda aningar. När en regim börjar utvecklas i riktning mot partidiktatur brukar som ett brev på posten komma en
infiltration i rättsväsendet sammankopplad
med försvagaodet av bestående rättssäkerhetsgarantier.
Nu kan det naturligtvis sägas att åtgärderna
i fråga inte är så farliga utan mest kan tillskrivas de socialdemokratiska polisernas ovisa
partinit – kanske i hopp om bättre befordran –
liksom hr Geijers dåliga omdöme. Vad domar- 115
utnämningarna i Stockholm gäller har han ju
också tvingats att hastigt taga ett steg tillbaka
efter konfrontation med Sveriges Juristförbund. Attacken mot lagrådet torde vara ett
arv, som hr Geijer övertagit från sin företrä-
dare hr Kling, den där djupt harmades över
att hans propositioner i lagfrågor ofta blev
malträterade ur juridisk-teknisk synpunkt av
lagrådet, därför att lagtexterna var så illa
skrivna.
Men ändå finns det skäl att se upp. Vad blir
följden om de andra partierna bildar egna polisföreningar? Socialdemokraterna kan ju inte
tillåtas ha privilegium på denna form av politiskt arbete. Tydligen en partipolitisk maktkamp inom polisorganisationerna. Vad blir vidare följden om hr Geijers fjäskande för tidens
extrema vänsterläror om juristernas ·oförmåga
att skapa balanserade konfliktlösningar genom
opartisk avvägning mellan intressegrupperna
– eftersom dessa jurister medvetet eller omedvetet är den s k borgerliga hegemonins exekutivorgan – tager sig fortsatta uttryck i partipolitiska utnämningar inom domarkåren, eller
inom rättsväsendet över huvud taget? I vart
fall en svår förtroendekris i svenskt politiskt
liv – i värsta fall ett steg bort från demokratiskt styrelseskick.
De sista dagarnas patrioter
I den gruvliga salva, som riksbankens valutastyrelse – med en majoritet av 4 mot 3 –
nyligen avlossade mot direktör Victor Hasselblad för hans påstådda valutabrott fanns ett
förtjusande tonfall av 1800-tals nationalism.
»Denna spekulation … visar en mycket grav
brist på solidaritet med hemlandet, som dock
är det land där han kunnat bygga upp sin
förmögenhet.» Eftersom Hasselblad såvitt hittills visats icke gjort annat än följt gällande
författningar skulle valutastyrelsens majoritet
kunna råka illa ut; det finns fortfarande lagligt skydd mot ärekränkning här i landet. Det
blir intressant att se om någon till sist väcker
åtal (och i så fall vilken sida) .
116
För stunden kan det vara tankeväckande att
något dröja vid det drag av extrem nationalism i socialdemokratisk färgläggning, som blivit en, väl icke logisk, men emotionell konsekvens av den svenska socialdemokratiens
veritabla förföljelse av kapitalägarna. Särskilt
vackert har detta drag hos de forna internationalisterna framträtt i Aftonbladet; tidningen inledde månaden mars med att citera den
siste lantmarskalkens sista tal vid ståndsriksdagens avskaffande år 1866: »Lagar kunna
förändras, rättigheter kunna upphöra, men
kvar står plikten mot fäderneslandet …».
»Nu», menar Aftonbladet, »skulle han ha
kunnat fatta sig kortare: ‘Där jag har vinst att
hämta, där är mitt fädernesland.’ Nationalstaten har», fortsätter tidningen, »blivit kapitalstat. Det konkreta begreppet fäderneslandet
har ersatts av en ekonomisk eller ideologisk
definition. Trohet kräver man bara av andra
klassens medborgare; polismilitär och löneslavar.»
Vi skall inte grubbla för mycket över hur
valutastyrelsens majoritet och dess närstående
tidning kan förena sin attityd av isolationistisk
nationalism med u-landshjälp och annan internationell solidaritet i denna internationalismens tidevarv. Förmodligen blir övernationella myndigheter och multinationella företag
acceptabla först när de styrs av socialistiska yrkespolitiker.
Vi skall i stället bara erinra om att man
inte kan ena dagen överösa kapitalägarna med
glåpord av typen utsugare och profitörer, och
hota med konfiskation eller ekonomisk omyndigförklaring, för att nästa dag, om de använder sin lagliga rätt att hellre investera utomlands, beskylla dem för bristande nationell ansvarskänsla. Socialdemokraterna vägrade på sin
tid att militärt försvara »det befästa fattighuset». De borde då kunna förstå om kapitalägare och företagare icke entusiasmeras av
uppgiften att tjäna pengar åt en stat, som alltmer präglas av ett socialistiskt enpartivälde.
Men så besynnerligt är vi människor beskaffade att socialdemokratiens ideologiska tvärvändning från vidsynt internationalism till
trångsynt nationalism av dem själva tycks upplevas som en helt naturlig och rättfärdig reaktion. Får vi emellertid i all vänlighet erinra
Aftonbladet, som åtminstone har ett försonande drag, nämligen sin strävan att på söndagarna krydda texten med uttryck för litterär beläsenhet, om dr Johnsons ord: »Patriotismen
är en skurks sista tillflykt.»
Studentens lyckliga da’r
De flesta i den äldre generationen erinrar sig
förmodligen sin ungdoms folkskolor med blandade känslor. Det var oftast monumentalbyggnader i tidens dystra kasernstil; i de
oändliga korridorerna radade klassrummen
upp sig i själsdödande likformighet. Både skolbarn och lärare kunde uppleva trycket från
denna rigida kollektivmiljö som plågsamt.
Men i fattigsamhället måste mycket ont fördragas. Byggnadssättet var effektivt – man
fick på billigaste sätt fram de lokaler, som
behövdes.
Numera bygger man sällan skolor så. De utformas i regel som mindre enheter, omsorgsfullt inplanerade i natur- och kulturmiljön.
Vägledande är en strävan att ge trivselkänsla
och naturkontakt. Forna tiders skolkolosser fö-
revisas – tillsammans med 1800-talets cellfängelser och sekelskiftets kaserner – som avskräckande exempel på vart bristande ekonomiska resurser och otillräckliga socialpsykologiska insikter kunde leda. Vi lever nu, kan
samhällstillvända lärare säga till sina lyckliga
skolbarn, i en bättre värld. Vårt samhälle är
rikt och vetenskapens framsteg gör det möjligt att bygga så att människornas humanitä-
ra behov tillgodoses – inte bara krassa effektivitetssynpunkter. Vi vet att människorna inte
far väl av att trängas och stressas i hopklumpande massor. Därför decentraliserar vi, och
försöker bygga upp en så estetiskt tilltalande
skolmiljö som möjligt.
De unga bör glädja sig så länge de kan. Bor
de i Stockholm och fortsätter de att studera
kommer många av dem att hamna i Stockholros universitets blivande stolthet – universitetsstaden i Frescati. Där får de tiilsarnrnans
med ca 30 000 andra ungdomar uppleva vår
tids motsvarighet till 1920-talets folkskolekasemer.
Ute i Frescati kommer sex skyskrapor av typ
höghusen på nya Norrmalm att suga upp de
tusentals rum, som ett stort universitets otaliga institutioner behöver. I en sammanbindande jättelänga kommer de 10000-dena att få sin
undervisning i ett hav av lärosalar och seminarielokaler. Måtte ljudisoleringen fungera.
Trots aii välmenande planering med affä-
rer, cafeterior och trivselanläggningar av alla
de slag är det att befara att lärare och studenter kommer att vantrivas. Modern socialantropologisk forskning tyder rentav på att en
sådan kolossalmiljö kan få direkt destruktiva
verkningar, att den kan komma att skada studieintresse och självdisciplin hos eleverna lika
väl som entusiasmen för forskning och undervisning hos lärarna.
Universitetets myndigheter kämpade på sin
tid för en decentraliserad organisation i Stockholrns innerstad. Huruvida teknokraterna i
Byggnadsstyrelsen influerats av vår tids största
skräckbyggnad – Moskvauniversitetet – är obekant. De sade i varje fall obevekligt nej och
föreskrev utflyttning till en s k samlad lösning
av lokalfrågorna – ett av de otaliga exemplen
på att miljö kan förstöras inte bara genom att
föröda natur utan också genom att forma sarnhällsmiljön på fel sätt. Nu är det för sent; från
i höst kommer lämmeltågen av studenter att
korsa Stockholm på väg till eller från sitt gigantiska Iä~domstempel. Fram till mitten av
1970-talet får de åka buss. Tunnelbanan till
Frescati blir inte färdig förr. Ungefär samtidigt blir det stora centralbiblioteket i Frescati
klart. Intill dess får de åka desto oftare, nämligen för att få tillräcklig tillgång till böcker.
Tiden och tjänstemännen
Socialdemokraternas fientliga attityd mot
tjänstemä_nnen uttryc_k!e~— -~_llsynt brutalt i
117
nr l av regeringens ideologiska språkrör Tiden. Där stod bl a att läsa: »Den produk- ‘ri.vitetsstegring som redovi::;~des ovan har
möjliggjort för den akademiska överklassen
och tjänstemännen att i olika grad leva det
goda livet; meningsfuiit och ansvarsfyllt arbete, inflytande, makt och ekonomiskt oberoende. För arbetarna har produktivitetshetsen lett till förnedrande tidsstudier och ackordssänkningar. Privilegieklyftan rneilan de
som lever det goda livet och de, som får
göra de största uppoffringarna för att driva
fram välståndsökningen, börjar ailtmer framstå som outhärdlig.»
Det var denna tirad – ehuru bland många
andra – som fick SIF:s verkstäilande direktör Arne Nilstein att slå näven i bordet.
Kraftfullt bemötte han socialdemokratins
ständiga skall på tjänstemännen. Denna reaktion föranledde i sin tur statsminister Olof
Palme att i ett brev ta avstånd från de ovan
återgivna formuleringarna. Och i nr 2 av
Tiden gör redaktionen ett ytterst valhänt
försök till bortförklaring av sina tidigare klavertramp. Vi har, heter det nu, »självfallet inte riktat kritik mot tjänstemannarörelsen, än mindre mot SIF». I fortsättningen
hävdas att man är medveten om existensen av lågavlönade tjänstemän, men att
många av dem, »speciellt med akademisk
utbildning», fortfarande lönemässigt och när
det gäller anstäilningsvillkor »intar en privilegierad stäilning jämfört med arbetarna».
Hr PaJmes brev· och Tidens krystade reträtt gör ett minst sagt oäkta intryck på alla
dem som erinrar sig de oavbrutna kanonaderna mot tjänstemännen från LO och socialdemokratin. Tjänstemännen är medvetna om · att de ingenting gott har att vänta
från regeringen. Men denna är på samma
gång orolig över de viktiga marginalväljargrupper som finns bland tjänstemännen.
Därför är det naturligtvis inte omsorgen om
dessas levnads- och arbetsförhåBanden som
ligger bakom hr PaJmes avståndstagande .och
118
Tidens reträtt. Det är ren och cynisk valspekulation, ingenting annat.
Men denna taktik är väl värd att misslyckas. Tidens formuleringar skall inte glöm- ·
mas bort. De speglar nämligen socialdemokratins verkliga ansikte.
Pärmar fiir årgång 1969
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-21 00 49, eller genom insättning av kronor 9: – (inkl. moms och porto) på postgiro 7 27 44.
i
l
l
Å~SA GÖR ‘-11 C”l: GOt’4ARt\
TlLL HU’/Ut>PE.R~Oti
l H~Mltl ~
Modern teater

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner