Dagens frågor
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
~-~—– ————–
Dagens frågor
Sköna själar
Statens försök med Riksutställningar är en
verksamhet som i allmänhet rönt en positiv
uppmärksamhet. Den startade 1965 med
landsantikvarie Gunnar Westin som chef.
Syftet är främst att ”bedriva vandringsutställningsverksamhet med konst samt kultur- och naturhistoriska föremål” för att,
som det heter, ”bredda kulturmiljön och
förbättra den kulturförmedlande verksamheten”.
Den kanske största framgången hittills
har Riksutställningar upplevt med ”Multikonst”, ett distributionsexperiment med serietillverkad konst, som säkert betytt mycket för i synnerhet de många små orter landet runt, där utställningsverksamhet tidigare knappast förekommit. Besökssiffran
uppgick till omkring 350.000, vilket ger
belägg för ett stort intresse från allmänhetens sida. Åtskilliga andra utställningar har
också haft stora framgångar.
Måhända har de ansvariga för Riksutställningar slappnat i vaksamhet och omdöme i takt med framgångarna. Eller också
är de helt oskuldsfulla i politiska sammanhang. Att de många förtjänstfulla medarbetarna helt plötsligt skulle ha drabbats av
en allmän vänsterhysteri, är en slutsats som
ligger förolämpningen alltför nära. Vilken
förklaringen än är, kvarstår dock för Riksutställningars vidkommande, att verksamheten på sistone blivit föremål för en i hög
grad negativ uppmärksamhet. Man har
nämligen haft det dåliga omdömet att direkt ställa sina resurser till den extrema
vänsterns förfogande. Detta sker dels i en
s k satellitutställning, ”Den rike mannens
bord”, med den inte alldeles okände hr Gö-
ran Palm som en av de båda upphovsmännen. Än värre är emellertid den nu allmänt
bekanta större utställningen ”Sköna stund”.
Den textkatalog, som åtföljer ”Sköna
stund” är tvivelsutan en vänsterextremistisk propagandabroschyr, som ställer det
mesta av vad vi hittills skådat i den vägen
i skuggan. Det förvånar knappast, att katalogen har Aftonbladet som mönster både
innehållsmässigt och layoutmässigt. I vad
som uppenbarligen skall uppfattas som en
”ledare” anges tonen, och fortsättningen är
början lik.
Vi får veta allt om den tredje världens
elände i enlighet med Georg Borgströms
omdiskuterade version, som knappast visat
sig stämma med verkligheten. På den negativa sidan ställs helt följdriktigt näringslivet, enkannerligen det svenska, och USA.
Man blir ”skrämd” av näringslivets agerande i den tredje världen, heter det: ”avskedanden av fackföreningsledare, svältlöner
till arbetarna, intimt samarbete med rasistiska, diktatoriska regimer hör till ordningen …” La:mco ägnas särskild uppmärksamhet och kritiseras lika infantilt som på
sin tid i Roland Hjeltes beryktade TV-program. Självfallet nämns inget om de många
genmälen, som senare helt vederlagt lögnpropagandan mot företaget. Cabora Bassa
och Asea får naturligtvis också sin beskärda del av fördömelsen. USA ägnas några
giftdrypande sidor, medan i stället vietcong-FNL och Nordvietnam ägnas en devot
hyllning. De s k befrielserörelserna utgör
det största ”hoppet” i den tredje världen
och en rad företeelser, som nu blivit något
av fetischer i vänsterreligionen, får sin del
av lovsången: Kommunist-Kina, den ”kollektiva kulturen”, Kuba, Frelimo – rebellrörelsen i Mocambique samt – mera ovanligt – kommunismen i den indiska delstaten Kerala.
Om ”kapitalismen” och särskilt det
svenska näringslivet utgör roten till allt
ont, befinner det sig dock i ett gott sällskap – med LO! Den svenska fackföreningsrörelsens främsta uppgift anges nämligen vara ”att hålla arbetarnas krav nere”
och ”att stödja storföretagens utsugning av
svenska arbetare och folket i länder med
reaktionära regimer. Överhuvudtaget är, sä-
ger man, svenskarna tydligen inte mycket
att hoppas plt. Vi är allesammans kapitalister. Det är bara en grupp i det svenska
folkhemmet, som inger förhoppningar inför framtiden, nämligen ”den del av vårt
folk, framför allt ungdomen, som ställer sig
bakom FNL:s kamp mot USA och som
slås ned av vår politiska (sic!) polis …”
Än mera belägg för författarnas apolitiska syn, för hur fjärran de står från den
svenska demokratien, får vi i en passus, som
över en kam utdömer samtliga svenska politiker: ”Sverige hjälper säger politikerna.
Det är ett djävulskt hån mot alla de svältande människorna i världen.”
Propagandan är som synes av grövsta kaliber och saknar varje finess. Den är som
beställd från Peiping, och inte ens hr Hermansson torde kunna räkna på några sympatier bland textskrivarna. Vilka är det som
står bakom aktionen? Det finns vid sidan
av en nordvietnamesisk kommunist endast
två namngivna skribenter; inte oväntat är
de Göran Palm och signaturen dr Gormander, bägge väl etablerade till vänster om
vänstern. Ansvarig för spektaklet är konstnären Ulf Lauthers. I övrigt uppräknas
ett antal mindre storheter, hemmahörande inom mao-vänstern, bl a en spanjor,
som tidigare utmärkt sig vid vänsterextremisternas angrepp på institutionen för statskunskap vid Stockholms universitet i våras
samt vid den s k kårhusockupationen.
Det förvånar inte att LO känt indignation över angreppet på den svenska fackföreningsrörelsen, inte heller att näringslivet förhållit sig passivt. På den sidan tycks
man av någon oförklarlig anledning ha vant
sig vid att vara vänsterextremisternas speciella slagpåse. Det skulle inte skada med
en organiserad upplysningskampanj för det
svenska näringslivets och landets legitima
intressen.
Från myndigheternas sida tycks man an- 7
se, att det mesta är i sin ordning. Hr Löwbeer i skolöverstyrelsen nöjer sig med att
varna för ensidigheten och uppmanar de
enskilda lärarna att lägga begreppen till
rätta för de skolklasser, som besöker utställningen. Någon hjälp till dem med material etc ställs dock inte i utsikt. Och allt
vad utbildningsminister Palme hade att förmäla på en fråga av hr Nordstrandh (m)
i riksdagen var, att det inte ens mot så
extrema grupper som den aktuella kunde
bli fråga om någon censur.
Ingen har dock begärt censur. Det står
självfallet var och en fritt att inom lagens
gränser få förkunna sin mening. Men onekligen är det litet väl mycket begärt, att grov
antidemokratisk och kommunistkinesisk
propaganda skall få finansieras över statsbudgeten. På Riksutställningar borde det
kravet kunna ställas, att klavertrampet inte
upprepas – kanske är en omorganisation
av ansvarsfördelningen inom företaget på
sin plats – och likaså att man snarast drar
in utställningen. skulle detta inte ske, vilar
ansvaret på de städer och kommuner, som
står i tur att ta emot utställningen; den
skall enligt planerna fortgå till 1970. Man
vill hoppas, att de skall följa Lunds föredöme och säga, att sådan propaganda vill
de inte ha något att göra med. Så skulle
ändå hut gå hem till slut!
Regeringen och Hanoi
Regeringens beslut att erkänna Nordvietnam och att upprätta en ambassad i Hanoi
framsdr som så mycket mera egendomligt,
som Sverige därmed är det enda land i
Västvärlden som vidtagit en sådan åtgärd.
På nytt har blivit demonstrerat, hur starkt
regeringen Erlander låtit svensk utrikespolitik påverkas av och rent av bindas vid
de kommunistiska öststaternas. Om svensk
neutralitet kan numera svårligen talas med
övertygelse. Regeringens agerande i höstas
8
under den tjeckoslovakiska krisen, tidigare
också rörande Sydvietnam och nu i fallet
Nordvietnam tyder på något helt annat.
Utrikesminister Nilssons förklaringar
föreföll, för att använda ett parlamentariskt tillåtet uttryck, icke helt trovärdiga.
Att erkännandet skulle ha gjorts i fredens
intresse är minst sagt att felbedöma verkningarna. Den ena av de förhandlande parterna i Paris ansåg sin position där ha blivit stärkt genom åtgärden, medan den andra ogillade den. Ett så utpräglat partitagande kan omöjligt bidraga till en medling, och detta vet naturligtvis utrikesministern mycket väl. Hr Nilsson sade sig
vidare tro att USA ej skulle reagera negativt, medan han i själva verket måste ha
varit säker på att reaktionen skulle bli just
sådan den blev. Att det nu skulle bli lättare
att vidtaga humanitära hjälpåtgärder i
Nordvietnam är slutligen helt orimligt.
Hjälpen förbereds internordiskt, och de
övriga nordiska regeringarna var icke ens
underrättade om det svenska ensidiga ställningstagandet.
Att beslutet fattades så brådstörtat, att utrikesnämnden ej fått veta om det i förväg,
är endast ett uttryck för nonchalans och
för ovilja till samförstånd med de övriga
demokratiska partierna. Samförståndet etablerades i denna fråga endast med kommunisterna.
I detta att handlingen skedde så brådstörtat ligger emellertid förklaringen till
den. Det har meddelats, att beslutet fattades efter ingående överläggningar mellan
stats- och utrikesministrarna samt statsrå-
det Palme. Man hade som bekant i valrö-
relsen och tidigare gjort åtskilliga eftergifter åt vänstern inom sitt eget socialdemokratiska ungdomsförbund. Man kunde vänta krav från detta håll på något spektakulärt steg, som skulle framhäva vår radikalism. Ett erkännande av Hanoi, med alla
olägenheter som detta för med sig gentemot utlandet, beräknades tillfälligt kunna
tillfredsställa kritikerna. Hr Palme själv
var dessutom som bekant engagerad i den
nordvietnamesiska frågan. Men om erkännandet skulle ske, måste det komma omedelbart. Hr Nilsson vågade icke så till den
grad utmana den nya regeringen i USA, att
han gjorde en dylik demonstration omedelbart efter president Nixons tillträde. Däremot bedömde man att president Johnson
kunde tåla en örfil till.
Framtiden får visa om beräkningen varit
riktig. Ty utrikespolitik brukar i västerländska stater föras i samförstånd mellan
olika partier och i varje fall i hela landets
intresse. Hos oss har detta ej skett. Det
var snävare intressen än Sveriges som av
allt att döma tyngde mest under regeringsmedlemmarnas överläggningar.
Peking och Paris
Fredsförhandlingarna i Paris har gått sin
mycket stilla gång. I några månader har
den enda punkten på föredragningslistan
varit om de numera fyra delegationerna
skall sitta ned vid ett avlångt bord mitt
emot varandra eller vid ett kvadratiskt. Ett
kompromissförslag, att man skulle arrangera ett runt bord, avvisades länge.
Hur meningslöst detta än kan förefalla,
var det i själva verket endast ett uttryck för
att förhandlingarna väntade på att den
viktigaste partnern skulle bli förhandlingsduglig. President Johnson drog sig tillbaka
i januari och hans chefsförhandlare med
honom. Om de mot all förmodan i sista
minuten hade nått ett resultat, skulle den
nye presidenten ha accepterat detta? Frå-
gan är inte endast akademisk. I det läge,
i vilket USA befunnit sig mellan två presidenter av olika partitillhörighet, har inga
avgörande beslut kunnat fattas. Ryssarna i
Kreml har förstått detta. President Johnson
gjorde i december ett försök att få en inbjudan till ett toppmöte. Han möttes av
ointresserade avböjanden.
Också kineserna har varit väl medvetna
om att kontinuiteten saknats i amerikansk
utrikespolitik under USA:s presidentinterregnum. De har gjort sig beredda att undersöka vad som skall komma. Alltså har de
föreslagit, att de sedan en tid tillbaka avbrutna samtalen i Warszawa mellan deras
och USA:s ambassadörer skall återupptagas. Denna begäran framställdes i början
av december 1968 men avsåg februari 1969.
Då är den nye presidenten installerad, och
enligt uppgift avser han att sköta sin utrikespolitik själv.
Mr Nixon har som alla amerikanska politiker, som ställt upp i ett val, varit tvungen att vara starkt kritisk mot tanken på
en avspänning i förhållandet till Kina. Men
han har också förklarat, att man bör hålla
alla fönster öppna, med mera sådant. Kineserna vill tydligen undersöka vad detta kan
innebära.
Och Kina har märkligt nog i ett avseende ett utmärkt förhandlingsläge. Det
är väl känt, att kineserna varit synnerligen
kritiska mot Nordvietnams Ho Chi Minh
därför att denne, på rysk inrådan och med
Sovjetunionens stöd, gett sig in på att förhandla i Paris. På sistone har dock Peking
antytt att man där kan ändra sig. Kineserna vill tala med USA, har de sagt, om
koexistensens villkor. Men detta kan inte
bara röra samlevnaden mellan kineser och
amerikaner. Vietnam ligger närmare, och
där har båda makterna intressen. Om Kina
nu skulle övergå till att stödja och påskynda fredsförhandlingarna, skulle kineserna
göra sig högst förtjänta i Washingtons
ögon. De skulle ha bidragit till att få slut
på ett impopulärt krig. Och kineserna själva måste finna det fördelaktigt att få deltaga i en överenskommelse, vilken till sist
genomförs vare sig de vill det eller inte.
Men om Peking på så sätt skulle ge nå-
9
got, har man också rätt att begära något.
Önskelistan är stor. Frågan om representationen i FN kommer upp varje år och måste till sist lösas. Formosas pretentioner på
att vara det enda rätta Kina är oförändrade och tills vidare stödda av USA. I den
frågan kan en jämkning komma att ske.
Andra exempel finns. Och till en början
kan man alltid taga upp vissa kulturella
förbindelser, eller finns det ett handelsavtal
att främja, vilket vore av allra största intresse för det amerikanska affärslivet.
I väntan på allt detta har man i Paris
förhandlat i månader om hur förhandlingsbordet skulle se ut.
Realistisk nordism?
Utanför Nordens gränser ter det sig ofta
naturligt att betrakta de nordiska länderna
– ”Scandinavia” – som en enhet. Det kan
inte heller förnekas, att det praktiska samarbetet noterat många och stora framgångar. Lagstiftningen är så harmonierad, att
det inte utan skäl har hävdats, att skillnaderna mellan de nordiska länderna i
många avseenden är mindre än exempelvis
mellan delstaterna i USA.
Samtidigt har emellertid nordismens fö-
respråkare också fått notera många bittra
besvikelser. Tanken på ett skandinaviskt
försvarsförbund efter andra världskriget visade sig omöjlig att genomföra. Danmark
och Norge ansåg sig inte inom ramen för
en nordisk försvarspakt kunna få de garantier, som NATO kunde erbjuda. I försvarspolitiskt hänseende kom de båda västrespektive östnordiska blocken att vandra
skilda vägar. Inte heller visade det sig möjligt att på 1950-talet förverkliga planerna
på en nordisk tullunion. De nordiska länderna var oförmögna till den generositet
och det tänkande i större perspektiv, som
utgjorde förutsättningar för ett sådant samgående. Först inom EFTA blev det möjligt
10
att på allvar utveckla den ekonomiska gemenskapen.
Behövs överhuvudtaget en fast institutionaliserad nordisk gemenskap? Blir inte en
sådan under alla omständigheter för liten?
Är det inte tillräckligt att så sakteligen fortsätta på den inslagna vägen, att inom Nordiska rådets ram successivt genomföra en
ram praktiska samarbetsformer?
Känslan av gemenskap bland de nordiska
folken är utan tvivel stark. För många ter
det sig paradoxalt, att Norden i vad som
kallats internationalismens tidsålder är
splittrat på fler separata statsbildningar än
någonsin tidigare. Och ändå är kanske detta
en förutsättning just för ett vidare samgå-
ende. Endast genom ett erkännande av de
olika folkens särart kan det bli möjligt att
foga samman de olika delarna i en större
helhet. Praktiska skäl talar också för att
institutionalisera gemenskapen. Var för sig
och särskilt i internationella förhandlingar
betyder de nordiska länderna inte särskilt
mycket. Tillsammans åter utgör de en enhet
av 22 miljoner människor, som ifråga om
civilisatorisk utveckling har rätt att känna
stolthet över vad som åstadkommits och
som dessutom utgör en marknad med en
betydande köpkraft.
Det gemensamma och lyckosamma agerandet senast i GATT torde vara den direkta orsaken till de nyupptagna förhandlingarna om möjligheterna att skapa en nordisk ekonomisk gemenskap. De svårigheter
som nu föreligger skall inte underskattas.
De är av såväl ekonomisk som psykologisk
och politisk art. Liksom inom EEC är jordbruket en av de svåraste stötestenarna. Inte
minst från svensk sida måste uppenbarligen
en realistisk generositet visas gentemot de
danska intressena. Psykologiskt krävs helt
naturligt stora medgivanden från Sverige,
den största och rikaste samarbetspartnern.
Politiskt gäller det att övervinna misstänksamheten från vissa danska och norska kret·
sar, som med oro sett den svenska regeringens allt mera utpräglade antivästliga politik, senast uttryckt i det omdömeslösa och
sakligt omotiverade erkännandet av Nordvietnam. Det vilar ett tungt ansvar på de
borgerliga partierna i Sverige att övertyga
våra norska och danska vänner om att den
nuvarande svenska kursen ingalunda är utstakad för all framtid.
Det är också uppenbart, att ett förverkligande av en nordisk gemenskap inte får
utesluta ett fortsatt energiskt arbete på att
vinna insteg i EEC, den större europeiska
samhörigheten. Tvärtom borde ett förenat
Norden ha större förutsättningar att lyckas
än varje land för sig.
Förhoppningar har från olika håll knutits
till hr Erlanders person, att han skall vara
den som tar ledningen i arbetet på att driva
fram en ekonomisk enhet i Norden. Man
vill gärna hoppas, att hr Erlander går i
land med uppgiften. Han skulle då kröna
sin politiska bana med att göra sig förtjänt
av epitetet statsman.
Inga nya djärva mål
Årets statsverksproposition är ingen milstolpe i vare sig politiskt eller ekonomisktpolitiskt avseende. Nyheterna inskränker
sig till ett visst stöd till miljövårdande investeringar, ett stöd som f ö inte är stort
nog för att motsvara denna frågas betydelse. I övrigt inskränker sig budgeten till
att inkassera de inkomsthöjningar som ekonomisk tillväxt och viss inflation ger samt
att spendera dessa i form av anslagshöjningar fördelade på sedvanligt sätt. Några
socialdemokratiska månfärder i jakt efter
nya djärva mål har valsegern inte givit
upphov till denna budget.
De ekonomiska resonemangen svävar
mellan viss tillförsikt inför den inhemska
konjunkturuppgången och viss oro inför
utvecklingen på de internationella valutamarknaderna. Dragen åt olika håll har finansministern valt att iakttaga en avvaktande hållning. Vissa tongångar antyder
att han även om motvilligt tvingats erkänna ett antal av de resonemang oppositionen
fört fram. En större hänsyn visas t ex de
vikande branschernas speciella problem.
Sambandet mellan lönsamhet och investeringar i näringslivet uppmärksammas. Betydelsen av att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen understryks.
Investeringsutvecklingen har varit otillfredsställande inom näringslivet och någon
kraftigare återhämtning väntar sig inte finansministern. Detta skapar vissa sysselsättningsproblem och minskar även förutsättningarna för en fortsatt ekonomisk tillväxt. För vårt internationella konkurrensläge som så mycket av vårt välstånd beror
på är den svaga investeringsutvecklingen
också bekymmersam. Under 1968 har det
inträffat en markerad försämring av vår
bytesbalans och även om finansministern
ofta i texten säger att man måste åstadkomma en förbättring räknar han likväl med
att slutresultatet blir en ytterligare försvagning. Eftersom de finanspolitiska vapnen vid nuvarande mycket höga skattetryck är svåra att använda för att skapa
jämvikt i vår bytesbalans kan allvarliga
ekonomisk-politiska problem uppkomma
den vägen. Någon diskussion av dessa frå-
gor ger sig dock finansministern inte in på.
Vad som också saknas i finansplanen är
resonemang om skatteväsendets framtida
utformning. Visserligen finns det olika
kommitteer som arbetar på delproblem
inom skatteväsendet men tiden är mogen
för ett samlat grepp i en översyn av beskattningen. Inte minst i deklarationstider
understryks behovet av förenklingar och
förbättringar på det skattetekniska områ-
det.
Innehållet i budgeten skapar ett stort gap
mellan valkampens ord och budgetdagens
11
handling. Orden ”solidaritet” och ”jämlikhet” och ”aktiv näringspolitik” förekommer ofta men tjänar som sammanhållande
begrepp för sedvanliga åtaganden om vilka
större dispyt inte kommer att äga rum.
Bland ”aktiv näringspolitik” må endast
nämnas att Investeringsbanken nu skall
få ytterligare 300 mkr i eget kapital efter
att hittills i sin verksamhet ha utbetalat
summa 30 mkr till olika låntagare. En
viss del av dessa 30 mkr torde f ö redan ha
gått förlorade. Detta är kanske orsaken till
att industriministern vill att banken skall
ha ett högt eget kapital för att skapa ett
”ränteöverskott, vars storlek är av betydelse för omfattningen av de risker bank~n
kan ta i sin utlåning”. Enligt uppgift har
banken på ett sätt som inte vunnit de penningvårdande myndigheternas gillande försökt att öka sitt rörelseöverskott genom en
något inkonventionell utlåning på den korta marknaden.
Julen i Järfälla
Julen har gått förbi, denna gång grå och
dimmig över mest hela Sverige. Det är som
om naturen själv velat påminna om antijulpropagandan. Så djupt har denna alltså
tagit. Vi har gett våra barn skidor till julklapp med en undermedveten känsla av att
de borde ha getts till barn i Ekvatorialafrika. Vi har sökt inse att det är orätt att
äta skinka med brunkål, medan det är tilllåtligt att äta ärter och fläsk. Och dimman
svepte in oss då vi smög till julottan för att
inte sjunga, men önska att vi vågat sjunga
Var hälsad sköna morgonstund.
De s k progressiva krafterna på gatorna
har med andra ord gjort vad de kunnat för
att ändra julen, och de har fått stöd –
vem kunde vänta annat? – från andra
progressiva krafter i TV. En antijuldemonstration, som drog omkring i Stockholms
centrum för att hindra folk att köpa vad
12
de ville ha, omhändertogs omsorgsfullt och
dess budskap bars fram till landets alla
hörn. Demonstranterna sjöng nämligen i
kör: T omten heter Wallenberg. Enfaldigt
som uppträdandet var i och för sig, gav
det egentligen endast ett problem att reflektera över: i vilka proportioner måste
enfalden förenas med illvilja, för att någon
vänstervriden redaktör i TV skall utnyttja
sin maktställning för att i sin mån förpesta
luften?
Egenskaperna enfald och illvilja kan också sammanstråla på annat sätt och åstadkomma märkliga resultat. Den ej okände
dr Gormander, som blev för mycket t o m
för Aftonbladet, representerar på intet sätt
enfalden. Däremot hyser han inte något
övermått av välvilja mot det svenska samhället, snarast tvärtom. Sin inställning har
han börjat demonstrera i teaterföreställningar, varav en tjänstvilligt framförts av
Dramatiska teatern, vars chef är socialdemokratisk kulturarbetare. Men doktorn
är även mannen bakom den s k Aktionen
för socialistiskt teaterarbete. Man bör observera ordet socialistiskt. Det är ej detsamma som socialdemokratiskt. Däremot
torde det täckas rätt väl av ordet kineskommunistiskt, men sådana sammanställningar söker man numera blygt att undvika.
Aktionsgruppen instuderade ett julspel,
som någon modig tjänsteman i Stockholms
stad lyckades få hejdat när det med stöd
av skattemedel skulle framföras på Stockholmsterrassen. Inte så i Järfälla. Kommunen hade skjutit till medel, och julspelet
uppfördes inför högstadiet i Nibble skola.
I detta julspel förekommer enligt referaten bl a Jesus som försäljningssymbol, de
–~
tre vise männen som representanter för tre
svenska firmor som försöker sälja onödiga
varor, dr Gormanders texter sjungs till
ps 55, och sexualiteten är naturligtvis inte
bortglömd. Smaklösheten är med andra ord
fullständig. Den försvarades ivrigt av skolans studierektor Lars-Åke Karlsson.
”Objektivitet i undervisningen är inte
bara att hålla sig till mitten”, sade denne
pedagog i en intervju. ”Jag tycker inte
om censurtänkande och vill inte undanhålla eleverna något.” Detta är faktiskt att
göra en princip av principlösheten. Med
samma motivering som han använder för
att inom skolan tillåta smaklöshet och hä-
delse kunde hr Karlsson säga att han inte
vill undanhålla eleverna hasch. Han vill
ju inte censurera dem, dvs påverka dem,
långt mindre förbjuda något. Fysiskt gift
eller moraliskt gift, skulle huvudsaken
verkligen vara att inte tala om för eleverna att det är giftigt?
För att fullständiga bilden av inte bara
det pedagogiska utan även av intelligensläget inom Nibble skola av Järfälla kommun bör man anföra hur rektorsassistent
Per Settergren motiverade sitt varma försvar för julspelet. ”De ungdomliga teatergrupperna är de enda som spelar för rimliga priser och någon direkt högerinriktad
teater förekommer ju inte bland dem”,
sade han.
Föräldraföreningen har kanske redan
hunnit ställa frågor till ledningen i skolan.
Kanske även kommunen har visat sig intresserad av att veta hur dess pengar används. För den som inte bor i Järfälla är
det bara att konstatera hur långt vänsteragitationen gått: det finns numera folk som
helt enkelt inte vågar att använda ordet
neJ.
l
’
13
_, @M1L\~&l\tlfR\lTtM
~’1\b ~\\’\ts\~~~ ~~B~~bt.N t======t
~ MoT ~öuttRL’JtS\ot\lsTt~
..
~ cm l\l~~fCK~~~ARt~ 11~0! ,_:~
S\1RtL~t~ \ ~\cc\\Hol~~
~btt’\TER~ MAO’HI\\) röRt.~U~- ///”>UIIIIIW ~
Dagens frågor
Sköna själar
Statens försök med Riksutställningar är en
verksamhet som i allmänhet rönt en positiv
uppmärksamhet. Den startade 1965 med
landsantikvarie Gunnar Westin som chef.
Syftet är främst att ”bedriva vandringsutställningsverksamhet med konst samt kultur- och naturhistoriska föremål” för att,
som det heter, ”bredda kulturmiljön och
förbättra den kulturförmedlande verksamheten”.
Den kanske största framgången hittills
har Riksutställningar upplevt med ”Multikonst”, ett distributionsexperiment med serietillverkad konst, som säkert betytt mycket för i synnerhet de många små orter landet runt, där utställningsverksamhet tidigare knappast förekommit. Besökssiffran
uppgick till omkring 350.000, vilket ger
belägg för ett stort intresse från allmänhetens sida. Åtskilliga andra utställningar har
också haft stora framgångar.
Måhända har de ansvariga för Riksutställningar slappnat i vaksamhet och omdöme i takt med framgångarna. Eller också
är de helt oskuldsfulla i politiska sammanhang. Att de många förtjänstfulla medarbetarna helt plötsligt skulle ha drabbats av
en allmän vänsterhysteri, är en slutsats som
ligger förolämpningen alltför nära. Vilken
förklaringen än är, kvarstår dock för Riksutställningars vidkommande, att verksamheten på sistone blivit föremål för en i hög
grad negativ uppmärksamhet. Man har
nämligen haft det dåliga omdömet att direkt ställa sina resurser till den extrema
vänsterns förfogande. Detta sker dels i en
s k satellitutställning, ”Den rike mannens
bord”, med den inte alldeles okände hr Gö-
ran Palm som en av de båda upphovsmännen. Än värre är emellertid den nu allmänt
bekanta större utställningen ”Sköna stund”.
Den textkatalog, som åtföljer ”Sköna
stund” är tvivelsutan en vänsterextremistisk propagandabroschyr, som ställer det
mesta av vad vi hittills skådat i den vägen
i skuggan. Det förvånar knappast, att katalogen har Aftonbladet som mönster både
innehållsmässigt och layoutmässigt. I vad
som uppenbarligen skall uppfattas som en
”ledare” anges tonen, och fortsättningen är
början lik.
Vi får veta allt om den tredje världens
elände i enlighet med Georg Borgströms
omdiskuterade version, som knappast visat
sig stämma med verkligheten. På den negativa sidan ställs helt följdriktigt näringslivet, enkannerligen det svenska, och USA.
Man blir ”skrämd” av näringslivets agerande i den tredje världen, heter det: ”avskedanden av fackföreningsledare, svältlöner
till arbetarna, intimt samarbete med rasistiska, diktatoriska regimer hör till ordningen …” La:mco ägnas särskild uppmärksamhet och kritiseras lika infantilt som på
sin tid i Roland Hjeltes beryktade TV-program. Självfallet nämns inget om de många
genmälen, som senare helt vederlagt lögnpropagandan mot företaget. Cabora Bassa
och Asea får naturligtvis också sin beskärda del av fördömelsen. USA ägnas några
giftdrypande sidor, medan i stället vietcong-FNL och Nordvietnam ägnas en devot
hyllning. De s k befrielserörelserna utgör
det största ”hoppet” i den tredje världen
och en rad företeelser, som nu blivit något
av fetischer i vänsterreligionen, får sin del
av lovsången: Kommunist-Kina, den ”kollektiva kulturen”, Kuba, Frelimo – rebellrörelsen i Mocambique samt – mera ovanligt – kommunismen i den indiska delstaten Kerala.
Om ”kapitalismen” och särskilt det
svenska näringslivet utgör roten till allt
ont, befinner det sig dock i ett gott sällskap – med LO! Den svenska fackföreningsrörelsens främsta uppgift anges nämligen vara ”att hålla arbetarnas krav nere”
och ”att stödja storföretagens utsugning av
svenska arbetare och folket i länder med
reaktionära regimer. Överhuvudtaget är, sä-
ger man, svenskarna tydligen inte mycket
att hoppas plt. Vi är allesammans kapitalister. Det är bara en grupp i det svenska
folkhemmet, som inger förhoppningar inför framtiden, nämligen ”den del av vårt
folk, framför allt ungdomen, som ställer sig
bakom FNL:s kamp mot USA och som
slås ned av vår politiska (sic!) polis …”
Än mera belägg för författarnas apolitiska syn, för hur fjärran de står från den
svenska demokratien, får vi i en passus, som
över en kam utdömer samtliga svenska politiker: ”Sverige hjälper säger politikerna.
Det är ett djävulskt hån mot alla de svältande människorna i världen.”
Propagandan är som synes av grövsta kaliber och saknar varje finess. Den är som
beställd från Peiping, och inte ens hr Hermansson torde kunna räkna på några sympatier bland textskrivarna. Vilka är det som
står bakom aktionen? Det finns vid sidan
av en nordvietnamesisk kommunist endast
två namngivna skribenter; inte oväntat är
de Göran Palm och signaturen dr Gormander, bägge väl etablerade till vänster om
vänstern. Ansvarig för spektaklet är konstnären Ulf Lauthers. I övrigt uppräknas
ett antal mindre storheter, hemmahörande inom mao-vänstern, bl a en spanjor,
som tidigare utmärkt sig vid vänsterextremisternas angrepp på institutionen för statskunskap vid Stockholms universitet i våras
samt vid den s k kårhusockupationen.
Det förvånar inte att LO känt indignation över angreppet på den svenska fackföreningsrörelsen, inte heller att näringslivet förhållit sig passivt. På den sidan tycks
man av någon oförklarlig anledning ha vant
sig vid att vara vänsterextremisternas speciella slagpåse. Det skulle inte skada med
en organiserad upplysningskampanj för det
svenska näringslivets och landets legitima
intressen.
Från myndigheternas sida tycks man an- 7
se, att det mesta är i sin ordning. Hr Löwbeer i skolöverstyrelsen nöjer sig med att
varna för ensidigheten och uppmanar de
enskilda lärarna att lägga begreppen till
rätta för de skolklasser, som besöker utställningen. Någon hjälp till dem med material etc ställs dock inte i utsikt. Och allt
vad utbildningsminister Palme hade att förmäla på en fråga av hr Nordstrandh (m)
i riksdagen var, att det inte ens mot så
extrema grupper som den aktuella kunde
bli fråga om någon censur.
Ingen har dock begärt censur. Det står
självfallet var och en fritt att inom lagens
gränser få förkunna sin mening. Men onekligen är det litet väl mycket begärt, att grov
antidemokratisk och kommunistkinesisk
propaganda skall få finansieras över statsbudgeten. På Riksutställningar borde det
kravet kunna ställas, att klavertrampet inte
upprepas – kanske är en omorganisation
av ansvarsfördelningen inom företaget på
sin plats – och likaså att man snarast drar
in utställningen. skulle detta inte ske, vilar
ansvaret på de städer och kommuner, som
står i tur att ta emot utställningen; den
skall enligt planerna fortgå till 1970. Man
vill hoppas, att de skall följa Lunds föredöme och säga, att sådan propaganda vill
de inte ha något att göra med. Så skulle
ändå hut gå hem till slut!
Regeringen och Hanoi
Regeringens beslut att erkänna Nordvietnam och att upprätta en ambassad i Hanoi
framsdr som så mycket mera egendomligt,
som Sverige därmed är det enda land i
Västvärlden som vidtagit en sådan åtgärd.
På nytt har blivit demonstrerat, hur starkt
regeringen Erlander låtit svensk utrikespolitik påverkas av och rent av bindas vid
de kommunistiska öststaternas. Om svensk
neutralitet kan numera svårligen talas med
övertygelse. Regeringens agerande i höstas
8
under den tjeckoslovakiska krisen, tidigare
också rörande Sydvietnam och nu i fallet
Nordvietnam tyder på något helt annat.
Utrikesminister Nilssons förklaringar
föreföll, för att använda ett parlamentariskt tillåtet uttryck, icke helt trovärdiga.
Att erkännandet skulle ha gjorts i fredens
intresse är minst sagt att felbedöma verkningarna. Den ena av de förhandlande parterna i Paris ansåg sin position där ha blivit stärkt genom åtgärden, medan den andra ogillade den. Ett så utpräglat partitagande kan omöjligt bidraga till en medling, och detta vet naturligtvis utrikesministern mycket väl. Hr Nilsson sade sig
vidare tro att USA ej skulle reagera negativt, medan han i själva verket måste ha
varit säker på att reaktionen skulle bli just
sådan den blev. Att det nu skulle bli lättare
att vidtaga humanitära hjälpåtgärder i
Nordvietnam är slutligen helt orimligt.
Hjälpen förbereds internordiskt, och de
övriga nordiska regeringarna var icke ens
underrättade om det svenska ensidiga ställningstagandet.
Att beslutet fattades så brådstörtat, att utrikesnämnden ej fått veta om det i förväg,
är endast ett uttryck för nonchalans och
för ovilja till samförstånd med de övriga
demokratiska partierna. Samförståndet etablerades i denna fråga endast med kommunisterna.
I detta att handlingen skedde så brådstörtat ligger emellertid förklaringen till
den. Det har meddelats, att beslutet fattades efter ingående överläggningar mellan
stats- och utrikesministrarna samt statsrå-
det Palme. Man hade som bekant i valrö-
relsen och tidigare gjort åtskilliga eftergifter åt vänstern inom sitt eget socialdemokratiska ungdomsförbund. Man kunde vänta krav från detta håll på något spektakulärt steg, som skulle framhäva vår radikalism. Ett erkännande av Hanoi, med alla
olägenheter som detta för med sig gentemot utlandet, beräknades tillfälligt kunna
tillfredsställa kritikerna. Hr Palme själv
var dessutom som bekant engagerad i den
nordvietnamesiska frågan. Men om erkännandet skulle ske, måste det komma omedelbart. Hr Nilsson vågade icke så till den
grad utmana den nya regeringen i USA, att
han gjorde en dylik demonstration omedelbart efter president Nixons tillträde. Däremot bedömde man att president Johnson
kunde tåla en örfil till.
Framtiden får visa om beräkningen varit
riktig. Ty utrikespolitik brukar i västerländska stater föras i samförstånd mellan
olika partier och i varje fall i hela landets
intresse. Hos oss har detta ej skett. Det
var snävare intressen än Sveriges som av
allt att döma tyngde mest under regeringsmedlemmarnas överläggningar.
Peking och Paris
Fredsförhandlingarna i Paris har gått sin
mycket stilla gång. I några månader har
den enda punkten på föredragningslistan
varit om de numera fyra delegationerna
skall sitta ned vid ett avlångt bord mitt
emot varandra eller vid ett kvadratiskt. Ett
kompromissförslag, att man skulle arrangera ett runt bord, avvisades länge.
Hur meningslöst detta än kan förefalla,
var det i själva verket endast ett uttryck för
att förhandlingarna väntade på att den
viktigaste partnern skulle bli förhandlingsduglig. President Johnson drog sig tillbaka
i januari och hans chefsförhandlare med
honom. Om de mot all förmodan i sista
minuten hade nått ett resultat, skulle den
nye presidenten ha accepterat detta? Frå-
gan är inte endast akademisk. I det läge,
i vilket USA befunnit sig mellan två presidenter av olika partitillhörighet, har inga
avgörande beslut kunnat fattas. Ryssarna i
Kreml har förstått detta. President Johnson
gjorde i december ett försök att få en inbjudan till ett toppmöte. Han möttes av
ointresserade avböjanden.
Också kineserna har varit väl medvetna
om att kontinuiteten saknats i amerikansk
utrikespolitik under USA:s presidentinterregnum. De har gjort sig beredda att undersöka vad som skall komma. Alltså har de
föreslagit, att de sedan en tid tillbaka avbrutna samtalen i Warszawa mellan deras
och USA:s ambassadörer skall återupptagas. Denna begäran framställdes i början
av december 1968 men avsåg februari 1969.
Då är den nye presidenten installerad, och
enligt uppgift avser han att sköta sin utrikespolitik själv.
Mr Nixon har som alla amerikanska politiker, som ställt upp i ett val, varit tvungen att vara starkt kritisk mot tanken på
en avspänning i förhållandet till Kina. Men
han har också förklarat, att man bör hålla
alla fönster öppna, med mera sådant. Kineserna vill tydligen undersöka vad detta kan
innebära.
Och Kina har märkligt nog i ett avseende ett utmärkt förhandlingsläge. Det
är väl känt, att kineserna varit synnerligen
kritiska mot Nordvietnams Ho Chi Minh
därför att denne, på rysk inrådan och med
Sovjetunionens stöd, gett sig in på att förhandla i Paris. På sistone har dock Peking
antytt att man där kan ändra sig. Kineserna vill tala med USA, har de sagt, om
koexistensens villkor. Men detta kan inte
bara röra samlevnaden mellan kineser och
amerikaner. Vietnam ligger närmare, och
där har båda makterna intressen. Om Kina
nu skulle övergå till att stödja och påskynda fredsförhandlingarna, skulle kineserna
göra sig högst förtjänta i Washingtons
ögon. De skulle ha bidragit till att få slut
på ett impopulärt krig. Och kineserna själva måste finna det fördelaktigt att få deltaga i en överenskommelse, vilken till sist
genomförs vare sig de vill det eller inte.
Men om Peking på så sätt skulle ge nå-
9
got, har man också rätt att begära något.
Önskelistan är stor. Frågan om representationen i FN kommer upp varje år och måste till sist lösas. Formosas pretentioner på
att vara det enda rätta Kina är oförändrade och tills vidare stödda av USA. I den
frågan kan en jämkning komma att ske.
Andra exempel finns. Och till en början
kan man alltid taga upp vissa kulturella
förbindelser, eller finns det ett handelsavtal
att främja, vilket vore av allra största intresse för det amerikanska affärslivet.
I väntan på allt detta har man i Paris
förhandlat i månader om hur förhandlingsbordet skulle se ut.
Realistisk nordism?
Utanför Nordens gränser ter det sig ofta
naturligt att betrakta de nordiska länderna
– ”Scandinavia” – som en enhet. Det kan
inte heller förnekas, att det praktiska samarbetet noterat många och stora framgångar. Lagstiftningen är så harmonierad, att
det inte utan skäl har hävdats, att skillnaderna mellan de nordiska länderna i
många avseenden är mindre än exempelvis
mellan delstaterna i USA.
Samtidigt har emellertid nordismens fö-
respråkare också fått notera många bittra
besvikelser. Tanken på ett skandinaviskt
försvarsförbund efter andra världskriget visade sig omöjlig att genomföra. Danmark
och Norge ansåg sig inte inom ramen för
en nordisk försvarspakt kunna få de garantier, som NATO kunde erbjuda. I försvarspolitiskt hänseende kom de båda västrespektive östnordiska blocken att vandra
skilda vägar. Inte heller visade det sig möjligt att på 1950-talet förverkliga planerna
på en nordisk tullunion. De nordiska länderna var oförmögna till den generositet
och det tänkande i större perspektiv, som
utgjorde förutsättningar för ett sådant samgående. Först inom EFTA blev det möjligt
10
att på allvar utveckla den ekonomiska gemenskapen.
Behövs överhuvudtaget en fast institutionaliserad nordisk gemenskap? Blir inte en
sådan under alla omständigheter för liten?
Är det inte tillräckligt att så sakteligen fortsätta på den inslagna vägen, att inom Nordiska rådets ram successivt genomföra en
ram praktiska samarbetsformer?
Känslan av gemenskap bland de nordiska
folken är utan tvivel stark. För många ter
det sig paradoxalt, att Norden i vad som
kallats internationalismens tidsålder är
splittrat på fler separata statsbildningar än
någonsin tidigare. Och ändå är kanske detta
en förutsättning just för ett vidare samgå-
ende. Endast genom ett erkännande av de
olika folkens särart kan det bli möjligt att
foga samman de olika delarna i en större
helhet. Praktiska skäl talar också för att
institutionalisera gemenskapen. Var för sig
och särskilt i internationella förhandlingar
betyder de nordiska länderna inte särskilt
mycket. Tillsammans åter utgör de en enhet
av 22 miljoner människor, som ifråga om
civilisatorisk utveckling har rätt att känna
stolthet över vad som åstadkommits och
som dessutom utgör en marknad med en
betydande köpkraft.
Det gemensamma och lyckosamma agerandet senast i GATT torde vara den direkta orsaken till de nyupptagna förhandlingarna om möjligheterna att skapa en nordisk ekonomisk gemenskap. De svårigheter
som nu föreligger skall inte underskattas.
De är av såväl ekonomisk som psykologisk
och politisk art. Liksom inom EEC är jordbruket en av de svåraste stötestenarna. Inte
minst från svensk sida måste uppenbarligen
en realistisk generositet visas gentemot de
danska intressena. Psykologiskt krävs helt
naturligt stora medgivanden från Sverige,
den största och rikaste samarbetspartnern.
Politiskt gäller det att övervinna misstänksamheten från vissa danska och norska kret·
sar, som med oro sett den svenska regeringens allt mera utpräglade antivästliga politik, senast uttryckt i det omdömeslösa och
sakligt omotiverade erkännandet av Nordvietnam. Det vilar ett tungt ansvar på de
borgerliga partierna i Sverige att övertyga
våra norska och danska vänner om att den
nuvarande svenska kursen ingalunda är utstakad för all framtid.
Det är också uppenbart, att ett förverkligande av en nordisk gemenskap inte får
utesluta ett fortsatt energiskt arbete på att
vinna insteg i EEC, den större europeiska
samhörigheten. Tvärtom borde ett förenat
Norden ha större förutsättningar att lyckas
än varje land för sig.
Förhoppningar har från olika håll knutits
till hr Erlanders person, att han skall vara
den som tar ledningen i arbetet på att driva
fram en ekonomisk enhet i Norden. Man
vill gärna hoppas, att hr Erlander går i
land med uppgiften. Han skulle då kröna
sin politiska bana med att göra sig förtjänt
av epitetet statsman.
Inga nya djärva mål
Årets statsverksproposition är ingen milstolpe i vare sig politiskt eller ekonomisktpolitiskt avseende. Nyheterna inskränker
sig till ett visst stöd till miljövårdande investeringar, ett stöd som f ö inte är stort
nog för att motsvara denna frågas betydelse. I övrigt inskränker sig budgeten till
att inkassera de inkomsthöjningar som ekonomisk tillväxt och viss inflation ger samt
att spendera dessa i form av anslagshöjningar fördelade på sedvanligt sätt. Några
socialdemokratiska månfärder i jakt efter
nya djärva mål har valsegern inte givit
upphov till denna budget.
De ekonomiska resonemangen svävar
mellan viss tillförsikt inför den inhemska
konjunkturuppgången och viss oro inför
utvecklingen på de internationella valutamarknaderna. Dragen åt olika håll har finansministern valt att iakttaga en avvaktande hållning. Vissa tongångar antyder
att han även om motvilligt tvingats erkänna ett antal av de resonemang oppositionen
fört fram. En större hänsyn visas t ex de
vikande branschernas speciella problem.
Sambandet mellan lönsamhet och investeringar i näringslivet uppmärksammas. Betydelsen av att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen understryks.
Investeringsutvecklingen har varit otillfredsställande inom näringslivet och någon
kraftigare återhämtning väntar sig inte finansministern. Detta skapar vissa sysselsättningsproblem och minskar även förutsättningarna för en fortsatt ekonomisk tillväxt. För vårt internationella konkurrensläge som så mycket av vårt välstånd beror
på är den svaga investeringsutvecklingen
också bekymmersam. Under 1968 har det
inträffat en markerad försämring av vår
bytesbalans och även om finansministern
ofta i texten säger att man måste åstadkomma en förbättring räknar han likväl med
att slutresultatet blir en ytterligare försvagning. Eftersom de finanspolitiska vapnen vid nuvarande mycket höga skattetryck är svåra att använda för att skapa
jämvikt i vår bytesbalans kan allvarliga
ekonomisk-politiska problem uppkomma
den vägen. Någon diskussion av dessa frå-
gor ger sig dock finansministern inte in på.
Vad som också saknas i finansplanen är
resonemang om skatteväsendets framtida
utformning. Visserligen finns det olika
kommitteer som arbetar på delproblem
inom skatteväsendet men tiden är mogen
för ett samlat grepp i en översyn av beskattningen. Inte minst i deklarationstider
understryks behovet av förenklingar och
förbättringar på det skattetekniska områ-
det.
Innehållet i budgeten skapar ett stort gap
mellan valkampens ord och budgetdagens
11
handling. Orden ”solidaritet” och ”jämlikhet” och ”aktiv näringspolitik” förekommer ofta men tjänar som sammanhållande
begrepp för sedvanliga åtaganden om vilka
större dispyt inte kommer att äga rum.
Bland ”aktiv näringspolitik” må endast
nämnas att Investeringsbanken nu skall
få ytterligare 300 mkr i eget kapital efter
att hittills i sin verksamhet ha utbetalat
summa 30 mkr till olika låntagare. En
viss del av dessa 30 mkr torde f ö redan ha
gått förlorade. Detta är kanske orsaken till
att industriministern vill att banken skall
ha ett högt eget kapital för att skapa ett
”ränteöverskott, vars storlek är av betydelse för omfattningen av de risker bank~n
kan ta i sin utlåning”. Enligt uppgift har
banken på ett sätt som inte vunnit de penningvårdande myndigheternas gillande försökt att öka sitt rörelseöverskott genom en
något inkonventionell utlåning på den korta marknaden.
Julen i Järfälla
Julen har gått förbi, denna gång grå och
dimmig över mest hela Sverige. Det är som
om naturen själv velat påminna om antijulpropagandan. Så djupt har denna alltså
tagit. Vi har gett våra barn skidor till julklapp med en undermedveten känsla av att
de borde ha getts till barn i Ekvatorialafrika. Vi har sökt inse att det är orätt att
äta skinka med brunkål, medan det är tilllåtligt att äta ärter och fläsk. Och dimman
svepte in oss då vi smög till julottan för att
inte sjunga, men önska att vi vågat sjunga
Var hälsad sköna morgonstund.
De s k progressiva krafterna på gatorna
har med andra ord gjort vad de kunnat för
att ändra julen, och de har fått stöd –
vem kunde vänta annat? – från andra
progressiva krafter i TV. En antijuldemonstration, som drog omkring i Stockholms
centrum för att hindra folk att köpa vad
12
de ville ha, omhändertogs omsorgsfullt och
dess budskap bars fram till landets alla
hörn. Demonstranterna sjöng nämligen i
kör: T omten heter Wallenberg. Enfaldigt
som uppträdandet var i och för sig, gav
det egentligen endast ett problem att reflektera över: i vilka proportioner måste
enfalden förenas med illvilja, för att någon
vänstervriden redaktör i TV skall utnyttja
sin maktställning för att i sin mån förpesta
luften?
Egenskaperna enfald och illvilja kan också sammanstråla på annat sätt och åstadkomma märkliga resultat. Den ej okände
dr Gormander, som blev för mycket t o m
för Aftonbladet, representerar på intet sätt
enfalden. Däremot hyser han inte något
övermått av välvilja mot det svenska samhället, snarast tvärtom. Sin inställning har
han börjat demonstrera i teaterföreställningar, varav en tjänstvilligt framförts av
Dramatiska teatern, vars chef är socialdemokratisk kulturarbetare. Men doktorn
är även mannen bakom den s k Aktionen
för socialistiskt teaterarbete. Man bör observera ordet socialistiskt. Det är ej detsamma som socialdemokratiskt. Däremot
torde det täckas rätt väl av ordet kineskommunistiskt, men sådana sammanställningar söker man numera blygt att undvika.
Aktionsgruppen instuderade ett julspel,
som någon modig tjänsteman i Stockholms
stad lyckades få hejdat när det med stöd
av skattemedel skulle framföras på Stockholmsterrassen. Inte så i Järfälla. Kommunen hade skjutit till medel, och julspelet
uppfördes inför högstadiet i Nibble skola.
I detta julspel förekommer enligt referaten bl a Jesus som försäljningssymbol, de
–~
tre vise männen som representanter för tre
svenska firmor som försöker sälja onödiga
varor, dr Gormanders texter sjungs till
ps 55, och sexualiteten är naturligtvis inte
bortglömd. Smaklösheten är med andra ord
fullständig. Den försvarades ivrigt av skolans studierektor Lars-Åke Karlsson.
”Objektivitet i undervisningen är inte
bara att hålla sig till mitten”, sade denne
pedagog i en intervju. ”Jag tycker inte
om censurtänkande och vill inte undanhålla eleverna något.” Detta är faktiskt att
göra en princip av principlösheten. Med
samma motivering som han använder för
att inom skolan tillåta smaklöshet och hä-
delse kunde hr Karlsson säga att han inte
vill undanhålla eleverna hasch. Han vill
ju inte censurera dem, dvs påverka dem,
långt mindre förbjuda något. Fysiskt gift
eller moraliskt gift, skulle huvudsaken
verkligen vara att inte tala om för eleverna att det är giftigt?
För att fullständiga bilden av inte bara
det pedagogiska utan även av intelligensläget inom Nibble skola av Järfälla kommun bör man anföra hur rektorsassistent
Per Settergren motiverade sitt varma försvar för julspelet. ”De ungdomliga teatergrupperna är de enda som spelar för rimliga priser och någon direkt högerinriktad
teater förekommer ju inte bland dem”,
sade han.
Föräldraföreningen har kanske redan
hunnit ställa frågor till ledningen i skolan.
Kanske även kommunen har visat sig intresserad av att veta hur dess pengar används. För den som inte bor i Järfälla är
det bara att konstatera hur långt vänsteragitationen gått: det finns numera folk som
helt enkelt inte vågar att använda ordet
neJ.
l
’
13
_, @M1L\~&l\tlfR\lTtM
~’1\b ~\\’\ts\~~~ ~~B~~bt.N t======t
~ MoT ~öuttRL’JtS\ot\lsTt~
..
~ cm l\l~~fCK~~~ARt~ 11~0! ,_:~
S\1RtL~t~ \ ~\cc\\Hol~~
~btt’\TER~ MAO’HI\\) röRt.~U~- ///”>UIIIIIW ~