Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Eisenhower
Det har sagts att Dwight Eisenhower inte
kunde förstå varför han blivit femstjärnig
general och ännu mindre att han kunnat
bli president. Klok som han var, överskattade han inte sig själv. Han som andra hade räknat med att han skulle sluta sin militära bana som överste, om allt gick väl,
och därefter skulle han ha kunnat dra sig
tillbaka på en hygglig pension och ägna
sig åt sitt huvudintresse i livet, som var att
spela golf. Nu gick han alltså mycket längre, och framtida bedömare kommer att avgöra om detta verkligen var så orimligt.
Eisenhower blev upptäckt som stabsofficer av general Marshall, en krävande chef
som hos Eisenhower uppskattade dennes utpräglade organisatoriska begåvning. När
invasionen av Europa ställdes under amerikansk ledning, var Marshall praktiskt taget självskriven som blivande överbefälhavare. Men president Roosevelt hade vant
sig vid honom och ville behålla honom som
sin militäre rådgivare. Därmed kom Eisenhower i tur. Han hade redan med framgiing lett landstigningarna i Nordafrika och
på Sicilien och därvid visat sig kunna
handskas både med militära och personliga
problem. I själva verket fanns inte heller
just då någon uppsjö på erfarna amerikanska generaler.
Eisenhowers sätt att sköta operationerna
i Västeuropa har varit omstritt, men mycket har kunnat sägas för honom. Hans kalla beslut att trots vidriga väderleksförhållanden sätta igång transporterna över Kanalen i juni 1944 är värt att komma ihåg.
Hans sätt att överbrygga motsättningar
mellan temperamentsfulla allierade var också utomordentligt. Utöver att han var organisatör var Eisenhower nämligen en verklig naturlig ledare, som kunde få ett komplicerat samarbete att fungera, något som
han i hög grad visade längre fram som den
förste militäre chefen för NATO.
Till sist stod Eisenhower 1945 som segrare i Europa och mötte ryssarna över
Ty~klands rykande ruiner. Han har mycket
kritiserats därför att han inte utnyttjade
segern. Det har påståtts att han både kunnat och bort rycka fram över Elbe, att han
bort intaga och behålla både Berlin och
Wien. Kritiken glömmer att Eisenhower var
general och lydde order och att han inte
var någon politiker.
Det sista är märkligt, eftersom han senare kom att bli vald till USA:s president
med överväldigande majoritet, och sådant
brukar endast lyckas för politiker. Men
kanske var det på grund av hans rättframma personlighet som folket denna gång ville ha just honom. Han hade lika framgångsrikt kunnat ställa upp som demokrat
i stället för, som han gjorde, som republikan. I själva verket erbjöd Truman honom
presidentkandidaturen i tro att de tillhörde
samma parti. I valrörelsen lovade Eisenhower att han skulle åstadkomma fred i
Korea, vilket han också gjorde, men på
dåliga villkor. Sedan slog han sig ned i
Washington, där han inrätta:de Vita huset
som en militär stab.
Tre män kom att sätta sin prägel på
Eisenhowerregimen. Dit hörde inte han
själv. Finansminister Humphrey skötte finanserna, utom att han spelade golf med
presidenten, och utrikesminister John Foster ‘Dulles skötte utrikesfrågorna. Båda var
mycket självständiga. Den tredje var sherman Adams, en f d republikansk guvernör,
som blev Eisenhowers stabschef och själv
handlade en mängd frågor och som samtidigt isolerade presidenten från både problem och människor, till mycket stor skada
för dennes minne som president. Det är
ovisst om det var Adams som gjorde Eisenhower så oförstående för vad senator Joe
McCarthys verksamhet innebar, men att
presidenten inte stoppade denna hör till de
verkligt mörka punkterna i hans historia.
176
Eisenhower var p& nll.got sätt oberörd av
vad som hände människor omkring honom.
Sherman Adams fick själv erfara detta.
Han tjänade presidenten troget men blev
illa omtyckt. Man fick honom invecklad i
en ganska obetydlig ekonomisk skandal, och
han begärde avsked. Eisenhower gav honom
sitt porträtt och bjöd honom p& avskedssupe med square dance, vilket Adams avböjde, varp& Eisenhower avskrev honom
helt och för alltid.
Det förefaller som om Eisenhower efter
Adams avghg och i varje fall efter Dulles
död själv grep tyglarna p& ett sätt som kom
iakttagare att tro, att han ll.ngrat att han
ej gjort det ti,digare. Man hade t ex väntat
av honom, att han skulle löst frågan om rivaliteten mellan försvarsgrenarna. Han
gjorde det inte, och han lämnade efter sig
ett bittert testamente om Pentagans inflytande p& amerikansk ekonomi.
Man förlöjligade p& sina hll.ll att Eisenhower inledde sina kabinettssammanträden
med bön. Men han kom frll.n ett utpräglat
pietistiskt hem, och hans mor slutade som
medlem av Jehovas vittnen. Religionen i
vardagen var förmodligen för honom nll.-
got alldeles självklart. Allt tyder p& att sll.
förblev det in i det sista. Han levde ett
Ungt och märkvärdigt liv, och om nll.gra
uttryckt förvll.ning över att det kunde bli
sll. märkvärdigt, var denna förvhing som
sagt nll.gonting som han själv nll.gon gll.ng
pll.stll.s ha delat.
Fyrmaktskonferensen
Ytligt sett är det ganska enkelt att förklara,
varför Israel sll. bestämt satt sig emot de fyrmaktsförhandlingar som Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA inlett i
april för att äntligen fl fred i Mellersta
Östern. Israel vann sexdagarskriget 1967.
Det ställde som absolut villkor, att de följande fredsförhandlingarna skulle föras
med vart och ett av de involverade arabländerna separat och direkt. Israel undanbad sig all inblandning av FN och dess sä-
kerhetsrll.d – vad man pll. israeliskt hll.ll
ansll.g om FN och framför allt dess generalsekreterare var välbekant. Det skulle uppenbarligen ha varit en stor fördel att under intryck av segern ha kunnat tvinga arabstaterna till förhandlingsbordet, där man dessutom skickligt skulle ha kunnat utnyttja
dem mot varandra.
Det var ett högt spel p& det politiska planet och det är nu förlorat. Först fick man
trots allt att göra med FN och nu med fyrmaktskonferensen. I säkerhetsrådet med dess
öppna sammankomster kunde man dock
hoppas p& att eventuellt manövrera fram ett
veto. Fyrmaktskonferensen är förmodligen
sll. väl förberedd, att resultatet blir en gemensam deklaration, men hur snart denna
kommer är omöjligt att säga när detta skrives. Man kan vänta ett sll.dant resultat så
mycket mera som i praktiken endast två
makter konstituerar konferensen, nämligen
Sovjetunionen och USA. Sedan Suezäventyret 1956 har Frankrike och Storbritannien inte längre ett verkligt inflytande i
Mellersta östern. Skulle de tv& supermakterna enas, blir deras vilja konferensens, och
Israel och arabstaterna kan komma att ställas inför ett diktat, fastän man noga kommer att undvika att använda det ordet.
Det kan förmodas, att ett sll.dant diktat
kommer att ligga nära 1967 ll.rs resolution
i FN. När konferensens beslut blir åtlytt är
en annan sak, men alla fyra makterna har
möjlighet att ordna avsevärda ekonomiska
pll.tryckningar och detta underhand, utan
att vare sig arabländerna eller Israel behö-
ver förlora ansiktet. Egypten, med sina ekonomiska svårigheter och all sin interna oro,
torde för sin del intet ha att invända. Ju
förr de oefterrättliga förhll.llandena längs
Suezkanalen blir reglerade, ju b:ittre. Jordanien torde ännu mindre göra invändningar.
Kung Hussein, ”underverket i fråga om
konsten att överleva” som han kallats, har
visat att han önskar fred: vad han behöver
är hjälp mot sina motståndare i det egna
landet för att få lov att föl’Thandla. Syrien,
alltid ett problem, torde låta sig övertalas
mot lämpliga förmåner.
Israel å sin sida behöver fred lika mycket som dess motståndare. Entusiasmen och
offerviljan har hållits uppe på ett märkvärdigt sätt, men i längden är fred ett villkor
för att kunna leva vidare. Här kommer
dock problemet med flyktingarna på nytt
upp, och nu starkare än någonsin.
På israeliskt håll har man alltid underskattat flyktingfrågans betydelse, både internationellt i vidaste bemärkelse och gentemot arabländerna. Man har hänvisat till
att de sistnämnda haft både råd och möjlighet att taga hand om den, särskilt om de
samtidigt avstått från alla onödiga och kostsamma rustningar. Det är nog sant, men i
praktiken har, bland annat av psykologiska
skäl, så ej skett. Flyktingarna, nu ökade
med dem som under tragiska omständigheter tvingats lämna sina hem i de ockuperade områdena väster om Jordan, har bildat
underlaget för organiserade motståndsrörrelser, de s. k. palestinska befrielserörelserna.
Dessa har alltmer slutit sig samman, nu under Arafat som ledare. Det betyder, att den
gerillarörelse, som Israel kämpar emot, blir
alltmera väl organiserad.
Liksom FNL i Vietnam, yrkar denna organiserade gerilla nu på att få deltaga i
fredsförhandlingarna. Detta är föga tilltalande för araberna, särskilt för kung Hussein, men kanske ännu mycket mindre för
Israel. Gerillan är hårda motståndare och
behöver inte taga konventionella politiska
hänsyn. Den kan vänta. I Israel har man
nu lärt sig vad uttrycket periculum in mora
innebär: Israel vann kriget men riskerar att
förlora freden.
177
Harold Wilsons bekymmer
Den engelska regeringen kämpar vidare i
stadig motvind. Allt sedan den stora valsegern 1966 verkar det mesta att ha gått
på tok för labour. En svensk socialdemokratisk bedömare i tidskriften Tiden uttryckte för några år sedan en from förmodan att labour nu skulle överta rollen från
tories som det ”naturliga” regeringspartiet
i England. I stället har partiet drabbats av
svåra inre slitningar, så svåra att Economist
nyligen sett sig föranlåten att erinra om
1931 års svåra kris, då arbetarpartiet splittrades. Den brittiska ekonomien har under
hela ministären Wilson varit en ständig huvudvärk. Arvet från de konservativa kunde visserligen ha varit bättre, men labours
egna ansträngningar har knappast förbättrat situationen. Den ekonomiska tillväxttakten har förblivit låg. Bromsen på lö-
nerna har bara delvis fungerat. Försöken
med en statlig ”incomes policy” har förblivit försök.
Resultatet av den devalvering av pundet
som, efter mycket om och men genomfördes på hösten 1967 har inte varit så framgångsrikt som man hoppats på. Detta konstaterades nyligen t o m av en av regeringens medlemmar, postministern John Stonehouse i ett offentligt anförande. Stonehouses
uttalande utlöste stor förvirring och frän
kritik inom regeringsleden, men postministern togs i försvar av inrikesminister James
Callaghan, under kabinettet Wilsons första
tre år föga framgångsrik finansminister.
Callaghan betraktas nu som ledare för den
interna oppositionen mot Wilson, finansministern Roy Jenkins och arbetsministern
Barbara Castle. Jenkins’ stabiliseringsprogram och eastles inkomstpolitik har inte
bara väckt Callaghans misshag utan också
missnöje hos mäktiga grupper inom TUC,
den engelska fackföreningsrörelsen. I samband med ett möte med labours partistyrelse röstade Callaghan mot regeringens för- 178
slag om fackföreningsrörelsen, samtidigt
som han kvarstår som medlem i sagda regering!
Callaghans illojalitet mot regeringschefen
är en allvarlig utmaning mot Harold Wilson som premiärminister och mot den politik han representerar. Det är också – som
så ofta i det förflutna – en utmaning från
den fackliga delen av arbetarrörelsen gentemot partiets parlamentsgrupp.
Men Wilson har andra problem att dras
med. Hans resa till Nigeria var uppenbarligen avsedd för inrikes konsumtion; ingen
på plats i Nigeria eller Biafra tycks ha tagit
särskilt allvarligt på den. Och till detta
kommer den tragikomiska Anguillahistorien
med sina drag av rövarhistoria a la Frank
Heller. Värre är dock att ministären Wilsons inre splittring också motsvaras av att
folkopinionen sviker labour. Att detta är
fallet framgår både av opinionsundersökningarna och av utgången av de tre fyllnadsval till parlamentet som ägde rum i
slutet av mars. Labour har nu förlorat 12
mandat i fyllnadsval sedan 1966 års val,
tio av dessa till tories.
I en av de tre nu aktuella valkretsarna,
Walthamstow East, förbyttes en labourmajoritet på 1 800 röster till en motsvarande
majoritet för tory-kandidaten på inte mindre än 5 500 röster! Detta motsvarar en
svängning från labour till de konservativa
på 16 procent. Om denna trend skulle bli
landsomfattande i samband med ett parlamentsval skulle det leda till en tory-majoritet på över 300 mandat.
Detta är verkligen dystra utsikter för
labour. Naturligtvis har de konservativa
krävt nyval med hänvisning till det bristande förtroendet i landet för regeringen
men lika självklart har Wilson avfärdat
detta krav. Att gå till val i vår skulle vara
liktydigt med politiskt självmord. Men tiden till dess att valen måste äga rum krymper.
Senast i slutet av 1970 eller i början av
1971 måste kabinettet Wilson underställa
sin politik väljarnas dom. Wilson och Jenkins hoppas att den ekonomiska politiken
då skall ha hunnit visa sådana resultat att
förtroendet återvänt för labour. Oberoende
politiska bedömare i England anser dock
att en sådan utveckling blir mindre och
mindre trolig. Frågan är vad som skall ske
med den lösliga koalition av motstridiga
intressen som skribenten i Tiden kallar det
”naturliga” regeringspartiet. I vilket fall
som helst blir det kommande året avgö-
rande för labours regeringsinnehav.
Aktion samtal
Att demokrati är styrelse genom diskussion
vet vi sedan gammalt, men begreppet ”aktion samtal” är såvitt vi vet ett nytt- och
inte helt adekvat – tillskott till vår politiska vokabulär. En ”samtalare” är en person, som vid sidan av de etablerade partipolitikerna skapar en opinion och tar vissa
initiativ för att tackla sociala eller miljö-
mässiga problem. En ”aktion samtal”-grupp
förvandlade ett antal trista gårdar på Söder
i Stockholm till lekplatser, en startade julfirande på Stadsmuseet. Några grupper har
påverkat trafikplaneringen för sina kvarter
och andra har tagit del i det pedagogiska
arbetet på daghem.
Själva syftet med samtalarnas verksamhet
har således ofta varit berömvärt. Så mycket
mer beklagligt är det därför att grupperna
så aktivt gått in för att sprida myten att
politisk opinion kan kanaliseras på vilka
vägar som helst – bara inte genom de organ som tillkommit för att kanalisera opinioner: de politiska partierna.
Detta är så mycket mer beklagligt som
aktionsgrupperna, genom att systematiskt
inta en anti-organisationsattityd, inom sig
bär fröet också till sin egen nedgång och
fall.
I en liten pamflett, vilken kan rekvireras
genom författarcentrum, har nu några samtalare gett ut råd och anvisningar till intresserade som vill skapa nya grupper. Man
börjar, rekommenderar författarna, med ett
stormöte, delar sedan upp sig i arbetsgrupper och aktar sig framför allt för att bilda
styrelser.
”En styrelse får veta allting, som nån sä-
ger. Och vet snart mer än andra. Och snart
tror andra att man måste vara lika duktig
som styrelsen är för att kunna göra nåt.
Och så hjälper dom till lite mindre. Och så
får styrelsen veta ännu mer, och får ännu
mer att göra, och hinner snart bara tala
med varandra. Och andra får veta ännu
mindre, och begriper ännu mindre och hjälper till ännu mindre.”
Författarna besjälas uppenbarligen av
den rousseauanska drömmen om den perfekta demokratin där alla känner lika stort ansvar och intresse för att de önskvärda reformerna genomförs. I själva verket är det
snarast så, att på de platser där ”aktion
samtal” verkligen lyckas fortleva har några
eldsjälar kommit att fungera som styrelse,
dvs. utfört det nödvändiga arbetet att sammankalla stormötet, komma med förslagen,
göra uppvaktningarna. Att man sedan förnekar att man har en styrelse är med andra
ord en ren lek med ord. När man uppnår
resultat är det tack vare de kommunala förtroendemännens välvilja. Partier är som bekant fria staters liv.
Det kan inte förnekas att vissa aktionsgrupper haft en del framgångar när det gäller att påverka i första hand stadsplanerna.
Därmed är det emellertid inte sagt att detta
på lång sikt är en framkomlig väg. Det har
tagit sin tid för de politiska organisationerna att inse dels vilka frågor, som intresserar
de små enheterna ”kvarteret” och ”stadsdelen”, dels att etablera de gräsrotskontakter
som krävs för att latenta opinioner skall
kunna slussas via stadsdelsföreningar till
179
stadsfullmäktigegrupperna. Från partiernas
sida har man, sedan man väl blivit uppmärksam på frågeställningarna, emellertid
ofta varit intresserad av ett samarbete och
inbjudit just till samtal och överläggningar
och fört fram gruppernas önskemål till de
beslutande församlingarna. Så motionerade
t. ex. Ulf Adelsohn (m) i Stockholms stadsfullmäktige just om ett vettigt utnyttjande
av gårdarna i stadens hus, innan den första
”samtals”-gruppen hunnit till mycket mer
än att sätta upp sin första sandlåda.
Men vare sig det beror på rädsla att slukas upp av en apparat, eller djupt rotad
misstro mot politiker eller helt enkelt motvilja mot konkurrens har aktionsgrupperna
systematiskt hållit sig på sin kant. Man får
bara hoppas att personer som söker utlopp
för sitt nyväckta intresse för miljö- och
servicefrågor kan finna andra och mer realistiska rådgivare än författarcentrums broschyrmakare. Annars är det fara värt att all
den idealitet, som ändå finns t. ex. inom nybildade byalag snabbt förvandlas till desillusion.
Framstegspartiet
En nyligen redovisa:d opinionsundersökning
ger vid handen, att det finns en klar majoritet för en nära samverkan mellan de
tre demokratiska oppositionspartierna bland
deras väljare. Av moderata sa:mlingspartiets
sympatisörer önskar så många som 80 procent ett nära samarbete. För folkpartiet och
centerpartiet ligger siffran lägre men i bå-
da fallen över 50 procent. Detta är förvisso
inte något sensationellt resultat, men det
bekräftar – som Sv T framhöll på ledarplats i förra numret – att det hos väljarna
inte finns någon resonans för en splittrad
oppositionspolitik.
Det är alltså mot splittringen av oppositionen och den långvariga ma:ktlösheten för
ena halvan av svenska folket som väljarna
180
vänder sig. Ä ven om det inom samtliga tre
partier kan finnas anledning till missnöje
med den politik, som partiledningarna fört,
står det dock klart för de flesta, att ont
inte kan botas genom att man gör ont värre. Partier av en sådan storleksordning som
de tre borgerliga kan helt enkelt inte delas
upp ytterligare, om de skall kunna utöva
något inflytande på utvecklingen. Dyrköpta erfarenheter har också lärt, att två inte
kan slå ut den tredje. Om väljarna vill se
en nära samverkan komma till stånd, når
de sina syften bäst genom att inom vart
och ett av de tre partierna utöva sådana
påtryckningar, lokalt, regionalt och centralt, att partiledningarna till sist inser vad
som krävs av dem.
Det finns emellertid uppenbarligen personer, som gärna vill blunda för den bistra
politiska verkligheten och hänger sig åt den
naiva tron, att lösningen på oppositionens
svårigheter ligger i att bilda ett nytt, ett
fjärde parti. Kanske är det i vissa fall frå-
ga om välmenande idealister, medan det i
några fall har varit fråga om personliga
motsättningar, som lett till att de lämnat
sitt tidigare parti. Motiven växlar givetvis.
Det är måhända också riktigt att se framstegspartiets tillkomst mot bakgrund av de
politiska konvulsioner i Sydsverige, som
Mbs givit upphov till. Somliga har också
säkert trott, att en sammanslagning mellan
folkpartiet och centerpartiet varit nära fö-
restående. Besvikelsen över att de högstäm·
da deklarationerna saknade egentlig täckning tycks ha kommit som en chock.
Framstegspartiet har inte kommit till som
ett resultat av nya positiva ideer. Det har
fötts ur ett missnöje. Det betecknas av sina
upphovsmän som ett parti ”i kraftfältet
mellan socialdemokraterna och de borgerliga”o således är det inte ens en allmän borgerlig samling, som utgjort drivkraften.
Framstegspartiet kan alltså karakteriseras
_j
som ett icke-socialistiskt vänsterparti. Finns
det något utrymme för en sådan partibildning? Sannolikt inte. Den attraktionskraft,
som partiet haft på en del folkpartister och
centerpartister beror säkert på det nyhetens behag, som varje politisk företeelse en
kort tid kan profitera på.
I vår moderna partihistoria har det sedan bondeförbundets tillkomst inte inträffat, att en fullständig nybildning fått något
säkert fotfäste; kommunistpartiet bildades
genom delning åt vänster inom socialdemokratien och hade alltså ett annat utgångsläge. Olika försök att bilda nya partier har
gjorts och det säger en hel del, att det mest
lyckosamma hittills är KDS, som dock inte
ens kunnat nå upp till två procent av valmanskåren. KDS har ändå till en betydande del kunnat falla tillbaka på pingströ-
relsen. Skulle framstegspartiet ha några förutsättningar att lyckas bättre än sina föregångare? Ingenting talar för att så skulle
vara fallet. Man har ingen annan organisation som kan ge något stöd. De ekonomiska resurserna är blygsamma och partiorganisationen en nullitet. Inga kända personligheter kan bära upp partiet. Ingen seriös bedömare kan gärna uppfatta framstegspartiet som något ”alternativ” i svensk
politik, allra minst i ett läge, där den nya
valordningen kräver att partiet för att få
riksdagsmandat måste ha nått upp till fyra
procent av väljarna.
Det tragiska är, att framstegspartiet genom att dra till sig en del borgerliga marginalröster kan äventyra hela valutgången
1970. Den demokratiska oppositionen behöver varje röst för att kunna göra socialdemokratien makten stridig. I och för sig
betydelselösa nybildningar kan inte åstadkomma något positivt i svensk politik, men
de kan åstadkomma åtskillig skada och
därmed direkt motverka sina egna deklarerade syften.
~\’l \’\\\)t . \\\l ~~-s~€-.~r.R
~~\J ~\\ \l\
~~~\.\_ tR\\~~~t\
~\\\;\\\l\J\~
SSU och utrikespolitiken
181

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner